Alexandrias Antika Bibliotek

Mostapha el-Abbadi and the Ancient Library of Alexandria
En av Egyptens stora humanister berättar om
Alexandrias antika bibliotek och det nya Bibliotheca Alexandrina
 
 
 
 
 
Utdrag ur boken "Alexandrias antika bibliotek"
av Mustafa el-Abbadi
 
 
Alexanders plötsliga död ledde till att hans rike delades upp bland hans generaler. Var och en av dem blev en ”satrap”, den persiska titeln för en vicekung över en provins, under en centralregering. Ända från början stod det klart att generalerna inte var nöjda med sin ställning som satraper och var och en förde en självständig politik. 306 f.Kr. utropade de sig till kungar över sina olika provinser. Ptolemaios, son till Lagos, upprättade sin egen dynasti i Egypten som skulle härska i tre århundraden.

Kung Ptolemaios I var, som Tacitus uppger, ”den makedonier som började bygga upp Egyptens rikedom, när han i det just grundlagda Alexandria lät bygga fästningsmurar och tempel och införa nya kulter.”(24) Dessa var antagandet av Sarapis som dynastins skyddsgud(25) och av Alexander som stadens skyddshelgon. Den senare är knuten till det ståtliga mausoléet känt som Soma eller Sema.(26) Ptolemaios vidtog också åtgärder för att bygga den berömda fyren på Faros(27) och forskningscentret känt som Mouseion samt det kungliga biblioteket.(28) Både Soma och Mouseion (med dess bibliotek) var en del av Basileia, det kungliga palatsområdet, som enligt Strabon utgjorde en fjärdedel eller rentav en tredjedel av stadens yta.(29)

Uppförandet av de monument som påbörjades av Ptolemaios I tog mer än ett eller två decennier och fullbordades inte förrän under hans son, Ptolemaios II Filadelfos regering (285-246 f.Kr.). Därför tillskriver traditionen ofta sonen snarare än fadern denna försköning av Alexandria.(30)

Den tredje ptolemeiske kungen, Euergetes I (246-221 f.Kr.) gjorde också ett betydande tillägg till Alexandrias byggnadsverk. Han återuppbyggde Sarapeion i den egyptiska stadsdelen och införlivade däri en avdelning av det förnämliga kungliga biblioteket.(31) Det nya Sarapeion med sitt bibliotek blev ett viktigt landmärke i stadens liv.
Det intrycket vi har är att Alexandria nådde kulmen av sin storhet och berömmelse som världshuvudstad på 200-talet f.Kr. Filadelfos regering i synnerhet skildras bäst i den tidsålderns litteratur. Poeten Theokritos hyllar hans makt över främmande områden och folk(32) och Herodas berättar i en av sina mimer hur en gammal käring frestar en ung kvinna att ta sig en ny älskare. Hennes nuvarande skulle snart glömma henne, eftersom han hade farit till Egypten där allt upptänkligt kunde påträffas: ”rikedom, idrottsplatser, makt, välstånd, ära, prål, filosofer, guld, ungdom, Adelphois tempel, en generös kung, Mouseion, vin, alla goda ting man kan önska sig, och kvinnor talrikare än himlens stjärnor som tävlar i skönhet med de gudinnor som utbad sig Paris dom.”(33) En kombination av lockelser, nog för att förvrida huvudet och hjärtat hos vilken man som helst.

Möjligheterna att få arbete och vinna rikedom och ära attraherade sålunda invandrare från länderna runt Medelhavet och Asien. Mest var det grekisktalande grupper och judar som bildade ett stort samfund från 200-talet och framåt. Stadens egyptiska befolkning mer än fördubblades tack vare de omfattande byggnadsprojekten, ”hus efter hus”(34) för att citera Strabon som citerar Homeros. I en skämtsam passage i en välkänd dikt av Theokritos beskriver skalden ett möte mellan greker som talar olika dialekter på Alexandrias gator en festdag. En man hånar två kvinnor genom att härma deras tal. De brusar upp mot honom och skryter stolt med att de är från Syracusa, korintier till börden ”som Bellerofon själv” och att deras tal är peloponnesiskt. Sedan vänder de sig till de kringstående och frågar harmset: ”Får inte dorer tala doriska eller vad?”(35)

