bahari.blogg.se

Georges I. Gurdjieff var upptäcktsresande, författare, musiker, mystiker, koreograf, matthandlare med mycket mera. Han föddes i Kaukasus i slutet av 1800-talet, men tillbringade det mesta av sitt liv i en självpåtagen exil i många olika länder där han lyckades överföra sina esoteriska kunskaper till en växande skara lärjungar.

 

En konst med ett mål

Av Gabriel Barraud

 

Gurdjieff har givit ut två böcker, Beelsebubs berättelser för sin sonson och Möten med märkliga män. Vad ville han med dessa båda böcker?

 

Det har aldrig givits ut någon litterär studie över Gurdjieffs verk. Har kritikerna kanske bedömt dem som ointressanta? Det vore obegripligt om författaren till Beelsebubs berättelser för sin sonson och Möten med märkliga män, som har utövat ett så stort direkt eller indirekt inflytande på sin samtid och dess författare, skulle förbli förbigången. Finns det måhända någon annan anledning till detta förbigående?

 

Kanske, för Gurdjieffs stil är oupplösligt förbunden med ”Gurdjieffs stil”. Nämligen med ett sätt att vara, leva och lära. Det vill säga, skrivandet är för Gurdjieff inte en aktivitet för sig. Skrivandet står i förbindelse med ett sätt att vara som i sin tur är förbundet med en vilja och ett mål. Gurdjieffs böcker är delvis ogenomträngliga för den som inte närmar sig övriga aspekter av hans lära, med alla dess hypoteser och experiment, liksom även hans praktiska lära vore inkomplett utan den effektiva belysningen av det skrivna verket.

 

Här befinner man sig långt från litteraturen, både i dess goda mening och i dess pejorativa betydelse av onyttigt prat. Ingenting förargar Gurdjieff mera än pynt och piruetter. Han berömmer sig ibland för sin egen okunnighet i ”det litterära språkets goda ton”. Att arbeta med uttrycket, att försöka bli beundrad eller uppskattad, är honom främmande. Tvärtom är han ibland till och med medvetet provocerande och avvisande.

 

Här är det på sin plats med en varning för risken av en dubbel förvirring. För det första, om man uppfattar Gurdjieff som en sorts föregångare för en icke-litteratur, en patafysikernas efterföljare, eller en långväga kusin till surrealisterna. Den frestelsen föll André Breton för när han – på felaktig grund – gav honom en hedersplats i sin Anthologie de l’humour noir. Likaså de som lovprisar Beelsebubs berättelser för vad den innehåller av fränhet, fantasterier, överraskningar eller synbarliga orimligheter, och berömmer verket för stycken som de normalt skulle ha funnit osmältbara eller ogenomträngliga. En generös tolerans som öppnar för rader av motsägelser. Lika lite som Gurdjieff försöker vara dunkel för att följa ett mode eller för att förarga, försöker han vara rolig för att vara rolig. Liksom han inte är ute efter att roa och förnöja eller skandalisera för skandalens skull, eller vara originell för att vara originell. När han skriver överraskande gör han det inte av en slump. För honom handlar det om att agera – att agera i en bestämd riktning.

 

Den andra möjliga förvirringen hänger samman med Gurdjieffs ansträngning att vara effektiv. Det vore att alltför lättvindigt etikettera honom om man sammanblandar hans vägran att ”göra konst” med en uppfattning om ”engagerad litteratur”. Visserligen skriver han att han har haft ”hela mänsklighetens väl” för ögonen. Men den handling han vill åstadkomma är inte på det yttre planet. Dess verkan rör läsarnas – varje läsares – ”inre”, i syfte att påverka och ytterst förändra det.

 

Med sin strävan att agera på läsarens ”inre” vill Gurdjieff inte bara med sina attacker skaka om och kullkasta dennes tankar, känslor och ideologiska referensramar som så många samhällskritiker före och efter honom. Han vill samtidigt – och framför allt – sätta igång läsarens undermedvetna. Ett undermedvetna som inte har någonting att göra med psykoanalytikernas. Det omfattar, enligt honom, de högre förmögenheter som finns latenta hos varje människa. Det utgör hennes ”sanna medvetenhet”, medan det som man normalt kallar för ”medvetande” bara är ett skenmedvetande. Kort sagt, Gurdjieff vill ”röra och störa” det ytliga medvetandets nivåer, så att den sanna medvetenheten (det ”undermedvetna”) ska kunna tränga upp till ytan och spricka ut och kunna kullkasta de artificiella föreställningar som har inympats hos oss genom uppfostran, vana och konformism.

