Abú Hayyán al-Tawhídí

Abú Hayyán al-Tawhídí

 

 

(ca 923-1023 e.Kr.  / ca 314-414 e.H.)

 

 

 

 

Abú Hayyán al-Tawhídí var en av de mest inflytelserika skriftställarna under det tredje seklet efter Hijra. Yáqút al-Hamawí beskriver honom i sitt författarlexikon från 1200-talet som ”litteratörernas filosof och filosofernas litteratör”. Han ignorerades dock av sin samtid. Det råder olika meningar om hans ursprung. Han föddes 923 nära Bagdad och dog 1023 i Shiraz. Son till en fattig dadelförsäljarfamilj fick han sitt efternamn efter en dadelsort (tawhíd). Han tillbringade en föräldralös barndom i sin farbrors hus, som behandlade honom illa. Legenden förtäljer att han nittio år gammal brände alla sina handskrifter i protest mot sin tids intellektuella förfall. Han skrev ett stort antal verk. Nedan några titlar som överlevde:  

 

1. Al-Imtá’ wa l-mu’ánasa / ”Om gemyt och sällskaplighet”, skildrar ett fyrtiotal nätter tillbringade i filosofiska samtal med en upplyst visir.

2.  Al-Sadáqa wa l-sadíq, / ”Om vänskap och vänner”.

3. Al-Muqábasát, / ”De lånade ljusen”.

4. Al-Ishárát al-Iláhiyya, / ”De gudomliga tecknen”.

5. Mathálib al-wazírayn / ”De två ministrarnas tillkortakommanden”.

 

Att återge saj’ (rimmad prosa) i en svensk översättning är en svår uppgift. Tekniken användes mest som försköning i många gamla arabiska texter. Effekten på arabiska med ytterst korta, komprimerade och balanserande satser blir mantra-likt. På svenska behövs det alltid minst dubbelt så många ord vid överföringen. Man kan översätta orden och fraserna efter lexikonet men vem kan översätta "tusentalets" Bagdad?

 

Skrivteknikerna, konnotationsfälten, lexem och avledningar som förlorat sina ursprungsbetydelser eller som kommit helt ur bruk, allt detta och mer gör att lexikonet inte räcker till. Översättaren måste ge sig in på epistemologisk forskning på jakt efter försvunna samband mellan orden. Abú Hayyáns fenomenala ordbehandlingsförmåga gör att han nästan alltid lyckas ge sina rimmande, sjungande satser nya betydelser. Det följande avsnittet är ett försök till tolkning. Återstår mycket forskning för att verkligen förstå hur, varför och för vem texten blev till.

 

Abú Hayyán representerade kulmen på en sufisk-filosofisk tradition som började redan på 900-talet med Halláj och Niffarí, en tradition som inte tolererades av ortodoxa teologer eller makthavare. Hans råd till härskarna var inte av det teologiska slaget. Han var en av Bagdads encyklopedister, vilka misstänks ha legat bakom författandet av Ikhwán al-Safás epistlar, som spreds över stora delar av den muslimska världen med fatimidernas tillträde till makten i Tunisien i början av 900-talet och i Egypten 969. Han var alltså en allvetare och en generalist.

 

Han såg sin tids brister som han beskrev utförligt i ”De två ministrarnas tillkortakommanden”, när andra skrev hyllningsverk till makthavarna. Han såg i egenskap av överförare av grekiskt och persiskt tankegods hur tidens empiriska kunskaper blev lidande av teologernas trångsynta och bokstavliga tolkning av helgade texter, och han skrev ”De lånade ljusen” och ”Om gemyt och sällskaplighet” för att öppna en dialog med makthavarna för att förmå dem att stödja upplysningssträvandena. Men vid hoven blev han mobbad och hånad. Det senare verket är som en omvänd Tusen och en natt, där den upplyste visiren mister huvudet i det verkliga livet, efter 40 nätter som han tillbringat med Abú Hayyán och hans vänner i samtal och dialog. Verket innehåller ett kapitel om zoologi, förmodligen baserat på Timoteus av Gazas verk om djurvärlden.