Det finns vittnesbörd om att kontakter ägt rum med så avlägsna länder som Indien, som t ex när ambassader utväxlades mellan kung Asoka och Filadelfos. Efter sin omvändelse blev Asoka buddhismens kunglige apostel och gjorde Gautamas lära till en världsreligion som han anmodade alla länder att anta. Mer än trettio inskrifter, kända som Klippförordningarna, har upptäckts i Indien där Asoka förkunnade Buddhas lära. Den trettonde Klippförordningen i Girnar vänder sig uttryckligen till fem hellenistiska kungar, däribland Turamaya, d v s Ptolemaios II.(36) Inte bara buddhistmunkar med sin flärdfria enkelhet syntes på gatorna i 200-talets Alexandria utan vi får också veta att stadsborna, i en kunglig procession med pompa och ståt omkring 270 f.Kr., kunde se ”indiska kvinnor, indiska hundar och tjugosex helt vita indiska kor.”(37)
 
Alexandrias ställning som världshandelns centrum lockade utländska köpmän och affärsmän att sätta upp sina kontor i staden. Den uppmuntrade också bildandet av internationella bolag för att sköta de mer komplicerade och kostsamma transaktionerna. En papyrus från mitten av 100-talet f.Kr. ger ett unikt exempel på ett sådant bolag.(38) Det är ett maritimt lånekontrakt gällande import av parfymer från det ”rökelsedoftande landet”, ett område söder om Röda havet, välkänt i den faraoniska historien som Punt (nuvarande Somalia). Papyrusen är i tämligen dåligt skick, men av det som återstår kan vi notera att man bland de tolv personerna involverade i en transaktion kan urskilja minst sju olika nationaliteter: två från Messalien, en från Thessalonika, en från Lakedaemonia, en från Elea, en från Kartago och en bankir, troligen romare. Alla utom bankiren har grekiska namn. Det är intressant att notera hur olika yrkeskategorier drogs in i den kommersiella och finansiella världen i Alexandria, som personerna från Thessalonika, Elea och Kartago, vilka kom från flottan eller armén.

Vid 100-talets mitt torde skillnaderna i ursprung, även om de noggrant nämndes i officiella dokument, inte ha varit alltför tydliga för en utländsk besökares flyktiga blick. Sålunda indelade Polybios, när han besökte staden omkring 145 f.Kr., befolkningen i enbart tre grupper: egyptier, legosoldater och Alexandriabor.(39)

Det torde ha varit lätt att urskilja dessa tre kategorier. Legosoldaterna var enklast att känna igen i sina militära uniformer. De var huvudsakligen greker eller invånare i de helleniserade delarna av Medelhavet, eftersom det lättaste sättet för unga män från Egeiska havet att få anställning och god lön var att ta värvning i den ptolemeiska armén. När Theokritos söker beskydd hos ”den bäste skattmästare en fri man kan få, kung Ptolemaios”, skrattar han åt sig själv när han föreslår att om hans dikter inte vinner uppskattning kan han alltid ”svepa in sig i krigarens mantel och grensle på hästen ge sig av till Egypten för att möta den djärve fiendens anfall.”(40) Dessa legoknektar, bofasta i Egypten, och deras ättlingar fortsatte att göra tjänst i hären. Ty så sent som 48 f.Kr. skriver Caesar att den ptolemeiska armén inkluderade ”åtskilliga tjuvar och stråtrövare från Syrien, Cilicien och grannländerna, vartill kom brottslingar och landsförvisade. Ty alla våra förrymda slavar fann en säker tillflykt och ett bekvämt liv i Alexandria om de tog värvning.”(41)

