CAIRO BY NIGHT: AHMAD ABDALLA'S LATEST FILM TAKES AUDIENCES TO THE DARK SIDE OF EGYPT
CAIRO BY NIGHT:
AHMAD ABDALLA'S LATEST FILM TAKES AUDIENCES
TO THE DARK SIDE OF EGYPT
In EXT. Night, Cairo is an oppressive dystopia where women are treated as sex objects, and the rich live in a sheltered bubble
Toutou, played by Mona Hala, is a headstrong prostitute who is self-aware and intelligent (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)
Tuesday 11 September 2018 17:12 UTC
Last update:
Wednesday 12 September 2018 13:29 UTC
Källa
The last time Egyptian indie whizz Ahmad Abdalla had a film in theatres, four years ago, Tiran was an Egyptian island, the devaluation of the Egyptian pound that drove millions into poverty was a distant nightmare, and the crackdown on journalists and activists was not yet all pervasive.
Four years later, the view from Egypt has grown murkier and more foreboding. As cinema drifts further away from the reality of the Egyptian streets, Abdalla’s new film, EXT. Night – which premiered this week at the Toronto International Film Festival - is a hyper-realistic confection of blaring images, discordant noises, and flaring sentiments all laced into one narrative.
Set over the course of 24 hours, rising star Karim Kassem plays Moe, an ambitious filmmaker dipping his toes in the world of advertising after his first film flops at the box-office. But he is a fish out of water in the commercial world - unpragmatic, self-indulgent and spineless.
Karim Kassem and Sherief El Desouky in a scene from EXT. Night, which is set over the course of 24 hours (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)
Nothing seems to be working out in Moe’s confined, sheltered existence. His girlfriend has just broken up with him and his writer friend, who is based on novelist Ahmed Naji, has been detained for publishing “a profanity-laden” novel.
Moe's life takes a turn for the unexpected when he is asked to pick up a prostitute from his nephew’s home during a routine ride with his driver Moustafa, who is played by Sherief El Desouky.
This leads him to Toutou, played by Mona Hala, a headstrong sex worker who is more self-aware and intelligent than both men. Together, the three embark on a journey in a downbeat Cairo where gender roles are constantly questioned, power dynamics between the classes are laid bare, and personal spaces are repeatedly violated.
In this largely nocturnal journey, Abdalla has produced the most accurate portrait of Cairo after the 30 June 2013 mass protests against Hosni Mubarak’s elected successor, Mohamed Morsi, who was overthrown by the military on 3 July that year.
Scripted by Sherif Alfy, Cairo is an oppressive cityscape where members of each class are forced to adhere to their tribe, women are continuously treated as sex objects, and the rich seclude themselves in a sheltered bubble in order to survive the ugly reality of a nation on life support.
Woman's voice
Abdalla’s primary interest in the film was rooted in a long-held desire to tell a story fronted by a woman.
“[A] few years ago, [renowned Egyptian filmmaker] Yousry Nasrallah said that Egyptian cinema fell into a slump when it stopped telling stories of women. I couldn’t agree more,” Abdalla told Middle East Eye. “Even though the main character of the film is a man, Toutou’s voice is the most dominant in the story.”
Of the various outstanding performances in the film, Hala steals the limelight with a ferocious, multi-layered turn as a woman compassionate yet defiant, and unabashedly desirous yet dignified.
Abdalla’s refusal to portray Toutou as a victim renders a refreshing, unsentimental treatment of sex work. Tipped to win accolades the world over, Hala’s complex and meaty role was in fact turned down by a major actor, whom Abdalla refuses to name, due to the controversial nature of the role.
More actors rejected the role of Toutou’s friend, played by Egyptian actor Basma, whom they assumed to be also a prostitute when in fact she is not. “I decided at the end to work with actors who care more for their art than their image on social media,” Abdalla said.
The rising segregation of Egyptian society was the other theme that sealed Abdalla’s involvement in the project.
“The current Egyptian society is designed in a way that prevents different communities from converging with one another,” Abdalla said. “Physically even, there are gigantic barriers separating high-end neighbourhoods from shantytowns, like Ard El Lewa and Mohandessin for instance. Any attempt to dismantle this model would automatically be thwarted. It has become a taboo.”
EXT. Night is arguably Abdalla’s most mainstream film to date: it is a colourful, emotionally accessible work laced with humour and pop culture tie-ins. The intellectual rigour of his previous work remains front and centre, yet none of the narrative experimentation that cemented Abdalla’s reputation as the most consistent independent filmmaker in the country can be traced in his new outing.
A household name
Abdalla became a household name in Arab cinema with his debut feature, Heliopolis (2009), a multi-character drama imbued with the emotional paralysis of Mubarak’s waning years.
Ahmad Abdalla has become a household name in Arab cinema (Photo courtesy of Joseph Fahim)
His sophomore effort, the spirited musical docudrama, Microphone , about Alexandria’s underground art scene, was released on the eve of 25 January 2011. Soon it became the movie of the revolution after Mubarak’s ousting, drawing large audiences before curfew hours.
His third feature, Rags and Tatters (2013), was a radical departure from his previous work - a wordless, impressionist portrait of the immediate aftermath of the revolution heralding the violence and uncertainty to come.
His last film, Décor(2014), was another significant change in direction. His biggest-budget film to date, this psychological drama about a woman torn between two men was overshadowed by controversial statements of its outspoken star Khaled Abol Naga, in which he claimed that the people might ask the then newly-elected President Abdel Fattah al-Sisi to leave office soon.
Released in September 2014, the film was a box-office flop, signalling the end of Abol Naga’s once robust film career in Egypt. Still, Abdalla denies that his comments had any impact on the commercial performance of the film.
In the following couple of years, Abdalla went on to develop an ambitious, expensive zombie comedy that hit the brakes after the Egyptian pound plunged against the dollar in November 2016. The suspension of the project propelled him to go in the opposite direction, returning to his roots by producing EXT. Night, a small-budget project shot in quick time.
