bahari.blogg.se

Vi bjuder på första kapitlet ur

 

 

 

–—¤¤¤

 

”Jaha, jag kom före dig till Amerika”, utbrast min mor med ett skratt när hon såg mig kliva ur min morbrors bil. Det var i januari 2004 och jag hade rest till Modesto i Kalifornien för att hälsa på min mor under hennes första besök från Bagdad till sin syster.
”Du tog kål på oss med ditt Hollywood! Det är ju här, bara ett stenkast härifrån. Kan du köra bil? Ta en av din morbrors bilar och kör dit bara!”
När jag närmade mig henne såg jag att hon hade blivit mycket gammal.
”Oh min Shmuel”, ropade hon, och hon kramade mig och började gråta. Plötsligt såg hon på mig med tårarna strömmande nerför ansiktet.
”Vad har hänt med din näsa, växer den fortfarande?” Hon började skratta. Jag skrattade också. Jag kysste hennes huvud och sa, medan jag pekade på hennes fötter:
”Titta på dina strumpor, mor! Du har haft såna hål i dina strumpor sen jag var barn.”
”Var har du varit alla dessa år, pojk?”
Innan jag hann svara tillade hon:
”Vet du Shmuel, bara en liten stund efter att vi hade döpt dig blev jag väldigt ledsen och tänkte för mig själv att med ett sånt namn hade vi lagt en alltför tung börda på denna baby!”

 

Ett

 

Jag vaknade och tittade omedelbart på klockan som hängde i hallen. Hon var nästan sex. Det var bra, för bussen som skulle ta mig till Damaskus från Bagdad skulle inte gå förrän halv tio. Jag hade packat min lilla resväska innan jag gick och la mig kvällen före. Jag såg på min familj. De sov allihop i det stora rum som vi använde som sovrum på natten och som vardagsrum på dagen. De sov i sina kläder på de trådslitna madrasserna som låg utspridda på det fuktiga cementgolvet. Min mor sov i mitten av rummet och bredvid henne låg mina två lillasystrar Nahrain och Mary. På andra sidan rummet sov Robin och John intill varandra, medan min far sov på en hög gamla kläder i en hörna längst bort i rummet, och Teddy och Samson sov i hallen på två långa träbänkar. Jag la mig intill mor, kyss­te hennes huvud och viskade i hennes öra: ”Mamma, mamma, mamma. Vakna mamma! Du brukar ju vara vaken såhär dags, varför inte idag? Snälla, vakna! Jag ska resa bort, jag åker om ett litet tag och sen kanske du aldrig ser mig mer igen.” ”Har du blivit tokig?” viskade min mor tillbaka. ”Vart ska du åka, min son?” ”Till Hollywood”, svarade jag. ”Har du glömt alla mina drömmar, mamma?” Som för att retas sa hon med låg röst: ”Han ska åka till Hollywood!” Hon slöt ögonen igen. ”Ja, mamma, till Hollywood”, sa jag högt. ”Varför tror du mig inte?” Hon svarade inte. Jag lutade mig över Mary, kysste henne och viskade i hennes öra: ”Go’ morron, Mary... Hallå!” Men hon vaknade inte. Sen hörde jag Nahrain säga: ”Oj! Jag måste gå till skolan.” Jag skyndade fram till henne och kysste hennes ansikte och hals: ”Nahrain, jag ska resa till Amerika nu.” Vackra Nahrain log och sa: ”Låt mig gå och tvätta ansiktet.” ”Nahrain, ditt ansikte är renare än vatten”, svarade jag. Jag tittade på Marys sovande ansikte igen. Gud, vad jag älskade henne. Jag brukade säga till henne: ”När jag blir filmregissör ska jag göra dig till hjältinnan i mina filmer.” Nahrain frågade: ”När kommer du att vara framme i Amerika?” ”Om en månad eller två”, svarade jag. Då sa min mor: ”Din tok, du kommer att vara tillbaka om två tre dar.” Jag slängde mig mot henne och kysste henne om och om igen. ”Omöjligt, omöjligt, mamma”, sa jag, ”jag kommer aldrig tillbaka, så sant jag lever. Tro mig. Snälla mamma, kyss mig innan jag far, det är allt jag ber dig.” Min mor öppnade ögonen och sa: ”Kom närmre med huvudet, din tokiga pojke.” Hon kysste mig. Sen gick jag till min far och kysste honom. Han öppnade ögonen och log. Jag tecknade åt honom, skar luften med handen medan jag blåste hårt genom munnen, pekade sen med pekfingret mot bröstet och sen mot golvet. Far förstod att jag pratade om att jag skulle resa nu, idag (men jag kunde inte berätta för honom att det var januari 1979). Han log, steg upp från sin bädd och gick in i badrummet för att komma tillbaka ett ögonblick senare efter att ha tvättat ansiktet och kammat håret bakåt för att se elegant ut när han tog farväl av mig. Jag gav honom en stor kram och såg honom sen gå tillbaka och sätta sig på sin bädd och titta länge på mig med ett leende på läpparna.

 

Till sist la jag min lilla resväska på axeln, blåste iväg en kyss i luften till min far, och lämnade hemmet. Innan bussen lämnade Bagdad kom en anställd från bussbolaget fram till mitt fönster, stack in huvudet och sa medan han pekade på de tre damerna som satt framför mig: ”Vilken tur du har! Du åker med tre sköna damer.” Jag tittade på kvinnorna och kände deras söta parfym svepa rakt in i näsan. Oskyldigt frågade jag viskande mannen som satt bredvid mig, klädd i kuffiyeh och agal*: ”Gud signe dig, Hadji. Vad menar han med sköna damer?” ”Han menar prostituerade, min son”, svarade han kvickt. Sen la han till, med hög röst som om han ville att de tre kvinnorna skulle höra honom: ”De kallar sig också artister.” När bussen passerade genom Fallujah mindes jag att jag som liten pojke med några kompisar hade brukat stjäla koppartråd som kvinnorna hängde tvätt på, och att vi kommit till Fallujah för att sälja den. En kvart senare körde bussen längs en bergskedja. Jag stack ut huvudet genom fönstret för att kasta en sista blick på al-Habbaniyah, där jag var född. Solen sken starkt och dess strålar kastade starka reflexer på al-Habbaniyah-flodens vattenyta. Åh, vad jag hatade den där floden! Ty vid solnedgången den dagen jag aldrig kommer att glömma, sörjde hela al-Habbaniyah över att höra nyheten att Alexi hade drunknat i floden. Hans vänner sa: ”Vi väntade länge på honom men han kom inte upp.” De straffades strängt av sina föräldrar. Han var sexton år gammal och jag hörde min mor säga: ”Stackars pojke, han som ville bli präst!”

