"Men Jerusalem står kvar", ny bok av Mahmoud Shukair

Ny bok från Alhambra
 
Men Jerusalem står kvar
 
av Mahmoud Shukair
 
i översättning och efterord av Kerstin Eksell
 
 
 
 
 
168 sid / Hft med flikar
 
 
 

Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker.
Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar”.

 

 

EFTERORD
av Kerstin Eksell

 

Mahmoud Shukair är känd för två saker: för att vara den korta novellens mästare och för sina Jerusalemskildringar. I mikronoveller, ultrakorta texter, tecknar han med ett fåtal effekter pregnanta bilder av det typiskt mänskliga, av människors förmåga till sorg och lycka och av de komplexa händelseförvecklingar som formar det mänskliga ödet. Tonen är ömsint, orden sparsamma. Humoristiska anslag växlar med stråk av sorg och vemod. Det är glesa texter, lätta och starka som spindelväv, och mellanrummet, det outsagda mellan orden, är lika betydelsebärande som trådarna.


Han är född och uppvuxen i Jerusalem där han också bor. Det är både hans naturliga habitat och hans valda litterära miljö. Hans verk ger en sällsynt ingång till en stad som vi ofta hör och läser om i media utan att för den skull få möjlighet att lära känna stadens invånare. Litteraturtidskriften Banipal gjorde sitt vårnummer 2021 (nr 70) till ett specialnummer om Mahmoud Shukair. Den innehåller bland annat flera av hans tidigare oöversatta texter. Tidskriften hyllar honom särskilt för hans Jerusalemskildringar som utkommit under sex decennier.


I två korta essäer i samlingen Mordechai´s Moustache and His Wife´s Cats från 2007 berättar författaren om sin litterära utveckling. Hemingway in Jerusalem handlar om ungdomsperioden under 60-talet. Östra Jerusalem var då en levande intellektuell miljö som stimulerades av många impulser utifrån. Kulturtidskriften Ny horisont (al-Ufq al-jadīd) började utkomma 1961. Den arbetade med anknyt­ning till det litterära livet i Beirut och Kairo och innehöll översättningar av västerländsk litteratur, essäer och litteraturkritik. Shukair skrev egna bidrag till tidskriften och botaniserade i bokhandlarna på Salah al-Dingatan och al-Zahragatan där det fanns gott om översättningar av västerländska författare. Han fascinerades av Hemingway, dennes till synes okonstlade prosa med många bottnar.


1967 kom ockupationen som fick en förödande inverkan på det intellektuella livet. Det intellektuella samfundet upplöstes; en del av medlemmarna blev arresterade, andra tvingades i landsflykt, resten tystnade och slutade skriva. Bokhandlarna kunde inte längre importera ny litteratur. En mångårig stagnation inträdde. Men Shukair hade andra inflöden till sitt författarskap. I Min resa i skrivandet skriver han om hur hans barndom präglades av det muntliga historieberättandet, hans mor och en morbror var skickliga på att vidareföra detta traditionella arv. Folklitteraturen förmedlade inte minst kunskap om kvinnor, något Shukair senare kom att använda sig av.


I mitten av 70-talet hade Shukair kommit till vägs ände med den konventionella novellen. Erfarenheterna från li­vet i exil och även hans enorma läsande förändrade hans perspektiv. Modernismen var en genomgående trend och man experimenterade allmänt med novellen. Shukair blev en av dem som påverkade utvecklingen. I sin andra novellsamling Den palestinske pojken från 1977 visade han upp den stil som skulle bli hans signum: ”en verkningsfull språklig ekonomi och ett koncentrerat fokus som fram­tvingade en yttersta enkelhet”, för att citera honom själv.


Även i detta verk använder Shukair just enkelheten för att skildra sitt Jerusalem, Gamla staden i östra Jerusalem. Byggd i vacker gulrosa kalksten, omsluten av murar, med trånga gränder och souqer, är det en stad ärrad av ålder och tyngd av skeenden. Turisterna strömmar mellan butiker och religiösa minnesmärken medan de bofasta invånarna lever sin vardag fångade mellan gamla och nya konflikter.


Berättaren i första person är en flanör som går omkring i staden. Vandraren kan förena platsen och historien, skapa sammanhang och foga detaljer till ett ordnat landskap. Och inte minst, vandraren förmedlar minnen och stäm­ningar från platsen som drar in läsaren i berättelsen: lä­sa­ren blir medaktör, det betraktade kommer nära.


Inte bara berättaren utan också bokens huvudpersoner rör sig i staden, genom gator och souqer, mellan stadsportarna, förbi kyrkor och moskéer. Alla dessa landmärken får namn och ingår i en dialog med personerna i berättelsens diskurs. De vandrar mellan Jaffaporten och Damaskusporten, längs Via Dolorosa, förbi Heliga gravens kyrka och Omars moské, upp mot Tempelberget, genom Aftimossouqen och Kryddhandlarnas souq, för att nämna några av platsangivelserna.
Gamla stadens rumslighet omfattar även tiden, en historisk dimension. Det förflutnas epoker flyter obehindrat in i nutiden. På sina vandringar möter huvudpersonerna gestalter ur stadens mångtusenåriga historia och litteratur. Den rättfärdige konung Melkisedek i ”Fredens stad”, som kom så bra överens med patriarken Abraham, dyker plötsligt upp under berättarens kvällspromenad. Stadens nutida situation gör honom förståeligt nog förvirrad. Den drömska och poetiska Rabab hör sången från den judiska kvinnan i Höga Visan som vandrar runt i staden och söker sin älskade och Rabab känner en stark samhörighet. Den franska turisten Suzanne följer Jesu lidande längs Golgatavandringen och sörjer. I texten ”Scen” upplever berättaren hur blod strömmar över gatorna. Han har hamnat i den massaker på muslimer och judar som de kristna korsfararna anställde när de erövrade Jerusalem år 1099.


Den gode sultanen Saladdin, Jerusalems befriare år 1187, syns rätt ofta här och var på gatorna, följd av sina ryttare med jemenitiska svärd.
Stadens slitna monumentalitet flyttas på så sätt in i den intima sfären, införlivas med stämningar och känslor i de bofastas vardag. Jerusalem är de nu levandes stad, en plats för människor som rör sig i sin egen miljö.


Berättarens identitet som modern bildad palestinier formas av element från väst och öst, från det palestinska och det arabiska. Han läser Eugène Ionesco och samtidigt de stora sufierna från persisk medeltid. Han umgås med ättlingarna till intellektuella från det kristna palestinska kvarteret Katamon från mandattiden och när han flanerar runt i staden möter han detaljer och fragment från ayyubidisk, mamlukisk och osmansk arkitektur.


Det skenbart tillfälliga och lösryckta i de vardagliga episoderna tätnar efterhand till ett episkt förlopp och människorna får färg och karaktär. En central miljö är det gamla huset där fiskhandlaren Abd al-Razzaq, hans hustru Khadija och deras barn bor. Äldsta dottern Rabab stude­rar litteratur på universitetet och gifter sig med berättaren, en författare (i likhet med Shukair själv): i deras nya hem utanför murarna frodas romantik och litteratur. En son är i fängelse, en annan vistas på okänd ort i utlandet. Yngsta dottern Asmahan håller på att växa upp.


Kvarterets kvinnor hänger upp tvätt och skvallrar, männen småpratar om kvällarna medan vattenpiporna sakta bubblar. Stadens klockor kallar till gudstjänst. Författaren och hans hustru läser poesi för varandra, går på teatern och köper antikviteter till sitt nya hem. Den israeliske polischefen Yoram beskrivs med gemyt­lig drift. Tillsammans med hans efterhand alltmer skeptiska hustru får läsaren följa hur mannens nitiskhet och plikttrohet övergår i patetisk förföljelsemani.
Men rädslan är alltid närvarande. En dag upptäcker fiskhandlarfamiljen att fem män med långt skägg (omskrivning för en grupp bosättare) har flyttat in i huset mittemot. Männen ställer snart anspråk även på familjens hus; långsamt framskrider exproprieringsprocessen och slutligen kommer besked om att familjen ska vräkas.


Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker. Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar.”

Kerstin Eksell

 

 

 
 
 


Mahmoud Shukair är född 1941 och har studerat filosofi och sociologi vid universitetet i Damaskus. Efter Israels ockupation av östra Jerusalem 1967 fängslades han i perioder och deporterades till Libanon 1975. Sedan levde han i exil i många år i olika länder men kunde återvända till Jerusalem 1993 och har bott där sedan dess. Förutom skönlitteratur har han också arbetat som kulturredaktör för arabiska tidskrifter och som lärare samt varit engage­rad i kulturpolitik. Han har genom åren blivit mest känd för sina korta noveller – nio novellsamlingar hittills – men har dessutom publicerat ett stort antal verk i andra genrer, bland annat barnböcker. 2011 tilldelades han Mahmoud Darwish pris för ”Freedom of Expression”. 2016 nomi­nerades han för det arabiska Bookerpriset IPAF för sin roman som i engelsk översättning fick titeln Praise for the Women of the Family och som tilldrar sig i beduinmiljö.

 

Beslagtagandet av ett öde, av M Afifi Matar

I dolkarnas lek och i brödets,
i rösternas lek genom struparna,
i det tamas och det vildas lek
söker jag efter riternas legitimitet
och den hemliga fint som gör
att vi faller offer för tjuvarna
och låter dem besitta makten

 

 

 

 

Utdrag ur

 

Den empedoklesiska 

lärans olika nyanser

 

(1966-1968)

av

Muhammad Afifi Matar

 

Tolkning från arabiska av 

Hesham Bahari

 

 

 
 
Poeten Muhammad Afifi Matar 
 

Berättelser för barnen


så att de kan hålla sig vakna

 

 

 
En hyllning till den vilda mumien
Fängelsedikter
 
av M Afifi Matar
 

 

Beslagtagandet av ett öde

 

 

En bild:

 

Poeten, som med lutande huvud går
försiktigt tassande på ökända vägar,
när sig på röstens bistra klang
och den hatade munsbitens sterila
och kväljande uppstigning i halsen.
Han läggs – i varje dikt –
på de gäckande frågornas obduktionsbord
och utfrågas om hans sneda, raka uppsyn
i kvällens skräckfyllda vägar,
när visionerna slocknar
och humorn tryter.

 

**

 

Poeten som dyker ner i världens trängsel
– från vaggan till graven – utfrågas av tingen.
Varje synpunkt klär sig i domarens mantel.
I den skrämmande tiden är varje yttrande
eller varje tystnad ett vittnesmål.

 

En röst:

 

Morgonen och kvällen rannsakade mig
och förklarade mig skyldig till både tystnad och sång.
Min illgärning blottades under förtryckande solar
och fram- och bakutgångarna stängdes.
Försvarstalet gick upp i rök mellan
säljarnas fester och köparnas spådom.

 

En bild:

 

Under hungersnöden
blir de breda nackarna allt fetare.
Tidningarna fylls av kryddade historier
och oförskämdheter.
De gator som öppnats är nu stängda
av utslungade lik, och eländiga städer
belyses av kopparstjärnor och rostiga nymånar.

 

En röst:

 

Hur vågade du passera genom vår förbjudna port?
Du hör inte till vårt folk och har inte din passersedel
synlig på bröstet!

 

En röst:

 

Jag är en främling på resa
som tvår sin lera i årstidernas regn.
Jag dansar på bröllop
och hyllar hanarnas potens.
Jag läser elegier som jag förberett
för vilken begravning som helst.
Eller brygger vinet – mot betalning –
ur blodets saft. En strupe är jag
för varje skällande, gnäggande
och skriande, för veklagan
och trummande …
Betrodd och insläppt
i kvinnornas gemak,
bevandrad i släktträden
eller i könslivets kemi,
jag går in i horande städer
vars grunder besudlats
och gör de åter rena.

