Den hejdade, gnostikern och den lärde

Den hejdade, gnostikern och den lärde
 
 (Förord till "Anhalternas bok" av al-Niffarí)
 
av Hesham Bahari
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 
 
 
 
 

Det var 1934 som A. J. Arberry såg till att Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís verk för första gången publicerades både på original­språket och i engelsk översättning (E. J. W. Gibb Memorial, Cambridge University Press). Redan då omfattade materialet i denna första utgåva huvuddelen av Niffarís båda storverk: Kitáb al-Mawáqif och Kitáb al-Mukhátabát.(1) 1953 upptäckte Arberry en ny handskrift i Chester Bettys bibliotek som innehöll tidigare okända texter av Niffarí. Dessa nya fragment publicerade han under rubriken ”More Niffarí” i BSOAS (vol. 15, ss. 29-42). Med åren skulle ytterligare nya fragment upptäckas på olika bibliotek i Turkiet (Konya) och i Iran (Teheran) av den kaldeiske jesuitpatern Paul Nwyia (1925-1980), Louis Massignons elev och fram till sin bortgång professor i islamologi bl.a. vid Université Saint-Joseph i Beirut och vid l’Ecole Pratique des Hautes Etudes i Paris.


Enligt Paul Nwyia, vars samling nyupptäckta Niffarí-texter publicerades 1982 på originalspråket med en dedikation till poeten Adonis och litteraturkritikern Khalida Said,(2) utgör särskilt fyndet i Teheran en av de vackraste handskrifterna av Niffarís texter. Fader Nwyia skriver i sitt förord: ”Publiceringen av texter skrivna av muslimska mystiker har knappt inletts om man betänker det stora antal undangömda handskrifter på allmänna och privata bibli­otek som ännu väntar på att bli upptäckta. Dessa texter tillhör inte enbart den islamiska, arabiska eller icke arabiska, litteraturens skatt utan än mer mänsklighetens andliga arv. Utan tvivel intar de där en privilegierad ställning, ty sufismens andliga äventyr tillhör ett av den religiösa historiens mest extraordinära.” I Nwyias samling som publicerades under titeln ”Trois oeuvres inédites de mystiques musulmans, Shaqíq al-Balkhí, Ibn Atá, Niffarí” (Collection Recherches, Dar el-Machreq, Beirut 1982) möter vi tre sufier. ”Om den förste tar oss till detta äventyrs trevande ursprung”, skriver Nwyia, ”vittnar den andre om vad Koranens andliga hermeneutik betydde för de tidiga sufierna medan med den tredje närmar vi oss det symboliska språkets värld, uttryckt på en arabiska som med Niffarís penna eklaterar som ett fyrverkeri. Så som Niffarí skriver kunde enbart en Jesaja skriva, eller en Massignon… Ord som brinner medan de omfamnar andra ord!”


Muhammad ibn Abd al-Jabbar ibn al-Hasan al-Niffarís knappa biografi består av några få obeslutsamma rader. Av okänt ursprung levde han ett asketiskt liv, och som ”obunden själ” vandrade han mellan olika orter. Han brydde sig aldrig om att samla sina skriverier som han spred omkring sig på lösa blad. Enligt olika legender var det hans son eller sonson som samlade ihop texterna, rubricerade och ordnade dem i två volymer. Han lär ha avlidit ca 965 e.Kr. eller vid mitten av det tredje seklet efter Hidjran.(3) Men Niffarí var ingalunda en enkel själ. Hans bildning måste ha omfattat både grekisk filosofi, persisk litteratur och kristen mystik, så som det begav sig för hans tids lärda. Munkväsendet och de östra kyrkornas tidiga förvaltning av hellenis­tiskt tankegods och spridningen av gnostiska rörelser hade verkat oavbrutet i över ett halvt millennium när Niffarí föddes i början av 900-talet. Det var ungefär under den tiden som ”Klarhetens Brödraskap” (Ikhwán al-Safá), ett anonymt ismailitiskt (shía-fati­mi­diskt) sällskap av encyklopedister, skrev ner och spred vida omkring ett digert uppslagsverk i 52 epistlar.(4) Verket skulle förmedla alla tiders fysiska och metafysiska kunskaper på en didaktisk arabiska som tusen år senare känns förbluffande modernt och upp­lyst. Översättningen av grekiska filosofer till arabiska via syrianska och grekis­ka urkunder hade ju intensifierats alltsedan abbasiderna kom till makten 750 e.Kr. och Bagdad blivit världens största stad och cent­rum för all lärdom. Man kan naturligtvis bara spekulera om vilka skolor Niffarí anslöt sig till eller vilka utbildningar han genomgick. Vi vet inte ens med säkerhet var han bodde. Men hans texter talar om en mystiker med djup förankring i lingvistiska och filosofiska discipliner. Ibn al-Arabí lär ha nämnt honom minst fem gånger i sitt Magnum opus, ”al-Futúhát al-Makkiyya”, som varande en inspirationskälla och en föregångare för det seriösa andliga sökandet.(5)


