Doktor Hasselquists resa - Linnélärjungen i Mellersta Östern

         
  
 

Utdrag ur Boken

”Doktor Hasselquists resa:

Linnélärjungen i Mellersta Östern 1749-1752”

av Thord Silverbark (Alhambra)

 

Inbunden / Illustrerad / 230 sidor

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

  

     
 

 

"Förbanne mig jag någonsin vet mig ha läst något, som varit så fett på nya reelle rön som desse; den sjunkte neder i mig som Guds ord i en diekne." Det är Linné som skriver så, och det han läst är Fredric Hasselquists manuskript till boken Iter Palæstinum eller Resa til Heliga Landet. Hasselquist ... blev en av Linnés lärjungar som – i likhet med Forsskål, Löfling, Kalm, Solander, Sparrman, Thunberg och många fler – sändes ut på expeditioner till främmande världsdelar för att samla bidrag till mästarens forskning och landets nytta. Den 2 maj 1749, som nybliven medicine doktor, lämnade Hasselquist Uppsala; resan till det Heliga Landet hade börjat. Han skulle aldrig komma tillbaka. Det var ett öde som han kom att dela med flera av blomsterkungens "apostlar". Efter nästan tre års resande slutade han sina dagar i Smyrna på Mindre Asiens kust, hårt skuldsatt och utan möjlighet att resa hem.

 

Idéhistorikern Thord Silverbark ger i sin bok en livfull och fängslande skildring av den resa som förde Hasselquist till Smyrna, Egypten, Palestina, Cypern och åter till Smyrna. Han reste som naturforskare, fast också ett tag på diplomatiskt uppdrag för att gynna den svenska handeln med Levanten. Hans rapporter innehåller massor av värdefulla kulturhistoriska iakttagelser, skildringar av seder och bruk och levnadsförhållanden i de besökta länderna. Han var ett barn av upplysningstiden, full av nyfikenhet och förhållandevis fri från auktoritetstro. Detta gjorde honom till Linnés favoritkandidat för en resa till Mellersta Östern, ett för den svenska forskningen nytt och okänt resmål. Hans efterlämnade anteckningar ger oss idag unika inblickar i en för länge sedan försvunnen värld.

 

Han kom aldrig hem. Hans verk gjorde det. Det är om det boken handlar.

 

Nedan följer ett utdrag som handlar om doktor Hasselquists ankomst till Kairo på 1750-talet

 


 

 
 

Le Grand Caire

 

Kairo var den största stad Hasselquist besökte under sin resa. Det var faktiskt den största stad han såg under sitt liv. I hela Osmanska riket räknades den som nummer två efter Konstantinopel. Befolkningen uppgick till drygt tvåhundratusen människor, trots att det även här härjade svåra pestepidemier med sällan mer än några års mellanrum. Sjuttonhundratalets Kairo var emellertid rätt olik den stad som mött senare tiders resenärer. Längs Nilen fanns väldiga områden av obebyggd slättmark. Fartygen lade till i hamnstaden Bulaq, som låg ett bra stycke ifrån den egentliga staden, vilken orienterade sig mot Mokattamberget i stället för floden. Två byggnader dominerade över alla andra: citadellet på bergets sida och den enorma Sultan Hassan-moskén nedanför. Den övriga bebyggelsen bredde ut sig runt omkring på betydligt lägre nivåer. Ändå var husen höga, byggda av sten i flera våningar, med platta tak och med de mest fantastiska balkonger av snidat trä. Arkitekturen var över huvud taget mycket fantasirik och annorlunda än den europeiska. Här fanns mängder av moskéer, även stora anläggningar med madrassa-skolor, främst av dem al-Azhar, som hade omkring tretusen studenter och ett hundratal lärare — och alltså var betydligt större än Uppsala universitet. Kairo hade allmänna sjukhus — med kolossalt många fler bäddar än det lilla akademisjukhuset i Uppsala. Staden hade flera affärsområden, suq, där kommersen bredde ut sig i finmaskiga nät av trånga och mörka gränder. Den hade en rejäl affärsgata, Qasaba, som löpte från de norra stadsportarna till det som en gång varit den södra stadsporten, Bab Zuwayla. Numer var den södra delen av stadsmuren riven och staden växte allra mest söderut, i området mellan Bab Zuwayla och kalifernas gravar. Till det egendomligaste — i jämförelse med senare tiders Kairo — hörde att staden genomkorsades av en kanal med många broar över sig och att det vid sidan av denna fanns flera stora dammar och grönområden. Man drack inte vattnet från kanalen, eftersom otaliga avlopp mynnade ut i den, utan allt vatten transporterades av mängder av vattenbärare och deras åsnor från Nilen till stadens hundratals fontäner och cisterner. Särskilt sommartid var vattenbärandet en livsviktig aktivitet, och de öppna vattenytorna uppskattades för den svalka de gav.

