Till Adonis och yttrandefrihetens försvar / Fyra repliker

 
 
Adonis med sina döttrar, Ninar och Arwad
 
 

Denna serie artiklar skrevs ned under hösten 2016 för att försvara yttrandefriheten och  Adonis mot de angrepp han utsattes för av vissa västerländska teologer för hans kritiska bok ”Våld och islam”. Den som verkligen bryr sig om muslimer måste kunna kritisera hur islam förstås och praktiseras idag under wahhabismens inflytande.

 

1. En islamolog fabulerar fritt om islam (svar på Rickard Lagervalls artikel i SDS)

2. Vem kan se elefanten? (svar på Joel Halldorfs artikel i Expressen)

3. Välkommen till den sköna nya världen! (svar på en intervju med Karen Armstrong i SDS)

4. Till demokratins försvar (svar på Elisabeth Özdalgas artikel i SvD)

 

 

 
 

EN ISLAMOLOG FABULERAR FRITT OM ISLAM 

 

I Sydsvenskan gick nyligen (160917) en svensk islamolog vid namn Rickard Lagervall till attack mot Adonis och hans nya bok ”Våld och islam”. Tidningen rubricerade recensionen först med ”Adonis fabulerar fritt om islam” men bytte senare rubriken till ”Adonis gör våld på islam”! Recensenten tyckte bl.a. att ”inte ens faktafelen i Adonis nya bok är originella”! Enligt min mening banar boken, utan att helt täcka ämnet, väg för självkritik bland muslimer samt informerar icke-muslimer om dimensioner som döljs eller förvrängs i debatten. Den hade kunnat innehålla betydligt mer fakta som talar för den bokstavstrogna islams otidsenlighet. Några faktafel har jag själv inte hittat när jag läste den.

 

Utgångspunkten hos recensenten är dock att ”islam” inte får kritiseras. På annat håll skriver han ”Jag skulle inte rekommendera någon att börja med Koranen för att förstå islam och muslimer.” En sådan klassrumsretorik antyder bl.a. att Koranen är ovidkommande när man ska förstå t.ex. varför Islamiska statens soldater ger sig rätt till kvinnliga krigsfångar, rätt att äkta dem mot deras vilja eller sälja dem vidare på marknaden, allt enligt väl detaljerade suror i Koranen, som reglerar krigsbyte och slavhandel. Bokstavstrogna muslimer tror fast på att dessa suror kommer direkt från Gud, bokstav för bokstav. Jag frågar recensenten och islamologen Rickard Lagervall: Hur ska man kunna åstadkomma en förändring i muslimernas liv om de nekas rätten att kritisera sina religiösa dogmer, så som kristna och judar har gjort de sista 200 åren?

 

Frågan man ställer sig efter läsning av denna recension är varför ska Europa tvingas adoptera, bejaka och uppmuntra sådana seder och bruk när själva kristendomen marginaliseras? Samhället kan alltid hoppas att muslimerna i Sverige låter sig sekulariseras så pass att de också så småningom kan gå med på att marginaliseras i likhet med andra religiösa grupper i det sekulära landet och inte kräver t.ex., när de blivit tillräckligt många, att shari’a tillämpas på lättklädda svenska flickor.   

 

Man kan också fråga sig varför det sekulära Europa är så underdånigt gentemot exkluderande och intoleranta religiösa uppfattningar? Rädslan för antisemitism? Oljan? Skräcken för den egna historiens oläkta överdrifter? Tror man verkligen att bokstavstrogna muslimer kommer att bete sig så som kristna gör idag! Ligga lågt och tacka staten för att de fick behålla sina kyrkor? Då förstår man sig inte på wahhabismens missionerande dimension.

 

Gud har sagt i Koranen att muslimer ska bekämpa alla otrogna tills alla blir muslimer. Men samma Gud har också sagt motsatsen i samma bok, att ingen ska tvingas bli muslim, att det inte finns något tvång i religionen. Tolkar man Boken som ett historiskt dokument kan man finna en förklaring för sådana motsägelser, bejaka det positiva och välja bort det som inte längre är aktuellt. Väljer man istället att se den som Guds ord kan minst sagt förvirring uppstå, något som man tydligt ser hos bokstavstrogna. Adonis har rätt när han säger att ingen av de stora andar som förnyat och utvecklat de muslimska samhällena genom tiden har varit (bokstavs)trogna muslimer. Nej, muslimer har all rätt i världen att revoltera mot inskränkta tolkningar av islam, och den rätten vill man nu ta ifrån dem! Man undrar här vem det är som fabulerar fritt om islam.