 

De andra kvinnorna i stan var överens om att ”Gud tog Alexi till Sig för att han var en stilig, artig och rakryggad pojke.” Och när Jalil Björnen hörde vad kvinnorna hade sagt, tog han några stenar och klirrade skyltfönstret på Bata skoaffär och skrek för full hals: ”Jag är ond, jag är ond!” Man drog honom i örat till polisstationen men han sa om och om igen till polischefen: ”Jag är inte god och inte rakryggad. Jag vill inte att Gud ska ta mig till Sig!” Polischefen skrattade och lät honom gå. Bussen for igenom al-Ramadi, där jag hade bott några år. Efter det somnade jag och vaknade först av passagerarnas oväsen när vi stannade vid vägspärren vid den irakisk-syriska gränsen. Busschauffören bad oss stiga av så att våra resväskor kunde kontrolleras och våra pass stämplas. När detta var gjort klev vi på bussen igen, förutom de tre damerna som vi fick vänta på i mer än två timmar. Passagerarna klagade och mannen bredvid mig sa: ”De här sköna damerna är märkliga. De letar kunder till och med vid gränsen!” Chauffören anmärkte: ”Det är inte som du tror, Hadji.” När damerna kom tillbaka såg de ut att vara i eländigt skick och satt tysta tills de kom in på syriskt territorium. De berättade att de hade blivit kvarhållna mot sin vilja och antastade av de irakiska polismännen som hade haft dem att välja mellan att bli våldtagna eller betala mutor. ”Vi betalade dem en stor summa i dollar”, sa de, ”och ändå lät de inte oss vara.” En av dem sa på libanesisk dialekt: ”De är stråtrövare, inte poliser.” En annan sa på egyptisk dialekt: ”Jag ska aldrig komma tillbaka till det här tjyv- och mördarlandet!” Mannen som satt bredvid mig sa: ”Snälla, det borde finnas gränser för vad man får säga.” ”Vadå för gränser?” frågade den libanesiska kvinnan. ”Ser ni inte hur brutalt de behandlar passagerarna? Ni borde ha kommit och försvarat oss.” ”Jag? Försvarat er? Försvara sköna damer?” frågade mannen nervöst. De tre kvinnorna skrattade och undrade: ”Sköna damer? Vad menar han med det?” Mannen tittade på mig och sa: ”Säg det, min son. Tala om för dem vad jag menar.” Jag vände mig blygt till dem och sa: ”Han menar prostituerade.” De tre kvinnorna skrattade och sa med en mun: ”Det var just snyggt!”

 

Väl framme i Damaskus spenderade jag två dagar som turist och började sen söka jobb. Jag såg en annons på dörren till en byggnad där det stod: ”Bilförsäkringsfirma på femte våningen söker maskinskrivare.” ”Firman” bestod av endast en föreståndare som var i sextioårsåldern. Något motvilligt upplyste han mig om att hans sekreterare var graviditetsledig och snart skulle föda. Han testade mig och jag klarade testet. När jag hade varit i Damaskus en vecka kom två syriska poliser till mitt hotellrum och bad mig följa med dem. Jag lämnades i ett kallt och fuktigt rum i flera timmar och sen kom två förhörsledare och började förhöra mig och ställa konstiga frågor. En av dem frågade: ”Vad gör du här i Damaskus?” ”Jag har kommit för att arbeta, sen har jag för avsikt att fortsätta min resa till östra Beirut och därifrån till Amerika för att jobba med film.” Den andre frågade: ”Varför har du kommit från ett rikt land för att arbeta i ett fattigt land? Det är ju syrier som åker till ert land för att jobba. Är du säker på att du inte har kommit hit av andra skäl?” ”Jag har drömt om den här resan i flera år”, förklarade jag, ”och när jag hade gjort lumpen bestämde jag mig för att resa, fastän jag inte hade tillräckligt med pengar. Jag ville känna att min plan att resa till Amerika är inom räckhåll och kan bli verklighet.” En av dem gav mig en snärt mot halsen och hånade: ”Kan bli verklighet, va?” Jag vädjade: ”Ja, jag talar sanning. Vad exakt är det ni vill mig?” Den andre polisen lappade till mig och sa: ”Jaså, det är du som ställer frågor, din hund?” Sen hörde jag hans kollega säga: ”Låt honom vara. Abdel Azim ska komma hit och han ska lära honom veta hut.” Kort senare kom en kraftig, satt man in. Han hade en träkäpp i handen som var full av glasskärvor och satt på ett skaft. Han la den på golvet och sa: ”Förra veckan var här en dum karl som inte erkände förrän den här käppen med glasskärvor var halvvägs uppe i ändan på honom. Jag råder dig alltså att vara intelligent.”

 

Nästan oförmögen att tro på det han sa till mig, frågade jag: ”Varför gör ni allt detta? Tro mig, herrn, jag har inte skadat en enda människa, jag svär vid Gud. Och jag är redo att lämna det här landet med detsamma.” ”Ja, ja”, sa mannen medan han drog livremmen från sina byxor och förvånade mig genom att piska mig våldsamt. När jag föll ner på golvet fortsatte han slå mig med bältet och sparka mig med sina stövlar. Jag skrek: ”Varför slår ni mig när jag inte har gjort någon av er nåt?” När han fortsatte tortera mig började jag fördöma dem: ”Ni är alla föraktliga, ni är hundar. Jag ska anmäla er på mitt lands ambassad.” Jag höll mitt huvud så långt ner jag kunde mellan mina ben medan mannen fortsatte dela ut sina slag tills han tröttnade. Jag hörde honom spotta på mig och sen gå. Jag förblev i det tillståndet tills jag öppnade ögonen och kände hur dagsljuset sipprade in i rummet från någonstans. Sen kom en förhörsledare in — men det var kanske nästa dag — och han bad mig sätta mig på en stol. Så det gjorde jag. Sen kom en hög officer in, tittade på mig och sa: ”Res dig, stå upp!” När jag gjorde så, sa han åt mig att ta av mig byxorna. Så det gjorde jag. Sen bad han mig ta av mig kalsongerna. Jag gjorde så. Officeren vände sig till förhörsledaren och sa: ”Han är inte en irakisk jude.” Och så släppte de mig fri när de upptäckte att jag inte var någon judisk spion. Medan officeren klappade mig på axeln pratade han om ”sionistisk och amerikansk imperialistisk konspiration, och om deras agenter i området som arbetade för att fördärva Syrien”, etc. etc. och föreslog att det nog vore bättre för mig att byta namn. Jag lämnade byggnaden, som låg nära Salihiyya-stadsdelen, utan att ha fått något att äta eller dricka på över femtio timmar.

