Ny Bok: Eldfängd - en parabel, av Marcus Petrisson
”Korta kapitel låter olika personer, ja till och med byggnader och städer, ta till orda, och alla återger de bitar av en sufisk mystikers liv och tankar. Hela boken Eldfängd liknar därför mer ett musikstycke med ett ledmotiv som återkommer i olika tonarter. … Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av; en bok som lär oss att den stora sanningen ofta göms i det enkla och vardagliga.”
Ulf Lindgren / BTJ
|
En ung gymnasist i staden Shehir i landet Beled möter en hakawati, en sagoberättare, som berättar för henne om al-Hallāj och hans vänner. I sitt sekulariserade land där religiösa yttringar blivit en förlegad relik från det förflutna introduceras hon till hakawatins gamla vänner, en böneutropare utan minaret, en rabbi som förlorat sin tro och Ummuna Khadija (Vår moder Khadija) som tar hand om dessa överlevande på sin rivningshotade karavanseraj. Boken kan med fördel sättas i händerna på unga läsare som är nyfikna på sufismens andliga budskap, men även vuxna kan genom denna parabel få inblickar i en av det andliga livets största mästare och martyrer, Mansour al-Hallaj, som korsfästes för att ha sökt efter och identifierat sig med Sanningen.
"Eldfängd" är en parabel om vår tids sökande efter identitet, mening och andlighet. I en tid då de politiska ideologierna sedan länge genomskådats, och där innehållslös materialism understundom verkar vara det enda svaret på religiös trångsynthet, erbjuder mystiken ett alternativ som ligger bortom traditionella dikotomier. Med en stil och berättarteknik som inspirerats av den klassiska arabiska litteraturen, diskuteras de eviga frågorna om andlighet och sinnlighet, om tro och krav på bevis. I ett sådant sammanhang är berättelserna om Mansour al-Hallāj inte enbart avlägsna ekon från det förflutna. De är också bud från framtiden.
|
Om författaren:
Marcus Petrisson föddes i Ängelholm 1986. Han arbetade som reseledare i Italien och Spanien under några år. När solturisterna övergav medelhavsstränderna hade han därför råd att bege sig till Egypten. Han började lära sig arabiska och upptäckte den lokala berättartraditionen. Han fascinerades av att bo på en plats där andlighet intog en självklar plats i människornas vardag. Han började upptäcka den islamska mystiken, och kunde ana något som liknade svar. Han studerade arabisk litteratur och filologi vid Freie Universität Berlin. Han läste filosoferna: Kant, Hegel, Habermas och Wilber. Han läste författarna: Mahfouz, Hesse, Boye och Huxley. Han fick en kappsäck full med pengar, i form av ett stipendium. Sedan läste han ännu mer. Efter sex år kunde han skriva ”M.A. Arabistik” efter sitt namn. Trots att han läst så många böcker och besökt så många platser, var det inte de som gav honom svar. Han började förstå att det som han söker, söker honom. Han började förstå att han, likt Márquez,vill leva för att berätta, vivir para contarla. Eller kanske ännu hellre som Rumi: Hellre än att låta sig nöjas med historier om hur det gick för andra, vill han leva sin egen myt. Därför har han skrivit Eldfängd. Ni får väldigt gärna läsa den som hans trosbekännelse.
Boken kan beställas hos Din bokhandlare
Richard Falk och no-state solution
Richard Falk och no-state solution
Referat med kommentar av Hesham Bahari
Den lilla salen på Bantorget 5 i Lund blev snabbt fullsatt fredagen den 16, när den 88-årige professor emeritus i Internationell rätt och FN:s f.d. High Commissioner for Human Rights skulle, stående, hålla sin tredje föreläsning på 2 dagar. Efter ”Revisiting Vietnam” och ”Revisiting the Geopolitics of the Middle East”, som professor Falk föreläste om dagen innan var det nu dags för en genomgång av apartheidstaten Israel och vilka framtida möjligheter som finns för en varaktig fred i Mellanöstern.
