bahari.blogg.se

Bild © Hesham Bahari, 2008

Den spelar död - men vibrerar av liv

Text: Hesham Bahari

Det låg i sanden med huvudet mot väst (förislamiskt begravningssätt!?). Svårt att tidsbestämma, så vi tog en liten bit av det svarta tyget runt kroppen för analys. Men huvudet (eller det som återstod av det) var lindat i ett annat ljusare tyg (turban?). Det kanske innebär att mannen inte hade någon liksvepning utan täcktes av sanden med sina kläder på efter att ha fallit offer för någon strid. Upptäckten gjorde oss upprymda. Vi började direkt spekulera om likets ursprung, vad som kunde ha hänt och när. Runt omkring fyndplatsen låg det massvis med rödaktiga krukskärvor. Hade dessa krossats i samband med att mannens karavan utsatts för ett angrepp, för länge sen? Det kanske ligger flera begravda runt omkring. Vår vägvisare nickade instämmande. Visst, jag känner till några ställen där man kan hitta lik i öknen, sa han leende, faraoner, perser, greker, romare, nubier, libyer, araber, turkar och t.o.m. västerlänningar har dukat under här förr i tiden...

Bild: © Hedwig Wahlgren

Under natten lekte vi kurragömma med traktens rävar. På morgonen upptäckte vi att de hade snott samtliga våra 26 frukostägg. Vilket kalas de måtte haft under natten!

Bild: © Sven Olsson

Varje ögonblick i öknen kan förvandlas till en evighet. Jag börjar mer och mer förstå dessa ökenskalder från för-islam och deras naturdyrkan. Varje resa leder till nya möten, nya ansikten, nya roller, nya upptäckter. Och denna bok öppnar sig mot alla som ödmjukt söker sig till den med öppet sinne. Den som kommer med krigiska avsikter lär duka under förr eller senare, som Kambyses och hans armé. Öknen lär oss uppskatta livet. Den är långtifrån död, som många tror. Den vibrerar av osynliga varelser och av våra dundrande toyotamotorer som skär genom den mjuka sanden, klättrar upp- och nerför klippor och dyner och tar oss allt närmare oaserna för varje timme. Efter 3 dagar i öknen känns det som om man har rest tillbaka i tiden flera tusen år. Det enda som avhåller en från att förlora sig i horisonten är den enorma rikedomen som ligger under ens fötter. Man tittar ner. Man tittar upp. Och man ser eonerna flyta förbi som moln, hav förvandlas till öken som förvandlas till skogar som åter förvandlas till öken, och varje skede lämnar något spår efter sig.

 Bild: © Raja Bahari

I två veckor, alltsedan jag kom tillbaka från Sahara, har jag försökt summera året och få det ur vägen. Men ännu har jag svårt att landa i tid och rum. Öknen är mäktig. Den hänger kvar på näthinnan, både när man sluter och när man öppnar ögonlocken. Den spelar död, men vibrerar av liv. Och den berättar saker hela tiden, gamla saker, så gamla att vår tideräkning ter sig som ett embryo i dess ögon.

 

Bild: © Wael Abed

Man har hittat ett åttiotal pyramider i ett 20 mil långt område väster om Nilen som sträcker sig från Kairo till Beni Soueif. Många av dessa är ruiner efter pyramider. Hur kan en civilisation börja med något så storartat? För mig såg pyramiderna ut som kulmen på en civilisation, inte början. Det egyptiska samhället fick uppleva en dekadens ungefär samtidigt som pyramidbyggena upphörde. Det gamla riket föll samman och Egypten blev aldrig detsamma under mellan- och nyriket. Dessa konstgjorda pyramider, fantiserade jag, är den förhistoriska människans sätt att påminna sig om den savann som var hennes ursprungshem i tusentals år innan hon tvingades flytta till floddalen. Där fick hon kämpa mot naturkrafterna på ett sätt hon aldrig erfarit tidigare, med översvämningar, dammbyggen, okända sjukdomar och ibland svältbringande torka. Den savann Egyptens förhistoriska människor bebodde interfolieras av pyramidliknande berg, och det är dessas avbild man försökte framkalla längs Nildalen genom att resa dem i sten. Man ville ta med sig den gamla döende savannen till sitt nya hem. På så sätt är pyramiderna kanske blomman av den förhistoriska människans kunskaper och det ultimata uttrycket för hennes livsvilja och kraft, slutet på en era, och inte början på en, så som vi lärt oss i skolan.

 

Bild: ©  Wael Abed

Under en tidigare resa upptäckte vi en "kultplats" i Vita öknen, bestående av 3 stenplattformar, 3 perfekta cirklar med 20, resp. 15 och 10 meter i diameter. Den rödaktiga stenen som plattformarna byggts av måste ha färdats långtifrån. Den stack ut mot det vita kalkhavet. Vem bodde här och när? Vilka ritualer utförde man på dessa runda plattformar? Är de byggda av människor eller har de någon naturlig förklaring? Frågorna var många och vi hade inga svar. Vi stod mitt i den stora ringen och där hade någon besökare före oss lagt ut svarta stenar till att forma orden: "Earth shows God's glory."

 

Bild: © Hesham Bahari

"In memory of Samir Lama (1931-2004), the distinguished explorer to whom we are in debt for much of our desert knowledge...", läste jag på stenen. Minnesstenen hade vält omkull, förmodligen under en storm, och gått sönder i många små bitar, men någon välmenande hade satt ihop bitarna igen och lagt ner dem i sanden, vid klippans fot. Översten visade känslor för första gången sedan vi träffats. Jag förstod att Lama var mer än hans lärare. "Första gången jag gick ut i öknen var 1977", sa han till mig. "Och då fick jag som ung officer följa med Samir Lama på hans expedition till gränsområdena. Han lärde mig allt man behövde veta för att överleva i den miljön. Han var mångsysslare, kunde knappt sitta still och hoppade fram och tillbaks hela tiden i jakt efter något problem att lösa. Och en duktig mekaniker på köpet, förutom geologi, botanik, väder, ja allt som kan väcka ens intresse härute."

Bild: © Raja Bahari

Senare fick jag även veta att Samir Lama var mycket skeptisk till äventyrsturismen, om den bedrivs på ett oansvarigt sätt. Han lär ha haft som motto: "Ta gärna foto men låt allting ligga kvar på sin plats. Öknen är ett levande museum!" För öknen är full av skatter, vackra stenar och kristaller, förhistoriska redskap och vapen, förstenade och oxiderade växter och fossil, och framförallt grott- och klippmålningar. Det var dessa som var målet för vår resa: Gilfens grottmålningar, och särskilt de i Mestekawis grotta, grottan som upptäcktes av ingen mindre än vår guide, översten, och som förde över hans familjenamn på Egyptens karta. Men nu utforskade vi "Sugar loaf" in i minsta detalj. Vi tog en massa bilder och började automatiskt titta efter i marken ifall man hittade någon läcker sten eller annat föremål av intresse. I öknen förflyttas man hela tiden mellan mark- och horisontperspektiven. Man förlorar sig bland de myriader av färggranna stenar i alla storlekar och skepnader som marken är belamrad av eller så förlorar man sig i horisontlinjerna med deras ständigt växlande och skimrande hägringar. Öknens mikro- och makroperspektiv, de enda verkliga hållpunkter som ögat måste anpassas till och som kommer att försätta oss i euforiska tillstånd dag efter dag till resans slut.

Bild: © Wael Abed

Jag satt vid mitt tält och ältade gamla och nya minnen när Khalaf, vår unge väktare, kom fram med en oväntad fråga. "Du är väl härifrån, eller hur?" frågade han. "Självklart", svarade jag. "Vad är det som får dig att undra?" "Nej, inget särskilt. Jag bara tänkte att du umgås hela tiden med utlänningarna som om du vore en av dem." "Det beror på att jag har bott i deras land i över 40 år", förklarade jag. "Fyrtio år! Hur kunde du? Längtade du aldrig hem?" "Mitt hem har blivit där jag utvecklas och växer, Khalaf", sa jag mästrande. "Det är viktigt att man utvecklas där man befinner sig och hjälper andra också att göra det. Eller vad tycker du?" fortsatte jag. "Åh! Här i Egypten ska man först rädda sitt eget skinn. Det där med att hjälpa andra gick an förr men fungerar inte riktigt längre", svarade han vänligt men bestämt.

Bild: © Hesham Bahari

I Wadi Wasaa, Breda Dalen, är sanden kung och klipporna hans hov. Han är så mäktig så han vältrar sig över hela tronen och hade det inte varit för hans kalkvita pager och järnsvarta betjänter hade ingen tron i världen räckt till för hans ända. Sanden är allsmäktig men inbjudande. Så vi går över flikarna från hans mantel mot hans tjänstvilliga följe, de som inte vittrat än, väktarna som arbetar för kungens fromma. Sand, sten och himmel i sikte. Inget annat som består. Inte en buske, inte ett löv. Dock flög en svala mellan två klippor. Alltså gott om insekter. Och insekter betyder råttor och råttorna drar till sig ormar och rävar. Osynliga varelser vars närvaro bara avslöjas av spår i sanden. Efter räven i Vita öknen som jag förgäves försökte följa efter har jag inte sett andra djur mer än enstaka fåglar och få insekter, men massor av spår överallt. Vid två tillfällen fladdrade en fjäril förbi. Hur kan en så död plats vara så vibrerande av liv? Eller är döden också vår egen skapelse? Vårt inträde till andevärlden? Människorna under antiken förstod denna platsernas besjälning, att behållaren är lika levande som dess innehåll och att varje ort har sin ande. Men något hände på vägen och förståelsen gick förlorad. Forntida civilisationers arvtagare har förvandlat behållaren till ett sopnedkast och det som slängs med soporna är själva innehållet. Få är medvetna om att så är fallet.

Text: Hesham Bahari

MIKAEL BÖÖK

BIBLIOTEKSAKTIVISTEN

Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället

Hft / 234 s.

Boken kan beställas hos din bokhandlare

Hardcore bibliotekpolitikk

Ur https://bibliotekettarsaka.com/2018/08/21/hardcore-bibliotekpolitikk/

For fem år siden kom det ut i Finland den råeste bibliotekpolitiske boka vi har vært borti. Den er smertelig eksistensiell på vegne av institusjonen og samtidig himmelstrebende utopistisk. Vi snakker om artikkel- og essaysamlinga Biblioteksaktivisten av Mikael Böök. Og vi skal ikke si så mye mer her, for godeste Böök er vår medblogger.

Det noe spesielle, som bør nevnes, er at boka i disse dager er kommet ut på ny, i et annet land, men på samme språk. Nødvendigvis må det bli Sverige. Forlegger Hesham Bahari skal ha kommet over førsteutgaven og mente spontant at den var så viktig at en nyutgivelse og presentasjon for svenske lesere var tvingende nødvendig.

Apropos det eksistensielle: Mikael Böök sier det sjøl sånn på vaskeseddelen: «Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet».

Apropos det utopistiske: Da den svenskfinske originalen kom, anmeldte Tord Høivik denog sa: «At bibliotekarer er idealister er jeg vant til. Men denne drømmen ligger så langt fra virkelighetens verden at det er fristende å lukke boka midt i forordet. Drømmerier har vi nok av. Men Mikaels utgangspunkt, at folkebiblioteket bør forstås i en samfunnspolitisk og ikke bare en kulturpolitisk sammenheng, har jeg sans for».

Recensioner

·         "Makten och biblioteket", av Ellinor Hjerpe i Ny Tid (Helsingfors) 19 juni 2013. 
Citat: "Essäsamlingen belyser bibliotekets plats i informationssamhället från flera vinklar och är ett intressant tidsdokument över de senaste tio årens biblioteksfrågor. Det är uppfriskande att läsa boken om än det kanske inte ter sig helt självklart att biblioteket kommer att kunna axla de viktiga men ack så komplexa uppgifter författaren förespråkar."

·          

·         "Book kräver makt åt biblioteken" av Ida Westin i Respons. Tidskrift för humaniora och samhällsvetenskap(Stockholm) 4/2013. 
Citat: Biblioteksaktivisten är en bok som bör läsas på landets alla, numera många, biblioteksvetenskapliga utbildningar. Biblioteken har makt. Låt oss diskutera vilken, och hur den ska användas och utvecklas.

·          

·         "Bibliotekaktivisten", av Tord Høivik i Bibliotekforum (Oslo) 7/2013;

·         Citat: "Folkebibliotekene har fått en lovfestet rett til å løfte fram viktige saker. Bibliotekarene har havnet i politiske kjerneområder. Men de er jo ikke alene om slike oppgaver. Bibliotekarene er bare en av mange profesjoner som nå konfronteres med konkrete valg knytter til åpenhet og varsling, Assange og Snowden, borgerplikt og sivil ulydighet. Skal de ta stilling til vanskelige spørsmål eller konsentrere seg om neste kulturbegivenhet? 
Mikael argumenterer to hundre prosent for det politiske valget. Jeg håper han får flere med seg. Men fagmiljøet i verdens rike land er nok mer preget av omsorg enn av aktivisme. Bibliotekene viser større politisk vilje i land som kjemper med uvitenhet, fattigdom og undertrykkelse i lokalsamfunnet. "

·          

·         (orubricerad), av Lena Lundgren i Biblioteksbladet (Stockholm) 8/2013. 
Citat: "Antalet tänkare och debattörer i den svenska biblioteksvärlden som tar sig an de långsiktiga, ideologiska och visionära frågorna är inte många. Mikael Böök är en av de både intressantaste och flitigaste."

·          

·         "Bland hemuler och mumintroll -- kan biblioteket bli den fjärde statsmakten? , av Eva Costiander-Huldén i Nya Argus 12-13/2013 (Helsingfors) 
Citat: "I boken ingår intressanta och dagsaktuella reflektioner om bland annat Wikileaks och Wikipedia. Böök fortsätter förstås debatten i våra dagstidningar och tidskrifter. Den sista, korta avslutande essän slår ett slag för e-boken, inte den kommersiella produkten, till exempel Elib som fungerar med biblioteken som förmedlare, utan en e-bok biblioteken själv redigerar, producerar och distribuerar. En vacker (utopisk?) tanke."

*** 

Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel. 

Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare. De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska. Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.

***

En reflektion av bokens författare

I dessa dagar utkommer en ny upplaga av Biblioteksaktivisten-essäer om makt och bibliotek i informationssamhället på förlaget Alhambra i  Sverige. (Första upplagan utgavs för fem år sedan av finländska förlaget Artemisia edizioni.) Här följer några tankar med anledning av denna bokhändelse.

Motto: Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan (Milan Kundera). Det pågår en dragkamp om biblioteken. Många anar, utan att  förmå säga det rent ut, att digitaliseringståget håller på att köra över biblioteken. Finans- och makteliten skulle antagligen helst vilja behålla enbart de vetenskapliga biblioteken jämte de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.

Bibliotekariekåren och den stora folkopinion som har stött och vill fortsätta stöda biblioteken är delad i jasägare och nejsägare. Men ingendera sidan har ett klart program.

Jasägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa biblioteken  till dess neoliberala politik. De accepterar privatiseringsförsök och -åtgärder samt nedläggningar av filialbibliotek. De föreslår att biblioteken hädanefter ska lägga mindre vikt vid läsfrämjande och folkbildning och vill hellre se biblioteken som "mötesrum" och "vardagsrum" i vilka stadsborna får ägna sig åt allt möjligt.

En annan del av opinionen, nejsägarna, motsätter sig nedmonteringen av offentliga tjänster. De försöker höja sin röst mot exempelvis utlåning av slagborrar i biblioteken och vill bevara städernas och landsbygdens folkbibliotek som de har varit (eller som de föreställer sig att de varit) men står lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.

Ovanstående beskrivning av opinionsläget är naturligtvis generaliserande och ytlig.   På ett djupare plan handlar dragkampen om biblioteken ju om så mycket mer än att på olika sätt försöka bevara (eller ge sken av att bevara) status quo i bibliotekssektorn.  Den är ett viktigt led i den globala maktkampen. Författarna av den nya svenska nationella biblioteksstrategin tangerar denna aspekt  i stycket "Sverige och världen" där de konstaterar:

"Böcker, filmer, vetenskapliga artiklar tar inte hänsyn till nationella gränser. Hela digitaliseringen är internationell. Att bevara twitterinlägg och flöden på sociala medier är en världsomspännande fråga när plattformarna ägs av multinationella jätteföretag" (Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi. Utkast, Kungliga biblioteket 2018, s 2)

I det citerade stycket skymtar en av kontrahenterna  i den allmänna, och som de svenska biblioteksstrategerna klokt nog erkänner, internationella maktkampen nämligen "multinationella jätteföretag", som "äger plattformarna". Men vilken, eller vilka, är de övriga kontrahenterna? Vilken är bibliotekens och bibliotekariernas roll i denna allmänna kamp om makten över informationen? Är biblioteket en seriös motståndare eller bara en medlöpare?