Escaping Egypt
Abdalla was also director of photography for the film, shooting most of it in the bustling streets of Cairo. He used a small camera that allowed him to shoot incognito, avoiding the rowdy crowds who are usually very wary of cameras.
Abdalla cites the films of 80s neo-realist directors Mohammed Khan and Atef El Tayeb as an influence for capturing the grubby, unadorned vistas of a suffocating and congested city that is devoid of discernable beauty.
“You need plenty of permissions and extensive procedures to shoot in Cairo streets these days. You’d need to empty the streets out, use caravans for the actors, get big lighting equipment. That’s what happens in big productions,” Abdalla said.
“By the time the shooting starts, everything becomes palpably fake. At the same time, mainstream films are not concerned in the first place with presenting an authentic picture of Cairo or documenting the city. I, on the other hand, was adamant on having real Cairenes blended within the background of the film. That’s why I used natural light for instance.”
In EXT. Night, power dynamics are one of the central themes of the film (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)
Abdalla’s Cairo is a place where personal space is non-existent, casually desecrated by every agent of society.
“Even though my three characters are out on the street most of the film, they develop their relationship with one another within the confines of this small cubicle that is the car. The sky is not the limit in a place like Cairo,” Abdalla said. “The sense of claustrophobia is not merely a reaction to their position inside this space – it’s an extension of their inner claustrophobia. Everyone is trapped in their own external and internal worlds - in their own fears.”
The tireless longing for escaping Egypt can be traced in most of Abdalla’s films, and EXT. Night is no different.
“Moe’s venturing into this alternative realm is not rooted in a courageous intent to discover and meet people different from him. It stems from an impulse to break away from his failures and disappointments and lose himself in a new place. This speaks for all of us in Egypt now, including me.”
According to Abdallah, EXT. Night explores 'the relationship of the authorities with the people, in the relationship of people to one another' (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)
Scriptwriter Sherif Alfy was thrust into depicting every character’s attempt to impose authority on the others, with all but Toutou imposing their moral judgement too. The world Abdalla paints is bereft of choice. The little control each character vehemently fights for is negligible in the grander scheme of things.
Crossing the line
With the ban of Tamer El Said’s In the Last Days of the City, a snapshot of pre-2011 Cairo, and the way the 2011 revolution changed the capital, independent films have been an obvious target for censorship. Tarik Saleh’s Swedish production, The Nile Hilton Incident, a noir thriller about police corruption set on the eve of the 25 January revolution, was likewise banned for including negative references to the police and the army.
Since Sisi came to power in 2014, censorship of independent films has increased and any negative references to officialdom have been steadily prohibited.
Abdalla’s new film contains its fair share of contentious material, including, most notably, an extended sequence in a police station where Moe tells a young police officer that “the entire country is now in your cells”.
Abdalla stresses that he has not had any problems with censorship as the film was granted a licence without any cuts and will represent Egypt at the Cairo Film Festival in November. He acknowledges, however, that the fight with the authorities is far from over.
“The most important element of our battle is to persevere and make our own movies on our own terms in Egypt, instead of eloping abroad,” Abdalla commented.
Abdalla believes that only four or six films in the past four years have truly tapped into the current Egyptian reality.
Deconstructing Cairo
EXT. Night ends with a quote from the notorious novel of Ahmed Naji, The Use of Life, which handed the Egyptian writer a two-year prison sentence for containing sexually explicit material in 2016. He was later released on appeal after spending more than 300 days in prison.
In it, Naji describes the clashing emotions of living in an alienating city, offering a glimpse of hope in the possibility of reconciliation, or rather acceptance.
“In many ways, the novel acts as a deconstruction of Cairo, exploring how the city has changed beyond recognition. That’s what I also tried to illustrate in my film," Abdalla said.
"The Master and the Carriage", en allegorisk berättelse av George Ivanovich Gurdjieff
Messages from the Sand Sea by Lars Wikström
Shot in Egypt's Western Desert November 2008.
Music by Lama Tashi, mantra of blessing.
”Hassan och Marcos och Cohen”
”Hassan och Marcos och Cohen”
1954 visades en komedi på biograf i Kairo: ”Hassan och Marcos och Cohen”. Filmen handlar om tre egyptiska herrar, en muslim, en kristen och en jude, som tillsammans äger ett apotek i stan. Som betjänt har de en fattig anställd som de jämt driver med och utsätter för allehanda spratt. Han ser sin futtiga lön minska för varje dag och sina drömmar förvandlas till mardrömmar. Den fattige medhjälparen på apoteket, spelad av en av Egyptens stora komiker, har enligt egen utsago tre problem i livet: Hassan, Marcos och Cohen! Han hotar dem med att gå till facket. Men plötsligt ärver han en stor summa pengar, vilket får Hassan, Marcos och Cohen att låta sina döttrar börja intressera sig för honom. 1954! Det är sex år efter Nakban och Israels tillkomst! Regissören, Fuad al-Gazayerli, själv en av de skådespelare som 20 år tidigare lanserats av den judiske regissören Togo Mizrahi, (se föregående artikel "Shalom och Abdo") var noga med att visa hur lika dessa tre herrar är. Tre giriga, sluga och falska herrar tillhörande tre olika religioner, men som har samma mål i livet: att skinna den fattige medhjälparen på sitt arv.
Tio år senare. Året är 1964. Två tioåringar går sida vid sida på en skolgård i Kairo, Egypten. Det är jag och min gode vän Guy. Vi är inte intresserade av fotboll och väljer istället att tillbringa rasten i samtal, promenerande längs sidorna under de stora sykomorerna som skuggar skolgården medan de övriga kamraterna springer efter bollen i mitten. Guy berättar för mig om sin sorg. Hans föräldrar har bestämt sig för att lämna Egypten, för gott. De skulle utvandra till Paris. Hemma berättar jag för mor om min vän och undrar högt: ”Varför måste han lämna landet?” Vi hade varit bästa vänner under den terminen och jag skulle komma att sakna honom. Mor förklarar för mig att Guys familj är judar och att det har blivit svårt för judarna att bo kvar i Egypten efter krigen 1948 och 1956. Hans familj var nog bland de sista som hoppades att läget skulle bli bättre, men så blev det inte. Kriget 1967 såg till att de sista judarna lämnade landet för gott. På skolan hade judiska, kristna och muslimska barn umgåtts utan att någonsin tänka på varandras religiösa tillhörighet. Alla talade samma språk och det var en självklarhet att folk tillhörde olika religioner. Det är denna sämja och vänskap mellan olika religiösa samfund som fick mig i en tidigare artikel att berätta om en ännu äldre episod som förevigats på film, nämligen berättelsen om de två vännerna, juden Shalom och muslimen Abdoh, som regisserades av den egyptiske juden Togo Mizrahi på 1930-talet.