Han började med att förklara sitt personliga engagemang i palestiniernas kamp. Född 1930 i en tolerant judisk familj i New York gick allt Israel gjorde emot den uppfattning han fick som barn om judisk etik, nämligen att försvara de svaga och sprida rättvisa. När han till slut åtog sig uppdraget åt FN som Special Rapportör om de mänskliga rättigheternas situation på palestinsk ockuperad mark, blev han ständigt attackerad av sionisterna. Uppdraget, som han innehaft i 6 år (2008-2014), gick ut på att utreda massakrerna på civila och den omfattande förstörelsen av infrastrukturen under Israels krig mot Gaza 2008.
Attackerna från sionistiskt håll upphörde dock, menade han, när han avslutade sitt uppdrag! Han berättade om hur han för några år sedan listades som tredje namn, efter Irans ledare och Turkiets premiärminister, bland världens värsta 10 antisemiter! ”Folk undrade hur en fin judisk grabb från New York kunde hamna i sådant sällskap.” Hans rapport om apartheidförhållandena i Palestina, som finns att läsa på ett tiotal hemsidor på nätet men som plockades bort av uppdragsgivaren från deras hemsida, gjorde förstås inte saken bättre. [*]
Men professor Falk, som har ägnat hela sitt liv åt internationell rättvisa, vet bättre än att låta krigsindustrin bestämma över vår moral. Hans nya bok kommer därför att handla om krigsindustrin, kärnvapnen och deras spridning. Det blir den femtiofemte boken i en lång uppmärksammad utgivningshistoria. En annan faktor bakom hans engagemang på de förtrycktas sida var hans långa vänskap med Edward Said. Det var professor Said som uppmuntrade honom till att ta ställning och agera därefter. Sista kapitlet i ”Palestinas horisont – Mot en rättvis fred” ägnas också den store palestinske tänkaren och aktivisten.
Det blev förstås tal om BDS-rörelsen (Bojkott, desinvestering och sanktioner) mot Israel samt jämförelser med apartheidstaten i Sydafrika, ämnen som behandlas i boken. Mycket tack vare Nelson Mandelas försoningsanda och de vita sydafrikanernas insikt om det lönlösa med att stå emot historiens rörelse, kunde en lösning uppnås i Sydafrika. Detta berodde inte i första hand på någon moralisk ståndpunkt från det vita politiska etablissemangets sida utan mer som en pragmatisk nödvändighet, att försöka rädda det som gick att räddas. [1] Men det är först när vi får en palestinsk Nelson Mandela (Marwan Barghouti kanske, som sitter fängslad idag i Israel på livstid?) och en israelisk vilja till kompromiss om den ”judiska statens” utformning, som en sådan process skulle kunna påbörjas i Palestina/Israel.
Professor Falk menade även att Israels agerande allt sedan dess uppkomst egentligen aldrig har gynnat en tvåstatslösning. Idag är en sådan lösning helt omöjlig med tanke på hur de palestinska territorierna (knappt 10 procent av det ursprungliga Palestina) ser ut. Israelerna vill att palestinierna ska förstå att det är segraren, Israel, som sätter gränserna. Palestinierna måste först erkänna sitt nederlag, och sedan, med segrarens välvilja, kan de som tillåts stanna kvar i sina hem få några smulor ur den enstatslösning som påtvingas de besegrade. [En ny lag föreslogs där Östra Jerusalems arabiska invånare kan kastas ut ur sina hem om de visar sig vara illojala mot staten Israel!!!] Och här nämner professor Falk, med sina insikter i områdets historia, ingen-stat-lösningen (no-state solution). [2]
En sådan lösning ligger naturligtvis bortom vårt horisontseende. Men professor Falk har sedan länge varit känd för att bryta ny mark. Området som går under benämningen ”Bördiga halvmånen” var ju som bekant en del av det osmanska riket och uppdelat i regioner där alla etnier/religiösa schatteringar fick en ”rättvis” behandling ur den islamiska lagens synpunkt. M.a.o. rätt att styra över sina konfessionsmedlemmar så länge de betalade millet-skatten till Istanbul. Nationalstaternas gränser i denna del av Mellanöstern har varit ett påhitt introducerat av de koloniala makterna (Sykes-Picot-fördraget 1916) för att ha fotfäste i området. De är onaturliga och går mot den etniska-religiösa mosaiken som Levanten och landet mellan de två floderna består av och där alla oavsett tillhörighet använde arabiska för att både kommunicera med varandra och som kulturspråk.[3] Professor Falk hann inte gå in i detaljerna beträffande denna fråga. Men man kan med fördel sätta sig in i hans tankar om Palestina och dess större kontext i hans nya bok: ”Palestinas horisont – Mot en rättvis fred” i översättning av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2017).
