Soldaten som såg fågeln i drömmen / Utdrag

 
 
Utdrag ur 
 
Soldaten som såg fågeln i drömmen
 
av Sayf al-Rahbi
 
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
Utgivare Alhambra
 
 

Ӏttling till nomadiska furstar
begick han självmord, 
ty han saknade ett hemland 
och visste inte hur 
man skulle leva under sitt folks tält.”

Ungaretti

 

”Så sorgligt att släppa ut en ensam häst i tomheten!”

Riukan (Zendiktare)

 


Träd som vandrar


Som om regndropparna 
vore tårar till slut

På bordet ligger 
cigarrettfimpar bland vinflaskor
Tak som ständigt rasar 
in över deras huvuden
och träd som kommer vandrande
ända från livets ändalykt
vars gryning gått vilse i larmet
Som om de hade kommit 
från världens sista utpost
på jakt efter stjärnor
vilka tömts på sista ljusdroppen
och berg i vars skrevor 
tidevarven åldrats

Åminnelsen var deras enda bro 
till fostervattnet


Ett minne


Blicken höll nästan på att frysa
i hennes stilla rymd,
medan hon sade: ”lång tid har gått 
sen vi träffades...!”

Generationer och krig 
gick förbi,
lastbilar ilade genom 
den beckmörka natten
och kråkans skri 
ekade i gryningen 
ovanför våra huvuden, 
denna grymma augustidag

 


Den förtrollade sjön 
där jag till slut 
drunknade

 

 
 
 

Din röst


Vem förmår hejda svallet 
som stiger ur djupen?

Ack, om din röst... om bara din röst
hade varit en skälvande bris 
som nådde mig genom avstånden!

Om den förtrollade sjöns smekning
där jag till slut drunknade
hade varit den trötta vingens pulsslag!

Bara då hade mina stormar 
mojnat vid stränderna.


Den förolyckade staden


I staden, vid havet,
där jag bodde under en lång tid,
i sjörövarnas och de härliga vännernas stad,
innan de slogs ner av sunnans heta vindar,
tog du en promenad i hamnens gränder.
Förhäxad av vintergatans vithet
gick du vilse med din väninna, 
(hon som inte liknar dig), 
mellan skeppen och vålnaderna.
Din själ grydde ur spillrorna, 
en betesmark för gaseller, 
en vägvisare till en bristfällig visdom.
Med dina svarta, tjocka solglasögon,
som jag fick lust att krossa,
fiskade du havet,
våg efter våg.

 

Kanske drömde du om gåvor 
till den förolyckade staden.


De kom långväga
för att hälsa dig välkommen 
med narcisser och anemoner,
du, främmande kvinna, 
som darrar av obegriplig lycka,
likt en palm vidrörd av en bris i öknen.

 

Du mogulögda kvinna,
av ätter och misstankar upptagen,
svarar nu med en ännu vackrare hälsning,
en darrning på läpparna 
och den obeslöjade blygheten 
som viker sig undan, tystnaden 
som blommar i dina ögonhålor
så som träden blommar
i en skog.

 


En stråle 
från ett kommande sekel


det var gryning
och det var musik, som sakta steg
och vräkte sig över ljusets skugga 
i en omfamning, så ljuv, så djup,
så var gryningen
när jag mindes dig
sitta där med din dagbok
i hotellets sal, där vännerna
väsnades kring restaurangens sångerska,
som om en stjärna hade glimmat 
bland de drunknades aska
vid universums rand,
i hav, vilkas snyftningar 
inte upphör natten lång

 

Du visar åtrå för kometerna 
som faller tätt intill dig.
En gång beskrev du dem
som himlens frikostiga gåvor.
Och Dante hade kallat stjärnorna 
i sitt helvete för himlens ljuva varelser.


Om det bara ville regna,
flödande ymnigt regn, 
om hennes frikostighet 
hade visat sig stor nog för denna öken,
om det bara ville regna, o Eva!
En evighet har gått 
sedan jag såg regnet falla, 
förutom teveregnet, förstås.
Du står vid avgrundens rand
och dricker dig otörstig av stjärnorna, 
desamma som Dhubiani vallade 
i sin långsamma, tunga natt. 
Den förskräckte älskarens sista suck
under varats tyranni.

 

An-Nu'mán var blott
ett av dess mordiska sändebud. 
Nu står du och vajar vid randen
och skådar mot en stråle
från ett kommande sekel.
”Själens frikostighet finns inte mer!” 
Det var dina ord i hotellfoajén.
Så, vad gagnar oss tidevarven,
dessa krigiska ryttare på offrets blad?

