Det andra Egypten / Den spelar död — men vibrerar av liv

Den bevingade kvinnan och giraffen, Uwaynatberget, Sydvästra Egypten 
15 000 år gammal klippristning
 

Bild © Hesham Bahari, 2008

 

 

Den spelar död - men vibrerar av liv

Text: Hesham Bahari

 

 

Det låg i sanden med huvudet mot väst (förislamiskt begravningssätt!?). Svårt att tidsbestämma, så vi tog en liten bit av det svarta tyget runt kroppen för analys. Men huvudet (eller det som återstod av det) var lindat i ett annat ljusare tyg (turban?). Det kanske innebär att mannen inte hade någon liksvepning utan täcktes av sanden med sina kläder på efter att ha fallit offer för någon strid. Upptäckten gjorde oss upprymda. Vi började direkt spekulera om likets ursprung, vad som kunde ha hänt och när. Runt omkring fyndplatsen låg det massvis med rödaktiga krukskärvor. Hade dessa krossats i samband med att mannens karavan utsatts för ett angrepp, för länge sen? Det kanske ligger flera begravda runt omkring. Vår vägvisare nickade instämmande. Visst, jag känner till några ställen där man kan hitta lik i öknen, sa han leende, faraoner, perser, greker, romare, nubier, libyer, araber, turkar och t.o.m. västerlänningar har dukat under här förr i tiden...

 

 

 

Bild: © Hedwig Wahlgren

 

 

Under natten lekte vi kurragömma med traktens rävar. På morgonen upptäckte vi att de hade snott samtliga våra 26 frukostägg. Vilket kalas de måtte haft under natten!

 

 

 

Bild: © Sven Olsson

 

 

Varje ögonblick i öknen kan förvandlas till en evighet. Jag börjar mer och mer förstå dessa ökenskalder från för-islam och deras naturdyrkan. Varje resa leder till nya möten, nya ansikten, nya roller, nya upptäckter. Och denna bok öppnar sig mot alla som ödmjukt söker sig till den med öppet sinne. Den som kommer med krigiska avsikter lär duka under förr eller senare, som Kambyses och hans armé. Öknen lär oss uppskatta livet. Den är långtifrån död, som många tror. Den vibrerar av osynliga varelser och av våra dundrande toyotamotorer som skär genom den mjuka sanden, klättrar upp- och nerför klippor och dyner och tar oss allt närmare oaserna för varje timme. Efter 3 dagar i öknen känns det som om man har rest tillbaka i tiden flera tusen år. Det enda som avhåller en från att förlora sig i horisonten är den enorma rikedomen som ligger under ens fötter. Man tittar ner. Man tittar upp. Och man ser eonerna flyta förbi som moln, hav förvandlas till öken som förvandlas till skogar som åter förvandlas till öken, och varje skede lämnar något spår efter sig.

 

 

 

 Bild: © Raja Bahari
 

 

 

I två veckor, alltsedan jag kom tillbaka från Sahara, har jag försökt summera året och få det ur vägen. Men ännu har jag svårt att landa i tid och rum. Öknen är mäktig. Den hänger kvar på näthinnan, både när man sluter och när man öppnar ögonlocken. Den spelar död, men vibrerar av liv. Och den berättar saker hela tiden, gamla saker, så gamla att vår tideräkning ter sig som ett embryo i dess ögon.

 

 

 

 

Bild: © Wael Abed

 

 