 

Jag gick raka vägen till hotellet och tog en dusch. Jag sa till receptionisten att jag skulle lämna landet samma dag. Han sa skämtsamt: ”Nu när du har klarat dig ut från fängelset kan du ju stanna här i landet och arbeta. Du har klarat testet.” Sen gick jag till försäkrings-”firman” där jag hade jobbat några dagar och berättade för chefen vad som hade hänt. Han började skaka, drog mig i handen och knuffade ut mig ur kontoret medan han skrek: ”Jag vill inte se dig här igen.” Men jag lät inte honom vara ifred innan han hade betalat mig lönen för det arbete jag hade utfört. Därefter gick jag till servicestationen* och tog en plats i en taxi som skulle till östra Beirut. När vi kom fram var jag den siste passageraren som skulle av. Chauffören frågade mig: ”Var vill du stiga av, min vän?” ”Jag vet inte”, svarade jag. ”Nå, om du inte vet det”, fortsatte han, ”så är vi vid Martyrernas torg och här tar resan slut.” Efter att ha vandrat omkring en stund i området gick jag till ett hotell i närheten, Hotell Alexander, där man bad om mitt pass och femtiofem libanesiska pund för ett rum som jag aldrig skulle komma att sova i. Jag betalade och gick ut för att promenera på gatorna. Jag gick förbi Jungfru Maria kyrka och hittade en pappershandel där jag köpte en anteckningsbok och en penna (det gör jag alltid). När jag hade gått i en timme upptäckte jag att jag befann mig på en smal gata som vette mot havet. Plötsligt hörde jag raketer explodera, och när jag tittade mot staden från det avståndet såg jag raketer förstöra byggnader. Jag bestämde mig för att återvända till hotellet. På vägen dit närmade sig en militärjeep mig, och plötsligt dök någon ut och slog till mig i ansiktet.

 

När jag vaknade upp låg jag i ett mörkt rum och kunde höra havets våldsamma rytande, som om jag var ombord på en båt. Jag la handen på magen, kände mig hungrig, och försökte lugna mig själv med att säga: ”Det här är falangister. De är kristna. Jag talar om för dem att jag är assyrier och har kommit hit för att emigrera till Amerika genom något av de kristna samfunden, och då kommer de att släppa mig.” Flera timmar senare kom en skallig man och frågade: ”Såg du palestiniernas och syriernas raketer? De träffade sina mål mitt i prick. Och vet du varför? För att det finns spioner som ger dem information.” ”De är uslingar”, kommenterade jag. Han tittade på mig och log: ”Vilka är uslingar?” ”Spionerna”, svarade jag. Han slog mig våldsamt. ”Din son av en hora”, sa han, ”om spioner är uslingar, varför jobbar du då med dem?” Sen kastade han sig över mig och lät slagen regna över mig, medan jag upprepade: ”Ni tar miste! Jag är assyrier och vill åka till Amerika.” Mannen var som besatt och svor, slog och sparkade mig hysteriskt. Och mitt i alltihop tänkte jag ändå på hur främmande, hur konstiga de lät, dessa libanesiska svärord som jag hörde för första gången. ”Ni kommer alla hit med olika historier”, sa mannen. Några minuter senare kom ytterligare en person och frågade: ”Behöver du nån hjälp, Pierre?” Och denne man började slå på mig med en stor knölpåk. Slagen gjorde riktigt ont och jag började gråta och förbanna dem med de värsta ord jag kunde. Samma dag kom en tredje person in. Han var stilig och välklädd och mycket lik en sådan hjälte i de libanesiska teveserier som vi brukade titta på i irakisk teve. Han började fråga ut mig om min vistelse i Damaskus så jag talade om för honom att jag hade blivit torterad där. Han skrattade och sa: ”Du utsattes för tortyr... eller var det träning?” Sen tände han en cigarett som hade en mycket obehaglig lukt och som jag senare fick veta hette Gitanes. Jag berättade om hur jag kommit till östra Beirut för att resa vidare till Amerika. ”De kvarteren har varit stängda sen början av inbördeskriget”, sa han och rådde mig att säga sanningen, för annars kunde han inte garantera vad som skulle hända med mig. Sen kom en pojke på ungefär fjorton år in och räckte mig en flaska vatten och en smörgås, som jag åt med svårighet trots min hunger och som jag senare fick höra kallas manaqish*. Det tog mig inte lång tid att inse hur naiv jag hade varit, för de falangistiska milismän som jag hade trott skulle behandla mig vänligt, fick mig att känna att jämfört med deras behandling hade min arrestering i Damaskus varit rena skämtet. För falangisterna torterade mig med ett djupt, bittert hat mot sina fiender, syrierna och palestinierna.

 

Den tredje dagen kom en ung man in och sa, mycket lugnt: ”Res dig, son av en hora, och följ med mig.” Han var ungefär tjugofem år gammal och hade jeans och vit skjorta, precis som jag. Vi gick längs en smal gränd. Den skallige mannen passerade oss och sa, medan han hoppade in i ett militärt fordon: ”Slösa inte tid på honom, Tony.” Den unge mannen svarade: ”Har vi nån tid att slösa?” Sen vände han sig till mig och sa hånfullt: ”Hörde du det? Vet du vad han menar? Han är min överordnade och ber mig kasta dig i havet.” Så jag berättade min historia igen och vädjade: ”Må Gud välsigna dig, Tony. Tro mig, jag är oskyldig och vet ingenting om kriget i Libanon.” Han sparkade mig i ändan och beordrade mig: ”Gå framför mig, din usling. Ni har förstört vårt land.” Vid slutet av den trånga gränden stannade vi vid en stor cementvägg nära havet. Medan han fingrade på sitt handvapen tittade han på havet och sa: ”Jag ger dig en sista chans. Om du berättar varför du har kommit hit, så lovar jag att jag ska lägga in ett gott ord för dig så att du blir frisläppt. Tänk dig noga för. Du har fem minuter på dig.” Han satt på den breda havsmuren, tog fram sitt blå Gitanes-paket och började röka: ”Du måste berätta allting för mig”, tillade han, ”innan jag har rökt min cigarett.” Plötsligt kände jag hur fruktansvärt allvarlig situationen hade blivit, så jag sa lugnt: ”Var snäll och lyssna noga på mig, Tony. Jag kommer från en fattig assyrisk familj och jag har alltid drömt om att åka till Amerika för att jobba vid filmen. Tro mig, Tony, jag jobbar inte för någon organisation, varken politisk eller opolitisk. Jag säger sanningen, Tony.” Han slängde cigaretten i havet och satte vapnet mot tinningen på mig. ”Om du dödar mig, Tony”, sa jag oskyldigt, ”så kommer många människor att bli ledsna.” ”Ingen kommer att bli ledsen”, svarade han, ”för att en jävla nolla som jobbar som spion har dött.” ”Jag vill göra filmer, jag är ingen spion!” ”Din jävla terrorist! Vet du vad ’film’ betyder? Du är inte här för att lägga en bomb i en kyrka eller en skola? Vad vet du om ’film’, din son av en hora.” ”Jag vet allt. Jag är inte som du och dina vänner, som dödar och röker Gitanes.” Jag kände pistolmynningen mot tinningen, blundade och hörde mitt hjärta bulta. Efter flera tysta ögonblick sa Tony: ”Känner du till Godard? Känner du till en som heter Jean-Luc Godard?” Jag ville skaka på huvudet för att svara nej, men jag vågade inte för det kunde ha fått pistolen att gå av och sätta en kula i mitt huvud, så jag sa det med låg röst. Han frågade igen: ”Har du inte hört talas om Nouvelle Vague?” ”Nej”, svarade jag. ”Son av en hora”, skrek han, ”hur vill du att jag ska tro på att du drömmer om att jobba vid filmen när du inte vet vem Jean-Luc Godard är och inte känner till Nouvelle Vague? Va? Jag gav dig en andra chans och du har missat den också.” I det ögonblicket skrek jag: ”Jag vet allt om John Ford, om John Wayne, om Henry Fonda, James Stewart, Gary Cooper, Maureen O’Hara. Jag känner till Katherine Hepburn, jag känner till Roy Rogers kungen av cowboys, jag känner till Victor Mature, Ava Gardner, Gregory Peck, Alan Ladd, Vera Miles, Randolph Scott, Clark Gable, D W Griffith. Jag vet allt om Marlon Brando, Marilyn Monroe, Olivia de Havilland, jag vet om Richard Widmark, Jane Russell, Robert Mitchum, Audrey Hepburn. Jag vet om Rock Hudson, James Dean, jag vet om Rod Taylor, jag vet om Lee Marvin, Humphrey Bogart, Bob Hope, Errol Flynn, Joan Crawford, jag kan Dean Martin, vet allt om Norman Wisdom, allt om Charlie Chaplin, allt om Montgomery Clift, jag vet till och med om King Kong och Frankenstein.” När jag hade slutat hörde jag Tony skratta. Jag öppnade ögonen: han hade satt tillbaka sitt handvapen på sin plats under sitt bälte. ”Hör på, cowboy!” sa han. ”Fatta att Hollywood är ingenting jämfört med Nouvelle Vague-film.” Jag kunde knappt tro det som hände, men jag hakade på: ”Kanske det.” Just då kom jag ihåg Kiryakos, som en gång hade frågat mig: ”Du Joey, om nån frågar dig vilken världens bästa manusförfattare är, vad svarar du då?” ”OK, låt mig tänka lite”, hade jag sagt till Kiryakos den där dagen. Han hade skrattat: ”Den frågan kräver inget funderande, Joey. Det är Gud. Ja, Gud är den bästa manusförfattaren. Han skapade den filmen vi alla lever i.”