Ett annat iögonfallande inslag i Alexandrias befolkning var egyptierna. De utgjorde ända från början den största enskilda kolonin, eftersom de stod för den nödvändiga arbetskraften. De bodde huvudsakligen i den södra delen av staden, kring Sarapeum i det som förr var byn Rhakotis. De bar vanligtvis sina egna dräkter och höll sig till sitt eget levnadssätt. Men en del av dem som tillhörde medelklassen och ville förbättra sin samhällsställning blev gradvis helleniserade genom att anta grekiska namn, grekisk klädedräkt och det grekiska språket. Mot slutet av 200-talet f.Kr., när flödet av legoknektar utifrån upphörde, måste ptoleméerna förlita sig på egyptiska rekryter.
Vändpunkten för egyptierna kom när deras soldater vann slaget vid Rafia (217 f.Kr.) för Ptolemaios IV. Med Polybios ord: ”Egyptierna var så segerstolta att det blev uppror bland den inhemska befolkningen som pågick i flera år. När upproret slutligen undertrycktes hade det egyptiska inslaget säkerställt sin makt och kunde inte längre ignoreras.”(42) Under Ptolemaios V Epifanes (205-180 f.Kr.) möter vi två egyptier, Horus och Tearos, som innehade de viktiga posterna som befälhavare för den exklusiva kungliga livvakten.(43) Senare, under Ptolemaios VI Filometors regering (180-145 f.Kr.), omtalas Dionysios Petoserapis vars dubbelnamn avslöjar hans egyptiska ursprung; han hade en hög ställning vid hovet. Han blev så populär bland egyptier i och utanför Alexandria att han ledde en nationell revolt som dock misslyckades.(44)

Den sista gruppen Polybios nämner är den han klumpade ihop under namnet ”Alexandriabor”. Han noterar att de ”är ett blandat folk” men tillägger att de ”är greker till börden”.(45) Det behövde inte vara fallet. Han dömde bara efter utseendet, ty många var helleniserade asiater och inte minst judar. Det är här viktigt att precisera vad det innebar att vara Alexandriabo. Det betydde att man hade alexandrinskt medborgarskap, som kungen beviljade ett antal personer, företrädesvis greker. Bara de kunde betecknas som Alexandriabor (Alexandreis). Alla andra, vare sig de var greker, egyptier, judar eller medlemmar av någon annan koloni, var inte medborgare utan bara bosatta i Alexandria.(46)

Med undantag av majoriteten egyptier var praktiskt taget alla andra kolonier i Alexandria i hög grad helleniserade vid 100-talets mitt. Även om ptoleméerna inte bedrev någon systematisk helleniseringspolitik, främjade likväl vissa åtgärder den processen. Att grekiskan var regeringens officiella språk ledde till att den blev nybyggarnas gemensamma språk. Utöver stadens främsta gymnasion, som Strabon ansåg vara den vackraste offentliga byggnaden i stadens centrum, byggdes många andra privata gymnasia, skolor som erbjöd den nödvändiga grundutbildningen i den grekiska undervisningstraditionen.(47) Det var då inte så underligt att det grekiska språket dominerade. Inom ett och ett halvt århundrade försvann alla dialekter från Alexandrias gator och staden verkade ha fått en ny egen karakteristisk dialekt. Vi får veta att Demetrios från Adramyttion i mitten av 100-talet f.Kr. skrev en bok om Alexandrias dialekt.(48) När Polybios kallade Alexandriaborna greker, betraktade han dem troligen ur kulturell synvinkel, så som de tedde sig för honom.

Likaledes torde judarna inte ha tett sig annorlunda för Polybios än stadens helleniserade massor i övrigt. De utgjorde ett stort inslag och upptog ett helt distrikt i staden (Deltat). Deras snabba kulturella assimilering gjorde fram på 200-talet en grekisk översättning av Torah, kallad Septuaginta, nödvändig. Grekiskan ersatte hebreiskan och arameiskan som ett gemensamt språk. Rent judiska namn blev sällsynta i olika dokument, medan namn som Alexander, Ptolemaios och Helenos var mer gängse.(49)

Att så många raser levde samman i samma stad kunde svårligen undgå att leda till daglig irritation och ibland öppna stridigheter. Ptolemaios I var mycket medveten om denna fara och förde en upplyst politik som uppmuntrade ömsesidig förståelse och tolerans mellan befolkningens båda huvudelement, grekerna och egyptierna. Belägg för denna politik finns i de arkeologiska lämningarna och de bevarade historiska skrifterna från den tidiga ptolemeiska perioden.

