Kärlekens väv - En politisk saga

KÄRLEKENS VÄV

EN POLITISK SAGA

 

av Carita Backström

 

Ur strömmen av bloggar, ögonvittnesskildringar och politiska analyser från den arabiska våren fiskar jag upp en liten pärla; Ahdaf Soueifs Kairo, min stad, vår revolution (Övers. av Ingvar Rydberg, Alhambra 2012).  Den har en speciell lyster för att den så självklart kombinerar de dramatiska dagarna på Tahrirtorget med minnen av staden Kairo sådan den var att växa upp i. Till traditionen i Soueifs släkt hör att demonstrera, hennes perspektiv är längre än Facebook-generationens, och hon låter sig inte knäckas av de oundvikliga bakslagen. Men hon är lika euforisk som alla andra. Min stad, vår revolution. Det personliga och det gemensamma. Historia och nutid.

 

Perspektivet förvånar inte om man har läst romanen Kärlekens väv, som det här ska handla om. En fiktiv släktkrönika som sträcker sig över hundra år av egyptisk historia, från Lord Cromers hårda styre under början av 1900-talet till massakern i Luxor 1997.

 

Oljemålning av John Fredrick Lewis som levde i Kairo mellan 1841 och 1850

 

Orienten

 

Det börjar med en koffert. En gammal läderkoffert innehållande brev och dagböcker, radbandskulor i sandelträ, en medaljong med ett kvinnoporträtt, en gobeläng, tidningsurklipp, övningar i arabisk kalligrafi, en babyklänning i vit bomull med rosa smock… Omsorgsfullt bevarade skatter som alla har sin plats i den kärlekens väv som romanens titel utlovar.

 

Kofferten har tillhört lady Anna Winterbourne, som år 1900 reser till Egypten där hon möter Sharif Pasha al-Baroudi och ingår äktenskap med honom mot alla den tidens sociala och politiska konventioner. Hundra år senare förälskar sig den amerikanska journalisten Isabel Parkman i Omar al-Ghamrawi och kommer till Kairo, där hon söker upp Omars syster Amal. Det visar sig att Isabel är barnbarnsbarn till Anna och Sharif och att Omar är hennes småkusin. Det är Amal (något av författarens alter ego), som med hjälp av Annas brev och dagböcker diktar fram det förgångna och fogar det till nuet.

 

Väst möter öst i två parallella berättelser, hämningslöst romantiska, men också politiska. För i den här väven är politikens trådar minst lika viktiga som kärlekens, och egentligen intressantare.

 

För mig gick det så här: jag läste romanen en första gång ganska snabbt, förfördes av den österländska prakten och tappade bort mig i släktförhållanden och intriger. Lade den misstänksamt ifrån mig; var den inte egentligen orientalistisk? Alltså exotiserande på ett ytligt sätt, en bild av Orienten skapad av Västerlandet, så som Edward Said har definierat orientalismen. Sedan lusläste jag romanen (för en litteraturcirkel) och upptäckte en helt annan bok, som lyste upp Egyptens historia och fick mig att se arabvåren i ett hundraårigt perspektiv! Min tanke är nu att Ahdaf Soueif medvetet använder sig av ett orientalistsikt bildspråk, men för sina egna syften. Hon fyller den färgskimrande ytan med innehåll och ger den djup och mening. Imperiet slår tillbaka, heter det.

 

Oljemålning av John Fredrick Lewis 

 

En dam i Kairo

 

När lady Annas dagbok börjar är året 1898, hon är ännu i England, och hennes man Edward har kommit hem efter att ha deltagit i general Kitcheners återerövring av Sudan från al-Mahdis regim. Edward är fysiskt och psykiskt knäckt och Anna bara anar sig till att han varit i mörkrets hjärta: Caroline kom för att hälsa på och berättade om hur man säger att Kitcheners män vanhelgade mahdins män, vilken byborna tro vara en helig man, och att Billy Gordon högg av hans huvud för att generalen skulle kunna bruka det som bläckhorn. Det kan inte vara sant, ty om så vore fruktar jag i sanning för Edward nu. För min blick flimrar här bilder av senare tiders störtade, förnedrade härskare; Saddam Hussein, Ghaddafi…

 

Medan Edward tynar bort söker Anna tröst i Frederick Lewis målningar: De besitta en sådan lysande skönhet att jag i deras närvaro känner det som en mjuk hand smekte min själ.

