Och dess klimat dryper av blod, en dikt av M Afifi Matar

 
Muhammad Afifi Matar (1935-2010)
 

Och dess klimat dryper av blod

 

En dikt av naturen ofullbordad

 

Utdrag ur 

 

En hyllning till den vilda mumien

 

Fängelsedikter

 

tolkning från arabiska av Hesham Bahari
i samarbete med Bo Gustavsson

 

Förord av Bo Gustavsson

 

158 sidor / Hft

 

www.alhambra.se

 

 
 

Är det de som gått hädan
eller du som är på väg?
Är de en tvivlets boning,
i vars trakt vindarna härjar?


Förtalets byte är fåordigt
och tystnaden är bara
den splittrade själen
i tidernas grav.
Du kung som gråter vid poesins trösklar:
är melodins blod dess mejsel?
Har leran skapats efter bottenlösa
verser, improviserade av havets nycker?
Här har du ordböckernas ödelagda rasmassor
som föregångarna lämnat efter sig.
Skulle deras alfabet ha kastat upp denna lera
mot högre sfärer och spritts ut i stormen
före visionens ankomst?

 

Är detta ett språk
eller är du den siste talaren?
Ett mumlande om förfädernas törst
eller en blixt i slammets stamtavla
på väg att uppenbaras?
Tala ut, du härskare över länder
som du inte längre känner igen!
Tala ut, du rimmens furste!
Bokstaverandets satiriska ingivelse
avlägsnar dig från deras sånger
och ordens kadaver skyr deras klarheter.

 

Av den knutna svepningen sys
de trasiga alliansernas fanor:
ära utan heder
och folket ryser skamset och naket!
Det förhatliga prålet ska komma undan
i en tid, vars hanrej är morgontidningar.
Där ligger du under elchockernas piska,
mellan bojan och trycksvärtan.


– Erkänner du?
– … att hundarna är kungar
och kungarna är dockor och att jorden
under romarnas kohorter eroderas …

 

Gå din väg, bortjagad av länder
du plöjde som slav!
Lämna deras arv och städer
som liknar ihåliga myrstackar!
Deras förljugna gryning glänser
av falskhetens kalk och hungersnöd.
Torka din panna med glömskan
och låt ditt sprutande blod
stiga som en nymåne och strila
nerför dina förbundna ögon.
Under bindeln fylls ögat av hägringar,
spöken som de hemsökta förälskat sig i,
av en mänsklighet som gått hädan
och av böcker.

 

Släck den sårades törst med en gåva av druvor.
Vinrankan faller i skuggmönster täckta av dagg
och såret är saltet i blodet.
Ljuset är ett blixtsken,
i vars luftspeglingar hennamålade hästar
galopperar och skrikande verser höjs
som maningar och förbarmande
i hans immiga röst.

 

Vid blodets horisont avtecknade sig en närvaro
som fick molnen att sys ihop och vattnet
att återvända till himlen.
Det var al-Husayn … *

 

Träden som präntats i hans blod
föll som tunga steg på marken …
Och jag lapade saven ur hans knoppar.

 

Den vise siaren från Delfi
har pantsatt sina premisser
hos den rebelliska pöbeln.
Han lyssnar till vågornas dån
och hoppas att ett eko
gör sig hört i ett blåshorn
som befriar själen och kroppen:
tecknets nobless
är ett ljussken i hans tacksamma hand
och i giftbägaren den flytande död
där vägens minne klarnar.

 

Den nedgrävda förevigheten blottas
i evighetens fönster.
Jag vred på mina handbojor
i tortyrens skräckkammare
men de skruvades åt ännu hårdare.

 

Och i en droppe som fastnat under ögonlocken
besegrades Guds himmel. Min såriga lever
tog emot den mördades tankar.

 

Den vise ligger i en säck på åsninnans rygg
och hans resande ord faller ur rättvisans sadel.
Exegesens textmassa förblir om det tyst
och juristernas ögon tåras i Cordobas rättssalar.

 

Bara Muhyiddins andliga vandring *
mellan själens erövringar
och den dolda elden i skapelsens majestät
kan skänka honom tröst.
Den som storknar av sand
eller brinner under rinnande vatten
har med egna händer avväpnat döden
och släckt ned nomadernas eld
som angripit Prolegomenas
ödesbestämda naturbundna pärmar. *

 

Jag frågade saltet i mitt blod:
”Kommer detta blödande att vara
till Uppståndelsens dag?”

Och Niffari svarade: ”Ja.” *

”Bekymren får den tappre att vaka,
medan åsikterna delas och byts.”

 

Träd fram med din nakenhet
utan hopp eller rädsla.
Låt din hopplöshet bli din sköld
mot tidens frestelser och inbillningar.
Spring i hägringens hetta
mot horisontens vajande flaggor,
du kung som gråter på poesins trösklar:
är melodins blod dess mejsel? Spring,
för själens vildmark är vidsträckt
och döden en rimmens antilop.
Kanhända gamarna strimlas i dina ögon
och ansiktena förvandlas till störtregn:

 

”Kommer detta blödande att vara
till Uppståndelsens dag?”

De som färdats på vägen svarade: ”Ja.”

 

Stig upp till skymningens blodiga moln
och fall ner som regnet över kedjorna,
för bödeln är ett rim …


Lazoghlis arrest 12 mars 1991
Torafängelset 7 augusti 1991

 

Noter

 

Al-Husayn: profetens älskade barnbarn och Alis och Fatimas äldste son. Han dödades med sin familj i ett bakhåll i Syrien av umayyaderna. Enligt legenden har hans huvud begravts i Kairo. Prototypen för den ”förrådde martyren” i folkliga sägner, både bland shi’a och sunniter.

 

Muhyiddin ibn Arabi: andalusisk mystiker, född 1160 i Murcia, död 1238 i Damaskus. Hans efterlämnade verk är ofantligt, “en ocean utan stränder”. De sista 50 åren har sett en renässans bland arabister och and­ra discipliner för Ibn Arabi och hans tankevärld. På Alham­bra finns utgivna Ibn Arabi – en minnesbok (Red. Hirtenstein och Tiernan), En introduktion till de meckanska illuminationerna av Michel Chod­kiewicz och Ibn Arabi: Resan utan återvändo av Claude Addas.

 

Prolegomena: titeln på Ibn Khalduns mest kända verk från 1300-talet (Alhambra 2001, 2.a uppl.) där han utvecklar sina idéer om bland annat historiens cykliska gång. Riken föds, växer och dör.

 

Niffari: irakisk mystiker, död ca 965. Anhalternas bok av Niffari finns utgi­ven i svensk översättning på Alham­bra med förord av Hesham Bahari.


Elizabeth Barrett Browning: "I natten förbannelsen uppliva"

Elizabeth Barrett Browning

 

(1806-1861)

 

Tolkning av Lis Lovén

 

Utdrag ur kommande antologi med brittiska kvinnliga poeter (Alhambra 2022)

 

 

 

Elizabeth Barrett Browning (1806-1861)

 

Hon var populär både i England och Amerika under sin livstid. En av de mest kända av de Viktorianska poeterna. Led av svår värk under hela sitt liv. Hon engagerade sig i kampen mot slaveriet och mot barnarbete. Gift med Robert Browning, även han författare. Hon dog av tuberkulos i Florens, Italien. Egentligen var det romanen som var den populäraste genren under den Viktorianska eran, med namn som Charles Dickens. Man blickade även bakåt mot heroiska tider, och ville väl läsa in sin egen storhet i ära och mod.

 

 

I natten förbannelsen uppliva

 

Jag hörde ängeln säga i nattens liv,

Och han sa ´Skriv!

Skriv Nationens förbannelse åt mig,

Och sänd det över Västra Havets stig`.

 

Jag tog hans ord, men stamma värre:

´Ej så, min herre!

Om förbannelsen må vara, välj ditt roder

Att sända förbannelsen mot min broder`.

 

´För jag är bunden av tacksamhet

I kärlek och blod

Till bröder som är mina vid ett annat hav,

Som sträcker ut den hand som gav`.

 

´Därför`, sa rösten nu ´skall du skriva

I natten förbannelsen uppliva.

Från kärleks nivå är förbannelsen driven,

Som ljus från himlens höjd är given`.

 

´Ej så`, Jag svara. ´Som igår

Mitt hjärtas sår

För landets synder: för fot som knata

Hos barn som blöder längs denna gata`.

 

´Stäng nu äran in som ej kan tro

Rätta vägens bro:

För att ge allmosor genom himlaport som är

Men ej öppen nog för vännen kär`:

 

´För kärleken till frihet som dämpa

Bort där någon kämpa:

Patriotens dygd svälter ut ett fel

Beröm, egennytta, och misstankens spel`:

 

´Nog fåväldet har sitt parlament,

Välmenad muta de sänt.

Vilken förbannelse i annat land kan jag bestämma,

När tyngden hos min synd i själen uppdämma`?

 

´Därför`, sa rösten, ´skall du skriva

I natten förbannelsen uppliva.

För du har styrka att se och hata

Allt fult som hände på din gata`.

 

´Ej så` Jag svarade igen.

´Att förbanna, välj män.

För jag, en kvinna, jag endast känner

Hur hjärtan smälter och tårar bränner`.

 

´Därför`, sa rösten ´skall du skriva

I natten förbannelsen uppliva.

Några kvinnor gråter och förbannar, sa jag

(och ingen förundrades), varje natt och dag.

 

Och ta nu deras part i nattens kiv,

Gråt och skriv.

Förbannelsen från djupet av kvinnlighet

Är mycket salt, och bitter, och i omsorg het.

 

Så visst jag skrev, och led minsann,

Vad alla läsa kan.

Så kom det sig, jag blev ålagd som ett krav,

Att sända budet över Västerns hav.

 

För du har brutit egen kätting

Med ansträngning

Av mod hos män som vid Nationen bliv,

Men bär nedåt fackla och pisksnärt

Åt andras själ, --- när felet tärt

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

För du med dig själv står alltid rak

Under statens tak

I Frihet är du bästa novis,

Ditt medlemskap är kallt men vänare

För brottets skull de slingrar sig fränare

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

För i Guds namn vi kunna växa,

Med kravets läxa,

I synen av den gamle världens stora kliv,

Men sen när fienden arbetar smart

Då kvävs martyr --- där lögnen är naiv

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

Du skall se när kungar intriger styra

Kring människans eld som pyra.

Och, för din del varm,

Som aldrig vågar --- O skuld!

Att yttra tankar i flammans guld

Som bränner hjärtat vid din barm.

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

Du skall se på när nationer strider

Hos blodhundar, överlever eller döden lider,

Faller ner från käft av hund,

En strupe som tar dem tillbaka till död:

Men bara andningen som stöd

Skall stödja din grund.

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

Du skall se när stora män tar tag

Och knyter feodal lag

Som stryper nån svag:

Och, synd för synd skall räknas,

Din själ skall än mer späkas

Men ordet har bättre förslag.

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

När goda predikare kommer till tals

Och menar Kristus hämnas när han utvalts

Och jorden förlossas,

Bönen i ditt inre, sa tyst igen,

Skall låta som trampet efter ovän

Som driver dig fram.

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

När visa män ger dig sitt pris,

Då ger de beröm ifrån hettan av en devis,

Som vore den förd långt bortåt.

När du skryter för att du höll din urkund som sann,

Då skall du rodna: för saker som du fann

För det kan vi skratta åt.

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

När dårar sprider hån vid din port,

Ska piket hos dig liksom mojna bort

När du ser bortom denna mur:

För ditt samvete, tradition, och där namnet står

Sprängs där dödliga förebrår

Än värre än denna kur.

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

Gå, varhelst där finns onda gärningars vagga,

Gå, i solen ska du så fin flagga

Jämte onda gärningsmän!

Och rygga tillbaks av förbannelsens nära strid

Guds vittne är då himmelsvid

Men förbannelsen är din.

Detta är förbannelsen. Skriv.

 

 

Tolkning av Lis Lovén

Utdrag ur kommande antologi "Brittiska kvinnliga poeter", Alhambra 2022


Ny Bok: SKUTAN, noveller av Turhan Kayaoglu

Ny Bok
 
 
 
 
Noveller
 
av Turhan Kayaoglu
 
152 s / Hft med flikar
Utgivare Alhambra
 
 

Förgängligheten och tillfälligheternas roll i människans liv går som en röd tråd genom Kayaoglus noveller. Det är rika texter som berättar om storstadsmänniskans existentiella frågor och människors enkla men värdiga liv på landsbygden. De handlar också om kriget, döden och exilen. Men livet och naturen är ändå närvarande. Man färdas i tiden, drömmarna, kärleken och myterna i den magiska realismen som författaren skapar med ett ömsint språk.