 

 

Här förmärks tydligare vad som skiljer honom från andra författare som har uttryckt ett radikalt fördömande av det mänskliga beteendet och de mänskliga illusionerna. Han nöjer sig inte med att formulera en negativ kritik, utan med kritiken vill han väcka vår aktiva och positiva motkraft som hålls nertryckt och far illa. Han nöjer sig inte med att vilja krossa lögnen, som om den vore hans personliga fiende. Han grundar sig på kraften hos en levande sanning som inte kan förbigås när den väl en gång har släppts fri. Varken satiren eller bildstormeriet är egentligen hans genre, eftersom de förblir meningslösa om de inte leder till uppbyggelse, vilket är det enda som intresserar honom.

 

Uppbyggelse? Ja visst, men det vore ytterligare ett misstag att betrakta Gurdjieff som en moralist och hans verk som uppbyggelselitteratur. Den uppbyggelse han syftar till är varats. Idéerna, bilderna, formlerna, vokabulären, stilen, personerna, ämnena – alla dessa konstens ingredienser – använder han med avseende på deras ”verkan”, det vill säga i förhållande till deras ”nytta” för läsarens vara: för läsarens uppvaknande och tillfrisknande. För Gurdjieff är litteraturkonsten som instrument inte långt från den medicinska läkekonsten.

 

Beelsebubs berättelser för sin sonson har en i princip ”dekonstruktiv” funktion. Boken vill ”skoningslöst och utan kompromisser, slita ur läsarens tankar och känslor de trosföreställningar som det mänskliga psyket har blivit genomsyrat av under århundraden i förhållande till det i världen existerande”. Möten med märkliga män har en i huvudsak ”konstruktiv” funktion. Här handlar det om att ”orientera om det nödvändiga underlaget för en uppbyggelse och redovisa dess kvalitet och stabilitet”.

 

Man kan schematiskt säga att den första boken syftar till att undanröja hindren, fördomarna, pretentionerna, de godtyckliga axiomen … som står i vägen för det ”sanna medvetandets” varseblivning. Den andra boken vill ge en försmak av vad som kan komma efteråt, när utrensningen är utförd. Alltså ett laxermedel och en stärkande medicin. Den uppdelningen har, som alla uppdelningar, bristen att vara grovt schematisk, laxermedlet är nämligen stärkande och den stärkande medicinen är avskalande.

 

 

Kort sagt tycks det som om något av det mest unika hos författaren Gurdjieff är hans ovanliga definition av litteraturen. Vi har vant oss vid att se litteraturen som en tröstare, som beskriver, avslöjar eller beklagar vårt onda. När den ger lösningar gör den det oftast utanför sig själv: genom kärleken, handlingen, politiken, tillbakadragandet från världen, etc. Gurdjieff för fram en annan uppfattning, som upphöjer det skrivna till en direkt agent för tillfrisknandet.

 

Denna metod, detta goda användande av litteraturen, som ger språket och texten en (omedelbar eller fördröjd) kurativ förmåga, är det då något alldeles nytt?

 

Om Beelsebubs berättelser för sin sonson (Gurdjieffs största verk), hade givits ut omedelbart efter nedskrivandet för nära sjuttio år sedan, i stället för att komma ut 1956, hade kanske författaren funnits med bland skaparna och föregångarna inom en genre som sedan dess har blomstrat: science fiction-genren.

 

Det finns emellertid ingenting gemensamt mellan Beelsebubs färd genom Vintergatan ombord på det trans-spatiala rymdskeppet ”Karnak” och kosmonauten som iklädd en asbestdräkt ger sig ut på en rymderövring.

 

Beelsebub är varken en modern vetenskapsman eller en upptäckare som är ute efter det extravaganta. Han är en vis man, eller snarare en av ålder förklokad gamling, eftersom han i sin ungdom blev landsförvisad från det ”Absoluta Ljuset” som är ”Den Eviga Högstes” huvudsakliga boning, därför att han hade lagt sig i sådant som inte angick honom rörande universums styre och därmed hade framkallat ett tingens uppror. Tillsammans med sin familj blev han förvisad till solsystemet Ors, som är vårt solsystem, mera exakt till planeten Mars. Därifrån har han företagit utfärder till grannplaneterna. Han har sett mycket, lärt sig mycket. Han har speciellt ägnat sig åt studiet av Jorden, på grund av ”dess invånares ovanliga psyke” som är unikt i Kosmos, där dock bebodda världar är vanligen förekommande… Sålunda har han gjort sex stycken ”nedstigningar” till Jorden, varav en medan kontinenten Atlantis ännu fanns kvar, och den senaste helt nyligen, som gav honom möjligheten att studera Montmartres nattklubbar och New Yorks skyskrapor. Under tiden som hans rymdskepp Karnak drabbas av ett driftskrångel passar han, för att fördriva tiden, på att berätta sina minnen för sin sonson, en liten pojke på 4668 år.

