bahari.blogg.se

 

 

Del II

 

DE FÖRSTA DAGARNA I EGYPTEN

 

”Denna under överresan föga förberedda förflyttning från Europa till Asien, denna plötsligt för mina inre och yttre sinnen framtrollade nya värld med dess helt nya livsformer och uppenbarelser, för vilka jag dock behöll mina fem gamla sinnen, allt detta höll mig de första timmarna av mina vandringar på Alexandrias gator fängslad som av en vakendröm.” Goltz ”En småstadsbo i Egypten”

 

 

Redan några minuter efter vår ankomst, svärmade ett otal av små barkar runt ångaren. Deras ägare uppmanade resenärerna på tre eller fyra språk att stiga ned och komma i land. Men ännu saknade vi hamn- och sundhetspolisens tillstånd därtill. Den efterlängtade barken med den gula karantänflaggan syntes slutligen och lade sig vid sidan om vårt fartyg. Men i stället för det efterlängtade "Prática" gav officeren på karantänfartyget den strängaste order om att ingen fick lämna båten, emedan han måste förklara det i karantän. Först följande dag fick vi lösningen på gåtan. En annan ångare tillhörande österrikiska Lloyd hade för några dagar sedan gjort sig skyldig till brott mot sundhetspolisens bestämmelser, och nu måste vi plikta därför.

 

Knorrande och missmodiga fann vi oss i vårt öde. Jag behöver inte beskriva med vilken längtan vi betraktade landet framför oss. Timmarna kröp långsamt fram, trots att man ombord på allt sätt bemödade sig om att döda tiden. Vi sysselsatte oss i början med att skjuta fiskmåsar. Egyptens julihetta blev oss nästan outhärdlig. Då jag icke kände de faror, som lurade på en vid klimatet ovan, försökte jag skaffa mig svalka genom att med blottat huvud promenera på däck. Redan efter ett par minuter fick jag mitt straff. Häftiga smärtor i huvudet bebådade en sjukdom, som jag dittills knappast känt till namnet, nämligen solsting. Egypten bjöd mig ett dåligt välkommen.

 

Först 24 timmar efter vår ankomst lyckades det den österrikiske generalkonsuln att utverka ett Prática åt oss. Sedan vi efter något besvär skaffat oss en bark (de olika båtägarna slogs nämligen om oss), styrde vi kosan mot land. Här anfölls vi av en väldig skara åsnedrivare, som skrikande och skällande erbjöd oss sina djur, allt under det de lovprisade de egna åsnorna och klandrade sina medbröders. Med eller mot vår vilja befann vi oss helt oväntat placerade på var sin åsna och på väg mot staden.

 

Även jag var under de första timmarna i Alexandria liksom "fängslad av en vakendröm", men mitt första intryck av hamnstaden var ingalunda gynnsamt. Det är för den till Egypten nyss anlände ett högst intressant och fängslande skådespel att rida genom de livliga och starkt frekventerade basarerna i det arabiska kvarteret. Men det behövs god tid för att fasthålla alla intryck i den främmande bilden och att vänja sig vid det rörliga orientaliska livet, som hittills blott varit en bekant genom böcker. Men i den europeiska delen av staden, det s. k. Muskimöter oss en helt annan anblick. Här har den halvmogna, frankiska civilisationen, eller om jag så får säga, europeiseringen av staden helt borttagit dess orientaliska karaktär och därmed också dess charm, och detta utan att den därigenom i utbyte vunnit en europeisk stads fördelar. Detta finner främlingen genast, och därmed är genast Alexandria en tråkig och banal stad.

 

Våra förträffliga åsnedrivare förde oss skyndsamt till det på en stor öppen plats liggande europeiska hotellet. Mina huvudsmärtor var så plågsamma, att vi måste söka en läkare. Denne, en älskvärd landsman till oss, ingav mig hopp om snabbt tillfrisknande, sedan han åderlåtit mig och ordinerat en medicin. Baronen hade, för att så snart som möjligt kunna fortsätta resan, redan samma dag vi anlände förhyrt en nilbark tillsammans med en engelsman och dennes fru, eller som det senare skulle visa sig: älskarinna. Med denna bark skulle vi segla till Kairo. Man beskrev båten ”Dahabiyya” (namnet betyder ”den gyllene”) för oss såsom varande lika bekväm och beboelig som ett värdshus, varför jag trots mina plågor förklarade mig beredd att genast fortsätta resan. De nödiga förberedelserna vidtogs, och inköp gjordes. Sällskapet hyrde sig en dragoman vid namn Muhammad, som samtidigt skulle tjänstgöra som kock och betjänt, samt beställde åsnor för ritten till den kanal, som förbinder Alexandria med Nilen.

