bahari.blogg.se

 

3

Som vi såg i Norman Minetas vittnesmål inför 11 september-kommissionen den 23 maj 2003 i förra kapitlet, sade han att han anlände till PEOC, där vicepresident Cheney hade befälet, ”omkring kl. 9.20.” Under vittnesmålet berättade han om en episod som rimligen kan tolkas som Cheneys bekräftelse av en order till luftförsvaret att inte ingripa.

Minetas vittnesmål

I sitt vittnesmål inför kommissionen beskrev Mineta följande episod: Medan flygplanet närmade sig Pentagon kom en ung man in flera gånger och sa till vicepresidenten: ”Planet är 80 km borta. Planet är 50 km borta.” Och när det minskade till ”planet är 15 km borta”, sa den unge mannen också till vicepresidenten: ”Gäller orderna fortfarande?” Vicepresidenten vände sig om, knyckte på nacken och sa: ”Det är klart att orderna fortfarande gäller. Har ni hört nånting annat?”(1)

På fråga av kommissionsledamoten Timothy Roemer hur lång tid efter hans ankomst som denna replikväxling ägde rum, sade Mineta, som vi såg i förra kapitlet: ”Troligen cirka fem eller sex minuter.” Det torde, som Roemer påpekade, ha varit ”omkring 9.25 eller 9.26.”

Ett problem som Minetas vittnesmål skapade var att det innebar att Cheney och militära befattningshavare visste att flygplan närmade sig Washington omkring tolv minuter innan Pentagon träffades 9.38.

Detta motsäger direkt den officiella redogörelsen, enligt vilken militären inte visste att ett flygplan närmade sig Pentagon förrän 9.36, så att man med kommissionens ord ”som mest hade en eller två minuter på sig för att reagera på det oidentifierade plan som närmade sig Washington.”(2) Det påståendet är väsentligt för att förklara bl a varför Pentagon inte hade utrymts innan det träffades – ett faktum som resulterade i 125 döda. Rumsfelds talesman sade, när han tillfrågades varför denna utrymning inte gjordes: ”Pentagon visste helt enkelt inte om att detta flygplan var på väg mot oss.”(3)

Ännu mer problematisk är frågan om ”ordernas” karaktär. Mineta antog, sade han, att de var order om att skjuta ner planet. Men inget plan som närmade sig Washington sköts ner, enligt mångas förmenande. Ett annat problem med Minetas tolkning var att den gjorde episoden obegriplig. Hade Cheney givit den väntade ordern – att skjuta ner ett flygplan som närmade sig det strängt förbjudna luftrummet över Washington – skulle det inte, har kritiker hävdat, funnits något skäl för den unge mannen att fråga om orderna fortfarande gällde. Hans fråga var meningsfull bara om orderna var att göra något ovanligt – att inte skjuta ner planet. Det misstänktes därför att Mineta utan att inse det hade rapporterat att han hört Cheney bekräfta order att inte ingripa, innebärande order att frångå standardproceduren.

Misstanken undanröjs

Grunden för denna misstanke undanröjdes av de redogörelser för Cheneys handlande den morgonen som gavs av de flesta ledande media och senare av kommissionen. Medias berättelser publicerades alla innan Mineta vittnade inför kommissionen 2003. Men Mineta hade berättat om Cheney och den unge mannen i ett BBC-program, ”Clear the Skies”,(4) som sändes på första årsdagen av 11 september. Och han kan ha berättat det även tidigare. I den mån medias artiklar undanröjde grunden för misstanken att Mineta hörde Cheneys bekräftelse av en order att inte ingripa, kunde de därför ha varit reaktioner på Minetas berättelse, även om de publicerades före hans vittnesmål 2003 inför kommissionen.

 

Ett sätt att undanröja misstanken vore att helt enkelt säga att Cheney inte kom ner i PEOC förrän senare. Tre uppmärksammade TV-program på första årsdagen av 11 september – ett av CNN och två av ABC (5) – uppgav att Cheney kom ner i PEOC tillräckligt tidigt för att den av Mineta relaterade episoden kunde ha inträffat. De två ABC-programmen innehöll t o m Minetas bekräftelse. Men de flesta TV- och tidningsrapporter menade att Cheney kom för sent för att episoden skulle ha inträffat – antingen precis före attacken mot Pentagon,(6) precis efter den(7) eller, som Evan Thomas uppgav i Newsweek den 31 december 2001 (se föregående kapitel), inte förrän 9.58.(8) Fastän var och en av dessa tre redogörelser motsade de två andra, uteslöt de alla möjligheter av att Cheney efter att ha fått veta att ett plan närmade sig Pentagon omkring 12 minuter före attacken skulle blivit tillfrågad om ”orderna” fortfarande gällde.

Kommissionen gjorde sedan Evan Thomas uppgifter i Newsweek till den officiella ståndpunkten. Enligt dessa uppgifter anlände fru Cheney och mötte vicepresidenten i tunneln just som han ”fått veta att Pentagon hade träffats”, medan han talade i telefon med presidenten. Och sedan, sade Thomas: ”Strax före 10 leddes paret Cheney in i PEOC:s konferensrum... de tittade på TV-skärmarna. Det var 9.58.” Kommissionsrapporten säger: ”Det finns motstridande uppgifter om när vicepresidenten anlände till konferensskyddsrummet. Vi har dragit slutsatsen av tillgänglig bevisning, att vicepresidenten anlände till rummet strax före 10.00, kanske 9.58.”(9)
Intressant nog finns det föga samband mellan de olika nyhets­artiklarnas datum och tidpunkten till vilken de förlägger Cheneys ankomst till PEOC. Utifrån antagandet att de flesta av dessa artiklar grundades på intervjuer med och/eller andra uttalanden av Cheney själv, kunde man misstänka att ankomsttiden skulle ha förlagts senare och senare, så att ju senare artikeln var desto närmare skulle den stämma överens med kommissionens ståndpunkt 2004. Så var emellertid inte fallet.

I Evan Thomas’ intervju den 19 november 2001 med Cheney för artikeln i Newsweek uppgav denne mycket riktigt en senare tid för sin ankomst till PEOC än han gjort vid intervjun den 16 september på Meet the Press, då han påstod att han fått vetskap om attacken mot Pentagon efter ankomsten till PEOC, inte före. Annars finner man föga samband. Faktum är att de två artiklar som kom närmast den slutliga ståndpunkten var två av de tidigaste.
Den enda artikel som har med alla huvudpunkterna i den slutliga ståndpunkten – [Cheney] gick sent ner i korridoren, fick höra om attacken mot Pentagon i korridoren, kom inte till PEOC förrän strax före 10.00 – är Evan Thomas’ artikel i Newsweek, som kom ut den 31 december 2001.

Den artikel som näst bäst föregriper den slutliga ståndpunkten är den i Washington Post av Dan Balz och Bob Woodward, nämnd i förra kapitlet, som publicerades den 27 januari 2002, en knapp månad efter Thomas’ historia i Newsweek. I Balz-Woodwards artikel kom Cheney till PEOC 9.45, till skillnad från uppgiften i Thomas’ artikel. Men liksom i Thomas’ artikel fick Cheney reda på attacken mot Pentagon medan han ännu var i korridoren. Den hade också med en detalj i den slutliga ståndpunkten som inte finns med i Thomas’ historia: Cheney tittade på TV medan han var i korridoren.

Fastän dessa två artiklar föregriper den ståndpunkt som skulle bli kommissionens, uppgav de flesta andra nyhetsrapporterna – t ex en artikel i New York Times den 16 oktober 2001 (10) – att Cheney anlände till PEOC strax innan Pentagon träffades. Bland dessa artiklar finns ett NBC-program på första årsdagen av 11 september och ett BBC-program sänt tre dagar tidigare.(11) Dessa program, som förbigick påståendena i Thomas och Balz- och Woodwards artiklar med tystnad, verkar ha inspirerats av Cheneys uttalanden den 16 september på Meet the Press.

Vidare: de två ABC-program som sändes under veckan ett år efter den 11 september och som byggde på intervjuer gjorda av Peter Jennings, ignorerade Cheneys ståndpunkt i Meet the Press till förmån för Minetas ståndpunkt, enligt vilken Cheney kom till PEOC omkring 9.15. Dessa artiklar innehöll också Minetas redogörelse för samtalet mellan Cheney och den unge mannen. Det skulle vara intressant att veta, varför ABC, som i dessa program bekräftar Andrew Cards tillrättalagda framställning när president Bush lämnade klassrummet i Sarasota (som vi såg i kapitel 1), inte hade övertalats att bekräfta någon av Cheneys ändrade uppgifter om sin ankomst till PEOC. Kanske det var därför att Peter Jennings, som hade intervjuat Mineta direkt, fann hans historia trovärdig.

I vart fall sopades Minetas och Cheneys redogörelser i Meet the Press under mattan av kommissionens beslut att bekräfta den version som Cheney gett Newsweeks Evan Thomas. Fastän den stred mot Norman Minetas offentliga vittnesmål inför kommissionen och även mot Cheneys egen tidigare framställning för Tim Russert på Meet the Press, blev den den officiella versionen bara därför att den godkänts av kommissionen, trots att den fram till dess i hög grad varit en minoritets uppfattning. Faktum är, som påpekades i förra kapitlet, att utskriften av Cheney-intervjun i Newsweek är det enda dokument som kommissionen kunnat hänvisa till som stöd för sitt påstående att Cheney inte anlände till PEOC förrän strax före 10.00.

Inte desto mindre uteslöt kommissionen på det sättet den möjliga sanningen i Minetas farliga historia, för att få oss att tro att Mineta vittnade felaktigt om att Cheney bekräftade en order att inte ingripa.

Alternativa versioner

Ett annat sätt för nyhetsprogram och kommissionen att undvika denna tolkning var att servera en alternativ version av historien om ett inkommande flygplan. Åtminstone fyra sådana versioner dök upp.

En version, som avviker minst från Minetas historia, finns i Balz- och Woodwards artikel i Washington Post. Liksom Minetas egen historia nämner denna variant rapporterna om det inkommande planet och knyter den till Mineta: Minister Norman Y. Mineta... hade telefonkontakt med Federal Aviation Administrations ledningscentral, som övervakade Flight 77, när det rusade mot Washington med radarspår var sjätte sekund. Det kom rapporter om att planet var 80 km borta, 50 km borta, 15 km borta – tills bunkern fick höra att det hade inträffat en explosion vid Pentagon.(12)

Denna artikel knöt dessa uppgifter till Mineta, däremot inte till Cheney, som enligt Balz och Woodward fortfarande befann sig i korridoren vid den tidpunkten. Balz och Woodward skrev heller ingenting om några ”order”. Dessutom beskrev de dessa rapporter som så sena – just före attacken på Pentagon – att det inte skulle ha funnits tid att vare sig återkalla eller bekräfta några ”order”.

En annan version av historien om det inkommande flygplanet gavs i det CNN-program som sändes den första årsdagen av 11 september. Som nämnts tidigare sades i det programmet liksom i Clarkes och Minetas redogörelser, att Cheney fördes ner till PEOC kort efter att det andra tornet hade träffats. Programmet hade faktiskt rubriken ”Cheney minns när han tog befäl i bunkern”. Det nämnde emellertid inte Minetas historia om ett flygplan som närmade sig innan Pentagon träffades. I stället innehöll det en liknande historia om United Flight 93, berättad, med lite hjälp av Cheney, av Josh Bolten, som vid den tiden var Vita husets vice stabschef. Historien löd så här: Efter att planen träffade tvillingtornen flög ett tredje in i Pentagon. Cheney hörde sedan en rapport att ett plan över Pennsylvania höll kurs mot Washington. En militär adjutant bad Cheney två gånger om tillstånd att skjuta ner det.

”Vicepresidenten sa ja igen”, erinrade sig Josh Bolten, Vita husets vice stabschef. ” Adjutanten frågade då en tredje gång. Han sa: ’Är det en bekräftelse av tillstånd att ingripa, Sir?’ Och vicepresidenten – vars röst lät lite irriterad – svarade: ’Jag sa ja’.”

Det var en kort markering från en man som visste att det var han som angav tonen i Vita huset under krisen.
”Jag tror det fanns en underton av vrede där. Men det var mer en fråga om beslutsamhet. Man vill inte låta sin vrede fördunkla sitt omdöme i ett ögonblick som det här”, sade Cheney.

Denna historia har med två av huvudpunkterna i Minetas redogörelse: tre replikväxlingar mellan Cheney och en militär adjutant åtföljda av Cheneys bekräftande men arga svar i den tredje.

Men där fanns också tre avgörande skillnader: Replikväxlingarna kom efter, inte före attacken mot Pentagon; orderna var helt klart att skjuta ner ett plan i stället för att hålla dörren öppen för mer än en tolkning, och planet i fråga var United 93, inte American 77. Historien kunde därför tjäna som ett ”korrektiv” till Minetas berättelse och tala om för folk som hört den att, fastän en sådan episod faktiskt inträffat, så avsåg den Cheneys order att skjuta ner United 93, inte ordern att inte skjuta ner det plan som närmade sig Pentagon.

Fastän denna CNN-version uteslöt allt samband mellan det inkommande flygplanet och såväl Cheney som attacken mot Pentagon, var den emellertid inte användbar för kommissionen, eftersom denna valt ståndpunkten att Cheney inte kom till PEOC förrän nästan kl. 10.00 och inte, som diskuteras i nästa kapitel, gav något tillstånd om nedskjutning förrän efter 10.10.

En tredje version om det inkommande flygplanet berättades intressant nog av Balz och Woodward. Efter att ha lämnat den ovan diskuterade redogörelsen, som beskrev en episod som inträffade före attacken på Pentagon och inbegrep Mineta men inte Cheney, kom de med en annan variant av en episod, som sades ha inträffat efter 9.55. Då hade Cheney just fått presidentens bemyndigande att skjuta ner planet. Artikeln av Balz-Woodward, som kan ses som en syntes av Minetas och Bolten-CNN:s versioner, löd så här:

I Vita husets bunker kom en militär adjutant fram till vicepresidenten.
”Det finns ett plan 130 km bort,” sade han .”Det finns ett jaktplan i området. Ska vi ingripa?”
”Ja”, svarade Cheney utan att tveka.
Kring vicepresidenten fanns Rice, Vita husets vice stabschef Joshua Bolten och I. Lewis ”Scooter” Libby, Cheneys stabschef. De blev nervösa när adjutanten upprepade frågan, denna gången med ännu mer eftertryck. Planet var nu 100 km bort. ”Ska vi ingripa?” tillfrågades Cheney.
”Ja”, svarade han igen.
När planet kom närmare, upprepade adjutanten frågan. ”Gäller ordern fortfarande?”
”Det är klart den gör”, snäste Cheney av.

Efter att ha förtigit Cheneys roll i Minetas berättelse och reducerat den till en mening (”Det kom rapporter om att planet var 80 km bort, 50 km bort, 15 km bort”) förde Balz och Woodward flera detaljer från den berättelsen till en episod som ägde rum 30 minuter senare, när United 93 närmade sig Washington: en militär adjutant som informerar Cheney om läget tre gånger, frågan ”Gäller ordern fortfarande?” (nästan ordagrant som Minetas ”Gäller orderna fortfarande?”) och Cheneys förargade svar ”Det är klart den gör” (mycket likt Minetas ”Det är klart att orderna fortfarande gäller.”) Resultatet blev att centrala detaljer i Minetas berättelse, som avsåg ett plan som närmade sig Pentagon, nu hamnade i en historia som avsåg United 93.

Inte ens denna tredje version om det inkommande planet kunde utan vidare övertas av kommissionen eftersom den hävdade att Cheney inte kom till PEOC förrän nästan 10.00 och att militären inte visste om kapningen av United 93 förrän planet hade kraschat.

Därför presenterar kommissionens rapport en fjärde version av historien om det inkommande planet, vilken i stort är baserad på anteckningar av Lynne Cheney och Lewis ”Scooter” Libby.(13) Enligt denna version inträffade episoden ännu senare: Kl. 10.02 började signalisterna i skyddsrummet ta emot rapporter från Secret Service om ett ingående flygplan... Någon gång mellan 10.10 och 10.15 meddelade en militär adjutant vicepresidenten och andra att planet var 130 km bort. Vicepresident Cheney fick anhållan om tillstånd att ingripa mot planet... Vicepresidenten bemyndigade jaktplan att ingripa mot det ingående planet. Adjutanten återvände några minuter senare, troligen mellan 10.12 och 10.18, och sade att planet var 100 km bort. Han anhöll åter om tillstånd att ingripa. Vicepresidenten sade åter ja... Vita husets vice stabschef Joshua  – ... hörde replikväxlingarna och... föreslog vicepresidenten att ta kontakt med presidenten och få ordern att ingripa bekräftad... Vicepresidenten noterades ha ringt presidenten 10.18 och fört ett två minuters samtal som utverkade bekräftelsen.(14)

Kommissionen skriver här att Cheney förvisso samtalade med en militär adjutant som upprepade gånger informerade honom om ett inkommande plan. I dess version går det emellertid inte att tolka episoden så att det avser antingen en order att inte ingripa mot ett plan som närmade sig Pentagon eller en order om nedskjutning som kunde ha resulterat i att United 93 störtat. Minetas farliga berättelse hade ersatts av en totalt harmlös version av historien om det inkommande planet.(15)

Slutsats

Det är tydligt att alla de alternativa redogörelserna inte kan vara sanna. Även om kommissionens historia om det inkommande planet skulle vara det enda alternativet man tar hänsyn till, kan den och Minetas redogörelse inte båda vara sanna.

