Nya böcker Våren 2017
FÖRISLAMISK POESI OCH RITUALENS POETIK
av Suzanne Pinckney Stetkevych
Övers. Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari
Hft. / 400 s.
Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi nedtecknad och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet, al-qasída, tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen. Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litteratur, tjänade qasídan som en profan motsvarighet till Koranens heliga text. Det återstår dock att formulera en poetik som hjälper oss att analysera och värdera dessa dikter. Suzanne Pinckney Stetkevych presenterar här en första estetik för den muntliga poesin i allmänhet och för den förislamiska i synnerhet. Hennes forskning bygger på en närläsning av en omfattande diktkorpus som omfattar flera genrer, från odet till stråtrövardiktningen och kvinnoelegier.
Förislamisk poesi och ritualens poetik utforskar samspelet mellan myt och ritual i traditionella samhällens poesi. Genom att kombinera olika betraktelsesätt, hämtade från antropologi och litteraturvetenskap, undersöker författaren en av de svåraste och mest fängslande genrerna i den arabiska litteraturen. Författarens tillämpning av olika tolkningsteorier på detta område har gjort det möjligt för både specialister och icke-specialister att sätta sig in i den arabiska diktningens mytiska dimension – en dimension som i stor utsträckning förbisetts i tidigare lärda arbeten. Och vad mera är, författaren lyckas påvisa betydelsen av den arabiska qasída-traditionen för komparativ forskning om lyrikens natur.
Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellanösterns språk och komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University i USA. Hon har publicerat bl.a. “The Mantle Odes: Arabic Praise Poems to the Prophet Muhammad”, “The Poetics of Islamic Legitimacy: Myth, Gender and Ceremony in the Classical Arabic Ode” och “Early Islamic Poetry and Poetics: The Formation of the Classical Islamic World”.
Boken kan beställas hos Din bokhandlare
vilka är fåglarna att skicka över osynlig vidd
där ovisshet är blekare än stillhetens bleke
där berg höljs i gröngråa skikt på skikt
där björkarna savar, men oviljan är ett nav
*
skimrande frimodsvingar
släcks under bröstet
grad för grad
stänger om hjärtat
rum för rum
en ospårad stig är kvar
Detta är en diktsvit som börjar vid vägens slut och sträcker sig fram över sex dagar. Diktsviten är skriven som en symfoni där missmod och bitterhet och glädje och sorg och ljus har sina självklara platser och sina olika tempon, men där det alltid förblir osäkert hur det ska gå. I livet är man naken vare sig man vet om det eller ej, vare sig man vill det eller ej. Allt har ytterst sin mening i själens danande.
"Waltrés poesi borde upptäckas av fler. Just inte bara stenarna skulle vara en mycket förträffligt bra introduktion till hans poesi för den som känner sig manad att beträda hans lyriska sfär."
Tommy Gunnarsson, Tidningen Kulturen
”inte bara stenarna – utan den ljusa sanden också” är den andra diktsviten
av Mats Waltré som har publicerats på Alhambra förlag. Under 2015 utkom “om O”.
Boken kan beställas hos Din bokhandlare
***
VARFÖR SÅG JAG INGENTING KOMMA, NOUR?
av RASHID BENZINE
"Sedan några månader plågas jag av en påträngande fråga, som drabbar mig som en återkommande huvudvärk. Varför beger sig unga män och kvinnor, som fötts i mitt land, som har sina rötter i min kultur och delar ett engagemang som till stor del sammanfaller med mitt, iväg till ett land som befinner sig i krig för att döda människor i Guds namn, en Gud som också är min? Denna brutala fråga fick en ny aktualitet med de fruktansvärda attentaten i Paris den 13 november 2015, när den konflikt som pågått i världen i stort bröt ut i mig och slet sönder mig på ett fasaväckande sätt, där en del av mig startade krig mot en annan del för att så död och smärta. Hur kan jag leva med denna inre splittring? Så tog denna brevdialog mellan en far och hans dotter som gett sig av till det 'heliga kriget' form, ett svårt, kanske omöjligt samtal som jag utvecklat i min fantasi.”
Rashid Benzine
Rashid Benzine är islamolog och forskare som tidigare skrivit faktaböcker om islam,
bland annat om nya tänkare och för unga. …en bra översatt och tankeväckande bok
som även lämpar sig för ungdomar.”
Ulf G. Eriksson, BTJ
Rachid Benzine är lärare, islamolog och forskare knuten till Ricoeur-stiftelsen. Han försöker i sina böcker resonera fram en islam i nivå med vår tid. Han skrev för några år sedan uppslagsverket Les Nouveaux Penseurs de l'islam (Islams nya tänkare) (Albin Michel) och nyligen Le Coran expliqué aux jeunes (Koranen förklarad för de unga) (Seuil). Tillsammans med Christian Delorme har han skrivit La République, l'Église et l'islam. Une révolution française (Republiken, kyrkan och islam – en fransk revolution) (Bayard)
Höst i Berlin är en bok om skrivandet, samtiden och mörka skuggor ur det förflutna. Höst i Berlin bildar ett begrepp som är både estetiskt, politiskt och existentiellt. Det handlar om sägandets att, broarna över Spree, Nefertitis leende och Rosa Luxemburgs död, das Volk, namn som kommer långt ifrån, historiens ängel, nio kärl av ljus. Höst i Berlin, alltid höst i våra rörelser och tankar. Höst i Europa och världen i mars 2017 då nationalismen och högerpopulismen åter är på frammarsch. Det är där vi lever, där vi bor. Höst i Berlin.
På Alhambra har Bo Gustavsson tidigare gett ut diktsamlingen Nemesis nu.
Poetiska reflektioner om vår oroliga samtid och de skuggor som förmörkar den
Bo Gustavsson
Höst i Berlin
Alhambra
Högerpopulismen och nationalismen är åter på frammarsch i Europa. Trots Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet har Marine Le Pen stadigt gått framåt med Front National, och i Tyskland blåser högervindarna allt iskallare runt Angela Merkel.
I det korta dramat Solens stad som utgör kärnan i Höst i Berlin byggs ett samtal upp mellan Rosa Luxemburg, socialisten som mördades av nazisterna, och den vackra drottningen Nefertiti som levde hela sitt liv i solens stad. Samtalet förändras mellan akterna och blir till en diskussion om vår samtid och de krafter som hotar den. Skådespelarna börjar ta fram sina verkliga jag och de åsikter som styr dem tills en man i publiken frustrerad ställer sig upp och ropar: "Jag säker ett perspektiv för igenkännande! Jag söker ett perspektiv!" Han tystnar sedan och lämnar lokalen. Hans utbrott och sorti lämnar plats för ett nytt perspektiv, det icke föreställda, och föreställningen kan fortsätta, på ett annat plan med nya föreställningsvärldar.
I de korta prosatycken som sedan följer utvecklar Bo Gustavsson sina tankar om den nygamla katastrof som hotar Europa. Hans reflektioner runt Tyskland efter murens fall, de skuggor som lever kvar och de kalla höstvindar som blåser i Berlin där han vandrar runt, bygger på det perspektiv som utvecklats under pjäsens gång och den oro han känner för utvecklingen äter sig långsamt in i läsarens medvetande.
Elisabeth Brännström
Ny Bok: De svenska översättningarna av Omar Khayyam
Nils Wiklund
De svenska översättningarna
av Omar Khayyam
Din vinterskrud af trånad och af tvång,
kom, slunga den vid bägarklang och sång
i vårens lusteld! Snabbt är vingens slag,
hos tidens fågel och hans väg ej lång.
Omar Khayyam i Arvid G. Damms tolkning från 1910
Få poeter har blivit så tolkade och omtolkade som den persiska skalden och astronomen Omar Khayyam (d. 1123). Bara till svenska finns ett tiotal olika återgivningar. Nils Wiklund, psykolog och själv översättare av persisk litteratur, presenterar bredden och djupet på dessa försök, som delas in i två grupper: vidaretolkningar efter Edward Fitzgeralds engelska översättningar samt direktöversättningar från persiska. Från Arvid Gerhard Damm och Frank Heller till Akbar Golrang och Sven Christer Swahn tar vi del av de olika översättningsstrategier som möjliggjort ”det omöjliga”, att översätta poesi från ett främmande språk! Ett kapitel ägnas Eric Hermelin, vars tolkningar av persisk litteratur (sammanlagt 8.700 sidor) förlänade honom en hedersmedalj från Shahen av Iran, levererad 1942 av den iranske ambassadören till översättaren på Sankt Lars sjukhus i Lund. Illustrationerna till boken är gjorda av Arvid Gerhard Damm (1910) som gjorde den första översättningen till svenska av Omar Khayyams dikter.
Nils Wiklund har tidigare översatt ”Det var en gång”, genombrottsverket från 1922 av M-A Jamalzadeh, den moderna iranska litteraturens grundare (Alhambra, 2015).
Om "Det var en gång"
Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu. Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige. Alexander Svedberg, Tidningen Kulturen
Böckerna kan beställas hos samtliga bokhandlare.
Ny Bok: "Berättelser från Alhambra" av Washington Irving
"Irvings berättelser är besjälade av upptäckarglädje, såväl av platsen som sådan som av de berättelser vilka strålar från byggnaden. Läsaren är med på hans favoritplatser, ser hans utsikter över landskapet från fönster och balustrader och bevittnar hur historierna stiger upp som ur Sheherazades mun. Boken är i Ulla Ericsons översättning en frisk och entusiasmerande läsupplevelse, Kerstin Eksell bidrar med intressant efterord. Den blev en stor succé och bidrog starkt till att väcka intresset för Spanien, landets betydelse genom seklerna, dess kultur och historia." Arne Johnsson / BTJ
Washington Irvings klassiska reseskildring från Granada och hans sagor från det moriska Spanien översattes till svenska av Carl Netherwood så tidigt som 1833, bara ett år efter originalutgåvans engelska publicering, och utgavs senare igen i en "ny" översättning av O V Ålund, 1881. ”Berättelser från Alhambra” är den första översättningen av boken till modern svenska, av Ulla Ericson, och med efterord av Kerstin Eksell. Boken blev en av de första stora "bestsellers" under 1800-talet och gjorde Alhambrapalatset och Granada till ett av alla tiders främsta turistmål.
Boken kan beställas hos samtliga bokhandlare
www.alhambra.se
Elden är hans boning: Ingemar Leckius förord till Adonis "Sånger av Mihyar från Damaskus"
"Sånger av Mihyar från Damaskus"
av ADONIS
ELDEN ÄR HANS BONING
av Ingemar Leckius
Libanon har mer än de flesta länder blivit en sinnebild för vår tids tragiska sönderslitenhet, en hatets arena, en ständigt skiftande stridsscen för olika religiösa och politiska makter. För inte så länge sedan avtecknade sig landets motsättningar dock i ett annat, mer gynnsamt ljus. Då kunde Libanon tvärtom framstå som en kulturernas korsväg, en utvald mötesplats mellan öst och väst, gammalt och nytt.
Från Libanon kommer poeten Ali Esber, mer känd under pseudonymen Adonis (namnet har blivit internationellt känt med franskt uttal: Adoníss), en av arabvärldens märkligaste diktare. Han är präglad av Mellersta Österns oro och uppbrottsstämningar, är på en gång arvtagare till den klassiska kulturen och revoltör mot den sekellånga stagnationen. Med sin visionära hetta är han något av en arabisk Rimbaud.
Adonis härstammar egentligen från Syrien, där han föddes 1930 i en alawitisk familj i den fattiga bergsbyn Qassabin. Legenden förtäljer att landets president en gång passerade denna avkrok, varvid den 14-årige Ali Esber läste upp en egen högstämd dikt för honom, vilket gjorde så starkt intryck på den celebre gästen att han beslöt att bekosta pojkens utbildning. Från den obemärkta byn, där han vallat får och gått i koranskola, tog Ali Esber ett hisnande kliv in i en annan värld och en annan tid, till läroverksstudier i staden Latakia och så småningom universitetsstudier i Damaskus.
Studiemödorna ägnades filosofi och litteratur. Adonis blev en eminent kännare av traditionell arabisk poesi, framför allt den lysande epoken i abbasidernas Bagdad, i vars skugga alla sentida diktare dväljs; sin förtrogenhet har han dokumenterat både i en stor antologi och i flera kritiska verk. Men han uppreste sig mot den efterföljande förfallsperioden, då förkonstling och klichéer tog överhanden, då dikterna vimlade av gasellernas horn och antilopernas ögon, då qasidans ändlösa rimkedjor blev till förgyllda bojor. Det kom ett ögonblick då han måste spränga de förkalkade formerna, göra sig urarva.
Även om det finns klassiska ekon i en del av Adonis dikter, t ex av versmåttet al-mutadarak, föredrar han tveklöst den mer dynamiska fria versen. Den mest rebelliska formen blir för honom prosadikten, som är ”ett språng över alla barriärer”.
Den gamla, rigoröst bundna versformen kom för Adonis också att spegla det petrifierade, förtryckande samhället. Jämsides med sitt poetiska uppror ägnade han sig åt politisk agitation, därtill inspirerad av den 1949 avrättade Antun Saada, grundaren av Syriska Nationella Partiet. Själv blev han internerad i militärfängelset i Qunaitra 1955-56. Straffet var ett tecken på att Adonis, trots sin upphöjelse ur folkets ringhet, hade förblivit okorrumperad och trogen sitt ursprung.
”Mitt folk har dött som eldar dör — utan spår”, heter det i en tidig dikt. Elden har i hög grad blivit Adonis poetiska element, på en gång skrämmande och lockande med sin förhärjande och förvandlande kraft. Till hans mytiska favoritgestalter hör Fågel Fenix, undergångens och pånyttfödelsens symbol. Här är början av ”Uppståndelse och aska”, en central diktsvit i samlingen Papper i vinden (1958), tolkad av Sigrid Kahle:
Jag drömmer att jag håller ett brinnande kol i min hand
det har burits hit på en fågelvinge
från äventyrens horisonter
Det luktar brandrök från Karthagos undergång
kanske Tyros har brandmärkt det och kanske en kvinna
vars långa hår virades till skeppstågor
Jag drömmer att mina läppar är ett brinnande kol
Myrrans starka doft för mig på vingar till landet
som är och icke är, till solaltaret i Baalbek
Det sägs att en fågel där, berusad av dödslängtan
i namnet av en ny morgon och ett nytt liv
förbränner sig själv
och ur dess aska flammar solen upp
och nya horisonter
Ännu en mytisk ledtråd hittar man i poetens täcknamn. Adonis, som ju hos oss mest är en speglosa för en bildskön yngling, väcker i Orienten andra och djupare associationer. Den som via Eliots Det öde landet finner vägen till Frazers Den gyllene grenen får en förklaring. Adonis, som också hette Tammuz, dyrkades som växtlighetens gud av de semitiska folken i Syrien före grekernas tid. Han sargades till döds av ett vildsvin vid den flod som bar hans namn och dömdes att leva halva året i underjorden, men han återuppstår varje vår och färgar ängarnas anemoner röda, ja själva Medelhavet rött.
För en grupp unga poeter i Syrien, Libanon och Irak var detta något av en revolutionär myt, som förebådade en pånyttfödelse i arabernas ”öde land”. För Adonis egen del utgjorde valet av namn också en frigörelseakt, ett steg ut ur den slutna islamiska världen, en strävan att ”skriva in själva den arabiska traditionen i den universella kulturen”, som han uttryckte saken i en intervju i Le Monde för några år sedan.
En stor öppenhet kännetecknade också tidskriften Shi’r (Poesi), som Adonis tillsammans med Yusuf al-Khal grundade 1957, då han hade gått i landsflykt i Libanon. Shi’r — och i ännu högre grad efterföljaren Mawaqif (Ståndpunkter), som Adonis ensam startade tio år senare — blev de ojämförligt viktigaste och mest oberoende organen för de moderna diktarna, inte bara i Libanon utan i hela arabvärlden.
Adonis var eldsjälen i den nya poesin, en ivrig förmedlare av oväntade möten. Han tolkade själv Rilke, Pasternak och Saint-John Perse till arabiska, men har på senare år också verkat i motsatt riktning, föreläst om arabisk poetik på Collège de France 1984 och nyligen till franska översatt al-Ma’arri, den blinde syriske diktaren från 1000-talet. Det är som om han höll hela kulturens vindros i sin hand.
Frändskapen med den märkligt frisinnade, på en gång skeptiske och fromme mästaren från Ma’arra är betecknande. Adonis, som har kallat sig själv en ”hednisk mystiker”, rör sig med sublim frihet i Mellersta Österns alla religiösa gränstrakter. I ”Uppståndelse och aska” kunde han anspela på kallelsevisionen hos Jesaja, men den legendariska Fågel Fenix identifieras i samma svit också med ”ljusflamman” Kristus, som har ”lika många vingar som det finns blommor i vårt land”. Men framför allt åberopar han de sufiska mystikerna, som ju ofta har brännmärkts som kättare, särlingar och upprorsmän av det ortodoxa Islam. Det kan gälla en martyr som al-Halladj (”elden härjar i dina ögon”) eller den ”himmelske dåren” an-Niffari från Nippur med hans esoteriskt gåtfulla bildspråk.
Som en lyrisk förtätning av alla dessa gestalter kan man kanske uppfatta hjälten i Adonis genombrottsverk Sånger av Mihyar från Damaskus (1961), även om den inledande ”psalmen” förklarar att ”han skapar sitt släkte utifrån sig själv — han har inga förfäder och hans rötter finns i hans steg”. Han är besläktad enbart med andra unika nyskapare, som insett sambandet mellan förintelse och förvandling, vetekornets dialektik. Samtidigt är Mihyar givetvis Adonis egen persona, hans mytiskt uppförstorade mask.
Mihyar är således både undergångens och nyskapelsens profet. Han tecknas till stor del i bländande negationer: han är ”tvivlets såningsman”, han åkallar ”guden som sliter sönder sig i mina steg”, hans ord är ”vindar som uppviglar livet”. Men han är också en lidelsefullt irrande människa, en som har sin boning i själva sökandet, en ständig gränsöverskridare på spaning efter ett land bortom ont och gott, ”en värld som börjar vid världens udde”. Förtrogen med underjorden, med vanvettet, är han en omstörtare som talar med blixtens stämma, han förebådar ”vägrans syndaflod” men också en katharsis (”som om Historien tvådde sig i mina ögon”) och en ny värld i det fördolda:
Jag skapar åt de havande nätterna
ett fosterland av rötternas aska
Men även om Mihyar ”återger livet dess oskuld”, även om han träder in i ”skapelsens liturgi” och ”förser stenarna med barnens läppar”, är han medveten om det ständigt hotande syndafallet, om tyranniets återkomst med dess stelnade sanningar och förvända livsformer. Därför håller han sin törst osläcklig, därför blir han en Odysseus som fortsätter sina irrfärder i det inre efter återkomsten till Ithaka, därför önskar han möta Fenix i elden, ja i själva askan. Ovissheten, Mihyars ”hemland”, är också de obegränsade möjligheternas rike, fröet i livets innersta.
Sånger av Mihyar från Damaskus är en både vidsträckt irrande och envist borrande bok. Adonis lyriska ordförråd ter sig nu gränslöst, bortom alla estetiska skrankor, samtidigt som han ständigt återkommer till sina nyckelord — vägran, sår, irrande, eld… — och skänker dem en allt mångtydigare laddning. Han tänjer sina uttrycksmedel till det yttersta, skapar oavbrutet bilder som spränger vaneseendet. Det är en säregen poesi som frammanar visioner vid blindhetens gräns, som triumferar i sin självupphävelse, som oavlåtligt förbrinner i paradoxer.
Än mer sammansatt är den lyriska vävnaden i Adonis andra stora verk från detta decennium: Metamorfoser och utvandringar i dagens och nattens regioner (1965). Av de fyra diktsviterna i denna samling är väl ”Älskarens metamorfoser” förhållandevis mest lättillgänglig. Man tycker sig höra — modernistiskt transponerade — ekon från både Höga Visan och den förislamiska beduinpoesin i dessa på en gång upphöjda och sinnliga kärleksdikter. Adonis lovprisar den älskade, bakom vars skiftande gestalt man skönjer hustrun Khalida, och hennes strömmande hängivenhet: ”du öppnar dig för mig som källan”. I den jordiska älskogsakten övervinns murar och mörker — ”de instängda horisonterna andas”, ”alla lemmar har blivit fönster” — och ett genomlyst ögonblick skymtar världens förlorade enhet.
Adonis med hustrun och litteraturkritikern Khalida Said i Beirut 1956.
Även Jaktfalken har en synbar historisk bakgrund, nämligen historien om Abdul Rahman ad-Dakhil, som återupprättade umayyadväldet i Andalusien på 700-talet. Ändå är denna svit — liksom i än högre grad Alkemins blomma och Dagens och nattens regioner — väsentligen ogripbar. Tillsammans skildrar de ett magiskt universum, en värld i oavbruten förvandling och utan synliga gränser, där dröm och vaka, inre och yttre, liv och död glider över i varandra.
Enligt den insiktsfulla Sigrid Kahle förenar Metamorfoser… Herakleitos flytande-brinnande världsbild med alawiternas själavandringslära och alkemins symbolspråk. Detta hermetiska verk är utan tvivel en märklig läsupplevelse, som för den oinvigde ändå förblir gäckande mitt i sin orientaliska lyster, ett slags språkets svävande trädgårdar, bildernas fata morgana:
Jag måste resa i askans paradis
mellan hemliga träd.
I askan finns legenderna, diamanten
och det gyllene skinnet.
Jag måste resa i hungern, i rosorna, mot skörden.
Jag måste resa, jag måste vila
under de faderlösa läpparnas valv.
I de faderlösa läpparnas sårade skugga
växer alkemins uråldriga blomma.
I detta gnistrande mytdunkel — som skapat för arabisk skönskrift — är det svårare att urskilja den samhällskritiska dimensionen. Men den finns likväl kvar hos Adonis, tydligare i de dikter som tillkom omkring 1970.
Nästan fyrtio år efter det att Lorca hade skrivit sin berömda En poet i New York författade Adonis under en Amerikaresa — i samband med att han tilldelades International Poetry Forum pris i Pittsburgh — ett lyriskt motstycke: ”En grav för New York”. Det är ett långt prosapoem skrivet efter rastlösa vandringar längs New Yorks gator, en dikt med uppbruten form där apokalyptiska syner växlar med collageartade inslag, där Whitman förekommer vid sidan av Marx och an-Niffari. Liksom sin spanske föregångare ser den arabiske poeten i penningens metropol en dödscivilisation, en producent av katastrofer, ”en slavmarknad för alla raser”, men han betraktar den i högre grad med Tredje världens ögon:
”Du strider i Palestina, i Hanoi, i både norr och söder, i Österlandet och Västerlandet, mot folk som inte har någon annan historia än elden. Och jag säger: alltsedan Johannes Döparens dagar bär var och en av oss sitt avhuggna huvud på ett fat och inväntar sin andra födelse.”
Trots att Adonis är medveten om de svartas nedärvda agg mot araberna för att dessa medverkat till deras forna olycksöde, känner han mest frändskap med dem. Liksom hos Lorca pulserar livskänslan och det orimliga hoppet starkast i Harlems mörka gryning:
Sålunda underblåser jag min eldslåga.
Vi bor i det svarta larmet för att våra lungor skall
fyllas av historiens vind. Vi stiger upp i de svarta
ögonen, som är barrikaderade likt kyrkogårdar,
för att besegra solförmörkelsen. Vi färdas
i det svarta huvudet för att ledsaga framtidens sol.
Adonis har ingen riktig hemhörighet vare sig i öst eller väst. Men han har inte undgått att präglas av den tragiska utvecklingen i Libanon – han är medborgare där sedan länge – och av det motsägelsefulla skeendet i arabvärlden överhuvud, som ju inte precis har gynnat några revolutionära drömmar ”. Den västerländska tanken hänger sig åt teknikens djävul och den orientaliska tanken åt despotismens djävul”, kan han spetsa till sin dubbla kritik, vilket har gjort honom till en kontroversiell person på många håll i Mellanöstern.
Diktare i politiskt utsatta situationer väljer ju inte sällan att maskera sin kritik i historiska och mytiska bilder. Det har också varit Adonis metod. Efter arabernas förödmjukande nederlag mot Israel i sexdagarskriget 1967 skrev han ett par långa dikter, som är en förtäckt uppgörelse med deras ödesdigra mentalitet. Titeln på den ena, ”Prolog till de sekteristiska furstarnas historia”, syftar på de inbördes stridande lokala kungarna i 900-talets Spanien, men anspelar också på splittringen i dagens arabvärld.
Samma tvära scenväxlingar i tid och rum, samma dubbelexponeringar av myt och dagsaktualitet förekommer i ”Detta är mitt namn”, där diktaren än skådar ”Gud som en tiggare på Alis jord” och än rapporterar om hur ”en armé av förintade ansikten korsar historien”. Det är en bitter sorgesång, en ”liksvepning”, men också en dikt om ett askfärgat trots, ett pyrande uppror. Formen är våldsamt sönderbruten, tempot ett slags flämtande stackato och de inflammerade synerna jagar varandra över sidorna ända till slutet:
Jag såg historien i en svart fana gå som en skog
Jag lät bli att nedteckna
Lever i längtan i elden i upproret i mitt lands magiska och skapande gift
Mitt hemland detta skimmer denna blixt
i den återstående tidens mörker
På senare år har Adonis vidareutvecklat denna stora, ”mångdimensionella” eller ”totala” diktform (för att använda kritikern Kamal Abu Díbs termer), t ex i den omfångsrika samlingen Singularis i pluralform (1975) och i diktsviten Vaggan (1983), av vilka jag bara känner några brottstycken. Men dessemellan har Adonis återgått till ett mer begränsat format, t ex i Öknen (1985), en svit korta, sordinerade dikter som skrevs under Beiruts belägring sommaren 1982.
Ännu en samling med en förbryllande torr och abstrakt titel, Analogier och premisser (1980), rymmer bl. a. centrallyriska meditationer över språkets och poesins väsen, men också en rad subtila miniatyrporträtt av arabiska och västerländska diktare.
