Emel Mathluthi: Jag är fri och mitt ord är fritt

 
 
Emel Mathluthi - Jag är fri och mitt ord är fritt

Jag är de fria som aldrig är rädda

Jag är hemligheterna som aldrig dör

Jag är rösten för dem som inte ger upp

Jag är meningen mitt i kaoset

 

Jag är de förtrycktas rätt

Som såldes av dessa hundar

Som stjäl folket på deras dagliga bröd

Och låser dörren för idéerna värld

 

Jag är fri och mitt ord är fritt

Glöm inte priset för brödet

Och glöm inte orsaken till vårt elände

Glöm inte vem som har svikit i tider av nöd

 

Jag är den röda rosens hemlighet

Vars färg årstiderna förälskat sig i

Vars doft har spritts med floden

Och som spirade som en eld

För att kalla på de fria

 

Jag är stjärnan som lyser i mörkret

Jag är en törn i förtryckarens hals

Jag är en vind som berörs av elden

Jag är själen för dem som inte glömts bort

Jag är rösten för dem som inte har dött

 

Låt oss göra lera ur stål

Och med den grunda en ny kärlek

Som blir till fåglar

Som blir till ett hem

Som blir till vind och regn

 

Jag är världens alla fria människor samlade

Ohejdbar som en kula

 
 
Translated by Chris Gratien
 

أمال مثلوثي - كلمتي حرة

انا احرار ما يخافوش
انا اسرار ما يموتوش
انا صوت إل ما رضخوش
انا في وسط الفوضى معنى
انا حق المظلومين
يبيعو فيه ال ناس كلاب
الي تنهب في قمح الدار
و تسكر في البيبان
قدام وهج الأفكار

انا احرار ما يخافوش
انا اسرار ما يموتوش
انا صوت إل ما رضخوش
انا حر و كلمتي حرة
انا حر و كلمتي حرة
ما تنساش حق الخبزة
و ما تنساش زارع الغصة
و ما تنساش خاين الويل ......

انا احرار ما يخافوش
انا اسرار ما يموتوش
انا صوت إل ما رضخوش
انا سر الوردة الحمراء
الي عشقو حمرتها سنين
الي دفنو ريحتها نهار
و خرجت بلحافها النار
تنادي عالأحرار

انا وسط الظلمة نجمة
انا في حلق الظالم شوكة
انا ريح لسعتها النار
انا روح إل ما نسيوش
انا صوت إل ما ماتوش
نصنع مالحديد صلصال
و نبني بيه عشقة جديدة
تولي أطيار
و تولي ديار
و تولي نسمة و امطار

انا احرار الدنيا واحد
انا واحد من كرتوش
انا احرار الدنيا واحد
انا واحد من كرتوش
 

"Venus efter Metoo": Ny bok av Bo Gustavsson

 
 
 

Venus efter Metoo

Av Bo Gustavsson

Hft / 128 s. / Leverans 15 maj

Boken kan beställas hos din bokhandlare!

 

Detta är en poetisk debattbok, den första i sitt slag i Sverige. Vad som behöver debatteras är konsekvenserna av metoo för relationen mellan kvinnor och män. Vad gjorde metoo med svenskarna och Sverige? Vad hände med rättssamhället och den svenska demokratin? Vad hände med kulturlivet och den fria debatten? Vad fan hände året då allt hände? Frågorna skummade kring den nya Venus födelse.

 

 

Bo Gustavsson är författare, översättare och kritiker. Tidigare utgivna diktsamlingar på Alhambra är Höst i Berlin och Nemesis nu. Hans senaste bok är Vår samtida tänkare Peter Sloterdijk (Themis) där huvudlinjerna i den tyske filosofens tänkande presenteras. Sloterdijk är en internationell celebritet, men mindre känd i Sverige.

 


Otared: en dystopi om Kairo 2026

Ny bok från Alhambra
 
OTARED
av Mohammad Rabie
 
Översättning från arabiska
av Jonathan Morén
 
344 sid / Hft
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare
 
 
 
 

 Året är 2026, och Egypten befinner sig på nytt under utländsk ockupation. Men ockupanterna möter inget folkligt motstånd: den arabiska vårens alla hoppfulla drömmar om frihet och förändring har slocknat och ersatts av cynism och apati, av verklighetsflykt i form av droger, sex och brutalt, godtyckligt våld. Det enda motståndet mot ockupationen bedrivs av en liten grupp före detta poliser, drivna mindre av idealism än av sin strävan efter att återupprätta polisstaten. Till denna grupp värvas krypskytten Ahmad Otared, som från sin post uppe i Kairotornet ska sprida skräck och förödelse på stadens gator. Men vad går hans uppdrag egentligen ut på?

 

Mohammed Rabies dystopiska roman Otared är ett rasande och sorgset bokslut över ett Egypten som "välkomnat varenda ockupant", en nattsvart skildring av ett land bortom tröskeln till moralisk kollaps – och en helvetesvandring i ordets bokstavligaste bemärkelse.

 

Mohammad Rabie, född 1978 i Kairo, hör till de mest uppmärksammade egyptiska prosaisterna i sin generation. Han inledde sin skrivarbana i början av 2000-talet med en mycket egensinnig blogg, och bokdebuterade 2010 med den magisk-realistiska romanen Kawkab ʿAnbar ("Ambraplaneten") som belönades med Sawiris-stiftelsens litterära pris för unga författare. Sitt genombrott utanför hemlandet fick Rabie med sin tredje roman Otared, som återfanns bland finalisterna till 2016 års International Prize for Arabic Fiction (IPAF), arabvärldens mest välrenommerade romanpris. Vid sidan av författarskapet arbetar han som redaktör på bokförlaget Dar al-Tanwir.

 

Resan: Vandra med Alhambra

Resan: Vandra med Alhambra

 

 
Tagdishte: ett marockanskt "Shangri la" mitt i Antiatlas hjärta
Samtliga foton av Hesham Bahari
 
 

Alhambras resa genom de sydmarockanska landskapen bygger på ett trefaldigt koncept: öknen, bergen och oceanen. Den undviker storstäder och söker sig till landsbygderna och deras människor. I likhet med resten av världen håller även Marocko på att homogeniseras. I storstäderna omges rika kvarter av fattiga ghetton och en orolig mänsklighet. Men landsbygden bjuder motstånd. Olikt den likformiga rika världen har varje landsbygd i Marocko sin kultur, sin musik, sina dräkter, och sina språk. Rikedomen i fauna och flora är omtumlande i sin skönhet utan att vara överväldigande, som exempelvis i tropikerna. Marocko är ett land älskat av gudarna. Vi kan bara hoppas att dess människor också älskar det lika mycket, bevarar dess mångfald och fortsätter att hävda sin särart. Marocko är det enda landet i Nordafrika som inte erövrats av osmanerna och som först koloniserades av fransmännen så sent som 1912, vilket hjälpte till att bevara landets särprägel. I motsats till de övriga så kallade arabländerna har Marocko följt en egen kurs. Rätt eller fel, det lär framtiden utvisa.

 

 
Stenvattenfallet i Ankrim Taghrat
 
 

I Marocko finns det fortfarande en latent matriarkal grund att bygga på bland stammarna i de mer isolerade bergsområdena. Imilchils högplatå i Mellanatlas blir målet för vår septemberfärd. Där har amazigh-folket (landets urinvånare som utgör hälften av alla marockaner) samlats varje år efter skörden sedan urminnes tider. I tre dagar i slutet av september firas bröllopsfestivalen i Imilchil, då män och kvinnor från de omgivande bergen träffas iförda sina bästa skrudar, dansar, sjunger och umgås för att välja partner. Där kan ingen tvinga en kvinna att äkta någon hon inte vill ha. Vår septemberresa kommer att ta oss genom de atlantiska stränderna till öknen i söder och avslutas i Imilchils grönskande dalar och Mellanatlas örnnästen i norr.

 

Vägen till Imilchil

 

 
Den vingskadade örnen (?) i Legzira betraktar måsarnas dans över vågorna.

 

Oktoberresan följer ungefär samma koncept men istället för Imilchils festival kommer vi att besöka Taragaltes festival i öknen och lyssna på de afrikanska bluesmästarna spela bland sanddynerna. Dessutom firar Taragaltes festival i år sitt tioårsjubileum. Bland annat besöker vi Taliouine, saffranstaden i Antiatlas, samt Tafraout där fridlysta gasellflockar frodas längs Lekstbergets sluttningar.

 

 
 

Novemberresan kommer att utforska den djupa södern där Der’a-dalen (Wadi Dra), Marockos längsta flodbädd 1200 km lång, mynnar ut i Atlanten och ännu längre söderut till de stora klipporna där de fiskande kastar sina spön mot vågorna efter de stora fiskarna och till inlandssjöarna där sanddynerna möter Atlanten i en majestätisk omfamning och där vattnet är så fiskrikt att man inte behöver vänta länge på sin första fångst. Under samtliga 3 resor kommer vi att avnjuta naturens ynnest i dessa tre så olika klimatiska och geografiska enheter: öknen, bergen och oceanen. 

 

Taragaltes festival

 

 

 
Vår vän i Agdz, åsnan Bakshish, en envis herre med karaktär.          

 

 
Stammarna visar upp sina finaste djur under Taragaltes festival där även världsberömda
band som Tinariwen och Oum uppträder förutom de sydmarockanska stammarnas
folkmusik och -danser.
 
 

 

Det blir inga föreläsningar, inga höjda pekfingrar, inga rekommendationer, men förhoppningsvis många givande samtal och insikter. Landet bjuder på sina hemligheter och visar oss hur vi också, under dessa kalla breddgrader, skulle kunna utveckla den sanna mångfalden.

 

    

Trädgårdarna bland palmskogarna längs Wadi Der’a, en lisa för själen
och de fågel- och växtintresserade.

 

 
 

 

 
 

Min förhoppning är att Marocko ska förbli den förebild den har blivit med sin förkärlek till sina sufiska helgon och sitt motstånd mot wahhabismens trångsynta och våldsamma läror. När industrivärlden med sina militär-industriella komplex gör allt den kan för att splittra arabvärlden och tvinga den på knä med hjälp av bigotta rörelser utan minsta anknytning till vad andlighet handlar om förblir Marocko trots alla sina utvecklingsproblem, orättvisor och dolda förtrycksmekanismer en förebild och ett hopp för många frihetsälskande araber och muslimer. Ty här bjuds motstånd. En syn som gläder mitt hjärta varje gång jag ser den är alla dessa gamla och unga kvinnor i städerna som cyklar och kör moped och t.o.m. motorcyklar i den kaotiska trafiken och som gör det minst lika bra som männen. En sådan syn kan sällan skådas i andra arabiska eller muslimska länder. Om något är den ett tecken på emancipation och smygande demokrati. Låt oss hoppas att landet lyckas stå emot de hysteriska predikanternas våldsamma framfart.