Vilken påverkan har den österländska synkretismen i dess otaliga övergångsformer haft på de muslimska mystikerna? Louis Massignon skriver i ”Essai sur les origines du lexique technique de la mystique musulmane” från 1922 följande:


”Genom hela den ständigt expanderande islamiska världen, under sträng ismailitisk disciplin och via den qarmatiska propagandaapparaten såg den hellenis­tiska sabianismen till att, i två sekler, sprida följande: (i) en växande anda av vetenskaplig forskning; (ii) en synkretism som sammanförde alla religiösa bekännelser genom att använda en metodiskt graduerad teosofisk katekes; samt (iii) en initierande samfällighets­anda som propagerade för sammanhållning och samförstånd mellan de olika yrkeskårerna och som ledde till grundandet av ismailiter­nas politiska imámat, eller Fatimismen. Konturerna för ismailiternas egalitära religiösa vidsyn är väl definierad i Ikhwán al-Safás encyklopediska verk; den framhävs vida­re i Nasir-i-Khusraws apostlagärning (d. 481 e.H.), och till och med i Hasan ibn al-Sabbahs politik (d. 518 e.H.), grundaren av assasinsekten, vars ”nya kampanj” ännu kunde argumentera för ”sabiansk” universalism. Kors­farar­krigen kom dock att vingklippa fatimiderna och rädda den sunnitiska ortodoxin, som var hotad. Å andra sidan övergick den stora vetenskapliga lärdomen som favorise­rades av fatimiderna till Europa och ingöt livskraft i de korporativa rörelserna i våra tidiga universitet.”(6)


Massignons citat ovan visar tydligt den komplexitet som utmärkte det tredje seklet e.H. i dåtidens abbasidiska välde, vilket utsattes för tryck västerifrån av fatimidernas ismailitiska ”agenter” och österifrån av början på de stora asiatiska invasioner­na som så småningom skulle leda till Bagdads fall. Religioner skapas ju inte över en natt. Långa processer av synkretistisk natur där flera ingredienser stöts samman, renas och legeras till nya läror föregår och medföljer alltid en religions uppkomst och etablering, även om det i folkloren ser ut som om födelsen skett plötsligt. Den etablerade religionen frångår sedan sin roll som andligt medium för att istället tjäna som samhällskitt. Därtill stadfästs religionens rituella och dogmatiska utformning­ar, vilket i sin tur leder till sektbildning och vidare splittring. Mystikens uppkomst inom samtliga stora religioner kan därför liknas vid de antikroppar som samhällets immunsystem använder sig av för att stävja religionens förvand­ling till en kollektivets kontrollmekanism. Mystiken ser till att åter stärka individens ställning och återinsätta det ursprungliga andliga sökandet som kriterium. Men även mystiska rörelser kan med tiden övergå från att vara ett individuellt sökande efter det heliga till att i sin tur fungera som skyddsnät för samhället mot både ytt­re och inre hotbilder, något som sufismens utveckling har visat ganska tydligt ända in i vår tid.(7) Niffarís tid kan sägas ha legat mitt emellan dessa två faser i den islamiska mystikens historia, från de allra första asketer som var samtida med profeten till de stora rörelser som i sufismens namn islamiserade stora delar av Indien och Sydostasien och som senare utgjorde stommen i de mer militanta skyddslinjerna mot både korsfararnas och mogulernas invasioner.