Rainer Maria Rilke
Sedan rosen har överlämnat sig åt solen
och vissnat, ärver vinden ett gyllene stoft.
Jorden säger om sina ruiner: se min sång
som har återvänt till mig.
Adonis torde vara den mest inflytelserika poeten i arabvärlden efter 1950; någon har till och med myntat uttrycket ”adonism” för fenomenet. I grund och botten är hans poesi dock oförliknelig. Själv håller han också en markerad distans till sina efterföljare, ungefär som en sufisk pol, en invigd mästare, med kärv pedagogik överger sina lärjungar vid mystikens ekvator.
Men även om många beundrande röster anser honom vara den arabiska poesins nydanare framför andra, saknas det inte kritiska stämmor. Medan europeiska läsare ibland finner honom vara alltför orientaliskt bortvänd, menar vissa arabiska bedömare att han har blivit alltför västerländsk, drivit sin modernistiska omvälvning in i kaos och obegriplighet. Och steget är förvisso långt från den regelstränga qasidan till Adonis konvulsiviska prosadikter. Men i sina Collège de France-föreläsningar (En introduktion till arabisk poetik, Alhambra, 2:a uppl. 2010) hävdar han likväl att det tvärs över tidsklyftan råder en djup frändskap mellan många av de gamla arabiska diktarna och Europas poetiska nydanare, mellan en Abu Nuwas och en Baudelaire, mellan sufier och surrealister.
Och Adonis hänvisar till klassiska arabiska litteraturkommentarer som verkar häpnadsväckande moderna, t ex Djurdjanis ord om det metaforiska språket som ett slags magi, som förenar motsatta ytterligheter, ”liv och död, vatten och eld”. Eller Rummanis uppfattning att den skönaste texten är den mångtydiga, den öppna och outtömliga.
Ett sådant ideal främjas givetvis av arabiskans oerhörda ordrikedom och inbyggda mångtydighet. Men det bidrar förstås också till den allmänt omvittnade svårigheten att översätta arabisk lyrik. När Adonis dikter tolkas till västerländska språk, riskerar de att iföras en semantisk tvångströja, att betydelserna naglas fast på ett ibland missvisande sätt. Därtill krävs av översättaren – och även av läsaren – att han gör sig mödan att tränga in i en främmande föreställningsvärld, där många av hans gamla orienteringspunkter är borta.
Med dessa förbehåll kan man bara uppmana dem som söker de poetiska äventyrens horisonter att läsa Adonis dikter på tillgängliga språk. Till slut måste man ändå förlita sig på sin intuition, på den visshet som Adonis har uttryckt i en suggestiv rad:
I mina vingar bor en vägvisare.
Ingemar Leckius
Förord av Ingemar Leckius
Inbunden 202 sidor
BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Hindren
Morgonen åter och åter läst
och under huden ständigt dessa grottor
dessa hinder, dessa spillror
Ständigt dessa ensliga trakter
och ständigt dessa gravar under ögonfransen
dessa kringspridda lemmar, dina sångers offer
I ditt ansikte återstår varken jord
dans eller födelse
Ständigt detta missfall i dina ådror
I skalet har du en stjärna
i klipporna en arvedel
i klarheten ett land
o tomhetens furste
språk där vindar och avstånd töms
min bön har varit att du skulle stanna i askan
att du inte skulle återse dagen
att du inte skulle vakna på nytt
vi har ännu inte lärt känna din natt
vi har aldrig seglat med mörkret
O Fenix, jag har bett att magin skulle dröja
och att vårt möte skulle ske
i elden, i askan
jag har bett att vanvettet skulle vägleda oss
Bestarnas klippa: en katedral över jägar- och samlarsamhällets tankeliv
Utsikten från "Bestarnas klippa" i Gilf Kebir-platån, Sydvästra Egypten.
Samtliga bilder tagna av Hesham Bahari under två expeditioner till området
organiserade av Alhambra, 2008 och 2010.
”Bestarnas klippa” (även kallad Mestikawi-Foggini grotta eller Wadi Sura II)
är en stor klippa i den egyptiska delen av libyska öknen med en enorm hällmålning,
där ca 5000 små och stora figurer har målats för mer än 7000 år sen.
Klippan ligger i Wadi Sura vid den sydvästra foten av Gilf Kebir-platån i det avlägsna sydvästra hörnet av Egypten nära gränsen till Libyen och Sudan. Området, övergivet i dag, är en av de torraste platserna i Sahara.
Klippmålningen upptäcktes 2002 av arkeologerna Massimo och Jacopo Foggini och översten Ahmed Mestikawi. Under 2010 har forskare vid universitetet i Köln genomfört en fördjupad studie av platsen
och kallat den Wadi Sura II för att skilja den från den ca 10 km längre österut belägna Wadi Sura I (”Simmarnas grotta”).
Hällmålningarna skapades för mer än 7000 år sedan. På den tiden var klimatet i Sahara fuktigt.
Under Holocen-perioden fanns det en sjö vid foten av klippväggen.
Klippmålningen är 17 m bred och nästan 7 meter hög och innehåller över 5000 välbevarade
figurer målade med rött, gult, vitt och svart pigment.
Den utgör det största och intressantaste fyndet hittills i Sahara.
Hundratals "händer" täcker den skyddade klippväggen
Ett tjugotal huvudlösa bestar förekommer i målningen.
Medan handsymboliken återfinns i många grottmålningar över hela världen,
är de huvudlösa djuren unika för denna plats och tyder på en tidig mytologisk berättelse,
som kanske handlar om jägar- och samlarfolkens uppfattning om födelse och död,
möjligtvis även om återuppståndelse.
Bestarna omges av mänskliga grupper. De huvudlösa djuren har ofta långa svansar, tjurliknande kroppar,
benen slutar på vissa av dem med något som påminner om ormhuvuden istället för fötter.
Det ser ut som om de spottar ut och sväljer mänskliga varelser,
vilka närmar sig dem svävande eller simmande.
Några av bestarna verkar vara insvepta i eller utsmyckade med
ett slags gyllene nät med invecklade mönster.
Klippmålningarna visar även grupper av dansande, flytande eller simmande människor.
Men viktigast är kanske att det visar hur utvecklat sinne för språk och metaforer
dessa forntidens människor redan förfogade över.
På den nedre vänstra kanten verkar två rader av dansande människor vara separerade från varandra av en spricka i stenen. De på sprickans ovansida håller händerna över huvudet, medan de nedanför sprickan verkar vara en spegling av de förra i mindre storlek.
Klippmålningarna innehåller även strutsar, gaseller, giraffer och det som ser ut som ett ungt lejon (nedan).
Symboliken av de huvudlösa bestarna har ännu inte blivit dechiffrerad.
Mejla din beställning till [email protected]
SOMMARERBJUDANDE
Halva priset t.o.m. 15 augusti 2016
115 kr istället för 230 kr.
Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240
Mycket har skrivits om Egypten, dess mångtusenåriga historia och myllrande folkliv längs den gröna Nildalen. Men i den här boken får vi lära känna den väldiga landyta, som täcker över 90 % av Egyptens areal, och ändå bara hyser ca 2 % av dess befolkning. Dess väldiga sandslätter med dyner i ständig, omärklig rörelse, dess klippiga bergsryggar, märkliga kalkstenslandskap och förrädiska saltträsk... alla bär de på fascinerande hemligheter om länge sedan svunna epoker, då människor befolkat denna öken, som för miljoner år sedan varit ett stort hav.
Författaren, Wael Abed, har ägnat 20 år åt att utforska de egyptiska öknarna och oaserna. Obesvärat men inkännande berättar han öknens historia, om dess myter och legender, flora och fauna, om ökenforskningens pionjärer och de expeditioner han själv deltagit i genom åren.
Boken har ett rikt bildmaterial med över 100 färgbilder.
"En hyllning i text och bild till öknen i allmänhet och det egyptiska Sahara i synnerhet.
Förläggaren Hesham Bahari står för många av bokens oförlikneliga bilder,
som de från det förhistoriska Gilf Kebir."
Sören Sommelius, HD
En bok som strålar kärlek: Pia Hellertz om "Tibhirines anda"
Tibhirines Anda
av Broder Jean-Pierre & Nicolas Ballet
(2012, svensk övers. 2016)
Alhambras förlag
Pia Hellertz – juni 2016
http://www.piahellertz.com/Tibhirines_Anda.pdf
Natten mellan den 26 och 27 mars 1996 fördes sju av nio klosterbröder från Tibhirineklostret i Atlasbergen i Algeriet bort och en månad senare hittades de mördade. Kvar på klostret blev två munkar, varav den ene var broder Jean-Pierre som nu är 92 år gammal.
Nicolas Ballet har intervjuat den gamle munken under ett trettiotal timmar och dessutom gjort omfattande research omkring klostrets historia. Dessutom har broder Jean-Pierre själv skrivit ner berättelser som är inarbetade i texten. Det är en helt fantastisk läsning. Vilka människor det finns!
Broder Jean-Pierres berättelse om vad som hände den där natten och grubblerierna över varför han blev besparad, är verkligen stark. ”Innebar detta att jag inte var redo att möta Herren den natten? Jag blev desto mer brydd av att Evangeliet inte säger vilken av de två personerna som är lyckligast: den som förs bort eller den som lämnas kvar?” (sid. 39).
De mördade sju munkarna. Bilden hämtad från internet.
Jag blir enormt tacksam mot Nicolas Ballet som valde att engagera sig och berätta och därigenom ge oss en inblick i ett liv som är så enormt främmande mot mitt. Nicolas Ballet berättar i slutet av boken att han skar ut sju små kors ur cederträ från Atlasbergen. Martyrernas gravar ligger i närheten av Tibhirines verkstad. ”På hemligt ställe gräver jag ner de sju små korsen av ett träslag som inte förgås”, berättar han (sid.164).
Lever bland ”fienden”
Tibhirineklostret låg mitt i en muslimsk omgivning, vilket var en fientlig omgivning. Men munkarnas uppgift var inte att missionera. Tvärtom! Endast genom sitt sätt att leva och handla ville de visa att det var möjligt att leva i fred. Broder Jean-Pierre beskriver den symboliska dubbelstegen.
Vi går upp på stegen på den ena sidan och ni går upp på stegen på den andra sidan. Vi klättrar båda mot toppen för att förena oss med Gud, och var och en gör det via sin egen tro. Ju högre vi klättrar mot Gud, desto närmare varandra kommer vi, och ju närmare vi ömsesidigt kommer varandra i vänskap, respekt och välvilja, desto närmare Gud kommer vi (s. 18).
Men det var sannerligen inte lätt. Det är just detta boken handlar om. Att vandra tillsammans men på olika sätt… Berättelserna om de utmaningar som mötte munkarna när klostret startade är verkligen intressanta. De arabiska grannarna hade i början enormt svårt att acceptera klostret och munkarna. ”Att lära oss leva tillsammans var vårt projekt” (sid. 78). Berättelserna om hur munkarna steg för steg vann muslimernas förtroende är rörande. Ett exempel:
Vi frågade dem vem som var dagens böneutropare och försökte sedan att känna igen hans röst när den återkom. Fader Célestin, som var mycket musikalisk, fick idén att komponera ett credo i samma tonläge som böneutroparen hade, att använda vid vissa av våra gudstjänster (sid. 90).
Martinus
Sen snart 40 år tillbaka har jag integrerat den danske vismannen Martinus’ världsbild i mitt liv. Utifrån sin intuitionsbegåvning har han i ett stort antal böcker beskrivit den logiska världsbilden och de andliga naturlagarna, där lagen om reinkarnation och lagen om karma (”lagen om sådd och skörd”) är ett par.
Vi är alla stadda i utveckling, i liv efter liv efter liv. Martinus är mig veterligt den ende som förklarat världens lidande, det s.k. teodicéproblemet. Om Gud är god och allsmäktig, varför tillåter Han krig och lidande? Jo, säger Martinus, därför att lidandet är den enda vägen för oss att utveckla vår nästakärlek, vår empati, vår tolerans och vår förståelse för andra människors och djurs lidanden. Den enda vägen…
Munkarnas livsstil
När jag läste om broder Jean-Pierre, hans munkbröder och även om de franciskanernunnor vi får möta i boken, så är det första gången jag får ”uppleva” hur Martinus livsregler kan realiseras i en bister verklighet. I aldrig något sammanhang bemötte dessa munkar och nunnor sina medmänniskor med annat än tolerans, förståelse, empati, nästakärlek och ständig hjälpsamhet.
Kriget var nära
Under år 1993 skärptes läget omkring klostret. Munkarna började diskutera om de skulle ge sig iväg eller inte. Polischefen i byn föreslog att de skulle sätta sig i säkerhet, men munkarna vägrade, av samma anledning som de tidigare vägrat ha polisbeskydd vid klostret. De menade att detta skulle ha stört deras relation till befolkningen, som de menade behövde deras närvaro. (Klostret hade en klinik dit byborna kom för gratis vård.) Om de hade accepterat myndigheternas beskydd hade de förlorat den neutralitet som de ville ha och de skulle inte längre bete sig som ”riktiga munkar”. ”Det var så vi uppfattade vårt kall”, berättar broder Jean-Pierre (sid. 94). Det går inte att låta bli att imponeras av dessa munkar när jag läser om hur de hanterade situationen under inbördeskriget i Algeriet mellan islamisterna och regeringen.
Film
Det gjordes en film om klostret och morden på munkarna, "Gudar och Människor" av den franske regissören Xavier Beauvois. Den kom att betyda mycket för klostret och för de två överlevarna. Tragedin blev känd över hela världen genom filmen. Broder Jean-Pierre berättar att han blev enormt imponerad av skådespelarnas insatser. Han skriver:
Jag upplevde en intensiv glädje när jag såg den. Till och med vår prior såg den ett tiotal gånger. Det är uppenbart att den Helige Ande har inverkat, för en del av skådespelarna, trots att de inte är troende, är mer övertygande än munkar. Det sätt varpå de sjunger i kapellet är perfekt och till och med bättre än vår egen sång eftersom vi ibland har en benägenhet att sjunga som krattor (sid. 41).
Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta...
GUDAR OCH MÄNNISKOR är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois. Filmen är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996 då sju franska munkar kidnappades och senare dödades när förhandlingarna mellan franska staten och en terroristgrupp bröt samman. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämnt till Frankrikes Oscar®bidrag i kategorin Bästa utländska film. Presentation av filmen på Discshop.se
I klostret timme för timme
I ett kapitel berättar författarna om livet i klostret. Undrar varför munkarna måste stiga upp så himla tidigt på morgnarna? Klockan 20 minuter över 3 på natten ringer väckarklockan till den första bönen. Varje dag hålls sju gudstjänster i klostrets kapell. Det är regler som utfärdades av ”den helige Benedikts” på femhundratalet och brukar betecknas som ”timmarnas liturgi” (sid. 110). Broder Jean-Pierre skriver: ”När min väckarklocka ringer klockan tjugo minuter över tre på natten måste jag erkänna att jag får anstränga mig en aning för att komma upp ur sängen eftersom det ofta händer att jag är uppe sent för att läsa eller ta hand om försenad brevskrivning” (sid. 111). Broder Jean-Pierre är ofta humoristisk och ärligt självgranskande, vilket gör boken mycket givande och lärorik.
Han skriver också: ”Såsom munkar måste vi hela tiden vara på vår vakt mot slapphet, det vill säga en form av depression. Varje ledsamhet kan leda oss till medelmåttighet och ett undflyende av munklivets krav. Så om vi upplever skadliga tankar jagar vi bort dem direkt. Man måste inse att vårt kall kräver att munklivet går vidare” (sid. 47).
Broder Jean-Pierre berättar att han ibland gjorde frukost till bröderna. Eftersom han var ensam i köket kunde han börja gnola på ”den vals som mina föräldrar tyckte om att dansa till, och sjöng den ibland med låg röst samtidigt som jag svängde om i köket” (sid. 99). Han berättar att han då kom på en idé:
Om terroristerna kom med sina pistoler och k-pistar och om munkarna då befann sig i kapellet, så skulle han dansa en improviserad vals för dem. ”Jag trodde att det skulle göra dem förvånade och att det skulle visa dem att vi inte var rädda. Men någon chans att förverkliga min idé fick jag aldrig”, skriver han (sid. 99).
Franciskanernunnorna
I början på 2000-talet hade jag förmånen att få besöka ett college i norra USA , Alverno College i Milwaukee, Wisconsin. Det grundades år 1887 av tre franciskanska ”school sisters”, som kom till Wisconsin från Europa. Syftet var att utbilda nunnor till församlingslärare. År 1948 öppnades det även för andra studenter, men fortsätter att vara ett kvinnocollege. Där mötte jag tre kvinnor som kommit att betyda mycket för mig som forskare och universitetslärare, de tre franciskanska skolsystrarna, vars mission det är att undervisa.
Det blev därför extra fascinerande att läsa om medförfattaren Nicolas Ballets möte med de franciskanska nunnorna, som botar sjuka berbernomader på 3 500 meters höjd i Atlasbergen i Marocco. Det är syster Marie, 84 år och syster Barbara, 56 år. De har inga nunnedok eller speciella dräkter eller kors på sig. Inget skiljer dem från den omgivande muslimska befolkningen. ”Bergen för oss närmare Gud och vi är alla på väg åt samma håll om än på skilda vägar”, säger syster Barbara (sid. 103). De efterträdde den nunna som kom dit på 70-talet och som i början levde i tält på samma sätt som nomaderna, syster Cécile Prouvosts. Syster Cécile hade författat en liten handbok om medicinalväxter. Den innehöll ”en lång förteckning av inhemska läkande växter och deras verkningar” och den utökades allteftersom hennes eget kunnande utvecklades (sid. 103).
Nunnorna berättar att när byn elektrifierades i början av år 2009 så började en hel del nya sjukdomsbilder framträda. ”Alla hade tagit lån för att kunna köpa parabolantenner! De började se på TV tio timmar om dygnet och kom och knackade på vår dörr för att de led av outhärdlig huvudvärk. Sedan lugnade det ner sig. De tröttnade på TV till slut” (sid. 104).
Nunnorna klättrade till fots i bergen, i snö och kyla, för att komma till sjuka människor. De hade en guide som också var tolk och som bar medicinerna. Han berättade beundrande för författaren om systrarna som orkade dessa svåra klättringar och deras oändliga tålamod. Och jag undrar vad det är som får människor att utsätta sig för dessa nästan omänskliga påfrestningar för att hjälpa andra människor? ”Om de inte var här, skulle livet vara svårt. De sköter allt som staten inte kan ordna. De ger sjukvård, men de hjälper också våra barn med deras skolgång och en hel del andra saker”, berättar guiden. Berberna kallar nunnorna för marabojorna, som är muslimska helgon (sid. 104).
Präst eller mjölnare?
Broder Jean-Pierre berättar om sin uppväxt och det som fick honom att så småningom välja munklivet. Han växte upp i en liten by, Lorraine, i Frankrike, som var ”ett koncentrat av mänskliga olikheter”. Kontakterna visade att de olika religionernas traditioner ofta överlappade varandra. Byn hade bara en protestant och ingen var muslim. Men däremot fanns det flera judiska familjer. De flesta var katoliker. Jean-Pierres bästa kompis var jude. Han berättar att han vid ett tillfälle lyckades få den judiske kompisen att stoppa in sitt huvud under en vattenkran i skolan och sen berättade för honom att han just hade blivit döpt. Kompisen blev förtvivlad och trodde på allvar att han kristnats. ”Jag ångrade mig genast och gör det fortfarande”, skriver broder Jean-Pierre (sid. 66).
När Jean-Pierre var ung, våren 1941, tvingades han göra Arbeitsdienst, något som alla franska unga män i regionen tvingades till under nazisterna. Han vägrade resa till Tyskland och hamnade inför domstol, men klarade sig undan. Han berättar att han, då han såg kyrkan utanför fönstret i domstolen, bestämde sig för att ”lägga mitt liv i den Heliga Jungfruns händer” (sid. 69). Och han mumlade tyst för sig själv om Hitler: ”Om jag får träffa honom ska jag slå honom på käften!”
Muslimer och islamism
Boken är ett försvar för dels religionsfriheten och dels för muslimerna och den sufiska traditionen inom islam. Författarna berättar ingående om muslimernas traditioner, sufiernas hjälpsamhet och kärleksfullhet med vilka de hade gemensamma bönestunder, deras omsorg och medkänsla. Munkarna hade en muslimsk kokerska och muslimska hjälpare i trädgården och i klostret. Munkarna anlade tillsammans med de muslimska byborna jordbrukskooperativ och de bestämde tillsammans vilka växter man skulle odla, och sen delade man på skördarna (sid. 53).
Buddhismen
Broder Jean-Pierre berättar att en av munkarna var expert på buddhismen. Han lärde dem zenbuddistisk meditation och andningsövningar. Broder Jean -Pierre berättar att han försökte ”några dagar på att sitta i lotusställning, men med föga framgång” (sid. 99).
En bok som strålar kärlek
Jag var sjuk och ville läsa något som stärkte mig. Det var rätt val av bok.
Pia Hellertz
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
"Varför är boken underbar att läsa? Ett hopp om framtiden!": Ny bok från Alhambra "Tibhirines anda"
Carsten Palmer Schale recenserar boken i Tidningen Kulturen
En mycket hoppfull bok, ”Tibhirines Anda”, om en djup gemenskap mellan icke-missionerande trappistmunkar och lokalbefolkningen – och (det sufiskt inspirerade) Ribát al-Salám – i Algeriet och Marocko har publicerats på svenska. Den är ett resultat av ett intimt samarbete mellan ”den siste överlevande från Tibhirin”, fadern och brodern Jean-Pierre (Schumacher), och journalisten vid tidningen Progrès i Lyon, Nicolas Ballet.
Varför är boken underbar att läsa? Jo, därför att den till allra största delen handlar om en ovanlig historia om genuin medmänsklighet. Givet att trappistmunkarna går med på att inte missionera, och att man tillsammans med Sufierna avhåller sig från all form av dogmatik, utvecklas dels en mycket glädjande gemenskap i mötena inom "Ribát al-Salám – dvs. 'Fredens föreningsband'", dels – och särskilt – en kärleksfull relation mellan ("vanliga") berber/araber å ena sidan och de katolska munkarna (och nunnorna) å den andra,
Man försöker på intet vis "pracka på den Andre" (jfr Lévinas) sina teoretiska trossatser, utan samverkar i sann medmänsklig anda rent praktiskt. Men detta hindra inte att man också samlas under det gemensamma ljuset, som återfinns i såväl Bibeln som Koranen. Exempelvis återfinner vi ju både Maria och Jesus (Sidna Issa i Koranen, Sidi Assou på berberspråk ) i båda de heliga skrifterna, och omtanken om just den Andre. Detta leder till att man exempelvis deltar i varandras högtider (Ramadan och julen), och att man rentav utvecklar gemensamma böner och sånger.
Centralt, mycket centralt i sammanhanget, är därtill (den sufiska) tanken på "Den symboliska dubbelstegen". Broder Jean-Pierre förmedlar tanken på den "Den symboliska dubbelstegen" (i Midelt den 20 september 2011) på följande vis:
"Vi går upp på stegen på ena sidan och ni går upp på stegen på den andra sidan. Vi klättrar båda mot toppen för att förena oss med Gud, och var och en gör det via sin egen tro (tari´qa). Ju högre vi klättrar mot Gud, desto närmare varandra kommer vi, och ju närmare varandra vi ömsesidigt kommer varandra i vänskap, respekt och välvilja, desto närmare Gud kommer vi."
Carsten Palmer Schale i Tidningen Kulturen
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
"...ett av de märkligaste verken i modern litteratur"
Adonis och Hesham Bahari i Älvkarleby den 28 maj 2016.DN recenserar ”BOKEN - Platsens gårdag nu / Del II” av Adonis
Så berättar Adonis poesi om döda världar och levande tid i Syrien
I dag tar den syriskfödde poeten Adonis emot Stig Dagerman-priset på plats i Sverige. Hans senaste utgivning på svenska är ett av de märkligaste verken i modern litteratur, skriver Stefan Jonsson.
”Boken är ett verk i tre delar. Den första kom på svenska 2005, den andra 2014. Översättaren är Hesham Bahari, som också är Adonis svenske förläggare. Det är en av de mest värdefulla översättningsinsatserna som gjorts i Sverige. Låt oss hoppas att Bahari även mäktar del tre.”
”Texten är som en bergskedja, något man färdas runt eller igenom, klättrar över eller betraktar på avstånd. Det är på samma gång skapelseberättelse, episk historia, mystik, revolutionsdikt och modernistiskt montage. Med själva titeln visar Adonis – kätterskt – att han konkurrerar med Bibeln och Koranen.”
”Spelplatsen är det arabiska 900-talet, den islamska kulturens så kallade blomstringstid, fylld av framsteg och enastående andliga insatser, liksom av fältslag och fejder, och med ett kalifat – det abbasidiska – som från Bagdad höll undersåtar och motståndare nere med våld.”
Läs hela recensionen här http://www.dn.se/dnbok/sa-berattar-adonis-poesi-om-doda-varldar-och-levande-tid-i-syrien/
Stig Dagermanpriset 2016 tilldelas Adonis
Den syrisk-libanesiske poeten Adonis tilldelas 2016 års Stig Dagermanpris för ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen.
Adonis verk på svenska
Tolkning av Hesham Bahari och Ingemar och Mikaela Leckius
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle
***
Adonis:
"[Minoriteter och oliktänkande i] Arabvärlden behöver inte tolerans, utan jämlikhet"
(SvD 20160423)
Adonis stora verk ”Boken. Platsens gårdag nu, del I–III” anses av många vara det främsta som skrivits på arabiska de senaste decennierna. (De två första delarna finns i svensk översättning av Hesham Bahari, utgivningen av den tredje delen är planerad till 2017.) I detta mäktiga verk levandegörs poeten och upprorsmannen al-Mutanabbis liv och gärningar under 900-talet. al-Mutanabbi fängslades men frisläpptes och ägnade sedan resten av sitt liv åt poesi. I ”Boken” går Adonis igenom de mystiska, esoteriska och upproriska inriktningar av islam, som sufismen, som brutalt krossats av den härskande klanen.