Jag går in – av naturen mätt –
i hungertiderna och gör dem
till en fruktdignande trädgård
eller ett regnbringande moln
i krönikornas och lagens rullar.

Jag är färdmannen som går
genom den förbjudna porten
och mitt kännetecken
är mina snälla, lydiga dikter.

 

En röst:

 

Hur räddades du från de främmande farlederna?
Hur lyckades du skydda huvudet från hästhovarna
och ryggen från mörkrets dolkar?
Bron har inte rasat under dig
och du har inte blivit begravd under världen-muren,
du har inte drunknat utan funnit ön-exilen
och miraklet-stjärntöcknet har inte fallit över ditt huvud.

 

En röst:

 

Jag lämnade mina uttåg på förtvivlans smala pass.
Jag drack ur blodets vattenhjul i hemliga vrår.
Jag åt de få ax som sparades av eldstormen
och jag kom till er haltande över bagateller:
att plocka min bukett av zaqqum-blommor, *
och ur dess taggar tillverka något att skyla mig med
från mitt tatuerade ansikte, att hålla mig bort från
det fördelade bytet, och förbli frånvarande
när alliansernas handel och köpslåendet börjar.

 

En röst:

 

Världen som nyss var på begravning dansar
i de mumifierade tidningarnas hallar
och berget vars skatter matat oss med järnfilspån
drar till sig de magnetförsedda fartygen.

 

En röst:

 

Poänglösa berättelser och omtuggade dikter
av svagsinte kritikern och mästaren Gräshoppan,
analogier framställda av lathetens logik,
och poeten går försiktigt fram med lutande huvud …
Han svär att han kommer att dö, lönnmördad,
lovar att han ska börja förrätta sina andakter
och sprida ut blekheten från de hungrigas ansikten
som en bönematta …

 

1 december 1966

 

 

Utdrag ur "Omars skrupler"

 

 

7.

 

 

Världen som föds ur mitt blod dansar
i ljusets och luftens överlappning
och flagor av dödens skal
kryper över mina lemmar

 

 

**

 

 

Förvånad och förvirrad reser jag vidare,
från ingång till ingång, förbi
världens begravningar och skändligheter.
Jag gör en mantel av min smärta
vars trådar är minnen av sol,
begär och flätor,
fattigdom, träldom och gravplatser …
Dess väv är lappad,
en trasa från en svepning,
ett stycke från en fana och en annan
från slaktningarnas sidenbrokad.
Jag går in på belysta gator
som följer cirkeln
i en häpnadsväckande kvadratur …
återkomsten blandas samman med övergången …

 

 

**

 

 

Och där står du, min plågoande …
Du ber mig träda in
i genomkorsningarnas stängda farled,
du ber mig i denna bittra förgiftade stund,
att låta de fattiga, hålögda ansiktena
förklä sig i glädjens och förnöjsamhetens masker.

 

 

Där står du för att föra mig in
i den fördömda tiden. Du ber mig
att börja min färd – i en klotformad
värld och på lutande ytor –
där avstånden leder
till en fast och rak väg!
Och världen som föds i mitt blod
är en smärta som säger: Kom!
Och en vrede som säger:
Min ports lås är öronmärkta!

 

 

**

 

I dolkarnas lek och i brödets,
i rösternas lek genom struparna,
i det tamas och det vildas lek
söker jag efter riternas legitimitet
och den hemliga fint som gör
att vi faller offer för tjuvarna
och låter dem besitta makten

 

22 april – 25 november 1967


Kela med Pinochet, knäcka Assange, av Nils Melzer

Kela med Pinochet, knäcka Assange

 

Av Nils Melzer

 

Översatt från franska / Le Monde Diplomatique

Källa https://www.monde-diplomatique.fr/2022/08/MELZER/64969

 

 
 

Schweizisk advokat, särskild rapportör om tortyr vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Författare till The Assange Affair. Histoire d'une persécution politique, Éditions critiques, Paris, utkommer i Frankrike den 9 september, ur vilken denna text är hämtad.

 

Som särskild rapportör om tortyr har jag fått i uppdrag av FN:s råd för mänskliga rättigheter att övervaka efterlevnaden av det globala förbudet mot tortyr och misshandel, att undersöka påståenden om överträdelser av detta förbud och att ställa frågor och lämna rekommendationer till de berörda staterna i syfte att klargöra enskilda fall. När jag undersökte fallet Julian Assange fann jag övertygande bevis för politisk förföljelse och rättsligt godtycke samt avsiktlig tortyr och misshandel. Ändå har de ansvariga staterna vägrat att samarbeta med mig för att vidta de utredningsåtgärder som krävs enligt internationell rätt.

 

Fallet Assange är historien om en man som förföljs och misshandlas för att han avslöjat de mäktigas smutsiga hemligheter, inklusive krigsbrott, tortyr och korruption. Det är en berättelse om medvetet rättsligt godtycke i västerländska demokratier som är angelägna om att framställa sig själva som exemplariska när det gäller mänskliga rättigheter. Det är också en berättelse om underrättelsetjänsternas avsiktliga samverkan bakom ryggen på de nationella parlamenten och allmänheten. Och det är en berättelse om manipulerad och manipulativ rapportering i mainstream media för att medvetet isolera, demonisera och förstöra en viss person.

 

I en rättsstatlig demokrati är alla lika inför lagen. I huvudsak innebär detta att jämförbara fall bör behandlas på samma sätt. Precis som Assange idag hölls den tidigare chilenska diktatorn Augusto Pinochet i brittiskt utlämningsfängelse från den 16 oktober 1998 till den 2 mars 2000. Spanien, Schweiz, Frankrike och Belgien ville åtala honom för tortyr och brott mot mänskligheten. Precis som Assange idag beskrev Pinochet sig själv som "Storbritanniens enda politiska fånge".

 

Till skillnad från Assange anklagades Pinochet dock inte för att ha erhållit och publicerat bevis för tortyr, mord och korruption, utan för att faktiskt ha begått, beordrat och accepterat sådana brott. Till skillnad från Assange sågs han inte heller som ett hot mot den brittiska regeringens intressen, utan som en vän och allierad under det kalla kriget och - vilket är avgörande - under Falklandskriget.

 

När en brittisk domstol vågade tillämpa lagen och häva Pinochets diplomatiska immunitet upphävdes beslutet omedelbart. Orsaken var att en av domarna eventuellt var partisk. Tydligen hade han vid ett tillfälle arbetat som volontär vid ett insamlingsevenemang för den lokala människorättsorganisationen Amnesty International, som var medsökande i målet. Men tillbaka till Assange-fallet. Här fick domare Emma Arbuthnot, vars make upprepade gånger hade fördömts av Wikileaks, inte bara avgöra Assanges arresteringsorder 2018, utan trots en väldokumenterad begäran om återremiss ledde hon också Assanges utlämningsförfarande tills domare Vanessa Baraitser tog över sommaren 2019. Inget av hennes beslut upphävdes.

 

Pinochet, som anklagas för att vara direkt ansvarig för tiotusentals allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, förolämpades, förödmjukades eller förlöjligades inte av brittiska domare vid offentliga utfrågningar, och han placerades inte heller i isoleringscell i ett högsäkerhetsfängelse. När han togs i förvar uttryckte premiärminister Anthony Blair inte sin tillfredsställelse i parlamentet över att "i Storbritannien står ingen över lagen", och det fanns inte heller något öppet brev från sjuttio parlamentsledamöter som enträget uppmanade regeringen att utlämna den före detta diktatorn till de länder som begärde utlämning. I stället tillbringade Pinochet sin utlämningstid i lyxig husarrest i en villa nära London, där han fick obegränsat med besökare, från en chilensk präst vid jul till den tidigare premiärministern Margaret Thatcher. Assange, den obekväma sanningssägaren som anklagas för journalistik snarare än tortyr och mord, är däremot inte i husarrest. Han tystas i isoleringscell.

 

Precis som i fallet Assange var Pinochets hälsotillstånd en avgörande fråga. Även om generalen själv kategoriskt avvisade tanken på att släppa ut honom av humanitära skäl, ingrep inrikesminister Jack Straw personligen. Han beordrade en läkarundersökning av Pinochet, som visade att den tidigare militärkuppledaren och diktatorn led av minnesförlust och koncentrationsstörningar. När flera regeringar som begärde hans utlämning krävde ett andra oberoende utlåtande vägrade den brittiska regeringen att göra det. Straw beslutade själv att Pinochet inte var lämplig att ställas inför rätta och beordrade hans omedelbara frigivning och repatriering. Till skillnad från USA i fallet med Assange har de stater som begär Pinochets utlämning inte haft möjlighet att överklaga. I Assanges fall ignorerades flera oberoende läkarrapporter, liksom mina officiella slutsatser i egenskap av FN:s särskilda rapportör för tortyr, och även när han knappt kunde tala sitt eget namn i rätten fortsatte rättegången trots hans försämrade hälsa och hans oförmåga att stå inför rätta.

 

Precis som i fallet Pinochet vägrades Assanges utlämning - åtminstone inledningsvis - av medicinska skäl. Men medan Pinochet omedelbart släpptes och repatrierades och de stater som ville få honom utlämnad nekades rättslig prövning, sattes Assange omedelbart tillbaka i isoleringscell, nekades borgen och USA uppmanades att överklaga till Högsta domstolen, vilket säkerställer att Assanges prövning och tystnad fortsätter under resten av vad som kan bli en flerårig utlämningsprocess.

 

Jämförelsen av dessa två fall visar att de brittiska myndigheterna tillämpar dubbla måttstockar och att alla inte är lika inför lagen i Storbritannien. I Pinochet-fallet var syftet att ge en före detta diktator och en lojal allierad straffrihet för påstådda brott mot mänskligheten. I Assanges fall är målet att tysta en pinsam dissident vars organisation, Wikileaks, utmanar just denna typ av straffrihet. Båda tillvägagångssätten drivs enbart av maktpolitik och är oförenliga med rättvisa och rättsstatsprincipen.

 

Den etablerade pressen i USA, Storbritannien och Australien verkar fortfarande inte ha förstått den existentiella fara som Assange-rättegången utgör för pressfriheten, rättssäkerheten, demokratin och rättsstaten. Den smärtsamma sanningen är att allt som krävs för att förföljelsen av Assange ska upphöra i morgon är att de ledande medieorganisationerna i anglosfären beslutar sig för att göra det. Fallet med Ivan Golunov, en rysk undersökande journalist som specialiserat sig på att avslöja offentlig korruption, kan tjäna som exempel. När Golunov plötsligt greps för påstådd droghandel sommaren 2019 förstod den ryska mainstreampressen genast vad det handlade om. "Vi är Ivan Golunov", stod det på samma förstasidor på Rysslands tre ledande dagstidningar Vedomosti, RBK och Kommersant. Alla tre tidningarna ifrågasatte öppet om Golunovs gripande var lagligt, misstänkte att han förföljdes för sin journalistiska verksamhet och krävde en grundlig utredning. De ryska myndigheterna togs på bar gärning och i sina egna mediers strålkastarljus och backade några dagar senare. President Vladimir Putin insisterade på att beordra Golunovs frigivning och avskedade två höga tjänstemän vid inrikesministeriet. Detta bevisade att Golunovs arrestering inte var resultatet av några få inkompetenta poliser utan var iscensatt på högsta nivå.