 

I taxin som körde från östra Beirut tillbaka till Damaskus, satt jag i baksätet och njöt av det vackra natursceneriet då jag tittade upp mot himlen och viskade: ”Men Kiryakos sa aldrig till mig att Han gillar happy endings i Hollywood-stil.” Vi kom till servicestationen i Damaskus tidigt på morgonen och jag gick raka vägen till de taxibilar som skulle till Amman. Vi kom till Amman vid tiotiden och jag minns att det var kallt. Jag var hungrig så jag gick ner på stan och köpte mig en smörgås och gick sen längs Kung Faisals gata. Fastän jag inte hade tillräckligt med pengar checkade jag in på det första hotellet jag kom till, det hette Hotell Atlas. På morgonen packade jag alla mina saker i resväskan och lämnade den vid receptionsdisken och förklarade att jag skulle gå på banken. Jag gick omkring i timmar på gatorna tills jag såg en munter ung man som sålde te vid entrén till en av byggnaderna. Han hade en liten nisch vid trapporna och lagade te som han sålde till de som arbetade i affärerna och kontoren i kvarteret. Jag sa till den unge mannen att jag ville dricka ett glas te men inte hade några pengar. Han skrattade och skakade vänligt på huvudet. Efter att ha hällt upp ett glas te till mig, erbjöd han en Marlboro-cigarett och frågade om jag var hungrig. Jag sa: ”Jag är fruktansvärt hungrig.” Han sa: ”Sitt ner. Du verkar komma från en ordentlig familj.” Han vände sig till sin yngre bror som hjälpte honom och sa: ”Mohammad, gå och hämta en tallrik hummous med köttfärs åt vår vän.” Lite senare gav mig Tawfiq (denne unge palestinier) en halv dinar och sa: ”Hör av dig.” Jag köpte ett paket cigaretter och en anteckningsbok, gick sen till den romerska amfiteatern och la mig på trapporna tills kvällen kom. Jag försökte tänka över alla olyckor som hade drabbat mig. Det var svårt att förklara vad som egentligen hade hänt och jag kände det ofta som om jag levde i en film och inte i verkliga livet. Jag tillbringade hela nästa dag på gatorna och morgonen därpå gick jag till Tawfiq. Han frågade: ”Har du fått nåt jobb?” Jag svarade: ”Jag har inte sökt nåt jobb, Tawfiq, jag har tänkt hela gårdagen.” Han skrattade: ”Okey. Ja, ibland är det nyttigt att tänka.” Han vände sig till sin lillebror och sa: ”Idag får vi ge vår vän en ostomelett.” Och vi skrattade allihop. Vid middagstid gav Tawfiq mig en jordansk dagstidning och sa: ”Den har en massa jobbannonser.” Det gjorde den också och jag hittade en från ett annonskontor som var i behov av en maskinskrivare.

 

Jag gav mig genast iväg till deras kontor och möttes av en man som verkade mycket vänlig. Han sa till mig att han hade annonserat efter en maskinskrivare för ett annat företags räkning, som nu hade funnit någon för det jobbet. Sen gav han mig en vänlig blick och frågade om jag hade finansiella problem. ”Ja”, svarade jag. Han sa att han själv behövde någon som kunde skriva maskin till sitt eget kontor men inte kunde betala en särskilt bra lön. Så vi kom överens om att jag skulle sova på kontoret tills min situation hade förbättrats, och jag accepterade omgående. Efter att han gett mig ett litet förskott gick jag till Hotell Atlas och hämtade min resväska. Wajih al-Najjar, annonskontorets vd, var jurist och en välkänd romanförfattare i Jordanien. På väggarna i hans kontor hängde litterära priser som han hade vunnit. Och så började jag arbeta på annonskontoret. Omkring nittio procent av mitt dagliga värv bestod i att skriva dödsannonser och dessa bestod av klichéer som var desamma förutom namnet på den avlidne och personen eller klanen som kondolerade. Jag utförde mitt arbete perfekt från första dagen. Jag skrev ut dödsannonsen själv på några ögonblick: ”I Guds den Barmhärtiges och Nåderikes namn. Klanen så-och-så, deras klanmedlemmar och släktingar tillkännager med djupaste sorg hädangångne Hadji Mohammad Mahmoud Abdullah, må Gud förlåta honom, som avled i Guds nåd fredagen den så-och-så. Kondoleanser tas emot i hans sons, Ahmad, hem i Jabal al-Nadhif, till höger om den islamiska banken, mittemot postkontoret, vid den sista hållplatsen för taxi. Vi tillhör Gud och till Honom återvänder vi.” Varje dag brukade jag skriva ut fler än hundra sådana annonser, och i ett läge tänkte jag att om jordanierna skulle fortsätta att dö i den här hastigheten hade landet blivit tömt på folk, och då skulle israelerna kunna hitta ett annat förlovat land utan ett folk.