Vi bröt upp den 31 juli på aftonen från vårt hotell och red genom "Bab el-sharqi" eller den östra porten förbi Pompejus väldiga pelare i riktning mot kanalen Mahmudiyya.Vi redo genom en akacia-allé och kom till en liten eländig by, som efter en turkiskstormans egendom kallades Moharram Bey,och som var belägen vid högra strandenav Mahmudiyya, där vår bark skulle ligga. Natten hade emellertid inbrutit så hastigt,att vi inte kunde finna den och därför slutligen bestämde oss för att ta godsherrensgästvänskap i anspråk. Muhammad förde oss till ett av de större husen. En tjänaretog emot oss och förde oss till ägarens mottagningsrum. Denne mottog oss mycketvänligt, sedan han genom Muhammads flytande tunga blivit underkunnig om vårtärende, och bjöd oss på doftande kaffe, oerhört söta vindruvor och dyrbar tobaksamt erbjöd oss efter ett par timmar var sin god och ren säng. Vi tillbringade en mycketangenäm natt i det kyliga sovrummet och blev följande morgon bjudna på sammaförtäring som kvällen innan. Vi lämnade under många tacksägelser den älskvärdevärdens gästfria hus.

 

Vi fann snart det lilla fartyget. Vi förde vårt knapphändiga bagage ombord och kastade genast loss. En gynnsam vind förde oss snabbt i riktning mot Nilen. Vid middagstiden mötte vi en av snabba hästar dragen båt tillhörig vicekonungen. Annars såg vi under hela dagen ingenting annat än himmel, vatten, dy, skepp och mer eller mindre nakna människor. Kanalen erbjuder föga omväxling. Inemot aftonen uppnådde vi "Fumm el-mahmudiyya",kanalens mynning, och Adfasslussport, som förbinder den med Nilen. Vi gick i land och passerade till fots genom hamnbyn samt stod så vid Nilen.

 

Framför oss låg den heliga flodens silverband, nu i sitt lägsta vattenstånd, infattad av blomstrande stränder. På stranden mitt emot oss låg en liten stad vid namn Fuwah. Detta är en äkta orientalisk bild. Deltats mörka grönska, de av frukter tyngda palmerna med sina för vinden vaggande kronor, de mäktiga, bladrika sykomorerna och den heliga strömmen utgjorde ramen kring en vit, måleriskt grupperad husmassa med saracenska fönstergaller. Och över det hela skjuter de smärta med flera gallerier försedda minareterna upp. Vi stod där djupt gripna av den oändliga skönheten hos det av aftonsolens strålar förgyllda panoramat. Våra blickar svävade bort över strömmens vattenspegel. Dess historia, årtusendens historia talade till oss och förde våra tankar till svunna tider, men luften, strömmen, solen och palmerna förde oss tillbaka till oss själva och en förnyad njutning av den sköna anblicken. Man måste vara nykomling till landet för att fullt fatta allt det sköna i ett sådant landskap, ty även de skönaste ting förlora sin tjusning genom vanans makt.

 

Fastän vår barkförare och skeppare, på arabiska kallad "Rayyis", hade haft för avsikt att ta resan med sedvanlig orientalisk flegma, förmådde vi dock med energiska föreställningar klargöra för honom att vi framför allt önskades färdas snabbt, så att han slutligen lät beveka sig att fara vidare samma natt. Först efter midnatt landade vi, då vinden började avta, vid en liten by, där vi övernattade. Följande morgon visade sig Nilen för oss i sin egenskap av farväg för handelsidkande människor. Vi mötte nu flera fartyg och hade också tillfälle att beundra de talrika skarorna av flodens bevingade väsen. Väldiga pelikaner fiskade mitt i floden ostörda av de förbifarande fartygen. Ännu tamare var den nätta, snövita Ardeola bubulca. Dessa fåglar hoppade omkring på fälten och satte sig ogenerat på vattenbufflarnas ryggar för att länsa dem på insekter.