Svaret på dessa frågor framgår inte av citatet eller av det citerade dokumentet i dess helhet. Varför det inte framgår kan man kanske utläsa ur citatet. En känslig fråga gäller bevarandet av information och därmed bibliotekets status som minnesinstitution.  Tyder inte formuleringen i citatet på att biblioteken fortfarande känner sig starka i det avseendet, utom då när det  gäller bevarandet av "twitterinlägg och flöden på sociala medier"?

Arthur Schopenhauers kända formulering "biblioteken är mänsklighetens enda pålitliga minne" har idag fått en ny och delvis kuslig aktualitet. Eller för att parafrasera biblioteksstrategin:  Att bevara mänsklighetens enda pålitliga minne är en världsomspännande fråga när minnesplattformarna ägs och drivs av multinationella jätteföretag.

Apropå minnets pålitlighet: ja, datorer, mjukvaror, internet och den påbyggnad som fått namnet artificiell intelligens är uppenbarligen oftast mycket pålitliga. Annars hade de inte slagit igenom. Och deras pålitlighet beror inte minst på deras ofta överlägset pålitliga minnesförmåga.

Men datorer, mjukvaror, internet och artificiell intelligens gör inte de multinationella jätteföretagen mer pålitliga som bundsförvanter i människans kamp mot makten eller, för den delen, i  "minnets kamp mot glömskan" (Kundera).  Den artificiella intelligensen är  en begränsad del av en större helhet, människornas intelligens eller tankeförmåga: "att kunna leva som en medlem i en mänsklig gemenskap, att tillägna sig de handlingsmönster och delta i de institutioner, som människan under historiens gång utvecklat och bland vilka språket är den viktigaste" (GH von Wright). Intelligensen som helhet, liksom strävan till fred, frihet och rättvisa, är förbehållen människorna.

Biblioteksaktivistens tes är att biblioteken och bibliotekarierna kan och bör avgå med segern i den pågående internationella kampen om kontrollen  över informationen och minnet. Jag antar att folkens stora majoritetet  egentligen gärna skulle vilja hänga med på denna tes. Vad jag ville säga är att det inte är för tidigt att ställa upp och inrikta kampen mot målen.

Mikael Böök

   

 

”Det tog ett decennium för den syriske poeten Adonis att färdigställa sitt diktverk "Boken" – ett slags antikrönika i diktform över islams första 350 år. Arbetet med att överföra den arabiska texten till svenska har tagit minst lika lång tid, vilket gör det till en imponerande översättargärning.”

Jonathan Morén, SvD

”Detta är att betrakta som en blivande klassiker. Jämförelsen med Dantes Den gudomliga komedin som ofta görs är inte överdriven. Att döma av intresset som de två första banden väckte kan man utgå från att förväntningarna på denna del är mycket höga, och för att vara tydlig: Adonis verk kommer inte göra den som är intresserad av arabisk poesi och kulturhistoria besviken.”

Michael Economou, BTJ

”Trots att vi bara är i maj månad vill jag påstå att jag i min hand håller årets viktigaste bok. Det är tredje delen av Adonis trilogi ”Boken, platsens gårdag nu” i översättning från arabiska av den prisade översättaren Hesham Bahari. Det har tagit översättaren 15 år att tolka verket till svenska. Det är en översättarbragd som saknar like.”

Bo Gustavsson, UNT

 

 

 

Adonis

 

 

En revolution inom islam är vår bro till demokratin

Teveintervju med Adonis

15 april 2018

Intervjuaren: Välkomna till ett nytt avsnitt av Mahawir (den arabiska tevekanalen på France24, Paris). Idag samtalar vi med poeten och tänkaren Adonis. Välkommen Adonis! Du beskrivs som modernismens fader i den arabiska kulturen, inte bara inom poesin utan även som tänkare. Ditt stora verk i 4 delar, ”Det fasta och det föränderliga” som publicerades för 45 år sedan, var bland de första om inte det första verk som ifrågasatte det arabiska kulturarvet på det arabiska språket. Du har länge varit känd för att vara en kompromisslös kritiker av den arabiska kulturens tillstånd. Hur skulle du beskriva det tillståndet idag?

Adonis: Tack, men först vill jag göra klart att jag är mot idén om ”faderskap”. Jag är en av denna kulturs söner och önskar förbli det, alltid i strid med den patriarkaliska idén om ”faderskap”. Beträffande den arabiska kulturens tillstånd idag ser jag att araberna saknar en skapande närvaro på världskartan. Deras verklighet kan summeras i två punkter: De förfogar över enorma materiella resurser och deras geografiska läge är av stor strategisk betydelse. Därför har de blivit ett redskap som utnyttjas av större spelare.

Intervjuaren: Låt oss tala om den kognitiva brytningen med det förflutna och med kulturarvet som du förespråkar. Vad innebär denna brytning?

Adonis: För att kunna åstadkomma en brytning med något måste man lära känna detta något först. Den islamiska kulturen har byggts på 3 grundvalar. Den första är att det islamiska profetskapet är världshistoriens sista. Den andra postulerar att de fakta som detta profetskap förmedlade är slutgiltiga, och den tredje säger att världen delas i två: muslimsk och otrogen.

Intervjuaren: Krigets och fredens sfärer?

Adonis: Muslimsk och otrogen, och jag föredrar att använda denna terminologi. Detta är begripligt om denna erfarenhet bara berörde individen, men dessa grundvalar, denna dualistiska indelning har tolkats politiskt till makthavarnas fördel, och hela samhället måste underkasta sig den. Därför måste brytningen först ske med denna tolkning. Religionen är en personlig, individuell erfarenhet, men den får inte överordnas hela samhället. Vi måste vara öppna mot nya fakta och nya sanningar samt låta förnuftet vara grunden för både utformningen av det praktiska styrelseskicket och våra teoretiska närmanden till vår historia.

Intervjuaren: Måste vi då annullera kulturarvet helt eller ska vi närma oss det på ett visst selektivt sätt?

Adonis: Det finns två nivåer av kulturarvet. Den första nivån har att göra med makten och dess politiska tolkningar. Den andra nivån berör de frågor som livet, människan och universum ställer oss. Den förhärskande nivån i arabvärlden är den förstnämnda, som är förknippad med makten och makthavarna. Därför har vår kultur både på ytan och på djupet en religiös legislativ karaktär, som har att göra med de religiösa lagarna och deras tolkning. Beträffande poesin, filosofin och sufismen – och den senare är den som skapat allt av värde i vår kultur – har de alltid varit marginaliserade, och deras stora skapare har ofta fått möta ett tragiskt slut.

Intervjuaren: Ja, men måste vi idag återgå till denna marginaliserade kultur eller ska vi bygga vidare på den?

Adonis: Vi måste återgå till en kultur som förmår interagera med oss idag, vi måste lyssna på det den har att säga oss. Kort sagt måste vi åstadkomma en fullständig brytning med den legislativa religiösa kulturen så som den tolkats av makthavarna och återupptäcka det som marginaliserats, d.v.s. filosofin, poesin och sufismen i vårt arv.

Intervjuaren: Vad innebär det rent praktiskt?

Adonis: Brytningen kan omsättas praktiskt genom skrivandet och i arbetet med att sprida idéerna, men den kan aldrig förverkligas på samhällsnivå innan man först har lyckats förändra institutionerna.

Intervjuaren: Men att förändra institutionerna innebär en förändring av maktutövandet och av styrelseskicket, allmänt talat. Var inte den arabiska våren en sorts brytning med detta statiska tillstånd?

Adonis: Den arabiska våren började med de bästa avsikter men resultaten visade sig vara en fortsättning på det som arabiska muslimer måste förändra i sina liv, nämligen idén att religion är både politik och filosofi och kultur och att den omfattar allt i människans liv. Religionen måste, liksom överallt annars i världen, begränsas till att vara en personlig erfarenhet, som bara förpliktar individen som erfar den. Självfallet måste vi respektera denna personliga erfarenhet och försvara individens rätt till den, men människan måste också ha rätt att inte tro, precis som hon har rätt att tro. Hela samhället får inte underkastas religionens diktat.

Intervjuaren: Men hur ska vi förändra styrelseskicket om det inte sker genom en revolutionär rörelse?

Adonis: För detta krävs ett program och en sammanhängande kritik. Hur uppstod den franska revolutionen? Kyrkan hade lagt sig i allt, precis som de religiösa institutionerna gör i arabvärlden idag. Sedan ägde revolutionen rum och de nya riktningarna för att skapa ett nytt samhälle tillkom först när kyrkan skildes från staten. Vi behöver en liknande process. Vi behöver skilja mellan det som hör till religionen och det som hör till det politiska, kulturella och sociala livet.

Intervjuaren: Ligger det inte en del utopism och önsketänkande i det du säger?

Adonis: Om det har kunnat förverkligas i Väst, varför kan man inte förverkliga det i arabvärlden också?

Intervjuaren: Ja, varför?

Adonis: Den frågan måste vi ställa oss. Den andalusiske filosofen Ibn Rushd (Averroes) var förbjuden på 1200-talet av den franska kyrkan. Man fick inte läsa eller diskutera hans texter på Sorbonne. Han ställde till en intellektuell revolution då, men idag är det knappt någon som nämner honom. Hans böcker blev t.o.m. brända på bål av muslimerna i Spanien.

Intervjuaren: Ja, men det finns många arabiska intellektuella idag som förespråkar denna brytning med kulturarvet, bland dem ni själv, så varför lyckas vi inte åstadkomma detta på samhällsnivå?

Adonis: Uppkomsten av det sekulära samhället beror inte på antalet utbildade intellektuella eller skapare i samhället utan sker först när vi lyckas ändra på institutionerna, de politiska och kulturella inklusive utbildningsväsendet. Hur kan man förändra dessa institutioner? Det finns bara två sätt att göra det på, genom revolution eller genom att tillämpa de demokratiska principerna. Men vi har aldrig haft någon demokratisk process under någon period av vår historia. Dessutom kan vi inte idag förstå eller analysera skeendet i arabvärlden utan att ta hänsyn till hur västerlandet påverkar den. Europa och USA vill att religionen ska förbli förhärskande i arabvärlden och arbetar aktivt för denna regression.

Intervjuaren: OK! Då övergår vi till vårt andra fokus ikväll. Du har under alla år förespråkat en framtida ny diskurs som arbetar för en radikal förändring i de arabiska samhällena. Om du får i uppgift att ge råd till hur denna nya framtida diskurs borde se ut, vad skulle du då säga?

Adonis: Att förändra samhällsinstitutionerna sker inte genom några samtal mellan intellektuella. Men jag skulle föreslå tre viktiga tankar. Den första är att producera en ny kunskap, helt skild från den religiösa visionen av människan och världen, en humanistisk och sekulär kunskap som är öppen mot alla livets aspekter. Den andra är att frigöra kvinnan. I våra arabiska samhällen har kvinnan ingen talan. Hon finns inte. Hon måste bli oberoende, fri och äga sin framtid. Det vi har är ett förlamat samhälle, vars ena hälft är så gott som obefintlig, politiskt och kulturellt sett. Den tredje tanken gäller demokratin. Vi måste bli helt oberoende av de stammässiga, sekteristiska och dogmatiska samhällsramarna som styr våra liv idag. Dessa tre principer skulle bli mitt råd, om jag tillfrågas.

Intervjuaren: Du har kallat till en sekulär arabisk front…

Adonis: Det är en början. Arabiska sekulära krafter måste samlas idag och förenas för att kunna utöva tryck på samhället …

Intervjuaren: Men varför gör de inte det? Det finns olika sekulära strömningar som har dykt upp på sistone från Marocko till Irak…

Adonis: Det beror på att vi har blivit smittade av västerlandet. En situation som fått spridning i Väst innebär att de intellektuella förvandlas till ”löntagare” som måste ta hänsyn till sina ”arbetsgivare”. Sartres, Camus och Deleuzes generation är förbi för länge sen. Idag tvingas alla intellektuella att anpassa sig och bli funktionärer, på ett eller annat sätt…

Intervjuaren: Inklusive din egen person…

Adonis: Inklusive jag själv. I den meningen att vi inte alltid kan säga det vi tror på. Vi är alla underkastade olika sorters påtryckningar. På så vis är vi alla funktionärer.

Intervjuaren: OK. Du tar alltid upp frågans intellektuella sida, men det finns andra faktorer, sociala, tekniska, ekonomiska.

Adonis: Det stämmer. Mitt intresse är kulturens teoretiska premisser, men självklart finns det andra praktiska sidor som andra experter måste ägna sig åt.

Intervjuaren: Vad är det som har förändrats i denna fråga de sista åren och efter den arabiska våren?

Adonis: Ingenting har förändrats, tyvärr. Tvärtom, den allmänna tendensen är en återgång till den kultur som rådde under det islamiska imperiet. Och den s.k. arabiska vårens misslyckande är bästa beviset på detta. De som krigar i revolutionens namn idag hör till det islamiska imperiets arméer. Enligt dem ska icke-muslimer underkastas islamisk lag när det gäller beskattning och andra frågor!

Intervjuaren: Men detta är väl en generalisering, för det finns ändå demokratiska krafter som har medverkat i den arabiska våren och som kämpar…

Adonis: Det är den kampen som vi hoppas ska fortsätta, men samtidigt ser vi hur Väst är fientligt inställd till den.

Intervjuaren: Varför?

Adonis: Därför att västerlandet inte vill ha en demokratisk arabvärld som konkurrent. Västerlandet vill att arabvärlden ska förbli i sin obskurantism. Västerlandet föraktar araberna och muslimerna. Och de har förtjänat detta förakt. Det räcker att lyssna på samtalet som pågick mellan den saudiske kronprinsen Muhammad bin Salman och Trump när denne skulle sälja honom amerikanska vapen och ta hans pengar…

Intervjuaren: Ja, men Trump är ett specialfall som dök upp nyligen.

Adonis: Det är inte alls något specialfall, utan Trump gav uttryck för det som andra tänkte i många år. Jag förvånas t.ex. över hur ett land som Frankrike, den franska revolutionens och de mänskliga rättigheternas vagga, kan bistå de mest bakåtsträvande regimerna i världen. Hur förklarar man detta?

Intervjuaren: Har inte Frankrike bistått demokratiska rörelser…?

Adonis: Inte en enda gång har Frankrike stått vid en arabisk demokratisk front.

Intervjuaren: Hur förklarar man detta?

Adonis: Därför att Frankrike inte ser på araberna ur vår synpunkt, utan bara till sina egna intressen, som inte går bortom oljan och de strategiska prioriteringarna.

Intervjuaren: Vilken roll spelar de arabiska intellektuella i detta?

Adonis: Makthavarna i arabvärlden är bara instrument, och de intellektuella araberna har förvandlats till funktionärer. De får inte tala ut, annars tvingas de ut i exil. De flesta araber som har något att säga tvingas lämna arabvärlden.

Intervjuaren: Ser du inte idag ett litet hopp i uppkomsten av nya spelare på arenan, inte bara bland intellektuella utan även när det gäller de teknologiska framstegen och deras tillämpningar? Ungdomen inklusive den arabiska ungdomen har lagt sig till med nya sätt att uttrycka sig och meddela sig på. Kan inte detta leda till en demokratisk förändring?

Adonis: Det är vad vi hoppas på, men vi lär inte åstadkomma någon förändring om vi inte skiljer religionen från staten. Vi kommer att förbli i en sluten cirkel. Vad är det som hindrar muslimerna från att närma sig den koranska texten med nya ögon, en ny läsning? Det vi behöver är en revolution inom islam, om vi vill ändra de ursprungliga maktrelaterade tolkningarna som härskat över oss i 1500 år. Ingen radikal förändring kommer att ske om inte denna ursprungliga tolkning ifrågasätts och förändras. Vilket kognitivt värde har den religiösa uppenbarelsen idag? Hur kan kvinnans ställning idag vara sämre än under det första seklet efter islam? Alltfler araber har börjat våga ställa dessa frågor. Men vi befinner oss i en institutionell regression utan motstycke i världshistorien, och den kultur som vi har ärvt från det osmanska kalifatet är ännu den förhärskande. Trots allt detta måste jag erkänna att det dyker upp utomordentliga och förtroendeingivande individer, särskilt bland unga araber idag. Jag är säker på att de kommer att lyckas med att skapa en ny framtid åt araberna.