Hesham Bahari
Noter
[*] Hela rapporten kan läsas här https://www.middleeastmonitor.com/wp-content/uploads/downloads/201703_UN_ESCWA-israeli-practices-palestinian-people-apartheid-occupation-english.pdf
[1] Är vi på väg mot en ny kollision idag när den sydafrikanska regeringen vill dela ut de vitas mark till jordlösa svarta bönder? De vita i Sydafrika, 10 procent av befolkningen, förfogar över 73 procent av alla jordbruk! Men den nuvarande regeringen har också problem med missnöjesyttringar. Nationalstatsmodellen visar sig inte fungera där heller som samlande enhet för landets mosaik av raser, språk och religioner.
[2] Se “Palestine: The No-State Solution” här https://theanarchistlibrary.org/library/james-herod-palestine-the-no-state-solution
[3] Arabiskan i Bördiga halvmånen var huvudkulturspråk under osmansk överhöghet och senare under den panarabiska sekulära tid som upphörde med Nassers bortfall. Dagens situation skulle dock kräva ett kategoriskt bejakande av den mångfald som den s.k. ”arabvärlden” består av. Minoritetsspråken som kurdiska, amazigh (berberspråk), syrianska, hebreiska, nubiska m.fl. måste också stödjas. I Marocko, där halva befolkningen är amazigh har deras språk idag klassats som huvudspråk intill arabiskan. Mångfalden kan bara berika den ”arabiska” kulturen i tider då en sekulär anti-statism verkar vara den enda tänkbara logiska lösningen efter fundamentalismernas och ekonomismernas fall. Därav mitt fulla stöd för experimentet i Rojava och den stora oron inför händelseutvecklingen där. Först attackerades Rojava/Norra Syrien av ”kalifatets” islamistiska miliser, och när det kom segrande ur denna konflikt utsätts nu regionen för ytterligare förödande attacker från den turkiska statens armé som dessutom understöder andra islamistiska miliser i området. Vill det sig riktigt illa kan slaget mot Afrin leda till en etnisk rensning av samma mått som den som skett i Palestina 1948 och senare. Rojavas lösning förespråkar anti-patriarkalism och anti-statism och gynnar regional autonomi där människor tar hand om varandra utan inblandning av nationalstaters ”intressen” eller bigotta religiösa uppfattningar. Därför uppfattas experimentet som ett hot mot alla ”nationalstater” med tillgjorda gränser i området. Rojava är nog det mest avancerade samhällsexperimentet under vår tid för att åstadkomma social rättvisa och jämlikhet. Dess framgång skulle kunna inge idéer till hur man löser den israeliska-palestinska konflikten, hur man tillvaratar ALLAS intressen i området, och ännu viktigare hur vi skulle kunna få krig att upphöra, vilket inte gynnar krigsprofitörerna. Information om rörelsens framväxt i norra Syrien finns i ”Revolution i Rojava – Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan” av Knapp, Flach och Ayboga (Alhambra 2017)
Palestine: The No-State Solution
By James Herod, February 2009
Neither the two-state nor the one-state solution will solve the problem in Palestine. Only the no-state solution will.[1] The no-state solution calls for dismantling the Israeli state and abandoning any attempt to establish a Palestinian state. Rather, the peoples living in the territory of historical Palestine will progress to the advanced decentralized social form of an association of autonomous self-governing communities based on direct democracy. Representative government will be abolished. This historic leap forward should also immediately encompass both Lebanon and Jordan, two artificial states created by Western imperialists upon the dissolution of the Ottoman Empire.
