bahari.blogg.se

Vad vet jag om

 

Utdrag ur Alhambras PocketEncyklopedi nr. 86

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 

Kapitel 1
Sokrates liv och död

När Sokrates stod inför sina domare år 399 f Kr var han 70 år gammal,  vilket innebär att han föddes omkring 470-469 f Kr. Han härstammade från stadsdelen Alopeke i Athen och var son till Sofroniskos och Fainarete. Om man ska tro en uppgift av Sokrates i Euthyfron (11 c) där Daidalos anges som släktens urfader ska fadern ha varit skulptör eller stenhuggare. Vad modern beträffar betvivlar man alltmer att hon verkligen hette Fainarete och att hon var barnmorska. Dessa båda uppgifter, som kommer från Platons dialog Theaitetos (149 a), verkar misstänkta eftersom de förefaller uttänkta för att passa Sokrates syfte: Fainaretes namn betyder ”hon som låter dygden synas” och hennes påstådda yrke gör det möjligt för Sokrates att uppfatta sin egen verksamhet som ett slags ”majeutik” (se nedan s 58–61).

Man vet nästan ingenting om de viktigaste händelserna i hans liv mellan 470 och 399 utom att han deltog i tre militära företag som hoplit  och han vid två tillfällen visade prov på obestridligt politiskt mod. År 406, när han ledde folkförsamlingen, gick han med fara för sitt eget liv emot ett olagligt förslag som syftade till att kollektivt, inte individuellt, döma de befälhavare som inte hade samlat in kropparna efter de flottsoldater som mist livet i slaget vid Arginuserna; år 404, under de trettios tyranni, trotsade han döden genom att vägra lyda tyrannerna som ville göra honom medskyldig till sina egna brott genom att befalla honom att olagligen fängsla Leon från Salamis. Oberoende av vilken regim som härskar är Sokrates beredd att plikta med sitt liv för sin ovillkorliga vägran att begå något som är orätt. Det förhållandet att han är centralfigur i en av Aristofanes komedier år 423 (se nedan s 27 ff) bekräftar att han redan vid den tiden – han var då 46 år – var mycket känd.

 

Om Sokrates privatliv är vi inte heller särskilt välinformerade, och de uppgifter som finns är motsägande, framför allt de som handlar om hans äktenskapliga förhållanden. Enligt en tradition som går tillbaka till Platon och Xenofon var Sokrates gift med Xanthippa, som ska ha skänkt honom tre barn. Enligt en annan tradition, som visserligen är förvirrad och misstänkt men ändå har ett peripatetiskt ursprung (se nedan s 106 f), var Sokrates bigamist eftersom han ska ha varit gift med både Xanthippa och Myrto, barnbarn till Aristeides den rättrådige. Xanthippa har ofta framställts som en megära och en grälsjuk hustru av en tradition som har samlat de oförmånliga anekdoterna  och som finns redan hos Xenofon (Symposion II 10). Xanthippas dåliga rykte ligger utan tvivel till grund för följande anekdot som återges av Diogenes Laertios: ”När man uppmanade Sokrates att välja om han skulle gifta sig eller inte svarade han: ’Vilket du än väljer kommer du att ångra dig!’” (II 33)

Platon och Xenofon ger inte något smickrande porträtt av Sokrates yttre: han är plattnäst, glosögd, tjockläppad och stormagad, ja, hans fysik är så föga attraktiv att hans båda lärjungar inte tvekar att jämföra honom med en silen.  Sokrates försökte heller inte dölja sin fulhet under fina kläder: han gick barfota  och bar alltid samma mantel, sommar som vinter.  En av de många paradoxerna kring Sokrates person är att han trots sitt föga fördelaktiga yttre är en stor förförare (se nedan s 77–82). Han utövar ett sådant inflytande på de unga män som tillhör hans beundrarskara att de börjar anlägga en del av hans vanor: de går barfota, slutar upp med att tvätta sig och så vidare. För att beskriva detta beteende, värdigt riktiga groupies, bildade Aristofanes rentav ett särskilt verb på Sokrates namn: i Fåglarna driver han med dem som ”bar långt hår, gick hungriga, var smutsiga och sokratiserade (esokraton)” (rad 1282). Hans enkla klädedräkt och det förhållandet att man inte känner till att han ägnade sig åt någon annan syssla än filosofin stämmer med de vittnesbörd som talar om hans fattigdom.  Men även om Xenofon erkänner att Sokrates ägde mycket litet  vägrar han ändå att kalla honom fattig, eftersom fattigdom inte är brist på försörjningsmedel utan snarare innebär att man har mindre än man behöver (se nedan s 93–95).