Jag anser att sådana referenser behövs för att överbrygga det växande gapet mellan människor som tillhör de tre abrahamitiska religionerna. Reaktionen på min artikel blev våldsam. Jag och mitt bokförlag Alhambra anklagades i en artikel på Newsmill för att sprida myter, osanning och hat genom vår utgivning. Tydligen har jag rört vid en mycket öm punkt. Blotta tanken att samlevnad är möjlig känns som ett hot för den som inte kan tänka sig annat än segregering. Alhambras 25-åriga kulturgärning har genom åren hyllats i tusentals recensioner. Våra klassiker, vår pocketencyklopedi med sina 90 titlar (bl.a. en fin introduktion till Gamla Testamentet skriven av en världsberömd expert, Edmond Jacob), våra kinesiska tecknade klassiker och både europeiska och utomeuropeiska skönlitterära alster har fått många läsare. Allt som allt har vi publicerat cirka 250 titlar sedan 1988. Alhambra är ingen nykomling på den svenska bokmarknaden, och förlagets kamp mot alla former av fundamentalism har inte upphört en enda dag på alla dessa år. Det var inte av en slump som vi valde att publicera verk av Naguib Mahfouz, Adonis och många andra arabiska författare som kritiserar den egna kulturens tillkortakommanden.
Alhambras motto har alltid varit ”börja med dig själv!” Självrannsakan är första steget mot försoning och samlevnad. Det var också detta som fick mig att 2003 publicera Israel Shamirs bok, ”Blommor i Galiléen”. Bokens och författarens självrannsakan och kärlek till Palestina och dess förorättade folk uppfattades av kritikerna som antisemitiska. Precis så som vi tidigare hade publicerat arabiska författares uppgörelse med sina samhällen och kulturer, kändes det på sin plats att låta även en israel komma till tals. Att ett förlag publicerar en författare betyder inte att förlaget står för författarens samtliga politiska eller religiösa åsikter. Bonniers publicerade på 50-talet fyra böcker av Simone Weil, en judisk filosof som ställer sig ytterst kritisk till judendomen. Jag har ändå aldrig hört någon anklaga Bonniers för att hysa en antisemitisk agenda! Månpocket och Norstedt har publicerat Louis-Ferdinand Céline. Ingen har någonsin anklagat Månpocket eller Norstedt för att sprida hatiska böcker för det!
Men låt oss återvända till Israel, Egypten och Mellanöstern. Det finns bara ett sätt för Israel och judarna att åter finna sin naturliga plats i Mellanöstern. Det är genom att erkänna konsekvenserna av den etniska rensning som utförts i Palestina, kompensera de drabbade och se till att samarbeta med alla sina grannar för att utveckla området till allas bästa. Det är aldrig för sent att göra rätt för sig. Med oljepengarna och israeliska och arabiska hjärnor i samspråk kan Mellanöstern bli en förebild för resten av planeten. Istället har Israel i över 60 år valt att inte kännas vid palestiniernas tragedi, neka flyktingarna all sorts kompensation och drabba samman med sina grannar i ett förödande krig varje årtionde. Araberna var inte bättre. I 60 år har palestiniernas öde stärkt den religiösa fundamentalismen bland dem, och de försök till demokrati som upprättades före 1948 förbyttes i militära och/eller teokratiska diktaturer som åsamkat deras länder stora problem.
Många människor i arabvärlden känner sig klämda mellan militära och teokratiska diktaturer. De pågående revolutionerna är deras sunda om än sena reaktion på dessa förhållanden. Rättvisa kan aldrig upprättas i stater som bygger på religiös identitet, ty det kommer alltid att finnas individer och grupper som inte godkänner denna identitet, även om de är födda i den. Människor hyser olika trossatser. En stat som vill vara rättvis mot sina medborgare kan inte välja ut en av dessa trossatser som sin utan att det drabbar dem som inte tror likadant. Statens religion är att vara sekulär, det vill säga att förhålla sig neutralt i frågan om individernas religiösa preferenser och låta var och en välja det man vill tro på. I Egypten säger de upplysta: ”Religionerna tillhör Gud men hemlandet tillhör alla dess invånare”. Detta ordstäv lanserades så tidigt som 1919 av Saad Zaghloul i sin kamp mot den inhemska obskurantismen och den brittiska ockupationen av Egypten.
Man kan känna sig bestört över att många – men långtifrån alla – judar inte reagerar nämnvärt inför palestiniernas öde eller inser att en rättvis lösning är enda garanten för judarnas trygghet och fortsatta fredliga existens i Mellanöstern. Men det är inte enbart många judar som är oförmögna att se världen från de förorättades sida. Detta utslag av etisk apati delas av många människor på vår jord, - araber inget undantag -, människor som delats upp i nationella enheter, vilka styrs av realpolitik och inte av barmhärtighet mot de nödställda eller av krav på rättvisa och värdighet för alla jordens folk. Alternativet lär bli ett förintande krig som kommer att drabba alla i området, judar, kristna som muslimer, något som bara gynnar vapen- och oljeindustrin.