 

 

 Volubilis norr om Meknes, världens västligaste romerska stad från 200-talet e.Kr. som byggdes till Caracallas ära, besöker vi på vägen till Imilchil i september.

 

 
Denna vackra nästan 2000 år gamla mosaik står att beskåda bland många andra i Volubilis

 

Resorna är mycket exklusiva. Vi kan ta högst 6 deltagare med på varje resa. Känner Du dig manad till att prova på en annorlunda upptäcktsfärd så hör av dig så fort som möjligt till oss på adresserna nedan. Den som anmäler sig får den preliminära rutten som kommer att följas under de olika resorna mejlat till sig. 

 

 
Alhambras högkvarter i Agdz

 

Datumangivelserna är tills vidare preliminära beroende på de exakta datumen för de olika festivaler som äger rum då. Så det kan skilja sig på en eller två dagar. Exakta datum får vi i juni.

 

Septemberresan 2019 / / Imilchil 16 – 30 september / 2 platser kvar

Oktoberresan 2019 / / Taragalte 16 – 30 oktober / 4 platser kvar

Novemberresan 2019 / / Wadi Der’a 2 – 16 november / 2 platser kvar

Decemberresan 2019 / 1 - 15 december / 5 platser kvar

Januariresan 2020 / 5 -  19 januari / 6 platser kvar

Februariresan 2020 / 5 - 19 februari / 6 platser kvar

Marsresan 2020 / 5 - 19 mars / 4 platser kvar

Aprilresan 2020 / 26 mars - 9 mars / 6 platser kvar

 

Förutom dessa resor kan vi även ordna resor på beställning. Är ni några vänner eller en familj som vill ha en egen resa står vi till tjänst och hjälper till med logistik, tips, guidning och övrigt. Hittills har vi gjort 5 resor i landet sedan hösten 2017. Samtliga resor har varit så lyckade att ett flertal deltagare redan har bokat sig för höstens resor. Man får aldrig nog av det Marocko har att bjuda oss på!

  

 

Pris 17 500 kr (15 dagar)

I priset ingår samtliga transporter inom Marocko (utom flyg till Marrakesh), kost och logi,
3 måltider om dan,

samt boende på hotellrum utom de nätter vi slår läger i öknen.
Tillkommer 950 kr för enkelrum.

 

Är Du intresserad av att upptäcka Marocko med Alhambra

mejla oss tillbaka till alhambra@alhambra.se

eller ring till mobilen (Whatsapp) 0046 (0) 790 25 71 89 så berättar vi mer.

 

Er guide i Marocko, bokförläggaren Hesham Bahari

 

Deltagarnas brev från både de egyptiska och marockanska resorna

 

”Jag har nog redan sagt det, men vår novemberresa var bland det bästa jag har upplevt! Sonja och jag satt och pratade igår, och hon känner också så. Båda skulle vi gärna resa tillbaka till Marocko med dig.” Hedwig Wahlgren

 

”Hesham! Tack än en gång för en fantastisk resa. Mitt livs resa än så länge kan jag nog säga.” Eva Bonnier

 

”Tack, Hesham, för en engagerad och kunnig reseledning! Vi var nog tämligen överens om, alla vi som var kvar och talade om de starkaste intrycken, att detta var den mest givande resa vi varit med om.” Bo Sandquist

 

”Hej Hesham! Ett stort tack för den storartade upplevelse som egyptenresan innebar. … Ökenrummen är ogripbara och kvardröjande; existensen bekräftad och utmanad på ett nytt sätt. Du har förmedlat Egypten på ett sätt som jag är mycket tacksam över att ha fått ta del av.” Christer Isaksson

 

”Kära Hesham och ni andra! … vad jag längtar efter detta som gav oss alla glasklart horisontseende, … Sahara, en dröm som blev på riktigt och något som kan drömmas vidare, nu, efteråt… Sahara, går inte att beskriva, bara att uppleva.” Anna Wahlin

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En reflektion om lidandets avskaffande

En reflektion om lidandets avskaffande

 

Medkännande är att bli oberoende av hat.

Att förstå, förlåta och t.o.m. försöka älska de som hatar oss.

Det är inte det lättaste precis.

Man måste genomgå en omfattande katharsis för att nå dit.

Att låta de själsliga sinnena förstå kroppens verkliga funktion

och älska den trots dess brister och övergående natur.

 

Detta leder mig till en annan tanke om den industriella civilisationens tillkortakommanden,

dess förakt för människan och miljön, dess alltmer destruktiva krig

och dess utveckling av alltmer ogenomträngliga kontrollmekanismer.

Varför har den västerländska filosofin misslyckats till den graden

med att åstadkomma en mänsklig värld 
med mänskliga värderingar där integritet och självrespekt dominerar,

trots att den hade alla förutsättningar tillhands?

Svaren är inte självgivna. Bara illusionerna är det.

 

Förr i tiden var ondskan instinktiv och affektartad, kopplad till den självbevarande rädslan. Idag och efter den 11 september 2001 har ondskan beväpnat sig med den rationalism och den teknik som är resultatet av 5000 års tänkande och skrift, krigföring och förnuftsidkande, vilka utmynnade i felaktiga slutsatser om hur man ska bevara livet och förbättra det. Tur att dessa biologiska enheter vi utgör inte lever för evigt, att de förhoppningsvis sublimeras och förvandlas eller bara går under och försvinner om de inte klarar av metamorfosen. Ju mer jag förstår hur ondskan och lidandet fungerar desto mer tillförsikt hyser jag i slutändan för någon form av universell rättvisa. Men under tiden måste ondskan bekämpas med alla medel vi har tillhands, särskilt nu när den har rationaliserats.

 

Att avskaffa lidandet under månens sfär är en chimär.

Man måste lära sig leva med det, och det gör man bäst genom att utveckla medkännande.

 

Jag föddes och växte delvis upp i ett kristet hem i Libanon, och då menar jag kristet och inte alls kyrkligt, för ingen i min familj gick i kyrkan förutom på bröllop och begravningar. Min morfar hade i sin ungdom i Mexiko blivit frimurare. När han kom tillbaka till Libanon på 1920-talet tog han avstånd från rörelsen och utsattes för hot om repressalier. Har inte hört det från honom men det har återberättats för mig av min morbror. Morfar och hans hustrus sanna kristna natur gick ut på att hjälpa de behövande oavsett vilken grupp eller konfession de tillhörde. När han dog gick tusentals människor från hela Libanon, kristna, muslimer, ateister, druser och judar efter hans kista (ja, det fanns libanesiska judar kvar i Libanon på den tiden).

 

Liktåget ringlade sig över bergsvägarna från vårt hem ända ner till kyrkogården där han begravdes. Samtidigt som han enade alla dessa människor för en sista gång innan inbördeskriget skulle bryta ut, hade han också lyckats bli av med familjens ägor för att hjälpa för honom fullständigt okända människor. Kvinnor och män kom fram och kramade mormor och tackade henne för de skolor, barnhem och t.o.m. vägar som morfar hjälpte till att bygga i avlägsna byar. Vi visste ingenting om denna hans filantropiska verksamhet. Vi bara visste att familjen var bankrutt, ägde inte ett barr mer än hans minne och den anda av solidaritet han lämnade efter sig. Så visst går det att visa medkännande över de falska skiljelinjer som skapas av grupptillhörighet och stamväsendet. Inte alla i familjen har förstås uppskattat morfars frikostighet, men hans minne för mig är dyrare än all världens rikedomar.

 

På denna gamla trappa lärde han för länge sen barnet som var jag
hur man knäcker sötmandelnötens hårda skal
för att komma åt den åtråvärda levande kärnan.

 

 

Ellsberg och bibliotekariernas uppgift Av Mikael Böök

Ellsberg och bibliotekariernas uppgift

Av Mikael Böök

 

[Bibliotekarien] Kristina Apelqvist pläderade [på de svenska bibliotekariernas epostlista BIBLIST] för "en allmän debatt inom folkbiblioteksvärlden om vilken sorts faktaböcker vi ska köpa in". Det skriver jag under på, även om jag inte kan hålla med henne om att folkbiblioteken enbart borde tillhandahålla skönlitteratur och vetenskaplig (eller åtminstone icke-ovetenskaplig) litteratur.

 

Låt mig illustrera min avvikande åsikt genom att presentera en bok, som vad jag kan se inte ännu står att få i en svensk översättning. På svenska skulle den kunna heta "Domedagsmaskinen. Bekännelser av en som var med och planerade kärnvapenkriget" (The Doomsday Machine. Confessions of a Nuclear War Planner).

 

Denna bok har blivit omtalad och recenserad i flera svenska tidningar och andra medier; senast uppträdde dess författare, "den intensive 87-årige Daniel Ellsberg" i TV-programmet Skavlan, som kan ses via https://youtu.be/Kz3SmFUHbJ0 ; se också t ex Maria Schottenius krönika "Det är inte klimatet som kommer att göra slut på oss, det är kärnvapnen" i DN 13.2.2019.

                             

Men enligt katalogerna i Libris förefaller denna bok ha blivit inköpt till futtiga 8 bibliotek, varav 3 (Nyköpings stadsbibliotek; Stadsbiblioteket i Göteborg, som har två utgåvor; Stifts- och landsbiblioteket i Skara) räknas som folkbibliotek. (Klart att varje universitetsbibliotek också borde ha den, och inte bara 4.)

 

För länge sedan läste jag om den franske poeten Paul Éluards reaktion på Hiroshima och Nagasaki. Han skrev omedelbart efter atombombningen en dikt, som var ett enda stort Nej. Men dikten kom aldrig ut i tryck. "Il ne faut pas décourager les gens" (man får inte göra människorna modfällda), sägs hans hustru senare ha berättat. Är det kanske så bibliotekarierna tänker?

 

Efter studier i nationalekonomi och beslutsteori blev Daniel Ellsberg på slutet av 1950-talet anställd vid Research and Development (RAND) Corporation, det amerikanska bombflygets egen tankesmedja för krigsplanering. I motsats till Éluard behövde den unge Ellsberg, som under slutet av 1940-talet (enl. egen utsago) anslöt sig till "de kalla krigarna", inte kväva någon protestdikt.