The no-state solution would allow the inhabitants of Palestine to progress beyond territorial units governed by capitalist ruling classes, regardless of whether these classes defined themselves in ethnic, racial, or religious terms, or by the so-called civil rights of secular humanistic liberalism. The real problem is the nation-state itself, and not whether it is religious or secular, ethnically (or racially) homogenous or not, mono or multi cultural, liberal or conservative.
This beautiful anarchist proposal -- an obvious solution -- has unfortunately not even been on the agenda throughout the entire one-hundred year long attack by Zionists upon Palestinians. Why? For one thing, the historical victory of marxism over anarchism in the nineteenth century meant that anarchists have been marginalized and kept out of the political arena for more than a hundred years. For another thing, the capitalist-controlled nation-state system is so strong and entrenched that it is hard to think outside that framework, and hardly anyone has. Now, however, a few innovative voices are being heard in favor of the idea, for example, those of Bill Templer[2] or Uri Gordon.[3]
The trouble with the two-state solution is that it grants legitimacy to the Zionist state of Israel, and thus recognizes its right to exist. But Israel has no right to exist whatsoever. It was founded on the violent expulsion of the native inhabitants (and rightful owners) of Palestine (approximately 750,000 of them). The Zionists’ terrorist campaign of ethnic cleansing, stretching now for nearly a century, has been possible only because Western imperialist powers, especially the United States, have supported it, with massive amounts of military, financial, and political aid. To right this egregious historical injustice it is necessary to dismantle the militarist and racist state of Israel and establish the right of return for Palestinian refugees, who now number nearly five million persons.
And this has always been the intention of Palestine liberation movements, although not always of their leaders, or of certain Western intellectuals. As for the leaders, both the Palestine Liberation Organization and Hamas eventually came to accept the two-state solution. As for intellectuals, Noam Chomsky has always (and as recently as last month) endorsed the two-state solution. (How is it, by the way, that Chomsky, who purports to be an anarchist, never proposes an anarchist solution to any issue of current import?) So why haven’t two states been established? Because Zionist Israel doesn’t want a Palestinian state. Its goal from the beginning has always been to steal all the land of Palestine -- and even more land from Lebanon, Syria, Jordan, and Egypt -- for a Greater Israel, and to cleanse the land of all non-Jewish inhabitants.
Furthermore, the Zionist theft of Palestinian land has proceeded unabated to such an extent that there is by now hardly any land left upon which to base a Palestinian state. Palestinians have been corralled and imprisoned in Gaza and in numerous tiny Bantustan-like isolated enclaves in the West Bank. They control nothing. Israel has effectively taken the two-state solution off the agenda.
Moreover, after Israel’s ghastly and horrific massacres, bombings, and invasions in recent years of Jenin, Lebanon, and now Gaza, and after decades of its brutal assaults on Palestinians with targeted assassinations of their leaders, house demolitions, blockades, the Wall, random murders, destruction of orchards and olive groves, the theft of water, economic strangulation, imprisonment without trial, torture, starvation, theft of moneys, restriction of travel, destruction of civil society, destruction of infrastructure, and so forth ad nauseam, who in their right mind could still contemplate Israel’s continued existence in the Middle East. These crimes have been so beyond the pale as to totally destroy forever any claim some may have made for Israel’s legitimacy, or any desire to live with the Israeli state in peace.