 
 
 
 
 
Turhan Kayaoglu är född i Istanbul, studerade statsvetenskap i den ansedda fakulteten Mülkiye i Turkiet. Började tidigt med journalistiskt arbete och var chefredak­tör för den vänsterorienterade dagstidningen Demokrat innan han 1981 kom till Sverige som politisk flykting. I Sverige arbetade han som arkivarie på Dagens Nyheter 1983-1998 och skrev under samma period som frilansjournalist artiklar och kåserier i DN samt i tidningar och litterära tidskrifter i Turkiet. Han flyttade tillbaka till Turkiet 1998 och återvände efter tio år till Sverige 2009. Sedan dess har han varit verksam som författare och översättare. Kayaoglu har givit ut en diktsamling och tre romaner på turkiska och översatt elva böcker till och från turkiska. 
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
 
Du kan också mejla din beställning till alhambra@alhambra.se

Ny Bok: En hyllning till den vilda mumien, av M. Afifi Matar

NYHET

 

 

 

En hyllning till den vilda mumien


– Fängelsedikter –

 

av Muhammad Afifi Matar

 

BTJ:s recension

Den egyptiske poeten Muhammad 'Afifi Matar (1935–2010) … är ett intressant författarskap som med sitt surrealistiska bildspråk för tankarna till såväl Rimbaud som Lorca. … Matars poesi anses vara svårtillgänglig, men han är också en jordnära poet som i sina dikter tar in intryck från sin uppväxt i Nildeltat. Ämnet för hans dikter är i grunden av existentiell art och visar på människans styrka i tider av förtryck och lidande. Kombinationen av komplexitet och enkelhet gör Matar till en mycket intressant och inspirerande poet. Bo Gustavsson har skrivit ett belysande förord. Översättningen är lyhörd och rytmiskt följsam. / Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2022. Lektör Jonas Herrlin / Helhetsbetyg: 5.

 

 
 
 

Med En hyllning till den vilda mumien – Fängelsedikter introduceras den egyptiske poeten Muhammad Afifi Matar (1935 – 2010) på svenska. 1998 tilldelades han al-Owais-priset, arabvärldens främsta litterära utmärkelse som även gått till Mahmoud Darwish och Adonis.


Afifi Matar föddes i byn Ramlat al-Angab i Nil­deltat. Barndomens landskap med floddeltats växt- och djurliv är också landskapet i hans poesi. Samtidigt kontrasteras den lyriska sensibiliteten mot historiens och politi­kens grymma realiteter. Det skapar den speciella dynamiken i hans diktning.
Under Anwar Sadats tid vid makten utvisades han på grund av sin kritik mot regimen. Han bosatte sig i Bagdad och återvände efter sex år till Egypten. 1991 fängsla­des han anklagad på falska grunder för delta­gande i en komplott. Han dömdes då till flera års fängelse. Hans fängelsedikter utgör en höjdpunkt i författarskapet. Men Matar är inte någon politisk eller ideologisk diktare utan han söker existensens djupare mening. Trots förtryck och lidande är han framför allt en livsbejakande poet.

 

Jag ser att solens fotsteg
är vidare än tragedins rike,
djupare än det rostiga hölje
som samlats på jordens bröd,
mer fjärran än sista frågan,
närmare än lungornas andning.

 

 

  

 
 
En hyllning till den vilda mumien
 
Fängelsedikter
 
av Muhammad Afifi Matar 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

i samarbete med Bo Gustavsson

 Förord av Bo Gustavsson

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Ny Bok: "Utsikter" av Christian Munthe

Ny Bok från Alhambra
 

Christian Munthe (f. 1962) är professor i praktisk filosofi, musiker, kompositör och författare. Han har mottagit ett flertal priser för sin skrivkonst. Samlingen Utsikter innehåller åtta särdeles väl skrivna noveller vari vi får följa människor i olika prekära och allmänmänskliga situationer. … Om människor och deras gemenskap, deras hemvist och att inte tillhöra är några av de frågor texterna kretsar kring. Till sist, ett knippe noveller med ett rikt tankegods som pockar på omläsning och  boksamtal, stilistiskt mycket njutbara. / Fredrik Wolf / BTJ-häftet

 
 
 
UTSIKTER
 
noveller
 
av Christian Munthe
 
240 sid. / Hft med flikar
 
Utgivningsdatum januari 2022
 
Kan förbeställas hos bokhandlarna.
 
 

Havsbandet utmanar prövade öbor med tid, glömska, väder, strandgods och vrede.  På två procent socker överlever onkel Avrum, Solomon och Leah förtryck, flykt och sina egna val.  Sanningen är till salu, men Oskar Kamp kommer till vetenskapens räddning.  En glömd fartygskatastrof och ett möte på Djurgården får Hermés-scarfen att falla som en slöja och beseglar pojken Sinas framtid.  Pandemins flimrande skärmar och osäkra uppkoppling binder familjen samman och tvingar dem i sär, medan fantasin fyller i där bandbredd och samhälle brister.  En lojal medborgare får slutligen sin rättmätiga vila i nationens trygga sköte. Mänsklighetens sista flykt kräver Jonna Gudridsdotters offer, maskinernas bistånd och ett omöjligt val med självskrivet slut.  Alltmedan vålnaden väntar med viskningen redo i det uråldriga templets febriga hjärta.

 

I åtta fristående noveller flätar Christian Munthe samman teman om flykt, hav, vyer, våld och framtid till en tät väv om människans villkor och utsikter.

 

 

Christian Munthe har skrivit sedan ungdomen men debuterade skönlitterärt 2020.  Hans noveller har vunnit flera tävlingar och publicerats i antologier på olika förlag.  Uppvuxen i Stockholms skärgård, delar han numera sin tid mellan Berlin och Göteborg, där han är verksam som filosof.  Utsikter är hans debutbok som skönlitterär författare.


Höstens böcker: Judits slavinna, ny bok av René Vázquez Díaz

Höstens böcker!

 

 

Judits slavinna

 

René Vázquez Díaz

 

Utgivare: Alhambra

Hft med flikar / 168 sidor

 

 

 
 
 

Enligt Bibeln bodde den fromma änkan Judit i en mindre stad i Judéen. Staden belägras av en övermäktig främmande här och de blockerade invånarna försmäktar av brist på mat och vatten. Judit ger sig in i fiendelägret och dödar Holofernes, deras överbefälhavare.

 

Men skulle vi se Judit som en räddare av sitt folk om hon inte hade haft med sig sin slavinna, en gåtfull kvinna vars namn vi aldrig får veta? I denna roman uppvisar de en blandning av alla ingredienser man finner i kärleken: trofasthet och svartsjuka, sårade känslor och brinnande passion. Vi följer dem under deras djärva tilltag, med alla de faror det innebär att kasta sig ut i ett hopplöst mordföretag.

 

Judits slavinna är en ömsint skildring av kärlekens väsen, dess våndor och lyckostunder i en fientlig miljö. Romanen utspelar sig i biblisk tid, men den följer inte Bibelns apokryfa berättelse och kan läsas som om allt händer i dagens värld. Många författare har genom århundradena skapat nya versioner av Judits bragd. Judits slavinna aktualiserar uråldriga motsättningar mellan gudar och människor, härskare och underkuvade, renläriga dogmer och häftiga begär. Det blir ett samvetsdrama om avsky för en ockuperande övermakt.

 

I den fria berättelsens form frammanar Vázquez Díaz något som kanske förtigits i Bibeln om Judits och slavinnans mytiska seger. En seger som störtar dem i fördärvet.

 

 

René Vázquez Díaz föddes på Kuba 1952 och är bosatt i Sverige sedan 1975. Han är romanförfattare, essäist, översättare och kulturjournalist. År 2007 mottog han i Paris Radio Frances Internationales Juan Rulfo-priset för romanen Välkommen till Miami doktor Leal och 2011 fick han Skåne-bokhandlarnas författarpris för Städer vid havet, krönika över en irrfärd (Alhambra, 2011).

 
 
 Boken kan beställas i bokhandeln.

Höstens böcker: "En flod till hjärta", stor roman från Bangladesh av Dilruba Z. Ara

Höstens böcker! Stor roman från Bangladesh!
 

En flod till hjärta

 

Dilruba Z. Ara

 

Hft med flikar / 368 sidor

Boken kan beställas i bokhandeln 

 
 
 

Gulab Ganja är namnet på den by i Bangladesh, belägen vid en flod, där handlingen i denna roman tar sin början. I en traditionell, muslimsk och välbärgad familj, som redan är välsignad med söner, föds en dag en efterlängtad flicka. Men det är något djupt oroande med hennes yttre, som ska komma att bestämma hennes öde...

 

 
 

Född i Dhaka, Bangladesh, flyttade Dilruba Z. Ara till Sverige vid tjugo års ålder. Hon utbildade sig vid Göteborgs universitet och arbetar nu som lärare i engelska och svenska som andra språk. Hon är bosatt i Lund och skriver både prosa och poesi, översätter och är också en driven konstnär.  En flod till hjärta är Aras egen översättning av sin första roman A List of Offences, (UPL, Dhaka, 2006). Ytterligare en roman på engelska, Blame (2015) och novellsamlingen Detached Belonging (2016) har blivit publicerade av UPL.

 

En flod till hjärta har översatts till grekiska och spanska och blivit en bästsäljare i den spansktalande världen.

 

Om bokens engelska original

A List of Offences

 

A List of Offences is a magical river that whispers ancient desires.”

Poppy Musuraki, Athens, Eleftherotypia

 

“Dilruba Ara is rapidly on her way to becoming an important name in contemporary literature. Her novel A List of Offences (2006) is a tour de force in storytelling…  The description of the social and geographical milieu is a wonder of detail and expressive depiction. The pace is more akin to the great novels of the nineteenth century than the movie-inspired fast cuts of contemporary prose.”

Claes-Göran Holmberg, Literary Critic and Professor of Comparative Literature,

Lund University, Sweden

 

“A world-class book, by turns evocative, chilling, informative, humorous, inspiring and brave… Bangladesh has produced a great writer and a magical masterpiece of a book, which will come to be considered as one of the few classical novels born from the Indian subcontinent.”

Anna-Karin Herbert, Senior Lecturer in Psychology, Kalmar University, Sweden

 

“This remarkable author, Dilruba Ara, embraces the reader in a wonderfully rich cloth of people, places and narrative events magnificently woven with a language akin to that of the classical twentieth-century novel, yet original and empowered by spellbinding artfulness.”

Sven Strömqvist, Professor of Linguistics and Language Acquisition and Vice-Chancellor, Lund University, Sweden

 

“This book is exquisitely and powerfully written – well deserving of the book hitting the top ten list in South America. Dilruba Z. Ara is an exhilarating writer with a gift for irony and a gentle, perceptive heart. A List of Offences is a gritty book, where beauty and strength come to life. The customs and food and smells of the city; We can imagine we are there, and we can share in the sights, the smells, and the challenges Daria had to experience.  This story will make you smile yet cry and will touch you deeply. It will remind us of the problems other people go through and give us insight of other countries.”

Barbara R. Cochran, in Pacific Book Review

 

“Reading Dilruba Z. Ara’s captivating book, one seems to be in the realm of South American magic realism. But this is another kind of realism, quite different, though just as sensual: oriental…A fascinating family saga, written in beautiful prose.”

José Luis Muñoz, Novelist, Madrid, La Soledad del Corredor de Fondo

 

Ny bok - Hyllning till Katalonien av George Orwell

 

 

Översättning av Ingemar Johansson

316 sidor 

Utgivare www.marisma.se 

 

I december 1936 anländer Orwell till Barcelona i Spanien för att som journalist rapportera om det inbördeskrig som rasar i landet. Men snart ansluter han sig till arbetarmilisen, för att som soldat försvara den republikanska regeringen mot Francisco Franco och de andra kuppmakarna. Beväpnad med ett tyskt mausergevär från 1896 skickas han ut till fronten – och beskriver den brist på mat, disciplin och utrustning som där råder. Det är en av flera överraskningar som väntar honom, och snart ska Orwells idealism krocka med verkligheten på ett sätt han aldrig kommer att glömma.

 

När han efter 115 dagar vid den aragonska fronten återvänder till Barcelona, beskriver han den paranoida stämning som tagit staden i sitt grepp. Det rensas bland de egna leden, vänner kastas i fängelse och gatustrider bryter ut när Komintern och de Stalintrogna partierna kräver att Orwells milis ska lägga ner sina vapen.

 

Denna klassiker är en stark ögonvittnesskildring av det inbördeskrig som kom att förebåda 1900-talets stora kraftmätning.

 

__________

“En av Orwells allra bästa böcker och kanske den bästa boken som skrivits om det spanska inbördeskriget.” The New Yorker

 

Hyllning till Katalonien är … en personlig nyckel till Orwells senare verk Djurens gård och 1984.”