 

Men efter ett tiotal år (inklusive ett par års tjänstgöring i Vietnam) upptäckte han, att han inte längre klarade av att fortsätta vid RAND. Då reagerade han också med desto större eftertryck genom att läcka en topphemlig studie om USAs krigföring i Vietnam till pressen. (Ellsberg hade – fram till slutet av 1960-talet – en mycket hög typ av clearing, d.v.s. rätt att ta del av hemligstämplad information.) År 1971 publicerade The New York Times studien som en bok med titeln "The Pentagon Papers". Så kom många av USA-regeringens lögner om Vietnamkriget att avslöjas, vilket bidrog till dess slut, och i den vevan blev Ellsberg världsberömd. (Huruvida yngre generationer har hört hans namn är en annan fråga.)

 

Pentagonpapperen var nära att kosta Ellsberg ett livstida fängelsestraff. Att åtalen lades ned berodde sannolikt på att president Nixon tog till lagstridiga metoder för att tysta ned den spionageåtalade mannen, vilket försvarsadvokaterna förstod att utnyttja. (s.8). År 1973, efter två års osäker existens under åtal, blev han frigiven.

 

Ett par år innan Ellsberg trädde fram som en visselblåsare separerade han sina kopior av dokument om kärnvapenstrategin, som han hade samlat vid RAND, från Vietnam-materialet, och bad sin bror Harry att hålla dem i förvar hemma hos sig. Vid lämpligt tillfälle skulle resväskan med dokumenten åter tas fram, öppnas, och bli en ny informationsläcka.

 

Historien om hur brodern, när det började osa hett om Daniel, måste gömma och åter gömma denna dokumentsamling ska inte berättas här. Följden blev emellertid, att den kom bort och försvann, något som föga förvånande har fortsatt att gräma "Domedagsmaskinens" författare ända fram till idag. Vid sidan av frågan: Hur kunde jag jobba med planering av atomkrig vid RAND?, plågas Ellsberg alltjämt av frågan: Varför lät jag inte världen veta vad jag visste redan då?

 

I bokens första del, kallad "Bomben och jag", berättar Ellsberg om vad han fick veta under sina år vid RAND. Att rätten att fälla atombomber hade delegerats långt ner i de militära hierarkierna och det inte, som överallt gjordes (och fortfarande görs) gällande, endast var USAs president som fick trycka på knappen. Att i USA:s krigsplan SIOP-62 minst en kärnstridsspets var reserverad för angrepp mot varje stad med över 25 000 invånare i Sovjetunionen och Kina (s.99). Att ca 275 miljoner människor omedelbart skulle brinna upp ifall dessa stridsspetsar avfyrades eller fälldes mot sina mål, varefter ytterligare ca 325 miljoner människor i Sovjet och Kina skulle dö av strålningsskador inom det följande halvåret. I Sovjets östeuropeiska satellitstater skulle därtill ca 100 miljoner människor drabbas och dö av strålningen. Också i närbelägna neutrala länder – Ellsberg nämner Sverige, Finland, Österrike och Afghanistan – och i Japan och Pakistan, skulle antalet dödsfall uppgå till ca 100 miljoner. Under normala vindförhållanden skulle finnarna så gott som utrotas av kärnexplosioner nära havsytan mot sovjetiska ubåtar. Detta alltså utan att en enda amerikansk kärnstridsspets hade träffat dessa länders territorier. Även i Västeuropas USA-allierade länder skulle kanske – beroende på väder och vind – ca 100 miljoner invånare stryka med på grund av strålningen från kärnexplosioner på Sovjetunionens östeuropeiska allierades territorier. I jämförelse med dessa groteska dödssiffror ter sig alla tidigare massakrer och folkmord som blott små, trevande försök i samma riktning. De fick också Ellsbergs tvivelsmål beträffande det egna karriärvalet att öka.

 

Såvitt han vet, skriver Ellsberg, är planen fortfarande i kraft.

Fast Sovjetunionen är ett land som inte längre är. Och trots den nutida vetskapen om att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle förorsaka en nukleär vinter under vilken största delen av människosläktet och jordens övriga levande varelser skulle dö i svält. Det rätta ordet, myntat av filosofen John Somerville i en artikel 1982, är omnicid, allas död (jfr suicid, självmord). Forskare, som har satt sig in i de sannolika följderna av ett kärnvapenkrig (Ellsberg citerar bl a Alan Robock och Brian Toon) anser, att redan ett så kallat begränsat sådant mellan t ex Indien och Pakistan skulle förorsaka en nukleär vinter och därmed en massvält och således ta livet av uppemot 2 miljarder människor i regionen inklusive i Kina.

 

Ovan skrev jag "den nutida vetskapen", men hade väl hellre bort skriva "den nutida ovetskapen". Eller vägran att veta, att vara medveten om. (Ernst Schumacher, han med boken "Litet är vackert", använde uttrycket refusal of consciousness.)

 

Bokens andra hälft, kallad "Vägen till domedagen", innehåller en historisk analys. Det som Ellsberg där analyserar är egentligen just hur denna vår vägran av vara medvetna om våra planer har uppstått och utvecklats. De första två kapitlen heter "Att bomba städer" respektive "Att bränna städer". Den som har läst Kurt Vonneguts "Slakthus 5" eller Sven Lindqvists "Nu dog du. Bombernas århundrade" vet vad det är fråga om här: om krigföring mot kvinnor och barn, mot civilbefolkningar; om eldstormarna i Hamburg och Dresden, som åstadkoms med bombmattor mot arbetarkvarter. Kort sagt, om krigets förvandling till massmord redan före Hiroshima och Nagasaki, så att man sedan kunde uppfatta de första atombomberna som en lysande seger för vetenskapen och civilisationen, fast de innebar ett stort nederlag, och därefter hurtigt gå vidare mot ännu större segrar med hjälp av vätebomber.

 

Det nya är Ellsbergs insiderperspektiv och närgående granskning av den nukleära strategins utveckling fram till idag. Boken fortsätter med kapitlet "Att döda en nation" – om hur de groteska dödssiffror jag ovan har radat upp kunde ingå i medvetandet men ändå inte finnas där, inte ens presidenten eller försvarsministern gavs eller ges full vetskap om dem.

 

Daniel Ellsberg:  "Det som typiskt nog saknas – förbigås – i diskussionen om och analysen av den tidigare eller nuvarande kärnvapenpolitiken är erkännandet, att det man diskuterar är svindelframkallande vansinnigt och omoraliskt: i sin nära nog okalkylerbara och ofattbara förstörelselusta och avsiktliga mordlystenhet, i sin brist på balans mellan den riskerade och planerade ödeläggelsen och de uttalade eller obekräftade målen, de hemlighållna ändamålens ogenomförbarhet (att begränsa skadorna på Förenta Staterna och dess allierade, "seger" i ett kärnvapenkrig, som utkämpas av två sidor), dess brottslighet (till en grad som spränger alla vanliga föreställningar om lag, rätt och brott), avsaknaden av vishet och medkänsla, syndfullheten och ondskan." (s. 348, övers MB)

 

Vad kan vi göra?

 

Ellsberg avslutar sin bok med ett litet program för oss i Västvärlden. Jag tar med de engelska begreppen och försöker översätta eller förklara:

 

A U.S. no-first-use policy. Att Förenta Staterna avstår från sin och NATOs doktrin om att i en krissituation vara beredd att på förhand utdela ett massivt första slag med kärnvapen mot Ryssland och/eller Kina;

 

Probing investigative hearings on our war plans in the light of nuclear winter. Genomföra undersökande förhör om våra krigsplaner i ljuset av vad man vet om riskerna för nukleär vinter.

 

Eliminating our ICBMs. Eliminera våra interkontinentala ballistiska missiler.

 

Forgoing delusions of preemptive damage-limiting by our first-strike forces. Göra oss av med illusionerna om att skadorna på våra egna länder kan begränsas på förhand av våra förstaslagsstyrkor.

 

Giving up the profits, jobs and alliance hegemony based on maintaining that pretense. Ge upp de affärsvinster, de arbetsplatser och den hegemoni över Förenta Staternas allierade, som vilar på förstaslagsdoktrinens illusioner.

 

Otherwise dismantling the American Doomsday Machine. På andra ytterligare sätt montera ned domedagsmaskinen.

 

Strider boken mot vad som med väl utförda experiment och kollegial granskning anses vara vetenskap? Inte såvitt jag vet. Men är boken vetenskaplig? Knappast skulle väl någon använda just det ordet. "Domedagsmaskinen" är ju en bekännelsebok! Är den då ovetenskaplig? Ja, varje bekännelsebok måste i någon mån vara det.

 

Biblioteken och bibliotekarierna finns till för att bevara och förmedla mänsklighetens gemensamma minne. Går mänsklighetens gemensamma minne att bevara i händelse av ett kärnvapenkrig och nukleär vinter?

 

"We are part of an international movement", läser jag på Svensk biblioteksförenings hemsida. Och bra så. Det är ju så mycket mer än minnet om Sverige och svenskarna som står på spel.

 

Vad kan bibliotekarierna göra? Det finns faktiskt en hel del som bibliotekarierna kan göra. Köp in boken, till att börja med. Och läs den – den ingår i bibliotekariens utbildning (det där med mänsklighetens minne och att bevara det). Vi får återkomma.

 

Text: Mikael Böök

 

 

 
 
Mikael Böök är författaren till ”Biblioteksaktivisten – Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället”. Boken kan beställas hos din bokhandlare eller direkt av oss. http://www.alhambra.se/moten/biblioteksaktivisten.htm

Var inte rädd för mörkret! Tecknad visdom av Tsai Chih Chung

    
Var inte rädd för mörkret
 
 
En sida ur Zen talar av Tsai Chih Chung
 
 
 
 
 
 
    
 
 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
 
 
 Böckerna kan beställas hos din bokhandlare!
 
 
 
 Tsai Chih Chung
 
 
 
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare!

"Stöd Julian Assange och ge WikiLeaks en trygg fristad i biblioteken"

"Stöd Julian Assange

 

och ge WikiLeaks en trygg fristad i biblioteken"

 

av Mikael Böök

författaren till

”Biblioteksaktivisten – Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället”

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare.

 

 
 

Professorn i världspolitik vid Helsingfors universitet, Heikki Patomäki, har i  uusisuomi.fi (28.11.) upprepat sin åsikt från 2011 att Finland borde ge WikiLeaksgrundaren Julian Assange asyl.