När vi träffas hänvisar Adonis till sin bok om al-Mutanabbi, och påpekar att den arabiska våren inte är det första upproret i arabvärlden.
– Vi har genom århundradena sett betydligt mer radikala och genomgripande uppror. Alla har slagits ned brutalt av den härskande makten. Inget uppror kan lyckas så länge man inte har en konstitution som skiljer på stat och religion, en lagstiftning som bygger på jämlikhet – mellan män och kvinnor, judar, muslimer, kristna, ateister, buddhister och så vidare. Vi behöver inte i första hand tolerans utan jämlikhet. Utan jämlikhet är arabvärlden dömd att gå bakåt i all evighet.
Läs mer på http://www.svd.se/adonis-arabvarlden-behover-inte-tolerans-utan-jamlikhet/om/kultur:litteratur
Se även förorden till ”Sånger av Mihyar från Damaskus” och ”Detta är mitt namn” nedan
På http://bahari.blogg.se/2016/april/elden-ar-hans-boning.html (Elden är hans boning av Ingemar Leckius)
Och http://bahari.blogg.se/2016/april/forordet-till-detta-ar-mitt-namn-adonis.html (Diktaren i världen av idag av Alain Jouffroy)
Boken - platsens gårdag nu, del II.
ETT HEM I SPRÅKET
Adonis har sagt att hans enda hemland är det arabiska språket. I hans händer är det ett storslaget land, konstaterar Eva Ström.
Nu föreligger del två av Adonis mäktiga tredelade verk ”Boken”, med den storslagna undertiteln ”platsens gårdag nu” som utkom på arabiska mellan 1995 och 2002. Idag nås vi av de skakande rapporterna från Syrien, Adonis födelseland. Det är oundgängligt att inte tänka på dagstidningarnas rapporter…
Läs mer på http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/ett-hem-i-spraket/
BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Kontroversiella skärvor ur vardagen - Recension av "Det var en gång"
Kontroversiella skärvor ur vardagen
Alexander Svedberg recenserar ”Det var en gång” av M-A Jamalzadeh
Mohammad Ali-Jamalzadeh (1892-1997) var en central gestalt inom den persiska modernismen. Novellsamlingen Det var en gång är hans mest kända verk, och ges nu ut på svenska av förlaget Alhambra, som tidigare bland annat har översatt poeten Adonis.
Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu. Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige.
Jamalzadeh växte upp i Iran, men flyttade senare därifrån efter att fadern avrättats i efterdyningarna av 1905-1907 års revolution. Det var en gång författades i Berlin 1921, och publicerades i Iran 1922. Många reagerade med bestörtning på Jamalzadehs ocensurerade kritik. Trots detta blev Det var en gång stilbildande.
Samlingen består av sex berättelser, alla utförda i sin egen stil. I "Mulla Ghorban Alis hjärtekval" kombinerar Jamalzadeh till exempel en förödande humor med lärda referenser. Språkdräkten blir här mässande, och transformerar texten till en klagosång. Vad som förenar novellerna är att den lättsamhet som finns i varje berättelse även återspeglas i språket. Metaforerna hämtas ofta från det abrahamitiska tankestoffet, i synnerhet Koranen. Vissa daterade liknelser får man dock leva med, som till exempel "de var så roliga att det skulle ha fått en jude som just blivit rånad att skratta".
Jamalzadeh talade många språk, och leker med språkförbistringar och idiomatiska uttryck samlingen igenom. Flera gånger ställs novellernas huvudpersoner inför ord man inte förstår, och detta vävs in i händelseförloppet. Jamalzadeh bryter också stundtals den fjärde väggen, men vänder sedan på greppet för att låta läsaren bli en del av narrativet. Det är skickligt gjort, och sådana berättartekniska grepp var ovanliga för tiden.
Vad som verkligen gjorde Det var en gång så unik i sin tid var blandningen av satir, den inhemska poetiska traditionen och den europeiska modernismen. Leken med dessa influenser märks inte minst i omgivningsbeskrivningarna. Bland Jamalzadehs svidande karakteriseringar återfinns nämligen längre stycken av suggestiv kontemplation, ofta med utgångspunkt i naturen.
"Trädens grenar tyngdes ner av snön så att de liknande nedböjda puckelryggar, och från deras isiga skägg rann tårar av längtan till våren. Då och då syntes flockar av hungriga korpar som hade satt sig på kadavret av något djur som nyligen dukat under. Rovgirigt och glupskt slet de loss hud och köttslamsor från benknotorna på djuret. Den kotiga ryggraden på det kalätna kadavret såg ut som en besynnerlig trädstam, som man kunde tro hade fallit ner på slätten från en annan värld. De välvda revbenen som stack ut från ryggraden såg ut som vore de trädets blodiga grenar och de svarta korparna dess levande blommor."
Jamalzadehs liknelser framstår som vågade för tiden, med starkt patos i liknandet av en extrafunktionär med en "rabiessmittad hund", och en dörr beskrivs som "hårdare än hjärtat på en statstjänsteman". Ibland blir dessa väl magstarka, men var en viktig del av bokens nya tilltal.
I många avseenden var poesin och prosan en etablissemangslitteratur i Iran, liksom även var fallet i stora delar av Europa en bra bit in på 1800-talet. Traditionen stod i centrum, och den autokratiska staten hade alltid tolkningsföreträde. Det skrivna ordet existerade därmed mot en bakgrund av sociala koder och godkända ämnesval. Jamalzadeh bröt mot många sociala och religiösa tabun genom att låta skärvor ur vardagen beskrivas mot bakgrund av fundamentalism, revolutionstankar och klasstänkande.
I den värld Jamalzadeh beskriver finns korrupta politiker och rättrådiga idealister, men sällan någon poetisk eller gudomlig rättvisa. Skeenden är ofta abrupta, oavsett om det rör sig om en kardares tillfälliga upphöjelse eller hur ett gott hjärta lönas med ont. Han raljerar över religiösa fundamentalisters neurotiska syn på kvinnan, men också över unga iranier som på ett mycket pompöst sätt vill efterapa européer.
Reaktionen mot Det var en gång blev så stark att det till och med anordnades bokbål. Novellerna avtäckte en vardag som makten inte ville kännas vid, och tog ingen hänsyn till hierarkier i sin kritik av människors dårskap. Till skillnad från många samtida modernistiska experiment är Jamalzadehs samling allt annat än tungrodd. Istället presenteras berättelserna på ett lättfattligt, men elegant, språk.
Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu. Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige.
Alexander Svedberg
4 april 2016
http://tidningenkulturen.se
DET VAR EN GÅNG
Persiska noveller
av Mohammad-Ali Jamalzadeh
Hft / 160 sidor
Översättning från persiska och förord av Nils Wiklund
Framgången beror säkerligen till stor del på att novellerna är så bra. De är alla helt olika
varandra vad gäller ämnesval, men de är alla lika spännande, lika angelägna när de kritiserar olika aspekter av samhället, lika medmänskliga när de skildrar människans villkor, men framför allt är de lika i ett avseende: en obetalbar säregen humor, ibland med en bitande satir, då han kritiserar politikernas korruption, prästerskapets hyckleri, de sociala orättvisorna, kvinnans undanskymda ställning och det västerländska inflytandet.
"... engagerande, underhållande och genomsyrade av mänsklig värme. Det var en gång är således en samling av bra, intressanta, läsvärda och mycket välskrivna noveller."
Albin Eklund Djurberg / BTJ
Pionjärens bok brändes på bål. Den persiska novellens fader avvek från traditionen.
Det var en gång ... sex korta noveller, oftast skrivna i jag-form, som ledigt och lätt med en stilla humor skildrar korrupta politiker, hycklande präster eller kritiserar kvinnosynen.
Claes Wahlin / Aftonbladet
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Det inflammerade minnet: Muhalhil ibn Rabí'a och Basús-kriget
Utdrag ur en kommande bok:
"The Mute Immortals Speak" av Suzanne Pinckney Stetkevych
Det inflammerade minnet:
Muhalhil ibn Rabíca och Basús-kriget (494-534 e.Kr.)
av Suzanne Pinckney Stetkevych
(Översättning av Hesham Bahari)
Arabien 100 år före islam
I sin redogörelse av Basús-kriget betonar al-Nuwayrí särskilt släktfejdens politiska konnotationer. Han konstaterar till en början att endast under tre tillfällen var alla Ma'add-stammar förenade, det sista av dessa under den ökände Kulayb Wá’il, Muhalhils äldre bror. Berättelsen om Kulayb handlar om en enskild individs egenmäktiga förfarande, vilket skiljer sig markant från stammens uppfattning av hövdingen som en primus inter pares. Kulayb besegrade och skingrade de jemenitiska härarna tills alla Ma'add-stammar var förenade under hans ledning och skänkte honom kungamaktens emblem och privilegier: en kungs andel i krigsbytet, kronan, kunglig hälsning och lydnad. Efter honom myntades ordstävet ”mäktigare än Kulayb Wá’il”. Sedan började han förtrycka sitt folk; han lade beslag på de bästa betesmarkerna och vattenhålen (himá) och förbjöd andra herdar än sina egna att valla eller vattna sina hjordar där. Vi läser i Kitáb al-Aghání att Kulayb hade blivit så fåfäng att, som den etiologiska myten bakom hans öknamn (Lilla hund) förtäljer oss, han alltid ledsagades av en liten hund och närhelst han befann sig på en lovande betesmark släppte han ner den och lade beslag på hela det område där hundens skällande kunde höras.
Nu hände det att de besläktade klanerna av Taghlib, som hade Kulayb som hövding, och Bakr, vars hövding var Murra ibn Dhuhl, hade slagit läger intill varandra i Tiháma. Murra hade en dotter, Jalíla, som var gift med Kulayb, och en son, Jassás. Den senare hade en faster, al-Basús, som levde under Jassás och Banú Murras beskydd och som ägde ett fint kamelsto. En dag befann sig detta olycksaliga sto tjudrat framför Jassás tält när Kulaybs kamelflock gick förbi. Djuret drog i sitt tjuder tills det lossnade och slog följe med Kulaybs kameler. När de nådde fram till vattenhålet upptäckte Kulayb det främmande djuret och tog rasande fram pil och båge och sköt henne genom juvret så att, med Kitáb al-Aghánís ord, ”hennes blod blandades med hennes mjölk.” När al-Basús såg detta kastade hon av sig slöjan och skrek, ”O vilken skam! O beskyddare/granne!”
Här handlar det ytterst om ett misslyckande med att uppfylla släktskapets förpliktelser. Eftersom Bakr och Taghlib är besläktade klaner borde Kulayb ha erkänt al-Basús rättigheter, även om släktbanden är svaga (genom moderslinjen och med skyddslingsstatus). Blandningen av blodet med mjölken antyder en oreda i släktbanden – blodsbandet på mannens sida och de forna arabernas ”mjölkens band” på kvinnans. Ett budskap är tydligt: att tillskansa sig makt och privilegier är att avsäga sig sitt ansvar och överlåta sina skyldigheter till andra. Dessutom är al-Basús åtbörd och rop på hjälp ett tecken på vanhedrad kvinnlighet, vilket männen antingen måste hämnas eller själva överta skymfen.
Den impulsive och heroiske Jassás visade sig vara situationen vuxen. Han besteg sitt riddjur med spjutet i hand och, åtföljd av sin kusin cAmr, dödade Kulayb. Därefter myntades ordstävet ”mer olycksbådande än al-Basús” (ash’am min al-Basús).
Från krigets allra första början har regeln som genererar styggelser satts i verket. Förväxlingen av personligt privilegium med plikten gentemot släkten leder till en ”olaglig offerhandling”, där juvret som borde ge mjölk nu ger blod. Det kränkande dödandet av kamelstoet, livets och välmågans källa, samhällsskickets symbol, signalerar det nära sönderfallet. Ytterligare en styggelse blir en följd av att Kulayb dödas: släktgruppen betalar i regel en mans blodvite i kameler, men att istället betala för en kamels död med en människas liv – och dessutom stamhövdingens/kungens liv – är till synes fasansfullt. Men kanske är ekvationen ändå rättvis på en djupare nivå: en symbol för samhällsskicket mot en annan symbol. Och kanske är det avsedda budskapet detta att en våldshandling även mot gruppens lägsta medlem – en gammal kvinnlig skyddsling – kan fullständigt stjälpa hela samhällsbygget.
Muhalhils och Banú Taghlibs svar finns nedtecknat med avseende på de rituella och offermässiga idéer med vilka vi, vid det här laget, är bekanta:
Och så rustade Muhalhil för krig mot Banú Bakr: Han övergav kvinnor och uppvaktning, han avsvor sig hasardspel och vin och han samlade sina stridsmän. Sedan sände han en delegation till Banú Shaybán [dvs. Bakr] för att söka förlikning för det som skett. De tog sig till Murra ibn Dhuhl ibn Shaybán i sin rådsförsamling och sade: ”Ni har begått en allvarlig handling genom att dräpa Kulayb för ett gammalt kamelsto. Ni har skurit av blodsförvantskapets band och kränkt det som hålls för heligt [fa qatactum al-rahim wa intahaktum al-hurma]. Vad beträffar oss beklagar vi att behöva gå i krig mot er utan att först söka gottgörelse från er. Därför erbjuder vi er fyra tillvägagångssätt som kan hjälpa er att undvika krig och hålla oss nöjda med det.” – ”Vilka är dessa fyra?” svarade Murra. De sade: ”Återuppliva Kulayb för oss, eller överlämna hans dråpare Jassás, så att vi kan döda honom, eller [er son] Hammám, ty han är hans like i värde [kaf’], eller överlämna er själv till oss, för med ert liv kommer hans blod att bli återköpt [wafá’].” Då svarade Murra: ”Vad gäller att återuppliva Kulayb kan detta aldrig ske. Beträffande Jassás är han en impulsiv ung man som var snabb med att slunga sitt spjut, sedan besteg han sitt riddjur till jag vet inte vilket land han har flytt. På tal om Hammám är han fader till tio, broder till tio och farbror till tio, och alla är de ryttare i sin stam. De kommer aldrig att överlämna honom till mig så att jag kan föra honom till er för att bli dräpt för någon annans brott. Vad mig anbelangar, ännu ett plundringståg till häst i morgon och jag kan vara först att falla, så varför skynda på min död? Men jag ska ge er två val: För det första, ni har mina andra söner. Fäst en sadelgjord över nacken på vilken ni vill av dem, ta honom till era män, och slakta honom som en slaktkamel [fa idhbahúh dhabh al-jazúr]. Annars kan jag ge er som ersättning [kafíl] för Bakr ibn Wá’il[s blod] ett tusen mörkögda kamelston.” Därpå brusade männen ilsket och de sade: ”Det duger inte att ni ger oss era små söner och erbjuder att sälja oss mjölk för Kulaybs blod!”
En noggrann läsning av denna passage pekar på att krig var oundvikligt, för den vanliga regeln är att ett blodvite på hundra kameler betalas för att sona ett mord inom släktgruppen. Att Banú Taghlib från början erbjuder att godkänna bara blod för blod och faktiskt vägrar till och med tusen kamelston är ett tecken på att släktskapsbanden har brutits. Här vill vi hävda att överskattningen av den fåfänge Kulayb var det som orsakade denna brytning. Al-Nuwayrís kommentar indikerar just denna upplösning av stam- eller klanfederationen:
Krig bröt ut mellan dem, och Jalíla, Kulaybs hustru, återförenade sig med sin far och sin klan, och Bakr ibn Wá’ils andra klaner gick sin väg. De avskydde att förena sig med Banú Shaybán för att hjälpa dem strida mot sina bröder och betraktade Jassás dräpande av Kulayb för ett gammalt kamelsto som en sorglig affär. Så [Banú] Lujaym avgick, och [Banú] Yashkar vägrade bistå dem, och al-Hárith ibn cUbád drog sig tillbaka till sitt eget folk, och han var fadern till Bujayr och ryttaren som ägde stridshästen al-Nacáma.
Samhällsskickets upplösning uttrycks vidare i en anekdot om de starka banden mellan Kulaybs bror, Muhalhil, och Jassás bror, Hammám. De två var som bröder och hade gått ed på att aldrig ha hemligheter för varandra, det vill säga tills Jassás dödade Kulayb och de två blev dödssvurna fiender.
Ett oidipusdrama finner också vägen in i berättelserna om förhållandet mellan bröderna Muhalhil och Kulayb, precis som i fallet med Durayd ibn al-Simma och hans äldre bror. Hövdingen Kulayb hittar ständigt den unge Muhalhil i sällskap med kvinnor och döper honom till zír al-nisá’ (kvinnobesökare = ”vekling”). Han säger, ”Vid Gud, om jag dödas kommer du att nöja dig med mjölk för mitt blod!”
I en annan berättelse söker Umáma, Muhalhils brorsdotter och Kulaybs och Jalílas unga dotter, efter sin farbror för att han skall hämnas faderns död, men finner honom berusad. Därpå reciterar hon ett uppviglingspoem som börjar med:
Fröjdar du dig i nöjen och vin
omedveten om händelsernas förlopp?
Vet du att Kulayb ligger dräpt
av den förrädiske Jassás, mitt på ljusa dagen?
En liknande version berättar om hur Muhalhil befinner sig under ruspåverkan med sin dryckesbroder Hammám när nyheten om Kulaybs död når honom. Hans reaktion är dock exakt densamma som den ungdomligt utsvävande Imru’ al-Qays när han fick meddelandet om hur hans far dödades av sina egna undersåtar, de förrädiska Banú Asad: han fortsätter att supa resten av dagen, för att först dagen efter besvara ropet på hämnd.
Sådana berättelser verkar uppkomma när blodshämndsedens rituella mönster övergår i narrativt mönster. Det kan vara arketypiska kopplingar snarare än faktiskt blodsband som ledde till påståendet att Muhalhil var morbror till den kände poeten Imru’ al-Qays ibn Hujr. I detta särskilda fall kan man inte undgå misstanken att den bättre kända legenden om Imru’ al-Qays och meddelandet om hans faders död kan ha genererat en parallell berättelse för hans ”morbror”. Den klassiska arabiska litterära traditionen placerar de poem som tillskrivs Muhalhil ibn Rabíca inom denna snabba förökning av arketypiskt genererad folklore.
Poemet som sägs vara Muhalhils första poetiska svar på mordet på Kulayb är ett passande motdrag till den senares gliringar mot sin yngre bror. Det börjar med att poeten jämför sin sorg med kvinnornas veklagan bara för att avsluta med en brysk distinktion mellan manligt och kvinnligt sörjande. Poemet följer ett rituellt övergångsmönster som rör sig från den kvinnliga tårfällande lamentationen till den manliga blodsutgjutande dito. I detta liksom i andra liknande poem finner vi att poeten först deltar i tårutgjutelsen, uppfattad som en omogen eller effeminerad handling, för att sedan överskrida den och åta sig den manliga förpliktelsen att utgjuta blod som hämnd.
Muhalhils elegi över sin bror Kulayb
Förr brukade vi vaka över våra friborna mör
1) Förr vakade vi svartsjukt över våra friborna mör!
Inget öga måtte se dem utanför sina boningar.
2) De vandrade motvilligt vidare efter de jordfäste Kulayb.
Skam och nesa efter honom skulle bli deras lott.
3) Du ser mörna med de runda brösten, små avklädda,
gaseller, nu när Kulayb har fallit, berövade sina slöjor.
4) De river sina ansikten, barhuvade, suckande av längtan
efter honom, och lovar att länge stå ut med olyckan.
5) Berövade, sörjande sin hårda lott, en eld brinner
i deras magar, de blänger med röda och svullna ögon.
6) ”Vem skall hjälpa de utblottade när de ropar efter hjälp?”
frågar de. ”Vem skall doppa de spänstiga spjuten i blod?
7) Vem skall dra lott om slaktkamelen till folket
när morgonkylan tränger genom de knutna repen?
8) Vem skall vara först med att samla blodspengar?
Och vem skall undsätta oss när olyckan är framme?”
9) Han var min proviant mot tidens motgångar;
sedan gick han förlorad och mina förråd tömdes.
10) Min själ sörjer en saknad tid, som knäar över mitt bröst
som en kamel med tung bringa och otymplig nacke,
11) Olyckan, oemotståndlig, tvingande,
övermannar våra krigare och deras kvinnfolk.
12) Utplånade är de fästen som en gång varit
en tillflyktsort för gamla och unga.
13) Med dagningen fick den murarna att rasa
efter [Kulaybs död] från krönen till grunden.
14) Begråt stammens herre, o kvinnor, sörj honom
vars kropp har virats i koptiska svepningar.
15) Begråt föräldralösa barn som nu förgås av torkan,
den beskyddade grannen som nu förråds och bedras.
16) Begråt honom som fallit med nacken dränkt
i blod, ty detta har fått mig att gråta.
17) För detta kommer jag att dräpa Wá’ils folk
i varje boning och i varje läger jag finner dem.
18) Se dem, omgivna av gamar som turas om att rycka
och slita i deras lemmar, och av hoppande kråkor.
Översättning av Hesham H Bahari
"Andalus, energier i gränsrum" av Kerstin Eksell och "Berättelser från Alhambra" av Washington Irving
Kerstin Eksell, professor i semitisk filologi vid Köpenhamns universitet, har i många år sysslat med arabisk litteratur genom forskning och översättning. Hon var först med att översätta nobelpristagaren Naguib Mahfouz till svenska, med romanen Middaq-gränden, i början på 1980-talet. Nu har hon skrivit en spännande bok om det andalusiska arvet, Andalus – energier i gränsrum, en bok som bör läsas av alla som intresserar sig för kulturmöten. Boken omfattar många intressanta ämnen. Efter en historisk översikt får läsaren följa med på en resa genom tid och rum och lära känna andalusiska storheter som Ibn Hazm, kärlekens psykolog från 900-talet, Ibn Khafaja, trädgårdspoeten från Valencia, rationalisterna i Córdoba, Ibn Tufail, Ibn Rushd (Averroes) och Ibn Maymun (Maimonides), med mycket mera samt gå på en litterär vandring i Medelhavsrummet från Dante till Washington Irving och Mahmoud Darwish, med många avslöjanden om deras förhållande till al-Andalus.
Bokförläggare / Hesham H Bahari
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
ANDALUS
Energier i gränsrum
Av Kerstin Eksell
Hft / 248 sidor / Storformat 17x24 cm / Illustr. Med svartvita bilder
Pris 225 kr
Det arabiska Andalusien för cirka tusen år sedan omtalas som en guldålder för kultur, vetenskap och poesi. Andalusien var ett gränsrum för kulturmöten mellan öst och väst och har kommit att bli en myt i skönlitteraturen. I verkligheten fanns spänningar, konflikter och sprickor i myten, men också en omfattande kulturell interaktivitet som satte avtryck i det framväxande Europa.
Man kan studera Andalus som ett historiskt fenomen, ett betydelsefullt led i framväxten av högmedeltidens och den tidiga renässansens Europa, men Andalus kan också ge oss perspektiv på det moderna samhället och de mekanismer som påverkar det europeiska landskapets kulturmöten med konfrontation och konflikt, pluralism och integration.
Författaren tecknar en bild av Andalusiens historiska utveckling och litteraturens roll i identitetsutvecklingen. Boken är rik på citat och utdrag ur samtida arabiska källor, de flesta av dem för första gången översatta till svenska.
Andalus är främst avsedd för studenter vid universitet och högskolor i ämnen som mellanösternkunskap, arabiska, islamologi, spanska, idéhistoria, litteraturvetenskap och medeltidshistoria, men är också intressant för den som vill veta mer om turistmål som Córdoba och Sevilla.
Se även Alhambras utgivning av Washington Irvings klassiker från 1832
Det är så man ska resa i Spanien ... med ett stort förråd av gott humör, positiv inställning, beslut att ta saker och ting som de kom, det goda med det onda, och beblanda oss med alla samhällsklasser i den sorts sällskaplighet som hör vagabondlivet till. Vilket land är det inte då för en resenär med en sådan inställning och beslutsamhet! Ett land där det eländigaste värdshus är lika fullt av spännande upplevelser som ett förtrollat slott, och varje måltid i sig själv är en bedrift. Låt andra klaga över bristen på breda landsvägar och lyxiga hotell... Giv mig de oländiga bergsvägarna, kringflackandet på måfå, de halvciviliserade men rättframma och gästvänliga seder och bruk som förlänat det kära gamla romantiska Spanien en sådan äkta charm!
Washington Irving (1832)
San'a - Öppen stad: Lyhörd och precis gestaltning
Jemen är ett land med grannar som Saudiarabien och Oman, det är ett fattigt land, ett land i krig, denna berättelse är från 1950-talet, men flera av de strukturella drag, som fanns då, finns även idag. I bakgrunden finns ett kolonialt arv, till den historiska brygden läggs politiska och religiösa motsättningar. Det hela kryddas med en utbredd korruption och en inte obetydlig tillsats av vidskepelse.
Att utbilda sig, att försöka bryta invanda mönster är möjligt, men detta kan lätt kullkastas av en godtycklig maktutövning och ett tillfälligt ingrepp av någon, som utför handlingar i kraft av en religiös eller politisk position. Nätverk och kontakter bestämmer framsteg.
Berättarrösten här, Nu´man, är en ung man, på väg från Aden till sin hemby, han har gjort allt för att förbättra villkoren för sin familj och äger i sitt huvud en modernitet. Romanen skildrar skickligt motsättningen och skillnaden mellan stad och landsbygd, nödvändigheten av att tjäna pengar genom att arbeta i städerna, de äldres roll i byarna och framför allt kvinnornas utsatta situation - låg status, enormt hårt arbete och med ett stort ansvar för en stor familj. Muhammad Abd al-Wali är lyhörd och precis i sin gestaltning av relationer och känslor, han iscensätter med stor närvaro scener ur en familjs liv. Författaren har goda verktyg för en modern politisk analys och på mikronivå är han inte främmande för att påtala mäns skröpligheter och de svåra frestelserna i stadslivet.