Det finns i själva verket tre skäl att misstänka att den korrektaste redogörelsen är den som Mineta gett. För det första hade han inget klart motiv att ljuga. För det andra har han nyligen bekräftat sin redogörelse och förklarat att vicepresidenten (tillsammans med fru Cheney) redan var där när han (Mineta) anlände till PEOC omkring 9.20 och förklarat att samtalet mellan Cheney och den unge mannen definitivt ägde rum före attacken mot Pentagon. För det tredje verkar de olika alternativa redogörelserna i första hand ha tillkommit för att förta intrycket av att Cheney bekräftat ordern att inte skjuta ner ett flygplan som närmade Pentagon, ett intryck som den av Mineta rapporterade episoden utan tvivel gav.

Kongressen och pressen måste avgöra om Minetas framställning verkligen är sann och, om den är det, varför och av vem de osanna redogörelserna fabricerats.

◊◊◊

 

Litteratur om 9/11 på svenska

 

 

Före Koranen var arabiskans poetiska alster helt och hållet muntliga. De överfördes från generation till generation och det arabiska språket hade blott en runliknande skrift med magiska förtecken som få behärskade. Den arabiska skriftens historia börjar först med Koranen. Boken hade så att säga ena foten i den muntliga kulturen, där den lästes upp (Qur’án betyder just “uppläsning”) och den andra i den skriftliga kultur som såg till att utveckla det arabiska alfabetet och teckna ner verserna från denna “upp­läsning” för att göra dem åtkomliga för alla och se till att de inte förvrängdes eller förfalskades.

Detta betyder att den förislamska poesin först kunde skrivas ned efter Koranen, vilket fick en del forskare att betviv­la dess äkthet. Oavsett kronologin förblir denna poesi mer arkaisk i sitt språk och sina teman än allt som skrevs ner på arabiska efter Koranen. På så vis var den verkligen en spegel av stammarnas leverne, deras seder och bruk, och deras tro under tiden före islam. Man räknar uppemot hundratals kända poeter. Av vissa finns det tusen­tals verser bevarade och samlade i antologier som tecknades ned under islams guldålder mellan 700- och 900-talen. En samling med de sju mest uppskattade dikterna kom att bli känt under namnet al-mu’allaqát, eller “de upp­hängda”.

Enligt sägen tecknade man ner dessa sju dikter med förgyllda bokstäver på läderbitar och hängde dem på Ka’bans väggar. Bland de "upphängda" odenas skalder finner man irrande furstar, kloka hövdingar, ambulerande hovpoeter, vinälskare, en tapper och modig slav och så den unge Tarafa, vars långa dikt och korta men stormiga liv boken "Nomadens ode över livets flyktighet" handlar om (Alhambra, 2011). Tarafa blev 26 år gammal, innan han avrättades av kungens guvernör.

Ett förislamiskt ode består av 3 distinkta delar. Den börjar alltid med en nasíb, en kärleksförklaring till en älskad kvinna med varierande erotiska motiv. Därefter följer en rahíl, eller uppbrott, resa. I Tarafas dikt ägnas det långa rahíl-avsnittet hans kamelsto, som beskrivs ingående och i de mest arkaiska och tekniska ordalag. För Tarafa ter sig kamelstoet som en abstraktion av all rörelse, men också en räddningslina undan döden. Efter rahíl-avsnittet avslutas odet med det tredje momentet som ägnas självberöm och tankar som avslöjar Tarafas livsfilosofi.

Tarafa kämpar mot den dödsdom han tilldömts av överheten för sina bitande satirer. Han kämpar mot sin klans ovilja att ställa upp på hans sida när han själv visat sitt mod varje gång man behövde hans hjälp, vare sig det hand­lade om svärdet eller orden, och han berättar glatt om sin trefaldiga tro på livets goda: först kommer vinet, sedan förmågan att hjälpa de nödställda och så kvinnorna. För den unge Tarafa finns det inget liv efter detta. Han tror på en gud, men denna gud är till för de levande. Hans fiender har ingenting att frukta efter döden och hans vänner ingenting att hoppas på. Så väsensskild från Koranens budskap man kan komma, och ändå handlar det om ett och samma språk!

Tarafa kunde ha räddat sig, vilket framgår av de utdrag ur hans biografi som återges para­llellt med dikten, men han vägrade. “Att fly”, sa han, “vore detsamma som att erkänna sig skyldig.” Han fick välja sättet han skulle dö på, och valde att dricka sig full på vin innan man skar av hans halspulsåder. Mordet på Tarafa var ett hedersmord, och dikten det försvarstal som placerade honom bland arabernas sju odödliga.

 

Utdrag ur Tarafas ode

(Ur "Nomadens ode över livets flyktighet", Alhambra 2011)

 

På vår klans marker strövar en välskapt gasell,
med två gröna ränder längs ryggen.

En smiterska i en brokig flock som betar i grönskande nejder
och drar över sig grenar, fulla med frukt, som klädnad.  
Hon ler ett leende så brunt, som när krypväxterna
med sina prunkande ljus lägger sig över daggsmekta dyner,
som om solen hade lånat henne sitt ljus, och det mörka tandköttet
ej behövde färgläggas med kohl. Ett ansikte mantlat av solstrålar
och den rena hyn fri från klössår.

För att jaga bort bisterheten
rider jag min vaggande passgångare
från afton till gryning.
Hon är lika säker som gravens bärande balkar
när jag sporrar henne på vägens randiga mantel.
De smala benen slår som trumpinnar på den nedtrampade vägen.

Våren har hon tillbringat på de två kullarna
med andra djur vars juver har skrumpnat.
Tillsammans betar de nu i hemliga trädgårdar
som grönskat efter årets andra regnskur.
Hon lystrar till lockropet och vänder sig om.
Med svansen värjer hon sig mot den rödsvarte
hannens nersmetade, klibbiga päls.

Revbenen buktar sig som skeppets bågar,
och halsen är fast rotad och stadig mot bringan.
Hennes skrev liknar busksnår fulla av byten
och hennes sidor sväller från en mäktig ryggrad.
 
Spåren av tygelremmarna på hennes revben liknar
uttorkade strömfåror med slipade stenar i.
De samlas och förgrenas likt flikar av ljus
mot vävens mörka botten,
vilka sakta växer medan morgonen gryr.

 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

 

Vi har nu granskat de ideologiska motiven för att krossa den irakiska staten. Vi kan nu gå vidare och se på denna politiks kulturella och mänskliga kostnader, som de återspeglas i fakta på marken. Ödeläggelsens omfattning och systematiska karaktär gör att den omöjligen kan ses som en rad oförutsedda, osammanhängande och/eller tragiska missöden. Enligt vår uppfattning härrör dödandet och ödeläggelsen från det politiska målet att helt omgestalta Irak snarare än att reformera det. I denna boks kapitel granskas detaljerna noga på område efter område. Läsare kommer där att finna att möjliga skyddsåtgärder aldrig sattes i verket. Än mer slående är de dokumenterade fall där ockupanterna själva underlättade eller medverkade till en välberäknad förstörelse av Iraks kultur och decimering av den intelligentsia som bar upp den. I samtliga fall kan läsare se att i inget fall har brotten på allvar undersökts eller de ansvariga straffats. Vi anser därför att en närmare blick på bevisen talar för att krossandet av Irak inneburit en medveten kulturell ödeläggelse.  

Enligt den libanesiska arkeologen Joanne Farchakh, som deltog i sökandet efter de stulna historiska skatterna efter invasionen, ”kan Irak snart stå där utan historia”.40) Sedan väl statens skydd och sköld avlägsnats och den bildade eliten undertryckts har Iraks ojämförliga kulturella rikedomar blivit ett lätt byte. De USA-ledda styrkornas förintelseoffensiv mot den irakiska staten och det irakiska samhället, som redan försvagats av tolv års ekonomiska sanktioner, har sammanfallit med en kulturell rensning på flera plan. En sådan rensning började redan under invasionens första dagar med en omfattande plundring av allt som symboliserade Iraks historiska och kulturella identitet. Museer, arkeologiska fyndorter, palats, moskéer, bibliotek och sociala centra utsattes för skövling och ödeläggelse. Och detta skedde mitt framför ockupanternas ögon. De amerikanska styrkorna i Bagdad nöjde sig med att vakta oljeministeriet, som satt på alla oljedata, och inrikesministeriet, som rymde den ba’thistiska säkerhetsapparatens dokument, och det mycket noga.

Vi vet nu att tusentals kulturföremål försvann under operation ”Iraks frihet”, medan amerikanerna bara tittade på. Det var fråga om inte mindre än 15.000 ovärderliga föremål från Nationalmuseet i Bagdad och många andra från de 12.000 arkeologiska fyndorterna, som ockupationsstyrkorna till skillnad mot Saddams despotiska regim lämnade obevakade. Medan museet plundrades på sina historiska samlingar, ödelades Nationalbiblioteket, som representerat mycket av den irakiska historiens kontinuitet, genom anlagd brand. Som Nabil al-Tikriti framhåller i kapitel 5, kände irakiska och internationella experter väl till de viktigaste platserna och underrättade ockupationsmyndigheterna om deras exakta läge. Men när plundrandet kom i gång, vidtogs inga effektiva åtgärder för att skydda dem.

Ca 4.000 historiska artefakter har kommit till rätta, ibland på finurliga sätt, som när shi’itiska präster uppmanade kvinnor att inte ligga med sina män, om plundrade föremål inte återlämnades.42) Men många skatter smugglades ut ur landet och auktionerades bort utomlands. Dessa stölder begicks ofta av utlänningar, som anlände med ockupationsstyrkorna. Journalisten och mellanösternexperten Joseph Braude, arresterades på New Yorks JFK-flygplats med väskorna fulla med mesopotamiska antikviteter.43) Han dömdes till sex månaders husarrest och två år villkorligt. Ovärderliga föremål kan också ha auktionerats bort på Internet, som antropologiprofessorn Michael Smith vid Arizona State University slagit larm om.44) Den 18 december 2007 rapporterade BBC att en tysk arkeolog lagt märke till stulna irakiska antikviteter på en schweizisk eBay-sajt. Utgångsbudet var USD 360. 45) Enligt senaste uppgifter, nyligen framlagda av en expert på Iraks arkeologi, Francis Deblauwe, saknas inte mindre än 8.500 föremål fortfarande, förutom de 4.000 som ska ha påträffats utomlands men ännu inte återlämnats till Irak.46)   

Under kriget mellan Irak och Iran som rasade i åtta år, besköt ingendera sidan avsiktligt motpartens arkeologiska fyndorter eller kulturtillgångar. Den senaste amerikanskledda invasionen har lett till en helt annan, fasansfull ödeläggelse. USA:s envisa försummelse att skydda Iraks kulturskatter står i direkt strid med Genèvekonventionens stipulation om att en ockupationsarmé skall använda alla medel som står till buds för att bevara den besegrade statens kulturella arv.47) I stället sågs ”horder av antikvitetsplundrare” dyka upp, som upprättade smugglingsnätverk med pansarbilar, lastbilar, flygplan och båtar för att frakta iväg Iraks plundrade historiska arv till USA, Europa och Gulfområdet.48)

De USA-ledda styrkornas attityd till denna plundring var i bästa fall likgiltighet. 2003 fnös Donald Rumsfeld åt rapporter om utbredd plundring och sade bara att ”sånt händer” i krig. Han avfärdade det med att den störtade regimens hatade symboler var begripliga mål.49) Som svar på journalisternas frågor om det destruktiva kaoset sade Rumsfeld: ”mycket ofta är det personer som ger sig på regimens symboler, palats, båtar, Ba’thpartiets högkvarter och platser som har varit en del av förtrycket… Och även om ingen tar lätt på plundring, kan man å andra sidan förstå de uppdämda känslor som en följd av årtiondens förtryck. Människor som har förlorat sina nära och kära får utlopp för sina känslor.” 50)

När Rumsfeld framställer plundringen, bränderna och förstörelsen av Iraks arv som ”begriplig” och nästan ”naturlig” och oundviklig under ”de rådande förhållandena”, motsägs det av att ”kännare av Iraks antika historia flera månader före Irakkrigets utbrott gång på gång talade med representanter för amerikanska regeringen om denna risk. Enskilda arkeologer såväl som representanter för Archeological Institute of America träffade tjänstemän på utrikesdepartementet och Pentagon. Vi visade långa listor över arkeologiska fyndorter och museer över hela Irak med deras koordinater på kartan. Vi inrättade en särskild webbsida som gav samma information. Vi sade alla att det första och viktigaste var att säkerhetsvakter omedelbart placerades ut vid alla museer och arkeologiska fyndorter. Amerikanska regeringstjänstemän påstod sig vara synnerligen uppmärksamma på nödvändigheten att skydda det kulturella arvet. Likväl valde de att inte följa våra råd… Ja, sedermera förlades amerikanska trupper direkt på [arkeologiska] fyndorter och vanställde dem.” 51)

2006 skar den irakiska regeringen ned sitt anslag till antikvitetsdepartementet trots rapporter om ett budgetöverskott det året och problem med att använda pengarna. Departementets lilla personal undanhölls pengar för att köpa bensin till sina patrullbilar. Nedskärningen betydde att dess utryckningsstyrka från sin bas försökte bekämpa plundringar som ägde rum på 800 arkeologiska platser (bara i provinsen Dhi Qar).52) När upprörda irakier larmade amerikanerna och talade om att Saddam-regimen utmätt dödsstraff på sådan plundring, fick de det ovidkommande svaret att ”vi kan väl inte skicka upp helikoptrar över de här platserna och skjuta på folk.”53) Vad folk ville var ju inte att amerikanerna skulle använda Saddams metoder utan att de skulle ta det ansvar som internationell lag kräver. Men alla sådana vädjanden föll på döva öron.

Sommaren 2004 började den allmänna upprördheten världen runt över plundringen av Iraks kulturskatter allvarligt solka Bushadministrationens internationella image. Då startade USAID ett program, lett av professor Elizabeth Stone från Stony Brook University, att ge irakiska arkeologistudenter modern utrustning och undervisa irakiska specialister i de senaste metoderna på området, som de förhindrats lära känna under de tolv åren av angloamerikanska sanktioner. Flera irakiska studenter reste sålunda till USA. Men ett år senare avbröts programmet.54) USA hade tydligen råd med att göra av med en miljard dollar per dag på sin militärmaskin i Irak men inte avsätta några miljoner för att hjälpa irakiska studenter och lärare att restaurera Iraks kulturella arv.  

Dessa underlåtenhetssynder har förvärrats av ett skandalöst agerande som svårt skadat detta arv. Sedan invasionen 2003 har USA-ledda styrkor förvandlat åtminstone sju historiska platser till militära baser och läger. Dessa vanhelgade platser innefattar Ur, en av världens äldsta städer, där Abraham, de tre monoteistiska religionernas urfader, ska ha fötts. Ziggurat-templet i Ur, som irakierna med sådan nationell stolthet bevarat, håller på att skadas av militära installationer och truppers känslolösa behandling. När Abbas al-Hussaini, dåvarande chefen för Irakiska styrelsen för arv och antikviteter och författare till kapitel 4 i denna bok, ville inspektera platsen 2007, släppte den amerikanska militären inte in honom. Ett liknande öde har drabbat det berömda Babylon. Där har ett amerikanskt militärläger irreparabelt förstört den antika staden. Dessa historiska platser är inte sunnitiska, shi’itiska, kurdiska eller kristna – de är alla irakiers historiska arv.55)

En sådan massiv kulturell förstörelse har verkat utarmande på två nivåer. För det första drabbas hela mänskligheten på grund av Iraks innehav av kulturskatter, som ger en känsla av den mänskliga civilisationens kontinuitet med få motstycken. För det andra berörs det irakiska folket och dess distinkta historiska identitet, som är beroende av att det förstår sin egen historia. Minnet i alla dess former, personliga, kognitiva och sociala, ger den individuella och kollektiva föreställningsförmågan en infrastruktur.56) Minnet framkallar emotionellt laddade bilder, som förbinder det förflutna med framtiden genom ett nu som tolkas i erinringens ljus. Men minnet är förgängligt på två sätt: det dör med kroppen och det kan försvinna genom glömska. Därför behöver minnet, särskilt folkens, hållas aktivt för att ge samhällstolkningen en kontinuitet. Bevarandet av minnet är museers och historiska monuments funktion. Museer samlar historiska lämningar. De håller samhällets minne vid liv, återkallar gångna händelser i tanke och fantasi. Monument vittnar om historiska erfarenheter. På dessa olika sätt var Bagdadmuseet inriktat på att bevara minnen av civilisationens vagga i Mesopotamien men också från senare tider. Dess föremål och artefakter var framsatta för att frammana ”minnen som blivit identitetens beståndsdelar.”57) Utan en ram har det kollektiva minnet inget sätt att artikuleras. Det individuella minnet kräver ett samband med en gruppidentitet, som varit oskiljaktig från den historia och de kulturföremål, som Irakiska museet, Bagdads centralbibliotek och monumenten bevarade.58) Där avslöjas också ockupanternas egentliga avsikter. Den politik som faktiskt följts i Irak efter invasionen kan, som Nabil al-Tikriti framhåller i kapitel 5, bara kallas en förstöring av det kulturella minnet.