En annan viktig fråga som förtjänar att belysas i och med att min belackare i Newsmill tog upp den i sin artikel är påståendet att judarna historiskt sett har varit förtryckta och kuvade av de olika muslimska väldena. En sanning med modifikationer. I själva verket har rika eller duktiga judar och kristna verkat som rådgivare, inte minst inom ekonomiska frågor, hos de flesta muslimska sultaner och guvernörer genom tiderna. Om någon har varit förtryckt och kuvad så är det bönderna och städernas stora fattiga massor, som till stor del bestod av muslimer. De muslimska härskarna (sällan av arabiskt ursprung fr.o.m. 800-talet) har varit realpolitiska nog för att ta vara på sina minoriteters kompetenser och möjligheter utan hänsyn till religiös tillhörighet. Deras despotiska makt drabbade visst också minoriteterna när det passade statens intressen, men den gick aldrig ut på att utrota dem eller förvägra dem rätten att utöva sin religion. Det är bara idag, med fundamentalismens snabba spridning bland judar, muslimer och kristna, som minoriteterna tvingas emigrera en masse från arabvärlden.
Massakrer, omänskliga straff och övergrepp har varit allas lott under de teokratiska despotier som härskat i den muslimska världen, liksom tidigare i det kristna Europa. Övermakten underkuvade i lika hög grad judar som kristna och muslimer. Men övermakten består inte av en religion, utan av ekonomiska intressen som alltid kommer de rika till gagn, oavsett om de heter Hassan, Marcos eller Cohen.
Tillägg
N-et i ordet ”etniska” står i vägen för människans befrielse! Vi behöver ett stort etiskt uppvaknande om mänskligheten ska överleva. Många tecken tyder på att ett sådant uppvaknande är i gång, simultant på olika platser på jorden och inom olika kulturer. En av grundidéerna i min förra bok ”Ner med nästa president!” (www.alhambra.se) är just behovet av en global etisk revolution, som går mot det realpolitiska tänkandet som styrt våra liv genom alla tider. En dröm? Visst! Men vad vore livet utan drömmar? Alternativet är förödelse och undergång.
"Shalom och Abdoh"
Shalom och Abdoh
Filmen som vittnar om broderskap
mellan muslimer och judar i Egypten
Mizrahis filmer från 30-talet visar på den sociala samhörigheten mellan egyptier av olika religioner. Hur skulle det ha sett ut idag i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna fått stanna i sina ursprungshem?
När jag ser Mizrahis egyptiska filmer från 1930- och 40-talen får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet.
Året är 1934. Hitler har suttit vid makten i ett år och hatet mot de europeiska judarna börjar anta oroväckande proportioner. Det skulle dock dröja till 1938 innan den riktiga förföljelsen tar form. Hur såg förhållandet ut mellan Egyptens judar och muslimer under samma period? Svaret finns i en lång spelfilm från det året, 1934, regisserad av en av Egyptens pionjärer inom filmindustrin, juden Togo Mizrahi, född 1905 i Alexandria, Egypten. Mizrahis karriär började redan 1930 med en film betitlad ”Kokain - Avgrunden”. Denna film är tyvärr än så länge spårlöst försvunnen. Men flera av hans senare filmer har lagts ut på Youtube till alla filmintresserades glädje. 1934 regisserade Mizrahi sin fjärde långfilm, ”De två delegaterna”, eller historien om de två vännerna, juden Shalom och muslimen Abdoh.
Filmen är en mångbottnad komedi med Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som modell (där juden Shalom är Halvan och muslimen Abdoh är Helan). Den utspelar sig i trettiotalets Alexandria. Shalom och Abdoh är förälskade i var sin flicka. Shalom vill gifta sig med Ester och Abdoh med Amina. Ester och Amina är också bästisar och bor grannar i samma hyreshus, döttrar till två låg medelklassfamiljer. Ester bor med sin mamma Vittoria och sin pappa Salomon, medan Amina bor med sina föräldrar som presenteras som Um och Abu Amina enligt arabisk sed. Föräldrarna är också bästa vänner. Mödrarna, Vittoria och Um Amina, är jämt hos varandra, dricker kaffe tillsammans och spår åt varandra i kortspel och kaffesump. Mödrarna, Shaloms och Abdohs blivande svärmödrar, har något mer gemensamt. De motsätter sig starkt Shaloms och Abdohs frieri och tycker att deras döttrar förtjänar bättre än två lymlar som går klädda i galabeyya, den egyptiska särken som män av enklare ursprung och bönder än idag går klädda i.
Fäderna Salomon och Abu Amina är av motsatt åsikt. De gillar killarna och tycker att de utgör ett bra parti för döttrarna. Hursomhelst bestämmer sig Shalom och Abdoh för att gå till skräddaren och få sig ett par frangi (europeiska) kostymer sydda åt sig. Resultatet är häpnadsväckande. De två galabeyyaklädda lymlarna förvandlas till eleganta herrar med fez och allt, en judisk Laurel och en muslimsk Hardy som efter skräddaren går till frisören för att bli klippta, rakade och parfymerade. Men de blivande svärmödrarna är svåra att blidka. ”Kostym? Hm? Räcker inte! Har ni pengar?” frågar judinnan och muslimskan unisont.
Modstulna retirerar de två vännerna Shalom och Abdoh för att finna ut hur man skaffar pengar. Det är då de västerländska kostymerna gör sitt. Shalom och Abdoh förväxlas med två delegater från den ”utländska” maffian på besök i Egypten och värvas av misstag av en kriminell liga. Metaforerna i Mizrahis filmspråk saknar tak. Scenerna i all sin enkelhet och komik följer efter varandra utan nåd. Den kriminella ligan består av välklädda kosmopolitiska herrar. De talar, som vore de ministrar på ett regeringsmöte, om vilka åtgärder som behövs för att brottet ska rationaliseras och bli mer lönsamt. Shalom och Abdoh lyckas dock fly undan ligan utan att bli avslöjade.
Några turer senare, och två vackra låtar sjungna av Amina, hjälper Shalom och Abdoh polisen att ta fast bovarna och får en stor summa pengar i belöning som de kastar på bordet framför sina blivande svärmödrar. Dessa hade under tiden hunnit bli blåsta på alla sina besparingar av samma kriminella liga. Shalom får till slut sin Ester, och Abdoh sin Amina. Världen kan andas ut, ett tag till i alla fall.