 

Den allmänna utgångspunkten för Patomäkis argumentation är offentlighetsprincipen, även kallad informationsfriheten: att alla (åtminstone i Norden och i många andra länder) enligt grundlagen har rätt att ta del av offentliga handlingar och att närvara vid domstolsförhandlingar och beslutande politiska sammanträden.

 

Under senhösten 2018 har Assanges situation som politisk flykting på Ecuadors ambassad i London förvärrats. I enlighet med Ecuadors nya USA-orienterade utrikespolitik under president Lenin Moreno har Assanges kommunikationer med yttervärlden skurits av. Vidare läckte en åklagare i USA nyligen ut information, som bevisar att Assange står anklagad för brott i det landet (jfr Hbl 16.11.), något som han själv länge har hävdat men som världen först nu har fått officiellt bekräftat.

 

Jag håller med Heikki Patomäki om att Finland borde bereda Julian Assange en trygg fristad i Finland. Men jag tolkar hans nya inlägg mer som en solidaritetsyttring än som ett genomförbart krav. Utrikesminister Soini kommer – underbara tanke! – nog inte att hälsa Julian Assange välkommen hit för att leva under vår republiks beskydd.  Och hur skulle  Assange undvika att bli gripen av de brittiska myndigheterna ifall han försökte ta sig till Finland, vilket enligt lagen är ett villkor för att ansöka om asyl här? Är det ens klart att Assange skulle vilja fly till Finland? När Edward Snowden behövde dra sig undan Förenta Staternas dömande makt hjälpte WikiLeaks honom att resa till Moskva.

 

Hur paradoxalt är det inte om det enda land som kan erbjuda asyl åt västliga visselblåsare och försvarare av yttrandefriheten är Ryssland, ett land som inte precis är berömt för sin press- och informationsfrihet och som därför  knappast heller vore en trygg plats för WikiLeaks ledare. Tänk bara på  Spy Files Russia, WikiLeaks avslöjanden i september  2017 om ryska övervakningsfirmor (se https://wikileaks.org/spyfiles/russia/).

 

Jag förenar mig med Heikki Patomäki i hans etisk-politiska ståndpunkt: det gäller att modigt försvara Julian Assanges mänskliga rättigheter och WikiLeaks verksamhet för öppenhet, demokrati och rättvisa !

 

Men vad kan man göra?

 

Även om våra politiker varken tycks vilja eller våga visa solidaritet med Julian Assange och WikiLeaks så finns det åtminstone två andra i sammanhanget mycket viktiga yrkesgrupper att vädja till.

 

För det första: journalisterna.  Glöm inte vilka tjänster WikiLeaks har gjort och gör världspressen och -offentligheten! Lyft Julian Assanges mänskliga rättigheter och förklara varför denna förföljda politiska flykting bör ges en human behandling !

 

För det andra: bibliotekarierna. Därför, att yttrande-, press- och informationsfriheten förutsätter ett externt, socialt minne i form av dokument, dikt och berättelser. Våra moderna fri- och rättigheter står och faller ytterst  med det moderna allmänna biblioteket, som i princip ska samla, strukturera, presentera och bevara all för samhället nödvändig information samt värna om läskunnigheten och de språkliga färdigheter som behövs i kampen mot orättvisor,  maktmissbruk och krig.  Biblioteket är grundbulten i vad filosofen Jürgen Habermas kallade "offentlighetens struktur".

 

Därför bör bibliotekarierna kontinuerligt införliva WikiLeaks väldiga dokumentbibliotek (och övriga sådana politiskt vitala dokument!) med sina samlingar och se till att de alltid är tillgängliga för medborgarna.  Internet, sådant det är idag,  garanterar nämligen inte någon bestående informationsfrihet.  Minns att i december 2010, efter att WikiLeaks försett världspressen med mängder av information om krigen i Afghanistan och Irak, inklusive videon Collateral Murder, och massvis med amerikanska diplomatbrev,  stängde det privata företaget Amazon helt sonika av WikiLeaks internetdomän, varefter  WikiLeaks s a s som sådana råkade i flyktingläge samtidigt som politiker i USA och Kanada – en del bokstavligen – krävde Assanges huvud på ett fat.

 

Utrymmesbrist eller bristfällig informationsteknik är inte någon ursäkt.  Alla digitala Wiki-läckor får plats i Ode, huvudstadens nya huvudbibliotek. Bara viljan finns.

 

Mikael Böök

Lovisa


Ny Bok: "Den barmhärtige krigaren - Abd el-Kader från Algeriet"

 
 
Den barmhärtige krigaren
 
Abd el-Kader från Algeriet
 
 
av Elsa Marston
 
Övers. Ingvar Rydberg
Hft / 180 s. / Illustr.
 
 

”En av seklets få stora män.” - The New York Times

 

Detta är den fascinerande biografin om emir Abd el-Kader (1807-83), den hjältemodige arab som ledde motståndet mot den franska erövringen av Algeriet. Han var en lysande militär strateg, en skicklig ryttare och en berömd muslimsk ledare. Känd för sin välvilja mot fiender, blev han en internationell celebritet redan under sin livstid. Idag är han erkänd som en pionjär i dialogen mellan olika trosuppfattningar.

 

Upptäck hur han 1860 räddade tusentals oskyldiga kristna i Syrien från pöbelvåld och förtjänade lovord från så olika ledare som Abraham Lincoln, påve Pius IX och Napoelon III!

 

”Denna bok presenterar en sann muslimsk hjälte, en man som förenade en frihetskämpes och fredsivrares bästa egenskaper. Ofta kallad Algeriets George Washington, ledde emir Abd el-Kader sitt folk i en lång kamp för att bekämpa den franska erövringen och koloniseringen av deras land... Elsa Marstons utmärkta biografi visar fram (Abd el-Kaders) arv som ett föredöme för unga muslimer idag... och för icke-muslimer, som inte ofta får höra muslimska röster som talar för förnuft och medlidande.” - Barbara Petzen, direktör för Middle East Connection.

 

Elsa Marston var en flerfalt prisbelönt författare till över 20 böcker för tonåringar och barn. Hon specialiserade sig på Nordafrika och Mellanöstern, den klassiska och moderna. Hon tog en akademisk grad i internationell politik vid Harvard-universitetet och bedrev vidare studier vid Amerikanska universitetet i Beirut. Hon var tidvis bosatt i Egypten, Libanon och Tunisien.

 

 

OM BOKEN

 

 

”I en tid då negativa stereotyper dominerar den allmänna uppfattningen av islam och muslimer, behöver unga människor föredömen som förkroppsligar de högsta ideal av vad det innebär att leva ett värdigt och målinriktat liv. Marston har fyllt det tomrummet med denna fängslande berättelse om emir Abd al-Kader, en imponerande gestalt, som inspirerar oss alla till en högre känsla av vad humanitet och rättvisa innebär, oberoende av vilken religion man tillhör.”

Robert F. Shedinger, Luther College, författare till Was Jesus a Muslim?

 


”En särskild förtjänst med Marstons mycket fina bok är att Abd el-Kaders mänskliga egenskaper spelar en så central roll i hennes berättelse. Geno­m att berätta denna levnadshistoria för den amerikanska ungdomen, ger författaren den en chans att upptäcka inte bara vad barmhärtighet och fredlighet spelar för roll inom islam utan också en persons levnadsöde som till fullo förkroppsligade de värdena. Boken är inte bara en vacker berättel­se baserad på solid dokumentation utan framför allt en nyttig bok för våra barn som skall ärva en värld som är i trängande behov av barmhärtighet och fred.”

Ahmed Bouyerdene, författare till Emir Abd el-Kader: Hero and Saint of Islam.

 

 

”Den flerfalt prisbelönta författarinnan Elsa Marstons böcker om Mellan­östern kategoriseras ofta som 'fiktion och non-fiction för ungdom'. Men The Compassionate Warrior är liksom de flesta av hennes verk ett stycke solid lärdom, berättad på ett engagerat sätt, som i hög grad borde appellera även till vuxna.”

Laurence Michalak, University of California, Berkeley

 


”I sin medryckande biografi visar författaren väl hur emir Abd el-Kade­r, överhuvud för en religiös orden och en kämpe mot koloniala intrång, predikade tolerans och samlevnad bland olika grupper. Detta blev särskilt tydligt i hans försvar för de hotade kristna under de våldsamma Damas­kus-upploppen 1860. Det är berömvärt att författaren så väl belyser en tapper och medkännande hjältes insats. En sådan behövdes då och behövs nu som en ledare att efterlikna.”

Leila Fawaz, Tufts University, författare till
An Occasion for War: Mount Lebanon and Damascus in 1860

 


”Det är inte ofta vi läsare och lärare finner en bok som avslöjar så mycket av historia och en individs levnad på ett så engagerande och medryckande sätt. ... Denna bok gör det möjligt för unga läsare att följa en snabbt löpande berättelse om heroiskt motstånd mot makten, om ädelmod i krigstid, om berömda personer och prövande tider, medan de samtidigt lär sig mycket om – och förmodligen kan njuta av – historia, etik, relationer mellan kulturer och de muslimska samhällenas inre funktionssätt.”

Roger Gaetani, redaktör för Introduction to Sufism: the Inner Path of Islam och
A Spirit of Tolerance: the Inspiring Life of Tierno Bokar,
f d lärare och utarbetare av undervisningsmaterial

 

 

OM EMIR ABD EL-KADER

 


”Det finns få moderna notabiliteter som är bättre kända än den 'arabiske Napoleon', krigaren som i försvar för sin fosterjord framgångsrikt utmanade Frankrikes hela styrka under flera fälttåg och höll dess arméer i ett nästan permanent krigstillstånd i mer än femton år... (Emir Abd el-Kader) var en av sitt århundrades få stora män.”  The New York Times

 


”Abd el-Kader oroade Paris och utmanade Frankrikes hela makt under Ludvig Filips regering. Historien om den franska erövringen av Algeriet är grund och botten berättelsen om den konflikt som Abd el-Kader nästan ensam förde mot Europas främsta militära nation.” The London Times

 

 

”Emir Abd el-Kader var en av de mest remarkabla gestalterna i modern islamisk historia. Han var i det närmaste fulländad i såväl sitt aktiva som sitt kontemplativa liv, en prestation som förblir av stor betydelse idag för såväl muslimer som icke-muslimer.”  Seyyed Hossein Nasr, The George Washington University, författare till The Heart of Islam: Enduring Values for Humanity

 


”Idag förenar sig den kristna världen för att hedra den störtade islamiske fursten (Abd el-Kader), den mest osjälviska av ridderliga krigare, som satte sitt liv på spel för att rädda före detta fiender, erövrare och betvingarna av hans ras och religion, från kränkningar och död.” The New York Times, den 20 oktober 1860, vid rapporteringen om emirens räddning av över 10.000 kristna i Damaskus i Syrien


Alhambras Julbok: En tidlös bok om Yoga av Basile P Catoméris

 
 

En tidlös bok om Yoga

ursprung, tradition, praktik

 

En sammanfattning av Basile P. Catoméris
Lärjunge till Shri Shyam Sundar Goswami

 

Inb / 184 s. / Illustr.  