Skändningen av det förflutna och undermineringen av den moderna tidens sociala landvinningar förmörkar nu i högsta grad Iraks framtid. Landet utlämnas åt sektpolitikens och regionalismens upplösande krafter. Irakierna har berövats sitt gemensamma arv och lever idag på ruinerna av de moderna samhällsinstitutioner, som upprätthöll ett sammanhållet och enat samhälle. Det ödeläggs av inbördeskrig, primitiva sociala och religiösa krafter och en omfattande brottslighet. Den irakiska nationalismen, som tog form genom en lång process av statsbyggande och social interaktion, förtalas nu rutinmässigt. Dominerande berättelser hävdar falskeligen att sektvälde och etnisk chauvinism alltid präglat det irakiska samhället. De upprepar den seglivade, destruktiva myten om urgamla konflikter utan lösning, för vilka erövrarna inte bär något ansvar.

Parallellt med ödeläggelsen av så många av Iraks historiska skatter har en gradvis förstörelse av Iraks sociala och kulturella institutioner ägt rum. Iraks undervisningssystem, tidigare lovprisat som det mest avancerade i den arabiska östern, har utsatts för en ihärdig utnötnings- och förstörelseprocess. Enligt en rapport från FN:s universitet för internationellt ledarskap (UNU) i Jordanien har: ”ödeläggelsen av Iraks högre undervisningssystem glömts bort bland andra katastrofala resultat av kriget. Men den är en viktig följd av stridigheterna, de ekonomiska sanktionerna och den pågående oron i landet… Iraks vetenskapsakademi, grundad 1948 för att befrämja det arabiska språket och arvet, har fått nästan hela sitt digitala och tryckta bibliotek ödelagt genom krigshändelserna. Det skulle behöva reparationer för närmare en miljon dollar för att återhämta sig som ett ledande forskningscentrum.”59)

Enligt UNU:s chef Jairam Reddy ”har 84% av Iraks högre läroanstalter bränts, plundrats eller förstörts. Cirka 2.000 laboratorier behöver återutrustas och 30.000 datorer anskaffas och installeras i landet.60)

Genast efter ockupationen av Irak genomdrev de amerikanska myndigheterna en ny läroplan, som avlägsnade varje kritik av den amerikanska politiken i Mellanöstern, liksom varje referens till 1991 års krig eller Israels politik i de ockuperade områdena. USAID gav uppskattningsvis 62 miljoner USD till Creative Associates Int. och 1,8 miljarder till Bechtel i april 2003 för återuppbyggnad av Iraks infrastruktur, inklusive skolor och högre läroanstalter. Men dessa satsningar har undergrävts av korruption och bristande intresse, som kan ses på den otillräckliga infrastrukturen, underlåtenheten att ersätta föråldrad utrustning och de ideliga översvämningarna av skolor med avfallsvatten. De snabba försämringarna och det fullständiga misslyckandet att vidmakthålla ett fungerande undervisningssystem har framkallat ett elevbortfall på upp till 50%. Iraks akademiska institutioner, en gång ledande bland arabiska universitet och forskningscentra, bidrog till att skapa en stark irakisk nationell identitet efter år av kolonialvälde. Det höggradiga sammanbrottet för Iraks undervisningsväsen har förstört det redskap som bidragit till att förankra en enande historia i det allmänna medvetandet.

Den massiva utvandringen efter invasionen har undergrävt den nationella sammanhållningen på ännu direktare och mer förödande sätt. Mellan januari och oktober 2007 drev kriget i Irak nästan en miljon irakier till Syrien, förutom de nästan 450.000 som flytt 2006. Flyktingarna kommer i oproportionerlig grad från den utbildade medelklassen, som förkroppsligade denna mödosamt vunna känsla av nationell sammanhållning. Läs- och skrivkunnigheten bland flyktingbarnen avtar snabbt, vilket bådar illa för nästa generation. Unga irakiska kvinnor tvingas av sina familjers utarmning till organiserad prostitution.62)

Ända från början dök något mer olycksbådande upp än bara emigration till följd av krigskaoset. En mordkampanj som har alla tecken på att vara organiserad håller på att utplåna Iraks bildade klass, som Max Fuller och Dirk Adriaensens berättar om i kapitel 7. De uppehåller sig mest vid de akademiska institutionerna men betonar att offensiven riktar sig mot Iraks hela yrkesutbildade medelklass, läkare, advokater, domare och politiska och religiösa ledare. Över 400 professorer har dödats av yrkesmördare, vilket klart visas av tillvägagångssätten och tidpunkterna. 2006 hade 2.500 fakultetsmedlemmar dödats, kidnappats eller under hot tvingats lämna landet. Hittills har ingen systematisk undersökning av detta fenomen gjorts av ockupationsmyndigheterna. Inte en enda arrestering har företagits i samband med denna terrorisering av de intellektuella, som Dirk Adriaensens visar i kapitel 6. Tendensen att bagatellisera denna offensiv ligger i linje med ockupationsmakternas allmänna strävan att topphugga det irakiska samhället. Den exemplifieras bäst av Paul Bremers avba’thifieringspolitik, som haft till följd att de yrkesutbildade kadrerna på de politiska, ekonomiska och militära områdena avlägsnats. Få känner till att denna byråkratiska utrensning har utsträckts till undervisnings- och kulturområdena med förfärande följder. Som Dahr Jamail rapporterar i kapitel 8, har resultatet av ba’thistutrensningen blivit en nästan fullständig och helt uppenbart medveten förstörelse av Iraks mänskliga kapital. I ett parallellt resonemang analyserar Philip Marfleet i kapitel 9 utvandringen från Irak och drar slutsatsen att den starkt tyder på en medveten offensiv mot institutionerna och de ideologiska resurserna i Irak som nationalstat. Denna förlust av ett intellektuellt kapital håller på att beröva Irak de yrkeskadrer som en återuppbyggnad skulle kräva.

Det är helt enkelt lögn att krigsplanerarna inte kunde ha insett det väldiga ansvar som ockupationen skulle medföra, vad som skulle krävas för att upprätthålla lag och ordning och skydda mänskliga och kulturella tillgångar. Militära kännare hade gjort helt klart att de trupper som fått till uppgift att upprätthålla ett ansvarigt styre i Irak efter invasionen var helt otillräckliga. General Eric Shinseki har mest uttryckligt nämnt de plikter som ockupanterna åtog sig genom invasionen – i framträdanden inför några kongressutskott. Det mest uppseendeväckande i Shinsekis yttranden var hans bestämda uppfattning att trupperna som avdelats för att hålla kontroll över Irak efter invasionen omöjligen kunde sköta den roll de tilldelats. ”Akta er för att ge en 10-divisonsarmé en strategi som kräver 12 divisioner!” varnade Shinseki. I en kommentar till senator Carl Levin i februari 2003 sade han att ”flera hundra tusen man” skulle behövas som ockupationsstyrka. Han varnade för att de etniska spänningarna kunde leda till inbördeskrig. Två dagar senare viftades Shinsekis 38-åriga militärerfarenhet och två Purpurhjärtan undan i en förlöjligande reaktion av Paul Wolfowitz, själv helt utan någon militär bakgrund. Vice försvarsministern sade att Shinsekis siffror var ”helt oriktiga”. Denne ställdes åt sidan, tills president Obama utnämnde honom till hedersposten som minister för veteranangelägenheter.63)

Det stämmer inte heller att planerarna inte hade förnuftigare eller humanare alternativ till det katastrofala förlopp som blev följden. Det glöms alltför ofta bort att Paul Bremer inte var USA:s förste prokonsul. Inte heller var den destruktiva politik han förde den första som antogs. Det fanns alternativ till det framprovocerade kaos, den strukturella destruktion och kulturella rensning som Bremer ledde. I början av april 2003 utnämnde Pentagon den pensionerade generalen Jay Garner till chef för Byrån för återuppbyggnad och humanitärt bistånd i Irak (ORHA). Han anlände till Bagdad den 20 april och gjorde upp en ”Enhetlig uppgiftsplan” som siktade till att minimera den amerikanska inblandningen. Grunden för hans plan vilade på ett tydligt engagemang för att upprätthålla en säker och stabil miljö av lag och ordning från första dagen. Garner uppsatte som omedelbart mål att se till att förnödenheter nådde de 60% av irakierna som var beroende av Olja-mot-livsmedel-programmet, som gav ett minimistöd åt de irakier för vilka det var livsnödvändigt. Mer allmänt ansåg Garner att oljan skulle stanna i irakiska händer, polisofficerare på lägre nivåer skulle avlönas och förbli i aktiv tjänst och de större byråkratiska, teknokratiska och juridiska institutionerna skulle stå kvar för att fylla grundläggande samhällsfunktioner.64) Kort sagt ville Garner använda de statliga institutionerna och Iraks oljerikedomar för att ge folket säkerhet. Men han avskedades efter några veckor.

Hans efterträdare Paul Bremer förkastade helt Garners stabiliseringspolitik. Den 10 maj 2003 utarbetade Bremer ett memorandum till förmån för att upplösa elva viktiga institutioner, däribland nationalförsamlingen med därmed sammanhängande organ, alla militära organisationer och de större militära industrierna. Med uttrycklig välsignelse från Pentagon upplöstes dessa i hans två första dekret, den 16 och 23 maj.65) Enligt dekret nummer 1 skulle alla Ba’thpartimedlemmar, inte bara ledarskiktet, avskedas från sina tjänster. I praktiken innebar det att större delen av Iraks arbetskraft avskedades utan lön. I Saddams Irak var staten den viktigaste arbetsgivaren. Man måste bli medlem i den härskande Ba’thpartiet för att komma i fråga för tjänster. Medlemskapet i partiet hade mindre med ideologisk övertygelse eller stöd åt Saddam att göra än med behovet av att tjäna sitt levebröd. För regimen var partiet framför allt ett verktyg för kontroll. Bremers avba’thifiering berövade de kvalificerade yrkena, industrin och de sociala programmen deras erfarna och yrkeskunniga personal. Många verksamheter kollapsade bara, medan andra hankade sig fram med mycket nedskuren kompetens. Bremers dekret nummer 2 upplöste armén och dess civila bihang, också utan utbetalning av lön. I båda fallen berövades även de berörda sektorernas pensionärer sin inkomst. Vad som står klart i termer av uttalad avsikt och observerbara resultat är att Bremers politik gick ut på att eliminera landets styrande elit och upplösa de viktiga statliga institutionerna. Bremers totalt 97 dekret krossade helt den medelklass som höll ihop det irakiska samhället och gjorde 15.500 forskare, vetenskapsmän, professorer och lärare arbetslösa. Ordern att upplösa armén ledde till att cirka en halv miljon män med militär erfarenhet blev utan jobb.

Som man kunde förutse vände sig denna väldiga reserv av arga, utarmade irakier till den framväxande upprorsrörelsen för att vinna upprättelse. Ockupationsstyrkorna svarade med urskillningslösa kollektiva bestraffningar som antog karaktären av ännu en shock and awe-offensiv, som överväldigade irakierna och lämnade dem hjälplösa och förtvivlade. När väl statens skyddande sköld avlägsnats, ryckte kriminella element in och gav sig på den försvarslösa, desorienterade befolkningen. Det irakiska folket med sitt utomordentliga kulturella arv lämnades oskyddat och sårbart. Nedmonteringen av staten ledde till den förutsägbara och helt medvetna kulturella rensningen av landet.   

Kapitlen som följer tar upp den kulturella förstörelse och de riktade mord som ägt rum i Irak sedan invasionen. Författarna framlägger noggrant belagda fakta om fattade politiska beslut, som skapat ett tillstånd av accelererande kaos och laglöshet, om passivitet inför attacker mot kultur och intelligentsia när handling ännu var möjlig. De belägger aktioner av ockupationsstyrkorna själva som fått ödesdigra mänskliga och kulturella följder. I många fall krävde vårt arbete först en elementär dokumentering av vad som faktiskt inträffat.

 

Ockupationsmakterna och de irakiska regeringar som de installerat har inte visat något intresse att hålla reda på dessa fakta. De har varit ännu mindre benägna att undersöka brotten och ställa förövarna inför rätta. Detta välkalkylerade ointresse, noga dokumenterat i kapitlen som följer, är i sig avslöjande.

Vi rapporterar också om tillfällen när officiella talesmän eller företrädare gett öppet uttryck för ockupanternas tendens att betrakta kaos och laglöshet som ”kreativa” i betydelsen att de gör det möjligt att dra ett streck över det förflutna, skapar nya betingelser och ger chans att börja om från noll. Denna släpphänta attityd till förstörelse har rättfärdigats av visionen om ett nytt Irak som under amerikanskt och brittiskt beskydd skulle resa sig ur det gamla Iraks ruiner. Plundring tolkas där som ”privatisering” med direkta, kollektiva medel inom en sådan ”ideologis” ram. Förstörelsen av kulturella föremål och byggnader framställs som en konstruktiv utrensning som banar vägen för något nytt. Det finns rentav antydningar om att undanröjandet av den gamla intelligentsian öppnar väg för en ny generation irakier med ”rätta” värderingar och sociala lojaliteter.

Den hänsynslösa ödeläggelsen av Iraks en gång lovprisade undervisnings- och hälsovårdssystem ger enligt samma logik möjligheter att börja om på nytt. Det frigörs från band med den gamla ordning som gett service på de områdena. Ockupationsmyndigheterna har, som Nabil al-Tikriti visar i kapitel 5, visat en häpnadsväckande nonchalant attityd till den medvetna förstörelsen av Iraks infrastruktur och de mänskliga resurser som fordrats för att sköta den. Efter de svepande privatiseringarna kallade Bremers ekonomiske rådgivare Peter McPherson demonteringen av den offentliga sektorn som en ”bantning”.66) John Agresto, som ledde den högre undervisningens återuppbyggnad, beskrev ödeläggelsen av Iraks skolor och universitet som ett ”tillfälle till en nystart”.67)

Vad gäller den kulturella rensningen kan vi inte peka på ett speciellt direktiv eller policy-uttalande i stil med Bremers första dekret mot Ba’th. För att belägga statsförstörelsens kulturella dimension har vi istället lämnat en noggrann dokumentering av händelse för händelse. De bildar enligt vår åsikt ett tydligt mönster, som möjliggör en klar och logisk bedömning. Vi dokumenterar hur dessa villkor och den påföljande laglösheten välkomnades och rationaliserades med att de låg i det framtida Iraks intresse. Kaoset frigjorde våldsamma krafter och impulser. När de väl frigjorts, kunde de inte längre styras. Det destruktiva beteendet blev alltmer oberäkneligt. ”Kreativiteten” har inte så mycket legat i en avsiktlig förstörelse som i avlägsnandet av alla hinder – politiska, ekonomiska, kulturella och mänskliga – för den irakiska statens sönderfall.

Tidigare irakiska stater och regimer lyckades trots brister och begränsningar under långa tider hålla samman en mångskiktad och kulturellt rik nation, som Mokhtar Lamani förklarar i kapitel 10. Irak var en otroligt komplex men skör mosaik. Det bestod inte bara av de tre stora etniska och konfessionella grupper, som ockupationsstyrkorna främst intresserade sig för, utan också av ett otal minoriteter. Under förhållanden av framprovocerat kaos revs denna intrikata väv som fortlevt i tusentals år sönder och förstördes kanske för alltid. De stora etnisk-religiösa grupperna skildes medvetet åt. I och med att de nationella banden försvagades har de kunnat spelas ut mot varandra. De små och sårbara minoriteterna har slukats upp i virvlarna.

För att omgestalta Irak till en nyliberal modell för Mellanöstern var det först nödvändigt att undergräva Iraks nationella identitet och de samhällskrafter och kulturella uppfattningar som gav uttryck för den. Ockupanterna agerade på ett sätt som klart visar att de inte alls betraktade denna försvagning av den kollektiva identiteten och decimering av en intelligentsia länkad till det gamla Irak som någon förlust. Det var i deras ögon snarare en chans. Uppgiften underlättades i hög grad av att de som fick ansvaret för Iraks öde hade liten eller ingen kunskap och erfarenhet av landet. Okunnighet om det förflutna och det moderna irakiska samhällets invecklade struktur gjorde det lätt att tro att det bara var att vända ett nytt blad.

Irak var ju när allt kommer omkring en ”terroriststat”. På något sätt lyckades man förvandla detta misshandlade folk med sitt lysande kulturella arv till ett existentiellt hot mot västerlandet eller rentav civilisationen. Det var i ett sådant klimat Iraks kultur förhärjades och dess intellektuella klass höggs ned. Förnuftiga människor kan svårligen se på det på något annat sätt, när de väl konfronterats med de fakta som framläggs i följande kapitel. Mönstret av en kulturell rensning finns inetsat i marken i form av plundrade museer, nedbrända bibliotek och en systematisk likvidering av intellektuella, ofta de mest prominenta och produktiva. Ockupanterna har inte visat någon villighet att skydda kulturella och mänskliga resurser. De har därmed flagrant kränkt internationella och humanitära lagar. Ännu värre är att de i kritiska ögonblick väsentligen bidragit till ödeläggelsen, som genom att stationera ockupationsstyrkor mitt i några av nationens viktigaste arkeologiska fyndområden och därmed tillfogat dem stor skada, som Abbas al-Hussainy dokumenterar i kapitel 4. Detta har inte varit tragiska, oavsiktliga följder, är vi övertygade om. Kulturen som drabbats var, som Zainab Bahrani förklarar i kapitel 3, ett unikt irakiskt kulturarv, förstört i ett ockuperat land mitt framför ögonen på ockupanterna. De intellektuella, som mördats och vilkas likvidering fram till idag inte utretts, hörde till de mest kreativa inom den irakiska intelligentsian, som Dirk Adriaensens, Max Fuller och Dahr Jamail i detalj dokumenterar i kapitel 6, 7 och 8. De hade utbildats och anställts av den irakiska staten. De var dess mänskliga personifikation och därför ett lockande byte. De dödades i första hand inte av sektmässiga skäl, även om sådana fall förekommit, utan därför att de var de bästa irakiska hjärnorna, vilket en noggrann granskning av statistiken visar. Elimineringarna har haft som syfte att utplåna Iraks kollektiva minne, en väsentlig förutsättning för att göra slut på staten. Vi anser det står klart att dessa förödelser är både direkta och indirekta följder av en ideologisk helhetssyn. Och den är: Att göra slut på en stat kräver inte bara en demontering av politiska och ekonomiska strukturer. Den kräver också ödeläggelsen av dess kulturella och mänskliga reserver, allt i en framfantiserad omgestaltnings intresse.