 

En förklaring till Europas dilemma och den politiska korrektheten som får en islamolog att försöka rättfärdiga istället för att analysera och förstå det han studerar, finns hos John Ralston Saul i hans bok: ”Voltaire’s Bastards: The Dictatorship of Reason in the West” (1992).  Det är alltså ”Reason” som struktur betraktad, som realpolitiskt verktyg, som det mordiska redskap som avlivade hundratals miljoner människor de sista 500 åren, inte som helandet av det splittrade eller sunt förnuft, som här menas. Alla politiker, akademiker, tekniker som byggt och bygger denna civilisation kan egentligen liknas vid eunucker och kurtisaner i tjänst hos kejsare och sultaner förr i tiden, menar Saul. Deras överhuvud har dock bytts ut idag och kallas ”banken”, ”nationalhemmet” eller ”industrin”.

 

Västerlandets egen förvirring när det gäller tillämpning av s.k. rationella lösningar på alla sorters problem har varit en av anledningarna bakom den bokstavstrogna islams spridning och stärkande. Muslimer kan ju alltid hänvisa till det industrialiserade våldet som är tusenfalt värre än det religiösa. Det de inte inser är att båda sorters våldsutövande hänger ihop, att det industrialiserade våldet är den rationella fortsättningen på det religiösa dito. Men detta ska inte tolkas som att det våld som idag utövas av islamiska fundamentalister kan ursäktas, eller att det bara är en reaktion på det västerländska våldet, när det snarare har att göra med hur Bokens motsägelser har tolkats av fundamentalister och utnyttjats strategiskt av muslimernas fiender.

 

Sydsvenskans recensent har inte riktigt förstått detta. Där saknas både bredd och djup i hans skissering. Rätten till kritik blandas samman med islamofobi, vilket missgynnar både muslimer som söker förändring och andra som försöker förstå och förhålla sig till den pågående konflikten.

 

Hesham Bahari

 

 
 

VEM KAN SE ELEFANTEN?

 

En kristen teolog, Joel Halldorf, går till attack mot Adonis nya bok ”Våld och islam” i Expressen (24/9/16). Han skriver under rubriken ”Adonis målar upp en vrångbild av islam” att boken är bitvis ”en faktaresistent och absurd attack på en hel världsreligion”. Han fortsätter med att säga att ”Adonis definition av islam exkluderar både filosofi och vetenskap, trots att de har haft en stark ställning i den muslimska världen”. Recensenten menar dessutom att ”Adonis’ islam är en teoretisk konstruktion snarare än en beskrivning av den levda muslimska tron.”

 

De röster som höjts mot Adonis beskrivning av en sida av den islamiska verkligheten, dess våldsamma utveckling genom tiderna och wahhabismens seger under vår tid över reform- och moderniseringsförsöken som pågick i över 100 år från ca 1850 till ca 1970, kan kännas förbluffande när de kommer från svenska kritiker. Kritikerna, som tror sig gå i försvar för muslimerna, liknar mest de blinda som försöker beskriva en elefant. Ingen av dem har en helhetsbild av varelsen, och det de känner efter med handen blir för dem hela bilden.

 

Dessa kritiker glömmer t.ex. att det var upplysningstidens hårda attack mot den inkvisitoriska och politiska kristendomen, en attack som då också riktades ”på en hel världsreligion”, som såg till att kristendomen överlevde och förvandlades till det en religion egentligen skall ägna sig åt, att ge tröst och stöd åt människor i nöd, inte att styra över deras liv och tankar. Den moderna kristendomen är på så vis det bästa beviset på det välgörande som ett ifrågasättande av religiös övermakt kan leda till. Man kan förstås fråga sig varför muslimerna nekas rätten till detta ifrågasättande.  

 

För oss som kan arabiska och följer den pågående debatten i den arabiska världen mellan religiösa apologeter och sekulära tänkare finns ingen tvekan om att ”islam”, trots alla tecken på ett uppvaknande, befinner sig i en återvändsgränd. Enda sättet för muslimerna att ta sig ur sin svåra belägenhet är att godkänna reformkraven, dvs. begränsa de religiösa auktoriteternas makt över individer i samhället. Detta bekämpas förstås med alla medel av de bokstavstroende som fått vind i seglen de sista 50 åren tack vare oljepengarna med vilka wahhabismen köper både vapen och samveten.