Carl Axel Westholm i Upsala Nya Tidning


Utdrag ur "Ibn Arabi och resan utan återvändo"

Utdrag ur
 
 
"Ibn Arabi och resan utan återvändo"
 
av Claude Addas
 
översättning av Hesham Bahari
 
 
 
 
 
 
Min trogna tjänares hjärta rymmer mig
 
 
“Den som inte kontemplerar teofanierna med hjärtat förnekar dem.” Ogripbara, bländande, ger sig teofanierna tillkänna bara för hjärtats öga – det andliga hjärtat, förstås, om vilket Ibn ‘Arabí skriver: “Vet att hjärtat är en polerad spegel, en fullständigt okorrum­perad yta.” Ett “gudomligt yttrande” ofta citerat av muslimska mystiker bekräftar att “Min himmel och Min jord kan inte rymma Mig, men Min trogna tjänares hjärta rymmer Mig.” Så klart och genomskinligt är detta hjärta att Han kan se Sig själv i det, så rymligt att Han kan vistas där! Den Fullkomliga Människans hjärta är samtidigt de andliga kunskapernas organ och Guds tempel. Förvisso. Men ogynnsamma väderförhållanden fräter sönder metallen, och egot och de passioner det genererar kommer sakta men säkert att fräta sönder hjärtat. Av teofaniernas oupphörliga flöde som ständigt bestrålar hjärtat för varje fraktion av en sekund, förblir det inerta och motsträviga hjärtat dessvärre oberört. För att återuppliva det och återge det dess ursprungliga genomskinlighet finns bara ett sätt, en enda utväg: utplåningen av denna mäktiga illusion som är egot. Låt oss återkalla denna hadíth som vi redan hört beträffande de “hjältar” som har brutit sönder sina “avgudabilder”, d.v.s. sitt “ego”: “För den jag älskar är Jag hans syn med vilken han ser…” Den vars syn är Gud, anmärker Ibn ‘Arabí, ser Gud genom Gud. Med hjärtat renat från den köttsliga själens tillväxt “uppfattar gnostikern ständigt teofanierna i den aldrig upphörande uppenbarelseprocessen.”
 
 
Vid det här laget borde vi ha insett att även om alla varelser är Guds behållare, är de inte det på jämlik fot. Deras väsentliga “anlag”, som de besitter i all evighet, bestämmer deras förmåga att mer eller mindre troget reflektera “Den som uppenbarar sig”, al-Mutajallí. “Jag efterkommer den uppfattning som Min tjänare har av Mig”, lyder ett “gudomligt ytt­rande”. Liksom vattnet nödvändigtvis tar efter behållarens färg, observerar Ibn ‘Arabí beträffande denna hadíth att teofanierna är formade efter den behållare som tar emot dem och vars konfiguration de äktar sig med. Av det följer att varje människa bara kan känna eller igenkänna endast den Gud som hon förmår rym­ma och som Ibn ‘Arabí kallar den “Gud som skapas i trosföreställningarna”: “Denna Gud som skapas i trosföreställningarna är densamma vars form innebor hjärtat, det är den som uppenbaras för hjärtat och som det känner igen”; “Om Gud ­uppenbarar sig för hjärtat i denna trosföreställning blir Han igenkänd, i annat fall förnekar det Honom.”
 
 
Gnostikern ser till att överskrida den åsidosatta och förnekade Gudens tragedi. Han har fullt ut införli­vat betydelsen av den Koranvers som intygar att “vart ni än vänder er finner ni Guds anlete”. (2:115) Han vet, eller snarare ser han att det inte finns en plats i universum som inte är en epifanisk sådan. “Alla de förnimbara och begripliga formerna är orter för Hans uppenbarel­ser.” Följaktligen saknar ingenting en stöd­punkt in divinis: “Det gudomliga stödet består i det faktum att Namnen stöttar uppenbarelsernas behållare på vilka de utövar sin verkan.” Denna “stödpunkt” – d.v.s. Namnet som “styr” varelsen i det stundande nuet – utgör varje tings “särskilda sida”, dess “innersta väsen”: “Varje verklighet i världen är ett tecken som leder oss mot en gudomlig verklighet, som är stödpunkten för dess existens och målet för dess återvändande”; “Det finns inte något ting som skulle kunna sakna någon sida av Honom – må Han prisas! Han är denna sidas verklighet.” Därav avgudadyrkan: varje förnimbart eller begripligt ting kan vara ett objekt för dyrkan på grund av denna gudomliga sida som den besitter och som är själva detta som i henne är dyrkat. Och Ibn ‘Arabí bekräftar vidare: “I varje dyrkad besitter Gud en sida”; eller också: “Gud är det dyrkade i allt som dyrkas.” Oavsett vilken kult människorna ägnar sig åt, säger Ibn ‘Arabí, är det alltid Gud de dyrkar, antingen de vet det eller ej.
 
 
Mitt hjärta har öppnat sig för varje bild:
En prärie för gaseller, ett kloster för munkar,
Ett tempel för gudabilder, en Ka‘ba för pilgrimer,
Toras rullar och Koranens blad.
Jag följer kärlekens religion, åt vilket håll
Dess karavaner än vänder sig.
Ty kärlek är min religion och kärlek är min tro.
 
(Ur Tarjumán al-ashwáq / Begärens tolk)
 
 
Låt oss dock akta oss! Den ekumenism som bekräftas av denna berömda dikt är inte – oavsett vad Ibn ‘Arabís belackare, men även vissa av hans beundrare, säger – en inbjudan till språkens förvirrande förväxling. Inget är mer främmande för Futúháts författare än den konturlösa synkretism vars senaste avatar kan läsas i New Age-litteraturen. Om i varje form av trosyttring, i ordets bredaste betydelse, den andliga sökaren kan uppfatta en manifestering av den universella Verkligheten, håller han sig inte desto mindre fast vid sin egen Lag. Denna Lag påbjuder honom en bestämd form av dyrkan som han rigoröst efterföljer; men den intygar också att “er Herre har befallt, att ni inte skall dyrka någon annan än Honom.” (Kor. 17:23) Och här gäller det inte – tvärtemot den gängse uppfattningen – ett föreskrivande dekret (som man allt­så eventuellt inte skulle behöva lyda) utan att ålägga varelserna en omistlig statut. Ingen kan undandra sig den. Alla människor, kommer Ibn ‘Arabí fram till, dyrkar Gud – inklusive de som intygar att de vägrar göra det, inklusive avgudadyrkarna – eftersom sådan är hans oförytterliga vilja. Alla varelser är alltså slutligen förutbestämda till den gudomliga Barmhärtigheten i vilken de tagit emot existensen genom den “Barmhärtiges utandning”.
 
 
 
 
 “Den som närmar sig makthavarnas dörrar blir förförd.”
 
 
 
Till den sammankomst som Gud har bestämt för dem, är alla närvarande: araber, kurder, iranier… En ort för bön och andakt är helgedomen i Mecka också en mötesplats där en mångfald etniciteter, språk och kul­turer umgicks sida vid sida. I likhet med många pilgrimer såg Ibn ‘Arabí till att dra nytta av sin vistelse där för att utöka sina kunskaper och fördjupa sig i studiet av hadíth. Två år kommer att förflyta innan han bestämmer sig för att gå vidare. Under denna långa vistelse ser nya verk ljuset. Förutom Futúhát, vars redigering han redan påbörjat, skriver han den 27 januari 1203 “Helgonens prydnad”, dedicerat till två disciplar varav en är Habashí. Skriften handlar om via purgativas fyra pelare: tystnaden, avskildheten, fastan och vakan.
 
 
Betyder det att om vi avstår från att tala, undviker att umgås med våra likar, slutar äta och sova, då upp­når vi helgonens rang? Alla mästare är eniga om att dessa tillvägagångssätt hjälper till att döda den “gamla människan”. Men om sinnenas askes är det oeftergivliga villkoret för all andlig metamorfos, är det bara i det mentalas tystnad, understryker Ibn ‘Arabí, i glömskan av jaget, i intellektets fasta och i hjärtats vaka som den förnyade skapelsens underverk fullbordas och den Fullkomliga Människan återföds.
 
 
Mindre än ett år senare redigerar Ibn ‘Arabí Rúh al-quds, (“Episteln om den heliga Anden”), vilken som nämnt ägnas hans andalusiska och maghrebinska mästares helighet, eller borde vi säga enkelhet. Sedan skriver han 1204 Táj al-rasá’il, (“Epistlarnas krona”), åtta brev på rimmad prosa adresserade till Ka‘ban, vars värdighet han hyllar. Till dessa verk tillkomna i ett enda utkast, och till de vars redigering, påbörjad i väst, han nu avslutar, måste vi lägga Tarjumán al-ashwáq, (“Begärens tolk”). Det är faktiskt mycket senare, i slutet av år 1214, som denna lilla samling “sonetter” blev nedskrivna. Men det var först under 1202, vid Ka‘bans skugga, som poeten satte till världen dessa kär­lekssånger där han, utan vidare återhållsamhet, av­slöjar dessa passionens svallvågor som konsumerar honom.
 
 
Med all respekt för de som inte kan se mer än en “esoterismens grammatiker” i honom, är Ibn ‘Arabí ock­så, eller, rättare sagt, är han först och främst en andlig mästare överväldigad av kärlek. Det är länge sedan, förstås, som Guds passion besitter och styr honom. Men denna natt, när det gudomliga Mysteriet uppenbaras för honom i en ung persisk flickas skepnad, vid namn Nizám, [Ordning, Harmoni], eklaterar hans brinnande begär i ett poetiskt flöde. Behöver vi precisera att den hövliga, sensuella kärleken, som kommer i dagen i varje vers i Tarjumán bara är det symboliska uttrycket för den outsägliga och ohållbara längtan efter Gud? Förvisso är det väl mötet med en varelse av kött och blod som Ibn ‘Arabí beskri­ver i Tarjumáns prolog; en kvinna som han inte räds att lovprisa, lika mycket för hennes fysiska skönhet som för hennes själs nobless. Som Corbin har visat i några mycket vackra sidor i L’Imagination créatrice, är det en Sophia divine som Shaykhen förlorar sig i och vördar i Nizáms skepnad. Detta är givetvis ingen tvungen att tro på! Konfronterad med illvilliga, kränkande antydningar från några stridslystna jurister, ser sig Ibn ‘Arabí nödgad att författa en detaljerad kommentar till denna samling, vers för vers, som bevis på hans rena avsikter.
 
 
Översatt 1911 till engelska av Nicholson och sena­re delvis till franska, har Tarjumán blivit väl sett i väst. Inte minst det arbete som Corbin ägnat Ibn ‘Arabí har starkt bidragit till verkets uppskattning. Denna en­tusiasm är fullt berättigad: Tarjumán räknas till den klassiska arabiska poesins mästerverk. Boken representerar dock en försvinnande liten del av Ibn ‘Arabís enorma poetiska produktion. Indelad i ett flertal sam­lingar, utspridd i otaliga handskrifter på allmänna och privata bibliotek, återstår en stor del av Ibn ‘Arabís poetiska korpus faktiskt att utforska. Denna stora dispersion av manuskripten är också, tvivels­utan, resultatet av de villkor som ledsagade skrivandet: improviserade alltefter en irrande tillvaro, verser komponerade var som helst, när som helst. Ibn ‘Arabí kommer förresten att återsamla större delen av sin poe­tiska produktion i en unik huvudsamling, “De gudomliga kunskapernas Samling”, som olyckligtvis inte har återfunnits i sin helhet än idag.
 
 
Det är under hans ungdom, i väst, som Ibn ‘Arabí upptäcker sin poetiska ådra, den som “Boken om den nattliga resan” – redigerad i Fès 1198 – får att träda fram. Det innebär att hans poetiska kall infann sig långt före hans möte med den unga iranska kvinnan i Mecka. Hans poetiska anlag har sin källa i en vision som han beskriver i “De gudomliga kunskapernas Samlings” långa och täta förord:
 
 
“Jag började tala med poesins språk (shi‘r) efter att jag hade sett en ängel i drömmen, som hade med sig till mig ett stycke vitt ljus; som om det hade hämtats från solen. ‘Vad är detta?’ frågade jag. ‘Det är Poeter­nas sura (al-shu‘ará)’, fick jag för svar. Jag svalde lju­set och jag kände hur ett hårstrå (sha‘ra) växte genom mitt bröst in i min hals och ut ur min mun. Det var ett djur med ett huvud, en tunga, ögon och läppar. Det sträck­te ut sig tills det nådde de två horisonterna med sitt huvud, den östra och den västra. När jag återfick medvetandet, deklamerade jag verser som inte föddes ur någon reflektion eller någon intellektualisering. Allt­sedan dess har denna inspiration aldrig upphört att verka.”
 
 
Ingen behöver vara en bevandrad arabist för att konstatera att nyckelorden som strukturerar denna berättelse är morfologiskt besläktade: Shu‘ará, “poe­terna”, är titeln på den koranska suran som Ibn ‘Arabí sväljer; sha‘ra är “hårstrået” som växer ur denna gudsgemenskap; och shi‘r är “poesin” som denna vision ger liv åt. Denna text blir dock inte begriplig förrän vi har jämfört den med åtskilliga passager i Futúhát där Ibn ‘Arabí använder sig av “hårstråets” metafor för att förklara det muhammedanska Inseglets funktions subtila och omärkbara karaktär, som är likartad med avseende på den initiationsmässiga funktion som Ibn ‘Arabí tilldelar den “heliga” poesin. På samma sätt som hans inlägg i helgonskapets sfär lånar underjordiska gångar, är det genom antydningar och symboler som Inseglet måste uttrycka sig, så att ing­en ogudak­tig blick skall kunna vanhelga det hemliga budskap som han adresserar till al-awliyá, de två horisonternas helgon. I grunden mångtydigt erbjuder det poetiska språket, mer än någon annan form av diskurs, okränkbarhetens nödvändiga garantier: bara de rena själarna vet att framgångsrikt avkoda de gåtor och symboler som livnär detta språk.
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare
 
 

Upphävandet av jaget / Utdrag ur ny bok, "Tawásín" av Halláj

Utdrag ur kommande bok
  
 
 
 
 
 
Tawásín
 
 
och andra texter
 
 
av Husayn Mansúr al-Halláj, mystiker korsfäst i Bagdad 922.
 