Ett grundläggande problem som Ptolemaios I måste ta itu med var valet av skyddsgud för sin nya dynasti. Beslutet var inte lätt eftersom det måste vara godtagbart för både egyptier och greker. Det måste bidra till att förena hans rikes olika element. Valet fick inte dröja länge, samtidigt som försiktighetsåtgärder måste vidtas för att inte kränka de ömtåliga religiösa känslorna hos Ptolemaios grekiska och egyptiska undersåtar. Det fanns otvivelaktigt skillnader mellan de båda gudavärldarna men också vissa likheter, som kunde framhävas i händerna på experter. Därför sökte Ptolemaios råd hos egyptier och greker med erfarenhet av religiösa angelägenheter. Hans främsta rådgivare, får vi veta, var två präster, egyptiern Manetho, förtrogen med sitt fosterlands kultur, och atenaren Timotheos från en prästsläkt som var knuten till Demeters och Persefones mysterieriter. Han hade förstahandskunskap om de grekiska helgedomarna i Eleusis och Delfi.(50)

Deras diskussioner koncentrerades på den lokala kulten av Apistjuren i Memfis, som på sätt och vis var en motsvarighet till Osiriskulten. I den egyptiska teologin uppfattades Osiris som gud som härskade över de dödas rike och samtidigt som iakttagare av livet på jorden, inte oförenligt med den förra uppfattningen. Han framställdes därför som solens allseende ögon, återfödd varje dag som Osiris och i denna egenskap identifierad med livets herre Osiris-Ptah i Memfis.(51) Vad beträffar hans anknytning till Apistjuren uttrycks den bäst i Herodotos ord i beskrivningen av hans obefläckade avlelse. ”Denna Apis är en ung kalv, född av en ko, som därefter är oförmögen att föda annan avkomma. Egyptierna säger att det kom ner eld över kon från himlen och därmed avlades Apis.”(52) Sålunda mirakulöst avlad ansågs Apis vara en inkarnation av livets herre Osiris-Ptah. Med andra ord representerade den levande tjuren livets naturliga och fysiska krafter. Och efter sin död förenades han med Osiris och dyrkades under namnet Osiris-Apis eller Osorapis. Han hölls inte bara högt i ära av egyptierna. I Memfis hade han anhängare bland icke-egyptier, speciellt bland greker som slagit sig ned där alltsedan Psammetiks I:s och Amasis tid.(53)
...

Ett annat slående grekiskt intrång i den egyptiska miljön i Memfis är den välkända halvcirkelformade byggnaden som innefattar sju hellenistiska statyer av grekiska skalder och visa män. Statyerna är mestadels stympade, men man har lyckats identifiera dem med hjälp av fragment av inristade namn och tillbehör. Homeros står i mitten, till höger flankerad av filosoferna Thales, Protagoras och Platon och till vänster av poeterna Hesiodos, Pindaros och troligen Demetrios från Faleron som lutar sig mot en herm (pelare med manshuvud) av Sarapis.(61) Om identifieringen med Demetrios stämmer, skulle det vara en stark indikation på att hela byggnaden var Ptolemaios I:s verk.(62)

Den oväntade upptäckten av detta rent världsliga grekiska monument i Sarapeions förhärskande religiösa begravningsmiljö förbryllade Mariette avsevärt, som Lauer anmärker. Det förbryllar fortfarande moderna arkeologer och historiker. Dess läge vid en vägkorsning mellan slutet av den egyptiska sfinxallén och början av den grekisk-egyptiska dromos väcker många frågor. Kan det vara en hellenistisk grav med tanke på återgivningen av berömda personer? Var det en offergärd för att pryda processionsvägen? Var det ett monument helgat åt Dionysos? Var det ett grekiskt konstgrepp för att hos besökare konkretisera de kulturella förändringar som skett och som Sarapis bara var den andlige representanten för? Eller var det bara ett tecken på att det fanns ett Sarapeion-bibliotek liksom det i Alexandria?(63) Inget tillfredsställande svar har ännu givits. Hursomhelst stod detta monument som en symbol för det grekiska kulturarvet som den nya regimen representerade. Det lugnade säkert de talrika greker som tidigare hade slagit sig ner i Memfis.