 

Den islam som Adonis motsätter sig är inte någon ”teoretisk konstruktion” som recensenten hävdar. Och Adonis syfte med sin kritik har ingenting att göra med ”en beskrivning av den levda muslimska tron”. Den teoretiska konstruktionen finns däremot i de kretsar som, utan att ha någon förstahandskännedom av det de försöker förklara för sina läsare, påstår att islam som ”världsreligion” ej får kritiseras. Wahhabiter hade inte kunnat säga det bättre än Rickard Lagervall, Joel Halldorf m.fl. Låt mig först ta några konkreta exempel på vad wahhabismen har åstadkommit idag i arabvärlden.

 

I Egyptens anrika religiösa universitet, al-Azhar, finns kurslitteratur som bygger på urkunder från 700- och 800-talen, inte som historiska texter som man ska ta ställning till och analysera litterärt eller antropologiskt, utan som föregångarnas (al-salaf) diktat som man absolut inte får säga emot eller betvivla. Egyptiska författare har mördats eller sitter i fängelse idag för att ha vågat kritisera dessa urkunder. I en av dessa kursböcker, som tjugoåriga män och kvinnor som går på al-Azhar okritiskt får lära sig som en del av sin religion, står det till exempel, enligt Sayyid al-Qimni, egyptisk sekulär religionshistoriker, att om en man under fastan känner att han absolut måste få utlösning, att vätskorna har s.a.s. samlats så pass att de måste finna en väg ut, och han inte vill bryta sin fasta, då får han låta en två- eller treåring hjälpa honom med handen, för mannens sperma är ädel och ren och kommer inte att besudla barnet eller påverka fastan! Där står också att en kvinna som vill obeslöjad ta emot besök av en man som inte tillhör hennes släkt kan ”adoptera” honom genom att låta honom dia ett bestämt antal gånger!

 

Ja, det räcker med dessa två exempel för att visa hur texter och attityder från 800-talet görs rumsrena tack vare wahhabismens dödliga inflytande på allt vad sunt förnuft och medmänsklighet innebär. Samma wahhabism som köpte vapen från Västerlandet för 500 miljarder dollar de sista åren för att så död och förödelse bland sina fattiga grannar och tvinga dem ut på flykt ur sina hem! Samma wahhabism som vägrar ta emot en enda flykting och tycker att Europa kan gott ta hand om dem! Hur mycket kan Joel Halldorf om hur islam praktiseras idag för att hävda att Adonis ”liknar de salafister han är mest kritisk mot”? Och vad går detta nitiska försvar för det oförsvarliga ut på egentligen? Självfallet tar de allra flesta muslimer idag avstånd från sådan medeltida obskurantism. Men antalet hjärntvättade predikanter ständigt ökar tack vare oljepengarna, tack vare Västerlandets omoraliska stöd till wahhabismen!

 

Ett vanligt påstående som ofta tas upp när man ska försvara ”islam” är att hävda att kvinnans ställning blev betydligt bättre efter islam än under förislam. Jag har själv för 25 år sen publicerat en bok skriven av en muslimsk feminist som handlar om profetens hustrur, där detta försvar för kvinnans ”förbättrade villkor under islam” görs gällande. Men böcker är till för att skapa underlag för debatt och vidare läsning, inte för att sväljas bokstavligt talat som ”sanning”. Detta gäller i lika hög grad ”Profetens hustrur” av Magali Morsi som ”Våld och islam” av Adonis. Frågan om kvinnans ställning före islam är dock långt ifrån klar. Här följer en liten ijtihad (tankemöda) från min sida som jag hoppas inte heller tas för en absolut ”sanning” av människor som läser mer än vad som står på raderna.

 

Den biografiska litteratur som behandlar profetens liv och verk har skrivits ner minst 100 år efter att Koranen sammanställts till en bok. De första riktigt stora levnadstecknarna verkade t.o.m. senare än så, mot slutet av 800-talet. Under sex till åtta generationer överfördes alltså detaljerna kring profetens liv och den tid han levde i muntligt. En tillräckligt lång tid för att låta politiskt färgade vinklingar ta över och färga själva förloppet. Kan det vara så att islams utformning under dessa 6 till 8 generationer var den patriarkala monoteismens sista spik i kistan på antikens polyteistiska inställning? Låt oss granska några detaljer närmare.