 

Hur kommer det sig att Yoga har överlevt i tusentals år och fortfarande är lika aktuell? Var finns källorna till det vi idag kallar Yoga?


En tidlös bok om Yoga öppnar dörren till den traditionella Yogaläran och dess ursprung. Ett så omfattande ämne kräver egentligen ett helt uppslagsverk, men här har författaren lyckats med konststycket att summera det väsentliga.


Boken riktar sig till dig som är genuint nyfiken på vad Yoga egentligen har att erbjuda dagens människa. Som läsare får du en spännande inblick i en mångtusenårig kunskap som enligt traditionen överfördes muntligt från guru till lärjunge.

 

 

Sagt om Basile P Catoméris bok En tidlös bok om Yoga (Alhambra):


”Bland så många förenklade och ytliga Yogaböcker som publiceras idag skiljer sig Basile Catoméris bok markant, genom sin utförliga beskrivning av den teoretiska och metafysiska aspekten av Yoga. Här presenteras Yoga i sitt rätta kulturella perspektiv som täcker livets olika aspekter. Den som i detalj vill lära känna Yogas urgamla och mångskiftande bakgrund kommer att lära sig en mängd viktiga detaljer. Författarens kännedom om ämnet är verkligen impone­rande!” Claude Kayat, Författare och utövare av Yoga enligt Shri S.S. Goswamis undervisning sedan 1959

 

”Det är föredömligt av författaren att presentera hela den process som utgör Yogaövningen. Med stor tillfredsställelse kan vi välkomna denna bok om Yogans ursprung och rötter. Boken är ett viktigt bidrag till den svenska Yogalitteraturen.” Mats Lindberg, Indolog, tidigare verksam vid Stockholms universitet

 

”Indiens yoga-traditioner har flertusenåriga rötter och oräkneliga förgreningar, men ett ständigt återkommande tema i deras historia är vikten av förhållandet mellan lärare och elev. Denna bok för vidare arvet från en av Sveriges tidigaste yoga-lärare, Shri Shyam Sundar Goswami (1891–1978), troget förmedlat av hans elev Basile Catoméris. Genom att förvalta sin lärares unika vision av yogans innehåll och betydelse har författaren även bevarat ett stycke svensk yoga-historia.” Martin Gansten, Docent i religionshistoria vid Lunds universitet

 

Sagt om Shri S S Goswamis bok Foundations of Yoga (Inner Traditions):


Thank you for being a sound pillar of the tradition, and the world is indebted to you for putting together the greatest of teachings for the well-being of the generations now and to come. You have touched a deep chord in the human psyche that needs re-tuning and alignment with the ‘Source’. Roop Verma, Indian musician and Yoga teacher

 

 
Basile Catoméris (t.h.) på besök hos Alhambra i somras i samtal med bokförläggaren Hesham Bahari. Foto av Eva Olandersson
 
 

Basile P. Catoméris (1930-) är född i Frankrike, av italiensk mor och grekisk far.

 

I mitten av 1950-talet kom han till Stockholm, där han under mer än 20 år fick undervisning och vägledning av den indiske Yogamästaren Shri Shyam Sundar Goswami. Med tiden utvecklades en djup guru-chela-relation som varade fram till  mästarens bortgång 1978.

 

Några år senare reste han till Indien och fick ta emot det som enligt traditionen anses vara den slutliga initieringen i Yoga. Förmedlare var Shri Goswamis andliga mor, Ma Santi Devi (1904-2002), en bengalisk yogini inom Bhakti Yoga och Laya Yoga.

 

Basile Catoméris förvaltar ett unikt vittnesmål om traditionell Yoga och har ägnat större delen av sitt liv åt att föra sin gurus arv vidare, genom undervisning och föreläsningar i Europa, USA och Asien. Som en av få västerlänningar har han gästföreläst i det anrika Lonavla Yoga Institute utanför Mumbai (Bombay), Indien.

 

I vår del av världen är det endast ett fåtal idag som har en direkt länk till den ursprungliga Yogatraditionen. Författaren till denna bok är en av dessa få. Han har haft nåden att få undervisning av en genuin Yogamästare tillika arvinge av ett obrutet andligt kunskapsarv.

 

Basile Catoméris är en äkta representant för den s k Medelvägen. Han har lyckats kombinera familj och yrkesliv med ett djupt andligt sökande. Med en yrkeskarriär inom immaterialrätten, har han haft världen som arbetsfält, bl a med uppdrag för FN-organet WIPO. Som autodidakt anser han att framgångarna i yrket aldrig hade varit möjliga utan Yoga.

 

 

Utdrag ur Boken

 

Yoga – ett ord – två stavelser – fyra doktriner – åtta discipliner – tusentals böcker och miljoner utövare över hela världen.

En ännu mer relevant beskrivning av Yoga torde dock vara Patanjalis klassiska definition som man hittar i den andra aforismen i hans berömda sutra: yoga chitta vritti nirodha (ung. “upphörandet av sinnets ständiga växlingar”).

 

Och en mer praktiskt orienterad beskrivning finns i Bhagavad Gitas sutra 47, kap II: ”Yoga är skicklighet i handling”.

 

Yoga utgör i själva verket hinduismens kvintessens (sanâtana dharma). De ovanstående beskrivningarna säger långt mer än den allmänna synen på vad Yoga är, det vill säga något betydligt mer än en alternativ livsstil.

 

Hur som helst är det obestridligt att Yoga, bortom definitionernas mångfald, utgör ett kulturellt unikum i människans historia. Man kan sålunda fråga sig om det inte är ytterst märkligt att Yoga­traditionen förmått överleva i över 5000 år. Till synes utan någon världsligt manifesterad auktoritet, i motsats till alla kejsar- och kungadömen, religioner, och ideologier som härjat, kommit och gått i vår dokumenterade historia.

 

Värt att påpeka är att denna uråldriga tradition bygger på icke-­våld. Den har därför aldrig försökt värva proselyter, inlett erövrartåg eller startat blodiga revolutioner för att etablera nya politiska eller religiösa världsordningar. I alla tider har Yoga istället främjat andlighet och respekt för naturen.

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE


The Magnum Opus of the 9/11 Consensus Panel: A Review of Griffin and Woodworth’s ‘9/11 Unmasked’

Over the past 17 years, the Internet has been replete with videos and articles that purport to investigate, analyze, and explain 9/11. For anyone curious about whether the official story is true or not, the biggest challenge lies not in finding material on the subject, but in sifting through it all to determine what is verifiable or merely speculative, factual or false, relevant or irrelevant.

 

 
 

9/11 Unmasked was released on September 11, 2018.9/11 Unmasked is the end product of a seven-year effort by two top experts in the field who have thoroughly analyzed the available evidence and are presenting the documented and relevant material in a succinct single volume. To ensure that no aspect of their research would be overlooked or misrepresented, the authors, David Ray Griffin and Elizabeth Woodworth, assembled and employed an impressive roster of international reviewers called the 9/11 Consensus Panel. This panel, according to the book, "includes people from the fields of physics, chemistry, structural engineering, aeronautical engineering, piloting, airplane crash investigation, medicine, journalism, psychology, and religion.” Each of the panelists is identified and credited by name and qualifications.

 

The book also explains the purpose of the panel: "to provide the world with a clear statement, based on expert independent opinion, of some of the best evidence opposing the official narrative about 9/11.”

 

Griffin and Woodworth set the bar very high when determining what constitutes “best evidence.” Indeed, given the 875 reference notes that document virtually every statement, it seems improbable that any valid criticism of the panel's consensus points can ever be found.

 

That said, critics of panels like this sometimes allege that panelists can be influenced, consciously or subconsciously, by the opinions of fellow members. The “groupthink” phenomenon, these detractors say, often comes into play, making panelists reluctant to express any opinion contrary to the group's position. In particular, a lower ranking or passive person might mimic the opinions of a higher ranking or more aggressive member of the group.

 

To avoid any possibility of groupthink, the authors employ the Delphi Method as a model for achieving best-evidence consensus. This method provides all panel members with a way of sharing their honest opinions without being influenced or constrained by external sources. Questions are sent in writing to each member individually to prevent anyone from being swayed by what other members are saying. Any subject receiving less than an 85% consensus from reviewers is removed from consideration.

 

Thus far, the international team of 9/11 Consensus panelists has reached agreement on 51 points where documented evidence conclusively contradicts the official story. Each point is addressed in its own chapter, and the 51 chapters are grouped into nine categories:

 

  1. Destruction of the Twin Towers
  2. Destruction of WTC 7
  3. Attack on the Pentagon
  4. The 9/11 Flights [includes Flight 93]
  5. U.S. Military Exercises
  6. Claims About Military and Political Leaders
  7. Osama Bin Laden and the Hijackers
  8. Phone Calls from the 9/11 Flights
  9. The Question of Insider Trading

 

Each chapter is structured in a format akin to an executive summary. First, a claim that constitutes a part of the official account is summarized and presented with references to source material. The official claim is followed with facts that disprove it, and those facts are amply documented with notes at the end of the book.

 

Although 9/11 Unmasked is comprehensive, the authors have refrained from “going overboard” when additional information is available but not needed for their purpose. For example, in Chapter 14, “The Assumption that NIST’s Analysis of the Collapse Initiation of WTC 7 Is Valid,” the presentation of evidence contradicting NIST’s account is direct and to the point. Despite its succinctness, Chapter 14 conclusively shows that NIST’s account is flawed. Compare that to the far more detailed analysis of the WTC 7 collapse in this video, “A Critique of the NIST WTC Building Failure Reports and the Progressive Collapse Theory,” published by Architects & Engineers for 9/11 Truth. In that video, the portion analyzing the WTC 7 collapse spans 40 minutes. 9/11 Unmasked boils that complex subject down to slightly more than one page.