Intervjuaren: Med detta hoppfulla inlägg avslutar vi dagens program. Tack, käre Adonis!

Översättning från arabiska av Hesham Bahari

Adonis är aktuell idag med sista delen i hans trilogi 

Boken - Platsens gårdag nu

Boken kan beställas hos din bokhandlare

Richard Falk och no-state solution

Referat med kommentar av Hesham Bahari

Den lilla salen på Bantorget 5 i Lund blev snabbt fullsatt fredagen den 16, när den 88-årige professor emeritus i Internationell rätt och FN:s f.d. High Commissioner for Human Rights skulle, stående, hålla sin tredje föreläsning på 2 dagar. Efter ”Revisiting Vietnam” och ”Revisiting the Geopolitics of the Middle East”, som professor Falk föreläste om dagen innan var det nu dags för en genomgång av apartheidstaten Israel och vilka framtida möjligheter som finns för en varaktig fred i Mellanöstern.

Han började med att förklara sitt personliga engagemang i palestiniernas kamp. Född 1930 i en tolerant judisk familj i New York gick allt Israel gjorde emot den uppfattning han fick som barn om judisk etik, nämligen att försvara de svaga och sprida rättvisa. När han till slut åtog sig uppdraget åt FN som Special Rapportör om de mänskliga rättigheternas situation på palestinsk ockuperad mark, blev han ständigt attackerad av sionisterna. Uppdraget, som han innehaft i 6 år (2008-2014), gick ut på att utreda massakrerna på civila och den omfattande förstörelsen av infrastrukturen under Israels krig mot Gaza 2008.  

Attackerna från sionistiskt håll upphörde dock, menade han, när han avslutade sitt uppdrag! Han berättade om hur han för några år sedan listades som tredje namn, efter Irans ledare och Turkiets premiärminister, bland världens värsta 10 antisemiter! ”Folk undrade hur en fin judisk grabb från New York kunde hamna i sådant sällskap.” Hans rapport om apartheidförhållandena i Palestina, som finns att läsa på ett tiotal hemsidor på nätet men som plockades bort av uppdragsgivaren från deras hemsida, gjorde förstås inte saken bättre. [*]

Men professor Falk, som har ägnat hela sitt liv åt internationell rättvisa, vet bättre än att låta krigsindustrin bestämma över vår moral. Hans nya bok kommer därför att handla om krigsindustrin, kärnvapnen och deras spridning. Det blir den femtiofemte boken i en lång uppmärksammad utgivningshistoria. En annan faktor bakom hans engagemang på de förtrycktas sida var hans långa vänskap med Edward Said. Det var professor Said som uppmuntrade honom till att ta ställning och agera därefter. Sista kapitlet i ”Palestinas horisont – Mot en rättvis fred” ägnas också den store palestinske tänkaren och aktivisten.

Det blev förstås tal om BDS-rörelsen (Bojkott, desinvestering och sanktioner) mot Israel samt jämförelser med apartheidstaten i Sydafrika, ämnen som behandlas i boken. Mycket tack vare Nelson Mandelas försoningsanda och de vita sydafrikanernas insikt om det lönlösa med att stå emot historiens rörelse, kunde en lösning uppnås i Sydafrika. Detta berodde inte i första hand på någon moralisk ståndpunkt från det vita politiska etablissemangets sida utan mer som en pragmatisk nödvändighet, att försöka rädda det som gick att räddas. [1] Men det är först när vi får en palestinsk Nelson Mandela (Marwan Barghouti kanske, som sitter fängslad idag i Israel på livstid?) och en israelisk vilja till kompromiss om den ”judiska statens” utformning, som en sådan process skulle kunna påbörjas i Palestina/Israel.

Professor Falk menade även att Israels agerande allt sedan dess uppkomst egentligen aldrig har gynnat en tvåstatslösning. Idag är en sådan lösning helt omöjlig med tanke på hur de palestinska territorierna (knappt 10 procent av det ursprungliga Palestina) ser ut. Israelerna vill att palestinierna ska förstå att det är segraren, Israel, som sätter gränserna. Palestinierna måste först erkänna sitt nederlag, och sedan, med segrarens välvilja, kan de som tillåts stanna kvar i sina hem få några smulor ur den enstatslösning som påtvingas de besegrade. [En ny lag föreslogs där Östra Jerusalems arabiska invånare kan kastas ut ur sina hem om de visar sig vara illojala mot staten Israel!!!] Och här nämner professor Falk, med sina insikter i områdets historia, ingen-stat-lösningen (no-state solution). [2]

En sådan lösning ligger naturligtvis bortom vårt horisontseende. Men professor Falk har sedan länge varit känd för att bryta ny mark. Området som går under benämningen ”Bördiga halvmånen” var ju som bekant en del av det osmanska riket och uppdelat i regioner där alla etnier/religiösa schatteringar fick en ”rättvis” behandling ur den islamiska lagens synpunkt. M.a.o. rätt att styra över sina konfessionsmedlemmar så länge de betalade millet-skatten till Istanbul. Nationalstaternas gränser i denna del av Mellanöstern har varit ett påhitt introducerat av de koloniala makterna (Sykes-Picot-fördraget 1916) för att ha fotfäste i området. De är onaturliga och går mot den etniska-religiösa mosaiken som Levanten och landet mellan de två floderna består av och där alla oavsett tillhörighet använde arabiska för att både kommunicera med varandra och som kulturspråk.[3] Professor Falk hann inte gå in i detaljerna beträffande denna fråga. Men man kan med fördel sätta sig in i hans tankar om Palestina och dess större kontext i hans nya bok: ”Palestinas horisont – Mot en rättvis fred” i översättning av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2017).

Hesham Bahari

Noter

[*] Hela rapporten kan läsas här https://www.middleeastmonitor.com/wp-content/uploads/downloads/201703_UN_ESCWA-israeli-practices-palestinian-people-apartheid-occupation-english.pdf 

[1] Är vi på väg mot en ny kollision idag när den sydafrikanska regeringen vill dela ut de vitas mark till jordlösa svarta bönder? De vita i Sydafrika, 10 procent av befolkningen, förfogar över 73 procent av alla jordbruk! Men den nuvarande regeringen har också problem med missnöjesyttringar. Nationalstatsmodellen visar sig inte fungera där heller som samlande enhet för landets mosaik av raser, språk och religioner.

[2] Se “Palestine: The No-State Solution” här https://theanarchistlibrary.org/library/james-herod-palestine-the-no-state-solution

[3] Arabiskan i Bördiga halvmånen var huvudkulturspråk under osmansk överhöghet och senare under den panarabiska sekulära tid som upphörde med Nassers bortfall. Dagens situation skulle dock kräva ett kategoriskt bejakande av den mångfald som den s.k. ”arabvärlden” består av. Minoritetsspråken som kurdiska, amazigh (berberspråk), syrianska, hebreiska, nubiska m.fl. måste också stödjas. I Marocko, där halva befolkningen är amazigh har deras språk idag klassats som huvudspråk intill arabiskan. Mångfalden kan bara berika den ”arabiska” kulturen i tider då en sekulär anti-statism verkar vara den enda tänkbara logiska lösningen efter fundamentalismernas och ekonomismernas fall. Därav mitt fulla stöd för experimentet i Rojava och den stora oron inför händelseutvecklingen där. Först attackerades Rojava/Norra Syrien av ”kalifatets” islamistiska miliser, och när det kom segrande ur denna konflikt utsätts nu regionen för ytterligare förödande attacker från den turkiska statens armé som dessutom understöder andra islamistiska miliser i området. Vill det sig riktigt illa kan slaget mot Afrin leda till en etnisk rensning av samma mått som den som skett i Palestina 1948 och senare. Rojavas lösning förespråkar anti-patriarkalism och anti-statism och gynnar regional autonomi där människor tar hand om varandra utan inblandning av nationalstaters ”intressen” eller bigotta religiösa uppfattningar. Därför uppfattas experimentet som ett hot mot alla ”nationalstater” med tillgjorda gränser i området. Rojava är nog det mest avancerade samhällsexperimentet under vår tid för att åstadkomma social rättvisa och jämlikhet. Dess framgång skulle kunna inge idéer till hur man löser den israeliska-palestinska konflikten, hur man tillvaratar ALLAS intressen i området, och ännu viktigare hur vi skulle kunna få krig att upphöra, vilket inte gynnar krigsprofitörerna. Information om rörelsens framväxt i norra Syrien finns i ”Revolution i Rojava – Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan” av Knapp, Flach och Ayboga (Alhambra 2017)

Revolution i Rojava

Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan

av Mikael Knapp, Anja Flach och Ercan Ayboga

 

 

 

 

Palestinas horisont

Mot en rättvis fred

av Richard Falk

 

 

 

 

Palestine: The No-State Solution

 

By James Herod, February 2009

 

 

Neither the two-state nor the one-state solution will solve the problem in Palestine. Only the no-state solution will.[1] The no-state solution calls for dismantling the Israeli state and abandoning any attempt to establish a Palestinian state. Rather, the peoples living in the territory of historical Palestine will progress to the advanced decentralized social form of an association of autonomous self-governing communities based on direct democracy. Representative government will be abolished. This historic leap forward should also immediately encompass both Lebanon and Jordan, two artificial states created by Western imperialists upon the dissolution of the Ottoman Empire.

 

The no-state solution would allow the inhabitants of Palestine to progress beyond territorial units governed by capitalist ruling classes, regardless of whether these classes defined themselves in ethnic, racial, or religious terms, or by the so-called civil rights of secular humanistic liberalism. The real problem is the nation-state itself, and not whether it is religious or secular, ethnically (or racially) homogenous or not, mono or multi cultural, liberal or conservative.

 

This beautiful anarchist proposal -- an obvious solution -- has unfortunately not even been on the agenda throughout the entire one-hundred year long attack by Zionists upon Palestinians. Why? For one thing, the historical victory of marxism over anarchism in the nineteenth century meant that anarchists have been marginalized and kept out of the political arena for more than a hundred years. For another thing, the capitalist-controlled nation-state system is so strong and entrenched that it is hard to think outside that framework, and hardly anyone has. Now, however, a few innovative voices are being heard in favor of the idea, for example, those of Bill Templer[2] or Uri Gordon.[3]

 

The trouble with the two-state solution is that it grants legitimacy to the Zionist state of Israel, and thus recognizes its right to exist. But Israel has no right to exist whatsoever. It was founded on the violent expulsion of the native inhabitants (and rightful owners) of Palestine (approximately 750,000 of them). The Zionists’ terrorist campaign of ethnic cleansing, stretching now for nearly a century, has been possible only because Western imperialist powers, especially the United States, have supported it, with massive amounts of military, financial, and political aid. To right this egregious historical injustice it is necessary to dismantle the militarist and racist state of Israel and establish the right of return for Palestinian refugees, who now number nearly five million persons.

 

And this has always been the intention of Palestine liberation movements, although not always of their leaders, or of certain Western intellectuals. As for the leaders, both the Palestine Liberation Organization and Hamas eventually came to accept the two-state solution. As for intellectuals, Noam Chomsky has always (and as recently as last month) endorsed the two-state solution. (How is it, by the way, that Chomsky, who purports to be an anarchist, never proposes an anarchist solution to any issue of current import?) So why haven’t two states been established? Because Zionist Israel doesn’t want a Palestinian state. Its goal from the beginning has always been to steal all the land of Palestine -- and even more land from Lebanon, Syria, Jordan, and Egypt -- for a Greater Israel, and to cleanse the land of all non-Jewish inhabitants.

 

Furthermore, the Zionist theft of Palestinian land has proceeded unabated to such an extent that there is by now hardly any land left upon which to base a Palestinian state. Palestinians have been corralled and imprisoned in Gaza and in numerous tiny Bantustan-like isolated enclaves in the West Bank. They control nothing. Israel has effectively taken the two-state solution off the agenda.

 

Moreover, after Israel’s ghastly and horrific massacres, bombings, and invasions in recent years of Jenin, Lebanon, and now Gaza, and after decades of its brutal assaults on Palestinians with targeted assassinations of their leaders, house demolitions, blockades, the Wall, random murders, destruction of orchards and olive groves, the theft of water, economic strangulation, imprisonment without trial, torture, starvation, theft of moneys, restriction of travel, destruction of civil society, destruction of infrastructure, and so forth ad nauseam, who in their right mind could still contemplate Israel’s continued existence in the Middle East. These crimes have been so beyond the pale as to totally destroy forever any claim some may have made for Israel’s legitimacy, or any desire to live with the Israeli state in peace.

 

And so we come to the one-state solution, which is now being mentioned more frequently, and sometimes seriously argued for.[4] Its proponents envision one secular state for historical Palestine in which the civil rights of all citizens would be guaranteed, and in which people from the various religions and ethnicities could live together in equality, freedom, and peace. Such a state would obviously mean the end of the Zionist project and so is vehemently rejected by Zionist Israelis.

 

In truth, the secular state should not be endorsed by anyone. Its supposed benefits are largely a mirage. There is hardly a nation-state anywhere that doesn’t practice serious discrimination against internal racial or ethnic minorities, not to mention their seemingly ineradicable oppression of the female half of the human race, or their determined and universal exploitation of the working class. With rare exception the nation-states of the world are controlled by capitalists. Those few which fall into socialist hands end up colluding with capitalists anyway. For decades marxists have written detailed critiques of “bourgeois democracy,” as they called it, exposing it as a fraud. So have anarchists. Kropotkin published a blistering attack on representative government 124 years ago in 1885.[5] It’s as though he had written it last year just for us. The era of representative government is coming to an end. It is imperative that we make sure that it does end.[6]

 

This is why it is so important to push for the no-state solution in Palestine. The fact that this seems presently impossible is all the more reason to try hard to get the idea into the air, to get the proposal onto the table. This is the first step. Only in this way will we begin to see how it might be brought about. After all, a decentralized world, without capitalism or states, seems impossible everywhere. But it might not be. We have to start fighting for what we want, and for what is just, and not for what we think we can get. The social organization of the world must be changed in fundamental ways if we humans are to have any hope of surviving the unprecedented crises now facing us, and of creating a livable and sustainable society.

 

Useful Books

Edward Said, The Question of Palestine

Edward Said, The End of the Peace Process (revised and updated edition, 2002)

Norman Finkelstein, Image and Reality of the Israel Palestine Conflict

James Petras, The Power of Israel in the United States

 

Useful Web Sites

Angry Arab News Service

The Web Site of As’ad Abukhalil

<http://www.angryarab.blogspot.com/>

Electronic Intifada

<http://electronicintifada.net/>

Uruknet.info

<http://www.uruknet.info/?p=-6/>

New England Committee to Defend Palestine

<http://www.onepalestine.org/>

 

 

[1] William Bowles, “The Final Solution is a No-State Solution,” on the web at: 
<http://www.creative-i.info/?p=4296>. This short article, which appeared on several web sites on the Internet on January 28-29, 2009, is not about the anarchist idea of a no-state solution, as discussed in this essay, but about the Zionist ideological connection with Nazism, and to a doctrine which seeks the eradication of “impure” persons from a population or territory. “No-state” as used by Bowles means that Palestinians will get neither the two-state solution nor the one-state solution. They will get nothing, no state. They will be eliminated or expelled, and “Israel” will be ethnically cleansed.

[2] Bill Templer, “Reclaiming the Commons in Palestine/Israel: Ya Basta! / Khalas!” on the web at: <http://mrzine.monthlyreview.org/templer230708p.html>.

[3] Uri Gordon, “Homeland: Anarchy and Joint Struggle in Palestine/Israel,” Ch. 6 in his Anarchy Alive!

[4] Ali Abunimah, One Country: A Bold Proposal to End the Israeli-Palestinian Impasse; and Joel Kovel, Overcoming Zionism: Creating a Single Democratic State in Israel/Palestine

[5] Peter Kropotkin, “Representative Government,” Ch. 13 in his Words of a Rebel

[6] A bibliography of literature discrediting representative government can be found online at: <http://www.neanarchist.net/antielect08/bib>, entitled “Resource List for the Anti-Elections / Pro-Anarchy Campaign”

 

 

 

TIDIG INTELLEKTUELL. Ibn Khaldun försökte förstå hur världen fungerar,
geografins och klimatets betydelse och samhällens uppkomst och organisation.

Sture Källberg om Ibn Khaldun,

mannen som kallats samhällsvetenskapernas fader.

Tidigare publicerad i Norrskensflamman

En arabisk tänkare som ett halvt årtusende före Darwin såg det som självklart att vi härstammar från aporna är givetvis fascinerande. Han ruckar på föreställningen om ständig europeisk överlägsenhet, eller borde åtminstone göra det.

