I jordens heliga namn / Johan Anders Wadman

 "I jordens heliga namn.
 
... Ugglan, Wadmans ställföreträdare, hinner beskita de flesta makthavare
och trosinriktningar som då fanns att häckla. ... Det är bara att tacka Alhambra förlag 
för väl förvaltat kulturarv..."  Calle Flognman i Tidningen Kulturen
 
 
 
 

Minervas uggla

 

Minervas fågel satt och sket
På jordens rariteter,
På hjältarnas odödlighet,
På Petri stols ofelbarhet,
På jud-barons pulpeter.

 

Det tog en österländsk sultan
Som ett försök att pocka.
Han gjorde ed, som han var van,
Vid pappas skägg att själva fan
Nu skulle ugglan plocka.

 

Men än satt ugglan, där hon satt,
I största inkognito.
Nu föll en klick – det var besatt – 
Än på en hjälm, än på en hatt
Och immer cito, cito.

 

Än sitter hon så högt som då
Uppöver härligheten,
Där inga pilar henne nå,
Fastän alltjämt hon håller på
Att kacka ner planeten.

 

* 
 

En bortglömd svensk röst ur det förflutna!

 

 

Utdrag ur

"Klang, Bacchi barn!" 

av Johan Anders Wadman

 

Då viljan ligger på sotsängen och anden är död

 

Något att fundera på
ej allenast för riksdagsmän, utan för alla rikets 
män och qvinnor, ynglingar och mör

 

 

Om efter sex tusen år (något mer eller något mindre) en antikgrävare skulle våga kungöra den upptäckt, att ett människosamfund fordom funnits, vars utvalda klokaste män långa årstider suttit tillsammans att grundligen överväga de stumma och talande, viktiga och klingande kraftiga skälen för eller mot en statsbankrutt, varigenom lagstiftande makten lämpligaste kunde bedraga den laglydiga massan på dess förhastade förtroende till stämplade, präntade, skrivna och sigillbehäftade, på silver lydande, av lumpor tillverkade samt med kimrök och svinister, vitriol och galläpplen prydligen utsirade, heliga, orubbliga förbindelser, dock så att icke vinglaren måtte komma på fall eller ockraren lida för stort avbräck; att de långa årstider delibererat om ett allmänt gagnande, halvfärdigt företag borde fortsättas eller för enskilda avsikter uppskjutas till framtidens evighet; om han dessutom ville försäkra att förenämnda amatörer snarare vinnlagt sig om att förbättra inhemska raser med spanska får, holländska kor och pommerska hundar, än att förädla sin egen härmande, kapriolerande orangutang-avel till modiga, starka, välvilliga och lyckliga människor; om han slutligen ville övertyga den då florerande läsande allmänheten, att detta samhälle, så överlastat av teoretiska kunskaper, så översvämmat av filosofiska fraser, så ljudande av filantropiska känslodrillar, med sömnig likgiltighet sett en duglös generations allmänt klandrande lyten, allmänt erkända fysiska och psykiska bräckligheter makligen fortplantas på den i orklöshet och oseder uppväxande, läspande, pladdrande, handkyssande, sockerfrätande och ambradoftande ungdom, varav dock hade kunnat formas lika lätt ett kärl till heder som ett kärl till blygd; - sannerligen, han skulle bli trodd, liksom ”Blå fågels” eller ”Biribinkers” författare i våra tider, ej som en avlägsen tids krönikeskrivare, utan som en smädeskrivare över sin egen.


Och likväl skulle denna skam-saga ej vara annat än ett kort innehåll av vårt tidevarvs ”chronique scandaleuse” eller dess sannfärdiga historia.


Våra visa fäder samlas ju för fäderneslandets bästa och tvista evärdeligen om de lösaste av alla lösören, om förladdningsämnet vid ett möjligen påkommande försvar av vår frihet och vårt självbestånd, under det våra tillkommande försvarare, av yppighet eller uselhet, av överflöd eller brist opåtalt missbildade, vanvårdas och förgrönas ömkeligen.


Våra barn av första klassen sova sig till gikt och hemorroidal-krämpor i sidenhöljda ejderduns-vaggor; en kycklingkläckande ugn omkring dem skall bli den enda päls, som framdeles förmår skydda dem från förkylningar. Tevattnet är deras modersmjölk och havresoppan skall bli deras dagliga bröd och cremor-tartari deras sovel.