 

Under antiken hade den arabiska civilisationen ungefär samma andel kvinnor som lyckats nå maktpositioner som andra civilisationer. Några drottningar finns åtminstone dokumenterade: Bilqis i Jemen, Zenobia i Palmyra och Sajah under själva profetens tid är tre exempel. Samtidigt var de hedniska araberna ett av de sista folk som fortfarande hade gudinnor i sin panteon i en värld som alltmer kom under den växande kristendomens inflytande, de tre s.k. Allahs döttrar, som en vers i Koranen välvilligt kallade dem innan den rensades bort under senare period (se Rushdies ”Satansverserna”). Att en vers i Koranen var välvilligt inställd till Allahs döttrar beror ju på att profeten behövde stöd från dem som trodde på dessa gudinnor i början av sin mission; och att den rensades bort senare beror helt enkelt på att det stödet inte behövdes längre.

 

Men det kanske mest slående beviset för ett mer nyanserat system som utan att vara helt matriarkalt ändå bejakade och respekterade kvinnan, t.o.m. som en helig varelse, finns i Muhammads tidiga liv. Som tjugoåring valdes Muhammad till äkta man av Khadija, en kvinna som var i hans mors ålder. De förblev gifta i ett monogamt äktenskap i många år, varunder Muhammad av kärlek till henne, enligt traditionen, aldrig ens skulle våga tanken att skaffa sig andra hustrur. För Khadija var inte vilken kvinna som helst. Hon var en rik affärskvinna, ägde en karavanrörelse och utan hennes stöd, både moraliskt och konkret med pengar, hade Muhammad kanske inte kunnat etablera sig som profet. Efter Khadijas död blev omvandlingen total. Man räknar med dussintals kvinnor i hans liv mellan hustrur, konkubiner, sådana som han ägde ”med högra handen” (slavar) och andra som tilldelats honom som krigsbyte. Nu ingick inte Muhammad äktenskap med samtliga dessa kvinnor. Som segerrik herre över de arabiska stammarna tvingades han ofta ta emot kvinnor som ”fredsgåvor”.

 

Det är förstås svårt att bedöma sanningshalten bakom alla dessa detaljer som överförts muntligt i många generationer innan de skrevs ner för att bli underlaget för den institutionaliserade ”islam” på 800- och 900-talen. Men påminner inte denna knivskarpa distinktion mellan striktaste monogami och vildaste polygami om något mer än en realistisk återgivning av ett levnadsöde? Det patriarkala systemets genomförande och slutliga seger behövde ju en myt, och myter får oftast sin utformning under övergångsperioder. Ett av de första offren för den segrande islam var en poetissa som vågat skriva en raljerande vers om profeten. Hur det går ihop med påståendet som flera islamologer och muslimska feminister framkastat om att kvinnan skulle ha fått det bättre efter islam, är en fråga som söker sitt svar.

 

Adonis förtjänst är att ha satt den svenska ankdammen i gungning. Om hans bok bara leder till att både muslimer och de som verkligen bryr sig om muslimer som människor, inte bara som ”troende”, börjar tänka om och ställa frågor så har den uppfyllt sitt syfte.

 

Hesham Bahari

 

 
 

VÄLKOMMEN TILL DEN SKÖNA NYA VÄRLDEN!

  

 

I en intervju med författaren och religionshistorikern Karen Armstrong, publicerad i Sydsvenskan (250916), läser vi följande:

 

Om IS säger folk att "det är typiskt islam" och att "prästerskapet är som vanligt tyst", men det är inte sant, säger Karen Armstrong och fortsätter: – Till och med prästerskapet i Saudiarabien har fördömt IS terrordåd, på starkast möjliga sätt. Och IS ledare är mestadels före detta generaler från Saddam Husseins militärkår, som tillhörde det sekulära, socialistiska Baath-partiet. … En av de militärhistoriker jag har talat med hävdar att den starkaste drivkraften rent historiskt för unga män som har gett sig ut i krig är att de har varit uttråkade och upplevt en stark känsla av meningslöshet. CIA-anställda som har intervjuat dem som var inblandade i terrorattackerna den 11 september säger att även dessa uttryckte att känslan av meningslöshet varit den största drivkraften.