Ibn Khaldun hette han (kh uttalas som i tyska Achtung). Han föddes i Tunis 710 och dog i Kairo 784 muslimsk tidräkning, 1332–1406 kristen tidräkning. Föräldrarna var rika, respekterade och släkt med kunga­huset. De sörjde för bästa möjliga utbildning åt sonen. Bägge dog när han var 16 år och diger­döden härjade.

Han anställdes av sultanen i Tunis när han fyllt 20. Intriger drev bort honom till Marocko där han studerade vid universitetet i Fez och blev kunglig handsekreterare. Efter två år i fängelse av politiska skäl gjorde han karriär som lärd och poet, talare och politiker.

I början av 1360-talet flydde han till det muslimska kungadömet Granada i Spanien, blev diplomat, skrev poesi och en lärobok i logik. Därefter  minister i furstendömet Bougie i nuvarande Algeriet. Efter politiska misslyckanden ägnade han sig enbart åt att skriva. Sina sista 25 år bodde han i Egypten och blev bland annat en högt aktad domare i Alexandria.

Hans största verk är Al-Muqaddima – Introduktion till världshistorien, översättning Ingvar Rydberg (Alhambra, 1989, andra uppl. 2001). Bokens 650 sidor har sex kapitel med sammanlagt 199 underrubriker. Den är rätt mödosam att läsa, begripligt nog; den slutliga versionen skrevs för 635 år sedan. 

Ibn Khaldun är en intellektuell gigant som kallats samhällsvetenskapernas fader. Han försöker förstå hur världen fungerar, förstå geografins och klimatets betydelse, samhällens uppkomst och organisation – och förfall, städer och landsbygd, ökennomader, fastboende, gruppsolidaritet, religion och dynastiers upp- och nedgång. Han diskuterar geometri och astronomi, logik, juridik, fysik, medicin, läkekonst, jordbruk, hantverk, handel, språk, grammatik, syntax, propaganda, poesi, litteraturvetenskap, filosofi, teologi, kalligrafi, sång, musik och mycket mera.

Samtidigt är han förstås barn av sin tid och skriver om magi och talismaner, det onda ögat, astrologi, spådomstabeller, talmystik och så vidare. Korancitaten är obligatoriska. ”Gud styr allting.” och ”Gud skapar vad han vill.” & cetera.

Denne muslimske tänkare undersöker lagbundenheten i kungliga släkters uppgång och fall. Han finner att dåtida nordafrikanska dynastier i allmänhet härskar i fyra generationer. Sedan fälls de av vällevnad och av någon ny uppåtsträvande stridbar grupp. Allt upprepas, går i ring.

Västerlänningar lär sig se historien som en linje där sekel läggs till sekel. Vi har svårt att istället tänka oss epokerna som likvärdiga cirklar bredvid varandra åt alla håll. Det är som med gamla kartor där söder är uppåt och norr nedåt, öster åt vänster och väster åt höger, det kräver ansträngning att vända på inlärda uppfattningar. Ta decimalsystemet – så inpräglat i oss att det sitter i ryggmärgen. Vi har svårt att fatta att det äldre tolvtalssystemet går att använda, det som vår tidräkning är baserad på med månader, timmar, minuter och sekunder.

Ibn Khaldun var mycket intresserad av pedagogik. Han kritiserade sin samtids  lärda som skrev kortfattade handböcker, genvägar som gjorde det svårare för eleverna att förstå och nå verklig kunskap.

Han trodde att hans gud skapat världen, men inte i färdigt skick. Utvecklingen av den skapade världen, skrev han, börjar med mineralerna och går gradvis uppåt, till växtriket och sedan till djurriket, vars arter blir talrika och i en gradvis skapelseprocess leder till människan, som kan tänka och reflektera. Människans högre stadium nås från apornas värld, där både skarpsinne och uppfattningsförmåga påträffas. 

Dessa djur har dock ännu inte nått reflekterandets och tänkandets nivå. Vid denna punkt kommer vi till människans första stadium efter apornas värld.

BRAUDEL FÖRE BRAUDEL: EN BOKS FÖDELSE

av Paule Braudel

 

Detta föredrag hölls i Mexico under la Primeras Jornadas braudelianas internacionales (7-11 oktober 1991), organiserade av Mexicos Autonoma universitet, Institut Mora och Franska Latinamerika-institutet. Texten, som delvis reviderats för denna upplaga, publicerades av tidskriften Annales ESC, januari-februari 1992, nr 1, sid 237-244.

När Fernand Braudel 1949 publicerade sitt första stora verk La Méditerranée et le monde méditerranéen à l'époque de Philippe II (Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Alhambra 1997) var han redan 47 år. Och likväl kände ingen eller nästan ingen i Paris universitetsmiljöer till honom. Han hade aldrig varit i personlig förbindelse med någon av den tidens ledande akademiker – utom en: Lucien Febvre. Han hade mött honom i november 1937 och genast knutit ytterst vänskapliga band med honom. Men tjugo månader senare blev det krig. Och kriget skulle för Braudel vara i sex år, de flesta av dem i fångenskap. Så inte heller Lucien Febvre, som betydde så mycket i hans liv, hade tid att etablera en verklig dialog med honom före 1939. Kriget hade mycket snabbt avbrutit en sådan.

Jag måste precisera: det var fråga om ett materiellt avbrott, inte ett känslomässigt, tvärtom. En konstant brevväxling mellan de båda männen blev ett ovärderligt stöd för fången. Men tillåtna brev var sällsynta: ett eller två i månaden. De var korta, skrivna på de papper som tillhandahölls i de tyska lägren: ett enkelt blad eller ett kort. De räckte knappast för ett verkligt tankeutbyte.

Men det var just under dessa långa år av fångenskap som Braudel skrev La Méditerranée. Hans korrespondens med Lucien Febvre (som har bevarats) ger f ö ett väl belagt besked i det avseendet, ty det var till honom han skickade de tre-fyra versionerna. När Lucien Febvre 1941 fick den första, skrev han: ”Det är mycket bra; det är helt enkelt utmärkt, originellt, kraftfullt och livfullt.” Och han tillade: ”Börja inte om! Avsluta snabbt!” Han ansåg att fången skulle behöva avhandlingen vid sin återkomst och ingen tänkte då på att kriget skulle vara ytterligare fyra år. Braudel skrev för sin del till mig, sin fru: ”Många lovord från Lucien Febvre. Min bok är inte värd det än, men den kommer att bli det.” Och år efter år kom nya versioner, den ena efter den andra. Den andra, från 1942, var redan mycket annorlunda. Lucien Febvre sade sig då vara ”lika häpen som förtjust”. Men det var efter den sista versionen som han skrev:

”Som jag väntade mig, är ni inte en vanlig god historiker utan en verkligt stor sådan, rik, klarsynt och vittomfamnande... Skaffa självförtroende, för er själv och för framtiden, absolut förtroende.” (15 november 1944). Då uppstår frågan: Varifrån kom detta stora verk, så ovanligt för sin tid? Och inte minst, hur kunde det författas i fängelse med tanke på den enorma dokumentation som det bygger på?

 

Samtliga illustrationer från den svenska upplagan.

 

 

 

På denna sista punkt är svaret enkelt. Inför kriget, sommaren 1939, hade Braudel beslutat gå över till redigeringen, till att skriva ned verket. Han hade sålunda ordnat och läst om sitt enorma kortregister som han samlat under ett 15-tal år. Hans minne var abnormt, utomordentligt, eftersom det fungerade automatiskt. Ett elefantminne, sade han själv. Så i september 1939 hade han tack vare denna omläsning hela sin dokumentation i huvudet. Och detta med en precision som är svår att föreställa sig. Den överraskade mig själv vid hans återkomst 1945, när han för de oundgängliga referenserna måste leta upp varje kort som han använt eller citerat ur minnet. För detta otroligt omständliga arbete klassificerade vi om hela kartoteket. Och våra samtal lät så här: ”Har du inte hittat det där kortet från juli 1559? Jaså, då måste det vara från augusti”. Och det stämde oftast också.

Denna bok var således väsentligen skriven ur minnet. Men den berikades av en mycket omfattande tysk läsning. I sitt första läger, i Mainz, åtnjöt Braudel en förmånlig behandling. Han höll regelbundna kurser för sina kamrater och ledde deras universitetsarbete. Han utsågs till ”lägerrektor”. Och i den egenskapen hade han rätt att låna allt han ville på Mainz universitetsbibliotek. Så var det fram till våren 1942. Därefter blev det en helt annan historia. Hans nya läger, i Lübeck, var ett hårt straffläger. Där var det inte längre fråga om favörer av något slag. Men han hade då haft tid att göra vad han kallade en mycket fruktbar djupdykning i ”den tyska lärdomens värld som jag aldrig dittills haft tillfälle att tränga in i” (28 november 1940).

När det väl sagts, återstår en väsentlig fråga, som ställts mig flera gånger efter författarens död. Vad har hans Méditerranée för intellektuella rötter? Hur skaffade han sin historiska bildning? Han talade själv om det i en alltför kort självbiografisk text (som NcNeill envist bett honom om), som dock är mycket upplysande på en hel del punkter. Men eftersom jag får den frågan också här, skulle jag för min del vilja säga att la Méditerranée är frukten av å ena sidan en mycket långsam, självständig och individuell mognadsprocess, upplevd ännu ensammare i fängelsets isolering, och å andra sidan av omständigheterna i ett liv i universitetens marginal – ett ganska kaotiskt liv, uppdelat i flera delar, var och en ett slags äventyr och en alldeles speciell upplevelse. Det var i tur och ordning fråga om en fransk landsbygdsupplevelse; en afrikansk, snarast maghrebinsk upplevelse; en brasiliansk upplevelse och slutligen en fängelseupplevelse.

Den första upplevelsen daterar sig från hans tidigaste barndom, en barndom som han levt som en äkta bondeson, i den lorrainska byn Lunéville-en-Ornois, varifrån hans familj på fädernet härstammade. Hans far var då lärare i Paris. Att Braudel föddes i denna by var delvis en slump, eftersom det skedde i augusti 1902, då familjen vistades där under sommarferierna. Det dröjde dock bara ett år tills en läkare förklarade att han var klen och han skickades då åter ut på landet, till sin farmor – denna älskade farmor som hans verk l'Identité de la France är tillägnat, med orden: ”Till min farmor Émilie Cornot, min barndoms ljus”. Hos henne levde han i fullkomlig lycka fram till sju års ålder, för att sedan återvända dit varje sommar. Det var där han vann en fullkomlig förtrogenhet med det traditionella jordbruket, en exakt kännedom om växter, träd, redskap och vad byns hantverkare – smeder, vagnmakare och mjölnare – sysslade med, slutligen hur ett rigoröst treårigt växelbruk fungerade. Denna kännedom förmärks i hela hans verk. En historiker i Meuse har roat sig med att notera alla anspelningar där på byn Lunéville. Sålunda sammanfogade, tecknar de en förbluffande precis bild, materiellt, ekonomiskt och socialt.

När han blev sju år, bytte han till en helt ny miljö: en folkskola i Mérielles, i Paris yttre förorter. Han hade en lärare, som han dyrkade och returnerade denna känsla. Han ”berättade Frankrikes historia som man förrättade en högmässa”. Sedan flyttade han in i Paris, till läroverket Voltaire, och till ett stadstypiskt och ganska fattigt liv. Fadern var alltså lärare, snarast i den gamla stilen, en fantastisk undervisare, utmärkt matematiker, men brutal och krävande för sina barn. En far som Fernand, själv inte särskilt underdånig och smidig, hade sammanstötningar med. Han ville bli läkare, men hans far hade bestämt att han skulle bli teknolog. De fick i sin envishet till slut båda ge vika och Braudel gick in på Sorbonne för att där studera historia, dock utan entusiasm. Han avslutade trots det dessa studier på rekordtid. Men hela denna parisiska ungdom stannade kvar i hans minne lika grå och trist som hans barndom hade varit ljus.  

Men så kom en förändring. Han var knappt 21 år när hans första lärartjänst förde honom till Nordafrika, först till Constantine, sedan till Alger. Det är väl onödigt att betona betydelsen av detta afrikanska mellanspel, som kom att vara i nio år (1923-1932), för la Méditerrannées framtida författare? Där fann han frihet efter krävande studier och ett ganska spänt familjeliv, livsglädje och lyckan att upptäcka att han själv var en utmärkt lärare. Och det var också andra upptäckter: Söderns sol, havet, öknen (dit han gav sig av på kamelrygg två gånger) och en annan civilisation: islam. Och det var ett nytt geografiskt synsätt: Medelhavet betraktat ”underifrån”, från Sahara och Afrikas stränder. Slutligen, och det var det viktigaste, kastade sig Braudel snart in i arkivens värld. Som avhandlingsämne valde han ”Filip II, Spanien och Medelhavet på 1500-taet.” Han kom därför från 1927 att tillbringa nästan hela sin fritid – särskilt sommarloven – i det spanska nationalarkivet i Simancas i närheten av Valladolid.

Det var hans stora lycka, det kan jag med ens avslöja. Ty han hade alltid varit en stor läsare, av böcker och tidskrifter. Men hans stora passion, det nöje han odlade ända till slutet av sitt långa liv, var det direkta dokumentet, för honom porten till fantasin. Och fantasi hade Braudel nog av så att det blev över. Han skrev själv till mig från sitt fängelse: ”Lyckligtvis lämnar min fantasi mig aldrig ensam, den är en fin tillgång jag har. Alla historier som jag inte får tillfälle att berätta för mina döttrar, berättar jag för mig själv när jag går runt innanför taggtråden”. Inte heller i arkiven lät fantasin honom bli ensam. Jag minns hans entusiasm en dag i Valladolid. Enorma pappershögar hade lagts upp på vårt skrivbord, som inte varit öppnade sedan 1500-talet. Det var svårt att skilja bladen åt, varje gång hördes ett knastrande ljud. Den gyllene sand som en gång torkat bläcket fanns kvar. Braudel drömde när han lät den glida under sina fingrar. Han bevarade länge en liten påse med denna gyllene sand.

Man lägger här märke till en skenbar motsägelse: denne samlare av fakta för sitt väldiga kartotek avskydde en viss lärdom. Arkiven var för honom ett levande material, förvisso hans fantasivärlds favoritdomän. Han blandade aldrig ihop arkiv och (akademisk) lärdom.

I Valladolids arkiv knöt han solida förbindelser med andra historiker, men de var, märk väl, alla utlänningar: bland andra Earl Hamilton och Federico Chabod. Han arbetade mycket, med entusiasm. Och så mycket effektivare som han fick uppleva ett märkligt äventyr. Han ville till billigt pris komma över en av den tidens specialkameror, som kunde ta 100 fotografier i en följd i stället för normalt 16 på en och samma filmrulle (f ö mycket långsamt, ty filmningen gjordes då för hand) Och så erbjöd honom en amerikansk filmarbetare, som passerade Alger, en gammal, ganska rudimentär filmkamera. Han visade honom att den utmärkt klarade av vad han var ute efter, eftersom den tack vare den automatiska hoprullningen kunde ta upp till 2.000 foton på 30-meters-rullar på en eftermiddag. Ett mirakel! Braudel blev på så vis den ännu vid denna tid okända mikrofilmens fader. Hans läsapparat var ett slags enkel laterna magica, finurligt anordnad så att bilden projicerades på en liten pult i stället för på en väggduk. Ett enormt hjälpmedel som han använde, ibland till övermått, i Spaniens och sedan Italiens arkiv. Den förundrade Earl Hamilton sökte förgäves efter en liknande apparat i USA. Men den var så ålderdomlig att den inte längre gick att finna på marknaden. 

Dessa arkivforskningar och å andra sidan hans undervisning, plus artiklar och recensioner i la Revue africaine, upptog Braudels tid så mycket under dessa år att han knappt hade någon kontakt med Paris. Dessutom dog hans mormor 1926 och hans far, mycket för tidigt, året därpå. Han tänkte knappast söka råd och stöd hos historiker i Paris för sitt avhandlingsarbete, så mycket mindre som han inte har några precisa karriärambitioner. Man kan kanske, som Lucien Febvre om Michelet, säga att han på så vis hade turen att inte få någon dominerande läromästare.