Det förefaller svårt att få till framsteg och förändringar i detta samhälle, de krafter, som arbetar emot detta är starka och inflytelserika, inte sällan handlar det om att värna egen makt och egna pengar, dessutom är det svårt att tämja naturens enorma krafter, som raserar både skördar och sådda fält.
Bland det märkligaste är ändå hur sagor kan bli sanningar, om de uttalas av rätt personer. Det är en viktig bok, en bok, som ger stor förståelse för en kultur, som vi har en skyldighet att lära att känna. Landet råkar just nu vara Jemen, men samma mönster och värderingskrockar finns i många andra länder.
Muhammad Abd al-Wali har publicerat ytterligare en roman och tre novellsamlingar, han dog i en flygolycka i Jemen 1973, endast 34 år gammal.
Bo Bjelvehammar
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
”Trots realistiskt skildrade sorger och katastrofer har ”San’a – en öppen stad” en poetisk och nästan drömsk ton. ... Denna läsvärda och finstämda roman, som Abd al-Wali skrev under en fängelsevistelse, är obligatorisk läsning för den som vill ha en bakgrund till den kaotiska situationen i dagens Jemen.”
Albin Eklund Djurberg / BTJ (Bibliotekstjänst)
"Candygirl", en existentiell thriller skriven av Egyptens ambassadör i USA!
"...en rafflande, underhållande och välskriven roman..."
Torkel Lindquist, BTJ
”Jag har just avslutat Candygirl. En riktigt bra bok! Intressant och spännande – på ett annorlunda sätt. Och framför allt en avslöjande skildring av hur vissa amerikanska verksamheter fungerar i andra länder. Fortfarande högaktuell. Och inte utan en hel del humor.” Håkan Stenberg
CANDYGIRL
av M. M. TAWFIK
För att komma undan underrättelseagenterna som är ute efter att likvidera honom, hyr Cerebellum, en egyptisk vetenskapsman med ett förflutet förknippat med det irakiska kärnvapenprogrammet, ett rum på taket till en bordell i Kairos slum. Hans samröre med de andra hyresgästerna är begränsat; istället tillbringar han sin mesta tid i den virtuella världen, där han har en kärleksaffär med Candygirl, en superläcker avatar.
På andra sidan jordklotet sitter en f.d. NSA-agent som har gått med i en hemlig organisation, vars mål är att likvidera arabiska vetenskapsmän. Han låter inte sina tvivel om lagligheten – eller etiken – i hans uppdrag inkräkta på sitt arbete. Han jagar sitt offer oförtröttligt, men när hans nyss uppdaterade utrustning misslyckas med att lokalisera Cerebellum i Kairos slum, tar jakten vid i den virtuella världen.
*
Mohamed M. Tawfik föddes i Kairo 1956, där han studerade till civilingenjör vid Kairouniversitetet. Senare läste han Internationell rätt och Internationella relationer i Paris. Han har verkat som ingenjör, diplomat och författare. Han leder en online skrivarworkshop och är redaktör för arabworldbooks.com. M. M. Tawfik är författare till tre samlingar korta noveller, varav ett urval publicerades på engelska i Kairo 1997, under titeln The Day the Moon Fell, och två romaner, Mord på Lyckans torn (2003) och Candygirl (2010). Författaren har själv översatt sina böcker till engelska. Mohamed M. Tawfik har verkat som diplomat i många år, bl.a. som ambassadör för Egypten i Australien och Libanon. 2012-2015 har han tjänat som Egyptens ambassadör i Washington, USA.
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
*
UTDRAG
Cerebellum erkänner för sig själv att han är mer upprörd över förlusten av det lugna liv han lyckades uppnå efter år av lidande än av något direkt hot mot hans liv. Kaos vinner alltid. Entropin kommer till sist att dränka universum. Högljuddheten har framgångsrikt bemäktigat sig hans ensamhet. Allt har plötsligt ifrågasatts.
Han behärskar sig med viss svårighet. Sedan går han bort till tekannan. Teritualen har blivit hans huvudsakliga sätt att kommunicera med Condoleezza. Trots att deras relation blir tätare för var dag förvägras han fortfarande möjligheten att få reda på hennes humör, genom hennes ansiktsuttryck. För tusende gången förbannar han den fördömda slöjan.
Han räcker henne det ångande glaset. Hon slutar snörvla. Te har en magisk effekt på henne. Hon ställer glaset på golvet. Smaken av te är vältaligare än alla tänkbara ord av tröst. Den lugnar även Cerebellum. Sedan får han syn på de lysande röda fläckarna på golvplattorna, spåren efter hennes fotsteg till sängen. Bloddroppar. Hon blödde när hon kom in och blöder nog fortfarande där hon sitter framför honom. Blodlukten blandar sig med hennes vanliga arom av hormoner. Idag har den fått ny anstrykning. Lukten av rädsla och vrede blandar sig med vågorna av hennes billiga sensuella parfym.
”Vad har den där busen gjort med dig?” viskar han.
Han darrar i hela kroppen. För en liten stund sen vigde han henne vid en undersätsig, medelålders kund, en affärsman i stål från Bulaq. Han utförde ceremonin enligt den ritual som han numera har finslipat. Allra först höll han Condoleezzas ena hand i sin vänstra och kundens tjocka hand i sin högra. Mannens handflata kändes grov, som de stålstänger han hanterar varje dag. Cerebellum frågade kunden, på klassisk arabiska, hur länge han ville att äktenskapet skulle vara. Mannen valde en heltimme istället för de vanliga trettio minuterna. Sedan vände han sig till hans partner och anmodade henne att nämna hemgiften och betalningen efter bröllopet. Hon insisterade på ett hundra pund och inte en piaster mindre. När kunden nickade – med ett ansikte som avslöjade samma lusta som hos en brunstig tjur – bad Cerebellum honom att titta på klockan och ange den exakta tiden. Sedan tillkännagav han att de var gifta till precis 22:33:40 på måndagen den 15 januari. Cerebellum hade erfarit en viss tröst genom att undvika att använda Koranverser under ritualen. I sitt livs nedgång har han ännu inte riktigt nått den absoluta botten.
”Gudskelov för att mitt ansikte är täckt så att ingen kan se mina blåmärken. Han sa: ’Är vi inte gifta, va? Det är det här som gifta män gör med sina fruar’.”
Hon talar lugnt och tar sedan, på sitt lustiga sätt, en klunk te inifrån slöjan.
”Vilket kräk!” mumlar Cerebellum.
”Är det sant, herr poet?” Hon håller glaset med båda händerna, som om hon söker efter lite värme i detta universum som utstrålar kyla från alla hörn.
Visste du inte, skenheliga Condoleezza, att medeltemperaturen i universum närmar sig den absoluta nollpunkten?
”Jag har aldrig varit gift”, svarar han tankspritt. Han motstår impulsen att frammana bilden av den fasansfulla scen hon berättade om på sitt sakliga sätt. Problemet är att han har blivit en medbrottsling. Han kan inte längre fördela skulden på olika personer. Han har förvägrats den utväg som man erbjuds genom att fördöma andra. Han kan inte ens påstå att hela saken inte angår honom.
”Herregud, det här är too much att tåla.”
Hon gnider höfterna med båda handflatorna, som en bondflicka.
Ett flyktigt leende far över hans läppar. Hennes användning av de engelska orden ”too much” har en komisk effekt. Mäster Shakespeare måste vända sig i sin grav. Sedan kommer det bedrövliga i situationen över honom igen.
”Varför skaffar du dig inte ett gudfruktigt, anständigt jobb och besparar dig all denna förnedring?” frågar han otåligt.
”Påstår du att jag inte fruktar Gud, efter allt besvär vi har haft?”
Är det klander han tycker sig upptäcka i hennes tonfall, eller ber hon bara att han ska tycka synd om henne? Han vet inte längre om Condoleezza är totalt naiv eller om hon är en utstuderad bedragerska. Visst, de har enats om att kalla operationen ”kortvarigt äktenskap”, men alla vet att det är bara en förevändning för prostitution.
”Du vet alltför väl att detta är horeri från början till slut.” Han predikar som om han själv vore oskyldig, som om han inte har någon som helst skuld i hennes aktiviteter.
”Halva Egypten gifter sig på det sättet, herr poet”, skriker hon.
”Det gör det ändå inte rätt”, svarar han bestämt.
”Att vara halvblind är bättre än att vara helblind.” Hon undviker att se honom i ögonen.
”Varför inte ta ett hederligt jobb, flickan min? Du klippte ju Tahir väldigt snyggt. Du har ju talanger. Det skulle rädda dig från att bli illa behandlad. Ingen skulle göra dessa hemska saker med dig. Du skulle få det mycket bättre… i stället för den där dräkten du har som får dig att se ut som en häxa.” Äntligen har Cerebellum sagt det han velat säga i åratal.
”Min gode man, jag hoppas du inte visar dig vara en av de där sekulära extremisterna som shejken fördömer var fredag i sin predikan.”
Cerebellum brister i gapskratt. Han tänkte säga att han är en sekulär sufi, inte en sekulär extremist, men hennes tystnad får honom att besinna hela den hemska situationen, så han tiger.
Hon fortsätter: ”Du vill alltså att jag ska bli en av de där flickorna som visar upp sig på gatan i tajta jeans och håret obetäckt så att alla kan se. Fattar du att var gång en man tittar på henne så räknas det som en synd för båda två. Hur många synder skulle det bli i minuten, min bäste herre? Eller i timmen? Hur många synder skulle det bli på en dag, en månad, ett år? Eller en livstid?”
Cerebellum vet inte hur han ska reagera inför detta sätt att resonera. Hennes sätt att ta till aritmetik för att reducera sin syndabörda jämfört med vanliga kvinnor gör honom mållös. Enligt hennes egna beräkningar är hon mycket mindre av en synderska än en fullkomligt kysk kvinna som går med blottat huvud. Således är även Condoleezza attraherad av siffrornas språk. Han vet mycket väl att vad han än säger kommer hon inte att vika en tum. Siffrornas magi kommer alltid att fängsla människor. Han är förvånad över hur djupt matematiken har trängt in i människosjälen även när det gäller hur vanligt folk förstår religionen. Hon har reducerat religionen till ett räknesystem som hon använder till att maximera sina vinster och reducera sina förluster.
Efter en stund bryter Condoleezza tystnaden.
”Slöjan som du ber mig lägga av ger mig en trygghetskänsla som jag behöver mer än allt annat”, säger hon. ”Du begriper det helt enkelt inte. Det som hände idag är enbart rutin för en som mig som har blivit utnyttjad av karlar sen jag var tretton år. Det är inte bara skammen, känslan att inte ens min egen kropp tillhör mig. Det som är ännu värre är att det inte finns nån som skyddar en… ingen trygghet. Jag vill känna mig trygg nån gång i mitt liv, herr poet.”
Cerebellum är förstummad. Faktum är att han nästan inte vet något alls om sex, eller de hemska saker folk kan göra när de är besatta av sina lustar. Hans fysiska särart har förskonat honom från detta förfärliga glädjeämne. Hormonell obalans, kallar läkarna det. Han minns de fester hans vänner brukade ställa till med i hans ungdom, vanligtvis i den hyreslägenhet de gett namnet ”Luftballongen”. Omgiven av skrattsalvor och ett aromatiskt moln av blå rök brukade han begrunda denna överväldigande sexuella kraft som drev på hans vänner. I vilken utsträckning deras sexualitet styrde både deras samtal och deras agerande slutade aldrig att förvåna honom. Den drev dem ibland till att verka vara totalt blinda för verkligheten. Till och med den extremistiska religiösa rörelse som höll på att växa fram var inte mindre styrd av rent djuriska instinkter… den sexuella försakelsens drivkraft. Men själv var han förskonad från all denna absurditet. Han var fri från dess hårda grepp och kunde därför se klart på saker och ting. Är detta geni eller en livslång förbannelse? Det har han inte en aning om.
”Behöver du en läkare?” Nu skäms han. Istället för att hjälpa henne har han bara förebrått henne.
Hon ignorerar frågan. Hennes ögon är fästa på ett märke i väggen, en liten grop där målningen har flagnat av och blottar den fula cementen. Han vet inte om hon ens har hört honom. Efter en stund säger hon:
”Min kusin våldtog mig när jag var tolv. Jag vågade inte säga ett ord, vad sjutton kunde jag ha sagt till mina föräldrar eller nån annan? Kan du förebrå mig för att jag inte skämde ut mig själv och skandaliserade min familj? Pappa skulle i alla händelser ha gett mig skulden. Det är mig de skulle ha kastat i brunnen, under vattenhjulet. Jag levde i skräck. Jag kände mig helt förstörd. När jag fyllde fjorton, rymde jag.”
Condoleezza lutar sig fram och tar upp glaset för en sista klunk te. Hon talar i saklig ton som om hon berättade en lustig anekdot eller en nyhet som hon läst i tidningen, som om det handlade om främmande människor. Cerebellums vänstra fot har börjat domna. Han tar aldrig av sig skorna utom när han går till sängs. Inga ord kommer till hans hjälp. Hur vågar han fördöma Condoleezza och hennes gelikar ur moralisk synvinkel när han inte ens hör hemma i deras värld?
Ett häftigt gräl bryter ut mellan två män i ett närliggande hus. Väggarna i dessa överbefolkade bostäder är tunna som cigarrettpapper. Här finns det inga hemligheter. Privatliv kan man bara drömma om. En kvinna skriker: ”Gör det inte, Mursi. Det är din far.” Svordomar slungas ut som när en sprinkler bevattnar en golfbana. Barngråt strömmar mot honom från mer än ett håll. En kakofoni av röster från tusen TV-apparater omger Cerebellum och tränger genom allt och alla likt kosmiska strålar som ifrågasätter tingens varaktighet och ger folk en förevändning att förneka de skandaler som deras grannar råkat lyssna till: kanske lyssnaren har gjort ett misstag… var det inte en bråkig scen ur någon såpa?
”Jag begriper ingenting längre. Varför beter sig egyptierna på det här viset?” Cerebellum skakar på huvudet.
”Du kommer aldrig att begripa varför egyptier gör vad de gör förrän du förstår att vi är ett folk som piskar offret och avgudar förtryckaren.”
Hon är ett barn men talar som en vis människa. Varifrån har hon fått denna genomträngande klarsyn som de flesta intellektuella saknar? Hans beundran för den stackars tösen har just tusenfaldigats.
”Vill du vila dig här lite?” frågar han utan att tänka sig för. Sedan förklarar han hastigt: ”Jag får säkert ändå ingen sömn i natt.”
Hon säger ingenting. Men plötsligt reser hon sig och slänger upp dörren. Blev hon förolämpad av hans förslag? När hon väl kommit ut går hon i stället för till höger mot trappan åt motsatt håll, till spannen som han använder som toalettskål och brukar låta stå kvar utomhus. Han blir lite generad. Den är inte så ren som den borde vara. Han blir plötsligt mer tydligt medveten om rummets tillstånd. De ursprungligen klarblå väggarna har bleknat. Tidens tand har gjort dem fläckiga och fulla av små gropar stora som golfbollar. Ljuset från den lilla eländiga glödlampan som hänger i en ståltråd från taket lyser bara svagt upp mörkret och förvandlar rummet till en lekplats för spöken och skuggor. En frostig luftström genom springorna i det dåligt tätade fönstret sticker Cerebellum i nacken. Detta kubikinnehåll, omslutet av tak, väggar och nötta golvtiljor, håller tyst på att implodera. Hela världen rasar ihop runt honom. Från att vara en trygg hamn har rummet plötsligt förvandlats till en fängelsecell, omöjlig att komma bort från, annat än med fötterna före.
Efter en stund dyker hon upp i dörröppningen.
”Har du inte saker att göra på datorn?” Han blir förvånad över frågan. ”Bara så jag kan göra mig i ordning”, förklarar hon.
Cerebellum sätter sig igen, med ansiktet vänt ifrån henne. Knirkandet från de rostiga sängfjädrarna bekräftar hennes beslut att tillbringa natten här. Nästan genast ångrar han att han bad henne stanna kvar. Han förbannar sin godtrogenhet men halvhögt. Hennes historia, ja hela hennes existens, är en gåta. Hon har blivit en alltför stor psykologisk börda för honom att bära.
Kvävning… världen börjar tappa luft. På avstånd hör han en grov röst. Ljudklipp från den dödsdömda färjans sista ögonblick, odödliggjorda genom svarta lådans upptagning. Al-Salam 1998. Ord som når honom från Röda havets djup.
”Båten håller på att sjunka, kapten.”
Cerebellum knackar på datorn och världen öppnar sig framför honom i form av den klarblå skärmen. Han kastar tärningarna på bordet tre gånger medan han väntar på att hennes utsökta gestalt ska uppenbara sig. Sedan tar han ett djupt andetag och pulsen blir normal.
Alla bekymmer förflyktigas plötsligt. Hans farhågor och värkande samvete, hans samlade personliga förnedring och hans känsla av nationella nederlag, allt sopas bort av den första elektroniska blicken ur Candygirls ögon.
Ny bok: "San'a - Öppen stad" / Den första jemenitiska romanen skrevs i fångenskap, 1968
”Trots realistiskt skildrade sorger och katastrofer har ”San’a – en öppen stad” en poetisk och nästan drömsk ton. ... Denna läsvärda och finstämda roman, som Abd al-Wali skrev under en fängelsevistelse, är obligatorisk läsning för den som vill ha en bakgrund till den kaotiska situationen i dagens Jemen.”
Albin Eklund Djurberg / BTJ
Kärlek och nöd har förväxlat sina själar.
Hur kan man skilja mellan nord och syd?
Två hjärtan som samlat på fröjder och mödor,
som enas av lidande, Historien och Gud.
Den blinde jemenitiske poeten
Abd Alláh al-Baraddúní
i “Våldet inifrån”, 1968.
I krig händer det ofta att en regering förklarar sin huvudstad vara en ”öppen stad”. Det innebär att man har uppgett varje anspråk på att försvara staden och låter fiendearmén inta den på villkor att skona befolkningen och kulturarvet. Manila, Bryssel, Paris och Rom är några exempel på städer som förklarats vara ”öppna” under Andra världskriget. Det är dock inte i den betydelsen som San’a, först Nordjemens och senare fr.o.m. 1990 det enade Jemens huvudstad, här beskrivs som ”öppen stad”. Som en av romanens gestalter uttrycker det blev San’a varje gång landet fick byta härskare eller regim en stad ”öppen för plundring”, med digra konsekvenser för dess invånare.
Det ”Arabia Felix” som beskrivs i denna korta roman är långt ifrån ett lyckligt land. Ett av romanens nyckelord är faktiskt ”tragedin”, som drabbar varje jemenit i form av både utländsk ockupation (britterna lämnade Sydjemen först i november 1967) och inhemsk despoti. ”Ju mer vi lever genom våra jemenitiska livs olika bestyr desto mer förstår vi tragedins djup”, säger romanens huvudperson, Nu’man, och fortsätter, ”men ju mer vi flyr och undviker att bemöta tragedin desto djupare slår den rot i vår mark. Vi skänker den nytt liv. För att utrota tragedin måste vi veta vem vi är.” Nu’man, en ung jemenit, är på väg från Aden hem till byn. Som så många andra i detta sägenomspunna men utarmade land har han velat utbilda sig och bidra till något slags framåtskridande för sitt folk. Men även när både viljan och förmågan finns, förslår de ändå inte när naturens krafter skoningslöst slår till…
Medan imamväldet i norr gjorde sig känt för att bedriva en extremt isolationistisk och reformfientlig politik, utvecklades Aden i Sydjemen under Andra världskriget till världens andra största hamn efter New York. Det feodala imamväldet varade i Nordjemen t.o.m. 1962, året då panarabiska republikaner med hjälp från Egypten avsatte imamen, vilket ledde till ett långt inbördeskrig där rojalisterna stöddes av Saudiarabien och Storbritannien medan republikanerna stöddes av Nassers Egypten.
Området vid Bab al-Mandab-sundet som förenade Röda havet och Suezkanalen med Storbritanniens kronkoloni Indien var för viktigt för att lämnas i fred. Engelsmännen intog landet redan 1850 och utvecklade Aden till en aktiv hamn med stora depåer för det kol som behövdes för att brittiska ångfartyg skulle kunna nå Indien. (Det krävdes 35 ton kol för att segla från Suez till Bombay!) Hamnen och de industrier som var förenade med dess verksamhet blev också embryot för något unikt på Arabiska halvön, nämligen en kommunistisk fackföreningsrörelse som bekämpade den brittiska ockupationen av Aden och Hadramaut. När britterna lämnade Sydjemen 1967 ingick landet som satellitstat i den sovjetiska sfären ända till enandet av de två Jemen tjugotre år senare. Dessemellan ägde ett stort antal statskupper, inbördeskrig och krig rum mellan landets bägge hälfter med San’a i norr och Aden i söder som huvudstäder.
”Självklart tror jag att våra länder består av en enda nation”, skriver Nu’man, romanens berättarröst i de brev han skickar till en utvandrad vän, ”en enda nation som inte kan splittras av kolonialmakten eller underkuvas av inhemska despoter, och att det arbete man utför för att utrota en av dessa farsoter i själva verket måste leda till att utrota den andra också.” Men denna utveckling skulle författaren Muhammad Abd al-Wali inte få uppleva. Abd al-Wali skrev sin roman 1968 i ett fängelse i San’a. Han skulle bara leva 5 år till och tillbringa ytterligare en tid i fängelse 1972, innan han dog i en flygolycka, som av många misstänks ha varit ett attentat mot ett antal obekväma jemenitiska intellektuella och diplomater som ”bjöds på en resa runt Jemen för att lära känna sitt land”, som det hette. Huruvida det var ett olycksfall eller ett attentat lär vi aldrig få veta, men att Abd al-Wali var en orolig ande som ifrågasatte det politiskt, religiöst och kulturellt givna i sitt land bär hans verk som består av två romaner och tre novellsamlingar samt hans två vistelser i fängelset vittne om.
Abd al-Wali blev bara 34 år gammal men hann mycket under sitt korta liv. Han föddes i Etiopien 1939, son till en etiopisk mor och en jemenitisk far, och flyttade till Jemen först som tonåring. Femton år gammal skickades han till Egypten för att utbilda sig vid al-Azhars religiösa universitet. Där blev han kommunist och utvisades ur Egypten 1959. Hans vänstersympatier ledde honom så småningom till Moskva där han lärde sig ryska och studerade vid Gorkij-institutet. 1962 återvände han till Jemen efter revolutionen och imamens avsättning. Senare representerade han Jemens nya arabiska republik som ung diplomat först i Moskva och sedan i Östberlin. Åter i Jemen råkade han i onåd hos regimen på grund av sina skriverier och fängslades i två omgångar 1968 och 1972. Mellan turerna anförtroddes han posten som chef för det nystartade jemenitiska civila flygbolaget. Abd al-Wali gifte sig med en svenska och fick två döttrar med henne som idag bor i Stockholm.
Långt senare, hela tjugosju år efter hans död, förklarades år 2000 hans verk vara hädiskt av islamistiska krafter i Jemen. En fatwa utfärdades mot återpubliceringen av hans verk, och en förläggare fick stå inför rätta för att ha brutit mot förbudet men friades med stöd från dåvarande kulturministern. ”San’a – öppen stad” har sedan dess av Arabiska författarförbundet klassats som en av den moderna arabiska litteraturens hundra bästa romaner. Som en pionjär för den moderna jemenitiska romanen fortsätter Abd al-Walis avslöjande av religiös vidskepelse och patriarkaliska övergrepp att vålla fundamentalisterna stort huvudbry. Hans skrifter avspeglar dessutom det utanförskap som barn kan uppleva i blandäktenskap.
Man kan lätt tänka sig att några av de berättelser som romanens gestalter berättar för Nu’man måste Abd al-Wali ha hört från sina medfångar under det år han tillbringade i fängelset. Årtiondet romanen handlar om är slutet av 1950-talet. Detta framkommer ur två daterade händelser: mordet på den gamle imamen 1948 och det hungerår som sammanföll med det.
Kvinnans ställning i Jemen är i likhet med många andra arabiska länder akilleshälen för bildandet av ett modernt samhälle. ”Giftermål och kärlek i våra länder är bara en lek i mannens tjänst”, säger Nu’man i sina brev till vännen för att beskriva sitt förhållande till sin hustru. ”Kvinnan är bara en tjänarinna åt jorden, hemmet och maken. En blomma som slår ut lite grann för att sedan dö, krossad under arbetsbördan. Så var det med min hustru.” Nu’mans hustru ”var som vår jord, ung, men snabbt märkt av ålderdomen. Stillatigande arbetade hon utan att visa smärta eller klaga. Hon arbetade med ett leende, och hon åstadkom mycket gott, hela tiden, utan att någonsin invänta någons tacksamhet.” Men när hon dör och han i sin desperation söker tröst hos en ung prostituerad i Aden får han lära sig av den femton år gamla Zeinab att det är svårt att glömma. ”Men kärlek är en enkel sak. Hör på mig”, säger hon. ”Om du vill leva då måste du älska folket. Glöm deras misstag, glöm hur de behandlar dig och ge dem din kärlek. Bara då kan du glömma och leva ditt liv.”
Abd al-Walis romankonst kan dock inte reduceras till bara en reaktion mot sociala och historiska orättvisor. Där finns existentiella och metafysiska spörsmål som inte får ställas i en traditionell miljö där underkastelsen inför stammens eller Försynens diktat är regel. Precis som ordet ”tragedi” återkommer gång på gång genom de olika berättelserna, framstår ordet ”mening” som ytterligare ett nyckelord. Livet har ingen mening om det arbete man utför saknar berättigande. Och livet har ingen mening utan kärlek. Det är detta som denne för tidigt bortgångne författare ville inpränta hos sina jemenitiska läsare. En av romanens gestalter, en utvandrad sjöman, avslutar sin berättelse med följande ord: ”Jag har gått med på att överge min jemenitiska stam och vandra med al-akhdam, jordens fördömda … men jag tänker inte överge min mänsklighet.” I ett av breven till den osynlige vännen skriver Nu’man: ”Kärlek… kärlek är det jag söker, min vän. Människans kärlek till sin medmänniska, och till sitt arbete. Att arbeta för att återuppbygga det som har härsknat inom oss och på vår jord… Åh, så vackert livet är när arbetet får en mening!” Och vidare när han råkar hitta kistan med böcker som vännen lämnat efter sig: ”Jag tillbringar det mesta av min tid med dessa böcker, men trots det känns mitt liv fortfarande tomt. Jag vet inte hur jag ska fylla det med mening.”
