bahari.blogg.se

utdrag ur "Det romerska Arabien"

av G W Bowersock

 

 

De två generationerna av lakhmidiska kungar, ’Amr ibn ’Adi och Imru’l-qais, omspänner hela denna romerska förvandlingsperiod. Inskriften på den senares grav är, om än fylld av filologiska problem, trots det en värdefull primärkälla för det arabiska bidraget till Främre Orientens stabilitet under Diocletianus och Konstantin. Denna tidiga arabiska text, skriven med nabateiska bokstäver, är i sig själv en illustration till arabernas befrielse från sitt långvariga beroende av olika arameiska dialekter som nabateiska och palmyriska för offentliga dokument.(1) Inskriften i Namara börjar: ”Här ligger Imru’l-qais, son till ’Amr, kung över alla araber, begravd.”(2) Den meddelar vidare att han satte på sig härskardiademet och regerade över arabiska stammar och städer ända ner till södra Arabiska halvön. Mot slutet av texten står: ”Ingen kung har någonsin åstadkommit vad han har åstadkommit.”(3) Och det är troligen inget tomt skryt. Dessutom torde det under Diocletianus och Konstantins stormiga tid, när det persiska hotet förblev lika allvarligt som dessförinnan, ha varit en stor tillgång för den arabiska provinsen med en vän som Imru’l-qais. Man kan av ’Amrs samarbete med Aurelianus styrkor i krossandet av Palmyra dra slutsatsen att ”alla arabers kung” torde ha stått på Roms sida. När det gäller att förstå om denna slutsats faktiskt är korrekt, är Namarainskriften ytterst viktig.

På fjärde raden i denna besvärliga text finns en obestridlig hänsyftning på romarna, föregången av en preposition som betyder ”till” eller ”för”. Omedelbart före står bokstäverna fršw som kan tolkas som substantivet ”perser” (med en typiskt nabateisk slutbokstav w).(4) Vid den ursprungliga publiceringen 1902 trodde den förste utgivaren av denna inskrift att Imru’l-qais släppt till kavalleri åt romarna. Men mot slutet av sitt liv hade han ändrat sig och kommit fram till att den arabiske kungen ingått i en sorts förbindelse med både perser och romare.(5) Tyvärr är den korrekta tolkningen av de bokstäver som står precis före ordet fršw ännu inte entydig. Det måste emellertid betonas att det inte finns någon prepositionsbokstav som betyder ”för” eller ”till” före det ord som antingen betyder ”perser” eller ”ryttare”.(6) Upphovsmannen till den ytterst skarpsinniga filologiska diskussionen om denna text är övertygad om att ordet här enbart kan vara ”ryttare”.(7) En annan forskare har nyligen helt övertygande argumenterat för att Imru’l-qais att döma av platsen för hans grav enbart kan ha varit en bundsförvant till Rom.(8) Namara var sätet för ett romerskt fort som ingick i försvaret av den arabiska provinsen. Ingen arabisk ledare med en grav på en sådan plats kunde ha skrutit över att ha gett bistånd åt perserna. Således måste vi på basis av både språkliga och topografiska argument nu acceptera att Imru’l-qais var lojal mot Rom.

Ända från början har det största problemet med att tillskriva ”alla arabers kung” en sådan roll varit Tabaris vittnesmål i hans ”Historia”. Som vi sett nämner Tabari flera gånger Imru’l-qais, ’Amr ibn ’Adis son. I en passus säger han att denne kung var den förste i en serie lakhmider i persernas tjänst som blev kristen.(9) En sådan anmärkning är högst förbluffande, inte bara för uppgiften att Imru’l-qais var allierad med perserna. Det finns ingen antydan på inskriften att han någonsin varit kristen och inte heller någon symbolisk antydan om kristna sympatier på själva graven. Om Tabari har fel när han tror att Imru’l-qais var en persisk vasall, kan han lika gärna ha fel när det gäller uppgiften att han var kristen.