1930 hölls en kongress för de historiska vetenskaperna i Alger. Braudel var dess biträdande sekreterare och mottog i den egenskapen ett stort antal historiker, bl. a. Henri Hauser, vars kurser han följt tio år tidigare på Sorbonne, och Henri Berr, som han åter skulle träffa i Paris. Men det möte som verkligen betydde något för honom vid den här tiden, som fängslade honom, var det med Henri Pirenne. Det var här i Alger denne presenterade sina berömda idéer om hur de muslimska invasionerna på 600-talet stängde av Medelhavet för Europa och vad detta betydde för Europas utveckling. Braudel sade: ”Pirennes föredrag tycktes mig fantastiska: i hans öppna eller slutna hand ömsom öppnades, ömsom tillslöts hela havet.” Hela havet? Det var kanske då han började drömma om Medelhavet för sig, om dess urgamla, fabulösa historia, så mycket färgrikare och mer stimulerande för fantasin än Filip II:s trista personlighet.

På hösten 1932 lämnade Braudel Alger. I Paris undervisade han på två successiva läroverk. Det skulle ha kunnat bli ett tillfälle att återknyta kontakten med Paris. Men i början av 1935 accepterade han utan tvekan förslaget om en ny resa, ett nytt äventyr, denna gång till Sydamerika. Ett universitet hade just skapats i São Paulo i Brasilien och det anställde franska lärare. Där skulle han undervisa i tre år.

Denna brasilianska erfarenhet verkade förtrollande på honom. ”Ett paradis för såväl arbetet som tankarna”, som han sade. Ett paradis för arbetet, ty han tillbringade varje vinter (den brasilianska sommaren) i arkiv, inte nu i Spanien utan i Italien. Han hämtade därifrån hem kilometervis med mikrofilm. För första gången i hans liv gav hans arbete honom tillräcklig frihet att läsa i lugn och ro, allt under avsmakande av den vänskapens fröjder, som brasilianarna så väl förmår ge. Och ett paradis för reflektionen, eftersom Brasilien fascinerade honom, och det av samma skäl som Nordamerika en gång fascinerat Talleyrand: känslan av att ”resa baklänges genom historien”, som om Europa av igår kunde ses och föreställas genom Brasilien i detta begynnande 1900-tal, med dess ännu mobila jordbruk, dess skogsröjningar och dess stora patriarkala familjer, som överlevde modernitetens våldsamma stötar. Det andra stora ämnet för reflektion vid denna tid, 1935-36, när han gång på gång seglade via Palermo, Neapel, Rom, Genua, Florens och Dubrovnik, var hans vaknande vilja att avlägsna sig från Filip II, den alltför försiktige kungen som han aldrig kunnat älska. Den enorma dokumentation som han nu samlat ihop drev honom att ge sig ut på vidare vatten. Det blev naturligt nog Medelhavet. Det var sålunda under den brasilianska vistelsen han bytte avhandlingsämne – denna gång åter på eget bevåg, utan att diskutera med någon handledare på Sorbonne eller på annat håll. På sin höjd med mig! Denna nya idé sysselsatte oss en vecka under en överfart vid denna tid, mellan Brasilien och Italien, jag minns inte vilket år.

Två år senare fick han en tjänst vid l'École des Hautes Études i Paris, lite av en slump. Därmed fick han lämna det brasilianska paradiset. Men som en stor kompensation var det underbara löftet att han hädanefter fick ägna sig fritt åt sitt personliga arbete (vid denna tid fanns det i Frankrike ingen vetenskaplig forskningsorganisation som kunde underlätta forskares arbete). Och sedan genom en annan lycklig slump träffade han på en returresa Lucien Febvre, som för sin del var på väg tillbaka från Argentina. Deras vänskap, som knöts i intimiteten under denna tre veckor långa resa i fritt samspråk, blev genast djup. Som Braudel en dag bekände: ”Jag behövde en far och han behövde en son.”

 

Den här gången blev återkomsten till den parisiska vaggan definitiv. Lucien Febvre övertalade sin nye vän att avstå från sina ideliga resor runt Medelhavet och ”göra en slutsummering”. Och det var i paret Febvres sommarhus, där våra båda familjer samlades, som Braudel sommaren 1939 gjorde sig redo att skriva samman materialet. Men så kom kriget, bitterheten över nederlaget, sedan raseriet över att bli illegalt tillfångatagen – han hade kapitulerat först en vecka efter vapenstilleståndet med formellt löfte om att bli frigiven. Därmed började en sista erfarenhet för honom, den hårdaste, fängelsets. Han återvände inte från sin långa fångenskap förrän i mars 1945, efter nästan fem års frånvaro. Han kom tillbaka med avhandlingen om Medelhavet nästan färdigskriven, en avhandling om vilken han redan 1942 sade att han säkert skulle ha skrivit den helt annorlunda utan fångenskapen: ”Denna tärde på mina nerver men gjorde mig mer klartänkt; den möjliggjorde en lång koncentration på ett och samma ämne”. Det var en sammanfattning i några ord om fängelsets roll i hans resa som historiker.

Men, säger ni kanske, följde ni inte under hela tiden av skilda erfarenheter och existentiella händelser Braudels intellektuella utveckling, ögonblicken då de begrepp föddes, som han skulle bygga sitt verk om Medelhavet på?

Jag tror inte att det är ett bra sätt att ställa en sådan fråga vad gäller Braudel. Vad som ledde honom under alla dessa bildningsår var inte ett begrepp om historien, inte ens ett begrepp om Medelhavets historia. Han gav sig helt enkelt hän åt sin omättliga nyfikenhet; han lekte med detta mäktiga minne, som för honom sammanförde tusen detaljer, ibland mycket avlägsna från varandra i tiden och rummet, på en och samma tavla. Hans ”intellektuella äventyr” var en långsam ackumulering, som för honom sammanfogade inte idéer och ännu mindre ett system av idéer utan miljontals bilder i historiens fabulösa skådespel, som blandade gårdagen med nuet. I allt detta fanns det ingen omsorg om logik. Det var framför allt upptäcktens nöje. Allt roade honom. Sålunda är det sällsynt att man i arkiv genast finner vad man kommit för att leta upp. Men Braudel blev aldrig besviken, eftersom han fann något annat, något han inte kommit att tänka på. Dessa överraskningar roade honom. Och det var f ö för att ha roat sig med att ströva omkring på det viset som han en dag fann sig inneha en mycket omfattande dokumentation, som nu berörde Medelhavet mycket mer än Filip II.

Så föreställ oss inte att Braudel 1939 redan var väpnad från topp till tå med vad man kallat den braudelianska historieuppfattningen, en uppfattning som han skulle ha byggt upp bit för bit under sin forskning. Hade han redan en plan i huvudet av vad hans arbete skulle bli? Hade han klart för sig den tidsmässiga diversitet han skulle inspireras av? Förvisso inte. Vad han hade i huvudet var en väldig fantasmagori av färger, landskap, människor, stora händelser och små anekdoter, kort sagt allt som återskapar och återuppväcker ett pulserande liv. Allt detta såg, kände och smakade han. Men hur skulle han få det att passa in i ett sammanhängande, begripligt bokverk? Det var ytterligare en motsägelse hos Braudel: spontant kände han inget behov av att för sig själv, logiskt och metodiskt, förklara vad han såg och var han sett det. Han var alltför upptagen av att njuta av det, som poet skulle jag vilja säga (i sin ungdom skrev han en mängd dikter, som han beklagade gått förlorade, och mer än en gång fann jag verser tillägnade mig på mitt bord). Men denne poet var också, paradoxalt nog, en lärare som absolut krävde att allt han skrev som skulle läsas av andra måste vara alldeles klart och klart skrivet.

Och det var det problem han skulle stöta på under sin fängelsevistelse. Det skulle han fundera över i fem långa år och göra ideliga försök. Han skulle vilja säga allt vad han sett, känt, förstått och föreställt sig. Men hur skulle han i en fortlöpande berättelse kunna skriva in företeelser som så ofta satte sig på tvären? T ex hade det eviga Medelhavet, som förenar nutid och forntid, alltid fascinerat honom. Jag minns hur vi en vinterdag i Dubrovnik (tidigare Ragusa) befann oss på ett stort kafé, som delvis täckte det område där arsenalen legat och öppnade sig direkt mot hamnen. Denna hade varit tom den dagen, men så såg vi en stor båt, lastad med en enorm, ostadigt hopsurrad vedlast, majestätiskt segla in. ”Titta, sade min man, vi befinner oss på 1500-talet!” Ja, men hur kan man tala om ved, jakt på veteskördar, sjöfartens nödtvunget långsamma rytmer och de allestädes närvarande vilda bergen samtidigt med civilisationskonflikter, internationell politik och de stora ekonomiska svängningar som så kraftigt berörde Medelhavet på 1500-talet? Och tvärtom, hur ska man till fullo förstå dessa stora konflikter och fluktuationer utan att vara medveten om det monotona dagliga livet som sätter gränser för alla furstars, politikens lika väl som penningens, handlingsmöjligheter?

Det var därför att Braudel ville säga allt, därför att hans nyfikenhets alltför många sidor bara mycket mödosamt gick att förena, som han så många gånger skrev om sin text. Så var fram till den stund han märkte att allt, inom ramen för givna ”tidslinjer”, organiserades av sig självt. För det var verkligen i olika tider, i olika tidsmässiga rytmer som alla dessa realiteter som han hade inför ögonen levde. Ett brev från den 20 april 1944 talar uttryckligen om den tidsmässiga uppdelning som han till slut blev nöjd med: ”En orörlig historia, den geografiska ramens; en djup historia, de stora rörelsernas; och en händelsehistoria”. Och han tillägger: ”Faran är att bli för långrandig. Jag skulle kanske reducera boken till den andra delen... Medelhavsområdets öde från 1550 till 1600? Innerst inne är jag mot en sådan stympning”. De tre delarna bildade i hans sinne helt klart ett helt.

Där har vi den logiska förklaringen i all dess klarhet. Men den infann sig först vid färdens slut – som det senkomna erkännandet av det som djupast sett organiserar livets skenbara förvirring. Han beskrev själv denna insikt i ett brev han sände mig den 23 december 1944: ”Jag befinner mig i ett slags tillstånd av 'utomordentlig nåd'. Allt är nu enkelt i min boks uppbyggnad och redigering”. Mycket senare skulle han i sin självbiografiska artikel säga att hans historieuppfattning till slut tvingade sig på honom ”som det enda intellektuella svaret på ett skådespel – Medelhavet – som ingen traditionell historisk framställning föreföll honom kapabel att fatta.” Ett skådespel. Det är från ett skådespel som han säger sig ha utgått, inte från en förutfattad idé. Där har vi ett nyckelord i den braudelska vandringen, ett tillvägagångssätt som aldrig varit en logikers eller filosofs. Kanske en konstnärs. Jag skulle där kunna ansluta mig till vad François Fourquet en gång skrev, något som för ett tjugotal år sedan första gången fick mig att reflektera över författaren Braudels arbetsmetod. Det var en passage i ett verk som inte har något med historia att göra, med titeln ”Den visuella uppfattningen”, om jag minns rätt. Fourquet beskriver där en målare inför det landskap av vilken han vill göra en målning. Han ser allt, iakttar allt, registrerar ett flöde av materiella detaljer. Men vad som förtrollar honom är den ännu föga klara innebörden av vad han urskiljer bakom denna helhet, bakom denna anhopning av detaljer. Måla innebär för honom att på sin tavla försöka översätta denna inre förnimmelse, att på något sätt dechiffrera en förvirrad massa för att därur frigöra och betona de signifikanta dragen. När jag läste dessa rader, som mitt minne kanske en aning förvanskar, fick de mig omedelbart att tänka på vad jag själv omedvetet observerat av historikern Braudels inre arbetssätt.

I detta perspektiv förstår man bättre varför Braudel 1942 kunde skriva att utan sin pågående upplevelse av fångenskap skulle han säkert ha skrivit en annan bok. I sin självbiografiska artikel berättar han om vad en ung italiensk filosof som han en kväll träffat i Florens utropat: ”Har ni skrivit den här boken i ett fängelse? Åh, det är därför den alltid gett mig intrycket av vara en kontemplativ bok!” Braudel svarar: ”Ja, jag betraktade Medelhavet i min ensamhet i flera år och min syn på historien fick då sin definitiva form utan att jag på länge insåg det.”

Låt mig avslutningsvis tillägga att under dessa fem år hade han all tid man kan tänka sig att åter börja på samma tavla utan att förtröttas (det var hans enda förströelse). Och det var då, tror jag, som han ådrog sig den sjukdom han aldrig skulle tillfriskna från, de successiva versionernas sjukdom, oftast skrivna ur minnet. Han utgick inte från den föregående texten för att rätta den utan skrev om den från början till slut. Då jag en dag kritiserade detta slöseri med tid och krafter, svarade han skrattande att han inte kunde göra annat: ”Det var du som berättade för mig, utan att på något sätt kritisera det, hur Matisse varje dag ritade om samma porträtt av samma modell. Du sade att han kastade alla sina teckningar i papperskorgen, tills han äntligen funnit de linjer han gillade. Nå, det är ungefär så jag går till väga!” Och det var just vad han gjorde, inklusive att efter hand kasta varje tidigare manus. Så det skulle inte ge något om ni frågade mig vilka de tre eller fyra ”Medelhav” var som Lucien Febvre fick under kriget, det ena efter det andra, via Schweiz ambassad, tror jag. Av dessa stadier i hans tänkande, som skulle intressera oss mycket idag, har ingenting överlevt. Liksom Matisses teckningar slutade de alla för upphovsmannens hand i papperskorgen.

Paule Braudel  

Övers från franska av Ingvar Rydberg

Översättarens förord 
till tredje och sista delen av

"BOKEN - PLATSENS GÅRDAG NU"

Del III

av ADONIS 

 

 Se intervjun med Adonis längst ner

 

 

 

Visa dig stor på jorden!
Var en atom av ljus!

*

Må de drunkna,

dessa ordens skepp

som varken blir galna    

     eller förälskar sig!

I tredje och sista delen av Boken – Platsens gårdag nu tar berättarens skildring vid där vi lämnat honom i förra delen, dvs. i slutet av 800- och början på 900-talet. Islam hade redan spridits till den gamla världens kontinenter och religionen kodifierats av de lärda i ett stort antal teologiska verk, resultatet av en lång debatt muslimer emellan och av översättningsvågen som överförde hellenismens filosofiska, medicinska och vetenskapliga verk till arabiska, en rörelse som kulminerade under den abassidiske kalifen al-Ma’mún (813-833). Flera kalifer under detta århundrade försökte gynna mu’tazila-rörelsen i Bagdad, en skola som förespråkade ett rationellt närmande till Koranen och religionen, men det blev den bokstavstrogna falangen med Ibn Hanbal (780-855) och senare Ibn Taymiyya (1263-1328) som gick segrande ut ur denna strid. Genom att samla muslimerna runt ett heligt krig vars syfte var att försvara islams länder hade konservatismens seger tillfälligt lyckats rädda islams kärn­område, som redan då hade angripits av de första korsfararna från väst och centralasiatiska stammar från öst. Samtidigt såg det traditionstyngda samhället till att religiösa institutioner både på gott och ont blev lika tongivande inom islam som politiska och militära dito. Makten skulle hädanefter delas mellan militära makthavare, alltmer sällan av arabiskt ursprung, och religiösa lärda, oftast araber eller perser med arabiska som lingua franca. De som kom i kläm mellan dessa två stridande partier var poeter, filosofer, konstnärer och vetenskapsmän. I vår egen tid lider islams länder ännu av samma problem. De arabiska civila samhällen som reste sig under den arabiska våren, med sina anspråk på yttrandefrihet, social rättvisa och mänsklig värdighet, har även de hamnat mellan två sorters fascism, en religiös och en militär.

Även om islam allmänt gick segerrik ut från denna första allvarliga konfrontation – korsfararna fick så småningom dra sig tillbaka till Europa och de turkiska stammarna konverterade till islam – innebar det bokstavstrogna lägrets dominans ett rejält avbräck på längre sikt för denna gryende civilisations utvecklingsmöjligheter. Vi får inte glömma att islam under medeltiden var den största exportören av idéer, mellanhanden som såg till att filosofins universella begrepp överlevde och fördjupades långt före den europeiska renässansen. På 900-talet kunde muslimerna fortfarande se fram emot tre hundra år av ett allt rikare litterärt, andligt och intellektuellt liv. Stora filosofer och mystiker som Ibn Sina (Avicenna), Ibn Tufail, Ibn Rushd (Averroës), Ibn Arabi och Rumi, hade ännu inte fötts och det skulle dröja till 1300-talet innan Ibn Khaldun, historiens första sociolog, skulle skriva sitt storverk om samhällsutvecklingens materiella villkor i en diger introduktion till sin omfattande Världshistoria. (Bara Introduktionen är på 600 sidor och utgiven av Alhambra i Ingvar Rydbergs översättning, andra uppl. 2001). Niohundratalet var alltså en kuvös för det som komma skulle. Det var också århundradet då den filosofiskt färgade sufiska strömningen började uppfattas som ett hot mot den rådande samhällsordningen, vilket ledde till att flera av dess ledande gestalter fick sätta livet till efter uppseendeväckande rättegångar. Al-Hallájs (858-922) martyrskap får en framträdande plats i berättarens skildring under denna sista del av Boken.  Al-Mutanabbí var sju år gammal när al-Halláj bragtes om livet på det mest brutala sättet av myndigheterna i Bagdad.

