Mellan åren 2005 och 2010 har jag introducerat många svenska ökenfarare till mina smultronställen i den Egyptiska Sahara i samband med Alhambras kulturresor och ökenexpeditioner. Följande skildring skrevs ner efter aprilresan 2009. Resan till Gilf Kebir och Uwaynat-berget som filmats av Lars Wikström nedan gjordes hösten 2008.

 

 

 

Den spelar död - men vibrerar av liv

 

Det låg i sanden med huvudet mot väst (förislamiskt begravningssätt!?). Svårt att tidsbestämma, så vi tog en liten bit av det svarta tyget runt kroppen för analys. Men huvudet (eller det som återstod av det) var lindat i ett annat ljusare tyg (turban?). Det kanske innebär att mannen inte hade någon liksvepning utan täcktes av sanden med sina kläder på efter att ha fallit offer för någon strid. Upptäckten gjorde oss upprymda. Vi började direkt spekulera om likets ursprung, vad som kunde ha hänt och när. Runt omkring fyndplatsen låg det massvis med rödaktiga krukskärvor. Hade dessa krossats i samband med att mannens karavan utsatts för ett angrepp, för länge sen? Det kanske ligger flera begravda runt omkring. Vår vägvisare nickade instämmande. Visst, jag känner till några ställen där man kan hitta lik i öknen, sa han leende, faraoner, perser, greker, romare, nubier, libyer, araber, turkar och t.o.m. västerlänningar har dukat under här förr i tiden...

 

Under natten lekte vi kurragömma med traktens rävar. På morgonen upptäckte vi att de hade snott samtliga våra 26 frukostägg. Vilket kalas de måtte haft under natten!

 

Varje ögonblick i öknen kan förvandlas till en evighet. Jag börjar mer och mer förstå dessa ökenskalder från för-islam och deras naturdyrkan. Varje resa leder till nya möten, nya ansikten, nya roller, nya upptäckter. Och denna bok öppnar sig mot alla som ödmjukt söker sig till den med öppet sinne. Den som kommer med krigiska avsikter lär duka under förr eller senare, som Kambyses och hans armé. Öknen lär oss uppskatta livet. Den är långtifrån död, som många tror. Den vibrerar av osynliga varelser och av våra dundrande toyotamotorer som skär genom den mjuka sanden, klättrar upp- och nerför klippor och dyner och tar oss allt närmare oaserna för varje timme. Efter 3 dagar i öknen känns det som om man har rest tillbaka i tiden flera tusen år. Det enda som avhåller en från att förlora sig i horisonten är den enorma rikedomen som ligger under ens fötter. Man tittar ner. Man tittar upp. Och man ser eonerna flyta förbi som moln, hav förvandlas till öken som förvandlas till skogar som åter förvandlas till öken, och varje skede lämnar något spår efter sig.

 

I två veckor, alltsedan jag kom tillbaka från Sahara, har jag försökt summera året och få det ur vägen. Men ännu har jag svårt att landa i tid och rum. Öknen är mäktig. Den hänger kvar på näthinnan, både när man sluter och när man öppnar ögonlocken. Den spelar död, men vibrerar av liv. Och den berättar saker hela tiden, gamla saker, så gamla att vår tideräkning ter sig som ett embryo i dess ögon.

 

Man har hittat ett åttiotal pyramider i ett 20 mil långt område väster om Nilen som sträcker sig från Kairo till Beni Soueif. Många av dessa är ruiner efter pyramider. Hur kan en civilisation börja med något så storartat? För mig såg pyramiderna ut som kulmen på en civilisation, inte början. Det egyptiska samhället fick uppleva en dekadens ungefär samtidigt som pyramidbyggena upphörde. Det gamla riket föll samman och Egypten blev aldrig detsamma under mellan- och nyriket. Dessa konstgjorda pyramider, fantiserade jag, är den förhistoriska människans sätt att påminna sig om den savann som var hennes ursprungshem i tusentals år innan hon tvingades flytta till floddalen. Där fick hon kämpa mot naturkrafterna på ett sätt hon aldrig erfarit tidigare, med översvämningar, dammbyggen, okända sjukdomar och ibland svältbringande torka. Den savann Egyptens förhistoriska människor bebodde interfolieras av pyramidliknande berg, och det är dessas avbild man försökte framkalla längs Nildalen genom att resa dem i sten. Man ville ta med sig den gamla döende savannen till sitt nya hem. På så sätt är pyramiderna kanske blomman av den förhistoriska människans kunskaper och det ultimata uttrycket för hennes livsvilja och kraft, slutet på en era, och inte början på en, så som vi lärt oss i skolan.

 

Under en tidigare resa upptäckte vi en "kultplats" i Vita öknen, bestående av 3 stenplattformar, 3 perfekta cirklar med 20, resp. 15 och 10 meter i diameter. Den rödaktiga stenen som plattformarna byggts av måste ha färdats långtifrån. Den stack ut mot det vita kalkhavet. Vem bodde här och när? Vilka ritualer utförde man på dessa runda plattformar? Är de byggda av människor eller har de någon naturlig förklaring? Frågorna var många och vi hade inga svar. Vi stod mitt i den stora ringen och där hade någon besökare före oss lagt ut svarta stenar till att forma orden: "Earth shows God's glory."