 

Wajih al-Najjar brukade komma till kontoret vid middagstid och då gick jag och hämtade en tallrik hummous och foul (en bönrätt) till lunch och några flaskor öl. Vi pratade lite om arbetet och sen lämnade han kontoret och jag fortsatte jobba. När jag var ledig brukade jag skriva noveller. En dag skrev jag en novell som hette ”Sent uppvaknande” och tog med den till kulturredaktionen på dagstidningen Al-Dustour. Redaktören beslöt att publicera den med detsamma och sa: ”Du är ju manusförfattare, grabben.” Det var berättelsen om en man som hela tiden pratade om sin önskan att jobba vid filmen. Så en dag, när han satt vid den romerska amfiteatern i Amman, insåg han att han var femtio år gammal och ännu inte hade utövat någon filmkonst, varpå han fick en hjärtattack och dog. När Wajih al-Najjar läste novellen frågade han: ”Är det här en profetia om vad som kommer att hända dig i framtiden?” Utöver rutinarbetet på kontoret skickade Wajih al-Najjar mig ibland för att ta med dagstidningar och tidskrifter till en palestinsk ledare vid namn Abdel Jawad Saleh, som, fick jag veta senare, hade varit borgmästare i den palestinska staden al-Bireh och blivit utvisad till Jordanien av Israel, och som var medlem av det exekutiva rådet i Palestine Liberation Organisation. Inom två månader hade min situation förbättrats och jag hade börjat publicera mina noveller i dagstidningar och funderade på att skriva ett filmmanus. En dag vid tolvtiden, när Wajih al-Najjar och jag åt vår lunch, störtade fyra fem poliser in på kontoret med sina pistoler riktade mot våra ansikten. En av dem slog Wajih al-Najjar och släpade ut honom och de övriga började genomsöka kontoret. En av dem kom fram till mig och gav mig en så hård smäll att jag kastades till golvet. Sen frågade han om jag var palestinier och jag sa: ”Jag är irakier.” Han slog mig hårt och tecknade med huvudet till de två andra som ledde ut mig till en Mercedes. Senare fann jag mig i en fängelsecell i den jordanska hemliga polisens, Mukhabarat, byggnad, där jag torterades på ett sätt jag inte kan beskriva, men jag kan säga att jämfört med jordaniernas tortyr framstod falangisternas som rena skämtet. De frågade ut mig om den palestinska gruppen jag jobbade med och vem som var ledare till den cell jag tillhörde. Med varje fråga kom sparkar och slag från alla håll. Jag svarade, halvt vid medvetande: ”Jag känner ingen, vid Gud. Jag vet inget om någon grupp eller någon ledare för någon cell. Jag gick på gatan, såg en annons i en tidning om ett ledigt jobb så jag gick till den firman. Ni kan kolla det genom att titta i Al-Rai-tidningen.”

 

Tre män slog mig utan uppehåll och jag visste inte från vilket håll slagen och sparkarna kom. En av dem hällde hett vatten på mig. ”Era brottslingar”, sa en av dem, ”ni vill ha bort kunga­dömet!” Jag skrek: ”Vid Gud, jag är rojalist och min familj gillade Kung Faisal II i Irak.” En av dem skrattade och gav mig ett slag på näsan och sa: ”Din fegis, så du blev rojalist efter ett enda slag?” En annan spottade mig i ansiktet, skrek åt mig: ”Du kommer inte att få gå förrän du har erkänt, din horson.” När jag hörde det skrek jag tillbaks till honom: ”Din mor är en hora! Min mor är den bästa av alla mödrar.” Han satte foten mot min hals och jag märkte hur jag svalde bitar av mina sönderslagna tänder. När de till sist lät mig vara kunde jag inte röra någon del av min kropp, och jag blev liggande på golvet och sov jag vet inte hur länge. När jag vaknade började jag gråta och fråga efter mat och dryck, men ingen kom till mig och jag måste ha förlorat medvetandet. När jag öppnade ögonen igen fann jag att jag hade flyttats till en stor sal och var omgiven av tre ljushåriga och oerhört vackra unga kvinnor som sydde ihop såren i mitt ansikte och förband såren på min kropp. En av dem rökte en cigarett och stoppade ner sitt Marlboro-paket i jeansfickan. Senare förstod jag att de kom från den tjerkessiska församlingen. Sen kom en av dem som hade torterat mig och sa: ”Du har tur, din horson. Vi kommer att släppa dig idag.”

 

När de gjorde det fick jag veta att de hade beslutat att överlämna mig till den irakiska regeringen, men att det hade hänt något i sista stund och beslutet hade upphävts. De nöjde sig med att utvisa mig ur landet inom tjugofyra timmar. Jag fick senare veta att Wajih al-Najjar var ledare för en vänsterorganisation som var mot den jordanska regimen, och att hans fru, för min räkning, hade kontaktat den jordanske inrikesministern som hade varit vän med hennes man i ett tidigare skede. Jag förstod också att jag verkligen hade haft stor tur eftersom chefen för den hemliga jordanska polisen, Ghazi Arabiyat, som hade min dossier och som, sades det, var en riktig ”slaktare”, hade varit med om en bilolycka samma morgon på väg hem från ett säkerhetsmöte i Gulfen och dödats omedelbart. Följden blev att min dossier överlämnades av säkerhetsdirektoratet till inrikesministerns avdelning, som drog tillbaka beslutet att överlämna mig till den irakiska regeringen. När jag hade kommit ut från fängelset träffade jag Wajih al-Najjars fru och fick veta av henne att hennes man skulle sitta bakom galler ett bra tag, för han hade fängslats många gånger förut. Hon berättade för mig att han hade publicerat en artikel i en dagstidning en gång där han visade att budgeten för kostnaderna för den jordanska kungafamiljen överskred själva statens budget. Sen gav hon mig en check på åttio jordanska dinarer och jag gick till banken för att lösa ut den. Det var vid solnedgången och de sa till mig att bankärendena hade upphört för dagen, men jag skrek att jag var utvisad från landet, att jag hade blivit torterad av Mukhabarat osv. Banktjänstemannen kom ut till mig och sa: ”Ja, ja! Vi löser checken till dig. OK? Så håll tyst, va!” Jag gick direkt till Abdel Jawad Saleh och han rådde mig att åka till västra Beirut och gav mig ett speciellt rekommendationsbrev. Jag gick och hälsade på min vän Tawfiq en sista gång och tog adjö av honom. Jag tog en servicetaxi till Damaskus. Jag stannade inte längre än två timmar i Damaskus, och under den tiden köpte jag mig ett par nya skor och en svart läderjacka som var modern på den tiden. Sen tog jag en servicetaxi till Beirut och sa till chauffören: ”Jag vill till västra Beirut.” Efter några timmar var jag i västra Beirut, i en stadsdel som kallades Fakihani, där jag frågade efter en person vid namn Arabi Awwad. Jag fick höra att han var ledaren för Kommunistpartiet och jag hänvisades till hans kontor på Wafiq Tibi-gatan.