 

På nätet hittar jag ett helt galleri Lewismålningar (www.orientalist-art.org.uk/lewis.html) och en artikel av Soueif där hon inte vill räkna Lewis till orientalisterna i saidsk mening, eftersom han, som hon ser det, inte ställer sig utanför och ovanför, utan med empati går in i den egyptiska kulturen (tänk George August Wallin) och lyckas fånga platsens anda och poesi.

 

När Edward har dött reser sedan Anna till Egypten, inspirerad av Lewis målningar. Hon ser pyramiderna och dansar på khedivens bal, besöker basarer, kyrkor och moskéer, spelar krocket på klubben… gör allt som anstår en engelsk dam i Kairo. Men ack så trist, och så fjärran från det Egypten hon drömt om.

 

Anna fattar ett djärvt beslut: utklädd till man och åtföljd av en tjänare ska hon rida till St Katarinaklostret i Sinai. Sådant gjorde faktiskt några modiga kvinnor på den tiden. På väg ut från Kairo kidnappas hon av två unga män, som blir högeligen förskräckta när de upptäcker att deras tilltänkta gisslan är en kvinna. När Anna vaknar följande morgon befinner hon sig i en av Lewis tavlor. På en divan ligger en sovande kvinna: Hon låg på mörkt smaragdfärgade och blå kuddar, och hela tavlan var här åter inramad av en mashrabiyyas trägaller. Jag var säker på att hon hade något att göra med de unga männen som hade bortfört mig. Men vad?

 

Sådan är upptakten till vad som kunde bli en riktig shejkroman. Kvinnan på divanen är Layla, syster till husets ägare Sharif pasha al-Baroudi, egyptisk nationalist av ädel börd. Han skäller ut kidnapparna för deras klantiga handling, och erbjuder sig sedan att själv ledsaga den envisa Anna till Sinai. Fjorton dagar färdas de på kamel genom ett magnifikt ökenlandskap, vad som helst kunde hända, men Soueif håller shejkromanens schabloner på avstånd. Det mest upphetsande är ett nattligt samtal och en hövisk kyss på hand.

 

Med tiden blir de två i alla fall ett par, och Anna upptas i Sharif pashas kärleksfull släkt. Det smakar saga, men som i alla goda sagor finns här både lärdom och moral att hämta.   

 

 

Mahmoud Sami al-Baroudi, parlamentariker, poet, statsman 1838-1904

Premiärminister mellan februari och maj 1882, då engelsmännen upplöste det revolutionära parlamentet.
Kallades för ”Lord of the sword and pen”.

 

 

De pratande klasserna

 

I sina brev till England skriver Anna förtjust att hon äntligen lever bland vanliga egyptier som engagerar sig i sitt lands framtid. Egypten är formellt självständigt men ockuperat av Storbritannien, och Sharif pasha hör till de ledande inom den nationalistiska rörelsen. Därför vet jag nu, skriver Anna, att vad ”de pratande klasserna” kräva inte bara är ett slut på den brittiska ockupationen utan att landet liksom vårt skall styras av ett framröstat parlament och en konstitution.

 

Här börjar det spår som – vill jag påstå – är romanens egentliga raison d’être: Egyptens politiska historia, och likheterna mellan nationalisternas krav för hundra år sen och de krav som ställs i dag.

 

Många av romanens personer (dock inte huvudpersonerna), liksom många av de händelser som skildras, är historiska, men infogade i fiktionen. Ett exempel. När Anna i ett brev redogör för vad som skedde i Denshwai år 1906 talar hon om en händelse som fick G.B. Shaw att kräva det brittiska imperiets upplösning och avskaffande. Skeendet utlöstes av brittiska officerares duvskytte i byn Denshwai, där duvor var en viktig del av folkets uppehälle. När byborna försökte hindra officerarna uppstod handgemäng och skottlossning, två personer dog och flera sårades. Straff utmättes: fyra bybor hängdes, nio fick mångårigt eller livstids straffarbete, ytterligare åtta män fick femtio piskrapp, alla naturligtvis egyptier. Hos Sharif pasha samlas de pratande herrarna, förstummade av sorg och av den förödmjukelse som det koloniala beroendet ständigt utsätter dem för. Landets verkliga härskare är den brittiska generalkonsuln Lord Cromer, medan den egyptiska khediven bara är en kuschad marionett. Ockupationen gör medborgarna omyndiga och hindrar dem att ta ansvar. Anna skriver till England: Jag börjar förstå hur invecklad situationen är här och hur svår för min make och för alla vilka tänka som han, och den grannlaga balansen de ständigt måste försöka upprätthålla.