En av Nu’mans vänner, den gamle Muhammad Muqbil, sammanfattar situationen med några ord: ”Vi kan inte hjälpa oss själva, eller vår jord”, säger han, ”inte ens dessa soldater kan vi hjälpa, om vi inte återskapar allting från början, människorna, jorden, dalen, även vi själva måste bli skapta på nytt. Vi kan inte fortsätta leva med åsnorna i samma stall, eller bli behandlade som åsnor, vi måste veta vem vi är … vi måste veta sanningen om oss själva.” Nu’man ler åt sin väns ord och tänker att ”hans önskan också var min och allas önskan. Men, jag kan inte glömma mig själv. Jag tror bara på det jag ser. Och mitt land som jag ser det är ett åsnestall.”
Hur förmår vi veta sanningen om oss själva eller uppleva detta meningsfulla och kärleksfulla arbete när folk splittras på grund av sina stamlojaliteter, när kvinnan förtrycks, när institutionerna är obefintliga eller bristfälliga och när själva naturen slår till mot människans dröm om ett värdigt liv? ”Vi vill ha ett riktigt arbete”, säger al-San’ani vars berättelse försett boken med dess titel, ”vi behöver ett kollektivt arbete, därför att detta är det enda sättet vi kan säkra våra rättigheter på.” Abd al-Walis romankonst kan te sig som gammaldags arbetarlitteratur för postmoderna läsare, en blandning av Gorkij och Steinbeck, men de frågor han ställer har ännu inte fått några svar. Jemens och arabvärldens nuvarande tragedi är bara en fortsättning på de tragedier som ”San’a – öppen stad” berättar om, enkelt och rättframt.
Hesham H Bahari
Författaren Muhammad Abd al-Wali (1939-1973)
San'a - Öppen stad
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Ny bok: "Stumma stenars dunkla tal" av Suzanne Stetkevych
Foto: Hesham Bahari, Gilf Kebir, 2008
STUMMA STENARS DUNKLA TAL
Labíds ode och övergångsriten
av Suzanne Pinckney Stetkevych
Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi nedtecknad och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet, al-qasída, tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen. Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litteratur, tjänade qasídan som en profan mottext till Koranens heliga text. Även om moderna kritiker inser den uppskattning med vilken araberna traditionellt har betraktat denna poesi från hednatiden, återstår fortfarande för dem, i öst och i väst, att formulera en poetik som skulle kunna ge möjlighet att analysera och värdera qasídan. Suzanne Pinckney Stetkevych lägger här fram en första estetik, adekvat för denna muntligt komponerade arabiska dikt, en estetik som bygger på och är testad mot en närläsning av ett flertal av dikterna.
*
” Som orientalist gläds jag åt att den förislamiska poesin presenteras och görs tillgänglig för en svensktalande publik. … I en tid då bokbranschen avsiktligt eller nödtvunget deklinerat (för att inte säga kapitulerat för marknadsintressena) höjer ni ribban. I stället för att lägga krut på fiktion, deckare, kriminallitteratur och spektakulära utspel framhärdar Alhambra i sin övertygelse om kvalitet och den smala litteraturens raison d'être.” Bengt Knutsson
”Denna bok borde engagera en bred, tvärvetenskaplig läsekrets genom sitt sätt att visa hur qasídan [det förislamiska odet] till själva sin kärna, och dess förgrenade genrer, handlar om det mänskliga dilemmat som inbegriper identitet, konflikt, tillhörighet och samhälle.” International Journal of Middle East Studies
”I den här studien över en av de stora klassikerna inom det arabiska språket tar sig Suzanne Pinckney Stetkevych an så skilda fält som antropologi, religion, genusteori, historia, filologi och folklore för att ytterligare befästa sin grundlighet som litteraturteoretiker. Genom att kombinera hopsamlade rön med bruk av verktygen från dessa många discipliner, har hon frambringat en briljant originell och tankeväckande analys.” American Anthropologist
I det här välskrivna akademiska arbetet presenterar Suzanne Stetkevych en
sakligt och vetenskapligt rimligt underbyggd hypotes om det klassiska arabiska odet, den s.k. "Qasidah". Torkel Lindquist / BTJ
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellanösterns språk och kultur och adjungerad professor i komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University. Hon har publicerat bl. a. “The Poetics of Islamic Legitimacy: Myth, Gender and Ceremony in the Classical Arabic Ode”, “Early Islamic Poetry and Poetics: The Formation of the Classical Islamic World”, och “The Mantle Odes: Arabic Praise Poems to the Prophet Muhammad”.
Se även under "Senaste inläggen"
Al-Shanfara: En stråtrövarskald från 500-talet
"Tills klippskalet slitits bort från bergets sockel" - Utdrag ur en roman av Sonallah Ibrahim
”"Augustistjärnan bör läsas inte bara som motvikt till kvällstidningarnas intelligensbefriade exploatering av arabisk ondska, utan som betydande litteratur…” Göran Greider, DN.
”Romanens mittpunkt utgörs av ett visionärt, nästan surrealistiskt parti om skapelsens och förstörelsens samband. Kring denna urcell grupperar sig åtta realistiska kapitel som bildar en cirkel (enligt mönstret 12344321). Augustistjärnan söker sig bakom fasaderna, allt längre in mot maktens och despotins väsen.” Göran Lundstedt, SDS.
Romanen Augustistjärna är uppbyggd efter ett pyramidalt mönster och påminner i sin konstruktion om just Höga dammen i Assuan. Bokens 8 kapitel går från 1 till 4 och sedan från 4 till 1. Mittenpartiet på ca 15 sidor som skiljer dessa två ”väggar” från varandra, saknar punktuation och representerar tätkärnan i dammbygget. Utdraget nedan är hämtat ur mittenpartiet.
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Dammolnen tätnade medan en lång rad flakbilar körde ner i stenbrottets djupa avgrund vars vägg reste sig i tre nivåer som skildes åt av en tunn jordremsa där en väldig grävskopa vilade med ryska bokstäver som formade namnet på Sovjetunionen ingraverade på förarhytten som snurrade runt sin axel i en snabb rörelse samtidigt som en varningssignal ljöd och den långa armen med skopans utfällda järnklor i sin yttersta ände började vrida sig runt medan maskinen rasade och växlarna gnisslade slutade förarhytten att snurra och armen sträcktes ut mot berget längre och längre tills den kolliderade med bergets granitsockel den vanligaste bergarten och grunden till alla kontinenter formad av magman som stigit upp ur jordens inre och stelnat i kontakt med luften varvid dess mineraler kristalliserats och fogats samman utan att lämna plats för luftfickor denna bergart som utgjorde det viktigaste sammanpressande elementet i byggandet av Höga dammen efter att ha använts i Assuandammen och av Mukhtar när han formade skulpturen Egyptens uppvaknande och av faraonerna när de skulpterade Sfinxen av vars vittringar den sandsten bildades med vilken Ramses II lät uppföra kedjan av tempel vid Nilens strand en del av dem fristående och andra inhuggna i den levande klippan med en front av kungliga statyer i kolossalformat som leende tittade mot soluppgången eftersom han fruktade att solen skulle gå ner i underjorden och vädjade till Amon ”Svara på mina böner o Fader och Herre gör så att fruktsamheten öppnar sig i alla mina lemmar och kanske står det i din makt att låta mig få härska i tvåhundra år” och sekel efter sekel blåste vindarna laster av sand och när de kolliderade med berget sjönk deras last och hopade sig framför tempelfasaderna skyddade dem från att hittas av tjuvar och räddade dem från att förvandlas till kyrkor av kopter och till moskéer av muslimer och bevarade statyerna oskadda så när som på den ständiga erosionens påverkan ty temperaturväxlingarna mellan dag och natt fick stenen att utvidgas och dras samman vilket ledde till att den bröts upp och vittrade sönder varefter vinden och regnet svepte med sig stoftet och släppte det vid foten av nästa höjd och sedan dröjde det inte länge innan djurspillning och växtrester hade förenat sig med stoftet och detta lätta luckra sediment förvandlades till sammanhängande klippor som med tiden tornade upp sig och jämnades ut i skikt efter skikt där man såg spår av vattendroppar och djurfötter och allt som utspelat sig på dess yta för att sedan torka dra sig samman och uppenbara sköra områden som spruckit upp i grus och sand i olika form och storlek alltifrån den grövsta till den finaste vilken nu lastbilar av märket Maz Big-Maz och Karaz körde iväg till dammkroppen där de alla svängde runt ett halvt varv backade
och gradvis reste sina flak så att lasten föll i buller och brak och moln av damm tills flaket stod nästan lodrätt mot bilen medan det sista tömdes ut och flaket sakta återgick till sitt horisontella läge medan kärran lättad från sin last gav sig av för att på nytt inta sin plats under grävskopan som ibland missade sitt mål och tom höjde sig i luften men oförtröttligt fortsatte sitt arbete tills klippskalet slitits bort från bergets sockel och för ögat blottlagt lager av lera i röda gula och blå nyanser beroende på vilka oxider som ingick i dess stoftkorn vilka rämnade vid det lättaste slag och tog formen av ytterst fina partiklar så oändligt tätt sammanpackade att de då man tillförde en aning vatten under inverkan av den molekylära dragningskraften mellan sig bildade en fast ogenomtränglig hinna som inte släppte igenom något vatten och sålunda förvandlade det mjuka materialet till det element av styrka och sammanhållning som utgjorde själva barriären i detta dammens hjärta som också kallades tätkärnan och sträckte ut sig likt en horisontell bädd i dammkroppens främre del som vette mot sjön och en annan vertikal under vattenytan som penetrerade de sedimentära skikt som flodbädden bestod av ända till den solida granitgrund som utgjorde huvudhindret mot det ständigt forsande vattnet som drog med sig allt i sin väg från stenblock som representerade det verkliga absoluta som inte kan ifrågasättas på någon punkt till sanden som bar spår av det som hänt och lerskikten uppför vilka grävskoporna steg och lämnade efter sig långa sår i bergväggen vilka liknade spåren av en fångad jättes enorma fingrar när han i ett ögonblick av förtvivlan försökt klättra över väggen och i den grävt strimmor liknande dem som den åldrade vaktens smutsiga fingrar gjorde i våra ryggar när de skickade honom för att behandla våra sår så att vi skulle kunna ta emot mer medan Shuhdi däremot inte var i behov av vård och när deras återupplivningsförsök varit förgäves hade de tyckt att det var synd att han kom undan så lätt men livet hade redan lämnat hans jättelika kropp och hans ögon hade slutits i den djupa vilans evighet på samma sätt som hos Kristus som vilade i sin moders knä och det var något ingen skulptör hade gjort före Michelangelo vilken från början förstod att saken skulle kräva honom hela hans liv men den människa som strävar efter att skapa något som inte tidigare finns sätter sig över vilken dödsfara som helst och stenen stöttes i småbitar under hans slag som skorpsmulor medan den inre andningsrörelsens rytm förenades med hammarens stigande och fallande rörelser i hans hand när han fört in mejseln i sprickan som bildats i stenen och slagen som föll skickade ut vågor av styrka som steg i hans arm mot skuldran och bröstet och sjönk ner genom diafragman benen och fötterna och lärde ut att stenen var herren och att den då han slog på det rätta stället uppdagade sig själv för den konstnär som bemästrade att överföra de exakta positionerna till statyer av människor i konstruktioner som elden inte bet på och vattnet inte kunde lösa upp men kanske smärtan från piskslagen hade kunnat lösas upp i de fingrar som känt på stenen för att forma bilderna av Ramses gud bland gudar som väntat i templen på att experterna skulle injektera dem så att de kunde motstå ännu en tidsålder och vittna om Ramses tortyr mord och lögner och hans ledaranspråk och dammens klippblock som de injekterade med ett fint lager av en blandning av fyra beståndsdelar två från Ryssland som blandades med sand och lera från Egypten som från norr till söder var en enda räcka byar insvepta i mörker där oljelampornas lågor skälvde och varandra snarlika städer med fängelser vilka träffades av solstrålar som letade sig in i cellerna vid samma tidpunkt utan att lyckas tränga ut den ruvande kylan och förgäves försökte jag sända ut värmen till hennes läppar men hon sade att hon var rädd så vi släckte ljuset och låg i mörkret och lyssnade till ljuden från gatan då jag urskilde Yakonovs skratt och hon sade att han nog hade återvänt från ett sent sammanträde där man studerat problemet med injekteringen av tätkärnan som för tio år sedan betraktades som ett underverk liknande skapelseakten i vilken det måste finnas angrepp penetration puls spänning borrande uppåt mot en kulmen av fullkomligt bemäktigande själva kärleksakten förenandet av de intellektuella
modellerna med de dolda formerna i stenen och hon sade niet men det brydde jag mig inte om utan fortsatte att ta av henne klänningen hon sade att jag inte fick göra det men hon rörde låren och hjälpte mig att dra av det sista plagget och hon sade någonting på ryska och sedan på engelska men jag lyssnade inte för min blick var fästad vid öppningen till den trånga passage som sträckte sig längs med dammkroppen och utifrån liknade ett långt tåg på väg att svänga i en kurva så att mellanrummet blev synligt mellan vagnarna varav några inte var mer än järnskelett täckta av trälårar som skulle fyllas med betong medan smidiga Zil-flakvagnar hämtade lera och lade upp den i högar på sidorna där sa’ïdierna med hjälp av vattenslangar såg till att den begöts med vatten och sedan närmade sig bulldozrarna och deras främre armar var redan höjda som om de var en armé av krigare förberedda för slaget som ryckte fram över dammet och sedan sänktes armarna långsamt till dess de snuddade vid marken och började knuffa ut och jämna till leran så att ångvältarna kunde packa samman den och inom kort skulle högarna av sand och lera ha vuxit sig så höga att de för alltid täckte de tre inspektionsgallerierna vilka skulle vara den enda vägen in i dammens hjärta där ständigt pulserande maskiner skulle suga upp det vatten som sipprade in och mäta de förändringar som kunde uppstå men nu fanns där bara slagborren som skälvde i ständig vibration när borren höjde och sänkte sig neråt inuti en stålkolonn och en arbetare skrek varnande för att ett stenblock hade rasat ner på borren och man måste använda dynamit för att spränga det vilket var ett vanligt problem när man borrade i mark som inte var homogen där de minerala beståndsdelarna utgjordes av de mest skilda kristaller och en del föll sönder och mejseln slog ett slag i blindo och jag förstod inte förrän hon upprepat det att det alltid gjorde ont ända från första gången för flera år sedan och att det krävdes varsamhet eftersom det rika och varma materialet förlorade sin glans inför våldet och brådskan och klippblocket svepte in sig i ett hårt stenhölje som man kunde krossa med våld men som det inte var möjligt att tvinga att ge då det endast gav efter för ömhet och hon blev alltmer strålande och glänsande och mina fingrar rörde vid den nakna kroppens yta och vid hennes bröst tills hennes huvud började röra sig sakta och jag kände hur läpparna mjuknade och kroppen började vrida sig under mina fingrar och hennes ben särades och där var det också fuktigt men maskinen slutade röra sig och genomfors av en svag skälvning som upprepades några gånger och de tog ut borren som skälvde till och bytte ut den mot en annan som var grövre och slutade i något som liknade en kula och borren sänkte sig åter i håligheten medan skopan besteg klippblocken som splittrats av dynamitstavarna efter sekler av vindarnas verkan vindarna som sopat med sig allt i sin väg av sand och småsten och sedan våldsamt slungat sin skörd mot bergets klippor urholkat dess sidor och lämnat efter sig fåror och åsar och grusrester på marken som samlats till små pyramider godtyckligt formade av vinden högar
som kanske var anledningen till att faraonerna när de ville bevara sina gravar för evigheten byggde dem som pyramider som efterliknats av spetsarna på de tre lyftkranarna ovanpå tunnelbyggnaden i elva våningar en höjd som hela dammen skulle nå under årens lopp men den var ännu endast en gyttrig konstruktion av metall trä betong bräckliga metallstegar nakna järnstänger höga sluttande väggar och tjocka röda eller svarta rörledningar sträckta över hela dammen och andra smalare vertikalt fästade vid bergborren som drogs ur jordens sköte och snabbt avlägsnades så snart den kommit upp till ytan medan det rann vatten blandat med lera från kulans spets och när den tömts återvände den till sin plats och operationen upprepades borren sänktes ner i jordens inre där magman kokade och fusionsmaterialen vibrerade i sökandet efter en svag punkt där det var möjligt att angripa jordskorpan som veckade sig och bildade bergskedjor dalar branta ringlande vägar som jag trampade med utmattade steg bland lösa stenblock nedstörtade runt gripskopan som med sina tänder attackerade de största och sedan drogs in i en skoningslös strid mellan granit och metall ur vilken maskinen avgick som segrare ett block låg i skopan som snabbt svängde till vänster där ett lastbilsflak fanns inom räckhåll medan maskinen lät sitt gälla larm ljuda och signalen fick oss att rysa där vi tryckte oss mot varandra i mörkret med öronen på helspänn och den isande kylan genomströmmade våra lemmar vi låg kvar tills ringningen upphörde och vi hörde steg i trappan nedan för de smala trappstegen av metall där en sa’ïdi med turban hade krupit ihop bland vattenslangar rör kablar lampor och elektriska komponenter bredvid en stor vattenfylld kruka ur vilken läskflaskor stack upp sina halsar och framför honom ett gaskök krönt av tekannan medan tiotals andra fraktade jord i korgar vattnade leran eller kom för att stjälpa i sig ett glas av den svartaktiga drycken och enfaldigt såg på när han tog fram sin penna ur turbanen och lade till något i deras räkenskaper inskrivna i ett gammalt skitigt häfte ty för dem skulle siffrorna och bokstäverna alltid vara gåtor insatserna var redan gjorda och där fanns inget att hoppas på det var för sent att gå i dessa skolor som hade utbildat de tusentals kompetenta arbetare och förmän som idag körde dieseldrivna eller elektriska schaktmaskiner bulldozers ångvältar hydrauliska eller elektriska lyftkranar eller arbetade med injekteringen och när avsett djup var nått drogs borren tillbaka och byttes ut mot ett rör med hål jämnt fördelade över sig och överdragna med gummihylsor i detta rör fördes injekteringstuben med identiska perforeringar in och svängde runt så att vissa öppningar spärrades för och andra passade över varandra medan tuben fick ta emot blandningen som den sugande tryckpumpen matade fram och gummit svällde på samma sätt som huden på den fete förmannen som rekryterade arbetskraft där han stolt satt vid ratten på sin bil tillsammans med sin tjocka hustru som hade armarna täckta av guld och det var de som skulle styra oss men nu blev de omkörda av en turistbuss registrerad i Cambridge ur vilken tre engelska turister stack ut sina huvuden och viftade med sina kameror förr kom de som erövrare trängde sig uppför Nilen med sina trupper och spred död och förtvivlan medan flodens vatten färgades rött av blodet från tusentals offer genom träsk och skogar över stäpper nerför smala slingrande stigar på vilka man nu såg lastbilar sakta krypa nedtyngda av stenar grus sand och lera medan andra tomma och lätta backade intill vattenslangarna med flaket höjt för att göras rena av arbetaren som står bredvid och sedan återta positionen under betongblandaren och köra fram och tillbaka på vägar som inte existerade dagen innan och kommer att vara bortsopade dagen efter
Översättning av Birgitta Willén & Marina Stagh
En irakier med många ansikten - Utdrag ur Samuel Shimons bok "En irakier i Paris"
¤¤¤
”Jaha, jag kom före dig till Amerika”, utbrast min mor med ett skratt när hon såg mig kliva ur min morbrors bil. Det var i januari 2004 och jag hade rest till Modesto i Kalifornien för att hälsa på min mor under hennes första besök från Bagdad till sin syster.
”Du tog kål på oss med ditt Hollywood! Det är ju här, bara ett stenkast härifrån. Kan du köra bil? Ta en av din morbrors bilar och kör dit bara!”
När jag närmade mig henne såg jag att hon hade blivit mycket gammal.
”Oh min Shmuel”, ropade hon, och hon kramade mig och började gråta. Plötsligt såg hon på mig med tårarna strömmande nerför ansiktet.
”Vad har hänt med din näsa, växer den fortfarande?” Hon började skratta. Jag skrattade också. Jag kysste hennes huvud och sa, medan jag pekade på hennes fötter:
”Titta på dina strumpor, mor! Du har haft såna hål i dina strumpor sen jag var barn.”
”Var har du varit alla dessa år, pojk?”
Innan jag hann svara tillade hon:
”Vet du Shmuel, bara en liten stund efter att vi hade döpt dig blev jag väldigt ledsen och tänkte för mig själv att med ett sånt namn hade vi lagt en alltför tung börda på denna baby!”
Ett
Jag vaknade och tittade omedelbart på klockan som hängde i hallen. Hon var nästan sex. Det var bra, för bussen som skulle ta mig till Damaskus från Bagdad skulle inte gå förrän halv tio. Jag hade packat min lilla resväska innan jag gick och la mig kvällen före. Jag såg på min familj. De sov allihop i det stora rum som vi använde som sovrum på natten och som vardagsrum på dagen. De sov i sina kläder på de trådslitna madrasserna som låg utspridda på det fuktiga cementgolvet. Min mor sov i mitten av rummet och bredvid henne låg mina två lillasystrar Nahrain och Mary. På andra sidan rummet sov Robin och John intill varandra, medan min far sov på en hög gamla kläder i en hörna längst bort i rummet, och Teddy och Samson sov i hallen på två långa träbänkar. Jag la mig intill mor, kysste hennes huvud och viskade i hennes öra: ”Mamma, mamma, mamma. Vakna mamma! Du brukar ju vara vaken såhär dags, varför inte idag? Snälla, vakna! Jag ska resa bort, jag åker om ett litet tag och sen kanske du aldrig ser mig mer igen.” ”Har du blivit tokig?” viskade min mor tillbaka. ”Vart ska du åka, min son?” ”Till Hollywood”, svarade jag. ”Har du glömt alla mina drömmar, mamma?” Som för att retas sa hon med låg röst: ”Han ska åka till Hollywood!” Hon slöt ögonen igen. ”Ja, mamma, till Hollywood”, sa jag högt. ”Varför tror du mig inte?” Hon svarade inte. Jag lutade mig över Mary, kysste henne och viskade i hennes öra: ”Go’ morron, Mary... Hallå!” Men hon vaknade inte. Sen hörde jag Nahrain säga: ”Oj! Jag måste gå till skolan.” Jag skyndade fram till henne och kysste hennes ansikte och hals: ”Nahrain, jag ska resa till Amerika nu.” Vackra Nahrain log och sa: ”Låt mig gå och tvätta ansiktet.” ”Nahrain, ditt ansikte är renare än vatten”, svarade jag. Jag tittade på Marys sovande ansikte igen. Gud, vad jag älskade henne. Jag brukade säga till henne: ”När jag blir filmregissör ska jag göra dig till hjältinnan i mina filmer.” Nahrain frågade: ”När kommer du att vara framme i Amerika?” ”Om en månad eller två”, svarade jag. Då sa min mor: ”Din tok, du kommer att vara tillbaka om två tre dar.” Jag slängde mig mot henne och kysste henne om och om igen. ”Omöjligt, omöjligt, mamma”, sa jag, ”jag kommer aldrig tillbaka, så sant jag lever. Tro mig. Snälla mamma, kyss mig innan jag far, det är allt jag ber dig.” Min mor öppnade ögonen och sa: ”Kom närmre med huvudet, din tokiga pojke.” Hon kysste mig. Sen gick jag till min far och kysste honom. Han öppnade ögonen och log. Jag tecknade åt honom, skar luften med handen medan jag blåste hårt genom munnen, pekade sen med pekfingret mot bröstet och sen mot golvet. Far förstod att jag pratade om att jag skulle resa nu, idag (men jag kunde inte berätta för honom att det var januari 1979). Han log, steg upp från sin bädd och gick in i badrummet för att komma tillbaka ett ögonblick senare efter att ha tvättat ansiktet och kammat håret bakåt för att se elegant ut när han tog farväl av mig. Jag gav honom en stor kram och såg honom sen gå tillbaka och sätta sig på sin bädd och titta länge på mig med ett leende på läpparna.
Till sist la jag min lilla resväska på axeln, blåste iväg en kyss i luften till min far, och lämnade hemmet. Innan bussen lämnade Bagdad kom en anställd från bussbolaget fram till mitt fönster, stack in huvudet och sa medan han pekade på de tre damerna som satt framför mig: ”Vilken tur du har! Du åker med tre sköna damer.” Jag tittade på kvinnorna och kände deras söta parfym svepa rakt in i näsan. Oskyldigt frågade jag viskande mannen som satt bredvid mig, klädd i kuffiyeh och agal*: ”Gud signe dig, Hadji. Vad menar han med sköna damer?” ”Han menar prostituerade, min son”, svarade han kvickt. Sen la han till, med hög röst som om han ville att de tre kvinnorna skulle höra honom: ”De kallar sig också artister.” När bussen passerade genom Fallujah mindes jag att jag som liten pojke med några kompisar hade brukat stjäla koppartråd som kvinnorna hängde tvätt på, och att vi kommit till Fallujah för att sälja den. En kvart senare körde bussen längs en bergskedja. Jag stack ut huvudet genom fönstret för att kasta en sista blick på al-Habbaniyah, där jag var född. Solen sken starkt och dess strålar kastade starka reflexer på al-Habbaniyah-flodens vattenyta. Åh, vad jag hatade den där floden! Ty vid solnedgången den dagen jag aldrig kommer att glömma, sörjde hela al-Habbaniyah över att höra nyheten att Alexi hade drunknat i floden. Hans vänner sa: ”Vi väntade länge på honom men han kom inte upp.” De straffades strängt av sina föräldrar. Han var sexton år gammal och jag hörde min mor säga: ”Stackars pojke, han som ville bli präst!”