Krigsplanerarna har framhållit att krigets våldsamhet 2003 i själva verket var en gåva till irakierna: Målet var att göra slut på diktaturen och öppna väg för en befrielse från den stat som terroriserat Iraks folk. Kritiker har ända från början avvisat dessa förklaringar och energiskt betonat att invasionen siktade till herravälde. Idag förs en självupptagen debatt i USA och Storbritannien om de amerikanska och brittiska politikernas motiveringar: Syftade invasionen till att omgestalta Irak för att bringa frihet till Irak och övriga Mellanöstern, som de nykonservativa hävdar, eller var syftet imperialistiskt herravälde, som kritikerna med kraft framhåller? Tyvärr gör denna upptagenhet med ideologiska motiveringar att den förödelse som drabbat irakierna hamnar i skymundan, oavsett vilken position man intar. Blickarna börjar flacka när siffror om irakiska civila offer diskuteras. När Bagdads museer plundrades och dess bibliotek brändes ned, hajade världen till, men inte länge. Plundringarna i Bagdad var dock bara toppen av isberget. Abbas al-Hussainy gör en översikt över Iraks kulturella arv i kapitel 4 och noterar att det finns ca 12.000 registrerade arkeologiska skatter inom Iraks gränser. Han påpekar att ingen annan nations kulturarv i modern tid drabbats i samma fruktansvärda grad. Men ockupanterna och deras hemmapublik har aldrig hyst något intresse för den irakiska kulturens öde, trots att det i hög grad hade varit befogat. Som Zainab Bahrani visar i kapitel 3, har den verkligt katastrofala kulturella förstörelsen ägt rum efter 2003. Den har till slut omfattat hela landet. De pågående plundringarna har mötts med en anmärkningsvärd tystnad och passivitet.

Iraks oskyddade kulturella och sociala institutioner har i många fall irreparabelt skadats eller förstörts. Irak har sålunda på några få år berövats både sitt historiska förflutna och de senaste decenniernas sociala landvinningar. Iraks moderna institutioner, särskilt dess en gång lovprisade hälsovårds- och undervisningssystem finansierad av den nationella oljeindustrin, ödelades genom kriget och den påföljande oordningen i samhället. Dahr Jamail dokumenterar i kapitel 8 de förödande konsekvenserna och framhåller att många medicinska och pedagogiska inrättningar knappt fungerar. De går på sparlåga med rudimentär personal och litet understöd. Mödosamt vunna sociala landvinningar, bland de mest avancerade i arabstaterna, undergrävdes sedan ytterligare av en hafsig privatisering och de självutnämnda härskarnas reformplaner.  

Dessa mänskliga och kulturella följder har i första hand drabbat irakierna och deras framtidsutsikter. Men de spelar också en roll för amerikaner och britter, som vill förstå hur och varför våld utövades i deras namn och vilket ansvar de bär för dess resultat. Fokuseringen på befrielsen från en diktatur undanskymmer det faktum att våldsamma metoder användes för att göra slut på en stat, vad motivet än må har varit. Nationsbyggande implicerar, som Glenn Perry framhåller i kapitel 2, en föregående process av förstörelse, som vi gärna bortser från, även när vi betraktar vår egen västliga historia. Imperier har alltid varit medvetna om att en försvagning av folks kollektiva identitet gör dem mer tillgängliga för ockupation, kolonisering och ännu värre ting. Förstöringen av arkiv och historiska monument, så som skedde i Irak, har alltid hört till imperiers krig. Överallt i den moderna världen finns det en stark och invecklad koppling mellan intelligentsia och stat. Philip Marfleet förklarar i kapitel 9 att försvagandet eller brytandet av den kopplingen och utrensningen av intelligentsian i Irak banar väg för en ny stat uppritad av stormakter. Bara när den fulla innebörden härav ignoreras går det att lättvindigt påstå, att den fruktansvärda förstörelse som ägt rum i Irak sedan 2003 varit ett resultat av slump och brist på förutseende.

 

Invasionen och ockupationen av Irak och den destruktiva framfarten mot Iraks kulturella integritet, politiska enhet och ekonomiska kapacitet har ödelagt en stat som stått för arabisk nationalism och motstånd mot israelisk expansionism. Likväl är det idag inte lika klart att den nya situationen kommer att bli så lätthanterlig för amerikanska och israeliska intressen som de nykonservativa och deras israeliska bundsförvanter drömde om. De har förvisso slagit ut Irak som en arabisk makt som stod för en trovärdig arabisk utmaning av den israeliska dominansen. Men när det gjort så, har de frigjort krafter under ytan, som nu visar sig vara betydligt svårare att kontrollera än ideologerna föreställt sig.

Klart står att Irak som nationellt projekt förlorat sina historiska, intellektuella och kulturella grundvalar. Det en gång stolta Irak riskerar att bli föga mer än ett konglomerat av etniska och religiösa förläningar, utsatta för alla slags utländska krav och intrång. Krig och ockupation har för överskådlig framtid gjort slut på alla irakiska aspirationer att bibehålla en autonom ledarroll i arabvärlden.

I november 2007 undertecknade USA:s regering och Iraks marionettregim en ”principdeklaration”, som gick ut på ett amerikanskt militärt engagemang i Irak och därmed i Persiska viken på obestämd tid. Höga tjänstemän i Bushadministrationen, särskilt vicepresident Dick Cheney och vice försvarsminister Paul Wolfowitz, hade från början velat ha permanenta militärbaser i Irak. Men irakierna visade sig motspänstigare mot sådana intrång än väntat. Ett år senare, den 17 november 2008, undertecknade Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari och amerikanske ambassadören Ryan Crocker ett avtal om militärstyrkor (Status of Forces, SOF) som i § 24 stipulerar att alla amerikanska styrkor skall dra sig tillbaka från ”irakiska städer, byar och lokaliteter” senast den 30 juni 2009. Paragrafen stipulerar likaså att ”alla amerikanska styrkor skall dra sig tillbaka från allt irakiskt territorium senast den 31 december 2011.” Denna bestämmelse tycks utesluta att USA behåller några baser på lång sikt. Men när dessa rader skrivs, kvarstår ännu tvetydigheter. Förordet till SOF-avtalet antyder att inte alla kryphål har tillslutits. Det talar om att USA och Irak skall ”stärka sin gemensamma säkerhet… bekämpa terrorismen i Irak och samarbeta på säkerhets- och försvarsområdena.” Det blev Obamaadministrationens uppgift att närmare definiera de långsiktiga säkerhetsrelationerna mellan USA och Irak.68)

Det står dock redan klart att det amerikanska målet att i Irak skapa en proamerikansk modell för regionen och ett bålverk mot antiamerikansk aktivitet lett till raka motsatsen. Iraks nederlag antogs skrämma områdets s k ”skurkstater”. I stället har den politik som de nykonservativa, oljekonglomeraten och Israel drivit ironiskt nog stärkt Iran, den regionala makt som bäst förmått motstå påtryckningar. Irans regionala ställning har stärkts på ett sätt som varit omöjligt att föreställa sig utan denna misslyckade imperialistiska politik. Israel har lett kören för regimförändring i Teheran. Obamaadministrationen har varit tvetydig i sina uttalanden om Iran, även om det hörts positiva signaler. I samband med det persiska nyåret, den 19 mars 2009, efterlyste president Obama en ”diplomati som tar hänsyn till alla frågor och knyter an till konstruktiva förbindelser mellan USA, Iran och det internationella samfundet.” Hur relationen med Iran än utvecklas, har debaclet i Irak för lång tid stämplat USA:s missionering för demokrati som blott och bart en täckmantel för en särdeles våldsam och destruktiv strävan efter stormaktsherravälde. USA:s och Israels sorgliga reaktion på valet av Hamas till regeringsmakten i Palestina har ytterligare visat att kampen för demokratins principer i området bara är en grym chimär. Den aggressiva politiken att vinna inflytande över regioner genom att slå sönder stater har säkert inte upphört med Bushadministrationen. Vårt behov att till fullo förstå innebörden och implikationerna av denna politik, så som den förverkligats i Irak, är tyvärr lika tvingande som någonsin.    

 

Översättning av Ingvar Rydberg

Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.

Alhambra 2011 / Hft / 312 s.

Några sidor ur David Hirsts klassiker om hur Palestina blev Israel, "Geväret och olivkvisten", utgiven första gången av Faber&Faber 1977, återutgiven 1984 och 2003 med en kraftig ökning och aktualisering av innehållet. Nu finns den att läsa (hft. 520 s. Alhambra 2011) i svensk översättning av Ingvar Rydberg och Ulla Ericson och kan beställas eller lånas på bibliotek. Boken täcker över 100 år av den s.k. Palestina/Israel-konflikten och räknas till de bästa och utförligaste som skrivits i frågan. Den utmärker sig genom att lika utförligt redogöra för hur palestinierna upplevt denna konflikt som judarna alltsedan 1800-talets slut. Boken har utmanat konventionella uppfattningar i Västvärlden.

Författaren David Hirst, född 1936 i England, har varit The Guardians korrespondent i Beirut 1963-97. Han har författat bl.a. ”Oil and Public Opinion in the Middle East” (1966), ”Sadat” (1981), och ”Beware of Small States: Lebanon, Battleground of the Middle East” (2010).   

 

”I Guds namn, lämna Palestina i fred!” Den som mottog denna vädjan var Zadoc Khan, Frankrikes överrabbin. Författaren var Yusuf Zia al-Khalidi, borgmästare i Jerusalem och före detta deputerad i det osmanska parlamentet. Den skickades från Konstantinopel i mars 1889 och kom i slutet av ett långt och omsorgsfullt argumenterande brev, som en ”helig samvetsmaning” hade förmått honom att skriva. I teorin, skrev han till sin vän i Paris, var det sionistiska idealet ”fullkomligt naturligt, skönt och rättmätigt”. ”Vem kan bestrida judarnas rätt till Palestina? Det ska Gud veta, historiskt sett är det förvisso ert land!” Men i praktiken var idealet ogenomförbart. Verklighetens ”brutala kraft” måste beaktas. Al-Khalidi påpekade att Palestina nu var en oskiljaktig del av det osmanska riket, det var redan bebott. Han varnade för att om sionisterna framhärdade i sina strävanden skulle de mötas av en folklig resning som inte ens turkarna, hur välsinnade de än var mot dem, skulle kunna slå ner. De borde därför söka sig ett hemland på annat håll.

 

Zadoc Khan överlämnade omedelbart brevet till en av sina personliga vänner, Theodor Herzl. Denne, en judisk journalist och dramatiker, var sionismens fader och hans bok ”Judestaten” dess bibel. Den ”politiska sionism” som han predikade var lösningen på den så kallade judefrågan, som hade anfäktat den kristna civilisationen i århundraden. Den var hans svar på antisemitismens uråldriga förbannelse, som han ställts inför i all dess vederstygglighet i sitt hemland Ungern, där pogromer och rättegångar om ritualmord fortfarande levde kvar. Även om det inte var lika illa i Wien, huvudstaden i det ålderdomssvaga österrikisk-ungerska riket där han börjat sin bana, var det ändå en svår nackdel för en ambitiös och lysande begåvad ung man som Herzl att vara jude. Hade det inte varit för att hans far skulle ta anstöt, skulle han gladeligen ha konverterat till kristendomen. Men 1891 utnämndes han efter flera års kamp till Pariskorrespondent för den berömda Wientidningen Neue Freie Presse. I den franska huvudstaden bevakade han Dreyfusaffären: komplotten mot den judiske officer som anklagats för att ha överlämnat hemliga papper till tyskarna, den på förhand uppgjorda rättegången och den fällande domen. Och han såg vilka djupt rotade fördomar som fortfarande förekom även i frihetens, jämlikhetens och broderskapets förlovade land. Han visste också att i antisemitismens traditionella bastioner, Ryssland och Östeuropa, utsattes judarna för förnyad och grym förföljelse. Den Herzl som tidigare lekt med tanken på full assimilering i samhället som svar på den allmänna judiska frågan återgick nu till övertygelsen att antisemitismen var en obotlig sjukdom bland ickejudar. Han beslöt att leda sitt folk ut ur detta ”evigt fientliga territorium”. Judarna borde ha en egen nationalstat.

 

Herzl själv skulle ha varit beredd att överväga vilket territorium som helst för detta syfte, men de flesta sionister tyckte att Palestina var det enda möjliga. Det var deras förfäders land och tanken på att återvända till Sion, ”nästa år i Jerusalem”, hade hållits levande genom långa århundraden av landsflykt och lidande. Endast ”denna mäktiga legend” förmådde elda de judiska massorna. Tanken på ett återvändande hade med tiden fått en väsentligen andlig innebörd; den innebar försoning, ett återvinnande av Guds nåd. Dessutom var det etniska sambandet mellan 1800-talets europeiska judar och de gamla hebréerna en myt. Men Palestina var så djupt rotat i det judiska kulturella och känslomässiga arvet att det inte var svårt för de ”politiska sionisterna” att ge återvändandet en sekulär, rent fysisk innebörd. 1897 antog de således vid sin första kongress i Basel ett formellt program vars syfte var ”att upprätta ett hem för det judiska folket i Palestina, tryggat genom offentlig rätt”. Den första och viktigaste punkten på programmet skulle vara ”att efter lämpliga riktlinjer främja Palestinas kolonisering med hjälp av judiska åkerbruks- och industriarbetare”.

Al-Khalidi fick ett mycket lugnande svar från sionismens grundare. Det fanns ”absolut ingenting att frukta” från den judiska immigrationen, försäkrade han, eftersom ”judarna inte har någon krigsmakt i ryggen, inte heller är de själva stridslystna till sitt väsen. De är ett alltigenom fredligt element och helt nöjda om de lämnas ifred.” Vad beträffar araberna i Palestina, ”vem skulle komma på tanken att skicka bort dem? Det är deras välfärd och personliga rikedom vi vill öka genom att överföra vår egen dit. Tror Ni att en arab som äger mark blir arg över att se priset på den på kort tid stiga, se det stiga fem eller tio gånger på kanske några få månader?” Nej, araberna skulle få ”utmärkta bröder” i judarna och den turkiska sultanen ”goda och trogna undersåtar”. Palestina skulle dra nytta av judisk klokskap, företagsamhet och ekonomisk skarpsinnighet och blomstra till allas gagn. Några månader senare började Herzl skriva en roman, Altneuland, och ge sin vision av Palestina som det genom sionistisk kolonisering kunde bli på bara tjugo års tid. Vid en punkt i berättelsen presenteras förtjusta besökare i denna judiska utopi för en framstående arab, som medan han visar dem runt i en välmående, förnöjsam by, talar om den kärlek som hans landsmän hyser till de judiska bröder de har så mycket att tacka för.

 

Men al-Khalidi hade rätt och det visste Herzl. När man letar efter förmildrande omständigheter ska man komma ihåg att Herzl var ett barn av sin tid. Det var den europeiska imperialismens blomstringstid. Europa var en tekniskt avancerad, dynamisk kontinent som tävlade om att erövra och tränga in i underutvecklade länder. Våld i civilisationens tjänst framstod inte som så förkastligt som det gör idag. Och vad var Palestina enligt Herzls mening, om inte ett ”pestsmittat, härjat hörn av Orienten,” till vilket judarna ”som den västerländska civilisationens representanter” skulle ”föra västs renlighet, ordning och förfinade seder och bruk”? Men när Herzl antog Basel-programmet visste han att verklighetens ”brutala kraft” skulle förstöra Altneulands idyll och framkalla den resning som al-Khalidi varnade för. Han visste — ja, han hade ju själv skrivit — att immigration till ett redan befolkat land snart skulle vända de som bodde där mot nykomlingarna och framkalla just den antisemitism som han ämnade bekämpa. ”En infiltration är dömd att sluta illa. Den fortsätter till det oundvikliga ögonblick då den infödda befolkningen känner sig hotad och tvingar regeringen att stoppa ett fortsatt inflöde av judar. Därför är immigration meningslös om den inte är baserad på säkerställd överhöghet.” Och det kunde enbart uppnås genom att judarna fick en egen stat.

 

Våld var således inbyggt i sionismen från början. Redan sionismens profet förutsåg att tvång och fysiskt våld var oundvikliga. Det var inte en olycklig nödvändighet som oförutsett tvingades på hans efterföljare. I sina dagböcker, som publicerades först 26 år efter hans död, avslöjade Herzl vad han i sina offentliga tal varit noga med att utelämna: att militär makt var en väsentlig del av hans strategi och att idealet vore att sionisterna genom vapenmakt kunde erövra det land de valt ut. Judarna hade visserligen inga egna militära medel, men Herzl försökte värva en sponsor bland tidens imperiemakter. De metoder som han rekommenderade för att uppnå detta var att utnyttja judiskt inflytande i press- och finansvärlden, underblåsa motsättningar och exploatera rivaliserande koloniala strävanden. Han sökte injaga fruktan för judarna hos icke-judar, för deras inflytande och särskilt deras revolutionära läggning. Han utmålade sina trosfränder som tio miljoner hemliga agenter. Han försökte konfrontera europeiska statsmän med ett dilemma: sionism eller judestödd revolution. Alla som inte ville att ”judarna skulle fördärva allting” borde stödja sionismen. Ett nytt europeiskt krig kunde inte skada sionismen utan enbart driva den framåt, hävdade han.