 

 

Den religiöst bigotta rörelse som startats, finansierats, beväpnats och tränats av wahhabiter med hjälp av amerikanska, franska och brittiska underrättelsetjänster och vapen, som sålts till saudierna för att bekriga Iran och dess allierade i området, består plötsligt i Karen Armstrongs märkliga uttalanden av ”sekulära, socialistiska” kadrer från Baath-partiet! Inget nämns om de hundratals tevekanaler som finansieras av wahhabiter och de tusentals videoklipp på Youtube där salafister uttrycker sin hotfulla mening om avvikande, om kvinnor, om avfällingar osv! Samma prästerskap som godkänner den offentliga avrättningen av hundratals dissidenter i Saudiarabien varje år, som diskuterar om man får eller inte får ha ett sista ligg med sin avlidna hustru enligt deras medeltida urkunder, som diskuterar hur ung flickan får vara innan hon gifts bort, 6, 9 eller 12 år? Ja, samma prästerskap som har förstört hela den muslimska världen från Indonesien till Marocko och nu infiltrerar västerlandet med sina predikanter, skulle enligt henne ha ”fördömt IS terrordåd, på starkast möjliga sätt.” 

 

 

Armstrong hänvisar till en ”militärhistoriker” som berättat för henne att drivkraften bakom de ungas anslutning till IS är att de varit ”uttråkade och upplevt en stark känsla av meningslöshet.” Samma känsla av ”meningslöshet” skulle då ha angetts som anledning av de terrorister som varit inblandade i terrorattackerna den 11 september och som intervjuats av CIA-anställda! (Min markering)

 

 

I hela mitt långa yrkesverksamma publicistiska liv har jag sällan läst liknande smörja publiceras i en dagstidning. Vilka var dessa ”inblandade” som intervjuats av CIA-anställda? De som sitter kvar på Guantanamo utan rättegång efter 15 år, eller de som samlades nakna på hög i Bu Ghraib i Irak, våldtagna och nedbrutna, så att leende amerikanska soldater kunde ta bild på dem och skicka hem? Som bekant har varken de ena eller de andra haft något att göra med 11 september.  Det finns inte ett ord av det Armstrong säger i denna intervju som stämmer med någon verklighet, varken virtuell eller faktisk. Hennes försvar för ”prästerskapet i Saudiarabien” övergår i alla fall mitt förstånd.

 

 

Armstrong håller med Adonis om att religion och politik inte får blandas ihop, men inte med hans slutsatser att ”religion” [som den tillämpas i den muslimska världen] bygger på våld. Det märkvärdiga med den kritik som riktats mot Adonis nyligen är att den bortser från de ord han så många gånger upprepat i olika varianter. Människor är fullständigt fria att tro på precis vad de vill, så länge de inte tvingar sin tro på andra. När en religion utnyttjas politiskt, så som det har varit fallet med alla religioner genom historien, när människor inte får ha sin tro i fred utan måste ansluta sig till ett påstått konsensus, om de inte vill betraktas som avfällingar och behandlas därefter, då är det något fel med denna religiösa uppfattning och dess tillämpning. Muslimerna behöver vår hjälp för att de också ska kunna leva i samhällen där yttrande- och trosfrihet inte bara står inskriven i lagen utan tillämpas utan rädsla för övermakten. 

 

 

Men vi också behöver muslimernas hjälp för att förstå vår egen belägenhet. Frågan man ställer sig efter alla dessa rabalder och hårda ord är följande: Varför är detta så svårt att förstå för västerländska iakttagare idag, som i egenskap av belästa och professionella tyckare borde ha vetat bättre om hur det egentligen förhåller sig i den muslimska världen? Kan det bero på att människor har en inbyggd respekt för och ett beroendeförhållande till tanke- och samhällssystem i största allmänhet, vilket gör att de helst låter bli att kritisera ett ändamålsenligt sådant, även om det går mot de egna humanistiska principerna? Ifrågasättandet kan bli smittosamt och leder till nästa fråga: Är inte allt detta krig mot terror egentligen bara ett annat krig om oljan och för Israels hegemoni över hela området?

 

 

Muslimska samhällen utgör den största leverantören av energi och den största marknaden för vapen som produceras av det västerländska ”demokratiska” systemet. Att Adonis ”tjoade” offentligt, som en vän uttryckte det för mig häromdan, får inte gå ostraffat. Man kunde alltid tolerera poesin och de akademiska hårklyverierna som få människor kan ta till sig, men att gå rakt på sak och skaka om monoliten och kalla tingen vid deras rätta namn, är oförlåtligt. En markering behövs! Självfallet behöver systemförsvarare inte några direktiv för att sätta i gång. De vet intuitivt vad som väntas av dem och hur man går tillväga. Detta kan vara en förklaring till varför drevet gick så hysteriskt mot den kände poeten.