De andra kvinnorna i stan var överens om att ”Gud tog Alexi till Sig för att han var en stilig, artig och rakryggad pojke.” Och när Jalil Björnen hörde vad kvinnorna hade sagt, tog han några stenar och klirrade skyltfönstret på Bata skoaffär och skrek för full hals: ”Jag är ond, jag är ond!” Man drog honom i örat till polisstationen men han sa om och om igen till polischefen: ”Jag är inte god och inte rakryggad. Jag vill inte att Gud ska ta mig till Sig!” Polischefen skrattade och lät honom gå. Bussen for igenom al-Ramadi, där jag hade bott några år. Efter det somnade jag och vaknade först av passagerarnas oväsen när vi stannade vid vägspärren vid den irakisk-syriska gränsen. Busschauffören bad oss stiga av så att våra resväskor kunde kontrolleras och våra pass stämplas. När detta var gjort klev vi på bussen igen, förutom de tre damerna som vi fick vänta på i mer än två timmar. Passagerarna klagade och mannen bredvid mig sa: ”De här sköna damerna är märkliga. De letar kunder till och med vid gränsen!” Chauffören anmärkte: ”Det är inte som du tror, Hadji.” När damerna kom tillbaka såg de ut att vara i eländigt skick och satt tysta tills de kom in på syriskt territorium. De berättade att de hade blivit kvarhållna mot sin vilja och antastade av de irakiska polismännen som hade haft dem att välja mellan att bli våldtagna eller betala mutor. ”Vi betalade dem en stor summa i dollar”, sa de, ”och ändå lät de inte oss vara.” En av dem sa på libanesisk dialekt: ”De är stråtrövare, inte poliser.” En annan sa på egyptisk dialekt: ”Jag ska aldrig komma tillbaka till det här tjyv- och mördarlandet!” Mannen som satt bredvid mig sa: ”Snälla, det borde finnas gränser för vad man får säga.” ”Vadå för gränser?” frågade den libanesiska kvinnan. ”Ser ni inte hur brutalt de behandlar passagerarna? Ni borde ha kommit och försvarat oss.” ”Jag? Försvarat er? Försvara sköna damer?” frågade mannen nervöst. De tre kvinnorna skrattade och undrade: ”Sköna damer? Vad menar han med det?” Mannen tittade på mig och sa: ”Säg det, min son. Tala om för dem vad jag menar.” Jag vände mig blygt till dem och sa: ”Han menar prostituerade.” De tre kvinnorna skrattade och sa med en mun: ”Det var just snyggt!”
Väl framme i Damaskus spenderade jag två dagar som turist och började sen söka jobb. Jag såg en annons på dörren till en byggnad där det stod: ”Bilförsäkringsfirma på femte våningen söker maskinskrivare.” ”Firman” bestod av endast en föreståndare som var i sextioårsåldern. Något motvilligt upplyste han mig om att hans sekreterare var graviditetsledig och snart skulle föda. Han testade mig och jag klarade testet. När jag hade varit i Damaskus en vecka kom två syriska poliser till mitt hotellrum och bad mig följa med dem. Jag lämnades i ett kallt och fuktigt rum i flera timmar och sen kom två förhörsledare och började förhöra mig och ställa konstiga frågor. En av dem frågade: ”Vad gör du här i Damaskus?” ”Jag har kommit för att arbeta, sen har jag för avsikt att fortsätta min resa till östra Beirut och därifrån till Amerika för att jobba med film.” Den andre frågade: ”Varför har du kommit från ett rikt land för att arbeta i ett fattigt land? Det är ju syrier som åker till ert land för att jobba. Är du säker på att du inte har kommit hit av andra skäl?” ”Jag har drömt om den här resan i flera år”, förklarade jag, ”och när jag hade gjort lumpen bestämde jag mig för att resa, fastän jag inte hade tillräckligt med pengar. Jag ville känna att min plan att resa till Amerika är inom räckhåll och kan bli verklighet.” En av dem gav mig en snärt mot halsen och hånade: ”Kan bli verklighet, va?” Jag vädjade: ”Ja, jag talar sanning. Vad exakt är det ni vill mig?” Den andre polisen lappade till mig och sa: ”Jaså, det är du som ställer frågor, din hund?” Sen hörde jag hans kollega säga: ”Låt honom vara. Abdel Azim ska komma hit och han ska lära honom veta hut.” Kort senare kom en kraftig, satt man in. Han hade en träkäpp i handen som var full av glasskärvor och satt på ett skaft. Han la den på golvet och sa: ”Förra veckan var här en dum karl som inte erkände förrän den här käppen med glasskärvor var halvvägs uppe i ändan på honom. Jag råder dig alltså att vara intelligent.”
Nästan oförmögen att tro på det han sa till mig, frågade jag: ”Varför gör ni allt detta? Tro mig, herrn, jag har inte skadat en enda människa, jag svär vid Gud. Och jag är redo att lämna det här landet med detsamma.” ”Ja, ja”, sa mannen medan han drog livremmen från sina byxor och förvånade mig genom att piska mig våldsamt. När jag föll ner på golvet fortsatte han slå mig med bältet och sparka mig med sina stövlar. Jag skrek: ”Varför slår ni mig när jag inte har gjort någon av er nåt?” När han fortsatte tortera mig började jag fördöma dem: ”Ni är alla föraktliga, ni är hundar. Jag ska anmäla er på mitt lands ambassad.” Jag höll mitt huvud så långt ner jag kunde mellan mina ben medan mannen fortsatte dela ut sina slag tills han tröttnade. Jag hörde honom spotta på mig och sen gå. Jag förblev i det tillståndet tills jag öppnade ögonen och kände hur dagsljuset sipprade in i rummet från någonstans. Sen kom en förhörsledare in — men det var kanske nästa dag — och han bad mig sätta mig på en stol. Så det gjorde jag. Sen kom en hög officer in, tittade på mig och sa: ”Res dig, stå upp!” När jag gjorde så, sa han åt mig att ta av mig byxorna. Så det gjorde jag. Sen bad han mig ta av mig kalsongerna. Jag gjorde så. Officeren vände sig till förhörsledaren och sa: ”Han är inte en irakisk jude.” Och så släppte de mig fri när de upptäckte att jag inte var någon judisk spion. Medan officeren klappade mig på axeln pratade han om ”sionistisk och amerikansk imperialistisk konspiration, och om deras agenter i området som arbetade för att fördärva Syrien”, etc. etc. och föreslog att det nog vore bättre för mig att byta namn. Jag lämnade byggnaden, som låg nära Salihiyya-stadsdelen, utan att ha fått något att äta eller dricka på över femtio timmar.
Jag gick raka vägen till hotellet och tog en dusch. Jag sa till receptionisten att jag skulle lämna landet samma dag. Han sa skämtsamt: ”Nu när du har klarat dig ut från fängelset kan du ju stanna här i landet och arbeta. Du har klarat testet.” Sen gick jag till försäkrings-”firman” där jag hade jobbat några dagar och berättade för chefen vad som hade hänt. Han började skaka, drog mig i handen och knuffade ut mig ur kontoret medan han skrek: ”Jag vill inte se dig här igen.” Men jag lät inte honom vara ifred innan han hade betalat mig lönen för det arbete jag hade utfört. Därefter gick jag till servicestationen* och tog en plats i en taxi som skulle till östra Beirut. När vi kom fram var jag den siste passageraren som skulle av. Chauffören frågade mig: ”Var vill du stiga av, min vän?” ”Jag vet inte”, svarade jag. ”Nå, om du inte vet det”, fortsatte han, ”så är vi vid Martyrernas torg och här tar resan slut.” Efter att ha vandrat omkring en stund i området gick jag till ett hotell i närheten, Hotell Alexander, där man bad om mitt pass och femtiofem libanesiska pund för ett rum som jag aldrig skulle komma att sova i. Jag betalade och gick ut för att promenera på gatorna. Jag gick förbi Jungfru Maria kyrka och hittade en pappershandel där jag köpte en anteckningsbok och en penna (det gör jag alltid). När jag hade gått i en timme upptäckte jag att jag befann mig på en smal gata som vette mot havet. Plötsligt hörde jag raketer explodera, och när jag tittade mot staden från det avståndet såg jag raketer förstöra byggnader. Jag bestämde mig för att återvända till hotellet. På vägen dit närmade sig en militärjeep mig, och plötsligt dök någon ut och slog till mig i ansiktet.
När jag vaknade upp låg jag i ett mörkt rum och kunde höra havets våldsamma rytande, som om jag var ombord på en båt. Jag la handen på magen, kände mig hungrig, och försökte lugna mig själv med att säga: ”Det här är falangister. De är kristna. Jag talar om för dem att jag är assyrier och har kommit hit för att emigrera till Amerika genom något av de kristna samfunden, och då kommer de att släppa mig.” Flera timmar senare kom en skallig man och frågade: ”Såg du palestiniernas och syriernas raketer? De träffade sina mål mitt i prick. Och vet du varför? För att det finns spioner som ger dem information.” ”De är uslingar”, kommenterade jag. Han tittade på mig och log: ”Vilka är uslingar?” ”Spionerna”, svarade jag. Han slog mig våldsamt. ”Din son av en hora”, sa han, ”om spioner är uslingar, varför jobbar du då med dem?” Sen kastade han sig över mig och lät slagen regna över mig, medan jag upprepade: ”Ni tar miste! Jag är assyrier och vill åka till Amerika.” Mannen var som besatt och svor, slog och sparkade mig hysteriskt. Och mitt i alltihop tänkte jag ändå på hur främmande, hur konstiga de lät, dessa libanesiska svärord som jag hörde för första gången. ”Ni kommer alla hit med olika historier”, sa mannen. Några minuter senare kom ytterligare en person och frågade: ”Behöver du nån hjälp, Pierre?” Och denne man började slå på mig med en stor knölpåk. Slagen gjorde riktigt ont och jag började gråta och förbanna dem med de värsta ord jag kunde. Samma dag kom en tredje person in. Han var stilig och välklädd och mycket lik en sådan hjälte i de libanesiska teveserier som vi brukade titta på i irakisk teve. Han började fråga ut mig om min vistelse i Damaskus så jag talade om för honom att jag hade blivit torterad där. Han skrattade och sa: ”Du utsattes för tortyr... eller var det träning?” Sen tände han en cigarett som hade en mycket obehaglig lukt och som jag senare fick veta hette Gitanes. Jag berättade om hur jag kommit till östra Beirut för att resa vidare till Amerika. ”De kvarteren har varit stängda sen början av inbördeskriget”, sa han och rådde mig att säga sanningen, för annars kunde han inte garantera vad som skulle hända med mig. Sen kom en pojke på ungefär fjorton år in och räckte mig en flaska vatten och en smörgås, som jag åt med svårighet trots min hunger och som jag senare fick höra kallas manaqish*. Det tog mig inte lång tid att inse hur naiv jag hade varit, för de falangistiska milismän som jag hade trott skulle behandla mig vänligt, fick mig att känna att jämfört med deras behandling hade min arrestering i Damaskus varit rena skämtet. För falangisterna torterade mig med ett djupt, bittert hat mot sina fiender, syrierna och palestinierna.
Den tredje dagen kom en ung man in och sa, mycket lugnt: ”Res dig, son av en hora, och följ med mig.” Han var ungefär tjugofem år gammal och hade jeans och vit skjorta, precis som jag. Vi gick längs en smal gränd. Den skallige mannen passerade oss och sa, medan han hoppade in i ett militärt fordon: ”Slösa inte tid på honom, Tony.” Den unge mannen svarade: ”Har vi nån tid att slösa?” Sen vände han sig till mig och sa hånfullt: ”Hörde du det? Vet du vad han menar? Han är min överordnade och ber mig kasta dig i havet.” Så jag berättade min historia igen och vädjade: ”Må Gud välsigna dig, Tony. Tro mig, jag är oskyldig och vet ingenting om kriget i Libanon.” Han sparkade mig i ändan och beordrade mig: ”Gå framför mig, din usling. Ni har förstört vårt land.” Vid slutet av den trånga gränden stannade vi vid en stor cementvägg nära havet. Medan han fingrade på sitt handvapen tittade han på havet och sa: ”Jag ger dig en sista chans. Om du berättar varför du har kommit hit, så lovar jag att jag ska lägga in ett gott ord för dig så att du blir frisläppt. Tänk dig noga för. Du har fem minuter på dig.” Han satt på den breda havsmuren, tog fram sitt blå Gitanes-paket och började röka: ”Du måste berätta allting för mig”, tillade han, ”innan jag har rökt min cigarett.” Plötsligt kände jag hur fruktansvärt allvarlig situationen hade blivit, så jag sa lugnt: ”Var snäll och lyssna noga på mig, Tony. Jag kommer från en fattig assyrisk familj och jag har alltid drömt om att åka till Amerika för att jobba vid filmen. Tro mig, Tony, jag jobbar inte för någon organisation, varken politisk eller opolitisk. Jag säger sanningen, Tony.” Han slängde cigaretten i havet och satte vapnet mot tinningen på mig. ”Om du dödar mig, Tony”, sa jag oskyldigt, ”så kommer många människor att bli ledsna.” ”Ingen kommer att bli ledsen”, svarade han, ”för att en jävla nolla som jobbar som spion har dött.” ”Jag vill göra filmer, jag är ingen spion!” ”Din jävla terrorist! Vet du vad ’film’ betyder? Du är inte här för att lägga en bomb i en kyrka eller en skola? Vad vet du om ’film’, din son av en hora.” ”Jag vet allt. Jag är inte som du och dina vänner, som dödar och röker Gitanes.” Jag kände pistolmynningen mot tinningen, blundade och hörde mitt hjärta bulta. Efter flera tysta ögonblick sa Tony: ”Känner du till Godard? Känner du till en som heter Jean-Luc Godard?” Jag ville skaka på huvudet för att svara nej, men jag vågade inte för det kunde ha fått pistolen att gå av och sätta en kula i mitt huvud, så jag sa det med låg röst. Han frågade igen: ”Har du inte hört talas om Nouvelle Vague?” ”Nej”, svarade jag. ”Son av en hora”, skrek han, ”hur vill du att jag ska tro på att du drömmer om att jobba vid filmen när du inte vet vem Jean-Luc Godard är och inte känner till Nouvelle Vague? Va? Jag gav dig en andra chans och du har missat den också.” I det ögonblicket skrek jag: ”Jag vet allt om John Ford, om John Wayne, om Henry Fonda, James Stewart, Gary Cooper, Maureen O’Hara. Jag känner till Katherine Hepburn, jag känner till Roy Rogers kungen av cowboys, jag känner till Victor Mature, Ava Gardner, Gregory Peck, Alan Ladd, Vera Miles, Randolph Scott, Clark Gable, D W Griffith. Jag vet allt om Marlon Brando, Marilyn Monroe, Olivia de Havilland, jag vet om Richard Widmark, Jane Russell, Robert Mitchum, Audrey Hepburn. Jag vet om Rock Hudson, James Dean, jag vet om Rod Taylor, jag vet om Lee Marvin, Humphrey Bogart, Bob Hope, Errol Flynn, Joan Crawford, jag kan Dean Martin, vet allt om Norman Wisdom, allt om Charlie Chaplin, allt om Montgomery Clift, jag vet till och med om King Kong och Frankenstein.” När jag hade slutat hörde jag Tony skratta. Jag öppnade ögonen: han hade satt tillbaka sitt handvapen på sin plats under sitt bälte. ”Hör på, cowboy!” sa han. ”Fatta att Hollywood är ingenting jämfört med Nouvelle Vague-film.” Jag kunde knappt tro det som hände, men jag hakade på: ”Kanske det.” Just då kom jag ihåg Kiryakos, som en gång hade frågat mig: ”Du Joey, om nån frågar dig vilken världens bästa manusförfattare är, vad svarar du då?” ”OK, låt mig tänka lite”, hade jag sagt till Kiryakos den där dagen. Han hade skrattat: ”Den frågan kräver inget funderande, Joey. Det är Gud. Ja, Gud är den bästa manusförfattaren. Han skapade den filmen vi alla lever i.”
I taxin som körde från östra Beirut tillbaka till Damaskus, satt jag i baksätet och njöt av det vackra natursceneriet då jag tittade upp mot himlen och viskade: ”Men Kiryakos sa aldrig till mig att Han gillar happy endings i Hollywood-stil.” Vi kom till servicestationen i Damaskus tidigt på morgonen och jag gick raka vägen till de taxibilar som skulle till Amman. Vi kom till Amman vid tiotiden och jag minns att det var kallt. Jag var hungrig så jag gick ner på stan och köpte mig en smörgås och gick sen längs Kung Faisals gata. Fastän jag inte hade tillräckligt med pengar checkade jag in på det första hotellet jag kom till, det hette Hotell Atlas. På morgonen packade jag alla mina saker i resväskan och lämnade den vid receptionsdisken och förklarade att jag skulle gå på banken. Jag gick omkring i timmar på gatorna tills jag såg en munter ung man som sålde te vid entrén till en av byggnaderna. Han hade en liten nisch vid trapporna och lagade te som han sålde till de som arbetade i affärerna och kontoren i kvarteret. Jag sa till den unge mannen att jag ville dricka ett glas te men inte hade några pengar. Han skrattade och skakade vänligt på huvudet. Efter att ha hällt upp ett glas te till mig, erbjöd han en Marlboro-cigarett och frågade om jag var hungrig. Jag sa: ”Jag är fruktansvärt hungrig.” Han sa: ”Sitt ner. Du verkar komma från en ordentlig familj.” Han vände sig till sin yngre bror som hjälpte honom och sa: ”Mohammad, gå och hämta en tallrik hummous med köttfärs åt vår vän.” Lite senare gav mig Tawfiq (denne unge palestinier) en halv dinar och sa: ”Hör av dig.” Jag köpte ett paket cigaretter och en anteckningsbok, gick sen till den romerska amfiteatern och la mig på trapporna tills kvällen kom. Jag försökte tänka över alla olyckor som hade drabbat mig. Det var svårt att förklara vad som egentligen hade hänt och jag kände det ofta som om jag levde i en film och inte i verkliga livet. Jag tillbringade hela nästa dag på gatorna och morgonen därpå gick jag till Tawfiq. Han frågade: ”Har du fått nåt jobb?” Jag svarade: ”Jag har inte sökt nåt jobb, Tawfiq, jag har tänkt hela gårdagen.” Han skrattade: ”Okey. Ja, ibland är det nyttigt att tänka.” Han vände sig till sin lillebror och sa: ”Idag får vi ge vår vän en ostomelett.” Och vi skrattade allihop. Vid middagstid gav Tawfiq mig en jordansk dagstidning och sa: ”Den har en massa jobbannonser.” Det gjorde den också och jag hittade en från ett annonskontor som var i behov av en maskinskrivare.
Jag gav mig genast iväg till deras kontor och möttes av en man som verkade mycket vänlig. Han sa till mig att han hade annonserat efter en maskinskrivare för ett annat företags räkning, som nu hade funnit någon för det jobbet. Sen gav han mig en vänlig blick och frågade om jag hade finansiella problem. ”Ja”, svarade jag. Han sa att han själv behövde någon som kunde skriva maskin till sitt eget kontor men inte kunde betala en särskilt bra lön. Så vi kom överens om att jag skulle sova på kontoret tills min situation hade förbättrats, och jag accepterade omgående. Efter att han gett mig ett litet förskott gick jag till Hotell Atlas och hämtade min resväska. Wajih al-Najjar, annonskontorets vd, var jurist och en välkänd romanförfattare i Jordanien. På väggarna i hans kontor hängde litterära priser som han hade vunnit. Och så började jag arbeta på annonskontoret. Omkring nittio procent av mitt dagliga värv bestod i att skriva dödsannonser och dessa bestod av klichéer som var desamma förutom namnet på den avlidne och personen eller klanen som kondolerade. Jag utförde mitt arbete perfekt från första dagen. Jag skrev ut dödsannonsen själv på några ögonblick: ”I Guds den Barmhärtiges och Nåderikes namn. Klanen så-och-så, deras klanmedlemmar och släktingar tillkännager med djupaste sorg hädangångne Hadji Mohammad Mahmoud Abdullah, må Gud förlåta honom, som avled i Guds nåd fredagen den så-och-så. Kondoleanser tas emot i hans sons, Ahmad, hem i Jabal al-Nadhif, till höger om den islamiska banken, mittemot postkontoret, vid den sista hållplatsen för taxi. Vi tillhör Gud och till Honom återvänder vi.” Varje dag brukade jag skriva ut fler än hundra sådana annonser, och i ett läge tänkte jag att om jordanierna skulle fortsätta att dö i den här hastigheten hade landet blivit tömt på folk, och då skulle israelerna kunna hitta ett annat förlovat land utan ett folk.
Wajih al-Najjar brukade komma till kontoret vid middagstid och då gick jag och hämtade en tallrik hummous och foul (en bönrätt) till lunch och några flaskor öl. Vi pratade lite om arbetet och sen lämnade han kontoret och jag fortsatte jobba. När jag var ledig brukade jag skriva noveller. En dag skrev jag en novell som hette ”Sent uppvaknande” och tog med den till kulturredaktionen på dagstidningen Al-Dustour. Redaktören beslöt att publicera den med detsamma och sa: ”Du är ju manusförfattare, grabben.” Det var berättelsen om en man som hela tiden pratade om sin önskan att jobba vid filmen. Så en dag, när han satt vid den romerska amfiteatern i Amman, insåg han att han var femtio år gammal och ännu inte hade utövat någon filmkonst, varpå han fick en hjärtattack och dog. När Wajih al-Najjar läste novellen frågade han: ”Är det här en profetia om vad som kommer att hända dig i framtiden?” Utöver rutinarbetet på kontoret skickade Wajih al-Najjar mig ibland för att ta med dagstidningar och tidskrifter till en palestinsk ledare vid namn Abdel Jawad Saleh, som, fick jag veta senare, hade varit borgmästare i den palestinska staden al-Bireh och blivit utvisad till Jordanien av Israel, och som var medlem av det exekutiva rådet i Palestine Liberation Organisation. Inom två månader hade min situation förbättrats och jag hade börjat publicera mina noveller i dagstidningar och funderade på att skriva ett filmmanus. En dag vid tolvtiden, när Wajih al-Najjar och jag åt vår lunch, störtade fyra fem poliser in på kontoret med sina pistoler riktade mot våra ansikten. En av dem slog Wajih al-Najjar och släpade ut honom och de övriga började genomsöka kontoret. En av dem kom fram till mig och gav mig en så hård smäll att jag kastades till golvet. Sen frågade han om jag var palestinier och jag sa: ”Jag är irakier.” Han slog mig hårt och tecknade med huvudet till de två andra som ledde ut mig till en Mercedes. Senare fann jag mig i en fängelsecell i den jordanska hemliga polisens, Mukhabarat, byggnad, där jag torterades på ett sätt jag inte kan beskriva, men jag kan säga att jämfört med jordaniernas tortyr framstod falangisternas som rena skämtet. De frågade ut mig om den palestinska gruppen jag jobbade med och vem som var ledare till den cell jag tillhörde. Med varje fråga kom sparkar och slag från alla håll. Jag svarade, halvt vid medvetande: ”Jag känner ingen, vid Gud. Jag vet inget om någon grupp eller någon ledare för någon cell. Jag gick på gatan, såg en annons i en tidning om ett ledigt jobb så jag gick till den firman. Ni kan kolla det genom att titta i Al-Rai-tidningen.”
Tre män slog mig utan uppehåll och jag visste inte från vilket håll slagen och sparkarna kom. En av dem hällde hett vatten på mig. ”Era brottslingar”, sa en av dem, ”ni vill ha bort kungadömet!” Jag skrek: ”Vid Gud, jag är rojalist och min familj gillade Kung Faisal II i Irak.” En av dem skrattade och gav mig ett slag på näsan och sa: ”Din fegis, så du blev rojalist efter ett enda slag?” En annan spottade mig i ansiktet, skrek åt mig: ”Du kommer inte att få gå förrän du har erkänt, din horson.” När jag hörde det skrek jag tillbaks till honom: ”Din mor är en hora! Min mor är den bästa av alla mödrar.” Han satte foten mot min hals och jag märkte hur jag svalde bitar av mina sönderslagna tänder. När de till sist lät mig vara kunde jag inte röra någon del av min kropp, och jag blev liggande på golvet och sov jag vet inte hur länge. När jag vaknade började jag gråta och fråga efter mat och dryck, men ingen kom till mig och jag måste ha förlorat medvetandet. När jag öppnade ögonen igen fann jag att jag hade flyttats till en stor sal och var omgiven av tre ljushåriga och oerhört vackra unga kvinnor som sydde ihop såren i mitt ansikte och förband såren på min kropp. En av dem rökte en cigarett och stoppade ner sitt Marlboro-paket i jeansfickan. Senare förstod jag att de kom från den tjerkessiska församlingen. Sen kom en av dem som hade torterat mig och sa: ”Du har tur, din horson. Vi kommer att släppa dig idag.”