 

 

Gurdjieff har alltså utgått från ett science fiction-tema för att utveckla sin filosofiska myt, ett grepp med en lång litterär tradition. Det finns en formell likhet med till exempel Voltaires Micromégas, som efter 450 år, när han lämnar barndomen, på grund av sitt fritänkeri blir suspekt för myndigheterna på sin planet, en satellit till Sirius. Micromégas blir dömd till landsförvisning i åttahundra år och tillbringar exilen med att besöka Saturnus, Jupiter, Mars och slutligen Jorden…

 

Men Voltaire har övertagit storyn från Swifts Gulliver eller Rabelais Gargantua, eller för den delen Cyrano de Bergerac eller greken Lukianos. En lång rad författare som en expert utan vidare skulle kunna hitta spår av hos Gurdjieff.

 

Men antagligen skulle experten ändå missta sig. Den förhärskande högskolemetoden att gå till källorna för att göra fynd leder nämligen till både misstag och lyckogrepp. Av ett enkelt skäl, i det här fallet: man skulle utan risk kunna slå vad om att Gurdjieff aldrig har läst vare sig Voltaire eller Rabelais.

 

Om man ändå insisterar på att hitta en parallell hos honom, skulle hans släktskap med Alcofribas Nasier hos Rabelais vara den mest logiska. Inte bara på grund av några yttre eller ytliga överensstämmelser, som gör både jätten Gargantua och vår Beelsebub med svans och klövar till både mänskliga och utommänskliga karaktärer på en gång, utan för deras mycket djupare frändskap.

 

Ponocrates uppfostrarnit när han försöker befria Gargantuas hjärna från skolastikens svammel och gör upp ett program för hans successiva utveckling, till både kropp och själ och sensibilitet, utan att ge sin elev minsta andrum: det är en uppfattning som ligger mycket nära Gurdjieffs.

 

Dessutom finns det en samstämmighet mellan deras litterära temperament: Gurdjieff delar med Rabelais obändigheten, de besvärjande uppräkningarna, glädjen att göra läsaren bestört så att han inte vet om han ska skratta eller ta det sagda på allvar. Slutligen finns det en samstämmighet i deras litterära tillvägagångssätt. Beelsebubs berättelsers ”vördnadsvärde Stör” och ”Hans Excellens Laxen” motsvaras i Gargantua av t.ex. ”Herr Glupande Aptit”.

 

 

Eftersom sannolikheten förnekar varje direkt inflytande mellan de båda författarna, är det då slumpen som ändå ger deras likheter? Nå, båda tycks faktiskt ha druckit ur samma brunn. Den bockfotade karlen som var ”läkare-själasörjare” i Meudon har man velat tillskriva en esoterisk syftning, en dold mening, (”Jag bygger bara med levande stenar, med människor.”) En tradition hos många sådana byggare är att rynka på näsan åt de intellektuella och etablerade skrivarauktoriteterna och vädja direkt till den folkliga klokheten. Så gör Gurdjieff, som späckar sina skrifter med ordspråk, existerande eller egna, som han lägger i munnen på Mullah Nasr Eddin, den islamiska motsvarigheten till den tyska Till Eulenspiegel. Och när hans samtids ordförråd tryter uppfinner han ett eget.

 

Den sista och viktigaste överensstämmelsen mellan Gurdjieff och Rabelais är bådas absoluta betoning av medvetenheten. Vi behöver knappast påminna om kapitel VIII i Pantagruel, ”Ty, enligt den vise Salomo, finns ingen visdom hos en ond själ, och kunskap utan medvetenhet är inget annat än själens fördärv.” Om man skulle vilja resumera Gurdjieff i ett enda ord så skulle det vara: medvetenheten. Han är medvetenhetens man. Han talar inte om annat, han talar endast och enbart om den. ”Uppväckandet av medvetenheten”, den ”medvetna människan”, ”den objektiva moraliska medvetenheten”…

 

Vad var det Rabelais förstod med ”medvetenhet”? Självklart inte någon snäv och dyster moralism. Självklart inte heller en medvetenhet som reduceras till att veta och att veta att man vet. Men vad, i så fall?