 

Tyvärr var jag ej i stånd att med odelat intresse njuta av allt, som denna Nilfärd bjöd på. Min sjukdom hade blivit värre under resan. Det är omöjligt för mig att beskriva mina smärtor. Jag vet blott, att jag hade fruktansvärda plågor, efter allt att döma mitt inne i huvudet, och då de satte åt som värst, försattes jag i ett tillstånd av delirium och medvetslöshet, som var bättre så till vida, som jag då ej kände några plågor. Blott min starka kroppskonstitution räddade mig denna gång genom en sjukdom, i vilken många européer och till och med infödingar dött.

 

Den korta resan till Kairo skulle ej sluta utan äventyr. Den 3 augusti (1847) var vår styrman nog oförsiktig att låta vårt fartyg för fulla segel stöta samman med ett annat, så att dettas roder krossades. Till råga på olyckan fanns en mängd kvinnor ombord på den främmande båten, vilka vid sammanstötningen upphävde gälla skrik, så att vi hals över huvud störtade ur vår kajuta. Vi fick då se, hur fyra nakna matroser från det andra fartyget kastade sig i vattnet, simmade över till vår båt och klättrade ombord. En av de objudna gästerna bemäktigade sig vårt roder och styrde vårt fartyg. De andra råkade i strid med vårt manskap och upphävde därvid fruktansvärda tjut. Vi förstod ingenting av det hela, men då vi fruktade, att de rasande männen skulle kunna komma på den idén att angripa även oss, beväpnade vi oss med sablar och pistoler och ställde oss hotande i dörren till kajutan. Häri såg kaptenen ett medel att befria sig från inkräktarna och bad oss genom tolken att hjälpa honom mot ”rövarna och banditerna”. Vi förvandlade genast vår passiva hållning till offensiv. Baronen kastade sig över den nakne styrmannen och högg honom med sin först i Wien skarpslipade sabel över nacken, så att han ljudlöst föll i vattnet och där blott med möda kunde hålla sig ovanför vattenytan. Jag gick med blottad hirschfängare löst på de övriga och drev dem snart på flykten medelst skarpa hugg. Vår reskamrat, engelsmannen, grep till vapen först då han blev uppmanad därtill med kraftiga örfilar av sin mätress, en modig fransyska. Mina tre motståndare inväntade emellertid ej hans ingripande på slagfältet, utan störtade sig strax efter sin sårade kamrats fall efter honom ned i Nilen för att bringa honom hjälp. Alla fyra nådde lyckligt och väl stranden och återvände till sin bark, som likaledes landat.

 

På denna hördes ett fruktansvärt larm. En stor skara män beväpnade sig med knölpåkar och förföljde vårt fartyg springande längs stranden, tjutande och hotande. Man hade kunnat ta dem för nordamerikanska vildar. De var alldeles nakna. Det renrakade huvudet hade blott kvar skalperlocken på hjässan. Deras hudfärg var så mörk, att de på grund av denna gott kunde vara indianer. Vi laddade våra gevär med kulor, hämtade studsarna och beredde oss på ett allvarligt försvar, om de skulle angripa än en gång. Och de tycktes verkligen förbereda ett angrepp. Efter en stund bemäktigade de sig en liten bark och styrde över till oss. Endast en allvarlig hotelse, som vi meddelade genom tolken, att vi ämnade skjuta om de kom närmare, avhöll dem från vidare förföljelse, och de återvände till sitt fartyg.

 

Blott vår fullständiga obekantskap med landet kan försvara vårt uppförande. Två år senare skulle jag ha jagat bort de där matroserna med piskan och inte med sabeln. De stackars pojkarna hade alls icke haft för avsikt att angripa oss. De ville endast ha betalning för sitt krossade roder av vår kapten. Att medlemmarna av denna expedition skrek för full hals och larmade allt vad de orkade, hade ej oroat en, som känt till deras seder, ty araber skrika och väsnas alltid, när tillfälle gives. Men det må ej heller förundra någon, att vi var på vår vakt efter kaptenens förespeglingar. Den senares skurkaktighet hade lätt kunnat kosta några människoliv och oss stora obehag.