*

Mitt upphöjda väsen har ett djup

som aldrig svikit sina grottor:

Elden har gjort mig till sin utvalde,

medan jag vakade över dess glöd.

… jag är en förrädare:

Jag röjer era måttstockar

och blottar falskheten i era läror.

Dessa rader är hämtade ur al-Mutanabbís fiktiva dagbok. Vi ska komma ihåg att Boken bygger på en fiktion, även om samtliga relaterade händelser är historiskt belagda. Al-Mutanabbís verk har blivit rikligt omskrivet genom tiderna och än idag produceras det ständigt nya studier om dess betydelse för den arabiska poesin och litteraturen i allmänhet. Hans efterföljare, den blinde Abú l-’Alá’ al-Ma’arrí (973-1057), som förlänades titeln ”poeternas filosof och filosofernas poet” av sin samtida, var en stor beundrare av Mutanabbís diktkonst och ägnade den ett helt verk, Mu’jiz Ahmad, eller ”Ahmads underverk” (ett av al-Mutanabbís förnamn var Ahmad). Ordet mu’jiz hade hittills enbart använts för att beskriva Koranens språk! 

Adonis har dock inte främst försökt återskapa poetens liv och vedermödor på 900-talet i Boken utan i­stället sökt framhäva de egenskaper som med tiden skulle göra de muslimska samhällena både sårbara och efterblivna i denna civilisationernas kapplöpning. Det är förhållandet mellan makten och de intellektuella, samt mellan centralmakten och de rebelliska avknoppningar inom islam som här utgör bakgrunden till berättelsen om al-Mutanabbís liv och öde. Dessa två aspekter av det som starkt präglade den spirande arabisk-muslimska kulturen, svärdet och pennan, går på sätt och vis ihop, för varje stor poet inom denna kultur har också varit en stor kättare och en stor rebell.

 Lärda? Visst,

de känner till de döda

ordens nästen, fåglarna

som kläcks ur deras ägg,

och fågelsnaran.

   Är det därför de vågar baktala poesin?

      Deras lemmar fylls av skräck

         var gång de står inför ett ode!

*

Redan på 1930-talet började en hel del litteratur dyka upp på arabiska som behandlade de rebelliska rörelsernas historia under islams början som en bekräftelse på islams ”progressiva” natur.  Religionen skulle anpassas till de moderna tiderna. De tekniska framstegen skulle tvinga fram en religiös reform för­utan vilken många muslimska samhällen hotades av undergång. Konservativa och bakåtsträvande krafter måste svepas bort av en stark förändringsvilja, som skulle bygga ”dygdens stad” på jorden, en vision som framfördes redan av al-Farábí, 900-talets store filosof och ”den andre mästaren” (efter Aristoteles) som verkade vid Sayf al-Dawlas hov i Aleppo samtidigt som al-Mutanabbí. Influerade av 1960-talets socialistiska anda tyckte sig arabiska intellektuella i den islamska historien se socialiserande rörelser, som var före sin tid. Islam blev ”socialistisk” under Nassers sekulära panarabism, precis som den senare skulle bli ”kapitalistisk” under saudiernas fundamentalistiska hegemoni efter kriget mot Israel 1973. Men Adonis går ett steg längre i sin skildring. Han påminner oss om att marginaliserade medeltida rebellrörelser som khawárij och qarámita, som av 1960-talets arabiska intellektuella förklarades vara ett socialismens frö i den islamska myllan, i lika mån var ute efter att tillvälla sig makten. De hade samma problem som kalifatets centraliserade organisation i sin umayyadiska eller abbasidiska tappning. Medlen var desamma, och allt tal om jämlikhet och broderskap muslimer emellan till trots, betingades målet att skipa rättvisa på jorden av den realpolitiska verkligheten och av samhällsekonomiska faktorer. En utveckling som vi ser även i vår tid när olika revolutionära rörelser ändrar karaktär så fort de tillskansar sig makten.

O Abú Táhir, du som lovade folket andra tider för deras jordiska eller himmelska liv, varför gör du då, o qarmatí, detsamma som kalifen: dödar männen och tar kvinnorna som krigsbyte? … När kommer Guds röst att höras i den bestulnas revolt mot bedragaren, istället för i en minaret?

*

Poesi vore enligt Adonis inte poesi om den inte hade förmågan och visionen att överskrida alla gränser. Låt oss komma ihåg att al-Mutanabbís ställning inom den arabiska poesin var jämförbar med profetens ställning inom islam. Hans namn betyder ju ”den som gör anspråk på profetskap”!

O förnuftiga varelse,

din sneda – raka kurs

har jag inget förtroende för.

Allt den visar mig

är detta förnöjda omedvetna:

en likgiltig, trög gång

ned för bekvämlighetens trappsteg,

medan jag,

      jag har förälskat mig i helvetet

Det är omöjligt att på några få sidor ge rättvisa åt djupet och vidden av detta unika verk. Den kalejdoskopiska strukturen av korta dikter och aforismer som följer poetens flykt från hov till hov och från land till land, kontrasterar mot berättarens fåordiga och sobra framställning av förtryckets och de förtrycktas olika ansikten. Denna bärande kärna delas upp i 7 längre kapitel i varje del. Varje kapitel introduceras i del III av kortare friare eller ”sprängda” texter, under rubriken ”Järtecken”, och avslutas med 10 dikter som sägs vara en del av en okänd dagbok som al-Mutanabbí förde. På så sätt består varje del av verket av hundratals dikter och en del prosastycken som i del II.

Förhållandet mellan makthavare och intellektuella blir ämnet för verkets avslutningskapitel som är uppdelat i två avsnitt. Först kommer en poetisk skildring, som av Adonis tillskrivs Káfúr, den egyptiske regenten som bjöd al-Mutanabbí till sitt hov men vägrade förläna honom en provins så som han hade lovat honom. Där får vi bekanta oss med denne regents tankar om poeten och hans betydelse. Det förblir dock ovisst vem som för talan i bokens allra sista avsnitt. Är det Káfúr eller al-Mutanabbí? Regenten och poeten verkar ha smält ihop. De delar samma ångest, samma främlingskap. För liksom al-Mutanabbí var även Káfúr en särling, en före detta etiopisk slav som lyckats stiga till den högsta posten och härska över Nildalen, Palestina och västra Arabien. Al-Mutanabbí å sin sida var en poet med stora politiska ambitioner, vilka aldrig blev förverkligade. Vi minns hur han i första delen började sin karriär som rebell bland stammarna och hur han fick tillbringa en kortare tid i fängelset som artonåring, innan han friades och började sitt kringflackande liv som hovpoet hos olika furstar och mecenater. Men sanningen är att al-Mutanabbí aldrig prisade furstarna eller mecenaterna i sina dikter. Föremålet för hans dikter var hela tiden poesin och dess skapare, som överträffade allt annat som världen kunde bjuda på. 

Idag vill jag förråda

det jag älskar, kanske då

upplyses jag om det jag varit,

och det jag kommer att bli,

kanske då lär jag mig besinning

när utbrottet blossat upp,

kanske då lär jag mig hur vansinnet ser ut.

...

Jag ser inte ett hem i ljuset.

I ljuset ser jag en resa.

Efter flykten från Egypten riktade al-Mutanabbí stegen mot Irak igen, landet där han föddes. Han fick åter söka tjänst hos olika furstar i Ahwaz, som idag ligger i Iran, men kunde inte stanna kvar där utan tvingades flytta igen. Under hans sista resa överraskades han av två män som han hade smädat i en dikt och som nu utmanade honom på duell. Han lär ha försökt undvika striden och fly undan men enligt legenden påmindes han av sin slav om versen där han påstod sig vara lika mycket svärdets som pennans man. Han skämdes för sin feghet och bestämde sig för att möta sina fiender på slagfältet. År 965 dödades Al-Mutanabbí, det arabiska språkets största poet genom tiderna, på en landsväg i ett sista försök att utmana ödet och rentvå sin heder. Han blev femtio år gammal.

"Jag är den vars ord de blinda kan se.

Jag är den vars tal de döva kan höra.

Springaren, natten och öknen, alla känner de till mig,

liksom svärdet och spjutet, papperet och pennan."

*

Huvudsyftet med Boken – Platsens gårdag nu är dock inte att skildra ett historiskt skede i den arabiska litteraturhistorien. Istället vill Adonis att vi ska förstå hur och varför den mänskliga civilisationen hittills misslyckats med att förverkliga människans drömmar om det sköna, det rättvisa och det sanna. De grymheter och den förvirring som den islamska historien här visar upp är inte förbehållen muslimerna, utan är allmängiltiga och universella. Muslimernas problem är att de har misslyckats med sina ansatser till modernisering och reformer samtidigt som de förblir konfunderade vad gäller sanningshalten i sin egen historia. De måste därför bryta med legendernas och myternas makt över sina liv, reformera sin religion och rensa den på allt medeltida bråte som fastnat vid den och hindrar deras samhällen från att utvecklas. De måste med en samtida muslimsk forskares ord börja "läsa Koranen istället för att recitera den". Trots de mörka bilder som Boken är full av och trots al-Mutanabbís osympatiska och tidsbundna gestalt, är det den orubbliga tron på den skapande människan och på hennes upprättelse som gör detta verk till en milstolpe i den arabiska litteraturen. Att förmå se in i framtiden kan vara både skrämmande och hoppingivande.

Sunna – Shí’a    /     Shí’a – Sunna

En enda man

som rivs sönder

och delar sig inifrån

av ingen annan anledning

än trångsynthet:

Han ser inte någon annan intill sig.

Han kan bara se sina naglar.

Och detta skriver Adonis ett årtionde innan striden mellan sunniter och shi^citer skulle komma att blossa upp igen, efter att ha legat vilande under askan i hundratals år. Adonis såg arabvärldens kollaps nalkas långt innan den sattes i verket. Han hjälper oss förstå och motverka den genom att ständigt bekräfta poesins fullständiga frihet gentemot och oberoende av makthavarnas och real­politikens beräkningar. Adonis har under ett långt liv ägnat sig åt poetens heligaste och enda uppgift: att för ytan avslöja djupen. Efter mer än sjuttio år av oavbruten poetisk nydaning och akademisk forskning i arabernas språk och tankeliv fortsätter vår samtids viktigaste och främsta arabiske poet, Adonis, oförtrutet sitt värv.

Hesham H Bahari 
10 november 2017

SAMTLIGA DELAR KAN NU BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

HELA TRILOGIN ÄR PÅ SAMMANLAGT 1338 SIDOR!

    

LJUVLIGA SKRATT

Av Rumi

Översättning av Astrid Ericson Bahari

170 s. / inb

Obs! Är man för pryd av sig ska man nog låta bli denna bok.
I Nicholsons gamla översättning från förra seklet översattes några av dikterna till latin,
för att inte chockera den ännu viktorianska andan i Storbritannien!

Recension

ISLAMS KÄRLEK

Av Håkan Sandell

I en tid när det verkar att ha blivit folksport att skälla på islam så kan det vara passande att påminna om islams andra sida.  En varmare och mjukare sida så som den till exempel gestaltas genom verken till den medeltida persiske poeten Rumi.  Hans huvudverk, den omfångsrika "Andliga strofer", kallas ibland för "den persiska Koranen", och skulle kunna beskrivas som en islams Nya Testamentet, genom sitt insisterande på en Kärlek som står över Lagen.

Diktverket är en så kallad "masnavi", det vill säga en serie parrimmade versberättelser, vilka var lika populära som romaner är i vår tid, och som var vanliga i den persiska muslimska kulturen.  Ett slags kombinerad versromans och lärodikt som kan ta upp nästan vilka motiv som helst, och som vetter mot mystiken och är starkt symbolistiska.  Den persiska versberättelsens tre största, alltså deras Goethe, Cervantes och Shakespeare, låt säga, kan möjligen sägas vara Nizami Ganjavi, Farid ud-Din Attar och så alltså Rumi.

Jalal al-din Rumi levde under det mesta av 1200-talet och skrev sina "masnavi" under sina sista tio år.  Eller rättare sagt pratade fram dem, fastän på rim och allt, medan sekreteraren Husam/Hosamoddin skrev ner dem.  Omfånget av de sex böckerna masnavi är på cirka 50.000 versrader, vilket vill säga omkring Odysséns och Illiadens längd tillsammans.  Det mest kända avsnittet är det inledande "Vassflöjtens sång", som har översatts tidigare, fint utförd av Ashk Dahlén i en volym med samma titel.

Nu är det dags för ett nytt urval på svenska.  Det heter "Ljuvliga skratt" (Alhambra förlag).  Versparen har översatts till versradsuppstyckad prosa och är utan egentligt diktkonstnärligt värde, förutom då till dess lättflytande och lättillgängliga svenska språkdräkt.  Det låter kanske inte så givande.  Men det är det, därför att detta är ett mycket speciellt urval vilket återger de delar av Rumis masnavi som den brittiske orientalisten Reynold Nicholson i sin tid återgav på latin.  Det rör sig alltså om det mindre antal Rumi-dikter som rymmer sexuella eller groteska inslag.  En nog så udda infartsport till den store mystikern.  Men för den rene är allting rent, som man säger.

Flera av urvalets dikter är direkt festliga, om än också kännetecknade av dubbla bottnar och av snabba växlingar.  Boken visar också på en ovan men möjlig och fruktbar övergång mellan sinnlighet och andlighet.  Den asketiske mystikern förnekar här likväl inte sinnenas värld dess värde.  Man kan absolut läsa verket som det presenteras i detta urval som en religionsfilosofisk tankebok, med ett par kapitel om dagen som lämplig dos.  En berättelse i bilder och scener, där redan den inledande historien om Nasuh — haremets fingerfärdige schamponerare — antyder vad som rikt skall följa.

Det är tankeväckande hur den muslimska mystiken i sin sufiska tappning som hos Rumi (och hos Attar) visar på beröringspunkter med buddhismen, som vad gäller den hjärtelätta optimismen i buddhismen vad angår hur ingen situation är att betrakta som helt hopplös, och att allt omkring oss är att uppfatta som på en och samma gång både verkligt och overkligt.  Igen undrar man så om inte alla religioner, under hjärtats begrundan, faktiskt leder fram till samma kärna.  I denna form av frisinnad tillbedjan tillåts oväntat även humorn fungera som en öppnande religiös kraft i berättelserna.  Att skratta sig fram till Gud — säg, låter inte det som en inbjudande väg?

Håkan Sandell

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

ELLER PÅ WWW.ALHAMBRA.SE 

Intervju med Adonis

 

Adonis tar emot Stig Dagerman-priset våren 2016 i Älvkarleby

 

Han ägnar sig åt poesi som man ägnar sig åt revolution. 86 år fyllda tror denne landsförvisade från Syrien mer än någonsin på ordens kraft. Han beskyller både religionen och Västerlandet för den arabiska vårens misslyckande.

En dikt ändrade hans liv. Den som han komponerade 1943, tretton år gammal, för att hedra Syriens förste president som befann sig på genomresa i norra delen av landet, inte långt från där han bodde. Denna dag fick Ahmad Said Esber armbåga sig för att komma närmare statsmannen och få läsa upp några hyllningsverser för honom. Som belöning frågade presidenten vad det var som skulle göra honom gladast. Det var så tonåringen såg sin dröm förverkligas. Trots sin fattiga bakgrund fick han gå på regionens franska lyceum. ”En magisk händelse”, minns han idag. Adonis (den pseudonym som han valde åt sig själv 1947) har levt för poesin utan avbrott sedan den dagen. Fängslad senare i sex månader i sitt hemland p.g.a. sina progressiva idéer, gick han i självvald exil i Beirut 1956 och startade tidskriften Shi’r (Poesi) därpå. Hans dikter publicerades samtidigt i dagstidningarna, och hans första stora genombrott – Sånger av Mihyar från Damaskus – såg ljuset 1961. Mångsidig författare, poet och essäist har han sedan dess profilerat sig som en betydelsefull röst från arabvärlden. 

