bahari.blogg.se

Att vara musik

Ur ”La metafora y lo sagrado”

Av H. A. Murena

 

 

Jag hade en idé om att universums väsen är musikaliskt. I begynnelsen var Ordet.

 

Gud skapade genom att ge namn, med hjälp av ljudvågor. Och i Upanishaderna hävdas att den som mediterar till ljuset av stavelsen ”Om” skall veta allt, ty i denna stavelse ryms allt. Vi vet också att en människas första kontakt med världen när hon uppfattar moderns röst genom magen, och att det sinne som en döende förlorar sist är hörseln.

 

Dessutom insåg jag av en slump något som alla vet, nämligen att vi inte hör bara med öronen, utan även med bröstet, strupen och benen, och att viss musik låter bättre i en viss kroppsställning än i en annan. Jag har ibland tänkt att kanske är människan ett enda stort öra som vi barbariskt nog till stor del avstår från att använda.

 

Först igår kunde jag testa min tanke fullt ut, och upplevelsen blev nästan överväldigande. I New York hade jag fyra år tidigare funnit en skiva som fångade mitt intresse: En uppläsning av texter ur Koranen av shejk Abd al-Basit Abd al-Samad. I fyra år låg den i oredan i min bostad, begravd under böcker och andra skivor, och blottades ibland för att åter försvinna. Jag var ännu inte redo. Ett otal gånger hade jag lagt ifrån mig den, trots att fotografiet av uppläsarens lilla knubbiga ansikte och texten på konvolutet hade gjort mig nyfiken. Där stod att shejken hade hört Koranen läsas och själv läst högt ur den redan som barn; hans första triumf, år 1950, ägde rum i Sayeda Zeinab-moskén i Kairo. Då hade man tvingat honom att recitera ur Koranen till gryningen, och idag slåss arabvärldens alla radiostationer om honom… Mina händer lydde mig emellertid inte och jag klarade inte att ta fram skivan.

 

Igår var dock stunden kommen. I det ödsliga husets tystnad lyssnade jag på hans stämma. Jag satt hopsjunken i en fåtölj. Till min förvåning satt jag mig plötsligt rätt upp: ett högre väsen hade uppenbarat sig. Förbluffad missade jag den första versen, men den andra grep tag i mig, liksom den tredje och den fjärde. Efter en stunds lyssnande tycktes min kropp upplösas av röstens klangverkan och förvandlas till en transparent blandning av harmonier. Det tog en stund innan jag hämtat mig från detta extatiska tillstånd och fått distans till upplevelsen. Jag förstod inte språket, arabiskan. Ändå försatte mig rösten i samma andliga tillstånd som jag försätts i när jag läser Koranen, dvs. en blandning av upphöjdhet och brutalitet. Jag ser framför mig en noggrant slipad ädelsten inuti vilken jag ligger förstenad.

 

Uppläsaren talar i femton, trettio eller högst fyrtiofem sekunder. För ett okoncentrerat öra kan dessa musikaliska frön först låta som absurt och oredigt tal. I själva verket är de exempel på passionerad matematik, lika sträng och precis som den arabiska kalligrafin. Rytmen överraskar med plötsliga växlingar, oförutsebara fraseringar, omväxlande koloraturer, märkliga cesurer och utsmyckningar. Varje frö är ett kosmos som pulserar av vitalitet genom inspirerade motsägelser, men som i stället för att störa ordningen rekonstruerar den perfekt på ett högre plan. Efter en stunds lyssnande började jag i rösten urskilja olika musikinstrument: violin, piano, trummor, trumpet, etc. Uppläsaren var alla dessa instrument. Det som framträdde tydligast var dock det som sången kom att framstå som en hyllning till, nämligen tystnaden.

 

Alla verserna slutar tvärt, nästan smärtsamt sammanpressade. För att förstärka den fysiska upplevelsen, är de pauser som skiljer verserna åt längre än någon av de enskilda verserna. Det är som om uppläsaren därmed vill visa att tystnaden är viktigare än det talade ordet. Man spårar ett mönster för universums födelse, med just de livsformer som Gud bestämt. Rösten fick tystnaden att framträda: bakom den imponerande muslimske gudens anletsdrag kunde man skönja alla människors Gud.