I bästa Helan & Halvan-stil råkade Shalom och Abdoh under slagsmål med banditerna slå varandra var gång de skulle utdela ett slag till bovarna”! All filmisk enkelhet till trots, är detta mästerverk från 30-talet med judiska och muslimska skådespelare och en egyptisk judisk regissör en ögonöppnare för vår tid. Situationen som filmen utmålar, alltså den sociala och själsliga samhörigheten mellan egyptier av olika religioner, är absolut inte någon fantasi sprungen ur en välmenande regissörs hjärna. Född i början på femtiotalet har jag själv fått uppleva denna närhet till Egyptens ”sista judar”. Idag finns i Egypten knappt några hundra judar kvar av de ursprungliga femtiotusen, samtliga tydligen i nittioårsåldern.
1948, året då Israel ersatte Palestina, decimerades den egyptiska judenheten starkt. Togo Mizrahi fick lämna landet redan det året. Men i likhet med de flesta egyptiska judarna vägrade han utvandra till det nybildade Israel. Han valde att gå i exil i Italien där han levde tills han dog i mitten på åttiotalet. Mellan 1930 och 1946 hann Mizrahi med att regissera och producera 32 filmer som än idag fascinerar genom sin försynthet och tolerans. På fyrtiotalet lanserade han Layla Murad, en judinna som blev arabvärldens främsta sångerska och skådespelerska, med fem filmer. Få människor i Egypten idag känner igen hans namn, trots att alla någon gång har sett Layla Murads filmer som än idag visas på teve, som de gamla härliga klassiker de är.
Jag ställer mig, efter att ha sett ”De två delegaterna”, den oundvikliga frågan. Hur skulle det ha sett ut idag i Egypten och i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna hade fått stanna kvar i sina ursprungshem? Vilka förluster har inte dessa länder åsamkats genom denna tragedi! Judarna var en levande del av dessa samhällen. De upplevde sig aldrig som främlingar. De sjöng samma sånger, spelade samma spel, åt samma mat, gick klädda i samma galabeyyor, berättade samma skämt, agiterade mot samma koloniala herrar och kastades i samma fängelser av samma regeringar, samma kriminella ligor som samarbetar med de internationella maffiorna och lägger beslag på det enkla folkets besparingar. När jag ser Mizrahis filmer får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet. Han verkar säga oss: ”Var inte oroliga! Den goda tiden kommer tillbaka!” Mizrahis minne har åter blivit levande bland många filmälskare tack vare Youtube. Hans egyptiskhet går inte att ta miste på. Antalet tittare ökar för varje dag, trots olycksfåglarna som skymmer horisonten. Må det minnet aldrig försvinna igen.
SANTA MARIA DE LA ALHAMBRA den 4 april 2015
Under Påskveckan (Semana Santa) besökte Alhambras redaktion Alhambra i Granada! Förläggarna Astrid och Hesham syns på sista balkongen i huset till vänster om processionen när den går förbi Cuesta de Gomérez lördagen den 4 april. Musiken är LIVE från blåsorkestern som följer efter kortegen och uttrycker både sorg och lycka. Hoppet måste vinna över sorgen.
Förlaget ”Alhambra” förnyas ständigt och tar inte slut! Botanisera bland alla artiklar, filmer, presentationer och utdrag ur den bokutgivning som etablerat Alhambras namn i den svenska bokhistorien de sista 30 åren och fått en anonym läsare att ge oss följande betyg på nätet:
”Alhambra: ett modigt litet förlag … Kultstatus!”
Metropolis - Ett stycke mästerligt restaurerad filmhistoria!
"Visuellt är Metropolis ett kinematografiskt underverk. Oöverträffad. Någon jämförelse står icke att uppbringa. Metropolis går inte att göra sig kvitt. Staden hemsöker en. Och i perioder blir besattheten lika feberhet som visionen." moviehead.wordpress.com
Metropolis med engelsk textning i 3 delar
Arbetare och slavar i underjordiska gångar till den rika metropolen år 2026. De sörjer för de besuttnas lycka som lever i hängande trädgårdar högt över staden. En android ser till att arbetarna revolterar ...
Denna restaurerade version av Fritz Langs mästerverk från 1927 omfattar nu 140 minuter istället för tidigare 80!
Premiär 6 februari 1927
Regi av Fritz Lang efter en roman av Thea von Harbou
Aktörer: Brigitte Helm, Alfred Abel, Gustav Fröhlich m.fl.
I en scen mitt i filmen har Maria, arbetarnas skyddsängel, samlat sina vänner i en underjordisk katedral.
Maria: "Hjärnan och händerna behöver en medlare! Mellan hjärnan och händerna måste hjärtat vara medlaren!"
En arbetare: "Och var är vår medlare, Maria?"
Maria: "Ha tålamod, han kommer, säkert!"
En arbetare: "Vi ska vänta på honom, Maria! Men inte länge till!"
Sedan ser vi Maria tillsammans med den rebelliske kapitalistens son som anslöt sig till arbetarna.
Hon omfamnar honom, kysser honom och säger: "Du, medlaren, har äntligen kommit!"
I nästa scen säger storkapitalisten som spionerade på dem till sin ingenjör: "Rotwang! Ge vår Varelse-Maskin denna kvinnas ansikte! Jag vill så split mellan henne och dem. Jag vill tillintetgöra den tro som de har i henne!"
Fritz Lang berättar mästerligt i denna film om hur mänskligheten luras och kontrolleras. Varelse-Maskinen har fått ett fagert ansikte påklistrat och förtrollat miljoner människor från alla kulturer till att tro på sagan om oändliga "framsteg" och oinskränkta "friheter". Därefter har vi sett många ideologier och religioner försöka spela "medlarens" roll med miljoner döda som resultat och fortsatt slaveri. Dock glömde zeloterna bakom dessa s.k. "sociala" och "andliga" rörelser att medlaren mellan hjärnan och händerna måste vara ett sanningssökande rent samvete och att Varelse-Maskinen saknar både hjärta och samvete. Därav den totala oförmågan hos miljoner annars klipska människor att inse hur de manipuleras och utnyttjas av systemet. Storkapitalistens plan att "ge vår Varelse-Maskin denna kvinnas ansikte" verkade fungera då, men historien är inte slut än ...