 

Mannen välkomnade mig och bad människorna som jobbade med honom att ta hand om mig. De installerade mig tillfälligt hemma hos en man som, sa man till mig, arbetade som programpresentatör på Radio Palestina, och hade rest till Teheran för att rapportera om vad som hänt i Iran efter Khomeinis återkomst från exilen. Några dagar senare började jag jobba på informationscentret för den Demokratiska Fronten för Palestinas Befrielse, vars högkvarter låg mitt i Fakihani. Mitt jobb där var att lyssna på de arabiska nyheterna på Radio Israel och skriva en rapport om de viktigaste ämnena som man tagit upp i programmet. Jag tyckte jobbet var riktigt tråkigt, så jag spelade in alla nyhetsrapporter från halvåtta på morgonen till fem på eftermiddagen på kassett, och sen valde jag ut de viktiga nyheterna och skrev dem på maskin på Roneo-stenciler, av vilka jag gjorde en kvällsbulletin som jag gav ut och kallade ’Observatörens Radio Israel-bulletin’. I början gjorde jag tjugofem kopior av bulletinen, men efterfrågan på den ökade och inom några månader blev min tidning viktigare än WAFA, den palestinska nyhetsbyråns bulletin, vars palestinska, syriska, irakiska, egyptiska och sudanesiska medarbetare var fler än sidorna i Tusen och en natt. Förutom bulletinen blev jag administrativ chef för informationscentret, till vilket senare skulle läggas ansvaret att vara verkställande utgivare av tidningen Al-Hurriyya, organisationens huvudsakliga publikation. Dessutom blev jag kär i en mycket söt, ung libanesiska.

 

Och så levde jag livets glada dagar där. Ändå hade jag, trots allt arbete jag utförde, inget riktigt hem. Jag sov ute på balkongen på åttonde våningen i Informationscentralens byggnad. Varje kväll köpte jag några burkar Heineken, la mig ner på en filt jag bredde ut på balkonggolvet, och drack tills jag somnade. När det utbröt väpnade strider mellan de olika palestinska grupperna, och det gjorde de plötsligt ungefär en gång i veckan, tog jag min filt från balkongen in i rummet, rädd för de förlupna kulor som ofta träffade golvet ovanför balkongen. Under den perioden lärde jag känna François, en ung fransman som arbetade som läkarassistent. Han brukade komma till vårt arkiv varje dag vid tolvtiden för att läsa Le Monde och Le Nouvel Observateur, som vi fick regelbundet. En dag gick jag med François till De Levande Ljusens restaurang, bredvid Beiruts arabiska universitet. Vi beställde två tallrikar foul och falafel, och naturligtvis några flaskor Heineken. (Varför drack vi så mycket Heineken på den tiden?) En beväpnad man kom in, körde upp pipan på sin kalashnikov mot min tinning och vrålade åt mig: ”Ditt smutsiga, eländiga, föraktliga kräk...” och for ut mot mig med alla tänkbara förolämpningar i ordlistan medan han tryckte pipan på sin kalashnikov mot min tinning. Alla de andra gästerna i restaurangen såg på oss som om vi deltog i en filmscen (är det någon skillnad mellan de två?). Lugnt sa jag till mannen: ”Varför attackerar du mig, kamrat, när jag inte har gjort dig något?” ”Jag är inte din kamrat, din usling”, snäste han. ”Du gör mig illa, broder, kamrat”, sa jag. ”Ta bort ditt vapen från mitt huvud så vi kan talas vid och förstå varandra.” ”Om du visste vad smärta betyder, din fegis”, hojtade han, ”så skulle du inte såra andras känslor och utsätta deras heder för skvaller.” Jag såg på François som för att söka stöd. ”Kamrat Sammy är en god kamrat”, sa François på arabiska. ”Jag känner till dig”, sa den beväpnade, ”du är en vänlig fransk läkare. Försvara inte den här uslingen.” François frågade mig på engelska: ”Vad har du gjort honom?” ”Ingenting, tro mig”, svarade jag. Mannen tryckte återigen upp pipan på sin k-pist mot min tinning och röt: ”Förnekar du att du har skändat min yngre syster?”

 

När jag hörde honom förbereda sig för att avfyra sitt vapen och han sa: ”Ditt huvud kommer att explodera”, sköt jag omedelbart in: ”Jag vet inte varför du vill att mitt huvud ska explodera. När jag arresterades av falangisterna ville de också att mitt huvud skulle explodera. Och här är jag nu och råkar ut för samma sak med palestinierna. Varför händer allt detta mig? Jag är en ärlig och hjälpsam ung man.” Den beväpnade mannen frågade med mycket lägre röst: ”Har du verkligen arresterats av falangisterna?” ”Ja”, svarade jag. Då tog han bort vapnet från mitt huvud och sa: ”Jag tror jag har gjort ett misstag.” Och han började kyssa mitt huvud och säga: ”Förlåt mig, kamrat.” Vi bjöd honom att sitta ner med oss och beställde lite mat och dryck åt honom. Han var fyrtio år gammal och verkade nöjd när han svalde sin Heineken i två klunkar. När jag insåg att min ”vän” var en drinkare och bar ett automatvapen, betalade vi notan och lämnade De Levande Ljusens restaurang. En kort tid senare flyttade jag in i ett litet hyrt rum i Fakihani i en byggnad som vi brukade kalla ”Sheraton”. Om nätterna tänkte jag på filmen och i min fantasi for bilder av min familj förbi mig. Jag hade inte tagit kontakt med dem sen jag gav mig av hemifrån. Det gjorde ont att se avståndet mellan mig själv och Amerikaresan bli allt vidare och djupare och nästintill omöjligt. En morgon bestämde jag mig för att avsluta min vistelse i Beirut. Så jag gick för att dryfta saken med Dr Mukhtar, informationschefen, och inledde med att säga: ”Kamrat, jag lämnade Irak i syfte att fara till Amerika för att göra film.” Han genmälde genast: ”Amerika! Varför tänker du på att resa till det där otäcka imperialistlandet?” Och så började han ge mig en långrandig lektion om imperialism och kolonialism och befrielserörelserna i världen...

 

Jag upprepade: ”Jag har inget med politik att göra, doktor. Jag gjorde min militärtjänst för mitt land och jag har arbetat hos er i tre år nu. Snälla ni, hjälp mig att komma iväg.” Jag fortsatte att upprepa min förfrågan nästan varje dag och Dr Mukhtar log alltid och svarade: ”Vi får se.” Men vilken otur jag hade! Den första veckan jag hade planerat att ”fly” ägde Fakihani-massakern rum. På morgonen fredagen den 17 juli 1981 hade jag just lämnat mitt rum när jag mötte François framför byggnaden. Han sa att han ville komma och spendera kvällen med mig. Jag sa: ”Fint, jag ska förbereda allt.” Han drog fram femton libanesiska pund ur fickan och sa med ett skratt: ”Fixa en flaska Napoleon-konjak så vi kan dricka oss fulla ikväll.” Israeliska attackplan som flög över Beirut hade blivit en vanlig syn för oss och därför brydde vi oss inte särskilt om att de flög över oss just då. Men knappt hade François gått några steg, efter att ha sagt hej då till mig med sitt vackra leende, förrän de israeliska attackplanen släppte sin bomblast över Fakihani och förvandlade bostadsområdet till ett helvete och den soliga dagen till mörker. Vi väntade i över en timme innan vinden hade blåst iväg röken från explosionerna och implosionerna och dammet från byggnaderna där vi hittade hundratals döda människor — barn, kvinnor och män — och François var en av de första bland dem. Hans kropp togs till Frankrike för att begravas. Jag sköt upp min resa ett tag tills vi hade kommit över Fakihani-massakern. Jag bad om mitt pass (jag hade varit tvungen att lämna in det när jag började jobba på informationscentret) men det kom fram att ingen visste var det fanns, så jag köpte ett libanesiskt resedokument avsett för palestinska flyktingar och begav mig slutligen till Cypern för att arbeta där på en av de arabiska tidningarna som gavs ut i Nicosia.