Det är dock inte så mycket om sina dikter som Adonis vill tala om för oss idag, utan om de arabiska samhällena och islam. Aktualitet förpliktar. Hans senaste bok, Våld och islam (en samtalsbok med psykoanalytikern och översättaren Houria Abdelouahed), har blivit översatt till många språk. Han verkar nästan förvånad över dess framgång. Det beror på att han föga bryr sig om att vara politiskt korrekt eller om de anklagelser som på senare år riktats mot honom (pro-Assad eller islamofob). Han gräver hellre på djupet för att komma åt det ondas rot.

Enligt er finns nyskaparens sanna hemland i exilen. Varför?

Till att börja med så finns det ingen metafysisk kraft i världen som kastar en hit och dit mellan kontinenter. Exilen hör sannerligen ihop med tillståndet att vara människa. Och för de som, olikt mig, tror på de monoteistiska religionerna, börjar den största exilen med Eva – allas moder – som jagas ut ur paradiset. Vad gäller nyskaparna befinner de sig genom sina anlag i en dubbel exil. Inte nog med att de inte får ställa krav utan deras unika uttryckssätt utvisar dem från resten av mänskligheten till en exil som de försöker överskrida i sina verk. För min del försöker jag inte träda ut ur min exil utan vill gärna skaffa mig en bättre förståelse av denna livsform.

Jo, Beirut, dit jag flyttade 1956 och där jag fortfarande bor, växelvis med Paris. Det är där som jag bäst förstår exilens innebörd. För Beirut är inte någon komplett, avslutad stad, utan ett stadsprojekt som ständigt byggs om. En öppen stad, utan murar, en stad som måste skapas och återskapas hela tiden. Att bo där ger mig känslan av att befinna mig i det oändligas hjärta.

Hur såg er barndoms Syrien ut på 1940-talet, då landet låg under franskt mandat?

Jag är född i Qassabin, en liten, fattig och isolerad by i norra Syrien. Inte förrän vid 12 års ålder kände jag till elektricitet, bilar och telefonen. Min skola – en koranskola – höll till under ett träd. Där lärde jag mig läsa Koranen och skriva. Min far – som tyckte om att läsa sufiska poeter – har initierat mig till den klassiska arabiska poesin och särskilt till mystikernas dikter. Han var mycket from. Men aldrig försökte han påtvinga mig sina idéer. Han sa alltid till mig: ”Att besluta sig är lätt. Det väsentliga, det är att tänka och förstå.”

Adonis efter fängelsetiden i Syrien 1956

Han var bonde och ni var förutbestämd att följa i hans spår?

Jag bröt upp från min by och från bondelivet vid 14 års ålder genom att ansluta mig till Syriens franska lyceum. Olyckligtvis stängdes skolan ned strax efter självständigheten från Frankrike, 1946, eller ett och ett halvt år efter det att jag påbörjat min skolgång. Senare skrev jag in mig på ett syriskt gymnasium. Kolonialismens slut innebar en brytning med Frankrike och den franska kulturen. Det var tragiskt. Inte minst därför att för att förstå ens ”fiende” är det bästa sättet att lära känna hans språk och hans kultur. I Syrien gjorde vi precis motsatsen.

Vilka band har ni med Syrien idag?

Syrien förblir ett viktigt land. Man måste skilja mellan regimer och folk, aldrig blanda ihop de två, lika lite som man får blanda ihop folket och individerna. Jag har inte återvänt till Syrien sedan 2010, även om jag fortfarande har familj där. Genom att välja att gå i exil i Beirut 1956 bröt jag med allt som var syriskt, politiskt talat. Senare fick jag det libanesiska medborgarskapet, men jag behåller ett organiskt band till Syrien, landet där civilisationer och kulturer möts. Detta land har uppfunnit alfabetet, seglat på upptäcktsfärd genom världshaven med fenicierna och lämnat spår över hela världen. Jag är en del av denna stora syriska kreativitet. Tidsbundna politiska omständigheter har ingenting att göra med allt detta.

Hur förklarar ni landets aktuella situation, detta kaos, denna förödelse?

Grymheten och brutaliteten är ofattbara. Genom vår moderna historia, även om den ofta varit blodig och sällan fått utvecklas i fred, har vi aldrig fått uppleva så hemska skeenden. Vi har aldrig sett en kristen dödas därför att han är kristen, eller en alawit därför att han är alawit. Och vad ska vi säga om kvinnor som säljs kedjade i burar som djur på marknaden. Koranen innehåller en del verser som är ytterst våldsamma när de tolkas bokstavligt. De kan då lätt legitimera dessa hemskheter för den som saknar kultur eller medmänsklighet och som varken tror på civilisation eller kreativitet. Tänk att den dominerande tolkningen av Koranen under vår tid härstammar från wahhabismen, denna saudiska fundamentalistiska och bokstavstrogna sekt. Man kan inte heller blunda för arabvärldens svårartade sociala problem: inget arbete, ingen trygghet, en dunkel framtid, vilket leder till en fullständig desillusionering bland folket.

Kan vi inte i den arabiska våren se ett tecken på hopp och förändring?

I början, jo. Det var medryckande. Sedan la sig andra krafter i skeendet. De rika arabiska oljeländerna, särskilt Saudiarabien och Qatar. Och från västerländskt håll USA och olyckligtvis Europa, som följde USA i spåren. Båda sidor har beväpnat denna ”vår” och dödat i dess namn. De har förstört Tunisien, Libyen, Syrien, och Irak förstås var först på listan. Just nu ödelägger de Jemen, med västerlandets hjälp och tekniska stöd. Låt oss nu tala mänskliga rättigheter. Självfallet har arabvärlden föga erfarenhet av demokrati. Men det finns regimer som är betydligt värre än den syriska. Hur förklarar man att Västerlandet allierar sig med dessa regimer som sprider fundamentalism, salafistisk bokstavstro och obskurantism, samtidigt som man säger sig vara bekymrad över de mänskliga rättigheterna på andra håll i världen? Betänk att i Saudiarabien har dödsdomen mot den palestinske poeten Ashraf Fayad, anklagad för att ha lämnat islam, omvandlats till åtta år i fängelse och åtta hundra piskslag… Hur kan man vara allierad med en sådan regim? Det är ofattbart.

Varför har de arabiska regimerna och samhällena utvecklats så lite de sista femtio åren?

Låt oss gå tillbaka i tiden. 661 föddes den första arabisk-muslimska staten, det umayyadiska kalifatet, i blod. Dess huvudstad var Damaskus. Årtiondena innan hade de tre första grundarna av kalifatämbetet mördats i Medina. Det ger en idé om vidden av det rådande våldet under epoken. Under femton sekler har detta krig mellan muslimer aldrig upphört. All energi har centrerats kring makten. Än idag har makthavarna bara varit förmögna att stifta lagar, inte att åstadkomma någon högkultur. Den arabiska civilisationen har byggts upp av filosofer, poeter och kulturmänniskor som levde under islams välde. Men de flesta av dessa var icke troende eller icke praktiserande. I vår arabiska historia hittar ni inte en enda stor poet som också var troende som t.ex. Paul Claudel i Frankrike. Inte heller hittar ni bland de 1500 miljoner muslimer idag en tänkare som är både filosof och troende som t.ex. Emmanuel Levinas.

Alla de som försökte göra en ny tolkning av islam har behandlats som avfällingar. Under 1800-talet föddes en arabisk intellektuell och kulturell rörelse i Egypten och döptes till Nahda (Renässans). Den försökte återskapa den rikedom och mångfald som var en del av den sköna arabisk-andalusiska tidens högkultur på 900-talet. Istället för att ta ett steg mot framtiden har man vänt sig mot det förgångna, vilket förklarar den arabiska "renässansens" misslyckande. Den arabiska våren är bara en förlängning av denna baklänges renässans. Ingen har sett en petition av så kallade revolutionärer som kräver kvinnans frigörelse från den islamiska lagen, ett sekulärt samhälle eller ens en självständig status och oberoende för revolutionen. Och vad är en revolution som inte fordrar separation mellan det religiösa och det kulturella? Detta är en nödvändig brytning om man vill sikta mot framtiden.

 

 

Låt oss återvända till poesin. Varifrån får den sin betydelse i arabvärlden?

Från början, hade vi, araberna, bara den förislamiska poesin, en poesi nära knuten till friheten och kärleken, alltså till kvinnan, sången och öknens vardagliga liv. Den var den plats där araben bäst uttryckte sig.  Den gjorde anspråk på att säga sanningen. Men när uppenbarelsen plötsligt föll från himlen förändrades allt. Poeterna betraktades som vilsna och vilseförande och blev kritiserade i Koranen, där profetian ensam kan göra anspråk på sanningen. Poesin marginaliserades och byttes ut mot religionen. Lyckligtvis följde inte poeterna Koranens råd. Och trots allt detta lyckades de skapa en av världslitteraturens största poetiska traditioner. Man måste ändå lyfta fram vissa politiska gestalter som den abbasidiska kalifen al-Ma’mun (786-833). En upplyst härskare som verkade för att främja kännedom om den Andre genom att beställa översättningar av grekiska filosofer till arabiska. ”Översätt Platon”, sade han till översättarna, ”och jag kommer att ge er hans vikt i guld.”

Ni har skrivit era första dikter i Syrien. Varifrån kom inspirationen?

Jag är född omgiven av poesi. Vi hade inget annat att läsa. Den var vårt dagliga bröd. Redan som litet barn strävade jag efter att förändra världen. Det är nödvändigt om man vill låta bli att upprepa i all oändlighet det som redan har skapats av andra före oss. Genom att upprepa det deformerar man det. Man dödar det. Dock att skriva poesi, det är att förändra världen, för varje poet har en egen vision. Men jag förstod ganska snabbt att för att förändra arabvärlden, dess kultur och regimer, måste man börja med att skilja det religiösa från allt som är politiskt, kulturellt och socialt betingat, samtidigt som man måste respektera var och ens rätt att utöva sin religiösa tro utan hinder. Men jag vägrar att se religionen institutionaliserad och påtvingad alla. Det är en aggression mot samhället och individen. 

Vad är det som skiljer era dikter från dem som skrevs av andra poeter under samma tid?

Jag har avhandlat dessa teman redan i mina allra första dikter. Men för att uttrycka nya idéer, för att ge en annan bild av världen, behöver man också nya former. Detta fick mig att bryta med den klassiska arabiska poesins metrik och versifikation.

 

Adonis med Sindbads legendariske förläggare Pierre Bernard i Paris 1984

Hur förhåller ni er till det franska språket?

Jag lärde mig franska genom att läsa franska böcker. Och jag förblir autodidakt. En dag undrade jag varför jag inte kan behärska detta språk. Men jag har förstått att jag alltid måste närma mig det som en främling. Jag skulle gå vilse om jag behärskade det lika bra som arabiskan. Människan kanske har många fäder men kan bara ha en moder. Franskan är mitt kulturspråk. Arabiskan är det språk jag skriver på.

 

Boken Del I & II på svenska

Ni utförde era första kalligrafiska verk på 1990-talet. Hur kom ni dithän?

Jag gick genom en svår personlig kris, under vilken jag inte var kapabel att läsa eller skriva längre. Jag hade många vänner som var målare, både araber och västerlänningar. Jag tyckte mer om att tillbringa tid i deras ateljéer och se hur de arbetade, än att gå på muséer, för jag ogillar det som är färdigt och föredrar alltid det som befinner sig i rörelse. En dag sa jag mig själv att istället för att förbli overksam under denna krisperiod borde jag verkställa kollagearbeten. Och det gjorde jag. En vän, författaren Michel Camus, såg dem och sa till mig att de förtjänade att ställas ut. Jag måste erkänna att det tog mig lång tid innan jag kunde avslöja för honom att tavlorna var mina egna!

Detta är mitt namn, Adonisantologi inkl. CD

Vad förväntar ni er från poesin?

Detsamma som man förväntar sig från en kärlek: blommande mot det oändliga, öppenhet, mångfald i jämlikhet och frihet. Man kan inte tillämpa praktiska mått när man ska värdera poesin. Den erbjuder en ny bild av världen och nya förhållanden mellan orden och tingen, mellan tingen och människan. Den arbetar alltid för att skapa och omskapa världen.

Hur förklarar ni dess nedgång?

Allt som är vackert, allt som är väsentligt befinner sig i nedgång. Kanske är industrialiseringen en förklaring på detta. Att industrialisera världen innebar att man förblev på dess yta. Att poetisera den, det är att gå vidare. Men jag tycker inte att man kan tala om nedgång när det gäller poesin. Den förlorar i yta men vinner på höjden. Dagens läsare vill gå djupare än gårdagens. De är färre men djupare. 

Intervju med franska Telérama, 2016

Översättning från franska av Hesham Bahari

Samtliga Adonistitlar på svenska kan beställas hos Din bokhandlare

* En introduktion till arabisk poetik * (fyra föreläsningar vid Collège de France)

* Bönen och svärdet - Essäer om arabisk kultur *

* Sånger av Mihyar från Damaskus *

* Detta är mitt namn * (Illustrerad antologi inkl. CD)

* Boken - Platsens gårdag nu * Del I

* Boken - Platsens gårdag nu * Del II

* Samtal med min far, Adonis *
(samtalsbok med Ninar Esber, Adonis dotter)

BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba

It is possible…

It is possible at least sometimes…

It is possible especially now

To ride a horse

Inside a prison cell

And run away…

It is possible for prison walls

To disappear.

For the cell to become a distant land

Without frontiers

Mahmoud Darwish

***

Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba

BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba

May 15, 2017, Occupied Palestine  – Today marks the 69th anniversary of the 1948 Nakba, the mass expulsion of Palestinians from our homeland. Between 1947 and 1949, Zionist paramilitaries, and subsequently Israeli forces, made 750.000 to one million indigenous Palestinians into refugees to establish a Jewish-majority state in Palestine.

The Palestinian Boycott, Divestment and Sanctions National Committee (BNC) calls on people of conscience the world over to further intensify BDS campaigns to end academic, cultural, sports, military and economic links of complicity with Israel’s regime of occupation, settler colonialism and apartheid. This is the most effective means of standing with the Palestinian people in pursuing our inherent and UN-stipulated rights, and nonviolently resisting the ongoing, intensifying Nakba.

The Israeli regime today is ruthlessly pursuing the one constant strategy of its settler-colonial project —the simultaneous pillage and colonization of as much Palestinian land as possible and the gradual ethnic cleansing of as many Palestinians as practical without evoking international sanctions.

Following in the footsteps of all previous Israeli governments, the current far-right government, the most openly racist in Israel’s history, is heeding the words of the Zionist leader Ze’ev Jabotinsky who wrote in 1923:

"Every native population in the world resists colonists as long as it has the slightest hope of being able to rid itself of the danger of being colonised. [...] Zionist colonisation must either stop, or else proceed regardless of the native population. Which means that it can proceed and develop only under the protection of a power that is independent of the native population—behind an iron wall, which the native population cannot breach."

Sixty-nine years after the systematic, premeditated uprooting and dispossession of most of the indigenous Palestinian Arabs from the land of Palestine at the hands of Zionist gangs and later the state of Israel, the Nakba is not over. Israel is intent on building its “iron wall” in Palestinian minds, not just our lands, through its sprawling illegal settlements and concrete walls in the occupied Palestinian territory, its genocidal siege of over  2 million Palestinians in Gaza, its denial of the Palestinian refugee's right to return, its racist laws and policies against Palestinians inside Israel, and its escalating, violent ethnic cleansing in Jerusalem, the Jordan Valley and the Naqab (Negev). It is sparing no brutality in its relentless, desperate attempts to sear into our consciousness the futility of resistance and the vainness of hope.

The present mass hunger strike by over one thousand Palestinian prisoners in Israeli jails and the grassroots support that it has triggered give us hope.

The growing support for BDS among international trade unions, including the most recent adoption by the Norwegian Confederation of Trade Union (LO) –  representing over 910,000 workers –  of an “international economic, cultural and academic boycott of Israel” to achieve comprehensive Palestinian rights, gives us hope.

The fact that none of the 26 Oscar nominees offered a free, $55,000-valued trip by the Israeli government accepted the propaganda gift and that six out of eleven National Football League players turned down a similar Israeli junket gives us hope.

The BDS movement has succeeded in sharply raising the price of corporate complicity in Israel’s crimes against the Palestinian people. It has compelled companies of the size of Orange and Veolia  to end their complicity and pushed global giant G4S to begin exiting the Israeli market. Churches, city councils and thousands around the world have pledged to boycott Hewlett Packard (HP) for its deep complicity in Israel’s occupation and apartheid. This gives us and many human rights campaigns around the world great hope.

The Barcelona municipality’s decision to end complicity with Israel’s occupation, coming on the heels of tens of local councils in the Spanish state declaring themselves "Israeli apartheid free zones" give us hope.

