Ny bok: "San'a - Öppen stad" / Den första jemenitiska romanen skrevs i fångenskap, 1968

 
 
 

”Trots realistiskt skildrade sorger och katastrofer har ”San’a – en öppen stad” en poetisk och nästan drömsk ton. ... Denna läsvärda och finstämda roman, som Abd al-Wali skrev under en fängelsevistelse, är obligatorisk läsning för den som vill ha en bakgrund till den kaotiska situationen i dagens Jemen.”

Albin Eklund Djurberg / BTJ

 
 
San'a - Öppen stad
av Muhammad Abd al-Wali
 
 
Förord av Hesham H Bahari
 
 

Kärlek och nöd har förväxlat sina själar.
Hur kan man skilja mellan nord och syd?
Två hjärtan som samlat på fröjder och mödor,
som enas av lidande, Historien och Gud.

 

Den blinde jemenitiske poeten 
Abd Alláh al-Baraddúní 
i “Våldet inifrån”, 1968.

 
 

I krig händer det ofta att en regering förklarar sin huvudstad vara en ”öppen stad”. Det innebär att man har uppgett varje anspråk på att försvara staden och låter fiendearmén inta den på villkor att skona befolkningen och kulturarvet. Manila, Bryssel, Paris och Rom är några exempel på städer som förklarats vara ”öppna” under Andra världskriget. Det är dock inte i den betydelsen som San’a, först Nordjemens och senare fr.o.m. 1990 det enade Jemens huvudstad, här beskrivs som ”öppen stad”. Som en av romanens gestalter uttrycker det blev San’a varje gång landet fick byta härskare eller regim en stad ”öppen för plundring”, med digra konsekvenser för dess invånare.  

 

Det ”Arabia Felix” som beskrivs i denna korta roman är långt ifrån ett lyckligt land. Ett av romanens nyckelord är faktiskt ”tragedin”, som drabbar varje jemenit i form av både utländsk ockupation (britterna lämnade Sydjemen först i november 1967) och inhemsk despoti. ”Ju mer vi lever genom våra jemenitiska livs olika bestyr desto mer förstår vi tragedins djup”, säger romanens huvudperson, Nu’man, och fortsätter, ”men ju mer vi flyr och undviker att bemöta tragedin desto djupare slår den rot i vår mark. Vi skänker den nytt liv. För att utrota tragedin måste vi veta vem vi är.” Nu’man, en ung jemenit, är på väg från Aden hem till byn. Som så många andra i detta sägenomspunna men utarmade land har han velat utbilda sig och bidra till något slags framåtskridande för sitt folk. Men även när både viljan och förmågan finns, förslår de ändå inte när naturens krafter skoningslöst slår till…

 

Medan imamväldet i norr gjorde sig känt för att bedriva en extremt isolationistisk och reformfientlig politik, utvecklades Aden i Sydjemen under Andra världskriget till världens andra största hamn efter New York. Det feodala imamväldet varade i Nordjemen t.o.m. 1962, året då panarabiska republikaner med hjälp från Egypten avsatte imamen, vilket ledde till ett långt inbördeskrig där rojalisterna stöddes av Saudiarabien och Storbritannien medan republikanerna stöddes av Nassers Egypten.  

 

Området vid Bab al-Mandab-sundet som förenade Röda havet och Suezkanalen med Storbritanniens kronkoloni Indien var för viktigt för att lämnas i fred. Engelsmännen intog landet redan 1850 och utvecklade Aden till en aktiv hamn med stora depåer för det kol som behövdes för att brittiska ångfartyg skulle kunna nå Indien. (Det krävdes 35 ton kol för att segla från Suez till Bombay!) Hamnen och de industrier som var förenade med dess verksamhet blev också embryot för något unikt på Arabiska halvön, nämligen en kommunistisk fackföreningsrörelse som bekämpade den brittiska ockupationen av Aden och Hadramaut. När britterna lämnade Sydjemen 1967 ingick landet som satellitstat i den sovjetiska sfären ända till enandet av de två Jemen tjugotre år senare. Dessemellan ägde ett stort antal statskupper, inbördeskrig och krig rum mellan landets bägge hälfter med San’a i norr och Aden i söder som huvudstäder.