Man har hittat ett åttiotal pyramider i ett 20 mil långt område väster om Nilen som sträcker sig från Kairo till Beni Soueif. Många av dessa är ruiner efter pyramider. Hur kan en civilisation börja med något så storartat? För mig såg pyramiderna ut som kulmen på en civilisation, inte början. Det egyptiska samhället fick uppleva en dekadens ungefär samtidigt som pyramidbyggena upphörde. Det gamla riket föll samman och Egypten blev aldrig detsamma under mellan- och nyriket. Dessa konstgjorda pyramider, fantiserade jag, är den förhistoriska människans sätt att påminna sig om den savann som var hennes ursprungshem i tusentals år innan hon tvingades flytta till floddalen. Där fick hon kämpa mot naturkrafterna på ett sätt hon aldrig erfarit tidigare, med översvämningar, dammbyggen, okända sjukdomar och ibland svältbringande torka. Den savann Egyptens förhistoriska människor bebodde interfolieras av pyramidliknande berg, och det är dessas avbild man försökte framkalla längs Nildalen genom att resa dem i sten. Man ville ta med sig den gamla döende savannen till sitt nya hem. På så sätt är pyramiderna kanske blomman av den förhistoriska människans kunskaper och det ultimata uttrycket för hennes livsvilja och kraft, slutet på en era, och inte början på en, så som vi lärt oss i skolan.

 

 

 

 

Bild: ©  Wael Abed

 

 

Under en tidigare resa upptäckte vi en "kultplats" i Vita öknen, bestående av 3 stenplattformar, 3 perfekta cirklar med 20, resp. 15 och 10 meter i diameter. Den rödaktiga stenen som plattformarna byggts av måste ha färdats långtifrån. Den stack ut mot det vita kalkhavet. Vem bodde här och när? Vilka ritualer utförde man på dessa runda plattformar? Är de byggda av människor eller har de någon naturlig förklaring? Frågorna var många och vi hade inga svar. Vi stod mitt i den stora ringen och där hade någon besökare före oss lagt ut svarta stenar till att forma orden: "Earth shows God's glory."

 

 

 

 

Bild: © Hesham Bahari

 

 

"In memory of Samir Lama (1931-2004), the distinguished explorer to whom we are in debt for much of our desert knowledge...", läste jag på stenen. Minnesstenen hade vält omkull, förmodligen under en storm, och gått sönder i många små bitar, men någon välmenande hade satt ihop bitarna igen och lagt ner dem i sanden, vid klippans fot. Översten visade känslor för första gången sedan vi träffats. Jag förstod att Lama var mer än hans lärare. "Första gången jag gick ut i öknen var 1977", sa han till mig. "Och då fick jag som ung officer följa med Samir Lama på hans expedition till gränsområdena. Han lärde mig allt man behövde veta för att överleva i den miljön. Han var mångsysslare, kunde knappt sitta still och hoppade fram och tillbaks hela tiden i jakt efter något problem att lösa. Och en duktig mekaniker på köpet, förutom geologi, botanik, väder, ja allt som kan väcka ens intresse härute."

 

 

Bild: © Raja Bahari

 

 

Senare fick jag även veta att Samir Lama var mycket skeptisk till äventyrsturismen, om den bedrivs på ett oansvarigt sätt. Han lär ha haft som motto: "Ta gärna foto men låt allting ligga kvar på sin plats. Öknen är ett levande museum!" För öknen är full av skatter, vackra stenar och kristaller, förhistoriska redskap och vapen, förstenade och oxiderade växter och fossil, och framförallt grott- och klippmålningar. Det var dessa som var målet för vår resa: Gilfens grottmålningar, och särskilt de i Mestekawis grotta, grottan som upptäcktes av ingen mindre än vår guide, översten, och som förde över hans familjenamn på Egyptens karta. Men nu utforskade vi "Sugar loaf" in i minsta detalj. Vi tog en massa bilder och började automatiskt titta efter i marken ifall man hittade någon läcker sten eller annat föremål av intresse. I öknen förflyttas man hela tiden mellan mark- och horisontperspektiven. Man förlorar sig bland de myriader av färggranna stenar i alla storlekar och skepnader som marken är belamrad av eller så förlorar man sig i horisontlinjerna med deras ständigt växlande och skimrande hägringar. Öknens mikro- och makroperspektiv, de enda verkliga hållpunkter som ögat måste anpassas till och som kommer att försätta oss i euforiska tillstånd dag efter dag till resans slut.