Vi har alltså sett att kulten av Sarapis framgick ur den av Osorapis i Memfis. Sedan den antagits av Ptolemaios I överfördes dess huvudhelgedom till Alexandria, uppenbarligen samtidigt som kultstatyn från Sinope sattes upp. Ingenting finns emellertid kvar av denna tidiga period. Våra tidigaste arkeologiska vittnesbörd om den nya kulten hör till det tempel som uppfördes av Ptolemaios III Euergetes.(64) Tyvärr har bara några lämningar påträffats och hur överbyggnaden såg ut vet man inte längre, men utan tvivel fanns även där en kombination av grekiska och egyptiska element liksom de vid dromos i Memfis. Men med tanke på att Alexandria var landets grekiska stad par excellence, är vissa egyptiska drag hos dess Sarapeion beaktansvärda: a) Det byggdes i det egyptiska distriktet i Rhakotis; b) På de tvåspråkiga grundläggningsplattorna återges namnet Sarapis i den egyptiska formen Osor-Hapi; c) Två obelisker sägs ha stått där vid sidan om två sfinxer i röd granit, som finns kvar på platsen, och d) Det fanns en Apistjur i svart granit, numera i Alexandrias museum.(65) Att dessa inslag återfanns i templet helgat åt ptoleméernas officiella skyddsgud avslöjar än en gång den grundläggande politik som dynastins grundare bedrev: att förena de två viktigaste befolkningselementen.

Ett annat sätt att uppnå detta mål var att ”skriva om” historien så att den tjänade hans syfte. Man ska komma ihåg att Ptolemaios I var en mycket slug och praktisk politiker men också en bildad man som skrev ett historieverk om Alexander, som vann efterföljande författares respekt. Han var säkert bekant med Herodotos och Platons skrifter, där de uttryckte stor beundran för Egyptens förflutna. På hans egen tid företräddes denna tankeriktning bäst av Hekataios från Abdera, som Ptolemaios II uppmuntrade att bosätta sig i Egypten och skriva en ny Aegyptiaca (egyptisk historia).(66) Men Ptolemaios nöjde sig inte med en åsikt om historien, i detta fall den grekiska: även egyptiernas version av sin egen historia måste läggas fram och detta uppdrag gavs åt Manetho.

Aegyptiaca finns tyvärr inte kvar i sin helhet men viktiga utdrag återfinns hos Diodoros. Dessa ger intrycket att Hekataios hade ett syfte med sitt verk: att ständigt kontrastera egyptiska traditioner och bedrifter med grekernas, ganska ofta till de senares nackdel. Han betonar deras tacksamhetsskuld till egyptierna: ”I allmänhet... lägger grekerna beslag på de mest berömda egyptiska hjältarna och gudarna.”(67) Avsikten är uppenbar. Lika talande är de ämnen som Hekataios valde att skriva om, vilket framgår av kvarvarande utdrag. Dessa är att finna under två huvudrubriker: teologi och nomima (d v s seder och bruk).
I teologin följde han en tradition som tidigare utvecklats av Herodotos för att identifiera de viktigare grekiska gudarna med deras egyptiska förebilder: Dionysos — Osiris, Demeter — Isis, Apollo — Horus, Zeus — Amon, Hermes — Thoth, Hefaestos — Ptah, Pan — Min. T o m de nio muserna var Osiris nio jungfrur, skolade i de olika konsterna. Hekataios får sina egyptier att uttrycka skepsis mot gudarna, vilket han hade hämtat från sin lärare Pyrrhon: ”Det finns gudar, säger de, som var jordiska och hade varit dödliga en gång men som på grund av sin klokhet och de goda tjänster de gjort människosläktet uppnått odödlighet. En del av dem hade t o m varit kungar i Egypten.”(68)

Så långt är ingen ptolemeisk politik i detta avseende uppenbar. Men när Hekataios ger en detaljerad redogörelse för Osiris levnadsbana och välgärningar, blir hans motivation tydlig. Han berättar att då Osiris ”tillträdde kungavärdigheten, samlade [han] en stor här för att besöka hela den bebodda världen och lära människosläktet odla vin och så vete och korn.” Tillsammans med honom fanns män ”förfarna i åkerbruk” och även ”musiker”. ”Många människor tog emot honom som en gud på grund av hans välgärningar... Han grundlade även många städer och lämnade sedan kvar män för att styra landet och driva in skatter.” Hekataios skriver därefter att inskriften på Osiris stele lydde: ”Jag är kungen Osiris, som drog i fält till alla länder ända bort till Indiens obebodda trakter.” Han slutar med att säga att Osiris vid sin återkomst till Egypten fick odödlighetens gåva.(69) Det som tas upp i denna berättelse tjänar mer än ett syfte. Genom att glorifiera Osiris ger Hekataios hans hellenistiska avbild Sarapis sin hyllning. Det finns vidare en uppenbar likhet mellan Osiris expeditioner och Alexanders som man inte kan ta miste på. På samma sätt är betoningen av Osiris mänskliga natur och hans efterföljande förgudning ett argument för upprättandet av en Alexanderkult i Alexandria, vilket kan betraktas som en förberedelse för upphöjningen av Ptolemaios själv till gud med tillnamnet Soter (räddare, frälsare).