Då de lämnat kolten, älska de sig näslösa. Med möda skola de med sitt namn eller sina gods förmå tillschackra sig en kallsinnig gemål, att kusken må ympa nya fruktbärande knoppar på det uttorkade stamträdet.


Ifrån barndomen vanda vid att befalla och bli åtlydda, skola de snart nog lära sig svära som människoätare, men för en näsknäpp skola de slösa sina vackraste komplimenter, för en upplyftad käpp sina sirligaste bugningar, för en dansande kalv springa sig andtrutna av förskräckelse, ropa kökspigan till hjälp mot en uppretad kalkontupp, darra av ångest för en spänd hane och bädda ner sig i åskväder.


Tankens genväg från den ena ytterligheten till den andra är blott ett litet hopp, som otroligen förkortar det vida avståndet.


Våra barn av motsatta klassen förgöras av vanskötsel och elände, liksom de av första klassen omkomma eller fördärvas av över-ans och härlighet. Den fattiga modern räcker sitt maktlösa barn det av svält och tröstlösa mödor vissnade bröstet. Hennes egna livskällor äro uttorkade, hennes foster skall med det snaraste hungra ihjäl, om icke hoptigdt hundmjöl, hämtat sumpvatten och bittersalta moderstårar förmå livnära detsamma till en långsam tråndöd. De naturens och kärlekens underverk, som uthärda denna diet, tilldess de själva kunna tigga eller stjäla sig en kraftigare näring, bli dock krymplingar till själ och kropp…


Men varför uppriva ett gammalt, inrotat, oläkligt sår?


Oläkligt? Ja, ty lumporna äro dyra, Tumba fors otillräcklig, papperet tryter, svärtan tryter, bläcket tryter, allting tryter, då viljan ligger på sotsängen och anden är död.


Människorna är dock, med förlov, de besynnerligaste av alla!

 

"Klang, Bacchi barn!" kan beställas hos din Bokhandlare

344 sidor / Inkl. bilaga med musiknoter till 10 av bokens visor!

 

"Göteborgs Bellman kallades han, Johan Anders Wadman (1777-1837) … Hans verser, hyllningar, tal och satirer emot pengar, makt och förställning samlades tidigt. I denna välkomna och viktiga utgåva medtas Herman Bjurstens levnadsteckning från 1855... Här har även musikbilagor avtryckts från hans mer idylliska, ofta citerade visdiktning... Wadman framstår både som idylliker, mild ironiker, svulstigt bacchanalisk - utrotande törsten i världen - och som samhällskritisk skildrare av ett samhälle som han medvetet lämnade, trots försörjningsproblem, men vänligt hjälpt av vänner som förstod hans skicklighet med pennan."  Tryggve Lundh, BTJ

 
*
 
Klang, Bacchi barn!
 
av Johan Anders Wadman
 

344 sidor / Inkl. bilaga med musiknoter till 10 av bokens visor!

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 
Alhambra
 

För ett sant Bacchi barn som Johan Anders Wadman (1777-1837) var den bärande tanken att finna ut hur man “utrotar törsten från världen”. I ”Om vingudens gåvor” får vi också reda på att det är de rikas fel att Bacchi löfte till människorna om överflöd, utrotad hunger och stillad törst inte infrias: ”vinet blev rarare, folkmängden hade ökats och vinet räckte ej mer till för de fattiga. Då var gärdet uppgivet för de rikas debauche. Vad alla dela med dem, det smakar dem icke särdeles, men vad de blott mäkta åstadkomma med stora medel, det kostsamma, det fika de efter att överlasta sig med.”

 

Wadman bröt mot sin tids normer med sitt oanständiga språk och sina satirer över penningävlan och utmärkelser. ”Han skulle vara rikets trubadur nummer ett om han råkat vistas i huvudstaden”, skriver Torbjörn Säfve i ”Fritänkarna – Alternativ svensk litteraturhistoria” (2014). Boken ”Klang, Bacchi barn!” innehåller bl.a. Herman Bjurstens Levnadsteckning från 1855, ett stort urval ur Wadmans dikter, tal hållna inför Par Brikoll-sällskapet i Göteborg mellan åren 1817 och 1827 samt musikbilagor till tio av hans mest populära visor, som ”Min lilla vrå bland bergen”, ”Bålen” och ”Svart och vitt”. 

 

Trackback
RSS 2.0