The divestment by some of the largest mainline churches in the US, including the United Methodist Church, the Presbyterian Church USA and the United Church of Christ, from Israeli banks or complicit international corporations gives us hope.

The spread of remarkably effective BDS campaigns from South Africa to South Korea, from Egypt to Chile, and from the UK to the US gives us real hope.

The growing intersectional coalitions that are emerging in many countries, organically re-connecting the struggle for Palestinian rights with the diverse international struggles for racial, economic, gender, climate and indigenous justice give us unlimited hope.

In 1968, twenty years after the Nakba but unrelated to it, Dr. Martin Luther King said, “There can be no justice without peace and there can be no peace without justice.” For seven decades, and against all odds, Palestinians have continued to assert our inalienable right to self-determination and to genuine peace, which can only stem from freedom, justice and equality.

But to reach that just peace we realize that we must nourish our hope for a dignified life with our boundless commitment to resist injustice, resist apathy and, crucially, resist their “iron walls” of despair.

In this context, the Palestinian-led, global BDS movement with its impressive growth and unquestionable impact is today an indispensable component of our popular resistance and the most promising form of international solidarity with our struggle for rights.

No iron wall of theirs can suppress or overshadow the rising sun of our emancipation.

The Palestinian BDS National Committee (BNC) is the largest coalition in Palestinian civil society. It leads and supports the global Boycott, Divestment and Sanctions movement. Visit www.bdsmovement.net and follow @BDSmovement

***

Böcker om Palestina på www.alhambra.se kan beställas i bokhandeln

Ung i Palestina: att vara tonåring under ockupation, 
av Anne Casparsson & Britta Abotsi

Vägen till Palestina, Två folk och ett stycke jord
av Evert Svensson

Geväret och olivkvisten, 
av David Hirst

Vi var en familj i Betlehem, 
av Ryan Ghadban

Honung, 
av Zeina Ghandour

Följande titel finns gratis som PDF på www.alhambra.se

DEN JUDISKA ÅTERERÖVRINGEN AV PALESTINA 
FRÅN DEN FÖRSTA SIONISTKONGRESSEN 1897 
TILL FN:S DELNINGSRESOLUTION 1947

av WALID KHALIDI 

FÖRISLAMISK POESI OCH RITUALENS POETIK

"STUMMA STENARS DUNKLA TAL"

av

SUZANNE PINCKNEY STETKEVYCH

400 sid. / Hft

Översättning av Hesham Bahari och Astrid Ericson Bahari

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

FÖRORD

Det förislamiska odet (al-qasída) har traditio­nellt sett betraktats som ett av den arabisk-islamiska litte­rära kulturens två fundament, där det and­ra är Koranen. Muslimerna kallade den hedniska, förislamis­ka eran al-jáhiliyya, (”okun­nighetens tid”). Om än inte av gudomligt ursprung betraktades den poesi som skapades under jáhiliy­ya, i likhet med Koran­texten, som oförlikne­lig, och av en kvalitet som den islamiska periodens diktare inte kunde nå upp till. Den klassiska ara­biska litteraturens rika historia sträcker sig från de djupaste skrymslen av jáhiliy­ya (400-talet e.Kr.) till förs­ta hälften av 1900-talet. Från och med islams uppkomst, traditionellt daterad från det år då profeten Muhammad och en liten grupp musli­mer utvand­rade från Mecka till Medina, eller 622 e.Kr. (= 1 e.H.), utgjor­de qasídan (odet) en profan mottext gentemot Kora­nens heliga text. Denna dyna­miska spänning gav form åt den fruktbara kärna som i sin tur gav upp­hov till en omfattande litteratur, både religiös och profan, poesi och prosa. Det är inte enbart de litterära texterna som är präglade av denna dialek­tik utan den finns överallt i kommentatore­­­r­nas talrika exege­tis­ka och hermeneutiska verk. Den förisla­miska poesin och den omfattande samling lärda skrifter som ägnats den citeras ständigt i Koranens kommentarer, och tvärtom. Den stora uppskattning som araberna traditionellt har hyst för poesin från sitt hedniska förflutna är allmänt erkänd. Dock återstår för moderna kritiker från både öst och väst att utforma en poetik för att analysera och utvärdera denna samling av poesi. Orientalistiska studier har haft en tendens att i den fornarabiska muntliga traditio­nens återkommande teman se enbart skildringar av beduinernas liv. Motivens tillsynes godtyckliga sammansätt­ning inom qasí­dan tillskrevs beduinernas “bristande logik”.

I föreliggande bok försöker jag sammanställa rön inom littera­tur­kritikens, antropologins och religionshis­to­riens om­­­råden för att skapa en poetik, anpassad till den beduins­ka stampoesi som var muntlig både när den skapades och när den traderades. Det skulle dröja två till tre århundraden ef­ter Koranens nedskrivning innan den muntliga poesin samlades och kompilerades av muslimska lärda. Jag hävdar, för det första, att denna poesi är rituell till både form och funktion samt att den erbjuder mönster för övergångs­- och offer­riter, som tolkningsunderlag. För det andra tänker jag använda den omfattande samling lärdom, legender och myter som åtföljer den förislamis­ka poesin i den klassiska islamis­ka perio­dens kommentarer och litterära kompendier, som ett exe­getiskt hjälpmedel för att tolka qasídan. Slutligen föreslår jag en både inter- och inomtextuell estetik för den muntliga poesin, en estetik som är intimt förknippad med de krav som muntlighete­n ställer samt med poesins rituella funktion. Samtidigt försöker jag peka på den för­islamiska qasídans paradoxala egenart, som, om än munt­lig och hednisk till sitt ursprung, betraktades och kodifie­rades som ett av två fundament för en i hög grad litterär arabisk-islamisk kultur. På intet sätt vill jag påstå att den för­islamiska poe­sins rituella funktion är en tillräckligt uttömmande förklaring. Snarare vill jag undersöka en hittills förbisedd aspekt av det arabiska odets sammansatta och mångfacette­rade poetiska uttryckssätt.

I Del I, “Det rituella paradigmet”, häv­dar jag att det tredelade klassiska arabiska odet som består av en nasíb (skildringen av den övergiv­na lägerplatsen och den älskades uttåg), en rahíl (ökenfärden och skild­ringen av riddjuret, nästan alltid ett kamel­sto) samt en fakhr (självberöm eller beröm för stammen) inte är en serie godtyckliga be­skrivningar utan inbördes samband, vilket har hävdats av både arabiska kritiker och orientalister, utan snarare återspeglar ett rituellt mönster. Min analys av Labíds långa dikt i ljuset av den arketypiska, struktura­listiska och poststrukturalistiska litterära teorin följer Ar­nold van Genneps mo­dell för övergångs­- och initieringsriterna. Vidare påvisar jag att de anekdoter, berättelser och korta biografiska notiser (akhbár) som skild­rar Labíds liv i de klassiska arabisk-islamiska källorna utgör en litterär konstruktion eller persona som i arketypiska termer gör att akhbár-korpusen i sin tur motsvarar qasídans struktur.

Kapitel 2 bygger vidare på första kapitlets teoretiska underlag och presenterar de offerteorier som föreslagits av Henri Hubert, Marcel Mauss, Edmund Leach och René Girard, samt Henri Lammens och Joseph Chelhods idéer om blodshämnd hos araberna. Syftet är att bevisa att även det förislamiska blodshämndspoemet återspeglar ett rituellt mönster. Vidare att blodshämnden, så som den beskrivs i både biografiska och diktkorpusar, var ett slags blodsoffe­r som markerade övergången från barndom till mandom, samt att blodshämndsinstitutionen, i enlighet med Mauss teorier om gåvan, tjänade som ett rituellt utbyte av offer.

Syftet med Del II, ”Den misslyckade övergångsritens pa­ra­digm”, är att bevisa att stråtrövarnas poesi, utan att följa det klassiska odets tredelade struktur, ändå kan tolkas i ljuset av samma rituella paradigm som det fullständiga odet, eller som en rite de passage manqué, dvs. en miss­­lyc­ka­d övergångsrit, där den initierade/poeten för alltid förblir i en ”tröskelartad” antisocial fas som mot­svarar övergångsfärden eller rahíl-sektionen i odet. Med hjälp av lärda arbeten av Marie Delcourt, Paul Diel, Pierre Vidal-Naquet och Jean-Pierre Vernant om det klassiska grekiska språket, har studierna kring Ta’abbata Sharran och al-Shanfará ­visat att dessa två stråtrövarpoeter både i sina biografier och i sin poesi företer de för misslyckade övergångsfärder särskiljande dragen: ojämn gång­art, avvikelse från eller perverte­rin­g av sociala normer, bruk av list och knep, m.m., och att stråtrövarpoemet, som saknar aggregationsdelen eller beröm för stammen (fakhr), i själva verket kan kallas för en qasída manqué (ett “ofullständigt” ode).

Med avstamp i den förislamiska poesins rituella natur och dess muntliga formelartade karaktär, som fastställts i James Monroes och Michael Zwettlers arbeten, definierar Del III, ”Muntlighet och genus inom elegin”, en passande estetik för denna sortens poesi. Genom att referera till Eric Havelocks och Walter Ongs studier om muntlighet och skrift har jag fokuserat på den muntliga poe­sins mnemotiska imperativ – dvs. att allt det som inte är hågkommet/memorerat är förlorat. Kapitel 5 undersöker genereringen och be­varandet av betydelser i den slutna muntligt-formelartade (oral-formulaic) korpusen av elegiska dikter som tillskrivs kvinnor. Här diskuteras särskilt begrepp som polysemi och intertextuali­tet i upprepningen av formelartade fraser. Efter en analys av fem blodshämndspoem, tillskrivna al-Muhalhil ibn Rabí'a, slu­ter sig Kapitel 6 till att den muntligt-formelartade och rituella poesin, i avsaknad av tillförlitliga biografis­ka notise­r och kommentarer, fyller en intertextuell och exegetisk funktion, varunder motiv­variationer från poem till poem gör att poemen förklarar varandra. Inom ett och samma poem verkar också en liknande intratextuell exeges som, genom upp­repningen av samma budskap medelst en mångfald metaforer och bilder, garanterar budskapets bevarande. Under gransk­ningen av poemen som ingår i dessa två kapitel, blev det allt klarare att en genusdifferentiering är verksam i mäns och kvinnors rituella för­pliktelser och därav i de formella och tematiska krav som ställs på dessa förpliktelsers rituellt poetiska uttryck. Slutligen demonstrerar dessa två kapitel att både mäns och kvinnors komponering av ele­gier uppfattades som en offerhandling och en återlösning.

I Del IV, ”Mästerpoemet”, ägnas det avslutande kapitlet, ”Kungamord och vedergällning”, det som tradi­tionellt har betraktats som det arabiska språkets mest full­ändade ode, Imru’ al-­Qay­s Mu'allaqa. Bokens sista kapitel börjar alltså med en analys av Imru’ al-Qay­s biogra­fiska berättelser, som avslöjar två huvud­komponenter: för det första, poetens slösaktighet eller hans ”avbrutna utveckling” under unga år, och för det andra, den omått­liga blods­hämndens tema som dominerar de senare biogra­fiska delarna, vilka beskriver poetens strävan efter att hämnas mordet på hans kungliga fader. Jag utvecklar vidare tanken att biografiska notiser innehåller ett givet exegetiskt värde och hävdar att Imru’ al-­Qays diktmästerverk kan läsas som ett ”sublime­rat” blodshämndspoem, dvs. ett poem där det metaforiska uttrycket till den grad har trängt undan det bokstavliga att detta senare inte längre kan tjäna som förkla­ring. Till denna tolkning av den arabiska qasída­-traditionens mästerpoem lägger jag ett sista rituellt paradigm förutom övergångs- och offerriternas: nämligen Theodor Gasters ”års­tidsbundna mönster” av riter och myter. Det jag har beskrivit som en ”bildspråkets sublimering” har syftat till att lyfta upp Imru’ al-Qays Mu'allaqa ovan de mer personliga blods­hämndspoemen, t.ex. de som tillskrivs Muhalhil i kapitel 6, till ett mer mytiskt uttryck för förorening versus rening samt för hjältens tillträde till makten, ett ut­tryck som har samma formstruktur som den antika Främre Orien­tens ritualer, myter och dramer.

Långt ifrån att vara ett rent teoretiskt arbete presente­rar denna bok en närläsning av ett urval dikter och av den folklore som omger dem i form av biografiska notiser och andra prosaberättelser. Dessa bildar en underkorpus ur vil­ken läsaren kan få en idé om den täta intertextualiteten, den tematiska regelsättningen och även det som utmärke­r det förislamiska arabiska odets poetiska vokabulär. Framför­allt är meningen med de poetiska översätt­ning­arnas samtida idiom att direkt och omedelbart förmedla kraften och skönheten hos originalen. För att lyckas uppnå detta har översättningarna emellertid ofta fått avstå från en ”bokstavlig” tolkning. Därför avslutas boken med dikternas arabiska ori­gi­nal för de läsare som kan arabiska, i ett tillägg där dikterna numrerats efter den svenska texten.

Jag vill uttrycka mitt tack till de många vänner och kolleger som genom sin vänlighet och expertis har hjälpt mig i arbetet. Jag vill rikta ett särskilt tack till Basima Berzirgan, Olga Davidson, Hassan el-Banna Ezz el-Din, Allen Douglas och Fedwa Malti-Douglas, Ahmad Abd al-Majíd Harídí, James Monroe, Consuelo Lopez-Morillas, Gregory Nagy, Michael A. Sells, Nazif Shahrani och Elizabeth Sherman. I synnerhet vill jag tacka Jaroslav Stetkevych, den förste att få de evigt stumma att tala.

Suzanne Pinckney Stetkevych
Bloomington, Indiana

Förislamisk poesi och ritualens poetik

"Stumma stenars dunkla tal"

av Suzanne Pinckney Stetkevych

Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi, nedteckna­d och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen. Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litte­ratur, tjänade qasídan (odet) som en profan mot­svarighet till Koranens heliga text. Det återstår dock att formu­lera en poetik som hjälper oss att analysera och värdera dessa dikter. Suzanne Pinckney Stetkevych presenterar här en första estetik för den muntliga poesin i allmänhe­t och för den förislamiska i synnerhet. Hennes forskning bygger på en närläsning av en omfattande diktkorpus som inbegriper flera genrer, från odet till stråtrövardikt­ningen och kvinnoelegier. 

Förislamisk poesi och ritualens poetik utforskar samspelet mellan myt och ritual i traditionella samhällens poesi. Genom att kombinera olika betraktelsesätt, hämtade från antropologi och litte­raturvetenskap, undersöker författaren en av de svåraste och mest fängslande genrerna i den arabiska litteraturen. Författarens tillämpning av olika tolkningsteorier på detta område har gjort det möjligt för både specialister och icke-specia­lis­ter att sätta sig in i den arabiska diktningens mytis­ka dimension – en dimension som i stor utsträck­ning förbisetts i tidigare lärda arbeten. Och vad mera är, författaren lyckas påvisa betydelsen av den arabiska qasída-traditionen för komparativ forskning om lyrikens natur. Boken innehåller dessutom 550 förislamiska verser ur ett trettiotal dikter i översättning, varav två är de mest kända odena, av Labíd och Imru’ al-Qays.

Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellan­österns språk och komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University i USA. Hon har publicerat bl.a. “The Mantle Odes: Arabic Praise Poems to the Prophet Muhammad”, “The Poe­tics of Islamic Legitimacy: Myth, Gender and Ceremony in the Classical Arabic Ode” och “Early Islamic Poetry and Poetics: The Formation of the Classical Islamic World”.

Innehållsförteckning

Förord 7

Del I: Det rituella paradigmet
   1 Att ge röst åt de evigt stumma:
      Labíds Mu'allaqa och övergångsriten 15
   2 Att äta de döda/De dödas näring:
      Blodshämnd som offer 77

DEL II: Den misslyckade övergångsritens paradigm
   3 Ta’abbata Sharran och Oidipus:
      ett paradigm för misslyckad övergångsrit 113
   4 Arketyp och tillskrivning:
      Al-Shanfará och Lámiyyat al-'Arab 151

DEL III: Muntlighet och genus inom elegin
   5 Genuskrav och poetik:
      Kvinnors elegi och blodshämnd 201
   6 Det inflammerade minnet:
      Muhalhil ibn Rabí'a och al-Basús-kriget 253

DEL IV: Mästerpoemet
   7 Kungamord och vedergällning:
      Imru’ al-Qays Mu'allaqa 291

Appendix med arabiska texter 343

Bibliografi 375

Register 385
Register över dikterna 395
Register över poeterna 397