 

Sommarhettan måste ha varit kännbar även när Hasselquist och Agob lastade av i Bulaq. Med åsnor transporterades de och bagaget in till staden, till det franska konsulatet, som låg just bredvid kanalen. Området var känt som de frankiska kvarteren, och dessa utgjorde i sin tur en del av de kristna kvarteren; de judiska kvarteren låg på andra sidan kanalen. Den franske generalkonsuln Lironcourt tog emot svensken och hans armeniske medhjälpare och ordnade inackordering åt dem. Det var ju han som framhållit att det var viktigt att Hasselquist själv kom till Kairo och nu lovade han återigen att hjälpa till med de svenska konsulatsärendena. Det var bara det att paschan var på väg att avgå, så nu fanns det ingen att uppvakta med de papper om svenska konsulatsrättigheter som Hasselquist hade fört med sig. Det enda som återstod att göra var att avvakta en ny paschas ankomst och under tiden acklimatisera sig så gott det gick, samt studera de förhållanden som rådde i omgivningarna.

 

Att förstå hur Kairo och Egypten styrdes var inte lätt. För det första fanns det i Konstantinopel en sultan — en turkisk kejsare, som Hasselquist brukade uttrycka det. Sultanen härskade över hela Osmanska riket, även Egypten. Men på grund av stadens storlek och betydelse utsågs vicekonungar, paschor, till att residera i Kairo. Utnämningen till pascha, som gjordes vid Höga Porten, ingick sålunda i en i första hand turkisk ämbetsmannakarriär. Alla paschor hade utbildats i Konstantinopel; en del blev även storvisirer där. Förutom paschan fanns det en hel rad höga dignitärer och på olika sätt framstående personer som var inblandade i stadens och landets styrelse. I likhet med andra städer hade Kairo en aga (militär befälhavare) och en ledande kadi (högsta domare), vilka båda utsågs från Konstantinopel. Tillsammans med en del högre officerare och representanter för de rättslärda inom den muslimska menigheten, ulama, fungerade agan och kadin som rådgivare åt paschan. Men i praktiken hade de lokala stormännen i Kairo aldrig släppt ifrån sig makten till Konstantinopel, utan intrigerade och styrde bäst de kunde med de höga ämbetsmännens goda minne. Sederna levde kvar sedan mamluk-sultanatets dagar, det som funnits före osmanerna. Mamlukerna hade från början hämtats som slavar från turkiska och kaukasiska områden och gjorts till soldater i Egypten, och som sådana kunde de göra lysande karriärer och ta sig upp i samhällshierarkin. De forna slavarna antog islam, frigavs och bildade familjer. Ännu i mitten av 1700-talet fanns det tjugofyra upphöjda personer som titulerades ’bey’ (det turkiska ordet för ’herr’, ’herreman’), lika många som det funnits första klassens emirer i den mamlukiska armén.