När de gjorde det fick jag veta att de hade beslutat att överlämna mig till den irakiska regeringen, men att det hade hänt något i sista stund och beslutet hade upphävts. De nöjde sig med att utvisa mig ur landet inom tjugofyra timmar. Jag fick senare veta att Wajih al-Najjar var ledare för en vänsterorganisation som var mot den jordanska regimen, och att hans fru, för min räkning, hade kontaktat den jordanske inrikesministern som hade varit vän med hennes man i ett tidigare skede. Jag förstod också att jag verkligen hade haft stor tur eftersom chefen för den hemliga jordanska polisen, Ghazi Arabiyat, som hade min dossier och som, sades det, var en riktig ”slaktare”, hade varit med om en bilolycka samma morgon på väg hem från ett säkerhetsmöte i Gulfen och dödats omedelbart. Följden blev att min dossier överlämnades av säkerhetsdirektoratet till inrikesministerns avdelning, som drog tillbaka beslutet att överlämna mig till den irakiska regeringen. När jag hade kommit ut från fängelset träffade jag Wajih al-Najjars fru och fick veta av henne att hennes man skulle sitta bakom galler ett bra tag, för han hade fängslats många gånger förut. Hon berättade för mig att han hade publicerat en artikel i en dagstidning en gång där han visade att budgeten för kostnaderna för den jordanska kungafamiljen överskred själva statens budget. Sen gav hon mig en check på åttio jordanska dinarer och jag gick till banken för att lösa ut den. Det var vid solnedgången och de sa till mig att bankärendena hade upphört för dagen, men jag skrek att jag var utvisad från landet, att jag hade blivit torterad av Mukhabarat osv. Banktjänstemannen kom ut till mig och sa: ”Ja, ja! Vi löser checken till dig. OK? Så håll tyst, va!” Jag gick direkt till Abdel Jawad Saleh och han rådde mig att åka till västra Beirut och gav mig ett speciellt rekommendationsbrev. Jag gick och hälsade på min vän Tawfiq en sista gång och tog adjö av honom. Jag tog en servicetaxi till Damaskus. Jag stannade inte längre än två timmar i Damaskus, och under den tiden köpte jag mig ett par nya skor och en svart läderjacka som var modern på den tiden. Sen tog jag en servicetaxi till Beirut och sa till chauffören: ”Jag vill till västra Beirut.” Efter några timmar var jag i västra Beirut, i en stadsdel som kallades Fakihani, där jag frågade efter en person vid namn Arabi Awwad. Jag fick höra att han var ledaren för Kommunistpartiet och jag hänvisades till hans kontor på Wafiq Tibi-gatan.
Mannen välkomnade mig och bad människorna som jobbade med honom att ta hand om mig. De installerade mig tillfälligt hemma hos en man som, sa man till mig, arbetade som programpresentatör på Radio Palestina, och hade rest till Teheran för att rapportera om vad som hänt i Iran efter Khomeinis återkomst från exilen. Några dagar senare började jag jobba på informationscentret för den Demokratiska Fronten för Palestinas Befrielse, vars högkvarter låg mitt i Fakihani. Mitt jobb där var att lyssna på de arabiska nyheterna på Radio Israel och skriva en rapport om de viktigaste ämnena som man tagit upp i programmet. Jag tyckte jobbet var riktigt tråkigt, så jag spelade in alla nyhetsrapporter från halvåtta på morgonen till fem på eftermiddagen på kassett, och sen valde jag ut de viktiga nyheterna och skrev dem på maskin på Roneo-stenciler, av vilka jag gjorde en kvällsbulletin som jag gav ut och kallade ’Observatörens Radio Israel-bulletin’. I början gjorde jag tjugofem kopior av bulletinen, men efterfrågan på den ökade och inom några månader blev min tidning viktigare än WAFA, den palestinska nyhetsbyråns bulletin, vars palestinska, syriska, irakiska, egyptiska och sudanesiska medarbetare var fler än sidorna i Tusen och en natt. Förutom bulletinen blev jag administrativ chef för informationscentret, till vilket senare skulle läggas ansvaret att vara verkställande utgivare av tidningen Al-Hurriyya, organisationens huvudsakliga publikation. Dessutom blev jag kär i en mycket söt, ung libanesiska.
Och så levde jag livets glada dagar där. Ändå hade jag, trots allt arbete jag utförde, inget riktigt hem. Jag sov ute på balkongen på åttonde våningen i Informationscentralens byggnad. Varje kväll köpte jag några burkar Heineken, la mig ner på en filt jag bredde ut på balkonggolvet, och drack tills jag somnade. När det utbröt väpnade strider mellan de olika palestinska grupperna, och det gjorde de plötsligt ungefär en gång i veckan, tog jag min filt från balkongen in i rummet, rädd för de förlupna kulor som ofta träffade golvet ovanför balkongen. Under den perioden lärde jag känna François, en ung fransman som arbetade som läkarassistent. Han brukade komma till vårt arkiv varje dag vid tolvtiden för att läsa Le Monde och Le Nouvel Observateur, som vi fick regelbundet. En dag gick jag med François till De Levande Ljusens restaurang, bredvid Beiruts arabiska universitet. Vi beställde två tallrikar foul och falafel, och naturligtvis några flaskor Heineken. (Varför drack vi så mycket Heineken på den tiden?) En beväpnad man kom in, körde upp pipan på sin kalashnikov mot min tinning och vrålade åt mig: ”Ditt smutsiga, eländiga, föraktliga kräk...” och for ut mot mig med alla tänkbara förolämpningar i ordlistan medan han tryckte pipan på sin kalashnikov mot min tinning. Alla de andra gästerna i restaurangen såg på oss som om vi deltog i en filmscen (är det någon skillnad mellan de två?). Lugnt sa jag till mannen: ”Varför attackerar du mig, kamrat, när jag inte har gjort dig något?” ”Jag är inte din kamrat, din usling”, snäste han. ”Du gör mig illa, broder, kamrat”, sa jag. ”Ta bort ditt vapen från mitt huvud så vi kan talas vid och förstå varandra.” ”Om du visste vad smärta betyder, din fegis”, hojtade han, ”så skulle du inte såra andras känslor och utsätta deras heder för skvaller.” Jag såg på François som för att söka stöd. ”Kamrat Sammy är en god kamrat”, sa François på arabiska. ”Jag känner till dig”, sa den beväpnade, ”du är en vänlig fransk läkare. Försvara inte den här uslingen.” François frågade mig på engelska: ”Vad har du gjort honom?” ”Ingenting, tro mig”, svarade jag. Mannen tryckte återigen upp pipan på sin k-pist mot min tinning och röt: ”Förnekar du att du har skändat min yngre syster?”
När jag hörde honom förbereda sig för att avfyra sitt vapen och han sa: ”Ditt huvud kommer att explodera”, sköt jag omedelbart in: ”Jag vet inte varför du vill att mitt huvud ska explodera. När jag arresterades av falangisterna ville de också att mitt huvud skulle explodera. Och här är jag nu och råkar ut för samma sak med palestinierna. Varför händer allt detta mig? Jag är en ärlig och hjälpsam ung man.” Den beväpnade mannen frågade med mycket lägre röst: ”Har du verkligen arresterats av falangisterna?” ”Ja”, svarade jag. Då tog han bort vapnet från mitt huvud och sa: ”Jag tror jag har gjort ett misstag.” Och han började kyssa mitt huvud och säga: ”Förlåt mig, kamrat.” Vi bjöd honom att sitta ner med oss och beställde lite mat och dryck åt honom. Han var fyrtio år gammal och verkade nöjd när han svalde sin Heineken i två klunkar. När jag insåg att min ”vän” var en drinkare och bar ett automatvapen, betalade vi notan och lämnade De Levande Ljusens restaurang. En kort tid senare flyttade jag in i ett litet hyrt rum i Fakihani i en byggnad som vi brukade kalla ”Sheraton”. Om nätterna tänkte jag på filmen och i min fantasi for bilder av min familj förbi mig. Jag hade inte tagit kontakt med dem sen jag gav mig av hemifrån. Det gjorde ont att se avståndet mellan mig själv och Amerikaresan bli allt vidare och djupare och nästintill omöjligt. En morgon bestämde jag mig för att avsluta min vistelse i Beirut. Så jag gick för att dryfta saken med Dr Mukhtar, informationschefen, och inledde med att säga: ”Kamrat, jag lämnade Irak i syfte att fara till Amerika för att göra film.” Han genmälde genast: ”Amerika! Varför tänker du på att resa till det där otäcka imperialistlandet?” Och så började han ge mig en långrandig lektion om imperialism och kolonialism och befrielserörelserna i världen...
Jag upprepade: ”Jag har inget med politik att göra, doktor. Jag gjorde min militärtjänst för mitt land och jag har arbetat hos er i tre år nu. Snälla ni, hjälp mig att komma iväg.” Jag fortsatte att upprepa min förfrågan nästan varje dag och Dr Mukhtar log alltid och svarade: ”Vi får se.” Men vilken otur jag hade! Den första veckan jag hade planerat att ”fly” ägde Fakihani-massakern rum. På morgonen fredagen den 17 juli 1981 hade jag just lämnat mitt rum när jag mötte François framför byggnaden. Han sa att han ville komma och spendera kvällen med mig. Jag sa: ”Fint, jag ska förbereda allt.” Han drog fram femton libanesiska pund ur fickan och sa med ett skratt: ”Fixa en flaska Napoleon-konjak så vi kan dricka oss fulla ikväll.” Israeliska attackplan som flög över Beirut hade blivit en vanlig syn för oss och därför brydde vi oss inte särskilt om att de flög över oss just då. Men knappt hade François gått några steg, efter att ha sagt hej då till mig med sitt vackra leende, förrän de israeliska attackplanen släppte sin bomblast över Fakihani och förvandlade bostadsområdet till ett helvete och den soliga dagen till mörker. Vi väntade i över en timme innan vinden hade blåst iväg röken från explosionerna och implosionerna och dammet från byggnaderna där vi hittade hundratals döda människor — barn, kvinnor och män — och François var en av de första bland dem. Hans kropp togs till Frankrike för att begravas. Jag sköt upp min resa ett tag tills vi hade kommit över Fakihani-massakern. Jag bad om mitt pass (jag hade varit tvungen att lämna in det när jag började jobba på informationscentret) men det kom fram att ingen visste var det fanns, så jag köpte ett libanesiskt resedokument avsett för palestinska flyktingar och begav mig slutligen till Cypern för att arbeta där på en av de arabiska tidningarna som gavs ut i Nicosia.
I början jobbade jag på arkivet och sen började jag skriva artiklar om film. Jag reste till Egypten flera gånger och var där två, tre månader varje gång och studerade verksamheten i filmstudios och gjorde intervjuer med både manliga och kvinnliga stjärnor från den egyptiska filmen. När mitt resedokument gick ut reste jag till Tunis och fick ett rekommendationsbrev från Yasser Arafats kontor och använde det för att resa till Aden. Eftersom jag inte tillhörde någon politisk organisation var det ingen som tog emot mig vid flygplatsen. Den första dagen sov jag på stranden. I Aden sålde jag min kamera, min kassettbandspelare, mina skjortor och mina nya byxor. Jag gick varje dag, en hel vecka, till den republikanske presidentens kontor tills jag lyckades träffa den man jag sökte. Han var den republikanske presidentens rådgivare och han förde mig i sin bil till turisthotellet The Chalets, där många ryska tekniker bodde vid den tiden. (Vi visste inte då att denne rådgivare skulle bli kallblodigt nedskjuten tre år senare i en konfrontation framför presidentpalatset.) Några dar senare fick jag ett jemenitiskt pass och åkte tillbaka till Nicosia, men tidningen ursäktade sig och sa att man inte kunde återanställa mig. Vid den tiden blev det krig mellan Yasser Arafats trupper och palestinska dissidenter som stöddes av regimerna i Libyen och Syrien. Arafat stod inför hårt motstånd och blev belägrad en gång. Jag fick höra att läkare från Norge eller Danmark, jag minns inte vilket, hade kommit ner med många påsar med blodplasma, donerad till palestinierna på sjukhusen i Tripoli i norra Libanon. De frågade om jag var redo att följa med dem och jag sa ja. På kvällen drack jag gin och tonic på Coach Pub med barägaren, min cypriotiske vän Nicos, och berättade för honom att jag skulle åka till en plats jag kanske aldrig skulle återvända ifrån. Nicos log och sa: ”Ska du till norra Libanon?” ”Ja”, svarade jag. Han skakade på huvudet och sa: ”För dig är allting som på film.” Den kvällen fick jag plötsligt lust att prata med min familj. Jag hade telefonnumret till vår granne, Hadja Umm Ahmad, så jag ringde dem och pratade med min mor, som sa att de hade trott att något hemskt hade hänt mig i Beirut. Jag bad henne låta mig prata med min far och hon skrattade och sa: ”Du är fortfarande tokig, min son.” Några ögonblick senare hörde jag hans röst: ”Aa aa aa ho ho aa aa ho ho ha ha ha.” Jag svarade honom, skrattande: ”Jag förstår dig, far. Ja, jag älskar dig också. Tro mig, jag har inte glömt nånting och jag kommer aldrig att glömma. Snart ska jag förverkliga våra drömmar.” Han svarade: ”Aa aa aa aa ho aa aa aa ho ho ha ha ha.” Så jag svarade på hans eget språk: ”Aa aa aa aa aa ha ha o oh hah ho ha aa aa.” Tårarna strömmade nerför mitt ansikte när Nicos sträckte ut handen och avbröt telefonsamtalet.
På vägen till Tripoli i Libanon kastades vår lilla båt, som hade avseglat från Larnaka, upp och nerför de enorma vågorna. Jag minns att en av läkarna tittade på mig, och hon sa: ”Du ser ut som en sjöman.” Det gjorde mig glad för jag tänkte att jag nog kunde bli skådespelare en vacker dag. Vi var fortfarande till havs när kaptenen kom och sa till oss: ”Vi är utom fara.” Han menade att vi var utom fara för att bli kapade av israelerna, som hade stormat flera skepp just då. Innan vi nådde Tripolis hamn såg vi raketer långt borta som föll över de palestinska flyktingläger som stödde Arafat. Den skandinaviska blodplasman levererades omgående till de palestinska och libanesiska sjukhusen. Själv gav jag mig iväg för att leta upp min vän Khalil Salman, som hade blivit Arafats och Abu Jihads assistent. Khalil lät mig bo i en vacker våning i Zahariyya-kvarteren. På kvällen kom en av Abu Jihads medhjälpare till mig. Hans namn var Ismail, en stilig ung man och fruktansvärt snäll. Han sa till mig: ”Jag bor inte här men jag har nyckel.” Sen log han och sa: ”Du borde vara glad att jag kommer för jag har en massa lahm bi-’ajin-pajer”(rundgräddat bröd med köttfärs i). Senare fick jag veta att Ismail övernattade i olika lägenheter av säkerhetsskäl. När jag vaknade på morgonen gick jag ut i vardagsrummet i bara underkläderna och blev förvånad över att se Yasser Arafat och Abu Jihad hetsigt diskutera de pågående striderna. Jag sa ”God morgon” till dem och de besvarade hälsningen, men jag kände mig generad. När jag kom ut i köket fann jag en grupp livvakter som drack te och rökte frenetiskt. Efter att Yasser Arafat, Abu Jihad och livvakterna hade gått upptäckte jag glasbitar på mattan, bordets glasskiva var sönder och det fanns några blodfläckar.
Nästa dag såg jag Yasser Arafat i tidningen med ena handen i bandage, så jag drog slutsatsen att han hade haft sönder glasskivan med sin näve. Efter dagar av rasande strider avancerade trupperna från de palestinska dissidenterna, stödda av Syrien och Libyen, stadigt. Det ryktades om en fransk intervention för att få Arafat och hans trupper ut ur Tripoli, Libanon, och ta dem till Tunisien. Arafat utfärdade ett dekret för att undandra alla fonder under hans kontroll från libanesiska banker och Khalil Salman distribuerade stora summor libanesiska pund till flera arabiska och libanesiska journalister, som hade kommit från många olika håll och som stödde Arafat i median. När jag sa till Khalil Salman att jag ville tillbaka till Nicosia gav han mig en liten axelväska i läder innehållande libanesiska pund. Jag hyrde en liten båt med två andra passagerare och återvände till Cypern. I Cyperns Allmänna Bank växlade jag de libanesiska punden till mer än fem tusen cypriotiska pund. Jag återupptog mina kvällar på Coach Pub och mot slutet av kvällen gick jag till diskotek som Galaxen och Skorpionen. I det senare mötte jag en ung holländska som sa att hon visste ett ställe där man serverade en härlig frukost, men vars namn hon hade glömt. ”Du kan inte tro så god frukost de har där”, sa hon. Så jag följde med henne, det var klockan fem på morgonen. Jag upptäckte att frukosten hon pratat om kallades pacha (fårhuvud, inälvor och fötter med kryddor), och sa skrattande till henne: ”Det är en populär irakisk rätt som oftast äts vid kvällningen av arbetare och soldater. Pacha är egentligen turkiskt, inte cypriotiskt.” Sen föreslog hon att vi skulle tillbringa några dagar i den vackra lilla byn som hette Ayia Napa. Efter det åkte jag till Tunisien, där jag hyrde ett hus i Sidi Bou Said-området med utsikt över havet. Jag levde på barer och restauranger och blev förälskad i en ung tunisiska. När jag hade gjort av med alla mina pengar tog jag kontakt med vännen Khalil Salman och han utsåg mig till korrespondent för hans tidning Al-Bilad, för vilken han var ansvarig utgivare på Cypern.
Vid den tiden uppmuntrade mig min vän poeten Mustafa al-Haddad att lämna landet, så jag sökte först visum vid den brittiska ambassaden men fick avslag. När jag ansökte om ett visum vid den franska ambassaden för att åka till Paris, fick jag veta att det skulle ta väldigt lång tid att få bifall från inrikesministeriet. Jag ansökte ändå och förberedde mig på en lång väntan. Allteftersom dagarna gick började jag känna mig vilsen. Min dröm om filmen kom tillbaka och frestade mig om natten och jag kunde inte sova längre. Jag började dricka mer alkohol och tvekade inte att dricka bukha* på morgonen. Mitt förhållande med min väninna Zahra tog slut; hennes bror som hade varit narkotikahandlare när han var i Sverige men blivit religiös när han kommit tillbaka till Tunisien, hotade att döda henne om hon ”fortsatte att träffa den otrogne irakiern”. En dag under julen gick jag omkring på souqen (marknaden) i huvudstan och såg i en barberares skyltfönster en bild på en man som höll på att omskära en pojke. Jag stannade till och tänkte lite, sen klev jag in och sa till barberaren: ”Det finns en tolvårig pojke som bor med mig i Sidi Bou Said. Skulle ni vilja komma med mig för att omskära honom? Jag betalar avgiften och taxin också.” Mannen tog upp sin instrumentväska och följde med mig. När vi nästan var framme, sa jag till honom: ”Hadji, det finns ingen tolvåring. Det är jag som är den unge mannen jag pratade om. Jag är tjugoåtta år och jag vill bli omskuren.” Barberaren hejdade sig ett ögonblick, tog fram en cigarett ur fickan och sa: ”Inga problem. Jag minns att jag omskar en ung fransman som var tretti, och han har aldrig kommit tillbaka.” Han började skära utan bedövning och jag hjälpte till. Fastän operationen var mycket smärtsam tittade jag på honom som om han höll på att skära av någon annans kroppsdel, inte min. Ibland undrade jag: var jag så psykiskt förstörd? När barberaren hade slutfört jobbet sa han leende: ”Gud har nu låtit tron träda in i ditt hjärta.” Medan han tände en cigarett tillade han: ”Jag är glad att du blivit muslim genom min hand.” Jag tittade på honom ett ögonblick och sa spontant, utan att tänka på följderna av mina ord: ”Varför inte lika gärna jude? Judar är också omskurna, vet ni!” Mannen var inte alls road av min kommentar och sa barskt: ”Ge mig avgiften, tack.” Jag pekade på jeansen som hängde på dörren. Han hämtade jeansen åt mig och jag betalade honom det han begärde och han gick sorgset sin väg. De två kommande dagarna låg jag kvar på golvet i smärtor. Jag kom ihåg min far som brukade slå sitt vänstra pekfinger med sitt högra och sen klämma åt näsan som om han tänkte snyta sig, vilket betydde att de som hade pitten omskuren var smutsiga människor.
Det var mitt på dagen när jag hörde någon knacka på dörren. Jag ropade: ”Kom in! Dörren är öppen.” In kom Hanan, min algeriska väninna som hade börjat ge mig fransklektioner. Jag berättade för Hanan vad som hade hänt och hon skakade av skratt. Hon gick genast och köpte en grillad kyckling och en flaska rött vin, och kom tillbaka fortfarande skrattande. Mina vänner, Khamis och Mohammed al-Ayuni, hälsade på mig efter henne och så fort de fick höra det brast de också i skratt. Mohammed al-Ayuni sa: ”Jag vet att du är galen. Du gjorde så här bara för att göra narr av alltihop”, medan jag tänkte att jag hade gjort mig av med en ”suspekt och imperialistisk” del av min kropp! Två dagar senare kom en av kyparna på restaurang Nadhoor nära mitt hus och sa att en kontorist på franska ambassaden hade ringt: mitt visum var klart och jag kunde hämta det när jag ville. Med stor svårighet gick jag till apoteket mitt i Sidi Bou Said och köpte några mediciner. Nästa dag gick jag till min vän Khalil Salman och han gav mig cirka tretusen dollar. Och så reste jag till Paris. Jag mötte en ung fransyska, Valerie, och vi blev goda vänner. Jag tog med henne på bio och underhöll henne med historier från min barndom och min kärlek till film. En dag när vi var i hennes lägenhet, sa jag till henne att jag måste tillbaka till mitt hotell. ”Du kan stanna här”, sa hon, men till hennes häpnad ursäktade jag mig, fast vi kom överens om att träffas nästa dag. Samma sak hände nästa dag och Valerie noterade att jag undvek att röra vid henne. Varenda gång jag tänkte säga att jag fortfarande led av ingreppet jag nyligen gjort, svek modet mig. På grund av min enorma dumhet föredrog jag att hålla mig undan henne i flera dagar. Några dagar senare tyckte jag att allt var så bra man kunde begära så jag köpte en bukett blommor och gick till hennes lägenhet. Jag knackade på dörren och den öppnades av en ung afrikansk kille. Jag sa att jag sökte Valerie och han sa att hon var i duschen. Jag sa att jag var en gammal vän till henne och då sa han att han var hennes nye vän, och att han var från Elfenbenskusten. Jag gav blommorna till honom och sa att jag skulle komma förbi och hälsa på Valerie en annan dag. Den unge mannen log medan han stängde dörren.
”Är ni säker på att han var från Elfenbenskusten?” frågade handläggaren i kontoret för ansökan om politisk asyl, medan jag reste mig upp från stolen.
”Vem?”
”Den unge mannen som knyckte er flickvän.”
”Jag tror det. Har det någon betydelse för mitt fall?”
”Nej, nej”, sa handläggaren. ”Jag ville bara veta.”
En irakier i Paris
Inbunden / 275 sidor
Översättning av Astrid Ericson Bahari
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Al-Shanfara: En stråtrövarskald från 500-talet
Al-Shanfara:
En stråtrövarskald från 500-talet
Introduktion av Hesham Bahari
Det arabiska språkets förislamiska skede tillhör nog de mest gåtfulla litterära korpusar som världslitteraturens historia har att bjuda på. Dess stora omfång (tiotusentals bevarade verser av hundratals namngivna poeter med fullständiga genealogier och relaterade anekdoter) och det faktum att det vi egentligen förfogar över är en muntlig tradition som först inlemmats i islams skriftliga kultur ett par hundra år efter att den hade nått sin (muntliga) höjdpunkt, är tillräckliga anledningar för att ägna denna poesi noggranna studier. Dess tillkomst vid skärningspunkten mellan muntlig och skriftlig kultur kan ge många ledtrådar till skriftens politiska betydelse. Därtill har en del forskare hävdat den stora likheten mellan vissa diktverser och de mer poetiska delarna av Koranen, vars sammanställning och nedteckning sammanföll med den förislamiska poesins storhetstid. Oavsett ideologisk ståndpunkt är dock alla överens om behovet av att behärska den lexikala rikedomen i den muntliga förislamiska poesin för att kunna förstå korantexten. En hetsig debatt om vem som ska tillskrivas dikterna har rasat i mer än hundra år, och föranlett en och annan fatwa riktad mot forskare och författare. Dessa hade, genom att åberopa den förislamiska poesins nedtecknande under islamisk tid, ifrågasatt själva dess äkthet. Ett sådant ifrågasättande av den arabiska världsliga litteraturen skulle kunna sprida tvivel över de religiösa texternas ”äkthet”, ansåg traditionalisterna.
Hursomhelst delas den förislamiska poesin upp i ett antal genrer. ”Stampoesin” är den som kom att utgöra kärnan i de tio oden som sägs vara skrivna av tio poeter djupt förankrade i sina roller som sina respektive stammars röst och försvarare, även om några av dem som Tarafa (”Nomadens ode över livets flyktighet”, Alhambra 2011) eller Imru’ al-Qays sägs ha förråtts eller till slut övergivits av sina respektive klaner. I Labids ode (”Stumma stenars dunkla tal” med kommentarer av Suzanne Pinckney Stetkevych, Alhambra 2015) får vi ett ode som mer liknar ett proto-islamiskt än ett förislamiskt sådant. Labid sägs ha konverterat till islam vid 90 års ålder och påstås ha blivit 150 år gammal! Legenden om hans långa liv och hans diktande har säkert bidragit till skapandet av en islamsk mytologi ämnad att befästa den nya läran bland motsträviga stammar och främmande kulturer.
Men intill dessa ”stampoeter”, antingen man ser dem som proto- eller förislamiska, fanns under hednatiden (och därefter också) en annan genre som gick under namnet ”su’luk”-poesin, eller stråtrövarpoesin. En av su’lukernas främsta gestalter var al-Shanfara, vars långa ode på 68 verser presenteras nedan i sin helhet i en till min kännedom första svenska återgivning. Al-Shanfara lär ha levt runt sekelskiftet mellan 400- och 500-talen och hans dikt är därmed en av de äldsta bevarade texterna från den arabiska litteraturen.
Som Stetkevych väl påvisar i sin essä om Labid är stampoesin indelad i 3 rörelser (något som liknar sonatan): först kommer separationen från stammens kvinnor/förlorad barndom, sedan följer en marginaliseringsfas som ofta upptar större delen av odena och där poeten ensam med sitt kamelsto genomgår en farlig ökenfärd, en sorts mandomsprov. Odet avslutas med ett återinlemmande i stammens hägn (efter framgångsrik resa genom öknen) där poeten berömmer både sig själv och sin stam och förtalar eller förringar fiendestammen. Odets struktur motsvarar m.a.o. det som inom antropologin betecknas som en “tredelad övergångsrit”.