 
 
 
 

Anhalterna 
är frånvarons kamin


Ve mina dagar! Och min ensamhet!
Det säger jag ärligt,
utan undanflykter eller liknelser,
ty dessa obevekliga murar, 
dessa mardrömmar
kommer utan tvivel att fullborda 
sina fasansfulla uppdrag
i mitt livs dolda vrå,
och därför att min barndoms hund 
har slutat skälla i dessa glimrande, 
vasstäckta prärier.


Igår skildes vi åt. Sådär. Utan farväl.
Inte ens en tår fälldes 
av någon avlägsen komet.
Sådär.
Alltid.
Vid tiders och stigars korsväg,
måhända var det gasellens 
bortvända blick jag såg, 
den som nyss förlorat sin unge
mellan anhalterna som liknade slagfält.

 

Jag såg henne, ensam, sväva vid horisonten,
även hon var utan skyddshelgon, 
utan gudar.

 

Hon tittade inte på något särskilt.
Undflyende och vacker var hon,
den bleka skönheten i frånvarons kamin,
nomadernas drag i deras nattliga brasa,
lik molnet som klyvs av en blixt.

 

Strax återkommen från hennes fjärran land
var hon min första besökare i natten.
Jag såg henne ordna till 
en vas med blommor och viska fram 
namnen på träd som jag inte känner till.

 

 
 
 

Hon sade: ditt hem är ensligt 
och tungt att bära.
Det behöver en trädgård som skiljer det 
från sandens översvämning.

 

Jag såg henne be bland sina många barn
och neka dem nöjet att döda småfåglar,
hon som utplånade hela städer
utan att blinka. Hon som dödade 
ormen som hade bitit henne.

 

Hennes bleka anletsdrag lyste under bönen,
precis som på perrongen vid tåget,
i flimret från ljusen som färdades.

 
 
 

Vattnet 
som profeterna välsignade


Bytet som skänktes av himlen
och vattnet som välsignats av profeterna 
på klippan av deras stora törst
var en härfågels darrande vinge 
i Salomons tron.
Du gråter av sorg och glädje
och du gråter av begär, 
som rämnar vid längtans krök.


(Min kropps vener är dolda floder.)


Du går med ett finger 
som avklätts sin ring.
Utan man 
var du sjön i vindens dröm.


Du sluter alla dörrar
för att jag ska öppna en dörr eller ett fönster,
blicka in i din mörka grotta
och få en skymt av dina dolda skatter, 
där altaner och korgar svävar
fulla av mogna frukter,
där antiloper med sina rörelser avslöjar 
mina föregångares 
fåvitskhet.

 

Det frodiga mötet
mellan kroppen som stöps av brisen
och den som flanerar i lemmarnas natt
får begärets blod att sippra fram
på spaning efter källan, som rinner
genom den synska skogen.


Den yttersta gränsens träd 
(Sidrat al-muntaha)


Med den ensamma, obeväpnade handen
som besudlats av vargens ylande
tar jag isär dörrarna,
dörr efter dörr, och stiger upp
trappsteg för trappsteg.

 

Med genomträngande insikt,
upplyst av Orions pärlband,
följer öknen efter mig, skälvande
i sandhavets rytande vågor,
den stiger
och sjunker
till andedragets fjärmaste rand

 

till evighetens parfym
under sällhetens, den yttersta
gränsens lotusträd.

 
 
 
 
 


En fågel 
passerar trädgården


Du vilade huvudet 
mot den stora tomheten
och lät det hänga sömnigt 
och uttråkat
som om det satt på en fågel 
som arla flög över lunden:
Detta var en glimt av din lysande svaghet.

 


Kroppens skoningslösa 
kurva


Jag störtar ner i din lyckliga avgrund
utspänd mellan kroppens 
skoningslösa kurva,
mellan lårens regnbåge
där saven samlas upp 
i nektarförande floder.

 

**

 

Recension

 

Poetens förtrogenhet med universella kulturyttringar framstår tillsammans med en påfallande odogmatisk syn på religion som en poesins brobyggarinsats: här bejakas möten mer än konfrontation, kärlek framför hat, fred framför krig, fåglar mer än stridsplan, och allt är framfört i en omisskännlig islamsk kontext, som för att säga att islam byggs också med sådana positiva förtecken. Metaforiken, inspirerad av bland annat kyssar, kroppar, trädgårdar, öknar, floder, nomader, café- och stadsliv, strukturerar de angelägna dikterna som varken är svårlästa eller svårtolkade, även om noterna mot slutet av boken är viktiga för förståelsen." Michael Economou, BTJ

 

 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

Hft / 133 sidor

Utgivare Alhambra

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Trackback
RSS 2.0