 
Översättning av Hesham Bahari
Förord av Bo Gustavsson
132 sidor / Hft med flik
Kan beställas för omgående leverans hos din bokhandlare.
 
 

Det är farligt att tänka annorlunda. Det märks inte minst i Sverige idag då hat och hot frodas i sociala medier, medan konformism styr den politiska och kulturella debatten. Därför är den sufiske mystikern Husayn ibn Mansur al-Hallaj vår samtida. Den 26 mars 922 avrättades han i Bagdad anklagad för kätteri. Hans frispråkighet blev för mycket för den tidens makthavare. I fängelset skrev Hallaj två av sina centrala verk Kitáb al-Tawásín (“Tawásíns bok”) och Bustán al-ma‘rifa (“Kunskapens trädgård”). De anses tillhöra inte bara den arabiska spiritualitetens klassiker utan även vårt andliga världsarv och är lika angelägna i våra dagar som då de skrevs.

 

För första gången finns dessa verk nu översatta till svenska av Hesham Bahari med ett förord av Bo Gustavsson. Boken innehåller dessutom ett urval av Hallajs dikter som blivit tonsatta och har miljoner lyssnare på Youtube. Efterordet är ur ett kapitel i Louis Massignons monumentala verk La Passion de Husayn ibn Mansur al-Hallaj utgivet 1922.

 

 
 
 
 
 
 
Upphävandet av jaget
 
 
 
Jag har läst i en skrift (*) författad av Husayn ibn Mansur al-Hallaj hos en av hans lärjungar följande stycke:
 
“För min del prisar jag Gud! Förutom Honom finns det inte någon annan gud, Han som över­skrider fantasins gränser och tankens föreställ­ning­ar, Han som avslöjar vår konceptuella brist­fällighet och vår fallenhet för att avgränsa vår personlighet, Han som ingenting kan liknas vid, den Hörsammande, den Seende! Vet att den människa som håller sig till Lagens fulla observans, hon följer den rätta vägen ända till Enhetsbekännelsens anhalt, tawhíd.
 
När hon kommit dit, behöver hon inte längre ta hänsyn till Lagen som faller likt fjäll från ögonen, och hon bearbetas av de skimrande ljusen som kommer från uppriktighetens avgrund. Och när hon ser hur de skimrande ljusen tilldelas synonymer och hur deras strålar flätas samman inför hennes blick, blir Enhetsbekännelsen för henne en gudlöshet och Lagen en extravagans. Och hon förblir där, utan substans eller lämning­ar. Och när hon agerar enligt Lagen, gör hon det för att respektera formen, och när hon uttalar Enhetsbekännelsen, måste hon tvinga sig till det.”
 
Och jag frågade honom: “Vilken väg skall man då ta för att komma fram till Gud?”
 
Och han sade: “En väg ligger mellan två vägar, men jag står ensam idag.”
 
“Förklara dig!”
 
“Den som inte kan gissa sig till mina allusioner blir inte hjälpt av mina för­kla­ringar.”
 
 
Och han reciterade:
 
 
Är det Du? Är det jag? Detta skulle betyda en annan Essens inuti Essensen…
 
Du skulle aldrig, nej aldrig bekräfta tvåheten!
 
Du har en egen sådanhet i min intighet,
 
Det är Alltet som skimrar framför varje ting, tvetydigt och med dubbelt ansikte…
 
Var är Din Essens, utanför mig, så jag kan se klart…
 
Men min essens är redan drucken, förtärd, och platsen försvunnen…
 
Var finner jag denna beröring som vittnade om Dig, mitt hopp?
 
På hjärtats botten, eller i ögats?
 
Mellan Dig och mig dröjer en “det är jag!” som plågar mig…
 
Nåd! Avlägsna detta “det är jag!” från oss två!”
 
 
 
 
Akhbár al-Halláj, nr 47: vittnesmål av Ibn al-Qásim, och enligt ett annat ms. av Abú Nasr al-Baydáwí.
 
 
 

Andra solar, andra orienter av Jean Sur

Andra solar, andra orienter 

 

av Jean Sur

 

Översättning av Ingvar Rydberg

 

 

Jacques Berque, 1910-1995

 

 

Tekniken har dragit upp människan med rötterna
och berövat samhällena deras musik.

Den har delat in världen i lättbevakade rutor
mycket effektivare än någon polisorganisation.

Den har satt ut barriärer mot rummet,
den obehindrade rörligheten och friheten.
Allt förfalskas.

 

Jean Sur, 2005

 

 

 

1968 hade Jacques Berque varit professor vid Collège de France i tolv år. Det ämne han undervisade i kallade han Det moderna islams sociala historia. Denne berömde arabist – vi undviker ordet “orientalist” med all den tvetydighet det rymmer – för vilken trohet var en första rangens dygd, fick det året en överraskande idé: att utarbeta en moderniserad syn på den franska kulturen och offra en del av den tid han ägnade åt arabiska studier för ett sådant projekt.

 

Där spelade naturligtvis de aktuella händelserna en betydande roll. “Det handlade om en omfattande plan”, skulle han senare säga, “en kulturell revolution som skulle gå längre än en strikt ekonomisk eller samhällsekonomisk kritik.” Redan då kände han på sig att den stormiga revoltrörelsen i maj 68 saknade en organiserande idé.

 

Han tyckte att den kom sig mer av “ungdomens heta, av instinkter bestämda mentalitet” än en genomtänkt kritisk analys eller ens en “verkligt drivande känsla”. Han förutspådde att rörelsens ledare snart skulle välja samhällskarriärer “när de väl förnekat sina ungdomliga uppror”.

 

Även om Berque inte helt uppgav sitt projekt, kom det inte att nämnvärt inkräkta på det arbete han ägnade araberna eller de arabiska studierna. Det var inte bara för västerlandets skull han ville förskjuta dess kulturella tyngdpunkt. Det var också för att ge de icke-västliga folken och särskilt araberna tillgång till en modernitet, som de ofrånkomligen måste anamma men som de förblivit främmande för.

 

Att kritisera den franska kulturen innebar en hjälp på traven för västerlandet att närma sig omvärlden. Det skulle motsvaras av steg från arabvärldens och den övriga icke-västliga världens sida, förutsatt att man önskade att detta möte skulle ske utan konflikter, agg och förvirring.

 

1964 skrev Jacques Berque « Dépossession du monde » (Expropriering av världen). Sex år senare kom han ut med ett av sina viktigaste verk, « L’Orient second » (Det andra orienten). Det svala mottagandet gjorde honom något besviken, även om det inte överraskade honom. Han visste att hans ståndpunkt var svår att driva. Han godtog inte det teknologiska samhället.

 

Men han ville inte heller avskaffa det och absolut inte skyla över sin maktlöshet med förslag om formella reformer, verbala anpassningar eller moraliska protester. Detta samhälle måste istället enligt honom överskridas i ordets hegelianska mening, d.v.s. det måste anammas samtidigt som man argumenterade mot det.

 

”Vet ni i vilken mening jag är fundamentalist?” frågade han en gång leende. “Jo, jag vill gå till botten med saker och ting.”

 

Han såg tydligt att västerlandets framtid varken låg i herravälde eller dess trista kusin, ånger, utan i en process som ifrågasatte den västerländska människan och det västerländska samhället i deras innersta grundvalar.

 

Det var vad “L’Orient second” siktade till. “Detta förutsätter”, skulle Jacques Berque senare med sitt sinne för understatements skriva, “en mängd begrepp som är svåra att omsätta i praktiken och kanske rentav är för sammansatta för att klart kunna teoretiseras.”

 

Tiden var då, på 70-talet, inte mogen för att man skulle kunna ge uttryck för eller ens ha en klar bild av vad västerlandets kulturella omdaning borde gå ut på. Men han anade att den varken förbereddes på expertmöten eller i hemliga sammankomsters rökiga lokaler utan i själarna och hjärtana, i djupet av det förhållande alla har till sig själva, till andra och världen. 

 

Än en gång var tiden inte inne. Västerlandet, lättjefullt i all sin febrila aktivitet, orörligt trots all vältalighet, var inte berett att säga vad det var.

 

Frågan man måste ställa formulerade Jacques Berque klart och tydligt 1972: “Finns det någon fransk kultur? Om det är fallet, lever den upp till en kulturs inneboende krav och det franska samhällets behov? Om det inte är fallet – vilket jag menar – vad skall vi då göra?” Detta “Vad skall vi göra?” ledde – som han aldrig upphörde att upprepa – ofrånkomligen till nästa fråga “Vem skall vi vara? 

 

Tillsammans med några andra kände Jacques Berque redan då att ett kapitel var avslutat. Men det konstaterandet ledde aldrig till fatalism, cynism eller hopplöshet.

 

För honom framkallade en epoks slut ett slags absolut början född ur historiens eget djup, en tematik som gör sådana reaktioner som fatalism, cynism och hopplöshet meningslösa, åtminstone om man har modet att inte blunda för den negativitet som under rådande omständigheter de positiva löftena färgas av. Att smita undan detta dilemmas eld innebär att bidra till katastrofen, vilket humanistiskt eller humanitärt ordklyveri man än ägnar sig åt eller vilken påstådd realism man än skyltar med.

 

När Jacques Berque tjugo år gammal anlände till Paris från Alger, var det denna eld som brann i hans hjärta. I likhet med andras upplevelser före honom, t.ex. Romain Rolland och Paul Claudel, gav ensamheten i den parisiska provinsialismen ett tillfälle att återbördas till sitt inre. Vantrivseln skärpte hans individualitet och kunskapstörst. Att bli åsidosatt därför att han inte kände koderna bakom “de invigdas konventioner och karriäristiska umgänge” tvingade honom att “gå omkring i dykardräkt” men ledde ändå med fantasins hjälp fram till en autentisk hållning.

 

Han genomskådade snabbt att det inte fanns mycket seriöst bakom specialisternas orubbliga självsäkerhet, i de politiserades gester, bland monarkisterna eller den yttersta vänsterns aktivister. Han kom utifrån. På Frendas skolgård i Algeriet hade han hört tre eller fyra språk talas. Denna dagligen upplevda mångfald hade vidgat hans sinne. Den hade öppnat det härvarande för det “där borta”. Den hade uppmuntrat till en positiv syn på olikheterna mellan folk, länder och kulturer. Den hade förmedlat den leende anspråkslösheten hos en Sindbad, denna den goda viljans förespråkare, som Frankrike, stolt över sin image, betraktade så nedlåtande.

 

Ett enklare förhållningssätt till kroppen och det fysiska behövde inte “driva konflikten mellan natur och kultur till dess spets”.

 

Berque var mån om att ständigt påminna om att detta nordafrikanska samhälle just tagit sina första steg, och han kände det som om han tagit sina första steg med det. Frankrike var långt ifrån frånvarande. Det var inte bara hans ursprungsland. Det framstod som ett uppfordrande ideal, ett kategoriskt imperativ, nästan ett överjag.  Det var den jord man aldrig blir blaserad på, därför att man älskar den. Den kan inte reduceras till ett torrt faktum, en tvingande omständighet eller ett sätt att döma saker och ting på.

 

Den kan svika och sviker också. Den har rätt till respekt men också till anspråk, ibland till vrede.

 

Att vara fransman var för Jacques Berque ingen formalitet. Det innebar både plikten och lyckan att kunna omfatta hela världen med en vidsynt, generös och förälskad blick, en därmed alltid ny, eller för att bruka ett ord han lånat från grammatiken, inkoativ blick – och därmed ofrånkomligen stridslysten.

 

Han hade sett misären på alltför nära håll för att motsätta sig framsteg. Ibland kallade han sig lite ironiskt för den siste partisanen. Han längtade aldrig nostalgiskt efter svunna tider utan ville, för Frankrikes och världens bästa, se en industriell kultur och en industriell eller post-industriell civilisation värda namnet blomstra.

 

Det var ett mål han såg fram mot och arbetade för. Men han hade förstått och upplevt för mycket av sin epok, både i och utanför Frankrike, för att kunna blunda för verkligheten. Denna civilisation skulle nog bli verklighet en vacker dag, men idag existerade den inte.

 

Det man benämner europeisk civilisation, denna “gamla soppskål som överlevt alla djuptallrikar”, som Aragon kallade den, höll ihop bara tack vare de kulturer som föregick industrisamhället. I detta försökte dessa kulturer allt efter förmåga överleva och göra sig nyttiga på något sätt. För det mesta nöjde de sig med att med trött värdighet fylla de representativa funktioner som tilldelats dem. 

 

Det finns ett industriellt och ett postindustriellt samhälle. Men för Berque finns det varken en industriell eller postindustriell kultur (eller civilisation). Vårt samhälle har inte anpassat sig efter människans fundamentala behov. Och det torde inte komma att göra det, vare sig till följd av fåraktiga majoriteters beslut eller de moraliserande tillsägelser som de rika mekaniskt riktar till de fattiga. 