 

Det berättas att när Abú Hayyán skulle resa sig upp för att ta emot en av furstarna sa denne till honom: ”Sätt dig ner! Kopister av ditt slag får inte tilltala de ädla!” Ett långt liv under tyranniska förhållanden fick honom att bränna sitt bibliotek i protest. Men några exemplar av böckerna har överlevt och förts vidare.

 

Bara första delen av ”De gudomliga tecknen” har återfunnits i sin helhet och enbart i två exemplar, med vissa luckor men tillräckligt välbevarade för att ge en god uppfattning av originalet på ca 400 sidor. Av andra delen finns bara en kort resumé på 50 sidor. Verket har tre adressater. Korta tilltal till Gud som alltid börjar med ”O Gud!” följs av längre anmaningar till människorna, som börjar med ”O människa!”. Den tredje kategorin utgörs av Abú Hayyáns egna vänner, de anonyma skriftställarna, filosofer och sufier som levde och verkade i det tysta för att lära känna både världen och dess skapare, och som han lärt känna och umgåtts med under sin uppväxt.

 

Abú Hayyáns sorg över förlusten av sina vänner, av det ”gemyt” och den ”sällskaplighet” som utmärkte deras sammankomster, av den lärdom som delades och spreds vidare, är omisskännlig. Han sörjer forna tider, han ser ingen lösning på människans habegär efter materiellt välstånd, han ser katastrofen nalkas och den korta tid då det abbasidiska kalifatet blomstrat genom uppmuntran av lärdom och ifrågasättanden komma till sitt tragiska slut. Men förföljelsen av filosoferna kunde ännu inte hindra ibn Sína (Avicenna), ibn Tufail, ibn Rushd (Averroes), ibn Arabí och ibn Khaldún från att växa och verka de kommande 300 åren. Det skulle dröja till den osmanska erövringen på 1500-talet innan filosoferna och filosofin blev definitivt icke önskvärda i den islamska kulturen väster om Indien.

 

Följande utdrag är hämtat ur ”De gudomliga tecknen”. Ett verk på ca 1000 sidor, skrivet på saj’ (rimmad prosa), varav hela första delen och en kort resumé av andra delen har bevarats. (Utgiven av Dar al-Thaqafa, Beirut, andra uppl. 1982, red. Widad al-Qadi. Tolkning av Hesham Bahari)

 

 

 
 

De Gudomliga tecknen

 

Utdrag ur Kapitel 25 

 

 

O Gud:

Förbarma dig över oss, bevara oss för oss själva, omfatta oss med Din blick och för oss bort från oss själva, led oss till oss själva och befria oss från oss själva, förtälj oss om vår sjuka och skänk oss vårt botemedel, utplåna i oss den förgängliga skapelsens spår och anförtro oss den levande sanningens mysterium, befria oss från varje hinder på vägen till Dig och skydda oss från varje fallgrop, smek våra samveten med Din besjälade ömhet och klä våra kroppar med Ditt varaktiga medlidande, skydda våra kvinnor och barn från andras kärlek än Din och fyll våra sinnen med Din godhets och Din välgörenhets under, ty Du är den bästa tillflykten, o givmilda, frikostiga själ.

  

 

O människa:

 

Om du önskar ett evigt liv för egen räkning, akta dig för att komma till ro hos någon eller låta dig luras av världens litenhet eller myckenhet.

 

Om längtan bär dig mot ett okänt mål, stig då upp för kärlekens trappsteg till det mål som ger Sig tillkänna.

 

Om du frestas till att handla med vinning i sikte, tillskriv hellre ditt handlande ödets rinnande flod.

 

Om du lånar det frånvarande vittnets uttryck av vanan, jaga då inte iväg det frånvarande.

 

Om du sjunker ner i valmöjligheternas vision, uppmärksamma nödvändighetens krav, och om du känner nödvändighetens makt, förneka då inte det som valet har fört med sig.

 

Om du lärt känna helhetens principer, uteslut inte valmöjligheten från nödvändigheten. Och om varat uppenbaras för dig som en helhet, låt bli att mänga ihop mängderna för att blott uppnå myckenhet.