 

Under handgemänget förlorade baronen sin hatt, och på ett par minuter hade även han fått solsting, vilket följande morgon övergick till delirium. Jag visste inte, vad jag skulle göra, men lade till slut kalla omslag kring huvudet på den febersjuke, fastän jag själv var så sjuk att jag knappast orkade hålla mig upprätt. Först fjärran från hemmet och på resor inser man, huru väl den ena människan behöver den andra. Vi var båda sjuka och hänvisade till att vårda varandra. Baronen måste själv slå åder på sig.

 

I mycket tryckt sinnesstämning såg vi den 5 augusti vittnena om en svunnen storhet stiga upp vid horisonten. Över det flacka landet höjde sig pyramiderna, ”och dessa arkitektoniska underverk avtecknade sina kolossala trianglar mot den klara luften till tecken på, att det även här nere mitt i tingens och tidernas omväxling och föränderlighet dock gives något fast och oförstörbart”.*) (* Goltz: En småstadsbo i Egypten.)

 

Vi greps vid åsynen av dessa jättar av ungefär samma tankar. Det för pojken och skolgossen genom böcker och lärare sedan gammalt bekanta låg här framför oss i verkligheten. Hundratals gånger sedan dess har jag sett pyramiderna. Jag har ofta stått framför dem och aldrig kunnat fatta deras storhet, men de ha aldrig gjort samma oförgätliga intryck på mig, som första gången jag fick se dem. Och minnet av detta ögonblick skall stå kvar inom mig, fast och orubbligt, som ett monument över det stora, berömda forntida folket. Ovannämnde författare har rätt i att det även här på jorden gives något fast och oförstörbart.

 

Vi befann oss nu i ”Batn el-bahr” **) och nådde efter en kort stund fram till den odelade Nilfloden. I sydost höjde sig de slanka minareterna på Mahrúsas ***) citadell vid horisonten. Vackra villor å ömse sidor om floden förkunnade att huvudstaden ej låg långt borta. Klockan tio på förmiddagen landade vi i Búláq, Kairos livliga hamnstad. Muhammad skaffade åsnor, på vilka vi långsamt red in i staden under stora ansträngningar för att hålla oss kvar på ryggen. Vi kom in i en skuggig platanallé, som fortfarande, jämte de många omgivande trädgårdarna ännu skymde bort den över hela orienten lovprisade ”Masr el Qáhira” ****). Vi var mycket glada, då vi efter en halv timmes ritt hade nått ett värdshus inne i Kairo.

 

**) Ofta, men med orätt, kallat ”Batn el baqar” (kons buk). Batn el-bahr betyder ordagrant ”flodens buk”, emedan floden på detta ställe buktar ut sig och grenar upp sig i de båda armarna Dumyát och Rashíd.

***) Mahrúsa är ett av namnen på Kairo och betyder "den av Allah beskyddade" av harasa, skydda.

****) Masr betyder huvudstad, men ordet används överallt blott om Kairo. Qáhira betyder "den betvingande" eller "obetvingade". Av det senare ordet är Kairo avlett.

 

Vi var nu så utmattade, att vi genast måste gå till sängs. Man tillkallade en italiensk läkare och skaffade en arabisk tjänare, som skulle vårda oss. Ända till den 11 augusti låg vi fängslade vid sjukbädden. Huvudsmärtorna blev ofta så häftiga, att vi gång på gång föll i vanmakt. Jag erinrar mig blott få dagar, under vilka vi var vid fullt medvetande och kunde samtala.

 

En sådan dag var den sjunde augusti. Vi låg utmattade och kraftlösa i våra sängar och klagade över dagens hetta. Plötsligt hörde vi ett åskliknande buller, skrik och klagorop på gatan, vrål av djur och hastiga steg i korridorerna. Våra sängar vacklade, dörrarna till rummet flög upp, fönsterrutorna klirrade, glasen föll i golvet. På sina ställen lossnade murbruket från väggarna i rummet och föll ned på golvet. Vi kunde inte förstå orsaken till denna skakning. Vi hörde braket av murar, som störtade samman i vår närhet och kände hur vårt eget hus skälvde i sina grundvalar. Då blev fenomenet plötsligt klart för oss. Det var jordbävning. Och där låg vi hjälplösa, sjuka och eländiga, alldeles ensamma i våra bäddar, knappast i stånd att röra oss och absolut ej förmögna att kliva upp och ta oss ut i det fria, som de övriga resenärerna gjorde. Vår situation var hemsk. Naturfenomenet varade knappast en minut, men den tycktes oss som en evighet. Jag erinrar  mig än i dag mycket väl vårt sinnestillstånd, då vi i varje ögonblick väntade, att huset skulle störta samman. Vi betraktade i dödsångest de störtade murarna och väntade med förtvivlans resignation på vårt öde. Men vårt av européer byggda hus motstod jordbävningen. Efter några minuter  kom tjänaren springande och meddelade oss, att vi var räddade. Sjutton människor hade alldeles i vår närhet blivit begravna under spillrorna av sitt hus.