 

Vad Palestinas invånare beträffar skulle de nya bosättarna ”milt” lägga beslag på deras egendom och ”försöka få den utfattiga befolkningen över gränsen genom att skaffa sysselsättning åt den i transitländerna och samtidigt förvägra den sysselsättning i vårt eget land. Fastighetsägarna kommer att gå över till vår sida. Både exproprieringen och förflyttningen av de fattiga måste utföras diskret och försiktigt. Låt ägarna av fast egendom tro att de lurar oss och säljer saker till oss för mer än de är värda! Men vi tänker inte sälja någonting tillbaks till dem.” Innan den gav sig iväg, skulle den lokala befolkningen dock sättas i arbete med att utrota vilda djur, till exempel ormar, som judarna inte var vana vid. Bosättarna skulle betala ”höga belopp för ormskinn och likaså för deras ägg.”

 

1901 anlände Herzl till Konstantinopel för att försöka vinna sympati för upprättandet av ett judiskt-osmanskt koloniseringsföretag i Palestina. Artikel tre i utkastet härtill skulle ha gett judarna rätt att deportera urbefolkningen.

 

”Qui veut la fin, veut les moyens” (”Den som vill uppnå ett mål vill också komma över medlen”) är ett ordstäv som Herzl citerade med gillande. Men genom att föreslå ett sådant mål — en judisk stat i Palestina — och sådana medel utsatte han sin rörelse för den senare anklagelsen att sionisterna var de ursprungliga angriparna i Mellanöstern, de verkliga våldspionjärerna, och att det arabiska våldet, hur grymt och fanatiskt det så småningom än kunde bli, var en ofrånkomlig reaktion på deras. Kanske var det så att en del av hans anhängare verkligen inte visste vad som väntade dem i Palestina, verkligen trodde att det var mer eller mindre obebott, att det — i Israel Zwangwills försåtliga epigram — faktiskt var ett ”land utan folk som väntade på ett folk utan land”. När de insåg sanningen kanske de först bragtes ur fattningen. När Max Nordau, en av Herzls tidiga lärjungar, gjorde det, kom han springande till sin mästare och utropade: ”Detta visste jag inte — men då begår vi ju orätt.” Men det tycktes tills vidare inte oroa dem. Nordau själv hjälpte till att utveckla två inslag i den sionistiska tankegången: nödvändigheten av fysiskt tvång och hyckleri, som Herzl först hade förordat. Han återspeglade den tyska tidsanda som många tidiga sionister var djupt genomsyrade av, när han manade till ”en muskulös judendom” av ett slag som gått förlorad under arton seklers exil och vandringar. Sionismen skulle väcka judarna till nytt liv,” lärde han, ”moraliskt genom förnyandet av ett nationellt ideal, materiellt genom fysisk fostran”. Modern judisk ungdom borde ta gamla judiska hjältar till förebilder, Bar Kokhba, ”som vägrade godta nederlag och, när segern blev omöjlig att nå, visste att dö”. Nordau citerades av poeter och teoretiker som i sin idealisering av krigiska dygder revolterade mot två tusen år av judisk pacifism.

 

Liksom Herzl, som han överlevde med nitton år, försökte Nordau lugna Palestinas invånare — detta medan han privat ville få det systematiska dubbelspel som detta medförde erkänt. Istället för en judisk stat hade Basel-programmet infört uttrycket ”ett hem tryggat genom offentlig rätt”. Detta uttryck var avsiktligt tvetydigt. Tjugotre år senare skrev Nordau att det var han som valt termen ”hemland” (Heimstätte):
”Jag gjorde mitt bästa för att övertyga förespråkarna för en judisk stat i Palestina att vi skulle kunna hitta en omskrivning som uttryckte allt vi menade, men sade det på ett sätt som undvek att provocera de turkiska härskarna. Jag föreslog ’Heimstätte’ som en synonym för ’stat’… det är det mycket kommenterade uttryckets historia. Det var dubbeltydigt men vi förstod alla vad det betydde… för oss betecknade det ’judisk stat” och det gör det nu också…”

 

Efter Basel-kongressen blev det medveten politik att förneka att det fanns eller någonsin funnits någon avsikt att upprätta en judisk stat. Exempelvis öppnade den sionistiska rörelsens president fjorton år senare den tionde kongressen med ett tal där han indignerat förklarade att ”bara de som är grovt okunniga eller drivs av illvilja kan anklaga oss för att vilja upprätta ett självständigt judiskt rike”. Och ändå hade Herzl efter den första kongressen, den 3 september 1898, skrivit i sin dagbok:

Om jag skulle sammanfatta Basel-kongressen i ett ord, som jag ska akta mig för att uttala offentligt, är det detta: I Basel grundade jag den judiska staten… Om jag sade detta högt idag, skulle jag mötas av allmänt skratt. Kanske om fem år och säkert om femtio kommer alla att veta det.

 

Det var knappast någon gudainspirerad profetia som al-Khalidi gjorde. Förebuden om en kommande revolt var redan lätta att urskilja. Om det är möjligt att fastslå ett år då det stora sionistiska äventyret enligt tidigast möjliga beräkning började skulle det vara 1882. Uppenbarligen är detta innan Herzl formulerade sin politiska sionism. Men det är det år som sionistiska historiker nu anger för den första immigrationsvågen till landet Israel. Vid den tiden fanns det ca 24 000 judar, mestadels immigranter, i Palestina. Under en stor del av 1800-talet hade Yishuv, som det judiska samhället kallades, förblivit detsamma till sin karaktär. De hade huvudsakligen kommit till Jerusalem, liksom till Hebron, Safed och Tiberias, i religiöst syfte: att sluta sina dagar i en av dessa heliga städer. De var ofta gamla och många tillbringade sin tid med att studera Talmud. De flesta levde i stor fattigdom. Nykomlingarna var annorlunda: de kallade sig ”Sions trogna”, de emigrerade till Palestina för att etablera jordbrukskolonier där. Men deras politiska idéer var fortfarande vaga: de hade inga klart formulerade stora planer i stil med Herzls. De sökte skydd undan östeuropeisk och rysk antisemitism, de sökte efter den värdighet som ligger i hårt arbete och kulturell såväl som nationell pånyttfödelse. Deras antal var litet; på trettiotvå år, fram till 1914, hade de ökat den judiska befolkningen till 85 000. Som ett resultat av första världskriget föll totalsumman till bara 56 000 år 1918. Vid den tiden hade immigranterna lyckats förvärva ca 162 500 tunnland, vilket innebar omkring 2% av Palestinas landområde.

Deras antal må ha varit litet och deras politiska ambitioner begränsade, men redan från början fanns det en arabisk reaktion mot det hot som Sions trogna verkade stå för. Den kom inte så mycket från eliten, från det palestinska ledarskapet, som från den fattigaste delen av det palestinska samhället, bönderna, som var de första som verkligen upplevde hotet. Vid den tiden var gott och väl 75 % av palestinierna bönder, djupt fästa vid sin jord. Samtida europeiska resenärer talade om hur skickligt och strävsamt de skötte sina åkrar och fruktträdgårdar trots primitiva resurser och politiskt och socialt förtryck. Jaffa-apelsinerna hade blivit berömda i hela Europa. Bönderna var de första som förlorade mark och livsuppehälle till bosättarna. De kände intuitivt hotets yttersta konsekvens. ”Är det sant att judarna vill ta tillbaka det här landet?” Denna naiva fråga från illitterata bybor antecknades av Albert Antebi, ämbetsman i det Judiska kolonialförbundet, redan före sekelskiftet.

 

 

 

 

 

 

Who Are These 2,000 Architects and Engineers?

Written by Rick Shaddock and Gregg Baptista

AE911Truth Petition Signers' Expertise Unveiled

More than 2,000 architects and engineers have now signed the AE911 Truthpetition to Congress calling for a new, independent investigation into the WorldAE911Truth founder and international speaker Richard Gage, AIA, was the first signer of the AE911 Truth petition to Congress, which now has the signatures of over 2,000 architects and engineers and 17,000 othersTrade Center attacks on 9/11.

By recently adding their names and reputations to the petition, the professionals who pushed us past the 2,000 mark in August bolster the foundation of credibility and scientific knowledge on which the AE911Truth effort is built. You can now download the full petition signer list.

 

 

Reaching this milestone is doubly exciting because it comes just in time for the kickoff of the worldwideReThink911 ad campaign – itself a watershed event – on the 12th anniversary of 9/11.

“I am thrilled that so many architects and engineers have reached the same conclusions we have, and are willing to stand up and demand a real investigation,” said Richard Gage, AIA, founder of AE911Truth. “My thanks go out to all of our supporters who helped to educate the public and encourage their colleagues and friends in the technical professions to sign the petition.”

Gage was the first signer of the petition back in April 2006 – when, startled by the WTC evidence he heard from David Ray Griffin on the radio, he founded the organization and has since sought to find other A/E’s through radio interviews and live presentations in 28 countries – numbering almost 600 altogether. The number of signers has grown steadily over the years, and is likely to continue growing as more and more professionals encounter the compelling evidence that AE911Truth continues to work so hard to disseminate.

Architects and engineers are the core of AE911Truth’s program because they are the type of professionals most likely to have a deep understanding of the scientific principles underpinning the evidence we present. To ensure the integrity of our list, we individually verify each A/E petition signer’s credentials by contacting them directly, obtaining copies of their degree/license, and checking for authenticity.

While the sheer number of signers in these key professions lends weight to our call for a new investigation, our petition list reflects quality as well as quantity. It contains signers from an impressive array of professions relevant to the issues surrounding the three World Trade Center high rises destroyed on 9/11. For instance, more than 160 signers are civil engineers, nearly 160 are electrical engineers, and more than 240 of these are licensed professional engineers (P.E.).

“Credibility is crucial,” said Gage. “Harping defenders of the official story try to dismiss our evidence by charging us with ignorance or lack of understanding. Yet we are supported by Daniel Barnum, FAIA, explains why he challenges the official story of 9/11 in the film9/11: Explosive Evidence – Experts Speak Outthousands of

architects and engineers boasting solid credentials, years of experience, and degrees from first-rate institutions. As well, the broader public pays closer attention when our compelling claims come from such acknowledged experts in their fields.”

A Closer Look at the Petition Signers

The architects and engineers who have signed our petition reflect a wide range of disciplines and specialties. A great many hold degrees from nationally and internationally respected colleges and universities, and many have received high honors from their professional or academic communities. Many are principals of firms, and several dozen have designed high-rise structures similar to the World Trade Center buildings. For most, the length of professional experience can be measured not in years but in decades, and collectively, they comprise more than 30,000 years of qualified technical experience. In short, they are precisely the kinds of people that our society turns to when trying to understand complex events like the catastrophic destruction of the World Trade Center – that is, experts.

 

More than 75 AE911Truth petition signers hold Ph.D. degrees. More than190 hold M.S. degrees. Nearly 100 of our architects are members of the American Institute of Architects (AIA). Seven of our signers are Fellows of the AIA (FAIA), one of the highest honors that the organization can bestow upon a member. High-rise architect Daniel Barnum, FAIA, is one of the signers who holds this prestigious distinction, which reflects great personal and professional achievement. More than 75 AE911Truth petition signers hold Ph.D. degrees.With more than 40 years of
experience, Barnum has worked on major high-rise office buildings in Houston, Texas, and was project manager for a 22-story high-rise office building in Akron, Ohio. In recalling the collapse of World Trade Center 7 in the film 9/11: Explosive Evidence—Experts Speak Out, Barnum said, “…a few fires in that building and, I mean, they weren’t even raging, and how could that cause a building to collapse? Couldn’t happen.”

More than 60 petition signers received degrees from Ivy League institutions, including 17 from the Massachusetts Institute of Technology, 16 from Harvard University, and 5 from Yale University. These are people who, as high school students, typically graduated with the top grade point averages in their class, in order to be selected for admission.

 

Architect Jody Gibbs, speaking here in 9/11: Explosive Evidence—Experts Speak Out, is a graduate of both Harvard and Yale, and was on the faculty of MIT.

Architect Jody Gibbs, for example, is a graduate of both Harvard and Yale. He has commented on the six-ton structural steel section from World Trade Center 1 that somehow was thrown into the American Express building like a dart – indicating the use of explosives. “Gravity works vertically, not laterally,” he said succinctly but with the kind of appeal to basic physics that tends to demolish the official 9/11 story.

In a letter urging his fellow architects to attend a showing of a popular 9/11 Truth film, Gibbs exposed the failings of the 9/11 Commission Report. “Unfortunately the 9/11 Commission was not a court procedure or a scientific investigation,” Gibbs wrote. “Instead, it was a public hearing convened by politicians. There was no forensic investigation for explosives. World Trade Center Building 7 was not even investigated. No explanation was given for the pulverization of the concrete in midair, nor the free-fall time of the collapses . . . . There were members of the FBI, the NSA, military intelligence, and numerous scientific and engineering experts who wished to present information to the Commission contradicting the official story, but were denied the opportunity.” When Gibbs wrote this letter in 2009, he referenced “nearly one thousand” architects and engineers calling for a new investigation. Today there are twice that many.

Another Ivy League graduate, David Johnson, adds an uncommon level of first-hand knowledge to his stellar academic credentials. A Fellow of the American Institute of Certified Planners, Johnson holds both undergraduate and graduate degrees from Yale (where he studied under a professor who had worked on the Empire State Building) and a Ph.D. in Regional Planning from Cornell University, and is Professor Emeritus of Urban and Regional Planning at The University of Tennessee. “As a professional city planner in New York,” Johnson wrote in his petition statement, “I knew those buildings [the Twin Towers] and their design. I attended and participated in the hearings at the New York City Hall when the buildings were first proposed. . . . So I was well aware of the strength of the core with its steel columns, surrounding the elevators, and stairwells. . . . When I saw the rapid collapse of the towers, I knew that they could not come down the way they did without explosives and the severing of core columns at the base.”

 

9/11 researcher and AE911 Truth petition signer Dr. David Griscom is a graduate of both Carnegie Mellon and Brown Universities

In addition to the Ivy Leagues, many other academic institutions with excellent reputations are represented among the signers of our petition, including Carnegie Mellon University, which specializes in engineering and is consistently ranked highly in engineering disciplines. One of the 15 signers with a degree from Carnegie Mellon is David Griscom, a physicist who received his B.S. from Carnegie Mellon and his Ph.D. from Brown University. Dr. Griscom worked at the Naval Research Laboratory, and was chosen by NASA from among hundreds of scientists as a team leader in analyzing the moon rocks from the Apollo missions. He has published 193 studies in peer-reviewed scientific journals and was a reviewer of the study on thermitic material found in the dust of the World Trade Center.

Dr. Griscom emphasizes the importance of credentialed professionals lending their expertise to the 9/11 Truth movement, saying, “I implore my fellow physicists and engineers who may have the time, expertise, and (ideally) supercomputer access to get to work on the physics of the World Trade Center collapses and publish their findings in refereed journals [such as] the Journal of Applied Physics.”

Our signers are geographically diverse as well – living, working, and receiving their education all over the country and around the world. The universities mentioned above, for example, suggest plenty of representation in the eastern U.S., but we also have verified signers educated at such schools as Northwestern University (near Chicago), Iowa State University, and Texas Tech University. On the west coast, the University of California at Berkeley has the greatest number of graduates on the petition (41), scoring the highest in the nation in the “9/11 league” of universities.

Richard Gage, AIA, received his degree in Architecture in 1986 from the University of Southern California. Nearby Stanford University and the California Institute of Technology are also well represented. We have several international signers as well, hailing from such countries as Denmark, Australia, Germany, France, and the U.K.

This is merely an overview of the people whose knowledge, experience, and scientific insights stand behind AE911Truth as we push on to create a broader awareness of WTC issues, bring about a new investigation, and eventually bring the real perpetrators to justice. Many of the petition signers have come forward to give video-recorded interviews stating their views on 9/11. They are featured in the film 9/11: Explosive Evidence—Experts Speak Out. This film has been playing for months on Colorado Public Television – becoming the “most watched / most shared” video on PBS.org and reaching millions of viewers. You can watch the film with pledge breaks featuring Richard Gage, AIA. A bonus DVD included with the full-length version of Experts Speak Out contains the video “Meet the Experts,” which is a two-hour compilation in which experts from the documentary introduce their significant credentials, personal experiences, and professional opinions about 9/11. The complete two-disk DVD set is available in our online store.

 

Källa http://www.ae911truth.org/en/news-section/41-articles/798-who-are-these-2000-architects-and-engineers.html

 

 

 

 

 

Alexanders plötsliga död ledde till att hans rike delades upp bland hans generaler. Var och en av dem blev en ”satrap”, den persiska titeln för en vicekung över en provins, under en centralregering. Ända från början stod det klart att generalerna inte var nöjda med sin ställning som satraper och var och en förde en självständig politik. 306 f.Kr. utropade de sig till kungar över sina olika provinser. Ptolemaios, son till Lagos, upprättade sin egen dynasti i Egypten som skulle härska i tre århundraden.