Niffarí föddes drygt 300 år efter det att islam spreds från den arabiska halvön och det arabiska språket och kulturen definitivt hade övergått från muntlighet till skrift. Inom islam, liksom inom judendomen, intar profetskapet en central roll i det religiösa livet. Avståndet mellan Gud och människa är oöverbryggbart, och profeternas roll är att vara budbärare och förmedlare mellan det osynliga och det synliga. Kristendomen skiljer sig på så vis från sitt semitiska ursprung genom att förklara Jesus vara Gud, men inte alla former av kristendomen betonade detta förhållande. Nestorianismen, som spreds först i Syrien och Mesopotamien innan den fick många anhängare i Asien, betonade Jesu mänsklighet, människosonen som reflekterar genom sin helighet det gudomliga men som i sig inte är Gud. Denna form av kristendom vann många anhängare bland de arabiska stammarna strax före islams grundande. Den kanske även förberedde marken för och underlättade spridningen av islam bland Syriens och Mesopotamiens befolkning. Mer än så, man har hävdat att de islamiska teologernas skolastiska debatter, ilm al-kalám,(8) var en fortsättning på de nestorianska dito och ägnades mer eller mindre samma tema, som människans fria vilja, predestination, ondskans natur, osv.


Om den islamiska kulturen kan sägas ha blivit påverkad av hellenistiska, persiska och även indiska tankeströmningar, väl synliga i dåtidens synkretistiska skapelser, så hämtar sufismen både sina förklaringar och sina verktyg främst ur ett lingvistiskt fenomen, nämligen Koranen. En del tidiga orientalister(9) har i den sufiska traditionen velat se den persiska kulturens svar på den arabisk-islamis­ka erövring­en, men deras ”ariska” förklaringar har blivit vederlagda på senare tid.(10) De allra första sufierna som verkade redan vid slutet av 600-talet och under 700-talets början var ara­ber eller åtminstone arabisktalande, från Hassan al-Basri till Rábia al-Ada­wiyya, islams första kvinnliga helgon. Detta till trots har det arabiska språkets grammatik kodifierats av persiska lärda. Den persiska kulturen, även om den motsatte sig arabisk dominans, var ytterst noga med att behärska och bevara Kora­nens språk och även värna om arabernas världsliga litteratur. Flera av denna tids stora förnyande poeter som skrev sina alster och förde sina debatter uteslutande på arabiska, som Bashshár ibn Burd och Abu Nuwás, var av persisk härkomst. Al-Isfahání, tidernas största samlare av arabisk folklore med sin outtömliga “Sångernas Bok”, är bevis nog på den persiska kulturens betydelse som katalysator i mötet mellan motstridiga kulturmönster, bosatta och nomadiserande. Dock bör Koranens bety­del­se som inspirationskälla och modell för sufiernas s.k. ”teopatis­ka diskurser”,(11) hur persiska de än må vara, inte underskattas.