Metropolis med fransk textning
http://www.youtube.com/watch?v=ugasuWJVhx4
Metropolis med tysk text
http://www.youtube.com/watch?v=ekL3VBD00W0
"... efter premiären 1927 är det ingen som har sett mer än delar av verket. Fritz Langs 140 minuter långa epos klipptes av filmbolag och distributörer brutalt ned och det på olika sätt i olika delar av världen, varför en lång rad stympade versioner har florerat sedan dess – några av dem så stympade att intrigen varit halvt obegriplig, andra något mer kompletta eller med fler nyckelscener intakta, men fortfarande strängt taget bara fragment av den ursprungliga filmen. En längd på 80 minuter i stället för 140 har inte varit ovanlig. Trots det har Metropolis varit så hypnotiskt suggestiv att den kommit att bli en ständig metafor för staden, den samhällsform som mer än någon annan kommit att prägla den mänskliga civilisationen." moviehead.wordpress.com
To our countries, av Faia och Rihan
in Sweden and are originally from Syria, Iraq, Lebanon and Palestine
Faia on soundcloud: faiayo
Rihan on Facebook and twitter: Rihan Younan
Syria… 3 years and more
Of a crazy, selfish and illogical war
3 years in which souls, hearts and minds have been destroyed
A war that sneaked through the doors stealthily without knocking
To settle down in the homes and humiliate their owners
A war in which children and women were sold in slave markets
A war that brought the nation’s mothers to tears
And exhausted its men
A war that never knew its beginning
A war dreaming of its end
An in Iraq there has been a liberation for more than 10 years
A liberation from injustice, oppression and tyranny
That came with a greater tyranny, injustice and oppression
A liberation in which the people of the country were all expelled
A liberation that divided what’s already divided
And broke what’s already broken
A liberation where civilizations cease to exist
A liberation in which all the Iraqi citizens were marginalized
Regardless of their ethnic and religious background
A liberation that enslaved people and demolished homes
One that killed the human and the motherland
For the past forty years
Lebanon and its people have suffered all kinds of wars
A civil war, a religious war, and a sectarian war
And aggressive invasions
And paying the price for regional turmoil
And international compromises and deals
40 years that made little Lebanon very big in its scars and daily struggles
40 years of pain, a pain in most cases resistant and silent
Palestine, the compass directing all causes.
The biggest and oldest of them all.
More than 60 years of violations
And howls of generations witnessing the illogicality of yesterday
Barbarity of today and fear of tomorrow
Expelling, abusing and deprivation of rights followed by deprivation of land
More than 60 years in which geography has gradually disappeared
So that new borders can be drawn
Borders that penetrate hearts and minds
Borders that refuse to be fused so they cling to history and the future
Borders that create a resistant present and people with willpower
For an existing, alive and lasting nation
Our countries, the countries of wars and pain
The countries of love and dreams
Our countries.
My homeland, am I ever going to see you?
I will see you!
Am I ever going to see you safe, prosperous, triumphant and dignified?
I will, I will see you safe, prosperous, triumphant and dignified!
I will see you!
Den första egyptiska tecknade filmen från 1937
Gurdjieff 2: Vem var G. I. Gurdjieff?
Vem var G. I. Gurdjieff?
Georges Ivanovitch Gurdjieff (1877-1949) är i sanning en unik gestalt inom den moderna litteraturen. Han skrev sina böcker under mellankrigstiden, men lät aldrig publicera dem. I stället läste han högt ur dem inför en begränsad krets åhörare. De finns paradoxalt nog bara i översättning, eftersom de ryska och armeniska originalen aldrig givits ut. Sedan år 1950 har hans verk kommit ut på engelska, franska, holländska, hebreiska och nu senast på spanska, och sakta men säkert börjar de vinna en publik. År 1978 kunde den breda allmänheten lära känna Gurdjieffs verk via filmen. Regissören Peter Brook spelade då in Möten med märkliga män, i vilken Gurdjieff berättar om sina ungdomsäventyr i Mellersta Östern och Centralasien, regioner som han genomkorsade i sällskap med de s k ”sanningssökarna”. Vem var då Gurdjieff?
Hans liv saknar sannerligen inte pittoreska inslag. Han föddes i Alexandropol i en familj av grekisk härkomst. Familjen hade i århundraden levt i Kapadocien, men sedan flyttat till Kars via Trabzon och Alexandropol. Hans far var boskapsuppfödare men hade ruinerats då djuren drabbats av en epidemi, och han hade tvingats övergå till träsnideri. Han var dock i första hand poet, full av gamla legender som han matade sonen med. Efter att ha gått i den grekiska skolan kom den unge Gurdjieff in på det ryska läroverket i Kars. Där träffade han katedralens ärkepräst och ett antal seminarister, vilket borgade för en fördjupad utbildning både på det vetenskapliga och religiösa planet.
Han hade knappt lämnat ungdomsåren bakom sig förrän han gav sig ut på sina första långresor. Tack vare dem kom han i kontakt med de ”sanningssökare” som hjälpte honom att inhämta och utforska de mängder av andligt vetande och andliga tekniker som fanns utspridda i ofta otillgängliga kloster och på heliga platser.
Hans levnadshistoria är, som han berättar den i Möten, dock osäker och föga tillfredsställande för historikerna.