Kung Ptolemaios I var, som Tacitus uppger, ”den makedonier som började bygga upp Egyptens rikedom, när han i det just grundlagda Alexandria lät bygga fästningsmurar och tempel och införa nya kulter.”(24) Dessa var antagandet av Sarapis som dynastins skyddsgud(25) och av Alexander som stadens skyddshelgon. Den senare är knuten till det ståtliga mausoléet känt som Soma eller Sema.(26) Ptolemaios vidtog också åtgärder för att bygga den berömda fyren på Faros(27) och forskningscentret känt som Mouseion samt det kungliga biblioteket.(28) Både Soma och Mouseion (med dess bibliotek) var en del av Basileia, det kungliga palatsområdet, som enligt Strabon utgjorde en fjärdedel eller rentav en tredjedel av stadens yta.(29)

Uppförandet av de monument som påbörjades av Ptolemaios I tog mer än ett eller två decennier och fullbordades inte förrän under hans son, Ptolemaios II Filadelfos regering (285-246 f.Kr.). Därför tillskriver traditionen ofta sonen snarare än fadern denna försköning av Alexandria.(30)

Den tredje ptolemeiske kungen, Euergetes I (246-221 f.Kr.) gjorde också ett betydande tillägg till Alexandrias byggnadsverk. Han återuppbyggde Sarapeion i den egyptiska stadsdelen och införlivade däri en avdelning av det förnämliga kungliga biblioteket.(31) Det nya Sarapeion med sitt bibliotek blev ett viktigt landmärke i stadens liv.
Det intrycket vi har är att Alexandria nådde kulmen av sin storhet och berömmelse som världshuvudstad på 200-talet f.Kr. Filadelfos regering i synnerhet skildras bäst i den tidsålderns litteratur. Poeten Theokritos hyllar hans makt över främmande områden och folk(32) och Herodas berättar i en av sina mimer hur en gammal käring frestar en ung kvinna att ta sig en ny älskare. Hennes nuvarande skulle snart glömma henne, eftersom han hade farit till Egypten där allt upptänkligt kunde påträffas: ”rikedom, idrottsplatser, makt, välstånd, ära, prål, filosofer, guld, ungdom, Adelphois tempel, en generös kung, Mouseion, vin, alla goda ting man kan önska sig, och kvinnor talrikare än himlens stjärnor som tävlar i skönhet med de gudinnor som utbad sig Paris dom.”(33) En kombination av lockelser, nog för att förvrida huvudet och hjärtat hos vilken man som helst.

Möjligheterna att få arbete och vinna rikedom och ära attraherade sålunda invandrare från länderna runt Medelhavet och Asien. Mest var det grekisktalande grupper och judar som bildade ett stort samfund från 200-talet och framåt. Stadens egyptiska befolkning mer än fördubblades tack vare de omfattande byggnadsprojekten, ”hus efter hus”(34) för att citera Strabon som citerar Homeros. I en skämtsam passage i en välkänd dikt av Theokritos beskriver skalden ett möte mellan greker som talar olika dialekter på Alexandrias gator en festdag. En man hånar två kvinnor genom att härma deras tal. De brusar upp mot honom och skryter stolt med att de är från Syracusa, korintier till börden ”som Bellerofon själv” och att deras tal är peloponnesiskt. Sedan vänder de sig till de kringstående och frågar harmset: ”Får inte dorer tala doriska eller vad?”(35)

Det finns vittnesbörd om att kontakter ägt rum med så avlägsna länder som Indien, som t ex när ambassader utväxlades mellan kung Asoka och Filadelfos. Efter sin omvändelse blev Asoka buddhismens kunglige apostel och gjorde Gautamas lära till en världsreligion som han anmodade alla länder att anta. Mer än trettio inskrifter, kända som Klippförordningarna, har upptäckts i Indien där Asoka förkunnade Buddhas lära. Den trettonde Klippförordningen i Girnar vänder sig uttryckligen till fem hellenistiska kungar, däribland Turamaya, d v s Ptolemaios II.(36) Inte bara buddhistmunkar med sin flärdfria enkelhet syntes på gatorna i 200-talets Alexandria utan vi får också veta att stadsborna, i en kunglig procession med pompa och ståt omkring 270 f.Kr., kunde se ”indiska kvinnor, indiska hundar och tjugosex helt vita indiska kor.”(37)

 
Alexandrias ställning som världshandelns centrum lockade utländska köpmän och affärsmän att sätta upp sina kontor i staden. Den uppmuntrade också bildandet av internationella bolag för att sköta de mer komplicerade och kostsamma transaktionerna. En papyrus från mitten av 100-talet f.Kr. ger ett unikt exempel på ett sådant bolag.(38) Det är ett maritimt lånekontrakt gällande import av parfymer från det ”rökelsedoftande landet”, ett område söder om Röda havet, välkänt i den faraoniska historien som Punt (nuvarande Somalia). Papyrusen är i tämligen dåligt skick, men av det som återstår kan vi notera att man bland de tolv personerna involverade i en transaktion kan urskilja minst sju olika nationaliteter: två från Messalien, en från Thessalonika, en från Lakedaemonia, en från Elea, en från Kartago och en bankir, troligen romare. Alla utom bankiren har grekiska namn. Det är intressant att notera hur olika yrkeskategorier drogs in i den kommersiella och finansiella världen i Alexandria, som personerna från Thessalonika, Elea och Kartago, vilka kom från flottan eller armén.

Vid 100-talets mitt torde skillnaderna i ursprung, även om de noggrant nämndes i officiella dokument, inte ha varit alltför tydliga för en utländsk besökares flyktiga blick. Sålunda indelade Polybios, när han besökte staden omkring 145 f.Kr., befolkningen i enbart tre grupper: egyptier, legosoldater och Alexandriabor.(39)

Det torde ha varit lätt att urskilja dessa tre kategorier. Legosoldaterna var enklast att känna igen i sina militära uniformer. De var huvudsakligen greker eller invånare i de helleniserade delarna av Medelhavet, eftersom det lättaste sättet för unga män från Egeiska havet att få anställning och god lön var att ta värvning i den ptolemeiska armén. När Theokritos söker beskydd hos ”den bäste skattmästare en fri man kan få, kung Ptolemaios”, skrattar han åt sig själv när han föreslår att om hans dikter inte vinner uppskattning kan han alltid ”svepa in sig i krigarens mantel och grensle på hästen ge sig av till Egypten för att möta den djärve fiendens anfall.”(40) Dessa legoknektar, bofasta i Egypten, och deras ättlingar fortsatte att göra tjänst i hären. Ty så sent som 48 f.Kr. skriver Caesar att den ptolemeiska armén inkluderade ”åtskilliga tjuvar och stråtrövare från Syrien, Cilicien och grannländerna, vartill kom brottslingar och landsförvisade. Ty alla våra förrymda slavar fann en säker tillflykt och ett bekvämt liv i Alexandria om de tog värvning.”(41)

Ett annat iögonfallande inslag i Alexandrias befolkning var egyptierna. De utgjorde ända från början den största enskilda kolonin, eftersom de stod för den nödvändiga arbetskraften. De bodde huvudsakligen i den södra delen av staden, kring Sarapeum i det som förr var byn Rhakotis. De bar vanligtvis sina egna dräkter och höll sig till sitt eget levnadssätt. Men en del av dem som tillhörde medelklassen och ville förbättra sin samhällsställning blev gradvis helleniserade genom att anta grekiska namn, grekisk klädedräkt och det grekiska språket. Mot slutet av 200-talet f.Kr., när flödet av legoknektar utifrån upphörde, måste ptoleméerna förlita sig på egyptiska rekryter.
Vändpunkten för egyptierna kom när deras soldater vann slaget vid Rafia (217 f.Kr.) för Ptolemaios IV. Med Polybios ord: ”Egyptierna var så segerstolta att det blev uppror bland den inhemska befolkningen som pågick i flera år. När upproret slutligen undertrycktes hade det egyptiska inslaget säkerställt sin makt och kunde inte längre ignoreras.”(42) Under Ptolemaios V Epifanes (205-180 f.Kr.) möter vi två egyptier, Horus och Tearos, som innehade de viktiga posterna som befälhavare för den exklusiva kungliga livvakten.(43) Senare, under Ptolemaios VI Filometors regering (180-145 f.Kr.), omtalas Dionysios Petoserapis vars dubbelnamn avslöjar hans egyptiska ursprung; han hade en hög ställning vid hovet. Han blev så populär bland egyptier i och utanför Alexandria att han ledde en nationell revolt som dock misslyckades.(44)

Den sista gruppen Polybios nämner är den han klumpade ihop under namnet ”Alexandriabor”. Han noterar att de ”är ett blandat folk” men tillägger att de ”är greker till börden”.(45) Det behövde inte vara fallet. Han dömde bara efter utseendet, ty många var helleniserade asiater och inte minst judar. Det är här viktigt att precisera vad det innebar att vara Alexandriabo. Det betydde att man hade alexandrinskt medborgarskap, som kungen beviljade ett antal personer, företrädesvis greker. Bara de kunde betecknas som Alexandriabor (Alexandreis). Alla andra, vare sig de var greker, egyptier, judar eller medlemmar av någon annan koloni, var inte medborgare utan bara bosatta i Alexandria.(46)

Med undantag av majoriteten egyptier var praktiskt taget alla andra kolonier i Alexandria i hög grad helleniserade vid 100-talets mitt. Även om ptoleméerna inte bedrev någon systematisk helleniseringspolitik, främjade likväl vissa åtgärder den processen. Att grekiskan var regeringens officiella språk ledde till att den blev nybyggarnas gemensamma språk. Utöver stadens främsta gymnasion, som Strabon ansåg vara den vackraste offentliga byggnaden i stadens centrum, byggdes många andra privata gymnasia, skolor som erbjöd den nödvändiga grundutbildningen i den grekiska undervisningstraditionen.(47) Det var då inte så underligt att det grekiska språket dominerade. Inom ett och ett halvt århundrade försvann alla dialekter från Alexandrias gator och staden verkade ha fått en ny egen karakteristisk dialekt. Vi får veta att Demetrios från Adramyttion i mitten av 100-talet f.Kr. skrev en bok om Alexandrias dialekt.(48) När Polybios kallade Alexandriaborna greker, betraktade han dem troligen ur kulturell synvinkel, så som de tedde sig för honom.

Likaledes torde judarna inte ha tett sig annorlunda för Polybios än stadens helleniserade massor i övrigt. De utgjorde ett stort inslag och upptog ett helt distrikt i staden (Deltat). Deras snabba kulturella assimilering gjorde fram på 200-talet en grekisk översättning av Torah, kallad Septuaginta, nödvändig. Grekiskan ersatte hebreiskan och arameiskan som ett gemensamt språk. Rent judiska namn blev sällsynta i olika dokument, medan namn som Alexander, Ptolemaios och Helenos var mer gängse.(49)

Att så många raser levde samman i samma stad kunde svårligen undgå att leda till daglig irritation och ibland öppna stridigheter. Ptolemaios I var mycket medveten om denna fara och förde en upplyst politik som uppmuntrade ömsesidig förståelse och tolerans mellan befolkningens båda huvudelement, grekerna och egyptierna. Belägg för denna politik finns i de arkeologiska lämningarna och de bevarade historiska skrifterna från den tidiga ptolemeiska perioden.

Ett grundläggande problem som Ptolemaios I måste ta itu med var valet av skyddsgud för sin nya dynasti. Beslutet var inte lätt eftersom det måste vara godtagbart för både egyptier och greker. Det måste bidra till att förena hans rikes olika element. Valet fick inte dröja länge, samtidigt som försiktighetsåtgärder måste vidtas för att inte kränka de ömtåliga religiösa känslorna hos Ptolemaios grekiska och egyptiska undersåtar. Det fanns otvivelaktigt skillnader mellan de båda gudavärldarna men också vissa likheter, som kunde framhävas i händerna på experter. Därför sökte Ptolemaios råd hos egyptier och greker med erfarenhet av religiösa angelägenheter. Hans främsta rådgivare, får vi veta, var två präster, egyptiern Manetho, förtrogen med sitt fosterlands kultur, och atenaren Timotheos från en prästsläkt som var knuten till Demeters och Persefones mysterieriter. Han hade förstahandskunskap om de grekiska helgedomarna i Eleusis och Delfi.(50)

Deras diskussioner koncentrerades på den lokala kulten av Apistjuren i Memfis, som på sätt och vis var en motsvarighet till Osiriskulten. I den egyptiska teologin uppfattades Osiris som gud som härskade över de dödas rike och samtidigt som iakttagare av livet på jorden, inte oförenligt med den förra uppfattningen. Han framställdes därför som solens allseende ögon, återfödd varje dag som Osiris och i denna egenskap identifierad med livets herre Osiris-Ptah i Memfis.(51) Vad beträffar hans anknytning till Apistjuren uttrycks den bäst i Herodotos ord i beskrivningen av hans obefläckade avlelse. ”Denna Apis är en ung kalv, född av en ko, som därefter är oförmögen att föda annan avkomma. Egyptierna säger att det kom ner eld över kon från himlen och därmed avlades Apis.”(52) Sålunda mirakulöst avlad ansågs Apis vara en inkarnation av livets herre Osiris-Ptah. Med andra ord representerade den levande tjuren livets naturliga och fysiska krafter. Och efter sin död förenades han med Osiris och dyrkades under namnet Osiris-Apis eller Osorapis. Han hölls inte bara högt i ära av egyptierna. I Memfis hade han anhängare bland icke-egyptier, speciellt bland greker som slagit sig ned där alltsedan Psammetiks I:s och Amasis tid.(53)
...

Ett annat slående grekiskt intrång i den egyptiska miljön i Memfis är den välkända halvcirkelformade byggnaden som innefattar sju hellenistiska statyer av grekiska skalder och visa män. Statyerna är mestadels stympade, men man har lyckats identifiera dem med hjälp av fragment av inristade namn och tillbehör. Homeros står i mitten, till höger flankerad av filosoferna Thales, Protagoras och Platon och till vänster av poeterna Hesiodos, Pindaros och troligen Demetrios från Faleron som lutar sig mot en herm (pelare med manshuvud) av Sarapis.(61) Om identifieringen med Demetrios stämmer, skulle det vara en stark indikation på att hela byggnaden var Ptolemaios I:s verk.(62)

Den oväntade upptäckten av detta rent världsliga grekiska monument i Sarapeions förhärskande religiösa begravningsmiljö förbryllade Mariette avsevärt, som Lauer anmärker. Det förbryllar fortfarande moderna arkeologer och historiker. Dess läge vid en vägkorsning mellan slutet av den egyptiska sfinxallén och början av den grekisk-egyptiska dromos väcker många frågor. Kan det vara en hellenistisk grav med tanke på återgivningen av berömda personer? Var det en offergärd för att pryda processionsvägen? Var det ett monument helgat åt Dionysos? Var det ett grekiskt konstgrepp för att hos besökare konkretisera de kulturella förändringar som skett och som Sarapis bara var den andlige representanten för? Eller var det bara ett tecken på att det fanns ett Sarapeion-bibliotek liksom det i Alexandria?(63) Inget tillfredsställande svar har ännu givits. Hursomhelst stod detta monument som en symbol för det grekiska kulturarvet som den nya regimen representerade. Det lugnade säkert de talrika greker som tidigare hade slagit sig ner i Memfis.

Vi har alltså sett att kulten av Sarapis framgick ur den av Osorapis i Memfis. Sedan den antagits av Ptolemaios I överfördes dess huvudhelgedom till Alexandria, uppenbarligen samtidigt som kultstatyn från Sinope sattes upp. Ingenting finns emellertid kvar av denna tidiga period. Våra tidigaste arkeologiska vittnesbörd om den nya kulten hör till det tempel som uppfördes av Ptolemaios III Euergetes.(64) Tyvärr har bara några lämningar påträffats och hur överbyggnaden såg ut vet man inte längre, men utan tvivel fanns även där en kombination av grekiska och egyptiska element liksom de vid dromos i Memfis. Men med tanke på att Alexandria var landets grekiska stad par excellence, är vissa egyptiska drag hos dess Sarapeion beaktansvärda: a) Det byggdes i det egyptiska distriktet i Rhakotis; b) På de tvåspråkiga grundläggningsplattorna återges namnet Sarapis i den egyptiska formen Osor-Hapi; c) Två obelisker sägs ha stått där vid sidan om två sfinxer i röd granit, som finns kvar på platsen, och d) Det fanns en Apistjur i svart granit, numera i Alexandrias museum.(65) Att dessa inslag återfanns i templet helgat åt ptoleméernas officiella skyddsgud avslöjar än en gång den grundläggande politik som dynastins grundare bedrev: att förena de två viktigaste befolkningselementen.

Ett annat sätt att uppnå detta mål var att ”skriva om” historien så att den tjänade hans syfte. Man ska komma ihåg att Ptolemaios I var en mycket slug och praktisk politiker men också en bildad man som skrev ett historieverk om Alexander, som vann efterföljande författares respekt. Han var säkert bekant med Herodotos och Platons skrifter, där de uttryckte stor beundran för Egyptens förflutna. På hans egen tid företräddes denna tankeriktning bäst av Hekataios från Abdera, som Ptolemaios II uppmuntrade att bosätta sig i Egypten och skriva en ny Aegyptiaca (egyptisk historia).(66) Men Ptolemaios nöjde sig inte med en åsikt om historien, i detta fall den grekiska: även egyptiernas version av sin egen historia måste läggas fram och detta uppdrag gavs åt Manetho.