 

På den adertonde dagen av min sjukdom förmådde jag för första gången åter gå ut i det fria. Jag var fortfarande mycket svag, men än i dag vet jag inte, om jag blivit så illa däran av själva sjukdomen eller av kvacksalvarens behandling. Denne hade med sina 64 blodiglar och tre åderlåtningar berövat mig så mycket blod, att jag nog med rätta kan skjuta skulden för mitt utmattade tillstånd på denna infernaliska hästkur. För att så mycket grundligare bota mig, lät han en arabisk barberare lägga senapsplåster på mina vader. Denne glömde emellertid bort sin patient och kom först efter tolv timmar att tänka därpå. Från detta ögonblick har jag alltid aktat mig för italiensk okunnighet, samvetslöshet och dito kvacksalveri.

 

Allt eftersom krafterna vände tillbaka, ökades också vårt levnadsmod och vår levnadslust. Vi red, för att med ens kasta oss in i den berömda stadens tätaste vimmel, genom de livligaste och folkrikaste gatorna i huvudstaden mot citadellet. Jag var i en annan värld. Jag visste ej, om jag fortfarande var mäktig mina fem gamla sinnen. Jag var som en drucken, en av haschisch (Ett narkotiskt extrakt utdraget ur en hampvarietet och med en opieliknande verkan.) berusad, som i sina drömmar ser virriga, brokiga, okända bilder utan att kunna göra sig en klar föreställning därom. Luften, himmelen, solen, värmen, människorna, djuren, minareterna, kupolerna, moskéerna och husen – allt, allt var nytt för mig. Det är just sådana moment, som förena sig till en underbar helhet. Detta vimmel, dessa skrik, denna trängsel hade jag inte ens i drömmen kunnat föreställa mig. Där ser man fotgängare och ryttare till häst eller åsna eller högt uppe på en kamel, halvnakna fellaher, trasiga soldater och guldsmidda officerare, européer, turkar, greker, beduiner, perser, negrer, indiska köpmän, män från Dar-Fur, Syrien och Kaukasus, tätt beslöjade, i svart siden klädda orientaliska kvinnor, fellahkvinnor i enkla, blå skjortor med långa, nedhängande ansiktsslöjor, kameler med väldiga laster, mulor lastade med varor, åsnor spända för gnisslande vagnar, droskor med präktiga seldon och ädla hästar och framför desamma en slav som springer och knallar väldeliga med en piska, rikt klädda, förnäma tukar på ännu förnämare sadlade hästar åtföljda av den obligatoriska stallknekten med röd duk över skuldran, tecknet på hans ämbete, vattenbärare med sina vattenbehållare, antingen en väldig, långhårig säck av djurhud eller en kruka av lera, som bärs på ryggen, blinda tiggare, ambulerande sockerbagare, frukthandlare, vanliga bagare, sockerrörshandlare o.s.v. i det oändliga. Det råder ett larm, vari man inte kan höra sig själv tala. Trängseln är så våldsam, att man knappast kan slingra igenom.

 

”Ew’a, sidi, dahrak, ridjlak, jeminak, djambak, schemalak, rasak, ew’a el-djammal, el-baghla, el-humar, el-husan, ew’a wish-shak ew’a ja satir, dastur ja sidi!” *) ljuder det överallt. (* Se dig för, herre! Din rygg, din fot, din högra sida, bredvid dig, din vänstra sida, ditt huvud (är i fara), se dig för, en kamel, en mula, en åsna, en häst, akta ditt ansikte, se dig för; o du Beskyddare (Gud) hjälp! Tag dig i akt, herre!) Varje ögonblick medför nya sensationer. Ständigt blir det den förra sekunden sedda gammalt. Tänker man sig därtill de svala, krokiga, egendomliga, upptill allt smalare eller rentav övertäckta och därför mörka gatorna med sina med konstfulla sniderier översållade hus, i motsats mot de mot himmelen strävande i den skarpa, egyptiska solen vitglänsande minareterna samt en här och var mellan husen uppskjutande palm, tänker man sig därtill den trolska stämning, som uppstår, då det klara ljuset silar in genom öppningarna i takbetäckningen, det behag, varmed man inandas den rena luften – ja, då har man en svag blick av en av Kairos huvudgator, men inte av en basargata, ty där råder ett liv av helt annan art.