Så långt om den historiska bakgrunden till Niffarís tid. Men vad bestod hans ”teopatiska diskurs”, hans shatahát,(12) av, och vad var det som utmärkte honom som skriftställare och som gjort ett så starkt intryck på vår samtid och fått vissa att se honom som en revolutionerande ande? Högst i Niffarís andliga hierarki står ”den hejdade”, al-wáqif, den vars förhållande till det gudomliga inte kan förklaras av vare sig exoteriska eller esoteriska förklaringsmodeller. Niffarís mystiska teologi utmärks av kedjan waqfah (hejdande) > ma'rifah (gnosis) > 'ilm (kunskap/vetenskap). Hejdandet beskrivs som ”pausen mellan två anhalter” och ”källan till 'ilm”. Den som beviljats hejdandet ”härleder sin kunskap ur sig själv medan alla andra människor härleder den ur yttre ting. I hejdandet förtärs gnosis, alldeles som kunskap förtärs i gnosis. Hejdandet befinner sig bortom avstånd och närhet.” Ur roten w-q-f avleds mawqif, ”anhalt”; waqfah, ”ett hejdande” och al-wáqif, ”den hejdade”. På den hejdades anhalt leds mystikern inte längre av den lärdes (al-'álim) kunskap om världens beskaffenhet eller av gnostikerns (al-'árif) igenkännande av inre, kognitiva förmågor. Al-waqfah, “hejdandet bortom avstånd och närhet”, är den erfarenhet som Niffarí vill förmed­la genom sin “teopatiska diskurs”. Shath är, litterärt sett, en teknik som får språket att självbrinna, dvs. blotta sina motsägelser och nära sig på sina beståndsdelar för att sedan förvandlas och föra användaren bortom yttre och inre dimensioner till det som språket egentligen inte är skapat för att förmedla.(13) “Den lärde berättar om påbud och förbud, och dessa utgör hans 'ilm (kunskap); gnostikern berättar om Guds nödvändiga attribut, och dessa utgör hans ma'rifah (gnosis); den hejdade berättar om Gud, och Gud utgör hans waqfah.”


Niffarís Anhalter består av “samtal” mellan Gud och en visionär. Al-Sha'rání skriver i Al-Tabaqát al-Kubrá att ”Niffarí brukade säga, som om det var Gud själv som talade”:


”Lyssna och var tysta: inte på det att ni ska få veta. För om ni gör anspråk på att vara förenade med Mig är ni bakom en slöja genom ert anspråk; ... Om ni inte kan vara bortom värden försök vara bortom tankar.”


Rösten i dessa samtal presenteras som Han, i enlighet med den abrahamitiska traditionens regler. Men i “Anhalten I Hans Vision” (58:2) får vi en sufisk definition av ordet Han, som skiljer sig från dess grammatiska bruk som tredje personens pronomen, något som man bör minnas under läsningen för att inte fastna i en för sufismen främmande genusfärgad tolkning av ordet. Niffarí skriver:


Och Han hejdade mig i Han och uppenbarade sig för mig ut ur Han, det Han som verkligen är Han, inte ut ur det bokstavliga ”Han”. Innebörden i det bokstavliga ”Han” är det du åstundar, det vill säga det demonstrativa, inledande, kunskapssökande, beslöjande och närvarande ”Han”.


I Enhetens Anhalt (49) läser vi vidare: “Och Han vände på totaliteten med den ned­re delens fingrar och sade: det är Du; och Han vände på totaliteten med den övre delens fingrar och sade: det är Jag; och Han finns i totaliteten.” Halláj, en generation före Niffarí, hade redan fått offra sitt liv, marterad och korsfäst som en Kristus, för att ha hört denna Röst där pronomina går ihop, där ”jag” och ”du” smälter samman i Han, eller Hw, andningsexercisen som anger del-hetens ingående i Helheten och som än idag utövas av miljontals sufier över hela världen. Denna “nedsmältning” av pronomina, hur litterär och oskyldig den än kan låta, har ödes­dig­ra effekter på makthierarkierna i samhället:


7. De uttalanden i vilka ordet ”du” förekommer äger allmän tillämplighet.
8. ”Du” är innebörden i hela fenomenvärlden. (Anhalt 4, Arberry)