 

Those who have done much reading on the subject will appreciate how the authors have winnowed out the relevant facts from material that might be controversial or speculative. One example is how the movements of Mohamed Atta prior to 9/11 are handled in Chapters 40, 41, and 44. As experts in the field, the authors were certainly aware that other available information on the movements of Atta could potentially open up a whole new world of leads to follow. However, the authors have limited their report to just those movements of Atta that were solidly documented as being contrary to the official account and relevant to their purpose.

 

One challenge the panelists face in analyzing the official account is that it is often a moving target, i.e., an evolving narrative. In nine of the 51 chapters (Chapters 11, 12, 19, 20, 29, 30, 36, 49, and 50, to be specific), the authors show how the government's story has changed over time. In each of those chapters, they provide verifiable evidence that discredits the multiple versions.

 

9/11 Unmasked stands out not only for what is included, but also for what is not included. There is no speculation about who perpetrated the attacks. Moreover, emotional subjects such as first responder cancer deaths are not mentioned. 9/11 Unmasked simply lays out the facts that show the official story cannot be true.

 

Any one of the 51 chapters, by itself, presents ample evidence to disprove the official account. When all 51 are taken together, the evidence is overwhelming and the conclusion inevitable: A new, independent investigation of 9/11 is imperative.

 

In the technical world, executive summaries of research are typically presented in one or two paragraphs. The events of 9/11 are so complex, so far-reaching, that one or two paragraphs on any aspect of the subject hardly suffices. Yet Griffin and Woodworth’s 308-page book might rightly be considered an executive summary of their many years of research, presented as a non-political, non-controversial compilation of facts.

 

9/11 Unmasked is destined to be the Bible, the foundation, the go-to source of future research. It belongs on the bookshelf of anyone who has nagging questions about what really happened on September 11, 2001. And it will surely be on the desk of each and every government official who might one day be tasked reinvestigating that monumental event.

 

 

Se även David Ray Griffin på svenska

 

 
 

Motsägelser om 11 september
Ett öppet brev till USA:s kongress och press

344 s. / Inb

 

WTC 7 och dess mystiska kollaps
Varför den officiella rapporten om 11 september är ovetenskaplig och osann

408 s. / Hft

 

Usama bin Laden: Död eller levande?

128 s. / Hft

 

Böckerna finns att beställa hos din bokhandlare eller låna på biblioteket

 

 


Dokumentet som startade krigen mot terror och flyktingströmmen till Europa

Dokumentet som startade krigen mot terror 

 

och flyktingströmmen till Europa

 

 

Av Dr. Niels Harrit –

 

 

Niels Harrit, Ph.D., musiker og kemiker, pensioneret lektor fra Københavns Universitet.

Har holdt flere end 360 foredrag i 15 lande om sammenstyrtningen af de tre skyskrabere på Manhattan d. 11. september, 2001, i et naturvidenskabeligt perspektiv. Medlem af panelet i The 911Consensus Project (http://www.consensus911.org/)

 

 

Källa: Herland Report http://www.hannenabintuherland.com/themiddleeast/dokumentet-som-startet-krigen-mot-terror-og-flyktningstrom-til-europa-dr-niels-harrit-herland-report/   (artikeln har fått 84 tusen like bland Herland Report-läsarna!)

 

 

De lagliga grunderna för invasionen av Irak 2003 har blivit ifrågasatta i flertalet länder. Den mest välkända är Chilcot-utredningen i Storbritannien, vilken startade 2009 och resulterade i en rapport 2016.

 

Undersökningen handlade inte om legaliteten av krigshandlingen, men den brittiska regeringen blev starkt kritiserad för att inte ha tillhandahållit en rättslig grund för attacken, skriver Dr. Niels Harrit, Danmark for Herland Report.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

Vi kallar det “9/11-krigen” – den till synes eviga förstörelsen av Mellanöstern och Nordafrika som har pågått de senaste 17 åren. General Wesley Clark berättade i en intervju, att dessa krig redan var planerade i september 2001.1

 

Även om invasionen av Irak var planerad före 9/11,2 så anser de flesta att attacken på Afghanistan 2001 var en nödvändig föregångare. Den rättsliga grunden för att anfalla Afghanistan har nästan inte fått någon uppmärksamhet. En av de hindrande orsakerna till detta har varit antagandet att huvuddokumentet fortfarande var hemligstämplat.3,4 Men detta dokument blev av allt att döma avklassificerat 2008, vilket visas nedan.

 

På morgonen den 12 september 2001 sammankallades NATOs Nordatlantiska Råd i Bryssel. Detta skedde mindre än 24 timmar efter händelserna i USA. Rådet består vanligtvis av  medlemsstaternas ambassadörer. Men som något unikt utspel, så deltog även EUs utrikesministrar.5

 

Lord Robertson, NATOs dåvarande Generalsekreterare, skrev ett resolutionsutkast som  åberopade Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget – den så kallade “musketörsparagrafen” (“en för alla, alla för en”) – som en konsekvens av terrorattackerna. Detta beslut behövde vara enhälligt godkänt av NATOs alla 19 länder. Denna överenskommelse erhölls kl 21:20 samma dag och Robertson kunde läsa upp godkännandet på en fullsatt presskonferens:6

 

“Rådet kom överens om att ifall denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område (”directed from abroad”) mot Amerikas Förenta Stater, ska den ses som en händelse omfattat av Artikel 5 av Nordatlantiska fördraget, vilken anger att en väpnad attack mot en eller flera av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla.”

 

Det fanns en reservation. Artikel fem skulle inte formellt gälla förrän “ det är avgjort att denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område”. NATO hade tydligen en misstänkt. Men de juridiska bevisen var fortfarande under framtagende, och därför också den formella åberopandet av Artikel 5.

 

Formellt gavs bevisen av Frank Taylor, en diplomat med ambassadörstitel från USA:s utrikesdepartement. I Bryssel  den 2 oktober presenterade han en rapport till det Nordatlantiska rådet, och Lord Robertson kunde därefter slå fast:7  

 

“Med denna genomgång som grund, så har det fastställts att attacken mot Amerikas Förenta Stater 11 September var styrt från utlandet och ska därför ses som en handling som omfattas av Artikel fem av det Nordatlantiska fördraget, där det sägs att en väpnad attack på ett eller fler av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla…..

 

Dagens sammanfattning var klassificerad så jag kan inte ge er alla detaljerna. Sammanfattningar görs också direkt av Förenta Staterna till de allierade i deras huvudstäder.”

 

Eftersom åberopandet av Artikel 5 behövde vara enhälligt, så måste Frank Taylors rapport ha blivit förelagt i de orienteringer, som Lord Robertson annonserade. I Danmark –  landet där författaren av denna artikel bor – hölls ett möte i Folketingets Utrikespolitiska Nämnd den 3 oktober 2001. Ledamöterna gavs information av regeringen om förfarandet i Bryssel.

 

Parallella briefings måste också ha hållits i de 17 andra NATO huvudstäderna. I varje stad måste resolutionen ha blivit godkänd, eftersom Lord Robertson 4 oktober kunde tillkännage NATOs enhälliga införande av Artikel fem och starten av kriget mot terror.8 De första bomberna släpptes i Kabul 7 oktober.

 

Artikel fem i Nordatlantiska fördraget säger:9 

 

“Deltagarna samtycker om att en väpnad konflikt mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall ses som en attack mot dem alla och att de följaktligen samtycker till att, om en väpnad konflikt inträffar, åtar sig alla, med utövande av rätten till individuell och kollektiv självförsvar erkänd av Artikel 51 i FN-stadgan,….”

 

Det innebär att något militärt ingripande, som begås av NATO, är begränsad till Artikel 51, vilken framhäver rätten till självförsvar och lyder:10

 

“Inget i nuvarande kapitel skall försvaga den inneboende rätten av individuellt eller kollektivt självförsvar om en väpnad konflikt inträffar mot en medlem i FN,…”.

 

Det betyder, att militärt ingripande är förbjuden i frånvaron av en väpnad provokation, och legaliteten av attacken på Afghanistan beror uteslutande på de presenterade bevisen i Frank Taylors rapport. Men de klassificerades tillsammans med protokollen från de relevanta mötena.3,4

 

19 maj 2008 offentliggjorde emellertid USA’s utrikesdepartement det direktiv, som sändes 2001 till alla Amerikanska representationer världen över, inklusive ambassadören på NATO’s högkvarter, om vad som skall tyckas och sägas om 9/11 händelserna.

Det heter: “September 11: Working together to fight the plague of global terrorism and the case against al-qa’ida”. Texten finns tillgänglig på denna URL

 

Dokumentet är daterat 1 oktober 2001. Men som antyds av URL-adressen, verkar den ha blivit distribuerad 2 oktober. Det är alltså dagen då Frank Taylor gav sin presentation för Nordatlantiska rådet och EU’s utrikesministrar, och dagen innan USA:s ambassadörer höll avrapporteringar till regeringarna i respektive NATO huvudstäder.

 

Direktivets text börjar med att anmoda “alla adressater om att kontakta överordnade regeringstjänstemän och vidarebefordra informationer som sammanlänkar Al-Qa’ida terroristnätverket, Usama bin Ladin och Talibanregimen med 11 september terroristattackerna på World Trade Center och Pentagon och kraschen av United Airlines Flyg 93. Dokumentet verkar vara ett manuskript till en upptäckt. Mottagarna instrueras att endast använda informationen i muntliga presentationer och att aldrig ge ut papperskopian av dokumentet i något format. Specifikt refereras där till “DEN muntliga presentationen”.

 

Dessa instruktioner följs av 28 sidor av specifik text. En del av denna rapport är kopierad till Lord Robertsons uttalande 2 oktober:7

“Fakta är tydliga och övertygande […] Vi vet att individerna som genomförde dessa attacker vara en del av det världsomspännande terroristnätverket Al-Qaida, styrd av Osama bin Laden och hans huvudlöjtnanter och skyddad av talibanerna.” 

 

Slutsatsen är oundviklig. Detta dokumentt ÄR Frank Taylor-rapporten. Det är manuskriptet, som gav inte bara grunden för Frank Taylors presentation, men också för avrapporteringarna som gavs av USA:s ambassadörer till de olika ländernas regeringar. Identiska presentationer gavs i alla 18 huvudstäder 3 oktober.

 

Finns det några tekniska bevis  i detta dokument som kan tjäna som en rättslig grund för påkallandet av Artikel 5? Ingenting! Det finns absolut inga tekniska bevis som stödjer påståendet att 9/11 attackerna var orkestrerade från Afghanistan.