 

Vi kunde inte se oss mätta på alla de växlande bilderna, fast våra sinnen värkte av allt det nya. Vi stannade framför en hög portal och gick in i Sultan Hassans moské. En gudomlig frid rådde därinne. Moskéns stillhet kontrasterade så häftigt med gatans översvallande liv, att vi tydligt blev övertygade om att vi befann oss i Guds hus. Man drog på oss ett slags skor, och vi skred in i det inre.

 

Marmorgolvet är betäckt av mattor. Från kupolerna hänga otaliga lampor i starka mässingskedjor. Varje utsprång är betäckt av konstrika arabesker. Det är en djärv fantasi, som röjer sig i dessa högvälvda kupoler, de vittspända bågarna och pelarna.

 

"Av allt det, som en kristen kyrka äger i utsmyckningssyfte, målningar, helgonbilder, glänsande altarprydnader, musik, rökelse, blommor, av allt det har en moské intet. Den måste i stället göra stenarna smidiga, den gör det också!"

 

Väggarna är täckta av skrivtecken. Korancitat pryder den enkla predikstolen. Inga läktare eller gallerier stör bågarnas och pelarnas linjer. Inga bönstolar inkräkter på skeppets utrymme. Det stora rummet är ett rum. Kupol, pelare, arabesker och marmormosaik utgör en helhet.

 

På halmmattorna låg de troende försänkta i bön. Andra läste med andäktiga bugningar i koranen. Man visade oss sultanens grav och en i väggen inmurad, ungefär tre fot i genomskärning mätande platta, på vilken fanns en erinran om de gyllene tiderna under den ifrågavarande sultanens regering, då nämligen ett bröd av den antydda storleken kostade en para eller en heller. På moskéns gård såg vi en av palmer omgiven bassäng, där de troende i enlighet med sina lagar förrättade sina tvagningar.

 

Härifrån red vi till citadellet. Vägen dit går i en stor båge tämligen brant. Vi passerade tre portar och kom så till det inre av detta av franska ingenjörer uppförda fästningsverk. Man visade oss den berömda Josefsbrunnen och det ställe, varifrån vid det stora blodbadet på mamlukerna en av dessas ädlaste anförare på sin arabiska häst i högsta nöd tog ett språng nedför muren på över sextio fot. Detta språng blev djurets sista; men ryttaren räddade sig därigenom. Muhammed-Ali benådade den djärve ryttaren och skänkte honom en liten pension. Han levde som den äldste av mamlukerna ännu lång tid i Kairo.

 

Från ett av batterierna njöt vi av en härlig utsikt över Kairo och dess omgivningar, kanske Egyptens härligaste panorama. Det ligger något förtrollande i den sydländska belysningen. Ögat förmår ej helt fatta hela skönheten av ett landskap i detta söderns ljus. Under oss utbredde sig det sagoomspunna Kairo, staden med sina 300 000 invånare, med sina tusentals kupoler, minareter, moskéer och förstäder, av vilka var och en bildade en liten stad för sig själv. Och det hela var omgivet av blomstrande och frodiga landskap, faraonernas av den stora fruktbara floden bevattnade land. Längre bort såg vi underverken, pyramiderna. Vid horisonten syntes blott ökenland, denna ljusgula, enformiga, skenbarligen oändliga strimma, där blicken förlorar sig i fjärran. Det var detta panorama som upprullades för våra ögon däruppe. Aftonen hade sänkt sig över de paradisiska nejderna. Nilen flöt guldgul bort över de frodiga fälten, så långt ögat kunde se. En sakta västanvind rörde palmernas kronor. Vi stod stumma inför den sublima anblicken. Som ett avlägset åskväder hördes bullret från de böljande folkmassorna djupt under oss. Nu är aftonbönens timma inne, ty solen dyker ned i sandhavet. Högt över oss ljuder från den smärta minareten i moskén mu’adhins sonora sång. Han ropar: ”Hayya ’ala-s-salah” till folkmassan därnere, och den fromme muhammedanen skyndar till bön. Även den kristne känner sångarens maning tränga till hjärtat: ”Rusta dig till bön!”