 

 

För att säga det kort: Wahhabismen * har redan förstört det mesta av de framsteg som gjordes de sista två hundra åren i den arabisk-muslimska världen, och detta gjordes i maskopi med de industriella stormakterna som ville att bakåtsträvande krafter ska dominera arabvärlden för att lättare kunna splittra den och utnyttja dess resurser. Så enkelt är det! Låter vi dessa krafter, som hör till det religiösa/militärindustriella komplexet, förstöra den lilla frihet vi har kvar i Europa också, då kan vi sälla oss så småningom till våra muslimska systrar och bröder och dela munkavle med dem!

 

Välkommen till den sköna nya världen!

 

Hesham Bahari

29 september 2016

 

 

Not: * Wahhabismen har nu blivit kontraproduktiv ur det makthegemoniska perspektivet. Därför attackeras den hemma i Saudiarabien av landets kronprins Muhammad bin Salman, världens störste vapenuppköpare efter sin deal med Trump på 500 miljarder dollar. Förmodligen var begränsningen av wahhabiternas makt en del av dealen, och ett sätt att säkra den kungliga familjens makt, nu när allt fler muslimer öppet tar avstånd från islam, inte minst i själva Saudiarabien. Denna antireligiösa trend som växer lavinartat i den muslimska världen skrivs det ingenting om i västerländska medier, som fortsätter att använda samma klichéer om islam och muslimer. Men vi ska inte låta oss luras av sådana ytliga omvändelser, som den saudiske kronprinsen står för. Den som skänkt de rika saudiska kvinnorna rätten att köra bil kan lika lätt ta den ifrån dem igen. Den saudiska familjen har skänkt en Rolls Royce till varje pilot som medverkat i kriget mot Jemen, men inte en enda ambulans till den drabbade civilbefolkningen. 

 

 

 

 

TILL YTTRANDEFRIHETENS OCH DEMOKRATINS FÖRSVAR:

 

"I mina vingar bor en vägvisare..."

Ur Papper i vinden, 1958.

 

 

Journalisten: Har du något hopp?

 

Adonis:Ja. Jag tror på människan, hon är mitt hopp. Och jag tror på kärleken. 
På poesins förmåga att skapa nya bilder av världen, bilder som kan förändra världen.

 

 

"Det är nog så problematiskt att han [Adonis] uteslutande fördömer, utan att försöka tränga bakom och förstå. Det som ytterligare förstärker det tvivelaktiga i hans analys är emellertid att han själv anammat den syn på islam som han går till angrepp emot." 

 

Citatet är hämtat ur Elizabeth Özdalgas intressanta och talande recension av Adonis nya bok ”Våld och islam”, i SvD (161005). Det intressanta med recensionen är dock inte dess tafatta försök att nedgöra eller avväpna Adonis kritik av ”islam”, så som religionen uppfattats och praktiserats i århundraden. För denna ”islam” står för en människosyn och en praxis som har lett till muslimernas svåra situation idag och till att de, statistiskt sett, räknas bland planetens minst lyckade och mest förolyckade samhällen. Nej, det intressanta med recensionen, i likhet med andra kritiska recensioner som har gått till ”islams försvar”, är det ljus den kastar över vår egen demokrati.

 

I 30 år har jag som bokförläggare och översättare idogt och kompromisslöst försvarat muslimernas rätt till en humanistisk, modern ”islam”, en islam som har muslimernas bästa i siktet, utan ideologiska eller dogmatiska glasögon. I 30 år har jag agiterat och appellerat till både muslimer och icke-muslimer att se till att denna upplysta islam, som gjorde stora språng mot demokrati de sista 150 åren, skall få en chans att växa och bli stark. Resultatet som jag och många andra inom den sekulära arabiska fronten med sorg har fått bevittna är som bekant en regression utan like till den mest bokstavstrogna tolkning av ”religionen” som mänskligheten har fått skåda sedan renässanserna, både den europeiska och den arabisk-muslimska. Sprången mot demokrati, sekulariseringsförsöken och stärkandet av jämlikheten mellan könen har förbytts i hijab, niqab och burkinis.