Aegyptiaca finns tyvärr inte kvar i sin helhet men viktiga utdrag återfinns hos Diodoros. Dessa ger intrycket att Hekataios hade ett syfte med sitt verk: att ständigt kontrastera egyptiska traditioner och bedrifter med grekernas, ganska ofta till de senares nackdel. Han betonar deras tacksamhetsskuld till egyptierna: ”I allmänhet... lägger grekerna beslag på de mest berömda egyptiska hjältarna och gudarna.”(67) Avsikten är uppenbar. Lika talande är de ämnen som Hekataios valde att skriva om, vilket framgår av kvarvarande utdrag. Dessa är att finna under två huvudrubriker: teologi och nomima (d v s seder och bruk).
I teologin följde han en tradition som tidigare utvecklats av Herodotos för att identifiera de viktigare grekiska gudarna med deras egyptiska förebilder: Dionysos — Osiris, Demeter — Isis, Apollo — Horus, Zeus — Amon, Hermes — Thoth, Hefaestos — Ptah, Pan — Min. T o m de nio muserna var Osiris nio jungfrur, skolade i de olika konsterna. Hekataios får sina egyptier att uttrycka skepsis mot gudarna, vilket han hade hämtat från sin lärare Pyrrhon: ”Det finns gudar, säger de, som var jordiska och hade varit dödliga en gång men som på grund av sin klokhet och de goda tjänster de gjort människosläktet uppnått odödlighet. En del av dem hade t o m varit kungar i Egypten.”(68)

Så långt är ingen ptolemeisk politik i detta avseende uppenbar. Men när Hekataios ger en detaljerad redogörelse för Osiris levnadsbana och välgärningar, blir hans motivation tydlig. Han berättar att då Osiris ”tillträdde kungavärdigheten, samlade [han] en stor här för att besöka hela den bebodda världen och lära människosläktet odla vin och så vete och korn.” Tillsammans med honom fanns män ”förfarna i åkerbruk” och även ”musiker”. ”Många människor tog emot honom som en gud på grund av hans välgärningar... Han grundlade även många städer och lämnade sedan kvar män för att styra landet och driva in skatter.” Hekataios skriver därefter att inskriften på Osiris stele lydde: ”Jag är kungen Osiris, som drog i fält till alla länder ända bort till Indiens obebodda trakter.” Han slutar med att säga att Osiris vid sin återkomst till Egypten fick odödlighetens gåva.(69) Det som tas upp i denna berättelse tjänar mer än ett syfte. Genom att glorifiera Osiris ger Hekataios hans hellenistiska avbild Sarapis sin hyllning. Det finns vidare en uppenbar likhet mellan Osiris expeditioner och Alexanders som man inte kan ta miste på. På samma sätt är betoningen av Osiris mänskliga natur och hans efterföljande förgudning ett argument för upprättandet av en Alexanderkult i Alexandria, vilket kan betraktas som en förberedelse för upphöjningen av Ptolemaios själv till gud med tillnamnet Soter (räddare, frälsare).

En aspekt av den egyptiska religionen, som kunde verka stötande på grekerna och därför måste försvaras eller åtminstone bortförklaras, var dyrkan av heliga djur. Hekataios gör detta genom att lägga fram en rationell förklaring baserad på två kompletterande resonemang som han säger sig ha hämtat från egyptiska källor. För det första förknippar han de olika områdenas djur med Osiriskulten på följande sätt. Efter mordet på och stympningen av sin make samlade Isis ihop hans kroppsdelar utom könsorganen. Av varje del tillverkade hon av kryddor och vax en mänsklig gestalt ungefär lika stor som Osiris. Sedan begravde hon varje figur i olika distrikt och uppmanade de lokala prästerna att hedra honom som en gud och helga ett av de djur som hörde till trakten åt honom, detta under dess livstid så som de tidigare hedrat Osiris. Vid dess död skulle de ge det samma begravning som de gett honom.(70) Vad beträffar de heliga Apistjurarna ”infördes en gudsdyrkan av dem allmänt bland egyptierna, eftersom dessa djur mer än några andra hade hjälpt dem att upptäcka nyttan med säd i samband med frösådden och allt annat jordbruksarbete som människosläktet drar nytta av.”(71)

 
I sitt andra resonemang behandlar Hekataios de tjänster som de heliga djuren gör samhällslivet och mänskligheten. Hunden är nyttig för jakten och skyddet av människan. ”Han var Osiris och Isis livvakt.” Katten är nyttig mot huggormar och andra reptiler. Ibisfågeln skyddar mot ormar, gräshoppor och larver. Försvaret för den heder han tillskrev sådana djur som vargen och krokodilen hör mer hemma i mytens värld.(72)

När Hekataios vänder uppmärksamheten från gudarna till människorna intar han samma attityd av beundran för egyptiska seder och bruk (nomima). Av särskild vikt för Ptolemaios var att ställa monarkin som styrelseform i ett mer gynnsamt ljus än andra styrelseformer som var kända i grekiska städer. Än en gång finner vi att Hekataios helt och fullt agerar i enlighet med situationens politiska krav. Sålunda skildrar han i sin framställning av de egyptiska kungarna dessa som varken autokratiska eller släpphänta. Alla deras handlingar dikterades av lagarnas bestämmelser, inte bara i deras styrande funktioner utan också i deras dagliga privata liv. ”Ty det fanns bestämda tider inte bara för hans audienser eller avkunnande av domar utan även för hans promenader, bad och umgänge med hustrun och, med ett ord, för varje handling i hans liv.”(73)

Hekataios tar upp andra ämnen av intresse, som rättskipningen och arbetarklassystemet. Men kanske höjdpunkten är hans redogörelse för forskningen och vetenskapliga landvinningar. Han skriver om Ramesseums ”heliga bibliotek” i Thebe och berättar att thebanerna anser sig vara ”de allra äldsta människorna och det folk hos vilket filosofin och den exakta vetenskapen om stjärnorna upptäcktes.”(74) Sedan räknar Hekataios upp ett antal greker som vunnit ryktbarhet för sin vishet och lärdom och som besökt Egypten i forna tider för att bekanta sig med dess seder och bildning.(75) Efter att ha nämnt några legendariska personer berättar han om skalden Homeros, de visa männen och lagstiftarna Lykurgos, Solon och Platon, som införlivade många egyptiska seder i sina lagar. Sedan citerar han Pythagoras som ”av egyptierna lärde sig sin lära om guden, sina geometriska satser och sin talteori såväl som hur själen tar sin boning i varje levande varelse.” Vidare nämns Demokritos, som tillbragte fem år bland egyptierna och undervisades i många ting som hade med astrologin att göra, samt Oenopides, som också vistades en tid bland Egyptens präster och astrologer och bl a lärde sig solens kretslopp och att den hade en skev bana.(76)

 

 

Utdrag ur "Alexandrias antika bibliotek" av professor Mustafa el Abbadi

översättning av Ulla Ericson och Ingvar Rydberg
Inb / 200 s. / Illustr.

Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek

 

 

Förord av Ingvar Rydberg
Inbunden 256 s.

 

Andreas von Bülow hör inte till den vanliga gruppen skribenter som spekulerar kring illa belysta, av myndigheter helst hemlig­håll­na förhållanden i världspolitiken. Född 1937 var han 1969-94 social­demokratisk ledamot av förbundsdagen, 1976-80 parla­men­tarisk stats­sekreterare i västtyska försvarsministeriet och 1980-82 forsk­nings- och teknologiminister i Helmut Schmidts sista regering. Sedan 1994 arbetar han som advokat i Bonn.

 

Inkörsporten till den hemliga politikens värld för hans del var medlemskapet i det förbundsdagsutskott, som efter Berlinmurens fall fick till uppgift att undersöka det östtyska valutaanskaff­nings­organet Kommerzielle Koordinierungs halsbrytande affärer. Då DDR fått allt sämre avsättning för sina varor på världsmarknaden till kostnadstäckande priser, skapade Stasi detta organ, förkortat KoKo, för att med alla medel, inte minst ekonomisk brottslighet utövad med en modern säkerhetstjänsts alla metoder, komma över västvaluta och på så vis hålla det östtyska statsskeppet flytande.

 

Östtyska vapen fann vägen till Panamas president Noriega, känd som en stor droghandlare och penningtvättare, vilken tidigare avlönats av CIA med uppåt 200.000 dollar per år. KoKo skaffade sig också förbindelser på bl a Antillerna, Bahamas, i Hongkong och Beirut.

 

Denna aktivitet kan knappast ha försiggått utan att västliga under­rättelsetjänster kände till det. De hade nämligen agenter i de firmor som DDR gjorde affärer med. Indicier pekar på att de i många fall rentav underlättade KoKos verksamhet för att komma underfund med motsidans personal, metoder och kontaktvägar, vilket för dem var viktigare än att slå ned på olagligheter, inklusive brott mot USA:s officiella förbud mot export av högteknologi till östsidan, s k Cocom-varor.

 

Uppseendeväckande blev det när von Bülow förstod att DDR utan svårighet kunde komma över sådan teknologi, om än till saftiga överpriser. De västliga säkerhetstjänsterna, främst CIA och BND, värvade rentav firmor som erbjöd sådan. Det var därför inte underligt att västs officiella försök att hermetiskt avstänga sådan handel misslyckades.

 

Redan på ett tidigt stadium hade von Bülow märkt att det förbundsdagsutskott han ingick i hade mycket svårt att få tillgång till känsligt material. Detta kunde annars ha blivit ett utmärkt tillfälle att röja upp i det kalla krigets bråte och vinna full klarhet nu när demokratin gick segrande fram. Men parollen verkade lyda att ondskan bara kunde finnas i öst.

 

Von Bülow började forska på egen hand, efterhand också i USA, och han kunde här efterhand kartlägga en skrämmande värld, där de organ som skulle ha till uppgift att insamla information att tjäna som underlag för demokratiska staters politik lösgjort sig från sina uppdragsgivare. CIA och dess systerorganisationer visade sig vara invecklade i allahanda operationer för att skaffa sig resurser långt utöver vad staterna officiellt beviljar dem utan att underrätta sina regeringar, detta för att bedriva en egen politik eller åtminstone på omvägar påverka sina och andra regeringar. Det gäller narkotika­affärer – som i själva verket innebar kontroll över större delen av narkotikaproduktionen och -handeln i världen – nära förbindelser med den organiserade brottsligheten och på ett mer politiskt plan stöd åt och manipulering av terrorismen.

 

Allt detta gav von Bülow underlag för en väldig bok som 1998 kom ut på Pipers förlag i München, ”Im Namen des Staates – CIA, BND und die kriminellen Machenschaften der Geheimdienste” (I statens namn – CIA, BND och underrättelsetjänsternas brottsliga manipulationer), bestående av 500 sidor text och 150 sidor noter. Den nämndes dock bara sporadiskt i tyska media, och då negativt. Der Spiegel beställde en artikel av honom där han fick sammanfatta sina rön, men den stoppades i sista stund ”av platsbrist”. Trots det sålde boken ganska väl, i över 30.000 exemplar, och kom också ut som paperback. I utlandet uppmärksammades den veterligen inte alls. Jag försökte i några anmälningar väcka intresse för den i Sverige men utan att vinna gensvar eller väcka någon debatt.

 

Det är givet att von Bülow haft sällsynt goda förutsättningar att bidra med ett både originellt och sakligt perspektiv på en sådan händelse som 11 septemberdåden i New York och Washington, vilket också kommer till synes i hans nya bok. Det är en framställning med maximalt kritisk distans till den officiella version som portionerats ut av Bushadministrationen och lydigt upprepats av nästan samtliga media, i varje fall i västvärlden. Jag behöver inte här föregripa huvudpunkterna i hans kritik, som han vältaligt utvecklar redan i den här bokens förord. Den tyska boken, som utkom i slutet av förra sommaren, blev snabbt en bestseller och har nu inför pocket­bok­utgåvan sålt i ca 100.000 exemplar. Som han berättar i sitt nyskrivna efterord till denna, återgivet i slutet av den här svenska upplagan, väckte boken redan efter några veckor bestörtning i medieetablis­semanget och han kom snabbt att gälla som ”konspirations­teoretiker” tillsammans med några andra författare som framförde liknande teser i samma veva. Men han visar att de största konspirations­teoretikerna är USA:s ledare själva, som byggt upp en pyramid av obekräftade påståenden som den lyckats hamra in i den övriga världens medvetande, detta för att rättfärdiga en aggressiv politik som formulerades flera år före september 2001. Sanningen betjänas inte av bestickande påståenden som stämmer så väl överens med en konventionell hotbild om den islamska fundamentalismens ondska och oemotståndliga makt, till vilken nu kommit dess adepters fabulösa skicklighet att hantera modernaste teknik, t ex att manövrera jumbojetplan och redan vid första flygförsöket prickflyga in i skyskrapor.

 

Von Bülow aktar sig numera från att göra fler besök i USA. I ett telefonsamtal med mig nyligen sade han att han inte gärna ville hamna i Guantanamo! Jag vet inte riktigt hur allvarligt det var menat. Han skulle annars ha deltagit i en stor debatt i San Francisco i slutet av mars tillsammans med en lång rad amerikanska kritiker av den officiella framställningen av 11 september. De kommer annars främst till tals i den kanadensiska tidskriften Global Outlook, utgiven av Centre for Research on Globalization (www.globalresearch.ca), där redan under 2002 en intensiv och mycket detaljerad kritik av standard­versionen av 11 september började komma till uttryck. Den har sedan dess ingalunda avtagit.

 

Men varken denna vitala kritik eller von Bülows mästerliga syntes av den alternativa versionen har satt några spår i den svenska debatten. Det är på tiden att den blir känd och tagen på allvar även här. Då inser många förhoppningsvis att vad de hittills mer eller mindre tanklöst varit övertygade om huvudsakligen bygger på en ström av torftigt belagda uttalanden av den amerikanska administra­tionen och dess exegeter i ledande media, som därefter gentagits av den övriga världen.

"WE DO NEED TO KNOW THE TRUTH", Michael Meacher

 

 

Michael Meacher (Former Secretary of Health, former Secretary of Commerce, UK) and Andreas von Bulow (Former Minister of Technology and Research, Germany) discuss their concerns regarding the events of 911.
Excerpts from a Dutch TV Special.
http://www.ae911truth.org/

 

911: Michael Meacher and Andreas von Bülow / Part 2 of 2

 

 

 

Några utdrag ur Mikhayil Mishaqas bok

i översättning av Ulla Ericson och Ingvar Rydberg (Alhambra, 2012)

 

Erfarenheten har visat att världsliga affärer som religiösa ledare blandar sig i ofelbart slutar illa. Det är fel att säga att dessa ledare har onda avsikter eller motiv. Långt därifrån. Vi kan jämföra dem med en juvelerare som inte vet hur man gör träkol och schabblar om han försöker. Om jag vill halvsula mina skor, konsulterar jag inte en urmakare utan en skomakare som vet mer om saken än en urmakare. Om det är en andlig angelägenhet, litar jag på prästerskapets råd, om det är en fysisk vänder jag mig till dem som behandlar kroppen. Om man undersöker orsakerna till kaos i världens olika länder, finner man sällan andra orsaker än religiösa ledares inblandning i världsliga angelägenheter. En klok man täpper till öronen och lyssnar inte på vad prästerna har att säga om världsliga ting, liksom han inte bör lyssna till vad världsligt folk har att säga om andliga ting. Detta, tror jag, håller alla med om utom de som är blinda. (Mikhayil Mishaqa)

 

ω

 

När man ser anhängare av olika religioner hata varandra för någon trosavvikelse, står det i strid med förnuftet. Trons vinster och förluster tillfaller enbart den som tror och det inte skadar någon annan, eftersom det hör till livet efter detta. Om X för det kommande livet väljer den väg han anser bäst, varför skulle det angå Y som går en annan väg? En längre diskussion härom finns det inte plats för här. Jag säger bara att i världsliga angelägenheter bör vi respektera nationer allt efter deras beteende mot oss. Vi bör inte se med hat på dem, därför att de skiljer sig från oss i andliga ting, ty detta berör inte oss på något sätt. Vi bör arbeta sida vid sida med dem till ömsesidigt gagn, erbjuda dem kärlek och aktning och betrakta dem och oss själva som en enda familj. Det räcker med att säga att de är annorlunda. Det ligger i bägge parters intresse att leva i endräkt och harmoni. (Mikhayil Mishaqa)

 

Utdrag ur förordet

av Wheeler M. Thackston, Jr.

Mikháyil Misháqa föddes i Rishmayyá, en liten by på Libanon-berget, den 20 mars 1800. Han växte upp i Dayr al-Qamar, då säte för Libanon-bergets styrande emirer, och dog i Damaskus 1888. Hans far Jirjis var skatteuppbördsman hos Libanons emir Bashír II Shiháb. Mikháyil följde i sin fars fotspår och utnämndes till skatteindrivare för emirerna av huset Shiháb i Hásbayyá. Efter att Shihábemirerna förlorat sin makt 1841, var han verksam som läkare i Damaskus och innehade posten som USA:s vicekonsul. Hans omvändelse från grekisk-katolicismen till protestantismen var otvivelaktigt i viss mån orsaken till denna utnämning.

Till stor del självlärd och uppfostrad, som han säger, i en stad där multiplikation och division var okända, sökte han redan som helt ung lärare texter i astronomi, matematik, musik och medicin. På alla dessa områden uppnådde han en viss färdighet utöver i de yrken han motvilligt sattes i lära i av sin far. Som en föregångare till de religiösa och pedagogiska modernisterna i slutet av 1800-talet har han beskrivits av Jurjí Zaydán på följande sätt: ”Bland de mest märkliga och lovvärda av hans karaktärsdrag var att han inte såg eller hörde någonting utan att bli nyfiken på det för dess egen skull. Han hade så stor tilltro till sin intellektuella förmåga att han trodde han kunde lära sig allt han ville.”