Vad beträffar Sokrates utbildning uppger en sen tradition att han hade Anaxagoras och Archelaos som läromästare,  men det är möjligt att den traditionen är ett eko av det långa ”självbiografiska” avsnittet i Faidon (96 a–99 d) där Sokrates bekänner att han uppmärksamt hade studerat Anaxagoras skrifter innan han vände naturstudiet ryggen. Så mycket är säkert att Platon och Xenofon, som båda var hans lärjungar och som utgör våra viktigaste källor, är mycket undvikande i fråga om Sokrates tacksamhetsskuld till sina föregångare och samtida, som om deras lärare hade utbildat sig själv och aldrig varit lärjunge till någon särskild filosof. Visserligen framställer Platon ibland Sokrates som elev till sofisten Prodikos,  men eftersom Sokrates talar med ironi om innehållet i Prodikos lektioner liksom om de prohibitiva kostnaderna för en del av dem vore det säkert fel att ta den ”informationen” bokstavligt. Följaktligen är det mycket svårt, rentav omöjligt att bestämma på vilket sätt Sokrates undervisning står i skuld till samtidens sofister.

Den episod i Sokrates liv som vi har mest uppgifter om, även om tolkningen av dem är känslig och kontroversiell, är den rättegång som inleddes mot honom 399, fem år efter peloponnesiska krigets slut. Detta krig hade pågått åren 431–404 och var ett brödrakrig mellan Athen och Sparta som slutade med ett förödmjukande nederlag för Athen. Enligt den anklagelseskrift som återges av olika källor  anklagades Sokrates för att inte tro på statens gudar, för att söka införa nya gudomligheter och för att fördärva ungdomen. Här delar sig uttolkarna i två läger: en grupp som anser att dessa tre anklagelsepunkter var de verkliga motiven till processen, och en annan grupp, som jag själv tillhör och som tvärtom anser att de där punkterna maskerar de verkliga klagomålen som var av politisk natur och utgjorde upphovet till rättegången.

Beträffande den första punkten har man ofta frågat om Sokrates anklagades för att inte tro på statens gudar eller för att inte hylla dem, det vill säga för att han inte ägnade dem någon kult. Men det råder inget tvivel om att Platon (Sokrates försvarstal 26 b–28 a) och Xenofon (Hågkomster I 1,5) försvarar Sokrates som om han anklagades för ateism och han klandrades för att helt enkelt inte tro på gudarna, något som innebär att man tillskriver hans anklagare en oacceptabel motsägelse eftersom de i så fall samtidigt skulle anklaga honom för att vara ateist och för att införa nya gudomligheter. Däremot är det inte motsägande att anklaga Sokrates för att inte tro på statens gudar och för att ersätta dem med nya gudomligheter, något som också motsvarar vad som kan iakttas i Aristofanes Molnen (se nedan s 28–29). Men Platon och Xenofon gör aldrig den minsta antydan om att Sokrates inte längre tror på Zeus eller på de andra olympiska gudarna. Visserligen tror han inte på de fabulösa berättelser om gudarna som diktarna sprider, men hans vantro är inte någon form av agnosticism, utan snarare en vägran att godta att gudarna kan vara så elaka och omoraliska som diktarna roar sig med att skildra dem. Sokrates tror alltså på gudarna, men på gudar renade från alla de laster och brister som de tillskrivs av en poetisk tradition som han anser lögnaktig. Hur som helst räcker inte hans misstro gentemot det traditionella sättet att framställa gudarna för att grunda ett åtal för ogudaktighet. Att ett sådant åtal har kunnat riktas mot Sokrates väcker för övrigt frågan om det fanns någon lag mot ogudaktighet. Till förmån för existensen av en sådan har man ofta anfört ett ställe i Plutarchos biografi över Perikles (XXXII 2) där författaren hänvisar till ett dekret som syftar till att undertrycka ogudaktighet, men på senare tid har man anfört tvivel om att det dekretet fortfarande var i kraft år 399.

Platon och Xenofon  kopplar den andra anklagelsepunkten – införandet av nya gudomligheter – till det berömda ”gudomliga tecken” (daimonion semeion) som Sokrates påstod att han hörde vid vissa tillfällen och som han framställde som en säregenhet för sig själv (se nedan s 64– 65). Om det verkligen är detta gudomliga tecken som åsyftas med denna andra anklagelsepunkt, varför talar de som anklagar Sokrates om ”gudomligheter” (daimonia), inte om en gudomlighet (daimonion)? Kanske finns det ett svar på den frågan i Aristofanes Molnen: flertalsformen kan vittna om att åklagarna delar den spridda uppfattningen att Sokrates är en naturforskare som framför allt intresserar sig för att undersöka naturen (fysis) och inte tvekar att ersätta de gamla gudarna med nya storheter som också beskrivs som gudomliga, till exempel Molnen, Språket och Tomrummet (rad 423–424). Man kan konstatera att den förklaringen inte skapar någon som helst koppling till det gudomliga tecknet, som inte heller nämns i Molnen. Och även om man ändå antar att den andra anklagelsepunkten bygger på Sokrates gudomliga tecken måste man fortfarande ställa frågan om detta utgör en tillräcklig grund för en sådan anklagelse. Xenofon bemödar sig om att visa att den gudomliga röst som ibland tilltalar Sokrates bara är en spådomsprocedur bland andra och att det alltså inte handlar om något nytt fenomen på det religiösa området.  Men det förefaller som om athenarna var avundsjuka på den förmån som gudarna enligt Sokrates visade honom genom att kommunicera med honom via ett tecken som enbart visade sig för honom.