 

Det råder ingen tvekan om att en liknande solidaritetsaktion från The Guardian, British Broadcasting Corporation (BBC), New York Times och Washington Post omedelbart skulle sätta stopp för Assanges förföljelse. För om det finns något som regeringar fruktar så är det mediegranskning. Det som händer i de brittiska, amerikanska och australiska mainstream-medierna är helt enkelt för lite och för sent. Som alltid fortsätter deras rapportering att pendla mellan det smaklösa och det lama, och de rapporterar ödmjukt om en krönika från en rättssal utan att ens förstå att den uttrycker en monumental samhällelig tillbakagång: från demokratins och rättsstatens landvinningar till absolutismens mörka tidsålder och arcana imperii - ett styrelsesystem som bygger på hemlighetsmakeri och auktoritärt styre. En handfull halvhjärtade ledare och kolumner i The Guardian och New York Times som fördömer Assanges utlämning räcker inte för att övertyga. Samtidigt som dessa två tidningar har sagt att Assanges fällande dom för spioneri skulle äventyra pressfriheten, protesterar inte en enda mainstream media mot de flagranta kränkningar av rättssäkerheten, den mänskliga värdigheten och rättsstaten som har präglat hela fallet. Ingen av dem ställer de inblandade regeringarna till svars för deras brott och korruption, ingen av dem har modet att ställa obekväma frågor till de politiska ledarna. De är en skugga av vad som en gång var den "fjärde statsmakten".

 

NILS MELZER

 

Schweizisk advokat, särskild rapportör om tortyr vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Författare till The Assange Affair. Histoire d'une persécution politique, Éditions critiques, Paris, utkommer i Frankrike den 9 september, ur vilken denna text är hämtad. 


Utdrag ur "Den empedoklesiska lärans olika nyanser" av M. Afifi Matar

I dolkarnas lek och i brödets,
i rösternas lek genom struparna,
i det tamas och det vildas lek
söker jag efter riternas legitimitet
och den hemliga fint som gör
att vi faller offer för tjuvarna
och låter dem besitta makten

 

Utdrag ur

 

Den empedoklesiska 

lärans olika nyanser

 

(1966-1968)

av

Muhammad Afifi Matar

 

Tolkning från arabiska av 

Hesham Bahari

(Beräknad utgivning våren 2023)

 

 

 

Till shaykh Afifi Amer Matar

 

På gryningskoranens lugna glöd och kannan
av åkallelser till själens kraft och det strama
stirrandet i varelsernas öden, mellan död
och liv och rätt och fel … grönskade min trädgård
och fällde från sina klasar dödfödda tal på prosa
och tårdränkta versmått på en matta av tidernas aska

 

 

Frukten som dricker upp vålnadens safter
äts upp av nattens kråkor och dagens ugglor.
Leran-Kvinnan våldtas av krigets segrare
och plöjs av fruktans billar.

 

Blott rituell orenhet,
bocktörne och taggiga buskar
kan frodas i denna skog.

 

**

 

Denna obotliga tomhet i människans rike
lotsade mig till den raka vägen
i skrivandets Gehenna

 

**

 

När du går in genom den svarta månens dörr
se noga längs korridorerna och utforska hörnen.
Ta skydd i din röstlösa skräck
bakom testamentens arv, och håll dig borta …
för den tjuvaktiga världen ligger i bakhåll
med vänskapernas fällor och speglarnas snaror.
Tala inte med någon … för döden kommer
med de vändande orden. Stirra inte
på dina speglar som din hunger
fått att bukta sig eller din skräck urgröpt.
Fly inte till ljugande verb och dolda avsikter …

 

**

 

Nejderna som besökts av våren
och de bloddrypande axen bär mina sorger.

De bär mina ben som en klubba,
ett spjut eller en bräda,
och låter mina steg i mörkret
bli en oljelampa och en tröskel.
Häng era takter runt min nacke,
skydda mig från förräderiets föda …

 

28 maj 1968

 

 

Sånger från de brända axens tid

”variationer på personliga melodier”

 

1. Resenärens sång

 

Under den djupa inkänningens natt
sveddes mina händer av fruktens sötma …
månen lämnar mig åt mitt öde.

 

Jag klädde mig i luftens begär.
Min sång är min förundran
och min föda är tvivlens bröd.
Jag släcker törsten med resans regn.

 

Jag älskar i anletsdragen deras tystnad.
Jag älskar i tingen deras röst.
Och natten är en dolk i hjärtat av eko och röster.
Jag glömde att jag älskar trädens grenar.

 

Jag fladdrade med händerna,
blodet i ådrorna gav mig yrsel.
Och när jag kom fram till din hemliga dörr,
o furste, hörde jag din sargade röst
sippra, darrande och ansträngd,
genom väggar som färdas,
och säga:

 

”Du söker i de syner
som uppenbaras eller döljs,
du söker i rummen,
men jag finns alltid bredvid dig …”

 

2. Tiggerskans sång

 

Jag ser mjölkmolnet
regna eller landa i brösten
och min son ”Mansur”
dansa i månens rundning.
Förlossningsvärken dröjer …
men jag känner hur de går
runt en släckt oljelampa,
en tagg som bryter genom brösten,
och en palm som slukas av den svarta stormen …

 

Jag ser blodets turturduva
öppna för mig rymdens fönster.
Jag ropar: ”O Mansur,
du måne med brinnande flätor,
du regn, du sädesaxens välsignelse!”
Ansiktet har brödets rundning
och den skrämmande månens svepning
ligger i snön och i askan, hänger
i de svarta palmgrenarna under rymdens kupol …

 

3. Barnets sång

 

 

På natten var glasen,
den vilda liljan och det gröna axet
en vit sång som dansade
mellan den fyllda livmodern och brösten.

 

Den hängande rababan och vindarnas buske
var en duva som flög i dagens trädgårdar,
pickande sångens korn som gryr ur ögonen.

 

rababan
 
 

Tystnaden råder och näktergalen avvaktar,
den sovande planetens anrikade embryo
söker efter hemligheter
för att fylla jorden-sängen med skratt
för att fylla gungan-världen med dikter.

 

4. Pojkens sång

 

Pojken tog två steg i luften.
Han kastade bort dagens skörd av skratt
och fick med händerna tingens sorl att tystna.
Han landade på reven, som ett berusat bi …

 

Pojken tog två steg mot det osagda.
Med händerna tog han fram månen ur sin väst,
– må den rostiga sångens moln skingras
och blotta hans gömda sol.
Han fuktade den med sin saliv
och putsade den med sitt hår,
tills den lyste
och han kunde omfamna luften …

 

Pojken tog två steg i blodet.
Han bar på en sång från sin gamla lera,
en sång med flyende takter …

 

Pojken tog två steg i ådrorna.
Han drack ur molnens blixtar
och skrek med åskans rim.
I genklangen smälte han ner sitt lilla hjärta …

 

5. Den rädda sångarens sång

 

I min kropps brinnande blod 
finns en släckt belyst smärta
och min grönskande stjärna 
följer hemliga kretslopp.

 

Min skalle – denna skövlade stad –
bebos av rökens turturduva.
Jag har på förbjudna stränder glömt
hur glädje och tårar går i ax.
Jag bär inom mig min pinade sång.

 

Den nedsmälta gamla kyssen ligger
som en tatuering på moderlösa läppar
och den sandiga tiden och årstiderna
är en dikt som faller i glömskan. 

 

Jag ropar:
O, luftens turturduva!
O, svarens regnskur,
poesin dör i min strupe …

 

6. Den tröstlösa sångarens sång

 

Darrande och enslig glider planeten
genom underliga insnöade städer.
På tomhetens karta sträcker den fram
sina handflator som segel i oceanen.

Och skeppen, i vars virke
våra jordiska drömmar växer,
lyser och glänser.

 

Jag ville vara en saltdroppe
i oceanens klotter, ett skepp
som förenar två älskare–mördare
som två lik. Jag ville införliva i min sång
kusterna och den sårade försilvrade månen.

 

Det trånga stumma språket är en snara
som dras samman runt halsen
och mitt pinade lik bär mig
och jag bär det, det biter mig
och bits av bokstävernas fluga.

 

7. Den stumma sångarens sång

 

Världen-Amman, som bär i sina bröst
ett moln och en måne, häller ut
två bäckar som stiger uppför träden.
Tystnaden i min strupe är en djup och blodig dikt,
ett ömtåligt suckande.
Tystnaden i drömmarnas sura
är en sång som flyr i mörkret.

 

Bokstävernas duva överger mig.
Festmåltiden dukas fram för mig
med exotiska rätter,
med knoppar som plockas
från avskräckandets trädgårdar,
och fyllda tomma glas.

 

Natten skänker mig ett vattenhjul av bläck
under avståndens tält, skänker mig
uppläsningarnas och åkallandets häften,
medan månens fylliga bröst, mätta på gräs
och färgade mossor, äts upp av gräshoppor.

 

O sömnens träd
ge mig klockornas frukt,
ge mig klockorna …

 

1965-1966

 

 

 

 

”Till Echnatons staty på det egyptiska museet”

 

Den sovande poeten i sarkofagen
har matat oss med de sista axen:
han lät solljuset falla på våra ansikten
bortom födsel och död …
Han läste upp dikterna för oss
och byggde sig soldränkta städer.
På hans säng tändes balsameringens oljor
och han virade sig runt midnatt
i mörkrets och tystnadens väv.
Han lämnade jorden … jagad
av prinsessan horan, hängd
i de köpta dikternas galgar,
insvept i ugglornas, lotusens
och vattenliljornas rop …

 

**

 

Poeten som gömde sitt hjärta
i flodernas vass eller i trädens sav
eller i den gamla bevingade månen,
ännu ligger på stjärngalaxens bädd.
Han väntar – i döden – utsträckt
bland klippornas kråkbärsris.

 

Han sover i sandhavets törst,
pinad av odlarnas svett, och begråter
sina känslor i bondvisans nerv …
Fastkedjad beklagar han sitt öde i museets sal.
Med tomma ögonhålor vägrar han
att vila eller låta andra vila,
att leva eller dö …

 

Utdrag ur "Den empedoklesiska lärans olika nyanser" av Muhammad Afifi Matar

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari


Ny diktsamling av Mats Waltré: tomma ord är tidens lukt

Ny diktsamling av 
 
Mats Waltré
 
tomma ord är tidens lukt
 
 

jag ska leda dig igenom en värld i brand
röken kommer och går, det luktar och pyr
tändstålen slår, de finns i var mans hand
men allt är inte mörkt, det brinner än

 

 
102 sid / Hft med flikar
 
Beställ hos din bokhandlare!
 
 

tomma ord är tidens lukt är Mats Waltrés fjärde diktsamling.
Tidigare utgivna av Alhambra: Om O (2015)
och Inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också (2017)
och Sånger till Saknadens lov (2019)

 

med pilspetsen mot en fingertopp
och med askan i sina händer
så skådar hon slutet av dagen
och undrar
vilken färg kommer jag att ha

“Sånger till Saknadens lov” (2019)


“Sinnligheten blir som en bro in till transcendensen, till insikter om vår själva existens. Och där lämnas sinnena åt sidan. I saknaden finns varken vind eller sädesfält, ljus eller mörker. Bara ett tillstånd. … Mats Waltré har lyckats bryta den trend som poesin idag drabbats av, nämligen ord-ekvilibrism och den begränsning som exklusivitetsdriften skapar. Mycket av den poesi som idag publiceras blir intressant för enbart en mycket liten krets av redan invigda; förlagsfolk, poeter, kulturjournalister...”

Ulf Silfverling om ”Sånger till Saknadens lov”, Katolsk Observatör

 

VINET, LIVET, KÄRLEKEN - Abu Nuwas: En satiriker och hedonist från 700-talets Bagdad

ABU NUWAS:

En satiriker och hedonist från 700-talets Bagdad

VINET, LIVET, KÄRLEKEN

Nio dikter i tolkning av Hesham Bahari

 

Om poeten

 

Abu Nuwas var en klassisk arabisk poet och den främste representanten för den moderna poesi (muhdath) som utvecklades under de första åren av det abbasidiska kalifatet. Han införlivades tidigt med den folkloristiska traditionen och nämns flera gånger i Tusen och en natt som kalifen Harun al-Rashids hovpoet och dryckesbroder.

 

Abu Nuwas föddes i provinsen Ahvaz någon gång mellan 756 och 758 e.Kr. Hans far var Hani, en syrier eller perser som hade tjänstgjort i den sista umayyadiska kalifen Marwan II:s armé (r. 744-750). Hans mor var en persiska vid namn Gulban, som Hani hade träffat när han tjänstgjorde i Ahvaz polisstyrka. När Abu Nuwas var 10 år gammal dog hans far.