 

I början jobbade jag på arkivet och sen började jag skriva artiklar om film. Jag reste till Egypten flera gånger och var där två, tre månader varje gång och studerade verksamheten i filmstudios och gjorde intervjuer med både manliga och kvinnliga stjärnor från den egyptiska filmen. När mitt resedokument gick ut reste jag till Tunis och fick ett rekommendationsbrev från Yasser Arafats kontor och använde det för att resa till Aden. Eftersom jag inte tillhörde någon politisk organisation var det ingen som tog emot mig vid flygplatsen. Den första dagen sov jag på stranden. I Aden sålde jag min kamera, min kassettbandspelare, mina skjortor och mina nya byxor. Jag gick varje dag, en hel vecka, till den republikanske presidentens kontor tills jag lyckades träffa den man jag sökte. Han var den republikanske presidentens rådgivare och han förde mig i sin bil till turisthotellet The Chalets, där många ryska tekniker bodde vid den tiden. (Vi visste inte då att denne rådgivare skulle bli kallblodigt nedskjuten tre år senare i en konfrontation framför presidentpalatset.) Några dar senare fick jag ett jemenitiskt pass och åkte tillbaka till Nicosia, men tidningen ursäktade sig och sa att man inte kunde återanställa mig. Vid den tiden blev det krig mellan Yasser Arafats trupper och palestinska dissidenter som stöddes av regimerna i Libyen och Syrien. Arafat stod inför hårt motstånd och blev belägrad en gång. Jag fick höra att läkare från Norge eller Danmark, jag minns inte vilket, hade kommit ner med många påsar med blodplasma, donerad till palestinierna på sjukhusen i Tripoli i norra Libanon. De frågade om jag var redo att följa med dem och jag sa ja. På kvällen drack jag gin och tonic på Coach Pub med barägaren, min cypriotiske vän Nicos, och berättade för honom att jag skulle åka till en plats jag kanske aldrig skulle återvända ifrån. Nicos log och sa: ”Ska du till norra Libanon?” ”Ja”, svarade jag. Han skakade på huvudet och sa: ”För dig är allting som på film.” Den kvällen fick jag plötsligt lust att prata med min familj. Jag hade telefonnumret till vår granne, Hadja Umm Ahmad, så jag ringde dem och pratade med min mor, som sa att de hade trott att något hemskt hade hänt mig i Beirut. Jag bad henne låta mig prata med min far och hon skrattade och sa: ”Du är fortfarande tokig, min son.” Några ögonblick senare hörde jag hans röst: ”Aa aa aa ho ho aa aa ho ho ha ha ha.” Jag svarade honom, skrattande: ”Jag förstår dig, far. Ja, jag älskar dig också. Tro mig, jag har inte glömt nånting och jag kommer aldrig att glömma. Snart ska jag förverkliga våra drömmar.” Han svarade: ”Aa aa aa aa ho aa aa aa ho ho ha ha ha.” Så jag svarade på hans eget språk: ”Aa aa aa aa aa ha ha o oh hah ho ha aa aa.” Tårarna strömmade nerför mitt ansikte när Nicos sträckte ut handen och avbröt telefonsamtalet.

 

På vägen till Tripoli i Libanon kastades vår lilla båt, som hade avseglat från Larnaka, upp och nerför de enorma vågorna. Jag minns att en av läkarna tittade på mig, och hon sa: ”Du ser ut som en sjöman.” Det gjorde mig glad för jag tänkte att jag nog kunde bli skådespelare en vacker dag. Vi var fortfarande till havs när kaptenen kom och sa till oss: ”Vi är utom fara.” Han menade att vi var utom fara för att bli kapade av israelerna, som hade stormat flera skepp just då. Innan vi nådde Tripolis hamn såg vi raketer långt borta som föll över de palestinska flyktingläger som stödde Arafat. Den skandinaviska blodplasman levererades omgående till de palestinska och libanesiska sjukhusen. Själv gav jag mig iväg för att leta upp min vän Khalil Salman, som hade blivit Arafats och Abu Jihads assistent. Khalil lät mig bo i en vacker våning i Zahariyya-kvarteren. På kvällen kom en av Abu Jihads medhjälpare till mig. Hans namn var Ismail, en stilig ung man och fruktansvärt snäll. Han sa till mig: ”Jag bor inte här men jag har nyckel.” Sen log han och sa: ”Du borde vara glad att jag kommer för jag har en massa lahm bi-’ajin-pajer”(rundgräddat bröd med köttfärs i). Senare fick jag veta att Ismail övernattade i olika lägenheter av säkerhetsskäl. När jag vaknade på morgonen gick jag ut i vardagsrummet i bara underkläderna och blev förvånad över att se Yasser Arafat och Abu Jihad hetsigt diskutera de pågående striderna. Jag sa ”God morgon” till dem och de besvarade hälsningen, men jag kände mig generad. När jag kom ut i köket fann jag en grupp livvakter som drack te och rökte frenetiskt. Efter att Yasser Arafat, Abu Jihad och livvakterna hade gått upptäckte jag glasbitar på mattan, bordets glasskiva var sönder och det fanns några blodfläckar.

 