Hos stråtrövarpoeterna saknas naturligt nog den tredje delen i en sådan rit. Stråtrövarpoeten har ingen stam som väntar på att han skall återförena sig med den efter sin strapatsfyllda resa genom öknen. Stråtrövarpoeter var kända för att vara just det namnet anger: stråtrövare, alltså farliga individer. Och deras dikter framstår därför ofta som ett negativ av stampoetens utgjutningar om sin stams förtjänster och generositet. Denna genre förklaras bäst som ett rättfärdigande, en sång ägnad åt den stamlösa individens svåra belägenhet. Stamlösa individer kunde vara sådana som av olika anledningar hamnade mellan två klaner eller som på grund av sina excesser blivit förvägrade stammens beskydd. En stråtrövarpoet har ingen käresta som kan begråta honom när han dör och inga arvingar som ser till att hans spillda blod hämnas. Hans dikt delas därför alltid bara upp i två moment mot stampoetens tredelade ode: separation och marginalisering. Något återinlemmande i samhällets tjänst eller åtnjutande av dess beskydd och kärlek förekommer inte där. Däremot många levande skildringar av stråtrövarpoetens identifikation med sina nya stamfränder: nämligen “öknens vilda djur”!
Även med al-Shanfara och den stråtrövarpoesi han representerar har frågan om tillskrivning och tillkomstdatum föranlett många debatter, och det sedan dikten började cirkulera skriftligt någon gång i slutet på 700-talet, dvs. nästan 2 sekler efter islam och 3 sekler efter dess hypotetiska muntliga uppkomst. Kan verkligen en muntlig poesi bevaras så länge, intakt, utan att drabbas av tidens tand och fördärvas av traderarnas många varianter, läs av deras “politiska” manipulationer av texten via tillägg och uteslutningar? Eller var dessa dikter produkten av en islamisk känslighet som ändå såg i den muntliga stråtrövarpoesins tragiska undertoner något som människorna under islams första sekler fortfarande kunde identifiera sig med? Ja, detta är bara två snabba frågor om dikternas budskap som bärare av mening, dvs. om deras semantiska dimension. Andra frågor som har att göra med det rent språkliga är också många, men intresserar mest specialisterna.
Alhambras förhoppning är att så småningom ge ut de 10 stora odena från förislam i svensk översättning. Hittills har Tarafa och Labid fått var sin volym. Ytterligare en samling med Imru’ al-Qays (också kommenterad av Suzanne P Stetkevych) är under bearbetning, samt en volym om ”stråtrövarpoeterna”. Nedan följer min svenska tolkning av al-Shanfaras långa dikt hämtad ur Stetkevychs essäsamling ”The Mute Immortals Speak: Pre-Islamic Poetry and the Poetics of Ritual”, en bok som i sin estetiska ambition delvis handlar om hur förluster kan övergå i skönhet. ”Stumma stenars dunkla tal” som innehåller Labids vackra ode och Suzanne Stetkevychs kommentarer till den, består av en av essäerna i detta viktiga verk för att förstå hur litteratur föds och växer fram.
Lámiyyat al-'arab
av al-Shanfara
tolkning av Hesham Bahari
1 Mina moders söner, låt era hästar
yvas! Låt dem brösta sig!
För egen del är jag nu mer tillrätta
hos ett annat folk, hos en annan stam.
2 Resans proviant har gjorts i ordning
och månen lyser i mörka natten,
riddjuren har fått remmar och sadlats,
redo för den långa ritten.
3 För det ädla hjärtat finns en plats
på jorden, fjärran från allt ont;
för den som fruktar agg och hat
finns det en tillflykt.
4 Vid ditt liv, nog finns det plats på jorden
för den som på natten färdas,
frivilligt eller illa tvungen,
bara han håller huvudet kallt.
5 Närmare blodsförvanter har jag
i vargen, snabb och hal,
i den släta och prickiga leoparden
och i hyenan – den med hängande man.
6 Sådan släkt kan man öppna sitt hjärta för
utan att ens hemlighet avslöjas.
Ej heller överges den brottslige
för sina brotts skull av sådan släkt.
7 Varenda en av dem är högdragen,
våghalsig och modig, fastän
djärvast av dem alla är jag
när bytet först skymtar fram.
8 Men när handen mot matsäcken
sträcker sig är jag inte den raskaste,
ty snabbast till handling
är klanens glupskaste själ.
9 Blott handlar det här om min
vidhjärtade storsinthet,
ty den högsinte mannen
är klanens dygdigaste själ.
10 För att ersätta förlusten av dessa
som inte återgäldar min vänlighet,
och som inte erbjuder
någon gottgörelse, har jag
11 Tre följeslagare –
ett hjärta uppfyllt av mod,
en vit och skinande sabel,
och en smäcker gul båge,
12 Vars mjuka rygg, som fångar in ljudet,
har prytts med hängande
utsmyckningar. Över axeln
sitter den stadigt med spännband.
13 När en pil ur den slungats
genljuder den som ett kamelsto,
pinad och sörjande,
stönande och kvidande.
14 Jag är inte den som har lätt att törsta,
ej heller en som följer sin flock
på natten när fölen ej fått dia,
trots att juvren ej bundits upp.
15 Inte heller en feg ande är jag, med oren
andedräkt, fastklamrad vid sin hustru
för att med henne rådgöra
om hur man sköter sina affärer.
16 Eller en uppskrämd struts
med bultande hjärta,
som om en fladdrande sparv
hade bosatt sig i dess kammare.
17 Jag är inte någon flörtig odåga
som väljer att stanna hemma,
insmord i väldoftande salvor, och
med ögon målade med kohl.
18 Ej heller en åldring, lik en kamelfästing,
mer ond och förvirrad än skicklig,
som spritter till när han blir uppskrämd
i sin försvarslösa yrsel.
19 Ej förvirrad av mörkret är jag,
när den väglösa ödemarken
trotsar all vägledning
av den vilsekomne dåren.
20 När mina hovar
stöter till den hårda marken
som täckts av flinta, flyger gnistor
och skärvor upp runt mina ben.
21 Jag förlänger hungerns plågor
till dess jag har dräpt dess spöke.
Jag vänder mina tankar ifrån det
och glömmer bort dess pina.
22 Jag äter jordens torra damm,
på det att icke min välgörare
skall tro mig vara honom skyldig
den ringaste ynnest.
23 Ingen livsgivande dryck eller föda
skulle ha varit mig främmande
om jag inte vore rädd
för att åsamka mig klander.
24 Men en förbittrad själ ser
till att jag inte får mitt straff
och sporrar mig att
utan nåd gå vidare.
25 Jag ser hellre mina inälvor,
vindlande runt sitt tomrum,
som en reptvinnare stramt och fast
vrider om sina fibrer.
26 Arla går jag min väg, utan föda.
Som den smalhöftade vargen,
leds jag vidare från en askgrå
vildmark till den nästa.
27 Utsvulten ger han sig ut på morgonen
med nosen i vädret och lätta steg,
glidande eller skuttande
nerför bergets sluttningar.
28 När det begärliga bytet
kommit undan ger han till ett tjut,
och hans tärda gelikar
returnerar hans tjut.
29 Avmagrade, vita som döden,
liknar dessa ökenvargar
tunna, skramlande kastpilar
i maysir-spelarens hand.
30 Eller en upprörd bidrottning,
som sätter sin svärm i rörelse
när honungssamlaren
vält omkull hennes bo.
31 Bredmunnade och vildsinta
visar de blodtörstigt tänderna.
Gaddarna i deras öppna käftar
liknar spruckna knölpåkar.
32 Då skrålade han och de i sin tur skrålade
på en bred och karg slättmark,
som vore de jämrande kvinnor
på backen, som berövats sina kära.
33 Sedan hejdade han sig, och de hejdade sig.
Tröst gav han dem, och han blev tröstad i sin tur.
Han bistod dem i deras nöd, och
utarmade som de var kom de till hans hjälp.
34 Han ylade och de ylade, sedan
upphörde han och de upphörde.
Att hålla ut är bäst, när klagan
inte är till någon nytta.
35 Han återvände och de återvände,
skyndande före honom.
Var och en led av sin hunger
men dolde den tappert.
36 Mörka, grusfärgade sandhönor
dricker upp min bottensats.
Hela natten sökte de efter vatten,
med skallrande, spröda vingben.
37 Jag strävade och de strävade,
löpande i kapp. Sedan slaknade de
och jag gick vidare, i lugn och ro,
kavlande upp ärmarna.
38 Sedan vände jag mig bort från dem
och de föll ihop vid vattenhålet.
Deras hakor och bröst
vilande mot vattenytan.
39 Som om smattrandet som hördes
på båda sidor och runt om pölen
vore från en resande stam
som stiger av sina riddjur.
40 De strålade samman till platsen
som samlade ihop dem, liksom
vattenhålet längs vägen drar till sig
spridda klungor av kamelhjordar.
41 Slafsande i sig munfullar med vatten
släckte de törsten och gav sig iväg
likt skrämda ryttare som skyndar sig
arla från Uhádha.
42 Jordens ansikte känner jag igen!
Jorden, min bädd! Uppburen
varje natt på stadig och fast rygg
och ryggkotor som torkat ut.
43 Som kudde har jag beniga armen
med led som spelarens knotor
när han kastar dem framåt,
spetsiga och utstickande.
44 Och om kriget, Dammets Moder,
numera sörjer över al-Shanfará,
så har hon länge nog haft
glädje av honom.
45 Utstött och jagad av brott
som drar lott om mitt kött.
Vinnaren får först välja
bitar av mitt skrov.
46 När han sover
sover de, med vidöppna
ögon, snara att ställa till skada,
genomträngande.
47 Van vid ständigt återvändande
omsorger låter han sig vallas,
som fjärdedagsfebern
eller än värre.
48 När de kommer för att dricka
skingrar jag dem
Men sen omgrupperar de sig
och anfaller upp- och nerifrån.
49 Så om ni ser mig, som ormen,
en sandens dotter,
solbestrålad och försvagad;
barfota och utan skor,
50 Vet då att jag är mästare i uthållighet!
Jag klär mig i dess skrud!
Som en skjorta på en ung vargs hjärta
är jag skodd med beslutsamhet.
51 Ibland finner jag mig lida brist
och ibland, självtillräcklig.
Ty rikedomssamlaren är den driftige
som ej beaktar sin heder.
52 Jag är inte rädd för min fattigdom,
eller otålig över att få visa den.
Ej heller förmäten är jag,
jublande över mitt byte.
53 Omåttlighet förmår ej
fördärva min tålmodighet.
Inte heller ertappas jag tiggande,
eller spridande rykten.
54 Mången kall, illavarslande natt,
hade jägaren värmt sig
vid sin skicklighets brasa
med sin båge och sina pilar!
55 Mörkret och duggregnet, mina
två följeslagare. Där traskade jag
mellan hunger och kyla,
mellan rädsla och rysning.
56 Jag gjorde kvinnor till änkor
och fråntog barnen deras fäder.
Jag återvände sedan liksom jag begav mig ut:
den svarta natten ännu svartare.
57 På morgonen satt där vid Ghumaysá’
två hopar med människor.
Den ena utfrågades om mig,
den andra ställde frågorna.
58 De sade: ”Våra hundar
gnydde och ylade hela natten.”
Vi sade: ”Strök det en varg omkring,
eller var det en hyenavalp?”
59 De sade: ”Det hördes knappt något ljud,
sedan somnade vi om igen.”
Vi sade: ”Var det en sandhöna ni överrumplat,
eller en överraskad hök?”
60 ”Om det så hörde till djinnerna,
dessa nattens dystra besökare!
Men om det var en människa? Nej,
människor agerar inte på det viset!”
61 Mången dag under Hundstjärnan
när värmevågorna smälte samman,
och huggormarna rastlöst ringlade sig
på den svedda jorden,
62 Stod jag med ansiktet bart.
Ingen sköld för att skydda mig,
inte ens en mantel, förutom
en söndersliten särk,
63 Och långt hängande hår
där vinden lekte friskt
bland flätade, okammade lockar,
fladdrande på ömse sidor.
64 Lång tid har gått sedan de behandlades
med balsam och avlusningsmedel!
Tjocka flätor insmorda i lort,
som ej rengjorts på ett år.
65 Mången vindpinad slätt, som en skölds
baksida, ofruktbar och öde,
vars rygg ej låter sig bli trampad
har jag på egna ben genomkorsat!
66 Jag förenade dess ände med dess början
och blickade ner från en bergstopp
än stående, än sittande med knäna
vikta under mig.
67 Bergsfårens askfärgade killingar
strövade omkring mig,
som vore de släpnattskärror,
dragande efter sig jungfrurs klänningar.
68 Orörliga omgav de mig i solnedgångstimmen,
som vore jag en bock med långa horn
bland vitfotade tackor, oangriplig,
på väg mot bergets tinnar.
Läs Pierre Angells recension på Tidningen Kulturen
I det här välskrivna akademiska arbetet presenterar Suzanne Stetkevych en
sakligt och vetenskapligt rimligt underbyggd hypotes om det klassiska arabiska odet, den s.k. "Qasidah".
Torkel Lindquist / BTJ
” Som orientalist gläds jag åt att den förislamiska poesin presenteras och görs tillgänglig för en svensktalande publik. … I en tid då bokbranschen avsiktligt eller nödtvunget deklinerat (för att inte säga kapitulerat för marknadsintressena) höjer ni ribban. I stället för att lägga krut på fiktion, deckare, kriminallitteratur och spektakulära utspel framhärdar Alhambra i sin övertygelse om kvalitet och den smala litteraturens raison d'être.” Bengt Knutsson
Pia Hellertz om David Ray Griffins bok "Motsägelser om 11 september"
Motsägelser om 11 september –
Öppet brev till USA:s kongress och press
Av David Ray Griffin
Alhambra förlag
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Recension av Pia Hellertz – juni 2015
President George W Bushs offentliga teori om attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 är en av de största konspirationsteorierna världen har skådat. En konspiration, eller en sammansvärjning, syftar enligt Wikipedia på ett ”hemligt samarbete mellan en grupp individer med dunkelt, olagligt eller illasinnat syfte”. Enligt Bush är attackerna mot WTC orsakade av en sammansvärjning av Al-Qaida och Usama bin Ladin. En konspirationsteori är en teori om denna händelse och Bushs teori är därför en konspirationsteori. Inom vetenskapsteorin får man kriterier för att skilja mellan en god och en dålig teori. Och för att en teori ska vara en tillförlitlig och god teori får den inte strida mot relevanta, påvisbara fakta. David Ray Griffin beskriver i sin bok ”Motsägelser om 11 september” 25 olika fakta som kan ifrågasättas, genom att det finns bevisade motsägelser, vittnen som framför motstridande iakttagelser och information som kullkastar den officiella teorin som presenterades av president Bush och hans medarbetare, samt i många fall av den ledande media.
Den officiella teorin har enligt Griffin ”utnyttjats för att öka de militära utgifterna, rättfärdiga krig, inskränka medborgerliga rättigheter och öka regeringens verkställande makt” (s.7). Detta är slutsatser som flera andra kritiska författare också kommit fram till, exempelvis Eric Laurent i boken Gåtorna kring den 11 september (1) och Andreas von Bülow i sin bok CIA och 11 september - Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsten.(2)
Vem är David Ray Griffin?
Författaren är professor emeritus i religionsfilosofi och teologi vid Claremont School of Theology och Claremont Graduate University. Han har enligt baksidestexten publicerat ett 30-tal böcker om olika ämnen. Enligt Wikipedia grundade han tillsammans med John B. Cobb, Jr. "Center for Process Studies" år 1973, vilket är ett forskningscenter som arbetar för att främja det allmänt goda genom en relationell metod som hämtats från processteologin. Under senare år har han, genom en rad böcker, gjort sig känd som kritiker av den officiella versionen av attackerna den 11 september. Han menar att attackerna var en konspiration som åtminstone delar av USA:s regering var delaktiga i. En recensent av boken, en f.d. CIA-tjänsteman, Bill Christison, skriver:
Denna bok, som baseras på noggrann forskning men är skriven i en flyhänt och lättläst stil, kullkastar helt uppfattningen att 9/11-kommissionens rapport presenterar en korrekt redogörelse för vad som hände den 11 september. Den visar fullständigt klart behovet av en ny undersökning.”
Det är ett konstaterande jag fullständigt och något chockad håller med om. Boken avslöjar detaljer jag inte tidigare läst eller hört talas om, trots att jag läst en del och sett många TV-dokumentärer om katastrofen.
Ett öppet brev
Bokens undertitel är Ett öppet brev till USA:s kongress och press. I de 25 kapitlen avslutar Griffin med att uppmana kongressen och pressen att börja ifrågasätta den officiella teorin och fördjupa undersökningen av alla fakta som faktiskt framkommit, framförallt genom hundratals vittnesmål från människor som iakttog det som hände. Det är framförallt brandmän, akutsjukvårdare, räddningspersonal och poliser, men även från journalister och anställda i tornen som klarade sig ut med livet i behåll.
I kapitel 23, ”Förekom det explosioner i tvillingtornen?”, redovisar Griffin 46 citat från uttalanden av olika observatörer med olika professioner. Jag väljer ett par:
”Det small överallt. Jag var säker på att det fanns bomber utplanterade överallt och att någon satt vid en instrumentpanel och tryckte på detonationsknapparna… Det kom en ny explosion. Och en till. Jag visste inte vart jag skulle springa.” (s.254)
”Alldeles nyss talade jag med säkerhetschefen för brandkåren i New York, Albert Turi. Han fick besked om att det möjligen fanns en sprängladdning, d.v.s. en annan bomb som kan explodera. Han försökte få ut sina män så fort han kunde. Men han sa att det kom en ny explosion, och sen en timme efter att… första kraschen inträffade… var det en annan explosion som inträffade i ett av tornen här. Han tror att det faktiskt var utplacerade bomber i tornet.” (s.255)
I ingen av de 25 motsägelserna som Griffin diskuterar har den kommission som tillsattes för att utreda och rapportera om katastroferna, redovisat allt det underlag de i praktiken haft tillgång till, för att kunna ta en sanningsenlig ställning. Istället har den helt ställt sig på Bushs officiella teori om det som hänt och förnekat och/eller förvrängt fakta. Den vanligaste strategin verkar ha varit att man över huvud taget inte nämnt och ändå mindre kommenterat motsägelserna.
Griffins syfte med boken är att presentera faktaunderlag för att underlätta vidare granskning eftersom ”de flesta reportrar och kongressledamöter /är/ strängt upptagna personer med begränsad tid att studera komplicerade frågor. Den här boken kräver, förutom att den är lättläst, ingen teknisk expertis för att man skall bilda sig ett omdöme om de frågor som berörs” (s.6). Han poängterar också att boken inte för fram några omdömen som kräver expertis. Han kommer inte heller fram till någon egen teori i slutet. Han konstaterar endast att den officiella teorin är en ”upprörande teori”, som har ”använts för att rättfärdiga attacker på två länder, som har orsakat över en miljon döda, inklusive tusentals amerikaner” (s.288). Den officiella orsaken till attackerna var ju att ”terroristerna” hatade Amerika och ville slå mot dess svaga punkter. Men genom attacken fick USA en anledning att starta krig mot flera ”terroriststater”, exempelvis Afghanistan och Irak.
The 9/11 Commission Report - Omissions and Distortions
9/11 Kommissionen
Den 27 november 2002 upprättades ”National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States”, mer känd som ”9/11 Commission”. Den bestod av tio ledamöter med Thomas H. Kean som ordförande och Lee H. Hamilton som vice ordförande. Samtidigt har den haft en stor stab på 75 personer till sin hjälp.(3) Kommissionen avslutade sitt arbete den 2 augusti 2004.(4) De presenterade då sin rapport ”The 9/11 Commission Report”. Rapporten finns i sin helhet på internet.(5)
Jag undrar hur alla dessa personer känner sig om de läser Griffins bok. Många av dem måste ju inse att de blivit en del av en gigantisk konspiration. Eller menar de alla att ”ändamålet får helga medlen”?
Frågor som granskats i Griffins bok ”Motsägelser om 11 september”
Boken är indelad i fem huvudkapitel:
I. Frågor om Bushadministrationen och Pentagons chefer
II. Frågor om USA:s militär
III. Frågor om Usama bin Ladin och kaparna
IV. Frågor om Pentagon, och
V. Frågor om World Trade Center
Jag vill ta några exempel på frågor från de olika kapitlen för att visa vad de kan handla om. Samtliga 25 frågor leder verkligen till nya besvärande frågor för Bushadministrationen och kommissionen. Däremot kommer jag inte att redogöra för Griffins diskussion. Det skulle ta för stort utrymme:
- Hur länge stannade George Bush i klassrummet?
- När tillät Cheney nedskjutning?
- Var fanns Donald Rumsfeld?
- När larmades militären om Flight 11? De följande underkapitlen ställer samma fråga om alla fyra flygplanen.
- Hade man föreställt sig attacker av 11 september-typ? Här kan jag bara kort säga att: Ja, det hade man, flera gånger.
- Var Muhammed Atta och de andra kaparna fromma muslimer?
- Finns det tillförlitliga bevis för bin Ladins ansvarighet?
- Vad orsakade hålet i Pentagons C-ring?
- Flög ett militärplan över Washington under attacken mot Pentagon?
- Förekom det explosioner i tvillingtornen?
- Förekom det explosioner i byggnad nr 7?
Det var 11 av de 25 frågorna.
WTC7
Ett av de största mysterierna är varför och hur den sjunde byggnaden i World Trade Center rasade. På sidan ”The Destruction of WTC 7” visas denna bild över hur huset kollapsade.(6) Den närmaste punkten mellan tornen och byggnad 7 är 110 meter. Man såg att det brann i övre våningar i huset, men brandmännen avråddes från att gå in och släcka för huset ”kommer att rasa”, vilket var obegripligt för brandmännen, eftersom såna hus ”inte rasar av eld”. Griffin tar inte upp vad byggnad 7 innehöll, men det gör Andreas von Bülow i sin bok CIA och 11 september - Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsten:
Där fanns ”CIA, försvarsministeriet samt New Yorks börskontrollmyndighet Security and Exchange Commission. Här fanns miljontals dokument lagrade om pågående brottsundersökningar om maffia, banker, den internationella narkotikahandeln, penningtvätt och terrorism” (von Bülow, s.139).
Ett oidentifierat plan
En uppgift som jag inte stött på tidigare var att det cirkulerade ett okänt, oidentifierat flygplan över Washington samtidigt som attacken mot Pentagon genomfördes. Rapporterna om detta skulle dock komma att bli ett problem för den officiella teorin. Därför menar Griffin att det vore av största vikt att undersöka om det faktiskt var ett militärplan och dessutom om det flög innan attacken mot Pentagon, vilket vissa vittnen framhöll.
En källa menar att ”det mystiska planet är ett av militärens känsligaste plan, en Air Force E-4B” (s.225). Pensionerade generalmajoren i flygvapnet Don Shepperd bekräftade denna identifiering. Det framkom att E-4B är ”en toppmodern flygande kommandocentral” (s.225). Griffin citerar från en intern hemsida:
E-4B fungerar som landets luftburna operationscentral för presidenten, försvarsministern och de förenade stabscheferna (JCS). I händelse av nationellt nödläge eller förstöring av markkommandots ledningscentraler utgör flygplanet med sin stora överlevnadsförmåga en kommando-, lednings- och kommunikationscentral för att leda stridskrafterna, verkställa brådskande order i krig och samordna civila myndigheters åtgärder… E-4B-operationer leds av JCS och verkställs via US Strategic Command… Ett avancerat satellitkommunikationssystem förbättrar globala kommunikationer mellan strategiska och taktiska satellitsystem och den luftburna operationscentralen… För att ge direkt stöd åt presidenten, försvarsministern och JCS är minst en E-4B alltid i högsta beredskap på en av många utvalda baser över hela världen.
Planet kallas ibland för ”Domedagsplanet” (s.226).
På ett par sidor på Internet påstås också att ett vitt okänt plan även cirklade över World Trade Center 7 i samband med attacken. Det finns också en liten videosnutt som visar planet, Mystery White Plane at the WTC. (7)
men finns dokumenterat på bild och film
Kunde stål smälta?
En offentlig ”sanning” som spritts var att orsaken till raset var att stålbjälkarna smälte av hettan på grund av branden som startats av kraschen och jetbränslet. Experter menar dock att denna typ av hetta inte kan komma över 1 000 grader. För att smälta stål krävs minst 1 538 grader. Samtidigt såg många vittnen smält stål efter krascherna, till och med ett par veckor efteråt. National Institute of Standards and Technology (NIST), som också presenterade en rapport, hävdade att det inte fanns något smält stål, trots att många vittnen sett det.
För den läsare som är intresserad av detaljerna omkring det som hände den 11 september 2001 är David Ray Griffins bok en guldgruva. Den är så faktafylld att det ibland blir jobbig att läsa. Samtidigt måste jag beskriva den som den mest objektiva berättelse man kan skriva om händelserna. Griffin har presenterat fakta både från den officiella berättelsen, från kommissionens och de medier som ställt sig på den sidan, samt fakta från alla de vittnen som berättar om de mängder motsägelsefyllda fakta som kommit fram. För den läsare som fortfarande tvivlar och tror att den officiella versionen är sanningen, rekommenderar jag varmt läsning av Griffins bok.
1) Se artikel på min Boksida - http://www.piahellertz.com/Gatorna_kring_den_11_september.pdf
2) Se artikel på min Boksida - http://www.piahellertz.com/CIA_och_11_september.pdf
3) Lista på staben http://govinfo.library.unt.edu/911/about/bios_staff.htm
4) http://www.9-11commission.gov/
5) http://www.9-11commission.gov/report/911Report.pdf
6) http://11syyskuu.blogspot.se/2006/02/destruction-of-wtc-7.html
7) https://www.youtube.com/watch?v=14M08plhUJs
Böckerna
"Motsägelser om 11 September - Ett Öppet Brev till USA:s Kongress och Press" av D R Griffin
"Usama bin Ladin: Död eller levande?" av D R Griffin
"WTC 7 och dess mystiska kollaps" av D R Griffin
"CIA och 11 september" av Andreas von Bülow
"Gåtorna kring den 11 september" av Eric Laurent
kan beställas hos din bokhandlare