Avrättningen av Halláj 922,(14) och senare av hans lärjunge ibn 'Atá bland andra mystiker, har en social förklaring, där “heretiska” rörelser och “subversiva” läror “underminerade den rådande ordningen” så pass att Kalifatet såg sig tvunget att döma till pinobänken och Korset. Enligt sufierna hatar den som betraktar människorna ur religionens aspekt sina medmänniskor, men “den som betraktar dem ur Verklig­hetens aspekt förlåter dem”. Schejk Abd al-Rahím ibn al-Sabbágh sade efter sin omvändelse till sufismen: ”Jag brukade vara missnöjd med att vistas där det fanns en enda jude eller kristen; men nu försmår jag inte att omfamna dem.” Sufier som Halláj, ibn 'Atá och Niffarí utgjorde en fara för både världsliga och religiösa härskare på 900-talet. Deras texter hade gått i metamorfos och den som lärt sig konsten att tolka mellan nivåer kunde tillägna sig budskapet. Detta kanske kan förklara varför spridningen av Ikhwán al-Safás encyklopediska epistlar och sufiernas teopatiska texter bekämpades så hårt av makthavarna, och varför Niffarí valde att inte uppmärksammas av sin samtid.


Den hejdade ogillas av teologerna, och teologerna ogillas av honom.” Detta beror på att ”hycklaren träder in i allt och träder ut ur det med sitt hyckel, ... med undantag endast för hejdandet. Det inträder han inte i, och aldrig kommer han att göra det.” Niffarís ordflöde vill definiera och förmedla ”hejdandets stund”, säga det som han vet vara osäg­bart, uttrycka det som han erfar vara omöjligt att uttrycka. I “Det outsägligas anhalt” (34) läser vi: “Uttryck är ett väjande; när du bevittnar det som aldrig förändras kommer du inte att väja.” Medan i “Anhalten Hur kan du ägna dig åt hemställan?” (28) får vi kortfattat veta att “Ju mer visionen vidgas desto mer minskar uttrycket.” Med Niffarí och en generation före honom börjar den sufiska litteraturen iklä sig symbolens dräkt, dvs. “tala i gåtor”:

 

Han hejdade mig i namnen och sade till mig: ... “Din fiende Satan har ett -a- i sitt namn, och din fiende jaget har ett -j- i sitt namn, så var nådig mot a-et och var nådig mot j-et.” (Paul Nwyia, Anhalt 31)


Al-Tilmi­saní, som läste och kommenterade Niffarí tre hundra år efter att “Anhalterna” skrevs ned och vars kommentarer flitigt använts av Arberry (anges med T i denna bok) säger om waqfah att den “får (sufin) att inse sitt värde, det vill säga att han är Herren som han söker”.(15) Redan i första paragraf i Bokens första anhalt presenterar sig Rösten för mottagaren: “Jag är den Härlige vars närhet är outhärdlig och vars bestånd inte eftersöks. Jag uppenbarade det Uppenbara och är mer uppen­bar än det; dess närhet kan inte fatta Mig, och dess existens kan inte finna Mig; och Jag dolde det Inre och är mer dold än det; ingen hänvisning till det kan tillämpas på Mig, och ingen väg från det leder rätt till Mig.” Vidare, i tredje paragrafen, postuleras följande: ”Utan Mig skulle ögonen inte ha sett de synliga ting som anstår dem och öronen skulle inte ha hört de hörbara ting som anstår dem.” Det Rösten vill förmedla är att Gud, som är alle­städesnärvarande, är den enda källan till mottagarens förmåga att se och höra. Det betyder dock inte att Niffa­rí jämställer hjärnan med Skaparen, som inte får begränsas av villkorlighet. Varje hjärna utgör en kopia av en idealisk Hjärna, skulle ha varit Platons ståndpunkt. Detta får en nyplatonsk genklang hos Niffarí när han i Mukhátabát förklarar skillnaden mellan ”namnet” och ”namnen”: ”Bokstaven är inrymd i namn, namnen är inrymda i ett namn, namnet är inrymt i essensen; namn är bokstavens ljus, och det benämnda tinget är namnens ljus.”