 

I sin tidiga barndom följde Abu Nuwas sin mor till Basra i nedre Irak där han gick i koranskola och lärde sig recitera hela Koranen. Hans ungdomliga utseende och medfödda karisma väckte uppmärksamhet hos poeten Abu Usama Waliba al-Asadi, som tog Abu Nuwas till Kufa som ung lärling. Waliba kände igen Abu Nuwas talang som poet och uppmuntrade honom till detta kall, men han attraherades också sexuellt av den unge mannen och kan ha haft erotiska relationer med honom.

 

Abu Nuwas skrev poesi i flera olika genrer; hans stora talang visade sig tydligt i hans vin- och jaktdikter. Hans erotiska lyrik, som ofta är homoerotisk, är känd från över 500 dikter och fragment. Han deltog också i den väletablerade arabiska traditionen av satirisk poesi, som innefattade dueller mellan poeter med elaka utbyten av poetiska skämt och grova förolämpningar. Ismail ibn Nawbakht, en av Abu Nuwas samtida, sa:

 

"Jag har aldrig träffat en man med mer omfattande lärdom än Abu Nuwas, och inte heller någon som med ett så rikt minne hade så få böcker. Efter hans död genomsökte vi hans hus och kunde bara hitta ett häfte som innehöll en kort samling sällsynta uttryck och grammatiska observationer."

 

Han dog under det stora abbasidiska inbördeskriget innan al-Ma'mūn ryckte fram från Khurāsān, antingen 199 eller 200 e.H. (814 - 816 e.Kr.). Eftersom han ofta ägnade sig åt fylleri fängslades Abu Nuwas under al-Amin, strax före hans död.

 

Abu Nuwas utvecklade särskilt två genrer inom arabisk poesi: Khamriyya (vinpoesi) och Tardiyya (jaktpoesi). Ibn Quzman, som skrev i al-Andalus på 1100-talet, beundrade honom djupt och har jämförts med honom. I Bagdad finns flera platser som är uppkallade efter poeten. Abu Nuwas-gatan löper längs Tigrisflodens östra strand, i ett kvarter som en gång för inte länge sedan var stadens juvel. År 1976 namngavs en krater på planeten Merkurius till Abu Nuwas ära.

 

Föreningen Abu Nuwas, som grundades 2007 i Algeriet, är uppkallad efter poeten. Organisationens främsta mål var att avkriminalisera homosexualitet i Algeriet. Även om hans verk cirkulerade fritt fram till 1900-talets första år, publicerades den första moderna utgåvan av hans verk i Kairo 1932. I januari 2001 beordrade det egyptiska kulturministeriet att cirka 6 000 exemplar av böcker med Abu Nuwas homoerotiska poesi skulle brännas.

 

Om dikterna

 

Abu Nuwas, "mannen med de långa flätorna", var en fulländad hedonist. Han gav uttryck i sin diktning åt den förnyelseanda som präglade dåtidens arabiska kultur. Hans poesi kan bäst beskrivas som en stadspoesi kännetecknad av skriftlighet och rebelliska stämningar, i motsats till den muntliga och traditionella ökenpoesin som förhärligade beduinska, krigiska ideal.

 

Abu Nuwas diktning är en negation av etablissemangets sanningar. I "Abu Nuwas och djävulen" negeras religionens dogmer, och medan "Festens riddare..." gör narr av krigets anhängare ironiserar poeten över sociala orättvisor i "Den lyckosammes liv", och gör slut på sagans kärlek i "Dina likar förälskar sig inte i mina likar".  I "Vid den svarta stenen" gör poeten det omöjliga möjligt: han förälskar sig mitt under pilgrimsfärdens mest "förislamiska" moment, kyssen som riktas mot den svarta stenen hamnar istället på en kvinnas kind.

 

Många av förnyelserösterna under abbasiddynastin har varit ättlingar till perser eller greker. På en oklanderlig och raffinerad arabiska tog de avstånd från beduinska rasrenliga ideal och arkaismer. Deras texter är ett klart bevis på smältdegelns existens och på arabiskans mångkulturella blomstring som lingua franca en gång i tiden.

 

Abu Nuwas, eller ”arabernas Baudelaire”, som han kom att kallas av Adonis, föregick de första europeiska modernisterna med århundraden. Än idag inspireras många arabiska nejsägare av hans exempel.  

 

Hesham Bahari

 

 

VINET, LIVET, KÄRLEKEN

Nio dikter av Abu Nuwas

i tolkning av Hesham Bahari

 

 

Två religioner i en

 

Om du förälskar dig i en grekinna

se till att grekernas klädsel låna.

Blott hennes kyssar begär jag

för mitt tillfrisknande.

Min religion blandade jag med hennes,

likt vattnet som tillsätts vinet.

Nu önskar jag mig ingen annan,

o du som förtalar mig!

Av två religioner har jag gjort en.

 

 

Abu Nuwas och djävulen

 

Jag hade övermannats av längtan till min älskade

när hans brev plötsligt upphörde.

Att blott få höra någon uttala hans namn

kunde försätta mig i ett tillstånd nära döden.

Då kallade jag på djävulen och frågade honom:

”Ser du inte hur jag lider, hur mina ögonlock

av gråt och sömnlöshet har märkts!

Om du, som till sådant har förmåga,

inte ger mig min älskades kärlek åter

skall jag aldrig mera verser dikta,

eller till sång lyssna, och aldrig mer

skall vinet i mina ådror rusa.

Boken skall jag då begrunda

och i dess studier vandra och förnya,

fastan kommer jag att hålla, och bönen,

och min tid med goda gärningar fylla...”

 

Blott tre dagar flöt hädan

förrän den älskade låg i min famn.

 

 

Festens riddare ej krigets

 

Du mänska, svärd och krig är mig främmande

min stjärna vill roas och fröjdas.

Jag är inte att lita på, feghjärtad man

som sviker vid behov, som flyr sitt möte.

Ser jag fienden skymta rider jag min häst baklänges,

och inget vill jag veta om rustning, sköld eller hjälmar.

Mitt bekymmer, när deras krig blossar,

är kortaste vägen ur slaget.

Hade det gällt en fest, eller det klara vinet att dricka,

och till varje skönhet i silke klädd

om natten lyckan bringa,

då vore jag i sanning arabernas riddare.

 

 

Den lyckosammes liv

 

Den lyckosammes liv liknar honom så:

det rannsakas ena stunden för att sedan vaggas i trygghet.

Han trollar det fram ur ärmen som ett bröd

och lyfter det mot näsan,

sedan tar han det i famnen och samtalar.

 

Men om den fattige skulle nalkas honom för att be om hjälp,

- den stackaren har ju förlorat både mor och far -

då haglar piskrappen över honom från alla håll,

hans revben krossas och hans mustasch rycks bort.

 

 

Dina likar förälskar sig inte i mina likar

 

Hon skickade mig sitt sändebud.

— ”Ett bedårande sådant!”

Välkommen du som sänts iväg, du skönhetsbärare!

Jag förtrollade honom med ord, och han veknade och sade:

”Nu slår du in på irrvägar, Abu Nuwas,

dina likar förälskar sig inte i mina likar

när en vithyad skönhet

överlämnat sitt hjärta i deras händer!”

Flera sändebud följde efter varandra

med hennes befallning: ”Kom till oss!”

Jag nalkade hennes hov med skräck i hjärtat och hon sade:

”Har du förälskat dig i mitt sändebud, o Abu Nuwas!?

Du har visat mig det som ingen hade trott vara möjligt!”

 

 

Vill du göra pilgrimsfärden?

 

— Vill du göra pilgrimsfärden? frågade han.

— Visst, men även om Bagdads alla nöjen skulle gå under

kan jag, från Qutrabulls höjder, fortfarande se

Qubbat al-Furk och Salehiyya och al-Karkh
där alla Bagdads avvikare samlats,

fastän föga avvikande för mig.

Hur skall jag kunna göra pilgrimsfärden när lusthusen

och munkarnas vinkällare är strödda längs vägen?

Och låt oss säga att du ur Bagdads frestelser räddade mig,

vem kan rädda mig ur Tiznabazas? *

 

(Ett kloster söder om Bagdad känt för sina utmärkta viner. Ö.a.)

 

 

Inget fel i synden

 

Skaka av dig deras påhitt

och stig av ditt riddjur vid varje festligt tillfälle.

Begå inte av synderna de små

utan se till att, om du syndar, synda stort!

 

 

Utan ursäkt

 

Bland de levande ser jag mig själv leva livet

fastän ödet har ödelagt det mesta av mitt jag.

Det som i mig har dött stöttas av det som lever,

en grav för det som inte längre tillhör mig.

Min Gud, Du har alltid varit god mot mig

och i tacksamhet har jag brustit.

Måste jag lägga fram mina dåliga ursäkter för Dig?

Min enda ursäkt är att jag inga har.

 

 

Skål!

 

O, krukans ljusröda vin,

du sol i svarta natten,

tårdroppe på ögonlock,

paradisisk dryck!

 

En sol från gången tid

med saffransfärgad hy,

en persisk ögonsten,

du, min fängelsevän.

 

Mången barbar har jag sett

anlända från sina avlägsna byar

och förhäxas av krusets saft

för att aldrig mer återvända.

 

Vinet når sitt mål,
ansikte mot ansikte.

I lägeln har det tröttnat

på att vara ensamt.

 

Det sprider den beska lukten

av blommande malört och anis,

en dag när det klara ljuset

sipprar genom molnen.

 

Munskänk! Fyll min bägare
med trånad efter ett möte

med de flyktiga molnen!

 

Han vinkade åt mig

och menade saker

som sedan bättre sagts

i hans förföriska gång.

 

Några toner i en sång

ledsagad av flöjten

tystar ner allt skvaller.

 

En kyss

på en kind av honung

och en felfri midja

som sjunger om vinden.

 

Sången stillnar,

trummorna vaknar,

med fulländade takter,

lömska som djinner.

 

”Låt bli”, sade hon,

”att klandra mig!

Att roa andra är min plikt

i tiden som givits.

 

Så kom tillbaka!”

”Ack!” svarade jag,

”Vem kan bättre

än jag glömma...”

 

Din blick, denna brand

och glöden i dina ögon.

Men hur, säg, hur skall

du nu komma undan mig?

 

Min mask har du rivit

och hemligheten spritt.

Låt bli att klandra mig!

För snart tar sorgen slut.


Visdom och Skönhet mot Krig / Ett ode mot krig från 600-talets Arabien av Zuhayr ibn Abí Sulma

Ett ode mot krig från 600-talets Arabien

 

av Zuhayr ibn Abí Sulma
(ca 530 – ca 627 e.Kr.)

 

Visdom och Skönhet mot Krig

 

 

Foto: H Bahari, Sandhavet, Silicadalen, 2008

 

Utdrag ur kommande bok
Förislams sju Oden
al-mu’allaqát

 

Zuhayr ibn Abi Sulma

 

Zuhayr ibn Rabí’a ibn Abí Sulma tillhörde Muzayna-stammen, en underavdelning av Mudar-gruppen, som vandrade efter bete i arabiska halvöns västra delar på 500-talet e.Kr. Genom modern var han också knuten till Dhubyán-stammen (Ghatafán-gruppen). Till hans familj, som hade installerat sig på Ghatafáns betesmarker, räknades ett stort antal poeter: hans morbror, Basháma, hans far Abu Sulma och hans syster förutom hans bror Sulma och sönerna Ka’b och Bujayr. Särskilt Ka’b ibn Zuhayr gjorde sig känd senare med en lång panegyrik till profeten Muhammad. För att tacka och hedra Ka’b för sitt magistrala ode täckte profeten hans skuldror med sin egen burda (mantel), vilket gav dikten namnet ”Burdas Ode”. Det finns dock inga indicier på att Zuhayr själv skulle ha träffat profeten eller konverterat till islam. Hans ode har senare införlivats i de Sju Mu’allaqát, dikter som, enligt sägnen, hängdes upp förgyllda på Ka’bans väggar under hednatiden.