Faktiskt är det möjligt att se hur Tabari kunde göra sitt misstag. Under andra hälften av 300-talet fanns det en annan härskare vid namn Imru’l-qais och det tycks som om Tabari har förväxlat denne kungs historia med den tidigares. När Tabari för in Imru’l-qais i sin berättelse kallar han honom Imru’l-qais al-bad’. Detta ord förklaras annorstädes som ”den förste” och Tabari går faktiskt omedelbart över till att säga att han var den förste av de persisk-trogna kungarna som blev kristen.(10) Det verkar alltså tydligt att han liksom senare skribenter tolkade al-bad’ som ”den förste” men att han felaktigt fogade beteckningen till den tidiga 300-talskungen, när han återvänder till lakhmidernas historia under 300-talets senare år. Han presenterar också den andre Imru’l-qais som al-bad’ och på ett ställe, när han anger genealogin för denne senare, nämner han hans namne och förfader som Imru’l-qais utan al-bad’.(11) Eftersom ett epitet med betydelsen ”den förste” bara kan användas om en härskare, förefaller det mycket skäligare att placera detta tillnamn efter den andre Imru’l-qais som då blir förste kristne lakhmiden.

Under andra hälften av 300-talet skulle trohet mot perserna från lakhmidernas sida i Hira inte vålla något historiskt problem, ej heller en omvändelse till kristendomen. Den skulle infalla på drottning Mavias tid, den ryktbaraste arabiska konvertiten under Valens regering.(12) Med tanke på kristendomens utbredning i provinsen Arabia — som var så uttalad på Eusebios tid att han särskilt pekade på den(13) — kvarstår möjligheten att den förste Imru’l-qais var kristen, och att Tabaris förväxling går djupare än till enbart den felaktiga tillskrivningen av ett epitet. Med andra ord kan det vara så att den ene Imru’l-qais var kristen och den andre persertrogen. Men enligt de bevis vi nu har vore det rimligare att anta att Tabari helt har överfört den andre Imru’l-qais innovationer på den förste.

Kungen över alla araber träder därför fram som en hedervärd och lojal efterträdare till sin far på romarnas sida. Med lakhmiderna baserade i Hira nära Eufrat i söder och deras kungagrav i norr, med hänsyftningar i hans gravskrift på kontroll över så avlägsna riken på Arabiska halvön som Ma’add och Najran, kan man förstå hur utomordentligt vidsträckt deras makt var. På halvön sträcker den sig långt bortom gränserna för det gamla nabatéerriket och den arabiska provinsen. I öster kontrollerade lakhmiderna öknen mellan de romerska limes-anläggningarnas nätverk av vägar och Eufrat. De hade inte bara övertagit Palmyras roll: de hade utvidgat den.

Trots att Tabaris årtal för de tidiga lakhmidiska kungarnas regeringar är notoriskt inexakta och sinsemellan motstridiga verkar det troligt att ’Amr ibn ’Adi dog i slutet av 200-talet.(14) Om Imru’l-qais blev kung vid ungefär den tiden, torde han ha spelat en avgörande roll i de omfattande fälttågen mot perserna, som då och då upptog både Diocletianus och Galerius mellan 295 och 299. När Galerius utförde sin lyckade attack på perserna 298 marscherade han ända till Ktesifon och återvände sedan upp längs Eufrat.(15) En sådan rutt förde honom mycket nära den lakhmidiska huvudstaden Hira och var förmodligen möjlig endast med aktivt stöd från de arabiska styrkorna på västra sidan om floden. Eftersom en lösning av den persiska frågan var av vital betydelse för stabiliteten under fyrkejsardömet, kan de nära relationerna mellan Imru’l-qais och den romerska regeringen ha växt fram ur samarbetet romare och araber de allra sista åren av 200-talet.