Tillfrågad om den kortaste vägen mellan människan och Gud svarade al-Halláj: “Den kortaste vägen mellan två punkter är den rakaste vägen. Och när man avverkar den finner man sig själv!”(16) Man måste skaffa sig basírah, ett inre seende, (Anhalt 32 kallas just Mawqif al-basírah) för att kunna införliva undervisningen. Niffarís texter är mer än en samling uppsatser i sufiska betraktelser. Om tidigare muslimska mystiker hade ägnat sig åt hermeneutik och försökt tolka Koranens esoteriska budskap för att omsätta det i sina liv, så har Niffarí låtit själva språket tolka sina hemligheter för honom. Han reflek­terar inte över Koranens innehåll på samma sätt som tidiga­re sufier hade gjort. Han hör Rösten samtala direkt med honom och återger dess direktiv: Rösten vill försätta honom i tillstånd, där ytt­randet (vetarens kunskaper) och tystnaden (gnostikerns insikter) töms på motstånd inför ”det som inte kan sägas”, suddas bort och sedan åter gestaltas i läsarens eller lyssnarens inre.

 

Han hejdade mig i all världens kunskap och sade: “Begrunda!” Och jag såg kunskaperna äta upp varandra. ... Och jag såg det ätande äta upp det uppätna i det synliga, och jag såg det uppätna äta upp det ätande i det dolda. Och Han sade till mig: “Bygg ej ditt hem på all världens kunskap. Var bygger du? Om du bygger i det synliga rivs det av det fördolda, och om du bygger i det fördolda rivs det av det synliga. Om du måste träda in bland kunskaperna så låt de inte avhålla dig från att träda ut. De är blott en stig bland stigarna. (Paul Nwyia, Anhalt 32)

 

Mottagaren inser plötsligt det omöjliga med att via språket, vare sig i dess ytt­re eller inre manifestationer, ”förstå” det gudomliga. Hos Niffarí slår sig uttryc­kens ”tungomål” och de definierande ”bokstäverna” blodiga mot det gudomligas onåbara väsen, som inte ens en Koran kan ge rättvisa. Människans behov av tama förmedling­ar, upptrampade och utsta­kade kanaler, upphör inför den omedelbara Rösten som kräver ett visst “risktagande”, en påminnelse som återkommer i flera anhalter som i Slöjans anhalt (47): “Utsätt dig själv för risker, annars kommer det inte att gå dig väl.” I Havets anhalt (6) får vi en mer detaljerad beskrivning av risktagandets innebörd, som genererar flera “läsningar” beroende på hur man tolkar “havet”, “skeppen” och “plankorna”:


Han hejdade mig i Havet, och jag såg skeppen sjunka och plankorna flyta; därpå sjönk även plankorna. Och Han sade till mig:
1. Den som seglar är inte frälst.
2. Den löper en risk som kastar sig i och inte seglar.
3. Den går under som seglar och inte löper någon risk.
4. I risktagandet finns ett inslag av förlossning. (Havets Anhalt, 6, Arberry)


I Valets anhalt (50) säger rösten till Niffarí: “Minns mig som ett barn minns Mig, och kalla på Mig som en kvinna kallar på Mig”. Krav på rättvisa, åkallan av paradisisk sällhet och vädjan om nåd för allt levande är lösenord för en mänsklighet som ständigt knäat under tidens tyranni. Himlens avskräckande straff och hägrande belö­ning­ar sedda ur detta utopigenererande perspektiv blir allt annat än amsagor och fyller sin funktion i den pågående evolutionen. De har under långliga tider suggererat en möjlig tillvaro där rätt­visa, skönhet och godhet kommer att härska. De har stakat ut en långtids­plan för hur människan kan värna om livet och undgå den själsliga döden. Niffarís mystik slår rot i en tradition som fått näring av tusen­tals år av begrundanden. Men i hans Anhalter uppnås frälsningen först när man lyckats överlis­ta språket, ett oumbärligt steg mot “jagets utplåning”. Niffarí skapar sitt eget språk samtidigt som han negerar det under själva skapelseakten. Språket blir ett nödvändigt redskap, men så opassande för att uttryc­ka det som språk inte kan uttrycka. Rösten säger till Niffarí: ”Bokstaven förmår ej berätta om sig själv. Hur vill du att den skall berätta om Mig?” Därav den tilltagande förundran när man i Röstens tilltal börjar skönja ett språkets under, som i likhet med andra lingvistiska ”underverk” uppvisar egna gärning­ar och kräver en egen exeges.