 

Zuhayr var älskad och hedrad av sin stam på grund av det stora medkännande han hyste för sina medmänniskor. Han blev känd för sin gränslösa godhet och generositet och ett rent hjärta inför livets påfrestningar. Hans dikter hyllade hjälpsamma, storsinta människor.

 

Det berättas att hans stamfränder alltid konsulterade honom innan de drog ut på razzior mot fientliga stammar, och vid återkomsten skänkte de honom den bästa delen av bytet, så pass att han befann sig, mot sin vilja, ägare till en stor förmögenhet i kameler och boskap. Men Zuhayr, olikt flertalet andra poeter från den tiden, deltog inte själv i stridigheterna.

 

För Zuhayr var känslolivets rikedom och ett fredligt sinnelag mer värda än all fåfäng ärelystnad och törst efter värdsliga ägodelar. Mot slutet av sitt liv såg han dock hur kriget rasade mellan ’Abs- och Dhubyán-stammarna, det krig som skulle vara i 40 år och som blev känt som Dáhis- och al-Ghabrá’-kriget. *  Zuhayrs ode komponerades som en stark appell till försoning mellan stammarna, och hans eloger gick främst till två framstående hövdingar vars ansträngningar hjälpte till att nå vapenvila: Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf från Banu Murra-klanen, Dhubyán-stammen, Ghatafán-gruppen. I sitt ode har poeten velat odödliggöra dessa hövdingars ihärdiga medlingsförsök och stora uppoffringar, som till slut lyckades stifta fred mellan ’Abs och Dhubyán och sålunda rädda många människoliv.

 

Som de flesta stora odena från den tiden öppnas poemet med en nasíb, en beskrivning av ödelagda lägerplatser och älskade kvinnors uttåg. Odet innehåller dock ingen rahíl, som brukar följa efter nasíben och beskriver en färd genom öknen och den resandes riddjur. Efter en lång eloge för de två hövdingarnas insatser för att nå vapenstillestånd, avslutas odet med en rad visdomsverser författade med åttioåringens ledsamhet. Um Awfa som dikten hänvisar till i första versen var Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid men vars barn alla dog i spädålder.

 

Den livslängd som traditionen tillskriver Zuhayr förklarar kanske visdomssatsernas besvikna ton i slutet av dikten. I odets första del, nasíben, håller poeten ett visst avstånd till sitt ämne jämfört med den tidens poetiska tradition. Helt annorlunda är tonen i den centrala delen, med starka och engagerade variationer på stamkrigets tema. Zuhayrs diktningsådra, så rättvist opartisk i sitt närmande till stammarnas mångfald och meningsskiljaktigheter, tillförsäkrade honom kalifen Omars beundran, som räknade honom till första rangen poeter, medan profeten Muhammad, av samma skäl kanske, beklagade sig över demonen som härjade i hans inre – möjligtvis skrämd av den poetiska ambiguitetens dubbla ansikte.

 

Arabiskan är till min kännedom ett av få språk som utvecklat monorimmet till fulländning. Ett ode på 100 verser behåller samma rim genom hela dikten. Zuhayrs ode rimmar på -mi, och versmåttet är tawíl, (långt). Att försöka återge versmått och rim i en översättning mellan språk tillhörande skilda familjer kan leda till att många av originaltextens betydelser går förlorade eller förvrängas. Dessutom att åstadkomma ett monorim i ett så långt ode är omöjligt på svenska. Man kan trösta sig med att det poetiska dväljs kanske mer i metaforernas oväntade bilder och flödets inbyggda allitterationer än i en meterns och rimmets tvångströja när dessa inte hör till mottagarspråkets poetiska normer. Zuhayr motverkade sina samtidas hämndlystnad och habegär med visdomsord och skönhet, och krigets offer på båda sidor kan bara hålla med honom om att ”Tungan utgör / hjältens halva, / hans hjärta / den andra halvan, / allt annat är bara / en bild av kött och blod.”

 

Hesham Bahari

 

Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008

 

Zuhayrs Mu’allaqa

Visdom och skönhet mot krig

Av Zuhayr ibn Abí Sulma (530-627 e.Kr.)
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

Har askan
efter Um Awfas eld *
på Hawmánat ad-Darráj
och al-Mutathallam
något mer att berätta,

   när spåren i Raqmatayn
efter hennes lägerplatser
sticker ut likt gamla,
nötta tatueringar
på handlovens ådror?

   Se, nu strövar storögda
antiloper och gaseller där,
medan deras ungar
frustande lämnar
sina legor.

   Där stod jag igen
efter tjugo år
av vandringståg, 
med ovisshet i hjärtat
före igenkännandet.

   Härdens svarta stenar
låg kvar där hon slagit läger
och spåren efter rännor
längs tältens sidor
ännu synliga.

   Och när jag kände igen
lägerplatsen
skänkte jag spåren
efter hennes boning
en fridens och lyckans hälsning.

 

   Se dig omkring, min vän,
kan du se kvinnor på uttåg
bäras i palankiner
till Jurthums vattenkälla
uppå berget?

   Under färden låg Qanán
och dess rasmassor
på höger sida,
Qanáns högland
och allt det rymmer
av tillåtna
och förbjudna nöjen.

   De steg allt högre upp
i sina bärstolar,
inrättade med stammens
antika tyger och prydda
med dyrbara, röda
förhängen, röda
som saven
från ett drakblodsträd.

 

   Uppför Súbán-höjderna
red de, hängande fast
vid kamelstonas
bakre lår, och
på deras gestalter syntes
de välföddas koketteri,
med affekterade miner.  

   Arla innan solen
hann stiga upp
gav de sig iväg
mot Rass-dalen och red
till nästa dags gryning.
Vägen var lika bekant
för dem som sträckan
mellan hand och mun.

   Deras skönhet ingav
behag och beundran
hos det seende ögat,
inbjöd till lekar,
en charmfull tavla
för blicken som söker
efter tecken.


   Vid var och en
av deras anhalter
lämnade de efter sig
flagor av färgade tofsar,
som prydde deras palankiner,
brandgula som krusbärsfrukten
innan den krossas.
   Framme vid kanten
av den djupa dammen
med dess klarblåa yta
slog de upp sina tältstänger
för att vila,
   sedan red de igen
genom Súbáns dal
för att genomkorsa den,
sittande på vackra sadlar
som tillverkats av Hiras
skickligaste hantverkare.

 

**

 

Jag svär vid helgedomen
runt vilken männen kretsar,
vid Huset som byggdes
av Quraysh och Jurhum, *
   att ni båda hör till Ghayz
ibn Murras hjältar, *
dessa som offrar sig
när stammen lider,
och som visar
hövdingskapets
rätta virke i seger
som under prövotider.

   Ni har försonat ’Abs’
och Dhubyáns söner, *
som förintade varandra
efter att ha doppat händerna
i den olycksbringande
parfymförsäljerskans mysk. *
   ”Om att skänka bort egendom
och sprida välgärningar
kan bringa fred”, sade ni,
”då kommer vi undan förintelsen,
   och vaknar
i den bästa fredens land,
utan att ha svikit vår börd,
begått olydnad eller brutit
mot blodsbanden.”
 

  Högst bland Ma’ads barn
och ädlast är ni!
Må ni alltid ledas
till välgångens bana!
Den som gör äran
till sin skatt
sig finner upphöjd. 
   Hundratals kameler
är priset för att
förbinda såren.
Och ni tvekade aldrig,
utan förbehåll gav ni allt,
ni som ej hade
begått något brott.
   Ni betalade vitet
för det spillda blodet,
ni som inte hade spillt
så mycket som
ett kopphorn.
  

   Från ert eget arv
skänkte ni bort hjordar
av renrasiga kameler,
och föl med märkta öron.
   Jag vill med mitt budskap
nå ut till våra allierade
liksom till Dhubyán,
och påminna alla och envar
om de eder som svurits.


   Försök inte dölja
era hemligheter för Gud,
och gömma dem djupt
i era bröst,
oavsett hur mycket
som där göms
kan ingenting
döljas för Gud.
   Han skjuter upp det,
skriver ned det på rullen,
förvarar det
till räkenskapens dag
eller så skyndar Han
på straffet här och nu,
på jorden.

 

**


   Kriget är det
som ni har lärt känna
och fått smaka på.
Om kriget är mitt tal
ej byggt på lösa
antaganden.
  Så fort ni tänder dess eld
sprakar det obarmhärtigt,
så fort det eggas blossar
det skoningslöst upp
och härjande. 
   Kriget kommer att mala er
som kvarnstenen nöter
lädersäcken under sig,
tvenne gånger om året
befruktas det
och båda gångerna
blir det tvillingar.
   Det kommer att föda er
olyckssöner värre
än ”’Ads rödhårige”,
han som slaktade
kamelstoet
och bringade fördärv
över sitt folk,
och det kommer
att låta dem dia
tills de blir avvanda.
  

   Er skörd av elände
blir större än den
som byarna i Irak
har givit folket
i grödor och penningar.
   Vid mitt liv! Till de högsta
har ni sällat er!
Husayn ibn Damdam *
har dragit vanära över er
och orättvist skadat er,
ni som visade avsky
för hans handlingar.
   Djupt i sitt hjärta
hade han närt
ett agg så stort
och väl dolt, i väntan
på att visa sig.
   ”Först gottgöra mordet
på min bror”, sade han.
”Sedan möta fienden
med tusen betslade
hästar bakom mig.”
   Han slog till och anföll
men skrämde blott
ett fåtal tält,
där underjordens
hämndgudinna slog läger
   hos ett lejon
med välfunna vapen
i handen och kompakt
hängande man
och vassa otrimmade klor.
   Djärv när orättvist behandlad
slår han till snabbt
med samma mynt,
övergrepp för övergrepp,
eller så försöker han
förhindra det.

 

**


   De vallade sina flockar
tills törsten infann sig
och på vägen till vattenhålen
sköljdes de av vedergällningens
vågor som förde med sig
vapen och blod
i stället för vatten.


   Sedan fullbordade de
sitt ömsesidiga dräpande,
där ingen skulle
den andre skona,
innan de gav sig av
till sina ohälsosamma
och motbjudande betesmarker.


   Vid ditt liv! Det var inte
välgörarnas spjut
som fick ibn Nahíks
eller Qátil al-Muthallams
blod att rinna.
   De har inte heller tagit del
i dödandet av Nawfal
eller Wahab eller
ibn al-Mukhazzam.
   Som blodvite
för var och en
av de döda
har jag sett dem
skänka sina kameler,
som klättrade mellan
trånga bergspass
till offrens släktingar,
för att blidka
hämndens furie.


   En väletablerad klan,
som värnar om sina grannar
när på natten
en dödlig fara hotar,
   generösa människor,
fria från hämndlystnad
och baktankar,
och som inte utlämnar
den skyldige
även om hans brott
mot dem
har begåtts.

 

**

 

Jag har tröttnat
på livets plågor,
och den som lever
åttio år har ingen
fader, bara leda.


   Jag vet vad dagen
är gjord av, och gårdagen
före den. Men morgondagen
kan jag inte förutse
hur den kommer att bli.


   Den som inte ägnar sig
åt allsköns smicker
slits sönder med gaddar
och krossas som under
fötterna på en kamel.


   Den som låter sin heder
gå före sina ägor
växer i heder, men om
han låter sig skymfas
måste han skymfen tåla.


   Den som meriter har
men snålar med dem
till sitt folk
blir ensam och utan stöd;
klander, skuld och hån
blir hans lott.


   Den trogne skall ej
frukta klander,
och den som låter
sitt hjärta ledas
till dygdens frid
kan ej vackla.