 

Bara en liten del av introduktionstexten handlar om 9/11 i formen av de sammanfattande påståenden som ovan är citerade i Lord Robertsons pressmeddelande. Den huvudsakliga delen av texten handlar om de påstådda utspelen av Al-Qaeda och talibanerna på 90-talet.

 

4 oktober 2001 började NATO officiellt ett krig baserat på ett dokument som enbart gav muntliga argument till en presentation och inga bevis för att understödja det huvudsakliga argumentet.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

På öppningsceremonin av NATO:s nya högkvarter 25. maj 2017 deltog ledarna från alla NATOs medlemsstater vid invigningen av en “9/11 och Artikel 5 minnesmärke”.11

 

 

NOTER:

1) The Plan – according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)

https://www.youtube.com/watch?v=SXS3vW47mOE

2) Bush decided to remove Saddam “on day one”.

https://www.theguardian.com/world/2004/jan/12/usa.books

3) The Unanswered Questions of 9/11.

http://www.globalresearch.ca/the-unansweredquestions-of-911/5304061

4) Was America Attacked by Afghanistan on September 11, 2001?

https://www.globalresearch.ca/was-america-attacked-by-afghanistan-on-september-11-2001/5307151

5) Being NATO’s Secretary General on 9/11. https://www.nato.int/docu/review/2011/11-september/Lord_Robertson/EN/  (från vilken du kan härleda att NATO-ambassadörerna åt lunch kl 15).

6) Statement by the North Atlantic Council, https://www.nato.int/docu/pr/2001/p01-124e.htm

7) Statement by NATO Secretary General, Lord Robertson.

https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011002a.htm

8) Uttalande till pressen av NATO:s generalsekreterare Lord Robertson, om

Nordatlantiska rådets beslut om införandet av Artikel 5 i Washingtonfördraget efter 11

september attackerna mot USA. https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011004b.htm

9) The North Atlantic Treaty. https://www.nato.int/cps/ic/natohq/official_texts_17120.htm

10) Article 51, UN charter. http://www.un.org/en/sections/un-charter/chapter-vii/

11) Tillägnan av 9/11 och Artikel 5 minnesmärke vid det nya NATO-högkvarteret 25 maj, 2017. https://www.youtube.com/watch?time_continue=3&v=augh1WqTqFs  

 

 

Litteratur om 9/11 på svenska

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare.

 

“CIA och 11 september: Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll, 225 kr

Av Andreas von Bülow, f.d. teknik- och forskningsminister i Västtyskland


“WTC 7 och dess mystiska kollaps”

“Motsägelser om 11 september”  

“Usama bin Laden: Död eller levande?”  

 

Av David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med över 50 vetenskapliga publikationer på sin meritlista 

 

“Gåtorna kring 11 september” & “Bushs okända värld”

 

Av Eric Laurent, f.d. utrikeskorrespondent för Le Figaro

 

Andreas von Bülow är före detta teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i dåvarande Västtyskland samt ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen under 25 år och en världsauktoritet på underrättelsetjänster. Läs det svenska förordet till hans bok nedan.

 

David Ray Griffin är professor i teologi och religionshistoria med ett femtiotal vetenskapliga publikationer bakom sig. Bland annat “Physics and the Ultimate Significance of Time”, “The Re-enchantment of Science”, och “Religion and Scientific Naturalism: Overcoming the Conflicts”. Tretton av hans böcker har handlat om 11 september. “The New Pearl Harbor Revisited”, valdes till “Pick of the Week” av Publishers Weekly i november 2008.


Ett öppet brev till Statens Kulturråd / Om "komplexitet, intensitet och genreförnyelse"

Ett öppet brev till Statens Kulturråd

 

Förslag till hur man skulle kunna göra stödsystemet mer effektivt och rättvist för alla.

 

Av Hesham H Bahari

Alhambras Bokförläggare

 

Det rikaste förlaget i Sverige får stöd för en stor del av sin skönlitterära utgivning från Statens kulturråd, medan många små aktörer som kämpar motströms får nöja sig med smulor. Hur kan detta gynna demokratin och stärkandet av yttrandefriheten i Sverige?

 

Enligt Kulturrådets hemsida är graden av ”komplexitet, intensitet och genreförnyelse” bland de kriterier som borde föranleda att en bok får stöd eller inte. Om någon bok uppfyller dessa tre kriterier så borde det vara Adonis ”Boken – Platsens gårdag nu”. Men det blev istället avslag för sista delen i denna trilogi som tagit oss flera år att förfärdiga. En av rådets lektörer tyckte nämligen i en tidningsrecension, långt innan boken skulle behandlas av den skönlitterära gruppen, att ”Adonis verk är tjatigt och ålderdomligt”! Inkompetens? Jävsituation? Kulturrådet tyckte inte att det föreligger någon anledning att ompröva beslutet när vi överklagade.

 

Nu är vi uppe i tjugo avslag i rad sedan 2016 från den skönlitterära gruppen!     

 

Nyligen fick vi ytterligare avslag för två av våra senaste titlar, ”Eldfängd”, en parabel som riktar sig till unga läsare om al-Hallaj, muslimsk mystiker som korsfästes på 900-talet för att ha identifierat sig med sanningen och som bekämpade religiös intolerans, skriven av arabisten Marcus Petrisson, samt ”Glömskans svarta snö” av finlandssvenskan Hillevi Furtenbach, en finstämd självbiografisk roman och en stark uppgörelse med den militaristiska civilisation vi lever i. Båda böckerna hade fått positiva recensioner. Om Petrissons bok skriver Ulf Lindgren i BTJ: ”Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av”, och Furtenbachs bok får toppbetyg i Tranås Posten: ”En bok att läsa om och om igen”.

 

Böcker som får avslag från Kulturrådet hindras från att nå ut till biblioteken och den läsande allmänheten.

 

Man skulle kunna ursäkta Kulturrådets lektörer med att det är staten som bestämmer hur många titlar som ska få stöd, nämligen 40 % av all utgivning i landet. Det innebär att lektörerna har makten att neka ett välbehövligt stöd till 60 % av all seriös utgivning. Man undrar hur godtyckliga dessa beslut egentligen är. För att motsvara de vackra ideal som står att läsa på Kulturrådets hemsida om mångfald, kvalité, stöd för utsatta grupper och minoriteter etc., borde inte större delen av den seriösa, icke kommersiella utgivningen i landet få stöd?

 

Att uppnå detta mål borde inte vara omöjligt.

 

De drygt två- eller trehundra titlar som brukar beviljas stöd varje år får dela på ca tio miljoner kronor. Att dubbla denna summa och låta fler titlar komma in i biblioteken och fler författare, översättare, redaktörer och andra förlagsfolk känna att deras arbete inte varit förgäves skulle stärka yttrandefriheten i landet. Jämfört med det statliga stöd som går till andra folkliga kulturområden som film, musik, teater eller idrott är de anslag som går till det skrivna ordet långt ifrån tillräckliga för att skapa en för demokratin gynnsam utgivningspolitik.

 

Vi på Alhambra, som i över 30 år har kämpat mot fascism, trångsynthet och rasism, får finna oss i hur otacksamt kulturmyndigheterna behandlar förlaget och dess skönlitterära författare, vilka pläderar för samlevnad, kvinnofrigörelse, yttrandefrihet och social rättvisa men som nekas stöd den ena efter den andra!

 

Sekulära arabiska författare som kämpar för demokratin i sina respektive länder behövs idag mer än någonsin på våra bibliotek och skolor.

 

Månar verkligen Sverige om att värna om yttrandefriheten och minoriteters rättigheter, som politiker ständigt vill påminna oss om, då bör regeringen se över sina bestämmelser när det gäller utdelning av stöd till förlagen. Det vill säga om demokratin fortfarande ska försvaras och inte stjälpas.

 

Hesham Henri Bahari

Bokförläggare

Alhambra Förlag

 

 

Det bästa sättet Du kan stödja Alhambra på är att köpa en bok då och då.

Det går också bra att lämna ett litet valfritt bidrag till bg 5427-8866

Tack!

 

 

 

 

Alhambras nya höstkatalog finns som PDF-fil på www.alhambra.se 

 
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare
 

CAIRO BY NIGHT: AHMAD ABDALLA'S LATEST FILM TAKES AUDIENCES TO THE DARK SIDE OF EGYPT

CAIRO BY NIGHT:

AHMAD ABDALLA'S LATEST FILM TAKES AUDIENCES

TO THE DARK SIDE OF EGYPT

 

In EXT. Night, Cairo is an oppressive dystopia where women are treated as sex objects, and the rich live in a sheltered bubble

 

Toutou, played by Mona Hala, is a headstrong prostitute who is self-aware and intelligent (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)

 

Joseph Fahim

Tuesday 11 September 2018 17:12 UTC

Last update: 

Wednesday 12 September 2018 13:29 UTC

 Källa

https://www.middleeasteye.net/in-depth/features/Cairo-by-night-Ahmad-Abdalla-s-latest-film-takes-audiences-to-the-dark-side-of-Egypt-1939346589

 

 

The last time Egyptian indie whizz Ahmad Abdalla had a film in theatres, four years ago, Tiran was an Egyptian island, the devaluation of the Egyptian pound that drove millions into poverty was a distant nightmare, and the crackdown on journalists and activists was not yet all pervasive.

 

Four years later, the view from Egypt has grown murkier and more foreboding. As cinema drifts further away from the reality of the Egyptian streets, Abdalla’s new film, EXT. Night – which premiered this week at the Toronto International Film Festival - is a hyper-realistic confection of blaring images, discordant noises, and flaring sentiments all laced into one narrative.

 

Set over the course of 24 hours, rising star Karim Kassem plays Moe, an ambitious filmmaker dipping his toes in the world of advertising after his first film flops at the box-office. But he is a fish out of water in the commercial world - unpragmatic, self-indulgent and spineless. 

 

Karim Kassem and Sherief El Desouky in a scene from EXT. Night, which is set over the course of 24 hours (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)

 

Nothing seems to be working out in Moe’s confined, sheltered existence. His girlfriend has just broken up with him and his writer friend, who is based on novelist Ahmed Naji, has been detained for publishing “a profanity-laden” novel.

 

Moe's life takes a turn for the unexpected when he is asked to pick up a prostitute from his nephew’s home during a routine ride with his driver Moustafa, who is played by Sherief El Desouky.