 

 

Bild: © Wael Abed

 

 

Jag satt vid mitt tält och ältade gamla och nya minnen när Khalaf, vår unge väktare, kom fram med en oväntad fråga. "Du är väl härifrån, eller hur?" frågade han. "Självklart", svarade jag. "Vad är det som får dig att undra?" "Nej, inget särskilt. Jag bara tänkte att du umgås hela tiden med utlänningarna som om du vore en av dem." "Det beror på att jag har bott i deras land i över 40 år", förklarade jag. "Fyrtio år! Hur kunde du? Längtade du aldrig hem?" "Mitt hem har blivit där jag utvecklas och växer, Khalaf", sa jag mästrande. "Det är viktigt att man utvecklas där man befinner sig och hjälper andra också att göra det. Eller vad tycker du?" fortsatte jag. "Åh! Här i Egypten ska man först rädda sitt eget skinn. Det där med att hjälpa andra gick an förr men fungerar inte riktigt längre", svarade han vänligt men bestämt.

 

 

 

Bild: © Hesham Bahari

 

 

I Wadi Wasaa, Breda Dalen, är sanden kung och klipporna hans hov. Han är så mäktig så han vältrar sig över hela tronen och hade det inte varit för hans kalkvita pager och järnsvarta betjänter hade ingen tron i världen räckt till för hans ända. Sanden är allsmäktig men inbjudande. Så vi går över flikarna från hans mantel mot hans tjänstvilliga följe, de som inte vittrat än, väktarna som arbetar för kungens fromma. Sand, sten och himmel i sikte. Inget annat som består. Inte en buske, inte ett löv. Dock flög en svala mellan två klippor. Alltså gott om insekter. Och insekter betyder råttor och råttorna drar till sig ormar och rävar. Osynliga varelser vars närvaro bara avslöjas av spår i sanden. Efter räven i Vita öknen som jag förgäves försökte följa efter har jag inte sett andra djur mer än enstaka fåglar och få insekter, men massor av spår överallt. Vid två tillfällen fladdrade en fjäril förbi. Hur kan en så död plats vara så vibrerande av liv? Eller är döden också vår egen skapelse? Vårt inträde till andevärlden? Människorna under antiken förstod denna platsernas besjälning, att behållaren är lika levande som dess innehåll och att varje ort har sin ande. Men något hände på vägen och förståelsen gick förlorad. Forntida civilisationers arvtagare har förvandlat behållaren till ett sopnedkast och det som slängs med soporna är själva innehållet. Få är medvetna om att så är fallet.

 

 

Text: Hesham Bahari

 

 

 

 

 
Det andra Egypten: Resor i ingenmansland
av Wael Abed
Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE


Ny Bok: Glömskans svarta snö av Hillevi Furtenbach

 
 
 
GLÖMSKANS SVARTA SNÖ
 
av Hillevi Furtenbach
 
Hft med flikar / 160 sidor
Utgivare Alhambra
 
 

Från barndomens somrar vid de finska stränderna får läsaren följa med till skiftande miljöer, från Mexiko till Ryssland, genom en personligt färgad skildring av drömmens gäckande skuggor och stormakternas iskalla spel. Ett centralt tema är Rom, där nedslag i historien bildar en relief till de händelser som kommer att påverka både författarens och allas våra öden. Med en prosa som är både poetisk och precis, rör de olika berättelserna vid varandra, lika självklart som vågor möter land.

 
 
 
 

Hillevi Furtenbach är född i Finland och har vuxit upp med två språk, svenska och finska. Under många år studerade och arbetade hon utomlands. Hon håller föredrag och seminarier om drömpsykologi såväl i Sverige som i grannländerna.

 

**

 

En bok att läsa om och om igen

 

Författare: Hillevi Furtenbach

Titel: Glömskans svarta snö

Förlag: Alhambra

 

Turligt nog så läggs denna lilla, 43 kapitel på 160 sidor, sällsamma bok i mina händer. Författaren, sedan många år bosatt vid Västra Lägerns strand i Ydre, lyckas på alla plan fånga läsaren från första till sista sidan. Memoarerna löper lätt kronologiskt i korta bilder som om man bläddrat i ett gammalt fotoalbum från den tid när korten togs sparsamt och endast när det var något av vikt som skulle befästas.