 

Den kritik som Jacques Berque riktar mot det tekniska samhället är ytterst originell. Utan tvivel hittar man där element som också andra har dragit fram. Men Berque nöjer sig inte med att beskriva och analysera. För honom handlar det alltid om levande människor och ett levande samhälle. Det försöker han rekonstruera genom att avslöja roten till människornas olyckor, deras lemlästning och förnedring.

 

Han går fram genom historien med det imaginäras redskap, poesins och sympatins. När han behandlar invandrarproblematiken säger han sig föredra ordet en-migration framför immigration och emigration, en term som frammanar en rörelse mot andra i människan själv och mot henne själv i andra.

 

Detta var en konstant attityd och en naturlig läggning hos honom. Han trodde att man bara kunde möta andra genom detta sökande efter dem i oss och efter oss i dem. Förnuftet kan tas i anspråk för en sådan uppgift eller skulle rättare sagt ha kunnat göra det, om det inte för det stora flertalet och än mer hos eliterna hade degraderats till rationalitet. Och rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion, som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.

 

Det västerländska förnuftet har reducerats till en organisatorisk form, som i såväl praktiken som teorin gör sig gällande som strategi, d.v.s. det går ut på herravälde, plundring och ständiga erövringar. Det spelar föga roll vilka ord man sätter till denna musik, hur angenäma eller medryckande de än kan tyckas. Det är alltid krigets lov de sjunger. Tekniken har överutvecklat det funktionella och operationella. Den klassificerar och analyserar, inte för att förena utan för att skilja människor och mänskliga aktiviteter åt, åtskilda redan i deras medvetande.

 

Den tillmäter funktionerna och rollerna, som ju bara är existensformer utan eget liv, en orimlig betydelse. Prioriteringen av det funktionella har på alla områden satt det synliga framför det osynliga, det schematiska framför det sammansatta, bokstaven framför språket, det statiska framför det rörliga och det döda framför det levande.

 

”Livet är inte ett knippe konsekvenser”, menade redan Léon-Paul Fargue. Genom att överbetona orsakssammanhangens betydelse har tekniken torrlagt livets och fantasins källor hos människan och i mänskliga relationer. Den har väckt misstankar hos dem mot det familjära och spontana, inte mot det förhållande att de utgör en helhet, men mot att de kan ha en ursprunglig, direkt och omedelbar tillgång till helheten.

 

Tekniken har ställt människan inför ett absurt val: antingen låtsas hon inte se det som inte är en del av den, det fantasifulla, lekfulla och erotiska, eller så marginaliserar hon dessa sidor och upplever dem som bihang utan mening, som arkaiska och bedrägliga appendix. Inte ens det religiösa slipper ur dess skruvstäd. För att läka de sår det lider av har det tekniska samhället uppfunnit en rad kurer: bedrägeri, illusionsmakeri och artigt framförda nedvärderingar. Jacques Berques konst bestod i att han, samtidigt som han beskrev dessa ersatzföreteelser, fick oss att inse vilket sammanhang de ingår i, ställena som döljer avigsidorna, det osagda bakom denna tekniks alltför detaljerade beskrivningar.

 

Naturen är inte längre den gemensamma plats där kroppar och drömmar upplever sitt organiska ursprung, anar sitt mysterium och sin ändlighet och känner en svällande livslust. Den har blivit en plats där stadsborna underhålls och roar sig, där betongens barn utforskar sin sterila narcissism i parker och trädgårdar. För att undsätta de mäktiga har man utvecklat en sorts godtycklig, artig humanism, som även de svaga känner sig nödgade att sminka sin revolt och sitt agg med.

 

Tekniken har i sin propaganda uppbådat en arsenal av pseudovärden som inte längre har något gemensamt med vare sig ett förutsättningslöst sökande eller uppfattandet av sanningen. Deras funktion är bara att se till att den globala maskinen obehindrat får löpa vidare. Det är värden utan täckning i förnuft eller känslor som enbart styrs av taktiska intressen och anpassningar.

 

Tekniken har dragit upp människan med rötterna och berövat samhällena deras musik. Den har delat in världen i lättbevakade rutor mycket effektivare än någon polisorganisation. Den har satt ut barriärer mot rummet, den obehindrade rörligheten och friheten. Allt förfalskas.

 

Målet, som alltid fastställs av andra och föreskrivs med beskäftiga utsagor som inte går att verifiera, förväxlas med projektet, frukten av en avsikts fria val. Likaså blandar man ihop kunskapen, som är “ett möte och en skolning av jaget, ett unikt tillägnande av världen” med kunskaperna, bland vilka Berque fann en hel del frukter av genuin forskning, dock förtorkade.

 

Av stor betydelse för honom var upptäckten av en indisk sunnitisk tänkare på 1700-talet, al-Dihlawi. Denne hjälpte honom att förstå hur världen skulle ha kunnat se ut om inte teknologin tillåtits härja fritt. Han såg hur “olika men icke fientliga kulturer hade kunnat stödja varandra”. Den teknologiska eran var inte ödesbestämd.

 

Denna syn framkallar ändå ingen nostalgi hos honom. Den stärker istället hans övertygelse att man inte kommer förbi det tekniska samhället och att tekniken i sig inte är pervers. Det viktiga är att å ena sidan förstå hur den så kunnat inskränka västerlandets mentala universum och mura in dess samhällen och å andra sidan lyckas ta sig ur denna både skrämmande och frigörande prövning: skrämmande, därför att om den inte övervinns kommer den att reducera all mänsklig aktivitet till ett sken, och frigörande, därför att den i så fall kan återge västerlandet dess själ utan att döma det att blicka tillbaka, det vill säga berika det med en ny begynnelses mångskiftande möjligheter.

 

En mycket svår uppgift! Ingen västerlänning slipper ur klassificeringsmanins grepp, den ofruktbarhet den ger upphov till och de gränser den drar upp – ingen, vare sig de som försvarar den etablerade ordningen eller de som driver kraven på förändringar, ansåg Berque. Som väl är har framstegen bidragit till att eliminera fattigdomen. Men därigenom har de också undergrävt de värderingar som denna fattigdom låg till grund för, dessa “människans trofasta följeslagare alltsedan förhistorien”, som långt ifrån bara var en enkel andlig tolkning av materiell nöd.

 

Framstegen har därmed berövat människan en väsentlig och grundläggande “brist”, som, även om den inte kan rättfärdiga fattigdom, innebar något avsevärt mer. Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara. Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.

 

Få poeters utrop har anammat människans misär så som den fruktansvärda mening där Jacques Berque förvisar den platta positivism och småaktiga pragmatism som tynger våra liv till skamvrån: “Den pedagogik är säker som vill beröva de utblottade övermåttet av deras törst.”

 

Alltså vad? Alltså måste vi bryta med kausalitetens vansinniga terrorism, den vars karikatyrbild vi nyligen kunde beskåda i jordklotets mäktigaste land.

 

Sluta härleda framtiden ur nuet.

 

Inte behandla nuet i förfluten form utan som en ständigt fortgående begynnelse, som förbinder det förflutna med nuet och på så vis gör framtiden möjlig. Berque preciserar: “Inte det föråldrade som ältat kunskapsstoff utan det innovativa som en återförening”. Vår antropologiska grund är stark och säker. Den sträcker sig långt bortom både historien och teknologin. Den klarar sig utan modernitetens konstlade attityder och pedanternas fabriker där unga grymma gamlingar invigs i den civiliserade intighetens societetslekar.

 

Tekniken har ödelagt “orienterna”. Alla? Både västerlandets och österlandets? Då kommer vi att projicera dem på nytt, denna gång mot andra “orienter”. Skulle våra rötter ge upphov till ett patetiskt förhärligande av det förflutna? Då vänder vi oss mot framtiden istället.

 

Ur våra släckta solar drar vi ut “andra solar”, des soleils seconds, med Adonis ord. Berque finner de harmonierande elementen hos denna antropologiska, historiska och poetiska sensibilitet i såväl de västerländska som de arabiska traditionerna. Han framträder på så vis som vittne till den omfamning som han förespråkar.

 

Utrymmet räcker här inte för en närmare diskussion av den erforderliga väg av “svällande fullhet”, de surgissement et de plénitude, som Jacques Berque anvisar våra västerländska samhällen.

 

Jag vill till slut bara ta upp två aspekter, båda brännande aktuella.

 

Västerlandet uppmanar resten av världen att förvästliga sig med teknologins hjälp. Så fort ett icke västerländskt samhälle gör framsteg på det teknologiska området, måste det för att inte duka under inlemma sig i den ekonomiska rationaliteten, d.v.s. förvästliga sig. Det räcker inte längre med att bara betrakta det skrämmande spel som här pågår. Vi måste bekämpa det.

 

Det handlar inte bara om Frankrikes eller Europas intressen. Hela världen lider av de sår som västerlandet tillfogat den och som den själv åsamkat sig genom att gå ner sig i teknikens ideologi. Att detta lidande samtidigt medfört odiskutabla framsteg ändrar inte på saken. Vi kan inte acceptera att ett sådant lidande måste vara deras pris.

 

”Bara vapnet som förorsakat såret kan bota det”, finner vi hos Parsifal. En iransk filosof har nyligen varnat för just detta. Västerlandets överdrifter har drivit världen samman i ett slags negativ solidaritet. Denna måste förvandlas till en positiv sådan.

 

Det var av hängivenhet för Frankrike och av stolthet över Europas kulturer som Berque särskilt reflekterade över vad Frankrike och Europa här har för uppgift. Man kan inte längre förneka att varje herravälde har två offer, den ockuperade och ockupanten. Om västerlandet bestämmer sig för att satsa på liv och förnyelse, skulle följderna bli lyckosamma även för andra men framför allt för västerlandet självt.

 

Det franska folket kan med rätta känna sig stolt över Frankrikes inställning till invasionen av Irak 2004. Att motarbeta den negativa solidariteten är det enda sättet att söka och en dag finna en positiv solidaritet med alla, gamla som nya vänner. Men världen kan inte påbörja denna förnyelseprocess om inte dess människor gör det.

 

Här spelar kulturen en avgörande roll. Kulturens roll är enligt Jacques Berque att bygga upp en industriell eller post-industriell civilisation värd namnet. Detta kan inte ske om vi inte alla har viljan och medlen att omvandla konkurrensens, våldets och uteslutningens negativa solidaritet till en positiv sådan.

 

Det är fråga om en både individuell och kollektiv rörelse, då förvandlingen måste äga rum på alla livets nivåer.

 

”Kultur är de tillfällen då ett samhälle söker efter en mening och finner uttryck härför,” skriver Berque. Att söka efter en mening innebär att i sin tillvaro ställa mänskligheten, det primärt mänskliga, i centrum och inte en förskrämd konformism, hyllandet av tvång eller en realism utan realitet.

 

Kultur är inte en grädde som en generös smaktradition lärt oss spritsa över det verkliga livets otacksamma deg. Kultur är inte ceremonier, envist samlarnit, försvagande av prestigefulla former eller deras uppstyckning i kulturella element och kulturella utsagor, som inte har med ett folks lidanden, språk och medvetande att göra utan på sitt och den övermäktiga penningens villkor medverkar till att vända det bort från sig självt och från sitt liv.

 

Det är orimligt att ett helt folk under hot och utpressning skall fortsätta att utöva konkurrensens arkaiska kult och ägna sin fritid åt att betrakta moraliserande mannekänger spankulera förbi uppvisande sin haute culture, när deras välbetalda kunnande bara har till syfte att täta den egna underkastelsens sprickor.

 

”Man måste organisera både uttrycket och destabiliseringen,” säger Berque.

 

Med det uttrycket menar han inte bara att låta skilda meningar komma till tals om den ständigt förändrade relationen mellan eliter och medier med deras halvsanningar och direkta lögner. Det betyder inte heller opinionsundersökningar för att få fram det man vill höra.

 

Vad man däremot bör lyssna till är människornas tankar om den värld som byggs upp med eller mot deras vilja, om de experter och egennyttiga mellanhänder som berikar sig på att förklara det sanna, djupt förborgade och ej reducerbara hon bär inom sig.

 

Om man vill tillämpa det sunda förnuft som den franska inställningen i Irakfrågan vittnar om på en nations liv, om man efter att ha vågat stå emot det yttre våldet även vill stå emot det inre, då måste man organisera uttrycket och destabiliseringen. Det är detta kulturen bör handla om. Jacques Berque visste att ordet destabilisering skulle förbrylla eller chockera.

 

Och hur kan det undgå att göra det, när det spränger sönder “den stelnade cement”, som Fourier talade om, när det på nytt öppnar bristernas och begärens sår i de fattigas hjärtan, de fattiga fattigas och de fattiga ej fattigas? Men vad är lite virrvarr jämfört med en långsam kvävning av meningen till ett neurotiskt fåtals fördel, när hela samhällen ligger för döden, när arbetarna ligger för döden som arbetare, studenterna som studenter och arbetsgivarna som arbetsgivare? Där experterna frodas samtidigt som eländet ökar? Där storhetsvansinniga konstruktörer, som påstås hylla kulturen, mest verkar skrämma medborgarna och öka deras rädsla?

 

Det är under samma barnsliga fruktans tryck som vissa byggt mäktiga murar, som väst, än mer oöverstigliga, upprättat i sina medborgares hjärtan. Att riva dem utan överdriven hänsyn innebär att för sig och den övriga världen, mitt i människans nakna bräcklighet, söka efter det autenticitetsbegrepp, som var så välkänt för vår käre Berque och som låg honom så nära under hela hans liv att han inte kunde yttra det utan att nämna dess arabiska motsvarighet, asala.