 

This leads him to Toutou, played by Mona Hala, a headstrong sex worker who is more self-aware and intelligent than both men. Together, the three embark on a journey in a downbeat Cairo where gender roles are constantly questioned, power dynamics between the classes are laid bare, and personal spaces are repeatedly violated.

 

In this largely nocturnal journey, Abdalla has produced the most accurate portrait of Cairo after the 30 June 2013 mass protests against Hosni Mubarak’s elected successor, Mohamed Morsi, who was overthrown by the military on 3 July that year.

 

Scripted by Sherif Alfy, Cairo is an oppressive cityscape where members of each class are forced to adhere to their tribe, women are continuously treated as sex objects, and the rich seclude themselves in a sheltered bubble in order to survive the ugly reality of a nation on life support.

 

Woman's voice

 

Abdalla’s primary interest in the film was rooted in a long-held desire to tell a story fronted by a woman.

 

“[A] few years ago, [renowned Egyptian filmmaker] Yousry Nasrallah said that Egyptian cinema fell into a slump when it stopped telling stories of women. I couldn’t agree more,” Abdalla told Middle East Eye. “Even though the main character of the film is a man, Toutou’s voice is the most dominant in the story.”

 

Of the various outstanding performances in the film, Hala steals the limelight with a ferocious, multi-layered turn as a woman compassionate yet defiant, and unabashedly desirous yet dignified.

 

Abdalla’s refusal to portray Toutou as a victim renders a refreshing, unsentimental treatment of sex work. Tipped to win accolades the world over, Hala’s complex and meaty role was in fact turned down by a major actor, whom Abdalla refuses to name, due to the controversial nature of the role.

 

More actors rejected the role of Toutou’s friend, played by Egyptian actor Basma, whom they assumed to be also a prostitute when in fact she is not. “I decided at the end to work with actors who care more for their art than their image on social media,” Abdalla said.

 

The rising segregation of Egyptian society was the other theme that sealed Abdalla’s involvement in the project.

 

“The current Egyptian society is designed in a way that prevents different communities from converging with one another,” Abdalla said. “Physically even, there are gigantic barriers separating high-end neighbourhoods from shantytowns, like Ard El Lewa and Mohandessin for instance. Any attempt to dismantle this model would automatically be thwarted. It has become a taboo.”

 

EXT. Night is arguably Abdalla’s most mainstream film to date: it is a colourful, emotionally accessible work laced with humour and pop culture tie-ins. The intellectual rigour of his previous work remains front and centre, yet none of the narrative experimentation that cemented Abdalla’s reputation as the most consistent independent filmmaker in the country can be traced in his new outing.

 

A household name

 

Abdalla became a household name in Arab cinema with his debut feature, Heliopolis (2009), a multi-character drama imbued with the emotional paralysis of Mubarak’s waning years.

 

Ahmad Abdalla has become a household name in Arab cinema (Photo courtesy of Joseph Fahim)

 

His sophomore effort, the spirited musical docudrama, Microphone , about Alexandria’s underground art scene, was released on the eve of 25 January 2011. Soon it became the movie of the revolution after Mubarak’s ousting, drawing large audiences before curfew hours.

 

His third feature, Rags and Tatters (2013), was a radical departure from his previous work - a wordless, impressionist portrait of the immediate aftermath of the revolution heralding the violence and uncertainty to come.

 

His last film, Décor(2014), was another significant change in direction. His biggest-budget film to date, this psychological drama about a woman torn between two men was overshadowed by controversial statements of its outspoken star Khaled Abol Naga, in which he claimed that the people might ask the then newly-elected President Abdel Fattah al-Sisi to leave office soon.

 

Released in September 2014, the film was a box-office flop, signalling the end of Abol Naga’s once robust film career in Egypt. Still, Abdalla denies that his comments had any impact on the commercial performance of the film.

 

In the following couple of years, Abdalla went on to develop an ambitious, expensive zombie comedy that hit the brakes after the Egyptian pound plunged against the dollar in November 2016. The suspension of the project propelled him to go in the opposite direction, returning to his roots by producing EXT. Night, a small-budget project shot in quick time.

 

Escaping Egypt

 

Abdalla was also director of photography for the film, shooting most of it in the bustling streets of Cairo. He used a small camera that allowed him to shoot incognito, avoiding the rowdy crowds who are usually very wary of cameras.

 

Abdalla cites the films of 80s neo-realist directors Mohammed Khan and Atef El Tayeb as an influence for capturing the grubby, unadorned vistas of a suffocating and congested city that is devoid of discernable beauty.

 

“You need plenty of permissions and extensive procedures to shoot in Cairo streets these days. You’d need to empty the streets out, use caravans for the actors, get big lighting equipment. That’s what happens in big productions,” Abdalla said.

 

“By the time the shooting starts, everything becomes palpably fake. At the same time, mainstream films are not concerned in the first place with presenting an authentic picture of Cairo or documenting the city. I, on the other hand, was adamant on having real Cairenes blended within the background of the film. That’s why I used natural light for instance.”  

 

 

In EXT. Night, power dynamics are one of the central themes of the film (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)

 

Abdalla’s Cairo is a place where personal space is non-existent, casually desecrated by every agent of society.

 

“Even though my three characters are out on the street most of the film, they develop their relationship with one another within the confines of this small cubicle that is the car. The sky is not the limit in a place like Cairo,” Abdalla said. “The sense of claustrophobia is not merely a reaction to their position inside this space – it’s an extension of their inner claustrophobia. Everyone is trapped in their own external and internal worlds - in their own fears.”

 

The tireless longing for escaping Egypt can be traced in most of Abdalla’s films, and EXT. Night is no different.

 

“Moe’s venturing into this alternative realm is not rooted in a courageous intent to discover and meet people different from him. It stems from an impulse to break away from his failures and disappointments and lose himself in a new place. This speaks for all of us in Egypt now, including me.”

 

 

According to Abdallah, EXT. Night explores 'the relationship of the authorities with the people, in the relationship of people to one another' (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)

 

Scriptwriter Sherif Alfy was thrust into depicting every character’s attempt to impose authority on the others, with all but Toutou imposing their moral judgement too. The world Abdalla paints is bereft of choice. The little control each character vehemently fights for is negligible in the grander scheme of things. 

 

Crossing the line

 

With the ban of Tamer El Said’s In the Last Days of the City, a snapshot of pre-2011 Cairo, and the way the 2011 revolution changed the capital, independent films have been an obvious target for censorship. Tarik Saleh’s Swedish productionThe Nile Hilton Incident, a noir thriller about police corruption set on the eve of the 25 January revolution, was likewise banned for including negative references to the police and the army.

 

Since Sisi came to power in 2014, censorship of independent films has increased and any negative references to officialdom have been steadily prohibited.

 

Abdalla’s new film contains its fair share of contentious material, including, most notably, an extended sequence in a police station where Moe tells a young police officer that “the entire country is now in your cells”.

 

Abdalla stresses that he has not had any problems with censorship as the film was granted a licence without any cuts and will represent Egypt at the Cairo Film Festival in November. He acknowledges, however, that the fight with the authorities is far from over.

 

“The most important element of our battle is to persevere and make our own movies on our own terms in Egypt, instead of eloping abroad,” Abdalla commented.

 

Abdalla believes that only four or six films in the past four years have truly tapped into the current Egyptian reality. 

 

Deconstructing Cairo

 

EXT. Night ends with a quote from the notorious novel of Ahmed Naji, The Use of Life, which handed the Egyptian writer a two-year prison sentence for containing sexually explicit material in 2016. He was later released on appeal after spending more than 300 days in prison.

 

In it, Naji describes the clashing emotions of living in an alienating city, offering a glimpse of hope in the possibility of reconciliation, or rather acceptance.

 

“In many ways, the novel acts as a deconstruction of Cairo, exploring how the city has changed beyond recognition. That’s what I also tried to illustrate in my film," Abdalla said.

 


Bokhandeln i Imilchil och Marockanska bilder

 
Bokhandeln i Imilchil
 
På 2500 m ö h, i Imilchil, världens ände och en av de högsta platåerna i de marockanska Atlasbergen hittar jag en bokhandel. I skyltfönstret står en rad böcker på arabiska: Che Guevara, Hannah Arendts "Om våldet", Michel Foucaults "Individen och samhället", Kawakibis "Om förtryckets karaktär" (en syrisk klassiker från 1800-talet), 2 olika titlar om Sokrates och en diktsamling av en för mig okänd poet, As'ad al-Bazi: "Vem kysser tomhetens kind". Jag tänkte: Finns det någon bokhandel kvar i de svenska vildmarkerna och vad säljer de för böcker där?
 
 
 

I fyra veckor gjorde jag en resa på över 5000 km runt, över och genom det marockanska höglandet.

På dessa 4 veckor skaffade jag mig lika många livsvänner som jag gjort i Sverige under 42 år .

De fattigas glädje går inte att ta miste på och ”förnöjsamhet är en outsinlig skatt”
som det arabiska ordspråket lyder. Jag är stum av lycka.

Jag ger mig av igen, bort från den klagande rika världens gnäll och illvilja.

Livet är för kort för att förspillas bland feta, giriga katter.

Och jag gick ner nästan 5 kilo under dessa fyra veckor.

Något som många i min ålder behöver göra.

 

 

 

Alhambras nya kontor i Marocko invigs under kommande vinter
och nya kulturresor anordnas för de äventyrslystna.

Alla är välkomna dit.

Mer om detta i kommande brev.

 
 
 
Samtliga bilder tagna av Hesham Bahari och är copyrightskyddade.
De får användas för icke kommersiellt bruk bara man anger källan (bahari.blogg.se)
och fotografens namn.
 
 
Varsågoda
 
 
 
 
Motströms
 
 
 
 
 
Imilchil
 
 
 
Ensamhet
 
 
 
 
 
Lycka
 
 
 
 
Blicken
 
 
 
 
Skugga
 
 
 
 
Livets vatten
 
 
 
 
Katten och havet
 
 
 
 
Floden efter regnet
 
 
 
 
 
Åsnan bakom bilrutan
 
 
 
 
 
tiotusen år av konst
 
 
 
 
 
Öknens port
 
 
 
 
 
Vattenmelon till kamelerna
 
 
 
 
 
 
 
Nostalgi
 
 
 
 
Dalen
 
 
 
 
 
 
Parad
 
 
 
 
 
 
Min barndom
 
 
 
 
Skördetid I
 
 
 
 
 
Skördetid II
 
 
 
 
 
Den skrattande kvinnan

Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. alhambra@alhambra.se

RSS 2.0