 

”Självklart tror jag att våra länder består av en enda nation”, skriver Nu’man, romanens berättarröst i de brev han skickar till en utvandrad vän, ”en enda nation som inte kan splittras av kolonialmakten eller underkuvas av inhemska despoter, och att det arbete man utför för att utrota en av dessa farsoter i själva verket måste leda till att utrota den andra också.” Men denna utveckling skulle författaren Muhammad Abd al-Wali inte få uppleva. Abd al-Wali skrev sin roman 1968 i ett fängelse i San’a. Han skulle bara leva 5 år till och tillbringa ytterligare en tid i fängelse 1972, innan han dog i en flygolycka, som av många misstänks ha varit ett attentat mot ett antal obekväma jemenitiska intellektuella och diplomater som ”bjöds på en resa runt Jemen för att lära känna sitt land”, som det hette. Huruvida det var ett olycksfall eller ett attentat lär vi aldrig få veta, men att Abd al-Wali var en orolig ande som ifrågasatte det politiskt, religiöst och kulturellt givna i sitt land bär hans verk som består av två romaner och tre novellsamlingar samt hans två vistelser i fängelset vittne om.

 

Abd al-Wali blev bara 34 år gammal men hann mycket under sitt korta liv. Han föddes i Etiopien 1939, son till en etiopisk mor och en jemenitisk far, och flyttade till Jemen först som tonåring. Femton år gammal skickades han till Egypten för att utbilda sig vid al-Azhars religiösa universitet. Där blev han kommunist och utvisades ur Egypten 1959. Hans vänstersympatier ledde honom så småningom till Moskva där han lärde sig ryska och studerade vid Gorkij-institutet. 1962 återvände han till Jemen efter revolutionen och imamens avsättning. Senare representerade han Jemens nya arabiska republik som ung diplomat först i Moskva och sedan i Östberlin. Åter i Jemen råkade han i onåd hos regimen på grund av sina skriverier och fängslades i två omgångar 1968 och 1972. Mellan turerna anförtroddes han posten som chef för det nystartade jemenitiska civila flygbolaget. Abd al-Wali gifte sig med en svenska och fick två döttrar med henne som idag bor i Stockholm.

 

Långt senare, hela tjugosju år efter hans död, förklarades år 2000 hans verk vara hädiskt av islamistiska krafter i Jemen. En fatwa utfärdades mot återpubliceringen av hans verk, och en förläggare fick stå inför rätta för att ha brutit mot förbudet men friades med stöd från dåvarande kulturministern. ”San’a – öppen stad” har sedan dess av Arabiska författarförbundet klassats som en av den moderna arabiska litteraturens hundra bästa romaner. Som en pionjär för den moderna jemenitiska romanen fortsätter Abd al-Walis avslöjande av religiös vidskepelse och patriarkaliska övergrepp att vålla fundamentalisterna stort huvudbry. Hans skrifter avspeglar dessutom det utanförskap som barn kan uppleva i blandäktenskap.

 

Man kan lätt tänka sig att några av de berättelser som romanens gestalter berättar för Nu’man måste Abd al-Wali ha hört från sina medfångar under det år han tillbringade i fängelset. Årtiondet romanen handlar om är slutet av 1950-talet. Detta framkommer ur två daterade händelser: mordet på den gamle imamen 1948 och det hungerår som sammanföll med det.

 

Kvinnans ställning i Jemen är i likhet med många andra arabiska länder akilleshälen för bildandet av ett modernt samhälle. ”Giftermål och kärlek i våra länder är bara en lek i mannens tjänst”, säger Nu’man i sina brev till vännen för att beskriva sitt förhållande till sin hustru. ”Kvinnan är bara en tjänarinna åt jorden, hemmet och maken. En blomma som slår ut lite grann för att sedan dö, krossad under arbetsbördan. Så var det med min hustru.” Nu’mans hustru ”var som vår jord, ung, men snabbt märkt av ålderdomen. Stillatigande arbetade hon utan att visa smärta eller klaga. Hon arbetade med ett leende, och hon åstadkom mycket gott, hela tiden, utan att någonsin invänta någons tacksamhet.” Men när hon dör och han i sin desperation söker tröst hos en ung prostituerad i Aden får han lära sig av den femton år gamla Zeinab att det är svårt att glömma. ”Men kärlek är en enkel sak. Hör på mig”, säger hon. ”Om du vill leva då måste du älska folket. Glöm deras misstag, glöm hur de behandlar dig och ge dem din kärlek. Bara då kan du glömma och leva ditt liv.”