 

Autenticitet, visst, men… Han tänkte inte på de angenäma dimmor som moderniteten älskar att insvepa sig i för att maskera sin likgiltighet, en modernitet som tror sig vara öppen, när den i verkligheten bara är lättpåverkad.

 

Det autentiska är det som förbinder oss med våra källsprång, som når oss från dem och som utan bemyndigande av någon makt ger oss tillträde till våra medmänniskor.

 

Det är det som gör det möjligt för oss att inte finna oss i våra begränsningar utan att upphäva dem, att inte reflektera över vår rädsla utan att skingra dem.

 

Det är det som gör oss till allt det vi är, närvarande för andra, för världen och för denna historia som vi inte har uppfunnit, närvarande på ett ödmjukt men kompromisslöst, uppmärksamt men okuvligt sätt.

 

Text: Jean Sur

Översättning från franska av Ingvar Rydberg
 
 
 
 
Av Jacques Berque på svenska
 
Egypten - Imperialism och revolution (Övers. av Ingvar Rydberg, Alhambra 1995)
Arabvärlden - Kultur och mångfald (Övers. av Jan Stolpe och Lotta Riad, Alhambra 2000)

"Bortom den arabiska våren", en vänbok till Hesham Bahari

Förläggarna Hesham & Astrid Ericson Bahari överraskas av sina vänner i Lund med en nyutgiven antologi: ”Bortom den arabiska våren”. Närvarande: Jan Hjärpe, Kerstin Eksell, Sören Sommelius, Ingvar Rydberg och Bo Holmberg.

 

 
Bortom den arabiska våren
en vänbok till Hesham Bahari
 
En antologi med texter av
Henrik Bahari, Inga Brandell, Kerstin Eksell, Bo Gustavsson, Jan Hjärpe, Bo Holmberg, Astrid Otosson al-Bitar, Gail Ramsay, Ingvar Rydberg, Sören Sommelius och Nils Wiklund
 
Inbunden / 245 sidor / Utgivare Dar al-Muna
Boken kan snart beställas i bokhandeln eller direkt genom förlaget order@daralmuna.se
 
 
 
Den arabiska våren var en unik händelse men den uppstod inte ur intet. Den var möjlig därför att det moderna Mellanöstern ingår i ett kontinuum av kulturella landvinningar där utvecklingen i sociala medier och i det offentliga rummet utgör den senaste fasen. I den här volymen vill vi belysa enskilda gestalter och konfigurationer inom arabisk och persisk litteratur, med början i den förislamiska poesin, förbi persisk högkultur under medeltiden och den sufiska traditionen, till några helt nya fenomen i modern litteratur. Perspektivet kombineras med exempel på gränsöverskridande kulturdialog mellan Sverige och arabvärlden.
 
 
 

Louis Massignon: Utdrag ur La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj

Utdrag ur

La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj

av Louis Massignon

 

 

Del III, (utdrag sid. 217-234)

I översättning från franska

av Hesham Bahari

 

D. Helgonskapet

 

1. Definition: hadîth al-ghibta.

2. Engagemanget för det islamska Samfundet.

3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.

 

 

1. Definition: hadíth al-ghibta.

 

[…]

Snart börjar dock en viss objektiv beskrivning av helgonskapet sprida sig bland fromma sunniter; det handlar om hadíth al-ghibta, om “de som profeterna själva avundas, d.v.s. förklarar vara saliga”. Så löd denna hadíth enligt Yazíd Raqáshí (d. 131/748): “Jag förkunnar för er att det kommer att finnas människor, varken profeter eller martyrer, som profeterna och martyrerna kommer att avundas på grund av deras närhet till Gud och de lysande boningar som väntar dem! Vilka är de? De som kommer att få de troende att älska Mig och få Mig att älska dem tillbaka… genom att anbefalla (min Lags) Bud…” I överenstämmelse med Hasan Basrís hadíth, förkunnar denna tradition, […] att det alltid kommer att finnas ödmjuka, trogna individer bland Samfundets troende som godkänns och älskas av Gud, verkliga “riktmärken” som leder till den raka vägen, samhällspelare förutan vilka allting skulle bryta ihop. I sin kommentar till hadíthen “Att minnas de fromma framkallar den gudomliga barmhärtigheten”, hyllar Wakí‘ “dessa renade själar som kan dö av blotta heliga fruktan, vilket ger dem det högsta martyrskapet. Det är de, preciserar Muhásibí, “som kärleksfullt vårdar Samfundets sjuka; de botar de troendes hjärtan genom att påminna dem om Guds nåd och godhet, och får dem att älska Honom genom att ihärdigt tjäna Honom och hans Lag, och visa uthållighet i att stå ut med Hans dekret; ty de själva, i sin försakelse, hålls vid liv av Guds bestående vänskap.”

[…]

 

 

 
 

 

 

2. Engagemanget för det islamska Samfundet

 

[…] Alltsedan Hudhayfas tid har begreppet al-suhba (vänskapen) använts av sunniterna för att beteckna trohetsandan mot Samfundet, sammanhållningen och den uppriktiga inbördes hjälpen troende emellan; m.a.o. utvecklingen av den koranska enighetsandan, ta’líf al-qulúb. Detta syns t.ex. hos Hasan Basrí när troende delar med sig av sin föda, eller när de vägrar att inta gemensamma måltider med människor som lever på suspekta tillgångar, eller som sprider förkastliga innovationer (bida‘). Det handlar alltså om en vilja att ”leva tillsammans” och följa reglerna. Samfundet vill låta sig inspireras av Profetens följeslagare och deras starka tro, utan att gå in på deras meningsskiljaktigheter. Detta “gemensamma liv” förbinder också de levande med Samfundets döda och manar till att be för deras själar för att gottgöra deras brister, eller, som Abd al-Wáhid Ibn Zayd gjorde, genom att t.o.m. betala deras skulder. Det är detta gemensamma liv, starkare än partisanandan, som grundade bland Hasan Basrís disciplar den ödmjuka gruppering i Basra, som blev känd som ahl al-sunna wa ’l-jamá‘a,“traditionens och gemenskapens folk”, och som utgör sunnismens historiska grund. […].  

 

 

Murra Hamdání hade mångdubblat sina av lagen icke föreskrivna dagliga böner ju mer meningsskiljaktigheterna ökade mellan följeslagarna, från yawm al-dár till slaget vid Siffín. Ibn ‘Iyád brukade säga: “Om mina böner hörsammas, skulle jag enbart be för sultanen, eftersom det innebär att man ber för allas bästa”, ty “Guds hand är med gemenskapen”, fortsätter han med Hudhayfas träffande ord. Ma‘rúf Karkhí ber tio gånger om dagen enligt följande: “O Gud, laga att det muhammedanska Samfundet lever i fred! Trösta det! Visa det Din barmhärtighet!” Ibn Hanbal kräver att folk “tålmodigt lyder under sultanens fanor och ber för makthavarnas bättring … utan att göra uppror när dessa syndar och är orättvisa, ty deras bättring leder till gemenskapens bättring.” Muhásibí visar oss hur hans konvertering till den mystiska sunnismen föddes ur hans sorg över de schismer som splittrade muslimer i sinsemellan stridande faktioner.

 

Med den karrámiska idén om Förbundet, får denna anda av ömsesidig hjälp en apostolisk och universell karaktär. Med en paradoxal häftighet ber Bistámí för judarna, för alla människor, de fördömda, och Adam, vilket även hanbaliten Ibn Bashshár (d. 313/925) gör.

 

 

 
 
 

Men det är tydligen hos Halláj som denna doktrin når sin fulla mognad. Hos honom kännetecknas hängivenheten och engagemanget för det islamska Samfundet inte bara av att han ihärdigt iakttar Lagens föreskrifter och underkastar sig sin tids de facto-auktoriteter, men också av att han ägnar sig åt hjärtats apostlaskap och visar omsorg för de sämst lottade. Denna omsorg gäller inte bara de ortodoxa utan även de schismatiska, och speciellt qarmaterna; den gäller inte bara muslimer utan t.o.m. otrogna, och avgudadyrkare. I sina böner lägger han sig inte ut bara för sina vänner, utan även för sina fiender. Därtill börjar han, år 296/908, tala öppet i Bagdad om denna förvånande längtan efter att dö, bannlyst och fördömd, så att alla andra skall frälsas. Mer än hans argument om den förvandlande föreningen ingår nog denna önskan att dö som martyr i hans doktrin, som hans son Hamd erkänner sig bara ha förstått till hälften. 

 

Hur tog doktrinen form i hans sinne? Samlingen med hans Munáját, hans ”extatiska tal [till Gud]”, […] låter oss ana hur det gick till. Vissa av texterna vittnar om en gammal och växande längtan efter att finnas uteslutande för Gud, att erbjuda sig själv till Honom som lösen för alla skapade varelser. Andra texter visar hur han, i föreningens fulla extas, blir ängsligt medveten om konflikten mellan den islamska Lagen och de mystiska nåderna: denna distinktion mellan den gudomliga föreskriften och den gudomliga maningen, ännu skarpare dragen än den som skiljer Dekretet från föreskriften. Han inser på så sätt pinobänkens växande eventualitet; och trogen sin doktrin om helgelse medelst lidande, utformar han och yppar alltmer denna längtan, inte bara efter att i döden förenas med Gud utan också efter att efterkomma och visa respekt för Hans lag. Han ber om att få dö, offrad som en gåva av lagen, i likhet med Íd al-Qurbáns lagenliga djuroffer. Sålunda blir han lycklig över att bli dödad av de som han vill rädda. Hans respekt för den islamska lagstiftningen blir för honom det avgörande beviset på den kärlek han hyser för alla muslimska själar. Gud skulle inte kunna fördöma honom längre eftersom han, deras offer, förlåter dem.   

 
 
 
 
 
 

“Jag kom en natt för att hälsa på Hallaj och fann honom försjunken i bön. Jag ställde mig bakom honom och när han var färdig hörde jag honom säga: ‘O min Gud, Du den Förväntade med varje ny lycka som kommer, den Eftersökta mot all ängslan och fruktan, den Åkallade som besvarar varje behov, benåda oss, ge oss syndaförlåtelsen. Ty Du vet, och vi vet intet, Du ser, och vi ser intet. Du som skyddar våra hjärtans hemligheter. Personligheterna är Din skapelse, makt äger Du över alla ting. Det jag anförtrotts av väldoften i Din kärlek och av Ditt närmandes arom får mig att se ned på de högsta bergen och ringakta de två jordarna och himlarna. Vid Din sanning! Om Du sålde mig paradisets fröjder för den snabbaste blinkningen eller det minsta andetaget, skulle jag inte köpa dem! Helvetet med dess många plågor kan inte jämföras med det tillstånd Du försätter mig i när Du gömmer Dig för mig. Åh! Förlåt Dina varelser för deras synder, men förlåt inte mina! Ha förbarmande med din skapelse, men visa mig inte något förbarmande! Jag talar inte i egen sak, jag kräver ingenting för mig själv, gör vad Du vill med mig.” Sedan fortsatte han att be, reciterade Fátihan, och läste fram till vers 27 i sura 25: “den Dag då den orättfärdige biter sig i handen i förtvivlan och ropar: ‘Om jag ändå hade följt sändebudets väg!’”. Då utstötte han ett högt rop och sade: “Detta är ropet av en som inte känner Gud. Skäms inte den som älskar, den trogna älskare som är värdig Hans kärlek, över att vara åtskild från sin Älskade?” 