Hans födelseår är något oklart. 1877? Det är vad som står i hans pass. 1869? Det hävdar de som han firade sin 80-årsdag med år 1949 (samma år som han dog). Ett som är säkert är att han framträdde offentligt första gången år 1912. Då grundade han nämligen i Ryssland ett Institut för mänsklig harmonisk utveckling för att låta européerna ta del av de erfarenheter han samlat på sig under sina resor. Kort därefter presenterades han för den ryske författaren Pjotr D. Uspenskij, som blev förvånad över Gurdjieffs raffinerade och djupa tankar. Uspenskij gick med på att följa hans undervisning. Men den ryska revolutionen i oktober 1917 grusade G. I. Gurdjieffs planer. Med en grupp elever tog han sig först till Kaukasus för att undkomma inbördeskriget. Efterhand som oroligheterna spred sig tvingades han flytta från stad till stad – Sotji, Tbilisi och Essentuki. Slutligen tvingades han gå i exil och för andra gången ge upp tanken på att bilda ett institut. År 1920 var han i Konstantinopel, 1921 utanför Dresden i Tyskland, där han tilläts verka i Dalcrozeinstitutets lokaler. År 1922 slog sig Gurdjieff ner i Frankrike, närmare bestämt i Avon inte långt från Fontainebleau, där han köpte prätsgården (Mme de Maintenons gamla bostad) av änkan efter kapten Dreyfuss’ advokat Laborit.
Dit sökte sig några av tidens mest framstående intellektuella, särskilt engelsmän och amerikaner som kom för att träffa den ursprungliga kärnan av ryska emigranter.
År 1923 blev Gurdjieff för första gången uppmärksammad av pressen, då han presenterade rytmiska danser på Théâtre des Champs-Elysées, ”heliga danser”, som han föreskrev alla sina lärjungar.
Efter en allvarlig droskolycka år 1924 beslutade han sig emellertid för att avstå från all aktivitet i Frankrike. Det var tredje gången som han misslyckades i sina strävanden att grunda ett institut. Hädanefter skulle han ägna sig åt att skriva. Hans tillbakadragenhet blev långvarig, även om han företog ett par resor till Amerika, där han hade börjat bilda nya ”grupper”. Omkring år 1935 började på nytt ett antal personer, mest amerikaner, att intressera sig för Gurdjieff och hans idéer. Bland dem fanns Margaret Anderson och Kathryn Hulme. Det var inte förrän under mitten av kriget som han, avskuren från sina amerikanska lärjungar, accepterade att bilda nya grupper i Paris. Dessa om han att leda till sin död.
Han var en färgstark person, till den grad att det man minns bäst av honom är hans överdådiga och excentriska vanor. Vid föreställningen på Théâtre des Champs-Elysées år 1923 hade han placerat champangnefontäner i foajén, vilket befäste bilden av honom som en udda person. Han hade ett svårt sätt, ibland var han tvär, aldrig ”vulgär” enligt dem som tvingats utstå hans oförskämdheter, av vilka en del var framstående tänkare. ”Han var en mästare”, sade de med en övertygelse, som åtminstone var fri från all proselytisk hängivenhet. En mästare av det slag man finner flera exempel på i den tibetanska, kinesiska och islamiska traditionen. En mästare som konkret försökte få sina anhängare att klara övergången från det ”dödliga liv” till den ”levande död”, som Augustinus talar om.
Tack vare hans anhängare, deras ihärdighet och tålmodiga utstående av sarkasmerna, avfärdades Gurdjieffs idéer inte längre systematiskt som skämt och lurendrejeri, utan började uppfattas som en av de mest kompletta och djupgående läror som samtidsmänniskan hade att tillgå. Här ska vi inte diskutera om de hade rätt eller fel. Det enda jag kan säga är att de anklagelser som riktats mot Gurdjieff från alla håll har baserats på stympade och förfalskade dokument, och att de morallagar han ansetts trotsa nuförtiden känns märkvärdigt ålderstigna. Det är emellertid inte min uppgift att ”begära resning i målet”. Jag vill bara bidra med uppgifter som tidigare varit okända. Förmodligen skulle en sådan vädjan inte ha intresserat Gurdjieff själv. Den enda vädjan han brydde sig om var den han ställde till människorna, nämligen vädjan att finnas till.
Någon litterär debatt har ännu inte ägt rum, intresset för en sådan har alltid varit ganska ljumt. Det är dock genom en litterär debatt som man måste närma sig Gurdjieff.
Artikeln samt följande intervju med Peter Brook publicerades tidigare i La quinzaine littéraire / Dossier 1979.
Peter Brook: ”Mitt möte med en märklig man”
Peter Brook spelade in filmen Möten med märkliga män är 1978. Nedan följer en intervju där han berättar om inspelningen och varför han valde att filmatisera Gurdjieffs bok.
Vad var det som lockade dig att göra film av Möten med märkliga män?
Alla de teman jag har tagit upp under min karriär som regissör har rört någon livsaspekt som intresserat mig. Men så här i efterhand inser jag att det alltid har handlat om isolerade aspekter. Jag har alltid längtat efter ett mer komplett tema, ett tema som förenar största möjliga antal livsaspekter och samtidigt lyckas överbrygga motsättningarna mellan dem. Efter att ha läst Gurdjieffs självbiografi, Möten med märkliga män, kände jag starkare än någonsin att jag rörde vid ett sådant komplett tema, en sorts komplex vision av verkligheten sedd ur flera olika synvinklar.
Hur då?
Normalt finner man å ena sidan berättelser, som visserligen är intressanta men som saknar djup; å andra sidan djupa, men tråkiga filosofier. Antingen handlar berättelserna om livets allvar, som av det skälet blir mindre allvarligt, eller hör de till den ”populära” genren som inte rör en i hjärtat.
Du känner väl till den gamla klyschan som säger att det bara finns ett begränsat antal historier, och att alla berättelser följer samma grundläggande schema. Jag tycker att det stämmer, för i grunden förändras människan inte. Men det som klyschan inte fångar är att varje historia kan berättas på många olika plan. En myt som sökandet efter den heliga Graal kan behandlas på ett elementärt plan, som science fiction, eller ytterst seriöst. Fast i det senare fallet blir den högtidlig och otillgänglig. Den speciella charm som finns i Möten med märkliga män ligger i Gurdjieffs förmåga att förena skilda världar och epoker. Han berättar en historia som å ena sidan är en av mänsklighetens grundläggande berättelser, nämligen den om sökandet; å andra sidan får vi oss en mycket underhållande historia till livs, full av oväntade, färgstarka och fantastiska episoder. Gurdjieff påminner om en orientalisk berättare. På samma gång som hans bok är en detaljerad biografi är den en marknadsplatsberättelse där berättaren växlar från det allvarliga till det anekdotiska för att hålla läsarens intresse vid liv.