 

Om vistelsen i ett land blir dig njutbar vet då att du har avlägsnat dig från grundelementets spår.

 

Om du känner dig dragen till en plats bortom bebodda platser, vet då att du har blivit vald för ett bestämt syfte.

 

 

 

O människa:

 

Om du mäktar rikta ditt tal till Honom se då till att göra det utan förmedling, och om Han själv blir din förmedlare har Han gjort alla andra förmedlare överflödiga.

 

Om Han anförtror dig Sitt osynliga väsen har Han värjt dig från annans synlighet, och om den Älskade kommer till dig gör dig då osynlig för förälskelsens lockelse.

 

Om den Nämnde överhopar dig med Sitt omnämnande av dig stryk bort från din åminnelse nämnarens nämnande av dig.

 

Om kungen anförtror dig kungarikets hemlighet låt då bli att avslöja den för den som kan leda dig i fördärv, och om den Älskade plötsligt avslöjar Sin ljuvlighet för dig, trotsa övervakarna och njut av det dina ögon fått skåda.

 

Om Sanningen talar till ditt hjärta om sådant som inte kan begripas av förståndet, döm Den inte med ditt bristfälliga förstånd, och om dina sinnen omöjliggör din perception omintetgör dina sinnen med Sanningens makt.

 

Om förnuftet hänför dig med sökandets detaljer bemöt det med medgivandets fakta, och om jaget gör dig förnöjd med lydnaden lär ditt jag känna till den åtlyddes rätt.

 

Om tacksamheten för nådegåvorna avhåller dig från att begära mer låt bli då att bese Nådgivaren, och om ditt jag övertalar dig att komma fram akta dig för listen hos den som hjälper dig att komma fram.

 

Om hoppet höjer dig till stillhet och ro stig då ned till rädslans mark med hjälp av ängslan, och om passionen lockar dig med sina frestelser bemöt då dess spörjare med avvisande och dess motståndare med uppskjutande.

 

Om sanningens vittne i dig uppenbarar sig för dig, associera den då med dess vittne i dig, och om du ej lyckas tolka det synligas ritualer se då till att upprätthålla dem med det doldas fundament.

 

Om tiden skänker dig njutningarnas finter frukta då konsekvensernas följd, och om en av världens uppsyn lägger beslag på dig, visa den din förmätenhet med hägnets prydnad. Om ögat förskönar för dig känslornas liv, tag stöd i medkännandets hörnpelare.

 

Om […] besjunger för dig Guds enhet, besvara dess sång med förhärligandets allehanda former, och om förhoppningarnas närvaro motsäger dig på sölandets vägar var då konsekvent med betydelsernas beständighet.

 

Om du anklagas för att förvränga orden genom att dölja deras betydelser uppenbara då transcendensens och gnosis verkligheter, och om de vilseleder dig med känslornas förstlingar finn då din väg i hjärnornas reflektion.

 

Om de pressar dig med blottställandets krav vila då i bemyndigandets verklighet, och om de befriar dig från det synligas nödvändighet, belasta dig då med det doldas uppenbarhet.

 

Om de förbjuder dig valets möjlighet, stå då ut med denna tvingande nödvändighet.

 

 

 

Vid mitt liv, nu har jag beskrivit en angelägenhet som ej låter sig lätt beskrivas, som gäckar beskrivaren och höjer sig över tungomålets befläckelse och bortom yttrandets gränser. Men vad gör han som får mothugg när han skänker och han som krävs på mer när han håller tillbaka, han som anklagas för lismande när han närmar sig och han som räknas till de oförståndigas skara när han håller sig undan? Hans sömn är förljugenhet, hans tårar är ymniga, hans ord är olyckliga och hans tystnad betungande, hans ensamhet är enslig, hans tanke är förvåning, hans uppvaknande är ett rus och hans råd är en list, hans tunga är besudlad, hans vinst en förlust, hans tillägg en minskning, hans undanhållande en vidgning och hans bekräftelse ett brott.

 

 

Presentation och tolkning från arabiska av Hesham Bahari

Kollagekompositionerna av Adonis

Trackback
RSS 2.0