 

Jag förstod att jag hade fått närvara vid konstens födelse. På grund av att jag uppskattar hörsel- mer än synintryck har jag alltid betraktat de plastiska konsterna med misstänksamhet: som andlig avbildning har de förefallit mig stagnerade. Trots att det skulle kunna röra sig om ett subjektivt och bedrägligt intryck, kände jag att uppläsningen bekräftade mina misstankar. I uppläsarens konst är det riten som är konsten, såtillvida att det är prästen själv som är offergåvan. Han måste lära sig sångens hantverk och på samma gång den djupaste innebörden hos de ord han uttalar. Dessutom måste han vid utövandet av detta hantverk och denna vetenskap, liksom vid framförandet av verket, förstå att en fullödig prestation kräver att han tar hjälp av det som föds för att utplånas och upprätta sin motsats, dvs. tystnaden, det absoluta. En märklig insikt, såtillvida att konstens största prakt uppkommer ur den största andliga ödmjukheten och sedan återförs dit. Det flyktiga uppnår här sin fulländning, ty det har ända till slutet accepterat sin belägenhet och upphöjer den till en hyllning till den evighet den speglas i.

 

 

Shejk Abd al-Basit Abd al-Samad reciterar Surat Yásín

 

 

Om denna sång är tidens konst, är dansen rymdens. Dervischens dans, vilken fullbordas i det ögonblick den dör bort, övergår i den skapade varelsens underbara och monotona kontakt med sin Skapare. Stundvis täcks även uppläsarens sång av monotonins patina. Monotonin är inget annat än trons majestätiska yttre uttryck. Det betyder att konstnären (människan), förankrad i sin fruktbara förening med det eviga, inte kan vilseledas av historiens destruktiva nycker. Det är i detta ljus som man bör studera vår tids avantgardistiska konstriktning.

 

När jag återvände till dessa idéer, tänkte jag på den västerländska konsten. Den gregorianska sången har samma kanonstruktur som den muslimska Koranuppläsningen. Vad säger det oss?

 

Från senare århundradens konsthistoria kommer jag att tänka på en episod som jag läste i Berlioz’ självbiografi. Berlioz berättar om den definitiva upplevelse han fick när han i sin ungdom hörde de ackord som inleder fjärde satsen, ”Storm och åskväder”, i Beethovens Pastoralsymfoni. Han medger att hans successiva förändringar av orkestern – som till slut blev monstruöst stor – berodde på hans förhoppning om att återge dessa ackord. Det skulle ta många år för honom att inse att ackorden var en frukt av Beethovens geni, vilket fick sin inre substans att vibrera även med den svagaste orkester.

 

I den muslimske uppläsarens, dervischens och den gregorianska körens fall, är det den egna existensen som tack vare trons geni förvandlas till konst. När man använder yttre instrument, när man skriver partitur, sker en separation mellan verk och liv eftersom livsgnistan överförs till materiella element. (Och de plastiska konstarterna föds med arvsynden att inte klara sig utan externa material: det är därför islam förbjuder bilddyrkan.) Genom att ge efter för estetikens relativa materialism har konsten visserligen blivit självständig, men till priset av en förlorad direktkontakt med det absoluta. Därför blir den mer och mer extern, högtravande och utarmad. Även om den åstadkommer sköna verk, försvagas dessa av det faktum att de nöjer sig med att visa upp sig för sig själva. I jämförelse med Koranuppläsaren tycks mig all denna konst för ett ögonblick likvärdig med Berlioz’ väldiga orkester: en tom kommentar som saknar det ödmjuka geni som förmår kommunicera med det eviga.

 

Berlioz beskrev slutligen en upplevelse, det otydliga minnet av ett brott. Jag identifierade det snabbt: minnet av Anton Weberns Sex stycken för orkester. Även dessa är korta och intensiva, även här är tystnaden viktig. I det här fallet skulle man dock kunna säga att tystnaden i stället för att framträda i sin omätliga värdighet är ett ont som far fram, en vanställande spetälska. Och musiken är tjock som friskt blod, gnistrande som torkat blod, full av anspelningar på en förestående avrättning. Aldrig har jag hört musik skildra ett brott lika troget. Det är musik som återvänder för att inställa sig inför tystnaden liksom brottslingen återvänder till platsen för brottet. Det visste Webern. Allt hänger ihop: I slutet upprepas inledningstemat fast noterat i omvänd ordning, vilket möjligen skapar ett överdrivet tydligt motsatsförhållande.

 

 

 

 

Vi lever blott i den tid vi fått till vårt förfogande. Men att behålla ett skimmer av händelserna i den rena begynnelsen kan vara tankeväckande och skänker en glädje vars värde shejken kände väl till.

 

Text H. A. Murena

Övers. från spanska Pär Svensson

Tidigare publicerad i Alhambras Litterära Magasin, nr. 7, 1995.