 

Den brittiska närvaron har fått den sorgliga effekten att splittra den nationella rörelsen, som var enad under Urabi pasha år 1881, i sin strävan att bereda väg för demokrati och modernisering. (…) folk som skulle ha tolererat en sekulär tongång, eller slöjans gradvisa försvinnande, bekämpa nu denna utveckling därför att de känna ett behov av att hålla fast vid sina sedvänjor under ockupationens tryck. Alltmedan de som fortfarande stödja dessa förändringar ständigt måste värja sig mot misstanken att de på något sätt äro lierade med britterna.

                                                                                   

Den långa vägen

 

När Isabel hundra år senare kommer till det självständiga Egypten har de ”pratande klasserna” blivit fler, men deras mål är detsamma: ett folkvalt parlament, fri press, social rättvisa. Rädslan för Israels expansion har vuxit (redan på Annas tid, i början av 1900-talet, fanns en oro för sionisternas markuppköp), likaså oron för den växande fundamentalismen.

 

1997 kom nyheterna om bombattentat i Kairo och Luxor, riktade mot turister. Det året reste jag själv i Egypten och tvingades i ett skede att färdas i en noggrant bevakad konvoj. Det gällde min, turistens, trygghet. Föga visste jag då om hur bombdåden drabbade egyptierna. Nu vet jag, för i romanen skildras samma händelser ur ett byaperspektiv. Amal får höra om massakern i Luxor när hon befinner hon sig i Tawasi, en by där släkten har en lantegendom och där de i början av seklet grundade en skola. Det är byns kvinnor som kommer till henne med den fasansfulla nyheten. De är desperata: ”…nu har regeringen gett sig på folket …Sjutton män har dom tagit från vår by. Och vad ska folk göra? Vart kan vi gå?” I Amals huvud virvlar bilder av polisens och säkerhetstjänstens brutala metoder, och i kraft av sin position tvingar hon sig in till polischefen som förklarar att det råder undantagstillstånd och att alla är misstänkta. Med hjälp av en inflytelserik vän lyckas Amal till slut få ut byborna. Men folk från alla de andra byarna, de som ingen fick ut…

 

”Egyptens renässans”, av skulptören Mahmoud Mukhtar (1891-1934)
beställdes till invigningen av Kairos nya moderna universitet på 1920-talet.

 

Huvudperson: Egypten

 

Det går ett stråk av samhällskritik och engagemang genom den moderna egyptiska prosan. Från Taha Husayn och Naguib Mahfouz till den rasande feministen Nawal al-Saadawi och den omåttligt populära Alaa al-Aswany. Hade de kunnat bestämma hade den arabiska våren kommit för länge sen. Ahdaf Soueifs röst i den kontexten är mild men aldrig likgiltig. I rapportboken från Kairo berättar hon hur hon på väg till Tahrirtorget passerar den lilla Fickteatern, dit hennes mor på 1960-talet släpade henne. Där såg de pjäser av Beckett och Brecht, följda av hetsiga diskussioner om hur dessa skulle spelas och varför. ”Jag var SÅ utled”, minns hon, ”men något stannade kvar, något som hade att göra med att konsten kunde (eller borde?) stå i ett nära förhållande till den värld där den gjordes, något som hade att göra med ansvar”.

 

Som jag läser Kärlekens väv finns detta något där som en grundton i texten. En ovanlig kombination av målerisk romantik och politisk analys, där den egentliga huvudpersonen är landet Egypten.

 

Carita Backström

 

Tidigare publicerad i Nya Argus, Nr 10-11. 2012 Hundrafemte årgången

 

Faktaruta:

Ahdaf Soueif föddes och växte upp i Kairo, men har som vuxen pendlat mellan två kulturer. Hon studerade, och har undervisat, vid universitet i Kairo och England, och hon skriver regelbundet om politik och kultur i egyptiska al-Shorouk och engelska Guardian. Hon har skrivit noveller, essäer, och två romaner; ”Solens öga” och ”Kärlekens väv”, samt rapportboken ”Kairo, min stad, vår revolution”.

 

Kärlekens väv nominerades för Bookerpriset 1999. På svenska kom den 2002 på förlaget Alhambra (omistligt när det gäller översättning av både klassisk och modern arabisk litteratur) i Astrid Ericson Baharis översättning. 

 

 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

”Kärlekens väv”, (Inb. 503 s. övers. Astrid Ericson Bahari)

”Kairo, min stad, vår revolution”, (Inb. 200 s. övers. Ingvar Rydberg)

”I solens öga”, (Inb. 832 s. övers. Tora Palm)

 
Trackback
RSS 2.0