 

I Platons framställning är den tredje anklagelsepunkten underordnad anklagelsen för ogudaktighet: Sokrates ska ha fördärvat ungdomen genom att uppmana den att inte tro på statens gudar utan i stället hylla nya gudomligheter.  Platons koppling mellan fördärvandet av ungdomen och ogudaktig­heten är inte särskilt övertygande och är kanske bara en undanflykt för att undvika den politiska sidan av denna anklagelse. För övrigt är det avslöjande att Sokrates (Sokrates försvarstal 28 a–b, 39 c–d) kopplar samman den här anklagelsen med någonting annat, nämligen sin vana att vederlägga folk.  De unga männen fann ett nöje i att se Sokrates demaskera okunnigheten hos människor som tyckte sig vara kunniga, och de var ivriga att ta efter honom och i sin tur vederlägga människor som med orätt skröt med att de var visa. De många framgångarna för Sokrates unga medtävlare drev deras offer att hävda att Sokrates fördärvade ungdomen (Sokrates försvarstal 23 c–d). Förutsatt att den här verksamheten är grundorsaken inte bara till anklagelsen för fördärv av ungdomen utan också till hans dödsdom (se nedan s 57) framstår den tidigare nämnda kopplingen mellan ogudaktighet och ungdomens fördärv som ganska svag, ja konstlad. För övrigt råder det inget tvivel om att anklagelsen för fördärv av ungdomen för de flesta athenare byggde på det skadliga inflytande som Sokrates undervisning ska ha utövat på vissa unga män som Alkibiades, Charmides och Kritias, vilka alla uppfattades som förrädare av den athenska demokratins sak. Xenofons Hågkomster klarlägger den politiska dimensionen i rättegången mot Sokrates. Xenofon formulerar ett utförligt svar (I 2, 9–64) på anklagelser som hade framförts i en pamflett med titeln Anklagelse mot Sokrates som publicerades några år efter rättegången. Författaren till denna pamflett, sofisten Polykrates, anklagade bland annat Sokrates för att ha varit Kritias och Alkibiades onda genius (I 2, 12), för att ha hetsat sina anhängare till att förakta de demokratiska institutionerna (I 2, 9), däribland bruket att utse ämbetsmän genom lottning, och hylla tyranni (I 2, 56). Drivkrafterna bakom processen beskrivs mycket tydligt av Aischines, en talare på 300-talet: ”Ni har dödat sofisten Sokrates därför att man har visat att han hade undervisat Kritias” (I 173). Att det saknas tydliga politiska anklagelser i åtalsakten år 399 hänger utan tvivel ihop med att athenarna efter demokratins återupprättande (403) röstade igenom en amnestilag som förbjöd förföljelse för gärningar begångna under peloponnesiska kriget eller de trettios tyranni (Aristoteles, Athenarnas statsförfattning XXXIX 6). Men Polykrates publicerade sin pamflett ett par år efter Sokrates död, så han var inte tvungen att respektera denna amnestilag. På så sätt kunde han tillåta sig att klart säga ut vad de flesta athenarna tänkte för sig själva år 399.

Betraktar man alla de anklagelser som riktades mot Sokrates så som de återges av Platon och Xenofon kan man urskilja tre på varandra följande vågor av anklagelser under ett trettital år: 1) angreppen i komedin Molnen (år 423) av Aristofanes, en författare som Platon uttryckligen räknar till Sokrates ”första åklagare” (Sokrates försvarstal 18 b ff); 2) den officiella åtalsskriften som inlämnades av Meletos, Lykon och Anytos år 399; 3) de anklagelser av politisk karaktär som kom till uttryck i Polykrates pamflett omkring år 393. Anklagelserna mot Sokrates och den ödesdigra utgången av rättegången mot honom är naturligtvis ursprunget till den rika sokratiska litteraturen. Det främsta syftet med denna litteratur, åtminstone till att börja med, var apologetiskt. Den försöker visa, mot alla som anklagar Sokrates, i det förflutna, i nutiden och i framtiden, att han var ett föredöme i dygd och att hans samtal med sina unga följeslagare inte alls fördärvade dem utan tvärtom var hälsosamma för dem.

 

Noterna har uteslutits från detta utdrag

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 

Innehållsförteckning

Inledning 7

1. Sokrates liv och död 11

2. Källproblemet och ”den sokratiska frågan” 19

3. Sokrates hos Aristofanes 27

4. Sokrates hos Platon 35

   1. Ursprunget till Sokrates filosofiska liv: oraklet i Delfi 37
   2. Okunnighetsförklaringen 40
   3. Vederläggningen (elenchos), självkännedomen och omsorgen om själen 50
   4. Sokrates som barnmorska: majeutiken 58
   5. Sokrates i gudomens tjänst 61
   6. De sokratiska paradoxerna 67
   7. Sokrates förföraren och den ”sanne älskaren” 77

5. Sokrates hos Xenofon 83

6. Sokrates hos Aristoteles 101

Avslutning 109

Noter 113

Litteratur 123