 

Från barndomen kommer bilder fram om flykten ner i skyddsrummet (bombningarna av Helsingfors) och förblir sedan en av återkommande drömmar, fast i olika skepnad, livet igenom.

 

När Furtenbach skall berätta  om sitt omväxlande och ständigt resande liv, Moskva, Rom, Mexiko City, Tokyo… dit arbete och nyfikenhet för henne så ställs läsaren inför alla livs svåra fråga: att fly från eller fly till något.

 

Svaret finner inte heller författaren men ledsagas lika ofta av drömmar som av verkligheten.

 

De rent personliga livshändelserna tonas ner eller rättare sagt får växa fram i samspel med historiska eller litterära händelser som utspelats just där på ett mycket fascinerande och närmast unikt sätt.

 

Blott två händelser ges mer konkret liv, en stormande kärleksnatt i Moskva och ett havererat EU-projekt. Den förra leder till en kamp om liv och död. Texten blir en spänningsläsning mot det outhärdligt slutet.

 

Bokens språk är som ett svindlande löv som flyter med i en vårbäck, ömsom snabbt och oberäkneligt, ömsom stilla och eftertänksamt.

 

En bok att läsa om igen och igen…

 

L.S. 

TRANÅS POSTEN 7/6 – 2018

 

------------------------------


Hardcore bibliotekpolitikk: Ny Bok: Biblioteksaktivisten: Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället, av Mikael Böök

 

MIKAEL BÖÖK

BIBLIOTEKSAKTIVISTEN

Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället

Hft / 234 s.

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Hardcore bibliotekpolitikk

 

Ur https://bibliotekettarsaka.com/2018/08/21/hardcore-bibliotekpolitikk/

 

For fem år siden kom det ut i Finland den råeste bibliotekpolitiske boka vi har vært borti. Den er smertelig eksistensiell på vegne av institusjonen og samtidig himmelstrebende utopistisk. Vi snakker om artikkel- og essaysamlinga Biblioteksaktivisten av Mikael Böök. Og vi skal ikke si så mye mer her, for godeste Böök er vår medblogger.

Det noe spesielle, som bør nevnes, er at boka i disse dager er kommet ut på ny, i et annet land, men på samme språk. Nødvendigvis må det bli Sverige. Forlegger Hesham Bahari skal ha kommet over førsteutgaven og mente spontant at den var så viktig at en nyutgivelse og presentasjon for svenske lesere var tvingende nødvendig.

Apropos det eksistensielle: Mikael Böök sier det sjøl sånn på vaskeseddelen: «Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet».

Apropos det utopistiske: Da den svenskfinske originalen kom, anmeldte Tord Høivik denog sa: «At bibliotekarer er idealister er jeg vant til. Men denne drømmen ligger så langt fra virkelighetens verden at det er fristende å lukke boka midt i forordet. Drømmerier har vi nok av. Men Mikaels utgangspunkt, at folkebiblioteket bør forstås i en samfunnspolitisk og ikke bare en kulturpolitisk sammenheng, har jeg sans for».

 

 

Recensioner

 

·         "Makten och biblioteket", av Ellinor Hjerpe i Ny Tid (Helsingfors) 19 juni 2013. 
Citat: "Essäsamlingen belyser bibliotekets plats i informationssamhället från flera vinklar och är ett intressant tidsdokument över de senaste tio årens biblioteksfrågor. Det är uppfriskande att läsa boken om än det kanske inte ter sig helt självklart att biblioteket kommer att kunna axla de viktiga men ack så komplexa uppgifter författaren förespråkar."

·          

·         "Book kräver makt åt biblioteken" av Ida Westin i Respons. Tidskrift för humaniora och samhällsvetenskap(Stockholm) 4/2013. 
Citat: Biblioteksaktivisten är en bok som bör läsas på landets alla, numera många, biblioteksvetenskapliga utbildningar. Biblioteken har makt. Låt oss diskutera vilken, och hur den ska användas och utvecklas.