Men bakom allt detta lyser ett annat element igenom: man känner nämligen att även när författaren drar iväg med en, får en dit han vill och leker med en, så förlorar han aldrig sitt mål ur sikte. Det är en fascinerande kombination.
Är alla episoderna i boken sanna?
En rationellt tänkande människa tycker kanske vid första anblicken att det vimlar av både osannolikheter och ologiskheter i dem. Men så småningom visar det sig att var och en av de skenbart olika aspekterna inte har accepterats eller förkastats utan urskillning. Var och en av dem har sin funktion såtillvida att alla leder till en ny etapp. Man känner hela tiden att Gurdjieff gör en resa inuti människan. Han berättar hur en ung människas latenta möjligheter utvecklas när han kommer i kontakt med vissa personer. Var och en av dem hjälper honom att utveckla någon av de aspekter som är oumbärliga för hans självförverkligande.
Jag kan ge ett exempel: Möten med märkliga män ger oss en utmärkt bild av den unge Gurdjieff tillsammans med sin far. En fader som förmedlar sina erfarenheter på ett verkligt levande sätt till sonen och inskärper de grundläggande insikter som måste förvärvas i tidig ålder om de överhuvudtaget ska förvärvas. Fadern är en helt igenom ärlig människa – en dygd som dömer honom till fattigdom. Några kapitel senare träffar ynglingen en man som får honom att inse att han inte kan fortsätta sitt sökande om han inte luras ibland. Så även om han inte tar avstånd från de principer som hans far lärt honom får han nytta av de lektioner i konsten att försvara sitt liv som vännen givit honom. Bedrägeriet, som på en viss nivå naturligtvis måste fördömas, kan bli en sorts uppvaknad intelligens och förvandlas till en dygd som blir nödvändig för det fortsatta sökandet.
Alla blivande hjältar har sedan urminnes tider insett att det inte går att vara naiv, det kommer man inte långt med. Om man börjar med teoretiska maximer, som dem som Polonius predikade för sin son, lyckas man aldrig. Gurdjieff presenterar ett antal rättesnören och deras motsatser, och förklarar hur teorin och livet tillsammans kan skapa en ny dynamik. Det är skälet till att boken på sätt och vis inte har något slut. Tolkad på så sätt blir Gurdjieffs självbiografi inte akademisk utan tvärtom en bok som angår oss alla. Möten med märkliga män är även en orientalisk fabel, en legend och mönsterberättelse där hjältens faktiska existens saknar betydelse. Det spelar föga roll om den är sann eller inte eftersom den presenterar de faktorer som möjliggör en exceptionell inre utveckling på ett levande och begripligt sätt.
Om utvecklingen påverkar hjältens inre värld, hur kan skådespelarna förmedla den så att den känns äkta. Hur kan man åskådliggöra inre insikter?
Hur ska man konkretisera de synliga och osynliga strömningar som påverkar vår existens? Utanför den naturalistiska teaterns fängelse har man alltid tagit olika knep som poesi, sång och dans till hjälp för att beskriva olika själstillstånd. Inom filmen har vi tillgång till ett antal subtila metoder: det sätt på vilket man utför kameraåkningar mot personen, scenernas ordning och hur de avlöser varandra, montagerytmen etc. Under hela min karriär inom filmen har jag studerat det här problemet.
När du besatte rollerna, försökte du få tag i skådespelare som kände till Gurdjieffs böcker? Jag tänker bl.a. på Warren Mitchell som är en riktig Gurdjieff-entusiast.
Det handlar inte om att hitta skådespelare som sympatiserar med filmens tema. En skådespelare är en skådespelare, och det är hans intuition och känsla som måste skapa förståelse för rollen. En bra skådespelare kan medan han arbetar med rollen tränga djupt in i dess väsen – djupare än vad han själv förstår – men bara för en begränsad tid. I sådana stunder ger han uttryck för en flyktig men självupplevd sanning. När kameran registrerar det förmedlar den en ärlig och övertygande scen.
Man kan undra vilka konsekvenser en sådan film kan få. Alla kan väl inte bli helgon eller ”märkliga människor”?
Är den som avskärmar sig från gatans smuts och på ett konstlat sätt bortser från livets dåliga aspekter till förmån för det heliga ett helgon? Det var en sådan pseudoorientalisk syn som låg till grund för hippierörelsen. Där hade vi en massa ungdomar som motsatte sig ett blint accepterande av de rådande sociala värderingarna för att sedan vara lika blinda i sin reaktion mot dem. De rymde från ett fängelse men spärrade in sig in i ett annat. Denna attityd är nu ganska omodern. Folk börjar fatta att det inte räcker att åka till Katmandu och beundra solnedgången för att utveckla sitt inre. Gurdjieffs självbiografi lär ut ett annat sätt att finna den balans som kan och bör råda mellan de olika aspekterna av människans liv.
Det är därför som filmen inte har något esoteriskt över sig, om man med esoterisk menar något abstrakt och fjärran från vardagslivet. Som alla stora legender utspelar sig berättelsen på flera plan. Den abstrakta frågan blir till kött och blod, tar sig en mänsklig form och berör oss direkt; det var på det sättet som Oidipus och Hamlet föddes. Därmed kan den unge Gurdjieff i sitt sökande och sin kamp symbolisera vår tids grundläggande fråga. I slutet presenteras en i grunden optimistisk tanke, nämligen att människans väsen kan berikas genom mötet med något som är verkligare.
Berättat för Jean Suheur
Övers. Pär Svensson
Ur ALM (Alhambras Litterära Magasin, nr. 1. 1993)