 

Under vår vistelse i Egypten hade vi fått reda på att en missionsexpedition av katolska präster skulle avgå till Afrika. Det låg oss om hjärtat att lära känna de djärva förkunnarna av kristen lära. Ett rekommendationsbrev från generalkonsul von Laurin skaffade oss företräde hos dem. Prästernas vittflygande reseplaner ingav oss en sådan reslust, att baronen dristade sig att anhålla om att vi skulle få ansluta oss till expeditionen. Hans bön blev icke blott beviljad, utan dessa herrar var dessutom vänliga nog att erbjuda oss ett par rum i det stora hus de bebodde, varav vi med tacksamhet begagnade oss. På så sätt fick vi möjlighet att umgås med bildade och språkkunniga män och i deras sällskap intränga i Afrikas inre. Khartoum, denna under Egyptens spira lydande inre-afrikanska stad önskade vi framför allt få besöka.

 

Missionsexpeditionen bestod av fem, av Propagandan i Rom utsända, prästmän och hade till uppgift att omvända Vita Nilens hedningar. Jag vill gå berättelsen i förväg och i korthet söka skildra våra blivande reskamrater. Chefen för expeditionen var den välbekante jesuiten Ryllo, särskilt känd från drusernas och maroniternas uppror vid tiden för Ibrahim Paschas krig med Höga Porten. Denne var en man av sällsynt begåvning och en verkligt rivande energi. Men han var också jesuit i själ och hjärta. Vid tiden för vår bekantskap med honom led han redan av tilltagande dysenteri. Hans läkare rådde honom allvarligt att återvända till Europa för någon tid, men hans överordnade hade givit sin befallning. Han hade till uppgift att snarast möjligt intränga i Afrikas inre delar. Han lydde, lämnade Egypten med döden för ögonen och ilade mot sitt mål. Efter en mödosam resa nådde han Khartoum och dog därefter kort tid. Detta mod utmärker katolska och framför allt jesuitiska missionärer framför protestantiska. Jag skulle också beundrat Ryllo, om han inte varit jesuit.

 

Expeditionens själ var dock den i Tyskland välbekante Ignaz Knoblecher från Laibach. Jag har senare fått allt större anledning att beundra denne man. Han var lika älskvärd som lärd. Han var outtröttlig i sin flit, munter i umgänget med sina kamrater, klok och mycket moralisk. I besittning av sällsynta, ingående språkkunskaper var han även bevandrad i andra vetenskaper och det vetenskapliga utbytet var det enda han skördade på sina resor utom känslan av att samvetsgrant ha utfört de uppgifter hans överordnade tilldelat honom. Någon annan vinning sökte han aldrig. Medan hans kolleger slösade bort tiden under onyttigt och tanklöst bönerabblande, ombesörjde han icke blott allt nödvändigt arbete utan förde därjämte en utförlig, vetenskapligt hållen dagbok. Hans uthållighet liknade hans övriga egenskaper. Den var storartad.

 

Padre Petremonte, av oss kallad Padre Mousa, var den tredje medlemmen av missionsexpeditionen. Han stod, fastän han var jesuit, till förståndet långt efter de båda förut nämnda, älskade lidelsefullt jakt och var besjälad av en obehaglig omvändelselust. Han tycktes ha tagit till sin uppgift att föra mig i den allena saliggörande kyrkans armar. Dagligen höll han ett längre förmaningstal för mig, vilket han regelbundet började med orden: ”O figlio mio, la strada della salute e apperto per voi, o. s. v.”, varefter han försökte skildra det mörker, i vilket min av kätteriets bojor fängslade själ dvaldes. Vi var dock städse de bästa vänner trots hans misslyckade omvändelseförsök.