·          

·         "Bibliotekaktivisten", av Tord Høivik i Bibliotekforum (Oslo) 7/2013;

·         Citat: "Folkebibliotekene har fått en lovfestet rett til å løfte fram viktige saker. Bibliotekarene har havnet i politiske kjerneområder. Men de er jo ikke alene om slike oppgaver. Bibliotekarene er bare en av mange profesjoner som nå konfronteres med konkrete valg knytter til åpenhet og varsling, Assange og Snowden, borgerplikt og sivil ulydighet. Skal de ta stilling til vanskelige spørsmål eller konsentrere seg om neste kulturbegivenhet? 
Mikael argumenterer to hundre prosent for det politiske valget. Jeg håper han får flere med seg. Men fagmiljøet i verdens rike land er nok mer preget av omsorg enn av aktivisme. Bibliotekene viser større politisk vilje i land som kjemper med uvitenhet, fattigdom og undertrykkelse i lokalsamfunnet. "

·          

·         (orubricerad), av Lena Lundgren i Biblioteksbladet (Stockholm) 8/2013. 
Citat: "Antalet tänkare och debattörer i den svenska biblioteksvärlden som tar sig an de långsiktiga, ideologiska och visionära frågorna är inte många. Mikael Böök är en av de både intressantaste och flitigaste."

·          

·         "Bland hemuler och mumintroll -- kan biblioteket bli den fjärde statsmakten? , av Eva Costiander-Huldén i Nya Argus 12-13/2013 (Helsingfors) 
Citat: "I boken ingår intressanta och dagsaktuella reflektioner om bland annat Wikileaks och Wikipedia. Böök fortsätter förstås debatten i våra dagstidningar och tidskrifter. Den sista, korta avslutande essän slår ett slag för e-boken, inte den kommersiella produkten, till exempel Elib som fungerar med biblioteken som förmedlare, utan en e-bok biblioteken själv redigerar, producerar och distribuerar. En vacker (utopisk?) tanke."

 

*** 

 

Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel. 


Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare. De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska. Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.

 

***

 

En reflektion av bokens författare

 

I dessa dagar utkommer en ny upplaga av Biblioteksaktivisten-essäer om makt och bibliotek i informationssamhället på förlaget Alhambra i  Sverige. (Första upplagan utgavs för fem år sedan av finländska förlaget Artemisia edizioni.) Här följer några tankar med anledning av denna bokhändelse.

 

Motto: Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan (Milan Kundera)Det pågår en dragkamp om biblioteken. Många anar, utan att  förmå säga det rent ut, att digitaliseringståget håller på att köra över biblioteken. Finans- och makteliten skulle antagligen helst vilja behålla enbart de vetenskapliga biblioteken jämte de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.

 

Bibliotekariekåren och den stora folkopinion som har stött och vill fortsätta stöda biblioteken är delad i jasägare och nejsägare. Men ingendera sidan har ett klart program.

 

Jasägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa biblioteken  till dess neoliberala politik. De accepterar privatiseringsförsök och -åtgärder samt nedläggningar av filialbibliotek. De föreslår att biblioteken hädanefter ska lägga mindre vikt vid läsfrämjande och folkbildning och vill hellre se biblioteken som "mötesrum" och "vardagsrum" i vilka stadsborna får ägna sig åt allt möjligt.

 

En annan del av opinionen, nejsägarna, motsätter sig nedmonteringen av offentliga tjänster. De försöker höja sin röst mot exempelvis utlåning av slagborrar i biblioteken och vill bevara städernas och landsbygdens folkbibliotek som de har varit (eller som de föreställer sig att de varit) men står lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.