 

 

 
 
 

“Jag gick in till Halláj, säger Ibráhím Hulwání, mellan maghrib och ‘ishá, (solnedgångs- och kvällsbönen) och jag fann honom bedjande… Sedan ropade han: ‘O gudarnas Gud, o herrarnas Herre, Du som inte grips av vare sig slummer eller sömn (Kor. 2:255), ge mig tillbaka mitt jag, så att dessa dina tjänare inte faller i frestelsen. Åh! Du är mig själv, och jag är Dig själv! Det enda som skiljer mitt innersta väsen från ditt Jag är det tillfälliga [det som tillkommer i tiden] och det absoluta.’ … Sedan sade han till mig: ‘O Abú Isháq! Ser du hur min Herre lämnar Sitt absoluta avtryck på det tillfälliga inom mig, tills det brinner upp i Honom, hur det enda attribut som återstår mig är det Absolutas attribut, och hur mitt tal (nutqí) formas efter detta (gudomliga) attribut? Alla varelser, tillkomna i tiden, kan enbart artikulera det som tillkommer i tiden. Läser jag av det Absolutas tal, kommer de att anklaga mig för att ha begått dödssynder, bannlysa och döma mig, och göra allt de kan för att få mig avrättad. Men för detta är de ursäktade; och för allt de kommer att utsätta mig för blir de belönade.’ ” 

 

Ett antal texter visar, med än större precision, att Halláj hade förutsett hur nära de legala sanktioner som skulle drabba honom var. “Jag gick in, säger Ibn Fátik, oväntat en dag till Halláj i hans rum. Han bad med pannan mot marken och jag hörde honom säga: ‘O Du vars närmande belägrar min hud, vars gåta utvisar mig dit där det absoluta skiljer sig från det tillfälliga, Du strålar ut inför min syn och jag drar slutsatsen att Du är allt (detta), sedan förnekar Du dig inom mig och jag drar slutsatsen att Du inte är något (av allt detta)! Varken din distansering kommer att bevara (mig), eller Ditt närmande att hjälpa (mig), eller Ditt krig att förgöra (mig), eller Din fred (silm) att lugna (mig)!’ När han lade märke till min närvaro reste han sig upp och sade: ‘Kom in, du stör mig inte.’ Jag gick in och satte mig framför honom. Hans ögon var blodsprängda och glänste som två glödbitar. Han sade till mig: ‘Käre son, vissa vittnar till min fördel om min helighet, och andra till min nackdel om min ogudaktighet. Vet att de som vittnar mot mig om min ogudaktighet är mig kärare, och är kärare till Gud, än de som hävdar att jag är ett helgon.’ – ‘Varför är det så, mästare?’ – ‘De som hävdar att jag är ett helgon gör det för att de är fästa vid mig, medan de som förklarar mig vara ogudaktig gör det av nit och plikttrohet för sin kult. Och den som visar plikttrohet och nit för sin kult är mig kärare, och kärare till Gud, än den som förhärligar och förlitar sig på en skapad varelse.’ Sedan tillade han: ‘Och vad kommer du, Ibráhím, att säga, när du ser mig hänga från galgen, avrättad och bränd? [Vet du att] detta ändå blir den lyckligaste dagen i mitt liv!’ Sedan sade han till mig: ‘Stanna inte här! Ge dig iväg med Guds välsignelse!’ ”     

 
 

Han skulle ha kommit dithän att han önskade sig detta skändliga slut, som han såg komma. “O Abú Bakr, sade han en dag till Shiblí, ge mig din hand för det stora verk som vi tillsammans måste fullborda; se nu till att jag blir avrättad.” – “… När Gud älskar en av sina trogna, uppmanar Han andra att hata honom!… Men vad är det som händer? ... Det ser ut som mina hatare minskar i antal, …” Och så minns vi hans bön ensam på natten över Ibn Hanbals grav:  “… Återbörda inte mig till mig själv efter att ha uppryckt mig från mig själv, visa inte mig åter mitt jag, nu när Du har beslöjat det, mångfaldiga mina fiender i Dina städer och de som kräver min död bland Dina trogna!” … Abú Músa berättar att en Basrabo, som dittills varit fientligt inställd till Halláj, beslöt att ändå söka honom och bönfalla honom att bota hans döende bror. Halláj svarade med ett leende: “Jag kommer att be för honom, men på ett villkor, att du fortsätter tala illa om mig, även mer än så, att du anklagar mig för ogudaktighet och eggar folket så att jag blir avrättad.” – Förbluffad höll mannen tyst. Halláj hällde lite vatten i en skål, spottade i det och sade: “Bry dig inte om det som inte angår dig, men bara se till att uppfylla villkoret.” – “Jag gör som du säger.” Och efter broderns tillfrisknande anförtrodde Halláj honom följande: “Om Gud inte hade sagt: Jag skall sannerligen fylla helvetet med osynliga väsen och människor, alla tillsammans! (XI, 119, XXII, 13) skulle jag ha kastat en blick över helvetet för att låta en ljuv bris mildra dess invånares lidande.”   

 

 

 
 

Det är inte för sin egen skull, eller bara av kärlek till Gud, som han önskar dö; den död han begär är en rättslig avrättning, för det islamska Samfundets och dess medlemmars bästa. “Vet, förkunnar han för folkmassan i al-Mansúrs moské i Bagdad, att Gud har gjort mitt blod lagligt för er; döda mig nu! … Ni kommer att bli belönade för det, förklarar han vidare, ty ni kommer då att ha kämpat för tron, och jag kommer att dö som martyr… Det finns ingen mer angelägen sak för muslimerna än att avrätta mig. Vet att med min avrättning fullbordas de straffåtgärder som Lagen utfärdat; och vem som än överträder Lagen måste underkasta sig dess straff.”

 

Natten före avrättningen ber han och klagar inför Gud om sin lott; sedan när han har förstått och accepterat sitt öde, är det “över dessa själar, vars vittne är på väg att lämna dem…” som han sörjer inför Gud:

 

Jag ropar ut ditt namn, o Sorg!
För dessa hjärtan, sedan länge bortvända
från den gudomliga uppenbarelsens moln,
där visdom samlas i oceaner. 

 

 

 

 

Stående inför galgen ber han: “… Se Ditt folk, Dina dyrkare, de har samlats för att döda mig, av nit till Dig, för att vara Dig angenäma… Förlåt dem! Om Du hade för dem avslöjat det Du har avslöjat för mig, skulle de inte ha gjort det de gör, och om Du hade undanhållit mig det Du undanhållit dem, skulle jag inte ha behövt gå genom denna prövning” … På korset, medan tiden verkar stå stilla, flammar övergivenhetens ångest: “O min Gud, hur kommer det sig att Du inte visar Din kärlek till den(na här), som förorättas i Dig?” Men, den yttersta stunden nalkas, och timmen är slagen: “Det som den extatiska människan söker är Den Endas ensamhet, att vara allen med Sig själv!” 

 

Här handlar det inte om legender som senare förskönats utan om det direkta intryck som hans martyrskap lämnade på hans närmaste disciplar, det som fick dem att drömma, det de inte vågade offentliggöra. De föredrog att, genom en bekväm legitimerande fiktion, inlemma hans förmodade dialog med Satan, och sedan med Farao, i Tá Sín al-Azal, hans viktigaste verk; och på det sättet göra av Halláj en av dessa fördömda vars bekännelser Koranen tillåter de troende att meditera över.

 

Nasrábádhí (d. 372/982) är den förste som formulerar sensmoralen i ett sådant martyrskap, i det han sade till Sulamí: “Om det finns en (broderlig) kärlek som förbjuder muslimerna att spilla (muslimernas) blod, så finns det en (gudomlig) kärlek som beordrar (muslimen) att spilla (= sitt eget blod), med hjälp av Kärlekens svärd, och detta är den högsta kärleken.” 

 

 
 
 
 

Abd al-Qádir Kílání har i lyriska termer hyllat denna högsta kärlek:

 

“En blixt från Evighetens Majestät har genomfarit de visa hjärtanas himmel, en bris från bestående lustgårdar har smekt de extatiska andarnas kinder, helighetens flora har färgsatt de synska själarnas blomkrona; och se nu hur deras förstånd har gått till sjöss i Guds namn, seglat över haven och kastat ankar vid ‘den barmhärtiges, förbarmarens’ strand. Därifrån, berikade av Gudomlighetens oförlikneliga pärlor, återvänder de efter att ha erövrat evighetens skatter och bemästrat den gåva som efterfrågades av Moses under ‘Visa mig’-natten. Från sitt sökandes Sinaiberg, begrundar de det gudomliga förhärligandets ljus som strålar ut över de visas samlade skaror. Att dö medan man kämpar för att erövra Sin kärlek, bara det är värt hela livet! Att leva om än en så kort stund med en annan än Honom, det är att verkligen dö… Om Han avrättar dig med Sin kärleks svärd i denna övergående värld, kommer Han till slut att bevilja dig det lösen som kallas ‘Levande hos sin Herre, som Själv sörjer för deras uppehälle’. 

 

Evighetens munskänkar har låtit vinglasen passera nära vissa av Adams barn, i samlingsrummets ensamhet. Det är gästabudsgivaren som har berusat dem, inte vinet… En av de visa drack en enda droppe av detta vin, upphällt åt honom av ödets Ängel som ett melodiöst förtroende, och se, nu dansar hans ande av glädje bland gästerna. Sinaiberget rycker till av begär efter förvandlingens blixtsken, det beskådar den Älskades hemlighet, och överväldigat av sin ömhets överflöd ropar det ut “Aná l-Haqq!” (“Jag är den sanna verkligheten!”). En annan hänförd gäst ropar “Subhání!” (Må Jag prisas!). Och en hel flock andliga fåglar lämnar de synliga kropparnas burar och svävar med längtans vingar i den kärleksfulla klagans firmament… de längtar efter att få picka visionens korn på evighetens Sinai. Men, mot längtans duvor skränar Allmaktens fiskgjusar: “… och då griper skräcken om alla i himlarna och på jorden, utom dem som Gud vill [skona].” (Kor. XXVII, 87) Eller, enligt den första textutgåvan: “Ruset besatte atomernas essenser tills Muhammads Lag spirade och sken i hans apostlaskaps östra himmel, medveten som den är om det Eviga Majestätets hemlighetsfulla och nåderika mysterium. Och Muhammad anropade de som berusats av kärlek, och han uppväckte de som hypnotiserats av talet, för att erinra dem om deras förbund med Honom, denna solitära natt, när Han frågade dem: ”Är jag inte er Herre?” 

 

 

 

 

Man kan också citera diverse passager från Maqdisí, och Rúmí. Men vi nöjer oss med ett mycket vackert, och oförkortat, kapitel ur Mirsád al-‘ibád av Najm al-Dín Rází (d. 654/1256), där Hallájs frivilliga uppoffring insiktsfullt läggs fram (Bok III, kapitel XX):

 

Att åter förena sig med den gudomliga närvaron
utan att upptas av den eller att skiljas från den”

 

“Den uppriktiga älskaren utlöser med sitt vara en eldens parfym, så väl att hela det mänskliga trädet, som är kött på utsidan, och på insidan Guds (andliga) rike, fattar eld och brinner. Då gör elden så att alla delarna på detta lysande träds vara, ja hela trädets vara, blir en glödande eld, så väl att allt det som var trädet nu förvandlas till ett eldhav. Här beseglas den verkliga mystiska föreningen.

 

[…]

Stackars Husayn Mansúr! Medan den gudomliga Elden ruvade under sitt varas träd, innan hans lemmar ens hade hunnit bli förtärda, flög Jag är den sanna Verkligheten-gnistor ur dem. Eftersom andra förvända människor, hans fiender, befann sig i närheten, bad Husayn också dessa gnistor för deras frälsning. Han blev satt i brand av själva den Allsmäktiges barmhärtighet, och blev därmed deras medlande helgon. Inse nu att denna Eld är sådan att båda blir lika välsignade, den som kastas i den och den som står intill den. ‘Välsignade är de som står intill elden och de som befinner sig i dess närhet!’ (Kor. XXVII, 8) O Husayn! Välsignad är denna Eld inom dig! Den behöver inte bränna de som står nära dig, den kommer att vara en välsignelse även för dem:

 

För min vän är jag en välsignelse, 
och för min fiende också.

 

… Inte nog med att Husayn Mansúr offrade sig, han ville genom att konfrontera de onda att de också skulle bli förlåtna. Därför placerade han sitt kroppsliga vara i brasan, mellan dem och elden, och sade: ‘O min Gud! Eftersom du har upptagit min mänsklighet i Din gudomlighet, och genom den rätt min mänsklighet har till din gudomlighet, ber jag Dig att visa förbarmande för dessa som ihärdigt arbetade för att döda mig.’

 

Förvisso är det inte i varje mänskligt träd som offerelden lyckas sätta fyr på en sådan aloe, som utandas barmhärtighetens väldoft, med sitt begär att vara en välsignelse även för sina fiender.

 

O Husayn, när denna Vår kärleks eld tog fatt i ditt mänskliga träd och dess ‘Jag är den sanna Verkligheten’-gnistor sprang ur den, och eftersom din personlighet inte helt hade konsumerats av den, kunde dessa gnistor inte göra annat än att sprida rök. Men när du blev eldens byte i hela ditt varas träd, och när din gjutform, röken från ditt jag, hade avlägsnat sig och försvunnit, när din kropp hade brunnit ner till aska genom elden i Guds smärta, befallde Han att din aska skulle kastas i Tigris vatten, och då lyfte Han upp den lösa slöjan för oss att beskåda din skönhet och din fullkomlighet. Då skrev elden ‘Gud! Gud!’ på vattnets yta, med synliga bokstäver och utan rök.”  

 

 

 
 

3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.

 

Koranen presenterar Jesus, alltifrån hans mirakulösa födelse, som identisk med Guds Ande, vilken såg till att Maria blir havande med honom. Det är den typ av helgonskap som har sitt ursprung i en mystisk förening. De Jesu underverk som Koranen nämner är denna Andes verk genom hans person, vilket uppmärksammats av Ibn ‘Arabí. Det är således normalt att den tidens muslimer som hörde Halláj predika för dem om den mystiska föreningen, skulle i honom ha sett den koranska bilden av Kristusfiguren. Enligt Koranen blåste Jesus liv i fåglar av lera, botade de blindfödda och de spetälska, återupplivade de döda, uppenbarade för människor de förnödenheter som höll dem vid liv och som gömdes i deras hem. Han bekräftade den mosaiska Lagen och försökte mildra dess efterlevnad med hjälp av några lättnader. Samtliga dessa tilldragelser återfinns hos Halláj, med många oväntade detaljer, och citeras av alltför många oberoende källor för att denna typiska gestaltning skulle förklaras vara resultatet av en i efterhand konstruerad plagiering. Betjänad av änglarna, som försedde honom, liksom Maria i templet, med “sommarfrukter under vintersäsongen”, släcker Halláj mandeisternas heliga eld, en mission som förbehålls Messias. Och i Jerusalem får han för en stund den heliga gravens kyrka att bada i ljus, när dess kandelabrar bara “tändes på den gryning som följer” efter påskafton.