En aspekt av den egyptiska religionen, som kunde verka stötande på grekerna och därför måste försvaras eller åtminstone bortförklaras, var dyrkan av heliga djur. Hekataios gör detta genom att lägga fram en rationell förklaring baserad på två kompletterande resonemang som han säger sig ha hämtat från egyptiska källor. För det första förknippar han de olika områdenas djur med Osiriskulten på följande sätt. Efter mordet på och stympningen av sin make samlade Isis ihop hans kroppsdelar utom könsorganen. Av varje del tillverkade hon av kryddor och vax en mänsklig gestalt ungefär lika stor som Osiris. Sedan begravde hon varje figur i olika distrikt och uppmanade de lokala prästerna att hedra honom som en gud och helga ett av de djur som hörde till trakten åt honom, detta under dess livstid så som de tidigare hedrat Osiris. Vid dess död skulle de ge det samma begravning som de gett honom.(70) Vad beträffar de heliga Apistjurarna ”infördes en gudsdyrkan av dem allmänt bland egyptierna, eftersom dessa djur mer än några andra hade hjälpt dem att upptäcka nyttan med säd i samband med frösådden och allt annat jordbruksarbete som människosläktet drar nytta av.”(71)
 
I sitt andra resonemang behandlar Hekataios de tjänster som de heliga djuren gör samhällslivet och mänskligheten. Hunden är nyttig för jakten och skyddet av människan. ”Han var Osiris och Isis livvakt.” Katten är nyttig mot huggormar och andra reptiler. Ibisfågeln skyddar mot ormar, gräshoppor och larver. Försvaret för den heder han tillskrev sådana djur som vargen och krokodilen hör mer hemma i mytens värld.(72)

När Hekataios vänder uppmärksamheten från gudarna till människorna intar han samma attityd av beundran för egyptiska seder och bruk (nomima). Av särskild vikt för Ptolemaios var att ställa monarkin som styrelseform i ett mer gynnsamt ljus än andra styrelseformer som var kända i grekiska städer. Än en gång finner vi att Hekataios helt och fullt agerar i enlighet med situationens politiska krav. Sålunda skildrar han i sin framställning av de egyptiska kungarna dessa som varken autokratiska eller släpphänta. Alla deras handlingar dikterades av lagarnas bestämmelser, inte bara i deras styrande funktioner utan också i deras dagliga privata liv. ”Ty det fanns bestämda tider inte bara för hans audienser eller avkunnande av domar utan även för hans promenader, bad och umgänge med hustrun och, med ett ord, för varje handling i hans liv.”(73)

Hekataios tar upp andra ämnen av intresse, som rättskipningen och arbetarklassystemet. Men kanske höjdpunkten är hans redogörelse för forskningen och vetenskapliga landvinningar. Han skriver om Ramesseums ”heliga bibliotek” i Thebe och berättar att thebanerna anser sig vara ”de allra äldsta människorna och det folk hos vilket filosofin och den exakta vetenskapen om stjärnorna upptäcktes.”(74) Sedan räknar Hekataios upp ett antal greker som vunnit ryktbarhet för sin vishet och lärdom och som besökt Egypten i forna tider för att bekanta sig med dess seder och bildning.(75) Efter att ha nämnt några legendariska personer berättar han om skalden Homeros, de visa männen och lagstiftarna Lykurgos, Solon och Platon, som införlivade många egyptiska seder i sina lagar. Sedan citerar han Pythagoras som ”av egyptierna lärde sig sin lära om guden, sina geometriska satser och sin talteori såväl som hur själen tar sin boning i varje levande varelse.” Vidare nämns Demokritos, som tillbragte fem år bland egyptierna och undervisades i många ting som hade med astrologin att göra, samt Oenopides, som också vistades en tid bland Egyptens präster och astrologer och bl a lärde sig solens kretslopp och att den hade en skev bana.(76)
 
 
Utdrag ur "Alexandrias antika bibliotek" av professor Mustafa el Abbadi
översättning av Ulla Ericson och Ingvar Rydberg
Inb / 200 s. / Illustr.
Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek
Trackback
RSS 2.0