 

Och Gurdjieff, denne Gurdjieff som även han med pennan gjorde sin bugning mot Salomo, vad exakt är det han vill säga med ”medvetenheten”? Frågan stannar kvar, när den en gång har blivit väckt. Den ställer sig, den tvingar sig hänsynslöst på.

 

Gurdjieff underlåter inte ett enda sätt att nå sin läsare. Om en benediktinermunk skulle ge sig på att dissekera Beelsebubs berättelser för sin sonson, kapitel för kapitel, hade han efterhand samlat på sig en rejäl repertoar av retoriska fraser och stilgrepp. Allt finns där, utfallen, överdrifterna, litoteserna, prosopopéerna, pleonasmerna, ellipserna. Har man upptäckt att man kan ställa detta verk på en bibliotekshylla vid sidan av Rabelais? Man ska genast finna att man har förbisett att den har en vag likhet med Jakob fatalisten genom sitt sätt att låtsas inte veta eller låta sitt ämne falla på vägen för att sedan plocka upp det igen lite längre fram. Skulle det alltså vara fråga om en sonson till Diderot? Så märker man att Beelsebub i sin falska nativitet påminner om Montesquieus Persiska brev. Herregud, hur kan man vara Jordbo?

 

 

Hjulverk i ett krångligt maskineri? Eller en plagiators skicklighet? Ibland blir man tveksam. Ända tills man upptäcker att boken är absolut befriad från synkretism, även stilistiskt. Att Beelsebubs berättelser uppvisar så många gemensamma grepp med så många författare beror på att den redan från början har alla dessa grepp i sin hand. Dess stil och turneringar rekapitulerar människans samtliga tankebanor – för att snärja henne. I vad? För tusan, i hennes motsägelser! …

 

Det är tveksamt om en slipad man som Gurdjieff skulle ha varit omedveten om det opassande. Om hans motiv kan man spekulera hur man vill. Kanske ville han med ett ord – med ett hårt tjuvnyp – avfärda dem som bekymrar sig mera om etikett än om innehåll. Kanske han bedömde saken som att i ett århundrade då djävulen drar sig tillbaka som eremit är det lämpligt att gå under djävulens kläder för att undvika förvirring: ungefär som herden sade till herdinnan. Kanske ansåg han att sanningens uppgift inte är att förföra och att den därför inte ska kläs i förföriska kläder: om man i stället lägger den i munnen på en individ med dåligt rykte så är det inte sanningen som sätts på prov utan läsaren. Vem vet? Säkert är att Gurdjieff aldrig någonsin har försökt förföra, varken som författare eller mästare. Ett förhållningssätt som i förbigående sagt är rätt så lite sataniskt.

 

Om han bara hade nöjt sig med att från en pulpet eller genom fredliga avhandlingar lägga fram vissa av sina synsätt på människan hade ingen ifrågasatt hans finess, hans djup, hans originalitet, hans talang, hans energi och hans kamp för en hög moral.

 

Kort sagt, varför höll han sig inte klokt till det som alla människor håller sig till? Han hade ingenting att vinna på att frångå det, annat än att ge sig själv dålig publicitet.

 

Men kanske den uppmärksamme läsaren märker att författarens från början ogenomträngliga idéer svarar mot ett syfte: att tala om varat, om man så vill, till och med om Varat. Då blir han strax mera överseende, saken är trots allt inte så enkel. Och kanske avslutar han med att ängsligt undra om han inte har hamnat i ett system med en stor men dold bestämdhet. Ett system? Läsaren grips av en aptit att kolla saken. För att genast bli generad. Han kan sätta in hela sin intellektuella ärlighet: ingen chans att få ihop pusselbitarna!

 

Aptiten efter enhet som varje system uppväcker hos oss blir bara retad av den här slags besvikelse. En välgörande besvikelse, som genom att den förstärks, plötsligt spränger sitt skal och förvandlas till någonting annat, mera sig själv.

 

Så ser vi hur läsningen av Beelsebubs berättelser kan påminna om en medicin. Men hur ska den intas? Det bästa vore kanske att börja med att ta verket bokstavligt, och pröva om de ”styrda associationer”, som författaren nämner i sitt förord, fungerar ordentligt i det medvetna och det undermedvetna – med andra ord, pröva om de är effektiva. Det är en risk eller en möjlighet. Här är det på si plats att fråga sig en gång till om bokstaven alltid dödar blint, eller om dess roll ibland är att skoningslöst röja vägen för den ande som gör levande.

 

Utdrag ur ALM (Alhambras Litterära Magasin, Nr. 2, 1993)
Översättning Jens Nordenhök