 

"In memory of Samir Lama (1931-2004), the distinguished explorer to whom we are in debt for much of our desert knowledge...", läste jag på stenen. Minnesstenen hade vält omkull, förmodligen under en storm, och gått sönder i många små bitar, men någon välmenande hade satt ihop bitarna igen och lagt ner dem i sanden, vid klippans fot. Översten visade känslor för första gången sedan vi träffats. Jag förstod att Lama var mer än hans lärare. "Första gången jag gick ut i öknen var 1977", sa han till mig. "Och då fick jag som ung officer följa med Samir Lama på hans expedition till gränsområdena. Han lärde mig allt man behövde veta för att överleva i den miljön. Han var mångsysslare, kunde knappt sitta still och hoppade fram och tillbaks hela tiden i jakt efter något problem att lösa. Och en duktig mekaniker på köpet, förutom geologi, botanik, väder, ja allt som kan väcka ens intresse härute."

 

Senare fick jag även veta att Samir Lama var mycket skeptisk till äventyrsturismen, om den bedrivs på ett oansvarigt sätt. Han lär ha haft som motto: "Ta gärna foto men låt allting ligga kvar på sin plats. Öknen är ett levande museum!" För öknen är full av skatter, vackra stenar och kristaller, förhistoriska redskap och vapen, förstenade och oxiderade växter och fossil, och framförallt grott- och klippmålningar. Det var dessa som var målet för vår resa: Gilfens grottmålningar, och särskilt de i Mestekawis grotta, grottan som upptäcktes av ingen mindre än vår guide, översten, och som förde över hans familjenamn på Egyptens karta. Men nu utforskade vi "Sugar loaf" in i minsta detalj. Vi tog en massa bilder och började automatiskt titta efter i marken ifall man hittade någon läcker sten eller annat föremål av intresse. I öknen förflyttas man hela tiden mellan mark- och horisontperspektiven. Man förlorar sig bland de myriader av färggranna stenar i alla storlekar och skepnader som marken är belamrad av eller så förlorar man sig i horisontlinjerna med deras ständigt växlande och skimrande hägringar. Öknens mikro- och makroperspektiv, de enda verkliga hållpunkter som ögat måste anpassas till och som kommer att försätta oss i euforiska tillstånd dag efter dag till resans slut.

 

Jag satt vid mitt tält och ältade gamla och nya minnen när Khalaf, vår unge väktare, kom fram med en oväntad fråga. "Du är väl egyptier, eller hur?" frågade han. "Självklart", svarade jag och tänkte att nu var inte dags att förklara mitt libanesiska påbrå. Jag har ju vuxit upp i Egypten under mina första 16 år och mitt förflutna liksom mitt tungomål tillhör på sätt och vis landets. "Vad är det som får dig att undra?" "Nej, inget särskilt. Jag bara tänkte att du umgås hela tiden med utlänningarna som om du vore en av dem." "Det beror på att jag har bott i deras land i över 30 år", förklarade jag. "Trettio år! Hur kunde du? Längtade du aldrig hem?" "Mitt hem har blivit där jag utvecklas och växer, Khalaf", sa jag en aning mästrande. "Det är viktigt att man utvecklas där man befinner sig och hjälper andra också att göra det. Eller vad tycker du?" fortsatte jag. "Åh! Här i Egypten ska man först rädda sitt eget skinn. Det där med att hjälpa andra gick an förr men fungerar inte riktigt längre", svarade han vänligt men bestämt.

 

I Wadi Wasaa, Breda Dalen, är sanden kung och klipporna hans hov. Han är så mäktig så han vältrar sig över hela tronen och hade det inte varit för hans kalkvita pager och järnsvarta betjänter hade ingen tron i världen räckt till för hans ända. Sanden är allsmäktig men inbjudande. Så vi går över flikarna från hans mantel mot hans tjänstvilliga följe, de som inte vittrat än, väktarna som arbetar för kungens fromma. Sand, sten och himmel i sikte. Inget annat som består. Inte en buske, inte ett löv. Dock flög en svala mellan två klippor. Alltså gott om insekter. Och insekter betyder råttor och råttorna drar till sig ormar och rävar. Osynliga varelser vars närvaro bara avslöjas av spår i sanden. Efter räven i Vita öknen som jag förgäves försökte följa efter har jag inte sett andra djur mer än enstaka fåglar och få insekter, men massor av spår överallt. Vid två tillfällen fladdrade en fjäril förbi. Hur kan en så död plats vara så vibrerande av liv? Eller är döden också vår egen skapelse? Vårt inträde till andevärlden? Människorna under antiken förstod denna platsernas besjälning, att behållaren är lika levande som dess innehåll och att varje ort har sin ande. Men något hände på vägen och förståelsen gick förlorad. Forntida civilisationers arvtagare har förvandlat behållaren till ett sopnedkast och det som slängs med soporna är själva innehållet. Få är medvetna om att så är fallet.

 

Hesham Bahari