 

 
 
Kairo 1750

 

Den nyanlände Hasselquist började genast fundera över vad som fanns att göra åt handeln och hur möjligheterna såg ut för handelns expansion. Han reflekterade aldrig över kaffehandeln, som var mycket omfattande och lukrativ, en ekonomisk bas för framstående kairofamiljer. Inte heller uppmärksammade han de allra dyrbaraste varorna, guld och slavar, även om han var mycket väl medveten om deras existens. Det svenskarna hade att snegla på var den franska handeln med textilier. Fransmännen hade åtta handelshus i Kairo och de tog emot rekordleveranser av franska varor som skulle försäljas i Egypten. Det rörde sig nästan uteslutande om kläder, som framställdes i stor skala i Frankrike för att försäljas i Levanten, i synnerhet i samband med de muslimska helgerna då folk köpte mycket nya kläder. Kläderna höll inte samma kvalitet som de som såldes i Frankrike, men vad gjorde det om man hittade de färger som passade folkets smak? Liksom tidigare ansåg Hasselquist att en direktimport för den svenska marknaden skulle vara det bästa för Levanthandeln. ”Den som kan hämta en vara ur första hand, och sälja hänne ensammen i den sista, kan vinna alt hvad han vill.” Alternativet är att ”Capitalet blir […] hos den första säljaren, vinsten hos den andra, och minstningen hos köparen.” Så har holländare och britter lyckats skapa sina handelsframgångar — på att agera mellanhänder och frakta varorna vidare från de ursprungliga köparna, som ofta var fransmän, till andra europeiska folk, exempelvis svenskarna, vilka då blev de som gjorde den största förlusten. Men innan någonting alls kunde göras åt den saken, vad var att göra åt Ibrahim Kiaja och den utpressning som svenska fartyg och handlare utsattes för under rådande förhållanden?

 

I väntan på att någonting skulle kunna göras åt saken begav sig Hasselquist ut för att upptäcka omgivningarna runt den egyptiska huvudstaden. Tillsammans med drängen Agob, en janitsjar, en syrisk-tysk äventyrare, en egyptisk och kristen läkare, samt en rabbin, begav han sig en dag söderut mot Gamla Kairo eller Fustát. Alla red åsnor. Efter den stora stadens dammiga gator passerade de ett obebyggt fält, förbränt av sommarhettan, där endast sykomorer och tamarisker var gröna. Gamla Kairo betraktades närmast som en stad för sig vid sidan om det egentliga Kairo, och förutom sina trånga gränder, urgamla kyrkor och synagogor kännetecknades bebyggelsen av att beyerna hade sina sommarhus utefter Nilstranden, med imponerande trädgårdar runt om.

 

Sällskapet skeppades sedan över floden i en pråm, som tog med åsnor och packning utan omlastning. Vid motsatta stranden låg en större by, men sedan vidtog ”en fullkomlig landsbygd, ett slätt land, byar, bönder, bondeqvinnor, åkrar, boskap, åkerredskap m.m.” Den egyptiska landsbygden påminde om den europeiska, förutom att det redan i juli såg ut som om det var höst. Alla åkrar var skördade utom de som det växte sesam eller kummin på; marken låg torr och väntade på att floden skulle översvämmas och på nytt ge den det livgivande slam som all odling i Nildalen var så beroende av. Så småningom nådde det brokiga sällskapet fram till sitt övernattningsställe hos en ”Schek” i en by. För första gången omtalar Hasselquist i sin reseberättelse hur en måltid tillagas.

 

Vår Schek hade slagtadt 2 kid af hjorden. I samma spad, som de voro kokade, kokades en myckenhet hvetebröd til en gröt. Därmed fylde de 2 käril af den storlek, at 2 karlar behövdes at bära hvardera. Midt uti öfver detta kokande brödet var kokadt ris. Rundt omkring bräddarna var köttet lagdt, sönderslitit i små stycken. Golfvet blef vårt bord. En matta af vass tjänte til duk, handlofven til sked och fingrarna til gaffel och knif.