   Den som räds
dödens steg
faller ändå till slut,
även om han lyckas
klättra upp
på en stege till himmelen.


   Den som gör gott
mot de ovärdiga
skördar förolämpningar
i stället för beröm;
han kommer att ångra sig.


   Den som gör uppror
mot spjutets botten
kommer att lyda
dess vassa spets.


   Den som inte försvarar
sin jordplätt
med vapen i hand,
förlorar den,
och den som inte
förtrycker andra
blir förtryckt.


   Den som lämnar sitt land
lär ta fienden för en vän
och den som inte
visar sig själv respekt
blir aldrig högaktad.


   Oavsett vilket lynne
människan har
och tror att det går
att dölja för andra,
kommer det alltid att
förr eller senare blottas.


   Hur många tysta människor
som du ser
och som faller dig i smaken
uppvisar inte sitt rätta värde
så fort de talat.


   Tungan utgör
hjältens halva,
hans hjärta
den andra halvan,
allt annat är bara
en bild av kött och blod.


   Ingen visdom följer
på ålderdomens förvirring,
men efter den unges förvirring
finns det hopp kvar.


   Vi sporde och ni gav.
Vi bad igen och ni gav åter.
Men det kommer en dag
då man går miste om allt
för att ha bett om
för mycket, för ofta.

 

 Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008
 
 

Noter

 

* Um Awfa, Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid. Hon födde honom flera barn men alla dog. Han gifte om sig och skaffade två söner med sin andra hustru, Ka’b och Bujayr.

* Hawmánat ad-Darráj och al-Mutathallam, två orter i Najd.

* Raqmatayn, dualis till Raqma, namnet på två orter, den ena i södra Irak och den andra nära Yathrib (Medina).

* Jurhum-stammen sägs enligt legenden ha bott i dalarna kring Mecka och försett pilgrimerna med vatten och föda, samt hållit i Ka’bans nycklar. Quraysh-stammen (profetens) jagade bort dem från trakterna och tog över deras uppdrag för att bli Ka’bans beskyddare ett par århundraden före islam.

* ”Ni” här syftar på Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf, som betalade blodpriset för alla fallna krigare från sina egna flockar motsvarande flera tusen kameler för att få slut på dödandet.

* ’Abs och Dhubyán, två stammar som utkämpade Dáhis och al-Ghabrá’-kriget i över fyra decennier. Enligt legenden var anledningen till kriget ett vad om vilken häst som var snabbast, Dáhis eller al-Ghabrá’. Al-Ghabrá’s ägare lät sina vänner ligga i bakhåll för Dáhis och skrämma bort den så att al-Ghabrá’ kunde vinna tävlingen. Detta ledde till ett första mord som följdes av flera i fyrtio långa år.

* Parfymförsäljerskan hette Manshim och legenden förtäljer att hon sålde parfym till unga krigare från en viss stam, som bestämde sig att doppa fingrarna i den före varje slag för att göra dem odödliga, men de dog till sista man.

* Husayn ibn Damdam, bröt mot vapenvilan och hämnades mordet på sin bror genom att döda en man från den rivaliserande stammen, vilket fick kriget att åter blossa upp. 

 

 

Brittiska kvinnliga poeter / en antologi

"Att samla kvinnliga författare så här är ett fantastiskt sätt att kunna jämföra dem med varandra och hitta inspirationer dem emellan. ... det kliar i fingrarna efter att få läsa ännu fler brittiska kvinnors poesi." Frida Jönsson BTJ-häftet, nr 8
 
 
 
 
Ur en kommande antologi
 
BRITTISKA KVINNLIGA POETER
 
tolkningar av Lis Lovén
 
 

I denna bok presenterar poeten Lis Lovén sexton brittiska, kvinn­liga författare från Margaret Cavendish på 1600-talet till Jane Austen, systrarna Brontë, Ann Radcliffe, Beatrix Potter, Virginia Woolf med mera… Många är främst kända som romanförfattare. De har haft stor betydelse inom brittisk litteratur. För första gången är ett urval av deras lyriska verk samlat i denna antologi med brittiska kvinnliga poeter.

 

Letitia Elizabeth Landon
(1802-1838)

 

Hemligheter

 

Livet har mörka hemligheter: och de själar är få
Som inte ser skatter från någon sorg i världen.
En sorg tyst, ledsam, och oviss,
Ändå färgar den dåtiden från förr.
Vi ser ögat betvingat, det inövade leendet,
Ordet väl avvägt före det passerar läppen,
Och känner ej de inre svårigheterna:
Och där pågår det oupphörligt, och rädslor
I kommande tider: för tiden är outhärdlig,
Den hämnas, och förråder.

 

 

Letitia Elizabeth Landon (1802-1838)


L.E.L. är de initialer hon är bättre känd som. Hon var visst brådmogen, om det kan vara av nytta att känna till. Många fann att hennes svar ofta var korrekta och lärda. Hon kallades inte snygg men hennes ögon var kända för att utstråla intelligent glans, och det kan vara mycket värt. Det anses att hennes enkelhet kan missförstås när det kommer till hennes poesi. Hon föll i glömska men började diskuteras av Germaine Greer och väcktes till liv igen.

 

 

 

Sarah Flower Adams
(1805-1848)

 

Han sänder sol

 

Han sänder sol, han sänder regnets skur,
Båda behövs för blommans tur:
Och både glädje och tårar kan flöda
För att ge själen bruklig föda.
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Kan barn som älska förebrå
Med sorl av tillit och kärlek de få?
Skapare! Jag skulle alltid vara
Kärleksfull och lita på dig bland barnens skara:
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Oh, aldrig att jag över livet ska klaga,
Men att det blir mitt det kan du laga.
När skuggan faller kall likt död
Jag ändå sjunger, vid avskeds nöd,
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!

 

 

Sarah Flower Adams (1805-1848)

författade bland annat flera psalmer, varav en är Närmare gud till dig. Musiken är komponerad av John Bacchus Dykes. Hon var även verksam som skådespelerska. Dog vid 43 års ålder även hon av tuberkulos.

 

 

 

Margaret Cavendish,
Hertiginna av Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)

 

Atomers vikt

 

Om atomer är så små, som litet nånsin kan bli,
Då kan mängden hos materien ej vara bryderi:
Och om samma materia innehåller samma (tänkt rätt)
Då måste varje atom väga lika lätt.
Då måste mängd, kvalitet och vikt, ja allt
Mötas samman i var atoms gestalt.

Att hopa flera former av atomer skapar en annan Form.
Flera former atomer sätts nu ihop,
När samman de är, det ger upphov till Form av annan kvot.
För när dessa former samsas, blir de egenhet i mängd,
Denna väv påverkar varje skapelse i sin fulla längd.

 

 

 

Margaret Cavendish, Duchess
of Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)


var hovdam hos drottningen av Frankrike. Hon var feminist, filosof och stolt över sitt vetenskapliga intresse. Hon behandlade många ämnen och var en av de första som skrev en science fiction. Under en tid då de flesta kvinnor skrev under manlig pseudonym skrev hon under eget namn. Hon kritiserade det ”mekaniska” tänkandet och trodde på vitalismen. Hon var även motståndare till djurförsök. Någonstans har hon skrivit att hon ville att hennes personlighet skulle uttryckas genom hennes kläder…

 


Ny Bok: SKUTAN, noveller av Turhan Kayaoglu

Ny Bok
 

Skutan är en novellsamling bestående av åtta korta berättelser. De flesta utspelar sig i den egeiska regionen av Turkiet, även storstadsmiljöer från Istanbul och Stockholm förekommer. Hans gestalter rör sig i ett fascinerande landskap där historia och antikens myter är närvarande. Boken har ett motto från Heidegger, drabbande i sin isande beskrivning av att ”tänkandet” kan få människan att förlora sin omedelbara hemkänsla i tillvaron. Det är detta som drabbar flera av författarens gestalter, här finns en existentiell oro och förgänglighetskänsla, en upplevelse av ”intighet”. I bokens titelnovell väljer huvudpersonen Okan, trots allt han har i livet, till sist att försvinna spårlöst i havet. …  Dessa okonstlade noveller är både personliga och läsvärda. 

Mikael Wallin / BTJ-häftet

 
 
 
Noveller
 
av Turhan Kayaoglu
 
152 s / Hft med flikar
Utgivare Alhambra
 
 

Förgängligheten och tillfälligheternas roll i människans liv går som en röd tråd genom Kayaoglus noveller. Det är rika texter som berättar om storstadsmänniskans existentiella frågor och människors enkla men värdiga liv på landsbygden. De handlar också om kriget, döden och exilen. Men livet och naturen är ändå närvarande. Man färdas i tiden, drömmarna, kärleken och myterna i den magiska realismen som författaren skapar med ett ömsint språk.

 
 
 
 
 
Turhan Kayaoglu är född i Istanbul, studerade statsvetenskap i den ansedda fakulteten Mülkiye i Turkiet. Började tidigt med journalistiskt arbete och var chefredak­tör för den vänsterorienterade dagstidningen Demokrat innan han 1981 kom till Sverige som politisk flykting. I Sverige arbetade han som arkivarie på Dagens Nyheter 1983-1998 och skrev under samma period som frilansjournalist artiklar och kåserier i DN samt i tidningar och litterära tidskrifter i Turkiet. Han flyttade tillbaka till Turkiet 1998 och återvände efter tio år till Sverige 2009. Sedan dess har han varit verksam som författare och översättare. Kayaoglu har givit ut en diktsamling och tre romaner på turkiska och översatt elva böcker till och från turkiska. 
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
 
Du kan också mejla din beställning till alhambra@alhambra.se

Ny Bok: En hyllning till den vilda mumien, av M. Afifi Matar

NYHET

 

 

 

En hyllning till den vilda mumien


– Fängelsedikter –

 

av Muhammad Afifi Matar

 

BTJ:s recension

Den egyptiske poeten Muhammad 'Afifi Matar (1935–2010) … är ett intressant författarskap som med sitt surrealistiska bildspråk för tankarna till såväl Rimbaud som Lorca. … Matars poesi anses vara svårtillgänglig, men han är också en jordnära poet som i sina dikter tar in intryck från sin uppväxt i Nildeltat. Ämnet för hans dikter är i grunden av existentiell art och visar på människans styrka i tider av förtryck och lidande. Kombinationen av komplexitet och enkelhet gör Matar till en mycket intressant och inspirerande poet. Bo Gustavsson har skrivit ett belysande förord. Översättningen är lyhörd och rytmiskt följsam. / Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2022. Lektör Jonas Herrlin 

 
 
 

Med En hyllning till den vilda mumien – Fängelsedikter introduceras den egyptiske poeten Muhammad Afifi Matar (1935 – 2010) på svenska. 1998 tilldelades han al-Owais-priset, arabvärldens främsta litterära utmärkelse som även gått till Mahmoud Darwish och Adonis.


Afifi Matar föddes i byn Ramlat al-Angab i Nil­deltat. Barndomens landskap med floddeltats växt- och djurliv är också landskapet i hans poesi. Samtidigt kontrasteras den lyriska sensibiliteten mot historiens och politi­kens grymma realiteter. Det skapar den speciella dynamiken i hans diktning.
Under Anwar Sadats tid vid makten utvisades han på grund av sin kritik mot regimen. Han bosatte sig i Bagdad och återvände efter sex år till Egypten. 1991 fängsla­des han anklagad på falska grunder för delta­gande i en komplott. Han dömdes då till flera års fängelse. Hans fängelsedikter utgör en höjdpunkt i författarskapet. Men Matar är inte någon politisk eller ideologisk diktare utan han söker existensens djupare mening. Trots förtryck och lidande är han framför allt en livsbejakande poet.

 

Jag ser att solens fotsteg
är vidare än tragedins rike,
djupare än det rostiga hölje
som samlats på jordens bröd,
mer fjärran än sista frågan,
närmare än lungornas andning.