I dessa memoarer, skrivna när han var 73 år på anmodan av en släkting, följer Misháqa regionens historiska utveckling från tiden för hans farfar, Ibráhím Misháqa, skatteförpaktare under den beryktade Ahmad Pasha al-Jazzár, fram till de massakrer som är kända som ”1860 års händelser” i Damaskus och Libanon. Mycket utrymme ägnar han den interna politiken och maktkampen i huset Shiháb, som både han och hans far var nära förbundna med, och Shiháb-emirernas ostadiga relationer med sina osmanska länsherrar. Under denna period, vari man kan se början till det moderna Libanon framträda, fick Libanon-berget tillsammans med sina grannregioner, Beirutkusten, Saydá, Akká, Tripoli och Damaskusprovinsen, genomlida diverse omvälvningar under en rad osmanska pashor, av vilka inte alla var välvilliga i sitt styre. Det invaderades av Egypten och bevittnade de europeiska stormakternas ökande inflytande och intervention i området.

Mot bakgrund av historiska händelser tar Misháqa med skisser och anekdoter i sin berättelse som ger läsaren en sällsynt inblick i periodens vardagsliv: Músá Rizqs upptäckt av dolda skatter (s. 38-40), hur Shaháda Farhí överlistar en bedräglig shejk och hur en klipsk judisk skattmästare gäckar Shaykh al-Isláms fiende (s. 78-79), Sulaymán al-Hakíms mordförsök på shejk Bashír Jumblát och emir Bashír (s. 91-93), Zakhkhúr al-Sham'únís gräsliga bedrifter (s. 100-104), hur Ghálib Abí-'Ikr utses till att strypa fångar (s. 127) och undersökningen av mordet på kapucinpatern Toma (s. 211), en internationell cause célèbre. Alla dessa historier återspeglar något av för området karakteristiska personliga relationer, förhållandet godsherre—bonde och regent—undersåte, mikrokosmiska inblickar i samhället som endast sällan förekommer i historiska krönikor. Hur Misháqa själv med knapp nöd undkom med livet under Damaskusmassakern 1860 är fortfarande den enda förstahandsberättelsen om denna händelse på arabiska och är lika värdefull som historiskt dokument som den är fängslande att läsa.

Utdrag ur boken

Vad som hände författaren under upproret
(1860 års massakrer på de kristna i Damaskus)

 

av Mikhayil Mishaqa

 

(Emir Abd al-Qádir som nämns i denna berättelse är den nordafrikanske hjälten som fransmännen utvisade till Syrien. Han var en av de första stora antikoloniala kämparna i arabvärlden och därtill erkänd sufimästare och författare. En pennans och svärdets muslim som försvarade de kristna i Damaskus under deras prövning mot den rasande pöbeln.)

Eftersom den som anmodade mig att skriva detta arbete bad mig att särskilt ta upp vad som hände vår familj, bör jag här nämna vad jag råkade ut för under Damaskushändelserna. Måndag eftermiddag den 10 juli 1860 låg jag och sov. Man väckte mig och talade om att muslimerna i staden hade rest sig mot de kristna. Just då var ingen av mina män eller vuxna söner hemma. Násif var hos den brittiske konsuln Brant som han arbetade för i kansliet och Salím var i den ortodoxa patriarkskolan och lärde sig turkiska. Jag gick till ytterdörren för att se vad som pågick och fann att folk sprang omkring som galna. Jag fick höra att muslimerna hade vänt sig mot de kristna, så jag låste dörren. Jag väntade på att konsulns kavass skulle anlända, när två av distriktspolisens assistenter kom hem till mig med en av mina män. Han var kristen och hade tagit sin tillflykt hos polisen, som skickat honom till mig. En stund senare anlände den muslimske kavassen och jag skickade honom till emir Abd al-Qádir för att anhålla om män som eskort dit. Han kom tillbaka ensam och sade: ”Emiren var ute. Men han kom just hem och gav mig sex av sina män. Men de kunde inte ta sig hit eftersom de var obeväpnade och gatorna är fulla av upproriska. De kan inte skydda er utan vapen.” Då önskade jag att de skulle beväpna sig och komma. Jag hade några vapen, och om de bara hade kommit skulle jag ha gett dem åt dem.

Medan jag väntade blev mitt hus attackerat av en mobb. När de inte kunde få upp dörren började de slå med yxor på den. De bröt sönder den och kom in i den yttre delen av huset och trädgården som omges av valv med järngaller. De sköt genom dem in i den inre delen av huset och började slå in innerdörren. När jag förstod vilken fara jag löpte och då emir Abd al-Qádir män ännu inte hade kommit till undsättning, gav jag mig iväg genom bakdörren med lite kontanter att användas i nödfall. Jag tyckte inte det var någon bra idé att vara beväpnad. Det skulle bara förbittra de upproriska. Den muslimske kavassen följde efter mig med sitt svärd och min nioårige son Ibráhím och hans sexåriga syster följde också med. Jag satte kurs mot gatan som ledde till emir Abd al-Qádirs hus. Men där stötte jag på en grupp muslimer, som sprang mot mig och svingade sina vapen. Jag kastade en handfull pengar till dem. De slogs för att få tag i dem. Jag undkom genom att återvända till gatan som ledde till polisposteringen. Innan jag hann fram möttes jag av en annan grupp beväpnade män som rusade på mig. Jag gjorde som tidigare och distraherade dem genom att kasta pengar i deras väg. Sedan vände jag om, med döden bakom och framför mig.

Jag kom in i ett eländigt område, som man kunde gå genom ut till emirens hus. Jag hoppades att männen i det området hade gett sig av för att utkämpa heligt krig i de kristnas distrikt och på de stora gatorna och inte skulle vara hemma. Men jag tog fel. Männen hade återvänt för att hämta sina vapen och där stod de framför mig. Jag hade ingenstans att fly. De omringade mig för att döda och plundra mig. Min son och dotter skrek: ”Döda oss istället för vår far!” En av dessa uslingar slog min dotter i huvudet med en yxa. Han får stå till svars för hennes blod. En annan besköt mig på sex stegs avstånd och missade. Men jag sårades i högra tinningen av ett yxhugg och högra sidan av ansiktet och armen slogs sönder av en klubba. Det var så många som trängdes runt mig att det var omöjligt att skjuta utan att träffa andra. Jag försökte lura dem och sade: ”Jag var på väg till beyen i ett viktigt ärende, men jag kunde inte komma fram i all den här kalabaliken. För mig till honom!” I hopen fanns några män som kände mig och de sade: ”Vi för honom till beyen.” Och efter att ha plundrat mig på alla pengar jag hade kvar, stulit min klocka och t o m min huvudbonad förde de mig dit, följda av en stor folkmassa.

Längs vägen anslöt sig en dervisch med grön turban, långt hängande hår och målade ögon. I handen hade han en lång stav. Fäst i toppen var en stor skära, som han sträckte ut över männen som stirrade på mig för att hugga huvudet av mig, men det lyckades han inte. När jag kom fram nära distrikspolisens postering vid Báb Túmá-korsvägen, mötte [polisofficeren] mig, tog mig i handen och uttryckte sitt beklagande över mitt sorgliga tillstånd. Han körde iväg männen och förde mig in i ett av sina mäns hus där det bara fanns en gammal kvinna, hyresvärdinnan. Jag skickades tillsammans med kavassen till övervåningen som vette mot gatan.

Det var tre timmars dagsljus kvar. Jag började tänka på min familj och vad som hänt den. Vem skulle ge dem mat om de var hungriga? Jag visste inte ens om mitt hus stod kvar obränt så att de kunde söka skydd i det. Vilken säng skulle de sova i? Vad skulle de skyla sig med? Plundrarna hade kommit in i huset innan jag slapp ut. Mina små barn hade varit med mig men jag hade inte sett dem igen. Jag visste inte vad som hänt dem, särskilt min sårade dotter som inte kunde veta hur man förbinder ett sår. Fanns det någon bland alla dessa grymma människor som skulle tycka synd om henne och hjälpa henne? De hade sårat henne innan de sårade mig. Och min fru och hennes spädbarn, hennes mor och moster som jag hade lämnat kvar hemma — vad hade skett med dem? Hade kvinnorna fallit offer för mobben eller fanns det fromma muslimer som haft misskund med dem? Jag undrade vad hade blivit av av mina äldre söner. Levde de än? Sådana tankar avhöll mig från att tänka på mina egna plågor. Gevärseld, plundring och nerbrännandet av de kristnas hus fortgick. Muslimer och druser fortsatte att strömma in från byarna.

Jag tittade ut genom fönstret ner på gatan och såg kristna med sina familjer komma till polisen. Jag tänkte: hur kan mannen ha placerat mig på det här undangömda stället och inte i sitt eget hus, när han tar in dem som inte har högre rang än jag där? Sedan kom jag fram till att han tänkte göra slut på mig men inte kunde göra det öppet. På natten skulle han skicka folk att döda mig och även kavassen som var hos mig, så att ingen skulle få veta vem mördarna var. Jag kunde inte dölja mina tankar, eftersom jag fruktade att han skulle dödas på grund av mig. Jag sade honom vad jag tänkte: att han skulle lämna mig och rädda sitt liv.

”Och vad tänker ni göra?” frågade han.

”Förlita mig på Gud”, sade jag. ”Jag väntar tills det blir mörkt då det nog inte är så mycket folk på gatan. Jag går till polisens hus där det finns många muslimer och kristna. Han kan inte göra mig något inför dem. Huset ligger bara trehundra steg härifrån. Jag kan nå det på ett par tre minuter. Om Skaparen låter mig komma fram välbehållen tänker jag genast kalla till mig män från emir Abd al-Qádir som kan föra mig till honom.”

”Det är en klok tanke”, sade han. ”Om polisen vill döda er, skickar han ingen förrän det är riktigt mörkt och tomt på gatan, så att ingen ska veta vem som gjorde det. Men jag vill inte lämna er. Jag avvaktar tills ni kommer till polisens hus, då går jag till emiren. Om jag går ut nu, är jag rädd att de tvingar mig att tala om var ni är.”

Jag väntade på att det skulle bli mörkt. Gatan fylldes av folk som strömmade in från byarna, inställda på att döda och plundra. När skymningen föll såg jag sju män närma sig husets dörr. De knackade på och den gamla kvinnan öppnade.

”Var är Mikháyil Misháqa?” frågade de.

”Han är i övervåningen”, sade hon. I det ögonblicket betraktade jag mig som förlorad.

”Rädda dig!” sade jag till kavassen. ”Klättra uppför murarna. Då blir det åtminstone känt vem som kom och frågade efter mig.”

Då ropade en av männen: ”Mikháyil, kom ner! Det är din vän Sayyid Muhammad al-Sawtarí. Jag har kommit med emir Abd al-Qádirs män för att hämta dig. Var inte rädd!”

Jag gick ner till dem. De hade med sig en nevö till distriktspolisen. De satte på mig en nordafrikansk burnus och jag följde med dem. Vi fick kliva över döda kroppar i gränderna tills vi kom fram till emirens hus. Området runtom var fullpackat med kristna som han och hans följeslagare hade samlat ihop. I åtta dagar hade han varken lagt ifrån sig sina vapen eller sovit i sin säng utan bara tagit korta vilopauser på en halmmatta vid porten till sitt palats när han övermannades av trötthet. Eftersom jag var sårad, frågade Sayyid Muhammad al-Sawtarí emiren om han fick föra mig till vila i sitt eget hus som låg i närheten. Tillstånd gavs och han förde mig hem till sig och frågade var min familj var, så att han kunde hämta dem. Jag sade att jag inte visste vad som hänt dem. Två av barnen hade följt med mig men vi hade blivit skilda åt. Det fanns ett spädbarn med sin mor och en yngling i den ortodoxa skolan. Den äldste var på brittiska konsulatet.

”Det brittiska konsulatet är det enda som inte har blivit skadat”, sade han. ”Var inte orolig för din son där. Nu går jag och söker upp de övriga i din familj och för hit dem. Men de kanske är rädda för att följa med mig eftersom de inte känner mig, så kavassen måste komma med mig för att lugna dem.” De gav sig av tillsammans och sökte tills de fann min familj och förde den till mig, alla utom min son Salím. Sayyid gick tillbaka för att leta efter honom men kunde inte hitta honom eller få något besked om honom. Vi antog att han var bland dem som hade blivit dräpta.

Sedan frågade jag Sayyid hur han tagit reda på var jag var. Han berättade att när de fått veta vad som pågick i Báb al-Baríd, hade de trott att det var en lokal orolighet och att myndigheterna skulle hindra att den spreds. De stängde Mazz al-Qasab-portarna som ledde in till det kristna distriktet för att hindra folk där att ansluta sig till mobben. Sedan kom en skara kurder från Sálihiyye och slog in porten. Eftersom Sayyid ängslades för mitt hus gick han dit och fick höra vad som hade hänt mig och att jag hade gått till distriktspolisen. Han gick dit och frågade efter mig, men [polisofficeren] förnekade att han visste något om mig. Han återvände till emir Abd al-Qádir och talade om vad som hänt. Emiren gav honom sex beväpnade nordafrikaner för att hämta mig från distriktspolisen. Han och nordafrikanerna kom och satte press på polisofficeren som blev tvungen att skicka sin brorson för att visa dem var jag var.

Samma natt kom den brittiske konsuln för att fråga efter mig och ge lugnande besked om min son Násif. Men i tre dagar fick vi inget veta om min son Salím. Han hittades dock inte bland de döda på gatorna eller bland ruinerna. Det utfärdades en varning till muslimerna att om de höll kristna gömda hemma hos sig och inte utlämnade dem, skulle deras hus brännas. Då kom en turkisk muslim till brittiske konsuln och berättade att han var gift med Alí Ághá Khazína-Kátibís dotter som hyrt ut den yttre delen av sitt hus till hr Robson, en brittisk missionär som de var rädda att mobben skulle anfalla. Hos dem fanns också Misháqas son Salím, som hans fru hade tagit in och gömt. Min son Násif skickade bud och talade om var hans bror befann sig. En nordafrikansk soldat hade gått för att ta honom till konsulatet. Då kunde jag andas ut.

Men jag var fortfarande rädd för en attack på emir Abd al-Qádir, ty pöbeln var uppretad över att han skyddade kristna. Jag skickade min son Ibráhím till hans bröder på brittiska konsulatet, som var fullt av kristna och européer som sökt skydd där, när de såg att det respekterades av mobben. Konsuln hade inte försummat att vidta åtgärder. Han hade tillkallat soldater från myndigheterna och emir Abd al-Qádir som vakter.

Jag var upptagen med att se till mina sår och de skador som vållats av klubbslaget. Dessutom var jag utan pengar och ekonomiska tillgångar för att kunna köpa ens de nödvändigaste kläder. Vägarna var blockerade och det var omöjligt att få tag i vad jag behövde. En frejdad álim gav mig en mantel (min egen var indränkt i blod) plus några rialer, som jag skattade till det dubbla eftersom mitt behov var så stort. Jag köpte det jag bäst behövde. Min son Násif skickade mig också de pengar han hade på sig. Inte förrän Mu'ammar Pasha kom och proklamerade amnesti, vågade jag mig ut på gatorna för att skaffa pengar utifrån, så att jag kunde köpa de kläder jag och mina familj behövde.

Jag stannade en månad hos Sayyid Muhammad al-Sawtarí tills mina sår hade läkts. Mitt hus hade inte blivit nerbränt, eftersom det var omgivet av muslimska hus. Men de hade avlägsnat träet och tegelpannorna, knäckt träden och åstadkommit all skada de kunde. Det var omöjligt att bo i. Sharíf Mahmúd Efendí Hamza, som nu är muftí av Damaskus, utrymde sitt ytterhus och inbjöd mig att bo i det. Jag flyttade in med min familj tills utrikesministern Fu’ád Pasha kom och gav mig ett hus att bo i, tills det som förstörts i mitt hus var lagat.

En sak som tröstade mig i min bedrövelse var att medan jag vistades i Efendíns hus kom en av de förnämsta shí'a 'ulamá, Sayyid Muhammad Amín, muftí av Bshára, och frågade hur det stod till.

”Käre vän”, sade han, ”vad har hänt med dig?”

”Som du ser”, svarade jag.

”Ditt blod har spillts, dina kvinnor förbannats och ditt hus förstörts av några muslimer i Damaskus”, sade han. ”Var det inte mer?”

”Är det inte tillräckligt?” frågade jag.

”En klok människa söker tröst i andras bedrövelse”, sade han. ”Jag har läst i islams historia att de som dödade profetens barn, förbannade hans kvinnor och förstörde den ädla Ka'ba var muslimer från Damaskus. Trösta dig med hur de hemsöktes av dessa muslimer!”

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Det innebär att TIO VÅNINGAR med cementgolv, järnbalkar och stålskelett

 

 

 

 

Läs mer på http://rethink911.org/

 

 

Did you know a third tower fell on 9/11?

That is the question millions of people are seeing on billboards, subways, buses, taxi tops and street posters this September. If you didn’t know a third tower fell on 9/11, that’s okay. It’s never too late to go back and reexamine the events that shape our world. ReThink911 encourages you to look at the evidence for yourself, and if you find the official account doesn’t add up, join us in calling for a new and independent investigation. If we educate one another and raise our voices as one, we can make it happen.

 

Läs mer om böckerna på www.alhambra.se