 

Abd al-Walis romankonst kan dock inte reduceras till bara en reaktion mot sociala och historiska orättvisor. Där finns existentiella och metafysiska spörsmål som inte får ställas i en traditionell miljö där underkastelsen inför stammens eller Försynens diktat är regel. Precis som ordet ”tragedi” återkommer gång på gång genom de olika berättelserna, framstår ordet ”mening” som ytterligare ett nyckelord. Livet har ingen mening om det arbete man utför saknar berättigande. Och livet har ingen mening utan kärlek. Det är detta som denne för tidigt bortgångne författare ville inpränta hos sina jemenitiska läsare. En av romanens gestalter, en utvandrad sjöman, avslutar sin berättelse med följande ord: ”Jag har gått med på att överge min jemenitiska stam och vandra med al-akhdam, jordens fördömda … men jag tänker inte överge min mänsklighet.” I ett av breven till den osynlige vännen skriver Nu’man: ”Kärlek… kärlek är det jag söker, min vän. Människans kärlek till sin medmänniska, och till sitt arbete. Att arbeta för att återuppbygga det som har härsknat inom oss och på vår jord… Åh, så vackert livet är när arbetet får en mening!” Och vidare när han råkar hitta kistan med böcker som vännen lämnat efter sig: ”Jag tillbringar det mesta av min tid med dessa böcker, men trots det känns mitt liv fortfarande tomt. Jag vet inte hur jag ska fylla det med mening.”

 

En av Nu’mans vänner, den gamle Muhammad Muqbil, sammanfattar situationen med några ord: ”Vi kan inte hjälpa oss själva, eller vår jord”, säger han, ”inte ens dessa soldater kan vi hjälpa, om vi inte återskapar allting från början, människorna, jorden, dalen, även vi själva måste bli skapta på nytt. Vi kan inte fortsätta leva med åsnorna i samma stall, eller bli behandlade som åsnor, vi måste veta vem vi är … vi måste veta sanningen om oss själva.” Nu’man ler åt sin väns ord och tänker att ”hans önskan också var min och allas önskan. Men, jag kan inte glömma mig själv. Jag tror bara på det jag ser. Och mitt land som jag ser det är ett åsnestall.”

 

Hur förmår vi veta sanningen om oss själva eller uppleva detta meningsfulla och kärleksfulla arbete när folk splittras på grund av sina stamlojaliteter, när kvinnan förtrycks, när institutionerna är obefintliga eller bristfälliga och när själva naturen slår till mot människans dröm om ett värdigt liv? ”Vi vill ha ett riktigt arbete”, säger al-San’ani vars berättelse försett boken med dess titel, ”vi behöver ett kollektivt arbete, därför att detta är det enda sättet vi kan säkra våra rättigheter på.” Abd al-Walis romankonst kan te sig som gammaldags arbetarlitteratur för postmoderna läsare, en blandning av Gorkij och Steinbeck, men de frågor han ställer har ännu inte fått några svar. Jemens och arabvärldens nuvarande tragedi är bara en fortsättning på de tragedier som ”San’a – öppen stad” berättar om, enkelt och rättframt.

 

Hesham H Bahari

  

 
 

 Författaren Muhammad Abd al-Wali (1939-1973)
 
 
 
 
 

San'a - Öppen stad
av Muhammad Abd al-Wali
 
 148 s. / Hft med flikar
Översättning av Hesham H Bahari & Astrid Ericson Bahari
Förord av Hesham H Bahari
 
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 
Trackback
RSS 2.0