 

 

  

 
 
En hyllning till den vilda mumien
 
Fängelsedikter
 
av Muhammad Afifi Matar 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

i samarbete med Bo Gustavsson

 Förord av Bo Gustavsson

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Ny Bok: "Utsikter" av Christian Munthe

Ny Bok från Alhambra
 

Christian Munthe (f. 1962) är professor i praktisk filosofi, musiker, kompositör och författare. Han har mottagit ett flertal priser för sin skrivkonst. Samlingen Utsikter innehåller åtta särdeles väl skrivna noveller vari vi får följa människor i olika prekära och allmänmänskliga situationer. … Om människor och deras gemenskap, deras hemvist och att inte tillhöra är några av de frågor texterna kretsar kring. Till sist, ett knippe noveller med ett rikt tankegods som pockar på omläsning och  boksamtal, stilistiskt mycket njutbara. / Fredrik Wolf / BTJ-häftet

 
 
 
UTSIKTER
 
noveller
 
av Christian Munthe
 
240 sid. / Hft med flikar
 
Utgivningsdatum januari 2022
 
Kan förbeställas hos bokhandlarna.
 
 

Havsbandet utmanar prövade öbor med tid, glömska, väder, strandgods och vrede.  På två procent socker överlever onkel Avrum, Solomon och Leah förtryck, flykt och sina egna val.  Sanningen är till salu, men Oskar Kamp kommer till vetenskapens räddning.  En glömd fartygskatastrof och ett möte på Djurgården får Hermés-scarfen att falla som en slöja och beseglar pojken Sinas framtid.  Pandemins flimrande skärmar och osäkra uppkoppling binder familjen samman och tvingar dem i sär, medan fantasin fyller i där bandbredd och samhälle brister.  En lojal medborgare får slutligen sin rättmätiga vila i nationens trygga sköte. Mänsklighetens sista flykt kräver Jonna Gudridsdotters offer, maskinernas bistånd och ett omöjligt val med självskrivet slut.  Alltmedan vålnaden väntar med viskningen redo i det uråldriga templets febriga hjärta.

 

I åtta fristående noveller flätar Christian Munthe samman teman om flykt, hav, vyer, våld och framtid till en tät väv om människans villkor och utsikter.

 

 

Christian Munthe har skrivit sedan ungdomen men debuterade skönlitterärt 2020.  Hans noveller har vunnit flera tävlingar och publicerats i antologier på olika förlag.  Uppvuxen i Stockholms skärgård, delar han numera sin tid mellan Berlin och Göteborg, där han är verksam som filosof.  Utsikter är hans debutbok som skönlitterär författare.


Höstens böcker: Judits slavinna, ny bok av René Vázquez Díaz

Höstens böcker!

 

 

Judits slavinna

 

René Vázquez Díaz

 

Utgivare: Alhambra

Hft med flikar / 168 sidor

 

 

 
 
 

Enligt Bibeln bodde den fromma änkan Judit i en mindre stad i Judéen. Staden belägras av en övermäktig främmande här och de blockerade invånarna försmäktar av brist på mat och vatten. Judit ger sig in i fiendelägret och dödar Holofernes, deras överbefälhavare.

 

Men skulle vi se Judit som en räddare av sitt folk om hon inte hade haft med sig sin slavinna, en gåtfull kvinna vars namn vi aldrig får veta? I denna roman uppvisar de en blandning av alla ingredienser man finner i kärleken: trofasthet och svartsjuka, sårade känslor och brinnande passion. Vi följer dem under deras djärva tilltag, med alla de faror det innebär att kasta sig ut i ett hopplöst mordföretag.

 

Judits slavinna är en ömsint skildring av kärlekens väsen, dess våndor och lyckostunder i en fientlig miljö. Romanen utspelar sig i biblisk tid, men den följer inte Bibelns apokryfa berättelse och kan läsas som om allt händer i dagens värld. Många författare har genom århundradena skapat nya versioner av Judits bragd. Judits slavinna aktualiserar uråldriga motsättningar mellan gudar och människor, härskare och underkuvade, renläriga dogmer och häftiga begär. Det blir ett samvetsdrama om avsky för en ockuperande övermakt.

 

I den fria berättelsens form frammanar Vázquez Díaz något som kanske förtigits i Bibeln om Judits och slavinnans mytiska seger. En seger som störtar dem i fördärvet.

 

 

René Vázquez Díaz föddes på Kuba 1952 och är bosatt i Sverige sedan 1975. Han är romanförfattare, essäist, översättare och kulturjournalist. År 2007 mottog han i Paris Radio Frances Internationales Juan Rulfo-priset för romanen Välkommen till Miami doktor Leal och 2011 fick han Skåne-bokhandlarnas författarpris för Städer vid havet, krönika över en irrfärd (Alhambra, 2011).

 
 
 Boken kan beställas i bokhandeln.

Höstens böcker: "En flod till hjärta", stor roman från Bangladesh av Dilruba Z. Ara

Höstens böcker! Stor roman från Bangladesh!
 

En flod till hjärta

 

Dilruba Z. Ara

 

Hft med flikar / 368 sidor

Boken kan beställas i bokhandeln 

 
 
 

Gulab Ganja är namnet på den by i Bangladesh, belägen vid en flod, där handlingen i denna roman tar sin början. I en traditionell, muslimsk och välbärgad familj, som redan är välsignad med söner, föds en dag en efterlängtad flicka. Men det är något djupt oroande med hennes yttre, som ska komma att bestämma hennes öde...

 

 
 

Född i Dhaka, Bangladesh, flyttade Dilruba Z. Ara till Sverige vid tjugo års ålder. Hon utbildade sig vid Göteborgs universitet och arbetar nu som lärare i engelska och svenska som andra språk. Hon är bosatt i Lund och skriver både prosa och poesi, översätter och är också en driven konstnär.  En flod till hjärta är Aras egen översättning av sin första roman A List of Offences, (UPL, Dhaka, 2006). Ytterligare en roman på engelska, Blame (2015) och novellsamlingen Detached Belonging (2016) har blivit publicerade av UPL.

 

En flod till hjärta har översatts till grekiska och spanska och blivit en bästsäljare i den spansktalande världen.

 

Om bokens engelska original

A List of Offences

 

A List of Offences is a magical river that whispers ancient desires.”

Poppy Musuraki, Athens, Eleftherotypia

 

“Dilruba Ara is rapidly on her way to becoming an important name in contemporary literature. Her novel A List of Offences (2006) is a tour de force in storytelling…  The description of the social and geographical milieu is a wonder of detail and expressive depiction. The pace is more akin to the great novels of the nineteenth century than the movie-inspired fast cuts of contemporary prose.”

Claes-Göran Holmberg, Literary Critic and Professor of Comparative Literature,

Lund University, Sweden

 

“A world-class book, by turns evocative, chilling, informative, humorous, inspiring and brave… Bangladesh has produced a great writer and a magical masterpiece of a book, which will come to be considered as one of the few classical novels born from the Indian subcontinent.”

Anna-Karin Herbert, Senior Lecturer in Psychology, Kalmar University, Sweden

 

“This remarkable author, Dilruba Ara, embraces the reader in a wonderfully rich cloth of people, places and narrative events magnificently woven with a language akin to that of the classical twentieth-century novel, yet original and empowered by spellbinding artfulness.”

Sven Strömqvist, Professor of Linguistics and Language Acquisition and Vice-Chancellor, Lund University, Sweden

 

“This book is exquisitely and powerfully written – well deserving of the book hitting the top ten list in South America. Dilruba Z. Ara is an exhilarating writer with a gift for irony and a gentle, perceptive heart. A List of Offences is a gritty book, where beauty and strength come to life. The customs and food and smells of the city; We can imagine we are there, and we can share in the sights, the smells, and the challenges Daria had to experience.  This story will make you smile yet cry and will touch you deeply. It will remind us of the problems other people go through and give us insight of other countries.”

Barbara R. Cochran, in Pacific Book Review

 

“Reading Dilruba Z. Ara’s captivating book, one seems to be in the realm of South American magic realism. But this is another kind of realism, quite different, though just as sensual: oriental…A fascinating family saga, written in beautiful prose.”

José Luis Muñoz, Novelist, Madrid, La Soledad del Corredor de Fondo

 

Ny bok - Hyllning till Katalonien av George Orwell

 

 

Översättning av Ingemar Johansson

316 sidor 

Utgivare www.marisma.se 

 

I december 1936 anländer Orwell till Barcelona i Spanien för att som journalist rapportera om det inbördeskrig som rasar i landet. Men snart ansluter han sig till arbetarmilisen, för att som soldat försvara den republikanska regeringen mot Francisco Franco och de andra kuppmakarna. Beväpnad med ett tyskt mausergevär från 1896 skickas han ut till fronten – och beskriver den brist på mat, disciplin och utrustning som där råder. Det är en av flera överraskningar som väntar honom, och snart ska Orwells idealism krocka med verkligheten på ett sätt han aldrig kommer att glömma.

 

När han efter 115 dagar vid den aragonska fronten återvänder till Barcelona, beskriver han den paranoida stämning som tagit staden i sitt grepp. Det rensas bland de egna leden, vänner kastas i fängelse och gatustrider bryter ut när Komintern och de Stalintrogna partierna kräver att Orwells milis ska lägga ner sina vapen.

 

Denna klassiker är en stark ögonvittnesskildring av det inbördeskrig som kom att förebåda 1900-talets stora kraftmätning.

 

__________

“En av Orwells allra bästa böcker och kanske den bästa boken som skrivits om det spanska inbördeskriget.” The New Yorker

 

Hyllning till Katalonien är … en personlig nyckel till Orwells senare verk Djurens gård och 1984.”

Carl Axel Westholm i Upsala Nya Tidning


Utdrag ur "Ibn Arabi och resan utan återvändo"

Utdrag ur
 
 
"Ibn Arabi och resan utan återvändo"
 
av Claude Addas
 
översättning av Hesham Bahari
 
 
 
 
 
 
Min trogna tjänares hjärta rymmer mig
 
 
“Den som inte kontemplerar teofanierna med hjärtat förnekar dem.” Ogripbara, bländande, ger sig teofanierna tillkänna bara för hjärtats öga – det andliga hjärtat, förstås, om vilket Ibn ‘Arabí skriver: “Vet att hjärtat är en polerad spegel, en fullständigt okorrum­perad yta.” Ett “gudomligt yttrande” ofta citerat av muslimska mystiker bekräftar att “Min himmel och Min jord kan inte rymma Mig, men Min trogna tjänares hjärta rymmer Mig.” Så klart och genomskinligt är detta hjärta att Han kan se Sig själv i det, så rymligt att Han kan vistas där! Den Fullkomliga Människans hjärta är samtidigt de andliga kunskapernas organ och Guds tempel. Förvisso. Men ogynnsamma väderförhållanden fräter sönder metallen, och egot och de passioner det genererar kommer sakta men säkert att fräta sönder hjärtat. Av teofaniernas oupphörliga flöde som ständigt bestrålar hjärtat för varje fraktion av en sekund, förblir det inerta och motsträviga hjärtat dessvärre oberört. För att återuppliva det och återge det dess ursprungliga genomskinlighet finns bara ett sätt, en enda utväg: utplåningen av denna mäktiga illusion som är egot. Låt oss återkalla denna hadíth som vi redan hört beträffande de “hjältar” som har brutit sönder sina “avgudabilder”, d.v.s. sitt “ego”: “För den jag älskar är Jag hans syn med vilken han ser…” Den vars syn är Gud, anmärker Ibn ‘Arabí, ser Gud genom Gud. Med hjärtat renat från den köttsliga själens tillväxt “uppfattar gnostikern ständigt teofanierna i den aldrig upphörande uppenbarelseprocessen.”
 