När de persiska krigen under denna period väl var över, kunde Diocletianus ägna sig åt den administrativa omorganisationen av de östra provinserna. Senast 314 hade nedre delen av Trajanus provins Arabia, söder om Wadi Hasa avskilts från norra delen med huvudstaden Bostra. Denna nedre del, som omfattade Petra, Negev och troligen Hejaz, kom att ingå i Palestina och förknippades därför med de provinser som låg väster om Jordanfloden. I verk daterade till 311 och 313 förklarade Eusebios att guvernören i Palestina dömde kristna till straffarbete i koppargruvorna vid Phaeno ”i Palestina”.(16) Denna ort söder om Döda havet hade förvisso varit en del av den gamla arabiska provinsen, men vid tiden för Eusebios författarskap räknades den tydligen till Palestina. Hela södra delen av Arabia, på bägge sidor om ’Araba, blev känd som Palaestina Tertia vid mitten av 300-talet.(17) Den avskilda provinsen i norr, som bevarade namnet Arabia, tycks ha behållit de nordgränser vilka som vi sett redan Septimius Severus hade gett den.(18)

Diocletianus omorganisering av den arabiska provinsen visar en exceptionell förståelse för regionens geografiska förutsättningar. Bostra och de nordliga städerna Gerasa, Filadelfia och Adraa var naturligt nog sammanlänkade med Damaskusvägarna och den inre passagen Wadi Sirhan. Däremot var södra delen med sin viktigaste stad Petra i det inre och Aela i övre änden av Aqabaviken mer naturligt förbunden med rutten över Wadi ’Araba och genom Negev till Medelhavet i närheten av Gaza eller Rhinocolura. Den långa nord-sydlinjen, som Kungsvägen från Damaskus till Aqaba utgjorde, hade tidigare varit avgörande för kommunikationerna, när västra stranden av Jordan låg under annat styre som på nabatéernas tid eller senare under perioder av oroligheter bland judarna. Men Diocletianus måste ha insett det geografiska sambandet mellan de östra och västra delarna nedanför Döda havet, ett samband som varit tydligt redan kort före annekteringen av provinsen, då Babathas familj och vänner slog sig ner i Zoar. Diocletianus vidtog kraftfulla åtgärder för att förstärka södra halvan av den forna arabiska provinsen genom att för första gången där installera en hel legion utöver den i norr. Denna södra legion var Fjärde Martia, troligen baserad i lägret vid Lejjun i närheten av det moderna Karak.(19) Av nuvarande utgrävningsrön på denna plats att döma kan man anta att detta läger upprättades någon gång under fyrkejsardömet och därför är den troligaste platsen för Fjärde Martias bas. Lejjuns gamla namn torde följaktligen ha varit Betthoro, det namn på legionlägret som ges i Notitia Dignitatum.(20)

Norra Arabia omorganiserades och befästes liksom den södra. Nya anläggningar under denna period kan skönjas i Azraq och omgivande orter, som var viktiga för skyddet av övre änden av Wadi Sirhan.(21) När Diocletianus förstärkte detta område, följde han Septimius Severus exempel hundra år tidigare. Han förbättrade också förbindelsen mellan Arabien och de syriska provinserna i norr genom att föra sin nya syriska gränsväg, Strata Diocletiana, ner till Azraq långt öster om den gamla vägen till Damaskus. Inskrifter har visat att den gick genom staden Sa’ane på de östra sluttningarna av Jebel Druz.(22) Befästningar, kommunikationer och administrativ omorganisation var kännetecknande för Diocletianus politik i Arabia liksom på andra håll.

Uppdelningen av Arabia i en ny och liten provins med det namnet och ett mycket utvidgat Palestina i söder har ofta trotts ligga bakom ett underligt inslag i den s.k. Veronalistan. I detta problematiska register över provinser från ett relativt tidigt årtal på 300-talet uppträder i tur och ordning Aegyptus Iovia Aegyptus Herculea Arabia item Arabia Augusta Libanesis. Förekomsten av Jupiters och Herkules Egypten bevisar ett årtal icke före 314. Det fanns alltså vid en tidpunkt som stämmer överens med existensen av dessa två egyptiska provinser två Arabia (Arabia item Arabia).(23) Det var länge frestande att anta att det andra Arabia var andra halvan av den gamla provinsen, innan den inkorporerades som en del av Palestina efter att den brutits ut från norra delen. Men en sådan tolkning tycks strida mot Eusebios uppgift, från före 314, att södra delen redan betraktades som Palestina. En lösning på detta urgamla problem har nu äntligen blivit möjlig genom fyndet av en ny papyrus från Oxyrhynchus.(24)