 

Här gällde med andra ord inte de fina manér som föreskrevs vid de franska beskickningarna. Hasselquist var ändå inte missnöjd med de arabiska sederna. ”Men håller en til godo [med] deras välmenta sätt, at undfägna sina främmande”, ansåg han, ”så tviflar jag om någon större välvilja, öpenhjärtighet och gästfrihet skal finnas hos något folk, än hos dem.” Detta hängde samman med föreställningen att den arabiska livsföringen återspeglade en ursprunglig enkelhet, som för övrigt blivit beskriven redan i bibeln. ”Sådant har varit deras fäders sätt, hvilkas lefvernes beskrifvningar vi hafve i den Hel. Skrift”, säger Hasselquist, ”och sådant är det än idag och lärer bli oförändradt til evärdeliga tider.” Den arabiska världen var således som ett slags tidlös fortsättning på patriarkernas värld; genom att studera den kunde man bättre förstå de bibliska berättelserna om Abraham, hans hustrur och söner, samt deras efterkommande.

 

I gryningen begav man sig av till det som var målet för resan: de stora pyramiderna vid Gizeh. Runt omkring pyramiderna låg beduintält och det fordrades gåvor till beduinerna och samkväm under kaffedrickning innan det kunde bli tal om den obligatoriska guidningen. En schejk och hans son följde med sällskapet. Hasselquist menade att pyramiderna överträffade alla hans förväntningar, men är sedan ganska kortfattat om besöket.

 

Vi gingo först omkring den största och vackresta Pyramiden, at bese dess högd, bredd, form och hopsättning. Därpå gingo vi in, sedan ingången var öpnad och vi tändt up våra facklor, samt lossat några Pistoler vid ingången. Scheken med sin Son ledsagade och fölgde mig trogit vid sidan genom alla hvalf, gångar och kamrar. Vi gingo dit in kl. 7 och kommo ut kl. half 9.

 

Hasselquist försökte därefter klättra upp till pyramidens topp, men kom bara halvvägs då solen steg och gjorde stenarna glödheta. Sällskapet gick över till de mindre pyramiderna. Någon storartad naturhistoria var inte att vänta sig, delvis därför att pyramiderna var så välbesökta att alla märkvärdigheter redan beskrivits av andra, men framför allt därför att man här nått öknens rand och allting föreföll vara sand och sten. Med rätt stor stolthet konstaterade emellertid Hasselquist att de som sagt att inget levande finns i öknen hade fel. Han hittade en liten växt, och på murarna syntes som överallt geckoödlor springa. Märkligast var de insekter han kallade myrlejon — men som förefaller ha varit ett slags myror. De fick den linneanske forskaren att släppa pyramiderna och i stället ägna sig åt att söka deras underjordiska gångar. ”Myrlejonen” fick i själva verket lika mycket utrymme i hans reseskildring som pyramiderna. Om deras underjordiska bon konstaterar han: ”All den bygnadskonst, prakt och kostnad, som lyser i de stolta Pyramider, kan ej gifva en Naturens betraktare de höga tankar, som detta lilla djurets konst förmår åstadkomma.”

 

 
 
 

Återkommen till Kairo fick Hasselquist uppleva den muslimska fastemånaden ramadan. På dagtid skulle alla muslimer avhålla sig från ”mat, dricka, Tobak och Caffé”, medan de så snart solen gått ned började ”äta, dricka, göra sig glada, intil dess upgång”. När mörkret föll över staden tändes oljelampor i varje minaret och vid de större gatorna, vilket om staden sågs lite från ovan — det vill säga från Mokattamberget — gav den ett anmärkningsvärt utseende. Detta med gatubelysning var ”et tämmeligen vackert spektakel”, okänt från svenska städer.

 

Författare: Thord Silverbark

Utgivare: Alhambra

 


Vill du läsa mer? Boken kan beställas hos din bokhandlare

Trackback
RSS 2.0