Nästa dag såg jag Yasser Arafat i tidningen med ena handen i bandage, så jag drog slutsatsen att han hade haft sönder glasskivan med sin näve. Efter dagar av rasande strider avancerade trupperna från de palestinska dissidenterna, stödda av Syrien och Libyen, stadigt. Det ryktades om en fransk intervention för att få Arafat och hans trupper ut ur Tripoli, Libanon, och ta dem till Tunisien. Arafat utfärdade ett dekret för att undandra alla fonder under hans kontroll från libanesiska banker och Khalil Salman distribuerade stora summor libanesiska pund till flera arabiska och libanesiska journalister, som hade kommit från många olika håll och som stödde Arafat i median. När jag sa till Khalil Salman att jag ville tillbaka till Nicosia gav han mig en liten axelväska i läder innehållande libanesiska pund. Jag hyrde en liten båt med två andra passagerare och återvände till Cypern. I Cyperns Allmänna Bank växlade jag de libanesiska punden till mer än fem tusen cypriotiska pund. Jag återupptog mina kvällar på Coach Pub och mot slutet av kvällen gick jag till diskotek som Galaxen och Skorpionen. I det senare mötte jag en ung holländska som sa att hon visste ett ställe där man serverade en härlig frukost, men vars namn hon hade glömt. ”Du kan inte tro så god frukost de har där”, sa hon. Så jag följde med henne, det var klockan fem på morgonen. Jag upptäckte att frukosten hon pratat om kallades pacha (fårhuvud, inälvor och fötter med kryddor), och sa skrattande till henne: ”Det är en populär irakisk rätt som oftast äts vid kvällningen av arbetare och soldater. Pacha är egentligen turkiskt, inte cypriotiskt.” Sen föreslog hon att vi skulle tillbringa några dagar i den vackra lilla byn som hette Ayia Napa. Efter det åkte jag till Tunisien, där jag hyrde ett hus i Sidi Bou Said-området med utsikt över havet. Jag levde på barer och restauranger och blev förälskad i en ung tunisiska. När jag hade gjort av med alla mina pengar tog jag kontakt med vännen Khalil Salman och han utsåg mig till korrespondent för hans tidning Al-Bilad, för vilken han var ansvarig utgivare på Cypern.

 

Vid den tiden uppmuntrade mig min vän poeten Mustafa al-Haddad att lämna landet, så jag sökte först visum vid den brittiska ambassaden men fick avslag. När jag ansökte om ett visum vid den franska ambassaden för att åka till Paris, fick jag veta att det skulle ta väldigt lång tid att få bifall från inrikesministeriet. Jag ansökte ändå och förberedde mig på en lång väntan. Allteftersom dagarna gick började jag känna mig vilsen. Min dröm om filmen kom tillbaka och frestade mig om natten och jag kunde inte sova längre. Jag började dricka mer alkohol och tvekade inte att dricka bukha* på morgonen. Mitt förhållande med min väninna Zahra tog slut; hennes bror som hade varit narkotikahandlare när han var i Sverige men blivit religiös när han kommit tillbaka till Tunisien, hotade att döda henne om hon ”fortsatte att träffa den otrogne irakiern”. En dag under julen gick jag omkring på souqen (marknaden) i huvudstan och såg i en barberares skyltfönster en bild på en man som höll på att omskära en pojke. Jag stannade till och tänkte lite, sen klev jag in och sa till barberaren: ”Det finns en tolvårig pojke som bor med mig i Sidi Bou Said. Skulle ni vilja komma med mig för att omskära honom? Jag betalar avgiften och taxin också.” Mannen tog upp sin instrumentväska och följde med mig. När vi nästan var framme, sa jag till honom: ”Hadji, det finns ingen tolvåring. Det är jag som är den unge mannen jag pratade om. Jag är tjugoåtta år och jag vill bli omskuren.” Barberaren hejdade sig ett ögonblick, tog fram en cigarett ur fickan och sa: ”Inga problem. Jag minns att jag omskar en ung fransman som var tretti, och han har aldrig kommit tillbaka.” Han började skära utan bedövning och jag hjälpte till. Fastän operationen var mycket smärtsam tittade jag på honom som om han höll på att skära av någon annans kroppsdel, inte min. Ibland undrade jag: var jag så psykiskt förstörd? När barberaren hade slutfört jobbet sa han leende: ”Gud har nu låtit tron träda in i ditt hjärta.” Medan han tände en cigarett tillade han: ”Jag är glad att du blivit muslim genom min hand.” Jag tittade på honom ett ögonblick och sa spontant, utan att tänka på följderna av mina ord: ”Varför inte lika gärna jude? Judar är också omskurna, vet ni!” Mannen var inte alls road av min kommentar och sa barskt: ”Ge mig avgiften, tack.” Jag pekade på jeansen som hängde på dörren. Han hämtade jeansen åt mig och jag betalade honom det han begärde och han gick sorgset sin väg. De två kommande dagarna låg jag kvar på golvet i smärtor. Jag kom ihåg min far som brukade slå sitt vänstra pekfinger med sitt högra och sen klämma åt näsan som om han tänkte snyta sig, vilket betydde att de som hade pitten omskuren var smutsiga männi­skor.

 

Det var mitt på dagen när jag hörde någon knacka på dörren. Jag ropade: ”Kom in! Dörren är öppen.” In kom Hanan, min algeriska väninna som hade börjat ge mig fransklektioner. Jag berättade för Hanan vad som hade hänt och hon skakade av skratt. Hon gick genast och köpte en grillad kyckling och en flaska rött vin, och kom tillbaka fortfarande skrattande. Mina vänner, Khamis och Mohammed al-Ayuni, hälsade på mig efter henne och så fort de fick höra det brast de också i skratt. Mohammed al-Ayuni sa: ”Jag vet att du är galen. Du gjorde så här bara för att göra narr av alltihop”, medan jag tänkte att jag hade gjort mig av med en ”suspekt och imperialistisk” del av min kropp! Två dagar senare kom en av kyparna på restaurang Nadhoor nära mitt hus och sa att en kontorist på franska ambassaden hade ringt: mitt visum var klart och jag kunde hämta det när jag ville. Med stor svårighet gick jag till apoteket mitt i Sidi Bou Said och köpte några medi­­ciner. Nästa dag gick jag till min vän Khalil Salman och han gav mig cirka tretusen dollar. Och så reste jag till Paris. Jag mötte en ung fransyska, Valerie, och vi blev goda vänner. Jag tog med henne på bio och underhöll henne med historier från min barndom och min kärlek till film. En dag när vi var i hennes lägenhet, sa jag till henne att jag måste tillbaka till mitt hotell. ”Du kan stanna här”, sa hon, men till hennes häpnad ursäktade jag mig, fast vi kom överens om att träffas nästa dag. Samma sak hände nästa dag och Valerie noterade att jag undvek att röra vid henne. Varenda gång jag tänkte säga att jag fortfarande led av ingreppet jag nyligen gjort, svek modet mig. På grund av min enorma dumhet föredrog jag att hålla mig undan henne i flera dagar. Några dagar senare tyckte jag att allt var så bra man kunde begära så jag köpte en bukett blommor och gick till hennes lägenhet. Jag knackade på dörren och den öppnades av en ung afrikansk kille. Jag sa att jag sökte Valerie och han sa att hon var i duschen. Jag sa att jag var en gammal vän till henne och då sa han att han var hennes nye vän, och att han var från Elfenbenskusten. Jag gav blommorna till honom och sa att jag skulle komma förbi och hälsa på Valerie en annan dag. Den unge mannen log medan han stängde dörren.

”Är ni säker på att han var från Elfenbenskusten?” frågade handläggaren i kontoret för ansökan om politisk asyl, medan jag reste mig upp från stolen.

”Vem?”

”Den unge mannen som knyckte er flickvän.”

”Jag tror det. Har det någon betydelse för mitt fall?”

”Nej, nej”, sa handläggaren. ”Jag ville bara veta.”

 

En irakier i Paris

Inbunden / 275 sidor 

Översättning av Astrid Ericson Bahari

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se