Denna text är ett brev till guvernören av Aegyptus Herculea. Hans namn, Aurelius Antonius, är välbekant. Vi vet att han var i tjänst 315/316.(25) Den som skickade brevet, en analfabet med det arabiska namnet Aurelius Malchus, hade varit tvungen att hyra en skrivare att skriva åt sig. Han tillkännagav i början att han kom från Eleutheropolisområdet i ”Nya Arabien”. Detta är en ny och spännande upptäckt. Vi har aldrig förut hört talas om en provins som hette Nya Arabien eller, förmodligen, Arabia Nova. Vid en första anblick verkar dokumentet paradoxalt, eftersom den mycket berömda staden Eleutheropolis ligger i Palestina, nära Jerusalem och hela området söderut in i Negev år 315 torde ha varit en del av det nyligen utvidgade Palestina. Inte heller står det omedelbart klart varför en sådan person skulle skriva till guvernören av Aegyptus Herculea. Men när Malchus lägger fram sitt fall nämner han en försumlig gäldenär som Saeibas. En tredje part i målet, en hårdhjärtad penningutlånare med ett grekiskt namn, är en man från Boubastis. Dessa detaljer visar att platsen för tvisten måste vara själva Egypten: det var i närheten av Aegyptus Herculea som Boubastis fanns, och inte så långt bort, nära Pelusium, låg nomadtälten utanför Gerrhon.(26) Det var just i detta område som det funnits en egyptisk ”nome” (provins) med namnet Arabia. Det vore därför rimligt att anta att det var Malchus hemland, för honom alltså som skrev till guvernören av Aegyptus Herculea, eftersom tvisten gällde någon i det angränsande området som råkade ligga under hans jurisdiktion. Om Malchus bodde i det egyptiska Arabia, måste det tydligen ha funnits ett Eleutheropolis där. Ett är säkert: det Eleutheropolis som låg nära Jerusalem låg långt utanför gränserna för det gamla Arabia och dess provinsefterföljare, även om det inbegrep ett stort kringliggande område. Det tillhörde Palaestina Prima.

Det tycks alltså klart att ”nome” Arabia upphöjdes till provinsstatus när de två Egypten kom till. Eftersom det fanns en annan provins Arabia var det tydligt att denna måste särskiljas med adjektivet nova. Det andra Arabia på Veronalistan måste vara Arabia Nova och årtalet för detta bevis stämmer helt med årtalen för Jupiters och Hercules Egypten. Problemet med det andra Arabia kan kanske vara nära sin lösning.

Med upplösningen av den gamla provinsen Arabia och Diocletianus bundsförvant Imru’l-qais död tar det romerska Arabiens historia slut. Nu börjar en annan, rik och omväxlande, historia, det bysantinska Arabiens. Tre år innan Imru’l-qais lades till vila i Namara hade Konstantin flyttat romarrikets huvudstad. I Bysans, nu Konstantinopel och firat som det nya Rom, skulle hellenismens traditioner blomstra i nästan tusen år till. Under den nya ordningen skulle araber spela en allt viktigare roll i det bysantinska styret av Främre Orienten. Imru’l-qais var en förelöpare. Även om hans ättlingar skulle ta parti för perserna och lämna ett arv som skulle göra Tabari förvirrad, fanns det andra redo att fylla den lucka han lämnat i relationerna med den kejserliga centralregeringen. Utan arabernas medverkan kunde makten över de östliga provinserna inte upprätthållas. Tidigare hade Pompejus, Augustus, Trajanus, Septimius Severus och Diocletianus alla opererat under denna förutsättning. Deras klokhet bekräftades när den inte längre kunde tillämpas. På 600-talet samlades araberna under islams fana och skapade en oberoende och mäktig nation, rik på inre strider men enhetlig i sitt missionsnit. Bysans skyddslingar hade blivit dess rivaler.

 

 

Inbunden / 254 sidor

Övers. av Ulla Ericson

Fackgranskning av Ingvar Rydberg

Alhambra 2009

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se