 
Vid det här laget borde vi ha insett att även om alla varelser är Guds behållare, är de inte det på jämlik fot. Deras väsentliga “anlag”, som de besitter i all evighet, bestämmer deras förmåga att mer eller mindre troget reflektera “Den som uppenbarar sig”, al-Mutajallí. “Jag efterkommer den uppfattning som Min tjänare har av Mig”, lyder ett “gudomligt ytt­rande”. Liksom vattnet nödvändigtvis tar efter behållarens färg, observerar Ibn ‘Arabí beträffande denna hadíth att teofanierna är formade efter den behållare som tar emot dem och vars konfiguration de äktar sig med. Av det följer att varje människa bara kan känna eller igenkänna endast den Gud som hon förmår rym­ma och som Ibn ‘Arabí kallar den “Gud som skapas i trosföreställningarna”: “Denna Gud som skapas i trosföreställningarna är densamma vars form innebor hjärtat, det är den som uppenbaras för hjärtat och som det känner igen”; “Om Gud ­uppenbarar sig för hjärtat i denna trosföreställning blir Han igenkänd, i annat fall förnekar det Honom.”
 
 
Gnostikern ser till att överskrida den åsidosatta och förnekade Gudens tragedi. Han har fullt ut införli­vat betydelsen av den Koranvers som intygar att “vart ni än vänder er finner ni Guds anlete”. (2:115) Han vet, eller snarare ser han att det inte finns en plats i universum som inte är en epifanisk sådan. “Alla de förnimbara och begripliga formerna är orter för Hans uppenbarel­ser.” Följaktligen saknar ingenting en stöd­punkt in divinis: “Det gudomliga stödet består i det faktum att Namnen stöttar uppenbarelsernas behållare på vilka de utövar sin verkan.” Denna “stödpunkt” – d.v.s. Namnet som “styr” varelsen i det stundande nuet – utgör varje tings “särskilda sida”, dess “innersta väsen”: “Varje verklighet i världen är ett tecken som leder oss mot en gudomlig verklighet, som är stödpunkten för dess existens och målet för dess återvändande”; “Det finns inte något ting som skulle kunna sakna någon sida av Honom – må Han prisas! Han är denna sidas verklighet.” Därav avgudadyrkan: varje förnimbart eller begripligt ting kan vara ett objekt för dyrkan på grund av denna gudomliga sida som den besitter och som är själva detta som i henne är dyrkat. Och Ibn ‘Arabí bekräftar vidare: “I varje dyrkad besitter Gud en sida”; eller också: “Gud är det dyrkade i allt som dyrkas.” Oavsett vilken kult människorna ägnar sig åt, säger Ibn ‘Arabí, är det alltid Gud de dyrkar, antingen de vet det eller ej.
 
 
Mitt hjärta har öppnat sig för varje bild:
En prärie för gaseller, ett kloster för munkar,
Ett tempel för gudabilder, en Ka‘ba för pilgrimer,
Toras rullar och Koranens blad.
Jag följer kärlekens religion, åt vilket håll
Dess karavaner än vänder sig.
Ty kärlek är min religion och kärlek är min tro.
 
(Ur Tarjumán al-ashwáq / Begärens tolk)
 
 
Låt oss dock akta oss! Den ekumenism som bekräftas av denna berömda dikt är inte – oavsett vad Ibn ‘Arabís belackare, men även vissa av hans beundrare, säger – en inbjudan till språkens förvirrande förväxling. Inget är mer främmande för Futúháts författare än den konturlösa synkretism vars senaste avatar kan läsas i New Age-litteraturen. Om i varje form av trosyttring, i ordets bredaste betydelse, den andliga sökaren kan uppfatta en manifestering av den universella Verkligheten, håller han sig inte desto mindre fast vid sin egen Lag. Denna Lag påbjuder honom en bestämd form av dyrkan som han rigoröst efterföljer; men den intygar också att “er Herre har befallt, att ni inte skall dyrka någon annan än Honom.” (Kor. 17:23) Och här gäller det inte – tvärtemot den gängse uppfattningen – ett föreskrivande dekret (som man allt­så eventuellt inte skulle behöva lyda) utan att ålägga varelserna en omistlig statut. Ingen kan undandra sig den. Alla människor, kommer Ibn ‘Arabí fram till, dyrkar Gud – inklusive de som intygar att de vägrar göra det, inklusive avgudadyrkarna – eftersom sådan är hans oförytterliga vilja. Alla varelser är alltså slutligen förutbestämda till den gudomliga Barmhärtigheten i vilken de tagit emot existensen genom den “Barmhärtiges utandning”.
 
 
 
 
 “Den som närmar sig makthavarnas dörrar blir förförd.”
 
 
 
Till den sammankomst som Gud har bestämt för dem, är alla närvarande: araber, kurder, iranier… En ort för bön och andakt är helgedomen i Mecka också en mötesplats där en mångfald etniciteter, språk och kul­turer umgicks sida vid sida. I likhet med många pilgrimer såg Ibn ‘Arabí till att dra nytta av sin vistelse där för att utöka sina kunskaper och fördjupa sig i studiet av hadíth. Två år kommer att förflyta innan han bestämmer sig för att gå vidare. Under denna långa vistelse ser nya verk ljuset. Förutom Futúhát, vars redigering han redan påbörjat, skriver han den 27 januari 1203 “Helgonens prydnad”, dedicerat till två disciplar varav en är Habashí. Skriften handlar om via purgativas fyra pelare: tystnaden, avskildheten, fastan och vakan.
 
 
Betyder det att om vi avstår från att tala, undviker att umgås med våra likar, slutar äta och sova, då upp­når vi helgonens rang? Alla mästare är eniga om att dessa tillvägagångssätt hjälper till att döda den “gamla människan”. Men om sinnenas askes är det oeftergivliga villkoret för all andlig metamorfos, är det bara i det mentalas tystnad, understryker Ibn ‘Arabí, i glömskan av jaget, i intellektets fasta och i hjärtats vaka som den förnyade skapelsens underverk fullbordas och den Fullkomliga Människan återföds.
 
 
Mindre än ett år senare redigerar Ibn ‘Arabí Rúh al-quds, (“Episteln om den heliga Anden”), vilken som nämnt ägnas hans andalusiska och maghrebinska mästares helighet, eller borde vi säga enkelhet. Sedan skriver han 1204 Táj al-rasá’il, (“Epistlarnas krona”), åtta brev på rimmad prosa adresserade till Ka‘ban, vars värdighet han hyllar. Till dessa verk tillkomna i ett enda utkast, och till de vars redigering, påbörjad i väst, han nu avslutar, måste vi lägga Tarjumán al-ashwáq, (“Begärens tolk”). Det är faktiskt mycket senare, i slutet av år 1214, som denna lilla samling “sonetter” blev nedskrivna. Men det var först under 1202, vid Ka‘bans skugga, som poeten satte till världen dessa kär­lekssånger där han, utan vidare återhållsamhet, av­slöjar dessa passionens svallvågor som konsumerar honom.
 
 
Med all respekt för de som inte kan se mer än en “esoterismens grammatiker” i honom, är Ibn ‘Arabí ock­så, eller, rättare sagt, är han först och främst en andlig mästare överväldigad av kärlek. Det är länge sedan, förstås, som Guds passion besitter och styr honom. Men denna natt, när det gudomliga Mysteriet uppenbaras för honom i en ung persisk flickas skepnad, vid namn Nizám, [Ordning, Harmoni], eklaterar hans brinnande begär i ett poetiskt flöde. Behöver vi precisera att den hövliga, sensuella kärleken, som kommer i dagen i varje vers i Tarjumán bara är det symboliska uttrycket för den outsägliga och ohållbara längtan efter Gud? Förvisso är det väl mötet med en varelse av kött och blod som Ibn ‘Arabí beskri­ver i Tarjumáns prolog; en kvinna som han inte räds att lovprisa, lika mycket för hennes fysiska skönhet som för hennes själs nobless. Som Corbin har visat i några mycket vackra sidor i L’Imagination créatrice, är det en Sophia divine som Shaykhen förlorar sig i och vördar i Nizáms skepnad. Detta är givetvis ingen tvungen att tro på! Konfronterad med illvilliga, kränkande antydningar från några stridslystna jurister, ser sig Ibn ‘Arabí nödgad att författa en detaljerad kommentar till denna samling, vers för vers, som bevis på hans rena avsikter.
 
 
Översatt 1911 till engelska av Nicholson och sena­re delvis till franska, har Tarjumán blivit väl sett i väst. Inte minst det arbete som Corbin ägnat Ibn ‘Arabí har starkt bidragit till verkets uppskattning. Denna en­tusiasm är fullt berättigad: Tarjumán räknas till den klassiska arabiska poesins mästerverk. Boken representerar dock en försvinnande liten del av Ibn ‘Arabís enorma poetiska produktion. Indelad i ett flertal sam­lingar, utspridd i otaliga handskrifter på allmänna och privata bibliotek, återstår en stor del av Ibn ‘Arabís poetiska korpus faktiskt att utforska. Denna stora dispersion av manuskripten är också, tvivels­utan, resultatet av de villkor som ledsagade skrivandet: improviserade alltefter en irrande tillvaro, verser komponerade var som helst, när som helst. Ibn ‘Arabí kommer förresten att återsamla större delen av sin poe­tiska produktion i en unik huvudsamling, “De gudomliga kunskapernas Samling”, som olyckligtvis inte har återfunnits i sin helhet än idag.
 
 
Det är under hans ungdom, i väst, som Ibn ‘Arabí upptäcker sin poetiska ådra, den som “Boken om den nattliga resan” – redigerad i Fès 1198 – får att träda fram. Det innebär att hans poetiska kall infann sig långt före hans möte med den unga iranska kvinnan i Mecka. Hans poetiska anlag har sin källa i en vision som han beskriver i “De gudomliga kunskapernas Samlings” långa och täta förord:
 
 
“Jag började tala med poesins språk (shi‘r) efter att jag hade sett en ängel i drömmen, som hade med sig till mig ett stycke vitt ljus; som om det hade hämtats från solen. ‘Vad är detta?’ frågade jag. ‘Det är Poeter­nas sura (al-shu‘ará)’, fick jag för svar. Jag svalde lju­set och jag kände hur ett hårstrå (sha‘ra) växte genom mitt bröst in i min hals och ut ur min mun. Det var ett djur med ett huvud, en tunga, ögon och läppar. Det sträck­te ut sig tills det nådde de två horisonterna med sitt huvud, den östra och den västra. När jag återfick medvetandet, deklamerade jag verser som inte föddes ur någon reflektion eller någon intellektualisering. Allt­sedan dess har denna inspiration aldrig upphört att verka.”
 
 
Ingen behöver vara en bevandrad arabist för att konstatera att nyckelorden som strukturerar denna berättelse är morfologiskt besläktade: Shu‘ará, “poe­terna”, är titeln på den koranska suran som Ibn ‘Arabí sväljer; sha‘ra är “hårstrået” som växer ur denna gudsgemenskap; och shi‘r är “poesin” som denna vision ger liv åt. Denna text blir dock inte begriplig förrän vi har jämfört den med åtskilliga passager i Futúhát där Ibn ‘Arabí använder sig av “hårstråets” metafor för att förklara det muhammedanska Inseglets funktions subtila och omärkbara karaktär, som är likartad med avseende på den initiationsmässiga funktion som Ibn ‘Arabí tilldelar den “heliga” poesin. På samma sätt som hans inlägg i helgonskapets sfär lånar underjordiska gångar, är det genom antydningar och symboler som Inseglet måste uttrycka sig, så att ing­en ogudak­tig blick skall kunna vanhelga det hemliga budskap som han adresserar till al-awliyá, de två horisonternas helgon. I grunden mångtydigt erbjuder det poetiska språket, mer än någon annan form av diskurs, okränkbarhetens nödvändiga garantier: bara de rena själarna vet att framgångsrikt avkoda de gåtor och symboler som livnär detta språk.
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare
 
 

Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. alhambra@alhambra.se

RSS 2.0