 

De övriga prästmännen var padre don Angelo Binco och biskopen monsignore di Maurikaster. Den förre var en ej vidare begåvad man, i vars själ de underligaste motsatser kämpade om herraväldet. Don Angelo klamrade sig ängsligt fast vid masten på vår Nilbark, så snart en vindstöt förnams, och blåste det riktigt, blåste han genast upp sin gummimadrass för att använda den som räddningsbåt vid det väntade skeppsbrottet. Sedermera levde han många år på fyra graders nordlig bredd bland halvvilda negrer utan att känna den minsta fruktan. Jag fick sedan höra, att konung Nuehr velat gifta bort sin dotter med honom, men att han svarat, att han i sin egenskap av katolsk präst ej vore hågad att villfara en så orimlig begäran. Vår pater var jesuit men mycket godmodig, aktningsvärd och redbar. Raka motsatsen var den femte medlemmen av sällskapet, biskopen. Denne var egentligen ej deltagare i själva expeditionen och följde den också blott till Khartoum, varifrån han återvände. Biskopen hyllade den kristliga grundsatsen: ”en biskop är ostraffbar i alla väder”. Han tog det t.ex. inte så noga med påbuden om kyskhet, levde ett behagligt liv och nöjde sig med att dagligen läsa sitt brevier under den stränge padre Ryllos ögon.

 

Dessutom hade trenne världslika personer anslutit sig till expeditionen. Den ene, baron S. S., som tidigare varit uppsyningsman på en plantage i Batavia, skulle emellertid snart nog sändas tillbaka till Egypten på grund av sitt omåttliga spritbegär. De andra, en ung maltesare och en outhärdlig levantin, tjänstgjorde som uppköpare, tjänare och tolkar.

 

Avresan hade blivit bestämd till slutet av september. Vi hade därför god tid att genomströva omgivningarna, göra inköp för vår utrustning och uppgöra detaljerade planer. Den mesta tiden tog inköpen. En resa till Afrikas inre är olika alla andra resor i många avseenden. Man står i begrepp att resa in i ett land, där det varken finns hantverkare, konstnärer, köpmän eller värdshusvärdar, och man måste därför träffa sina anstalter av diverse slag. Man måste förse sig med allt, som kan tänkas behövas för ett hushåll från bord till synålar. Man måste tänka på alla upptänkliga behov, om man inte senare vill råka i obehag. Resenären måste ha kläder, papper och skrivmaterial, matvaror, ättika, olja, brännvin, sprit och vin för mer än ett år, läkemedel, lansetter och koppglas, yxor, bilor, sågar, hammare, spik, gevär och ammunition, resebeskrivningar och kartor o. s. v. o. s. v. o. s. v. och hundratals andra saker, som man saknar först, då man behöver dem. Finner man väl något användbart i en basar i Övre Egypten eller Sudan, ja, då är priserna enorma. Alla föremål måste före resans början vara inpackade i speciellt inrättade kistor och hållas i strängaste ordning. Särskilt besvärligt är det att packa ned allt, så att det är väl skyddat men samtidigt lätt att få fram igen, då det behövs.

 

Vid dessa enformiga arbeten hjälpte oss prästmännen med råd och dåd. Jag vill på intet sätt förringa den fördel det var för oss att få medfölja denna expedition, men jag har senare lärt inse, att en naturforskare måste resa ensam och oberoende av ressällskap, om han på rätt sätt skall kunna tjäna sin vetenskap. Ett förlorat tillfälle att komma över sällsynt och värdefullt byte kommer sällan åter. Vi var nykomna till landet och hade under missionsexpeditionens beskydd tillfälle att lära känna de olika folkslagens seder och bruk, vilket senare, under våra självständiga resor, skulle bli oss till stor nytta, men vi måste helt osjälvständigt underordna oss de andra, och det vållade oss senare många nackdelar.

 

Den 24 september hyrde prästmännen en Nilbark för resan till Assuan, Egyptens gränsstad mot Nubien, för en summa av 2,500 piaster. Den blev iståndsatt och vårt bagage packades ombord. Avresan förestod nu. Några dagar före starten nådde oss ett oroande rykte. Ryllo hade vid drusernas och maroniternas resning genom sina entusiasmerande tal skadat Ibrahim Pascha mer än alla bergshövdingarna tillsammans. Paschan hade till och med utfäst en belöning för den fruktade partijägarens huvud, och denne hade valt djärv nog att komma till Egypten. Nu sades det, att Ibrahim inte glömt, vad han svurit jesuiten i Syrien. Ett beduinband hade fått i uppdrag att infånga vår karavan och att behålla våra ägodelar som god pris. Padre Ryllo skulle ej få komma levande tillbaka till Egypten, vilket han ju ej heller gjorde.

 

Nästa avsnitt

Pyramiderna