 

Denna regression gäller inte enbart den islamiska kulturen utan känns ännu smärtsammare när den drabbar Västerlandet, så hårt att vi tvingas se landvinningarna rasa och försvinna som om de aldrig funnits. Idag måste appellen artikuleras om. Det är inte bara islam som behöver reformeras utan den västerländska demokratin, som insjuknat av all förljugenhet sedan ”kriget mot terrorn” lanserades för 15 år sedan. Men låt oss återgå till det som kallas ”islam”.

 

En religion kan inte reformeras. I detta har Adonis helt rätt. Men en religion kan och måste transformeras. Få en ny uppgift. Öppna sig så att den kan omfamna resten av mänskligheten som inte hör till dess skara troende. Religionerna har haft olika svårt med att genomgå denna förvandling. Buddhismen och kristendomen i dess nya anda har gjort det, eller försöker. Andra religioner har lyckats sämre. Islam sluter sig alltmer runt sin kärna, även om officiellt vackra tal hålls om mötet mellan religioner och om tros- och yttrandefriheter.

 

Att våldet är den bärande balken i alla slutna system är en truism. När predikanter går ut och varnar sina troende för att beblanda sig med andra som inte är troende, när predikanter ser till att kvinnans ställning försämras istället för att förbättras, när gråtande predikanter åberopar bloddrypande urkunder och framkallar hysteriska reaktioner bland sina åhörare, då är det dags att ta ställning.

 

Förra veckan mördades Nahid Hattar av en sådan ”åhörare” på trappan till justitiedepartementet i Amman, Jordanien, dit han inkallades till förhör på grund av en delning han gjorde på sin FB, där en karikatyrteckning framställer den bild islamiska statens predikanter gör sig av paradiset. Samma bild hade delats av en annan jordanier, en muslimsk ledamot i parlamentet. Men han kallades inte in till förhör och ingen har mördat honom, än. Nahid Hattar var däremot ”vänsterförfattare” och ”kristen”. Men så enkelt är det inte. Så kristen Nahid var, hade han den största respekt och kärlek för sitt arabiska arv. Han gav sina två söner muslimska namn, för att visa att han också ville vara en del av ett upplyst, humanistiskt muslimskt samhälle, som respekterar den andra och försvarar hennes rätt till avvikande tro.  

 

Mördarens motiv är samma urkunder som predikanterna, gråtande, berättar för sina troende i moskéerna, på Youtube och på tevekanaler som inrättats just för det ändamålet. En mall ur en hadith, som påstås återge profetens ord, har följande lydelse:

 

Guds budbärare (frid över honom) sade: ”Vem tar hand om Ka’b ibn al-Ashraf? Sannerligen har han skadat Gud och Hans budbärare!” Då reste sig Muhammad ibn Maslama och sade: ”O Guds budbärare, skulle det göra dig glad om jag dödar honom?” Han svarade: ”Ja.” (Ur Sahih al-Bukhari, Erövringarnas bok, kapitlet om hur Ka’b ibn al-Ashraf dödades)

 

Som om en människa kunde ”skada” Gud! Samma mall har använts på flera av dem som inte ville underkasta sig den gryende religionen. Samma mall används idag för att egga upp muslimer mot muslimer och mot icke-muslimer. Adonis bok hade kunnat bli betydligt digrare, men resultatet hade blivit detsamma. Det säger jag med sorg över hur Västerlandet envisas med att sticka huvudet i sanden.

 

Om kritikernas omsorg främst hade gällt muslimernas rätt till frihet och kvalitet i sina liv och i sina hemländer vore det gott och väl, men nej, det är inte muslimerna som gynnas av deras kritik.

 

Text: Hesham Bahari

 

 

 
 
 
 
 
2016 tilldelades Adonis Stig Dagermanspriset i Älvkarleby 

8 titlar av Adonis utgivna av Alhambra finns att beställa hos din bokhandlare

 

Boken - Platsens gårdag nu, Del I

Boken - Platsens gårdag nu, Del II

Boken - Platsens gårdag nu, Del III

Sånger av Mihyar från Damaskus

Detta är mitt namn

Bönen och svärdet - Essäer om arabisk kultur

En introduktion till arabisk poetik

och 

Samtal med min far, Adonis, av Ninar Esber och Adonis

 


 
 
 
 
 
 
Poeten Adonis med sin fru Khalida i Beirut på 1950-talet
Khalida Said är dessutom en av arabvärldens främsta litteraturvetare och kritiker
 
 

RSS 2.0