 

Ovanstående beskrivning av opinionsläget är naturligtvis generaliserande och ytlig.   På ett djupare plan handlar dragkampen om biblioteken ju om så mycket mer än att på olika sätt försöka bevara (eller ge sken av att bevara) status quo i bibliotekssektorn.  Den är ett viktigt led i den globala maktkampen. Författarna av den nya svenska nationella biblioteksstrategin tangerar denna aspekt  i stycket "Sverige och världen" där de konstaterar:

 

"Böcker, filmer, vetenskapliga artiklar tar inte hänsyn till nationella gränser. Hela digitaliseringen är internationell. Att bevara twitterinlägg och flöden på sociala medier är en världsomspännande fråga när plattformarna ägs av multinationella jätteföretag" (Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi. Utkast, Kungliga biblioteket 2018, s 2)

 

I det citerade stycket skymtar en av kontrahenterna  i den allmänna, och som de svenska biblioteksstrategerna klokt nog erkänner, internationella maktkampen nämligen "multinationella jätteföretag", som "äger plattformarna". Men vilken, eller vilka, är de övriga kontrahenterna? Vilken är bibliotekens och bibliotekariernas roll i denna allmänna kamp om makten över informationen? Är biblioteket en seriös motståndare eller bara en medlöpare?

 

Svaret på dessa frågor framgår inte av citatet eller av det citerade dokumentet i dess helhet. Varför det inte framgår kan man kanske utläsa ur citatet. En känslig fråga gäller bevarandet av information och därmed bibliotekets status som minnesinstitution.  Tyder inte formuleringen i citatet på att biblioteken fortfarande känner sig starka i det avseendet, utom då när det  gäller bevarandet av "twitterinlägg och flöden på sociala medier"?

 

Arthur Schopenhauers kända formulering "biblioteken är mänsklighetens enda pålitliga minne" har idag fått en ny och delvis kuslig aktualitet. Eller för att parafrasera biblioteksstrategin:  Att bevara mänsklighetens enda pålitliga minne är en världsomspännande fråga när minnesplattformarna ägs och drivs av multinationella jätteföretag.

 

Apropå minnets pålitlighet: ja, datorer, mjukvaror, internet och den påbyggnad som fått namnet artificiell intelligens är uppenbarligen oftast mycket pålitliga. Annars hade de inte slagit igenom. Och deras pålitlighet beror inte minst på deras ofta överlägset pålitliga minnesförmåga.

 

Men datorer, mjukvaror, internet och artificiell intelligens gör inte de multinationella jätteföretagen mer pålitliga som bundsförvanter i människans kamp mot makten eller, för den delen, i  "minnets kamp mot glömskan" (Kundera).  Den artificiella intelligensen är  en begränsad del av en större helhet, människornas intelligens eller tankeförmåga: "att kunna leva som en medlem i en mänsklig gemenskap, att tillägna sig de handlingsmönster och delta i de institutioner, som människan under historiens gång utvecklat och bland vilka språket är den viktigaste" (GH von Wright). Intelligensen som helhet, liksom strävan till fred, frihet och rättvisa, är förbehållen människorna.

 

Biblioteksaktivistens tes är att biblioteken och bibliotekarierna kan och bör avgå med segern i den pågående internationella kampen om kontrollen  över informationen och minnet. Jag antar att folkens stora majoritetet  egentligen gärna skulle vilja hänga med på denna tes. Vad jag ville säga är att det inte är för tidigt att ställa upp och inrikta kampen mot målen.

 

Mikael Böök


Sevärda filmer: Tabu av F.W. Murnau

 
 Se filmen här på Youtube
 
https://www.youtube.com/watch?v=yPP7fWVMptg

 

Kärlekens ö, ursprungstitel Tabu, är en amerikansk dramafilm från 1931 i regi av F.W. Murnau.  Den handlar om ett ungt par på ön Bora Bora som tvingas fly från hedniska sedvänjor, för att hamna på en annan ö som istället står under modernitet och dekadens.

 

Inspelningen ägde rum från 16 oktober 1929 till september 1930 på Bora Bora och Takapoto. Det var Murnaus sista film. Den hade amerikansk premiär 18 mars 1931 och Sverigepremiär 30 juli samma år.

 

Floyd Crosby tilldelades Oscar för bästa foto vid Oscargalan 1931. 


RSS 2.0