 

Dessa konkreta episoder vilar, som vi redan sett, på en uttryckligen framhållen doktrinär likhet; det är genom att meditera över den koranska Kristusfiguren som Halláj hade definierat helgonskapet som en bestående förening med det gudomliga “Kun” (Varde!). En förening som, genom askes och ödmjukhet, uppnår de inre växande nådernas helgande. Det är vad den generation muslimer som lärt känna honom på ett utmärkt sätt har vittnat om: likheterna med den koranska Jesus som genomsyrar hans legend, de relaterade omständigheterna och de tilldelade avsikterna.  

 

Det finns mer därtill: Hallájs efterlämnade arv projicerar idag mer än en skugga av externa likheter, tillskurna efter Jesu liv och exempel. Vissa muslimska mystikers meditationsarbete har fördjupat berättelsernas gemensamma drag. Berättelsen, där vi ser vesiren Hámid två sina händer som Pilatus inför den dömde, och där huvudvittnenas skara skriker efter hans blod, är så originellt iscensatt att jämförelsen med Jesu lidande och död blir än mer oundviklig, särskilt som båda frivilligt överlämnade sig till tortyr och korsfästning. Denna parallellism har från början sett till att förnya de olika hypoteser om den korsfästes sista minutens substitution på Golgata som i Bagdad. Idén har också fortsättningsvis fått en hedersplats i shádhiliyyas sufiska orden. […]

 

Denna biografis lösa beståndsdelar, identifierade tack vare annalisternas oreflekterade nyfikenhet, och till motståndarnas och partisanernas blinda tilltro, är bevis nog på anpassningen av Hallájs legend till den koranska Kristusfiguren. I denna typiska avbildning av den koranska Jesus, mejslad efter den legendariska historien, - som en martyrskapets ideala symbol i enlighet med den sufiska kristologin, - blir Halláj en märkligt levande bild av den verklige Jesus, så som vi lärt känna honom: föga ortodox, förvisso, med hans äktenskap, hans brytning med de andra mystikerna, hans apostlagärning bland shi‘itiska qarmater och otrogna, och slutligen hans långdragna och så fariseiska process. En bild som blivit kraftigt modellerad från utsidan i den samordnade dramatiseringen av hans liv och i den utsökta gestaltning som omger hans död: brutala, tvekande eller skeptiska politiker; korrumperade, omedgörliga eller likgiltiga rättslärda; vanmäktiga, räddhågsna eller uppköpta disciplar; berörda förbipasserande, gråtande kvinnor, tillgivna hjärtan. Deras enkla gruppering, överlappningarna av deras gester, förråder dessa statisters intima avsikter, hänförda, upplysta, träffade ända in i djupet av sina själar av detta inre flammande ljus, som de betraktar och som dömer dem.

 

 

 

Text: Louis Massignon

Övers. från franska: Hesham Bahari

Utdrag ur ”La Passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj, martyr mystique de l’Islam exécuté à Bagdad le 26 mars 922”, Del III, sidorna 217-234. Gallimard, Paris, 1975.


Pickles- och godisförsäljarens tidsresor

 
 
292 s. / Danskt band med flikar
Boken kan beställas hos din bokhandlare
Övers. av Hesham Bahari
 
 

Pickles- och godisförsäljarens tidsresor är en historisk satir över Egyptens öde att alltid styras ”utifrån”, där huvudgestal­ten, Ibn Shalabi, en pickles- och godisförsäljare från 1900-talets Kairo, gör en rad intrasslade men upplysande tidsresor till de fatimidiska, ayyubidiska och mamlukiska epokerna. Parallellerna med nutid genomsyrar skildringen, som livas upp av oväntade omkastningar i tid och rum.

 

Ibn Shalabi söker i likhet med många egyptier efter jobb. Men till skillnad från de flesta av sina landsmän kan han göra plötsliga förflyttningar i tid. Försedd med en oumbärlig portfölj och ett islamiskt armbandsur ilar han fram och tillbaka genom Egyptens rika, omväxlande historia med sporadiska återbesök till 1980-talet.

 

Under sina vilda, fantastiska äventyr träffar han, blir vän med och bryter med sultaner, diktare och diverse berömdheter allt­ifrån Kairos grundare till Naguib Mahfouz. Khairi Shalabis fyndiga berättarkonst ger denna kvicka odyssé ett ovanligt liv.

 

 

 
Khairi Shalabi
 
 
Khairi Shalabi föddes 1938 i Delta­staden Kafr al-Sheikh i norra Egypten och dog i Kairo 2011. 1981 vann Shalabi Egyptiska nationella litteraturpriset och 2003 tilldelades han Naguib Mahfouz litterära utmärkelse för sin roman ”Härbärget”, utgiven på Alhambra 2018. Han har skrivit över 70 böcker, inklu­sive romaner, noveller och kritiska studier. 
 

Hälsa minus frihet är lika med sjukdom

Hälsa minus frihet är lika med sjukdom
 
 
 
 
   
 
 
 

Det hela började när Edward Bernays, Sigmund Freuds nevö, förvandlade propagandakonsten till en "vetenskap". Han levde genom hela 1900-talet och dog 104 år gammal. För att hjälpa tobaksindustrin att öka sina vinster lejde han ett antal kvinnor som spelade suffragetter och filmade dem när de trotsigt tände var sin cigarett under en demonstration. Att röka offentligt blev en symbol för kvinnans frigörelse och tobaksindustrins förtjänster fördubblades 1929 tack vare ”Torches of freedom”-kampanjen. Det fanns ingenting som man inte kunde få människorna att göra med hjälp av propagandan, var Bernays efterlämnade arv till mänskligheten.

 

Nittio år senare! En vetenskapsman som betytt oerhört mycket under den pågående världskrisen är den franska virologen Didier Raoult. Den internationella betydelsen av det forskningscentrum han dirigerar i Marseille kan varken underskattas eller förbises. Bara kineserna har presterat högre antal publicerade studier i världen. Resultaten av hans förskrivningsprotokoll och hans behandling av tusentals Covid19-smittade under 2020 i Marseille talar för sig själva. Hans och hans medarbetares kamp är en unik företeelse i världen.

 

The Lancet, en s.k. prestigefylld brittisk medicinsk tidskrift, försökte misskreditera professor Raoults protokoll genom att publicera en studie som presenterar Hydroxiklorokinet som en toxisk, livsfarlig medicin. Artikeln i fråga avslöjades snabbt som ett falsarium och 3 av de 4 signatärerna drog tillbaka sina namn. När det inte fungerade anklagade politiker, journalister och forskare i läkemedelsjättarnas tjänst Didier Raoult för charlatanism! Nu beses hans sakliga veckopresentationer om situationens utveckling av miljoner fransktalande tittare på första sändningsdag.

 

Presentationerna filmas på IHU Méditerranée Infection, där professor Didier Raoult backas upp av 300 forskare och läkare. Ytterligare tusentals läkare, vårdare och forskare har i Didier Raoults anda samlat sig i ”Coordination Santé Libre”, en front som opponerar sig mot läkemedelsjättarnas kontroll över samhället. Didier Raoult utmanar makthavarna i ett land som nu är på avgrundens rand tack vare upprepade nedstängningar av allt samhällsliv, men han får också läkemedelsjättarnas representanter att se rött.

 

På hans senaste genomgång från den 19 januari säger professor Raoult beträffande anklagelsen om charlatanism: ”Auktoritet ger inte kunskap. Kunskap består av bibliografier, vi vet vad vi talar om. När Fnatte, Knatte och Tjatte vill leka vetenskapsmän, kan vi få en del dumheter till svar. Här har vi behandlat mellan 13 och 14 tusen patienter under året, vi har gjort 300 tusen tester, kartlagt över 2500 genom när ingen annan tyckte det var nödvändigt. Vi samlar på underlag och studerar dem. … När jag får en fråga svarar jag alltid först med att jag inte vet svaret, att det kan finnas flera hypoteser, att den mest sannolika kan vara den eller den, och upp till bevis, så har jag undervisat mina elever i 40 år, så beter sig en vetenskapsman … men jag är också läkare, och en läkare måste behandla sina patienter.”

 

Didier Raoult ställer frågor som alla kan förstå. Till exempel hur en medicin som använts av 2 milliarder människor de sista 70 åren med mycket få bieffekter, nämligen Hydroxiklorokin, som saknar patent, är billig att producera och som har visat sig fungera utmärkt i förebyggande syfte mot Covid19 samt under sjukdomens första fas, hur kan den förbjudas och motarbetas, samtidigt som man vill använda en obeprövad, dyr och ”genmuterande” medicin, Remdesivir, som visat sig fungera dåligt och ställer till problem för många patienter, men som köpts in av EU i stora mängder och nu tvingas på alla EU-länderna, trots att WHO uttryckligen har varnat för denna medicin?

 

Detta betyder ingalunda att Hydroxiklorokin är den enda lösningen på problemet, andra läkare har behandlat sina patienter med andra preparat (Ivermektin, Azithromycin) som också visat ge positiva resultat. Frågan är inte vilken medicin vi använder, utan den defaitistiska inställning som spridits bland många läkare, som inte längre vågar behandla sina patienter utan hänvisar till de överordnade instansernas stränga påbud, instanser som alltid arbetat i symbios med läkemedelsjättarna. Förebyggande åtgärder som stärker vår immunitet nämns sällan mellan ”dödslistorna” och antalet nya ”fall” baserade på en högst osäker testmetod, som vi bombarderats med dagligen i ett år nu. 

 

Inom vårdindustrin har läkaren i genomsnitt högst 13 minuter att tillbringa med varje patient! Vi vill höra om livsstilar, matvanor, ökad medvetenhet om våra kroppar och om sådant vi bör undvika. Istället sprider man panik i samhället med fullständigt oproportionerliga åtgärder när dödligheten på många håll i världen inte är nämnvärt högre än föregående år. ”När fascismen kommer igen lär den bära munskydd”, för att citera Ron Paul.

 

 

De årliga dödlighetssiffrorna i Frankrike mellan 1946 och 2020.
 
Som syns ovan var dödligheten i Frankrike 1946 betydligt högre än 2000-talet. Skillnaden mellan 2020 och 2018 är dock inte så stor. I vissa länder som Tyskland överstiger inte dödlighetssiffrorna 2020 de föregående åren!
 
 
 

Jag gör mig inga illusioner om mesalliansen mellan auktoritet och teknik som snart kommer att producera ett alltigenom övervakat samhälle. Det är en oroande, dystopisk nära framtid i görningen som vi bevittnar. Tekniken i sig är neutral och kan rädda oss undan många faror bara moraliska aspekter beaktas, något som korrumperade auktoriteter sällan tar hänsyn till. Samma regeringar som dödar miljoner människor på jorden utan att blinka, samma miljardärer vars förmögenheter är resultatet av miljontals människors utarmning, plötsligt är de så måna om vår hälsa att de kan inte ens låta en nittioåring dö i frid med sina anhöriga omkring sig! Samtliga politiker och mainstream-journalister på jorden läser plötsligt för oss ur en gemensam källa!

 

Symbolladdade beslut drabbar oss som blixtar från en klar himmel: maskera dig, håll fysiskt avstånd från alla andra, stanna hemma, undvik dina nära och kära, demonstrationernas och protesternas tid är förbi. Är det en slump att just dessa symbolladdade beslut använts av flertalets regeringar på jorden? Sverige har gått halva vägen, vi lät bli att stänga ner samhället och maskera oss, men vi såg nog till att tvätta händerna som en annan Pilatus och invänta frälsningsvaccinet istället för att pröva sig fram med de tillgängliga behandlingsmetoderna. Och nu hårdnar tonen, ifall strängare åtgärder måste till. Sverige har inte vågat gå hela vägen mot läkemedelsindustrin. Dock borde vi kanske uppmärksamma hur vaccinutvecklingen nyligen stoppades av Merck. ”Det är mycket säkrare att bli smittad och tillfriskna än att sänka immuniteten med osäkra vacciner”, lär de ha kommit fram till.

 

”2030 kommer du inte att äga någonting, men du kommer att vara lycklig”, får vi veta genom propagandakanaler anknutna till The Great Reset och World Economic Forum!

 

Kommer vår fantasikraft att hjälpa oss sätta känslan tillbaka på rätt spår utan att vända ryggen till förvärvad kunskap? Kanske är det så att minnen inte alls samlas i våra hjärnor utan finns överallt i rymden och väntar på att bli personifierade och uppfyllda. Dessvärre för mänskligheten verkar vi bara skörda den fruktlösa typen av information.

 

Men ”där det finns en ruin, där kan också finnas en skatt”, med mawlana Rumis ord. Ja, vi lär nog hitta en gömd dyrbarhet i var och en av oss, dagen vi konstaterar att det är vi som är ”ruinen”.


Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. alhambra@alhambra.se

RSS 2.0