Och Han sade till mig: “Kännandets rätt är att du inte uppskju­ter ditt kännande till natten när du befinner dig på dagen, eller till dagen när du befinner dig på natten, eller till stunden om du befinner dig i stunden. Kännandets rätt är att du inte har förväntningar på varken återuppståndelse eller livet efter detta. Skräck och fasa blir din lott om ditt kännande av Mig vore i väntan på Mig.” (Paul Nwyia, Anhalt 9)


Om Koranen anses vara brytningspunkten mellan muntlighet och skrift i den arabiska nationens tillblivelse, blir Niffarís texter, och före honom al-Halláj, brytnings­punkten mellan strikt bokstavlig­het och förändringsvänlig kognition för en hel mänsklighet, en modern text i ordets sanna bemärkelse. ”Ett sammanbrutet om än sammanhängande språk, ett dunkelt om än upplysande tungomål, ett hoppande mellan höjderna över en avgrund som består av den tomhet som våra hjärnor inte kan fylla, men som i Niffarís erfarenhet är det djup som binder samman de andliga anhalternas tinnar med varandra och ger dem mening”, med Nwyias ord.


Med Niffarí når den mystiska erfarenheten sin kulmen vad gäller talet om det som inte kan sägas och tystnaden i det som sägs.

 

Och Han sade till mig: “Ett näs binder samman talet och tyst­naden, och i det näset finns förnuftets grav, och i det näset finns tingens kyrkogård.” (Paul Nwyias utgåva)


Enligt Arberry intar många av bokens Anhalter ”en hedersplats bland de ryktbaraste skildringarna av den mystiska erfarenheten.” Men för Paul Nwyia och Adonis innebar Niffarís behand­ling av det arabiska språket något mer; en hisnande färd mot tankens öppna rymd och individens hägrande frigörelse. “Anhalternas bok” har utgjort en viktig länk till den växande islamiska filosofin och mystiken som lärde sig av Niffarí, och av Halláj, hur man bryter med den begynnande skriftens bokstavstro. Al-Farábí (Alpharabius) var nästan samtida med Niffarí (d. 950), men det filosofiska och andliga sökandets fackla bars av en obruten generationskedja med förnyare som al-Tawhídí (923-1023), Ibn Síná (Avicenna, 980-1037), Ibn Tufail (1105-1185), Ibn Rushd (Averroes, 1126-1198), Ibn Arabí (1165-1240), Ibn al-Fárid (1181-1235) och al-Rúmí (1207-1273), andar som berikat mänskligheten och verkat i vitt skilda världsdelar från Andalusien till Centralasien. Betecknande nog ägnar sig Ibn Khaldun (1332-1406), det sista stora namnet inom denna upplysningstradition, åt att kartlägga de materiella principer som styr mänskliga samhällen. Den europeiska renässansens förarbete var därmed fullbordat och fröet till individens “rättigheter” sått.


På 1300-talet var Al-Tilmisání bland de sista att ägna ett digert verk åt att tolka och förstå Niffarís shatahát. De sista hundra åren har intresset för Niffarí återupp­väckts efter ett långt avbrott.(17) Färden, trots hinder och bakslag, pågår än idag och har samma mål. Inte undra på att Adonis valde att kalla sin banbrytande poe­si­tidskrift för Mawáqif. I sufiernas “teopatiska” texter kunde han, vad gäller skriftens teknik, se en medeltida parallell till surrealister­nas automatism och den s.k. mediala transen, och vad gäller drömmarnas och visionernas semantiska tolkning, en förelöpare till ännu ofödda tider. Det är denna revolt mot språkets rådlöshet inför mening­en som än idag fängs­lar läsaren och gör Niffarís ”Anhalter” till en tidlös text för alla tider.

 

Hesham Bahari

 

 
 

Översättning av Öjevind Lång i samarbete med Hesham Bahari
Förord av Hesham Bahari

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Trackback
RSS 2.0