And so we come to the one-state solution, which is now being mentioned more frequently, and sometimes seriously argued for.[4] Its proponents envision one secular state for historical Palestine in which the civil rights of all citizens would be guaranteed, and in which people from the various religions and ethnicities could live together in equality, freedom, and peace. Such a state would obviously mean the end of the Zionist project and so is vehemently rejected by Zionist Israelis.
In truth, the secular state should not be endorsed by anyone. Its supposed benefits are largely a mirage. There is hardly a nation-state anywhere that doesn’t practice serious discrimination against internal racial or ethnic minorities, not to mention their seemingly ineradicable oppression of the female half of the human race, or their determined and universal exploitation of the working class. With rare exception the nation-states of the world are controlled by capitalists. Those few which fall into socialist hands end up colluding with capitalists anyway. For decades marxists have written detailed critiques of “bourgeois democracy,” as they called it, exposing it as a fraud. So have anarchists. Kropotkin published a blistering attack on representative government 124 years ago in 1885.[5] It’s as though he had written it last year just for us. The era of representative government is coming to an end. It is imperative that we make sure that it does end.[6]
This is why it is so important to push for the no-state solution in Palestine. The fact that this seems presently impossible is all the more reason to try hard to get the idea into the air, to get the proposal onto the table. This is the first step. Only in this way will we begin to see how it might be brought about. After all, a decentralized world, without capitalism or states, seems impossible everywhere. But it might not be. We have to start fighting for what we want, and for what is just, and not for what we think we can get. The social organization of the world must be changed in fundamental ways if we humans are to have any hope of surviving the unprecedented crises now facing us, and of creating a livable and sustainable society.
Useful Books
Edward Said, The Question of Palestine
Edward Said, The End of the Peace Process (revised and updated edition, 2002)
Norman Finkelstein, Image and Reality of the Israel Palestine Conflict
James Petras, The Power of Israel in the United States
Useful Web Sites
Angry Arab News Service
The Web Site of As’ad Abukhalil
<http://www.angryarab.blogspot.com/>
Electronic Intifada
<http://electronicintifada.net/>
Uruknet.info
<http://www.uruknet.info/?p=-6/>
New England Committee to Defend Palestine
<http://www.onepalestine.org/>
[1] William Bowles, “The Final Solution is a No-State Solution,” on the web at:
<http://www.creative-i.info/?p=4296>. This short article, which appeared on several web sites on the Internet on January 28-29, 2009, is not about the anarchist idea of a no-state solution, as discussed in this essay, but about the Zionist ideological connection with Nazism, and to a doctrine which seeks the eradication of “impure” persons from a population or territory. “No-state” as used by Bowles means that Palestinians will get neither the two-state solution nor the one-state solution. They will get nothing, no state. They will be eliminated or expelled, and “Israel” will be ethnically cleansed.
[2] Bill Templer, “Reclaiming the Commons in Palestine/Israel: Ya Basta! / Khalas!” on the web at: <http://mrzine.monthlyreview.org/templer230708p.html>.
[3] Uri Gordon, “Homeland: Anarchy and Joint Struggle in Palestine/Israel,” Ch. 6 in his Anarchy Alive!
[4] Ali Abunimah, One Country: A Bold Proposal to End the Israeli-Palestinian Impasse; and Joel Kovel, Overcoming Zionism: Creating a Single Democratic State in Israel/Palestine
[5] Peter Kropotkin, “Representative Government,” Ch. 13 in his Words of a Rebel
[6] A bibliography of literature discrediting representative government can be found online at: <http://www.neanarchist.net/antielect08/bib>, entitled “Resource List for the Anti-Elections / Pro-Anarchy Campaign”
Ibn Khaldun: Genial arabisk allvetare från 1300-talet
TIDIG INTELLEKTUELL. Ibn Khaldun försökte förstå hur världen fungerar,
geografins och klimatets betydelse och samhällens uppkomst och organisation.
Sture Källberg om Ibn Khaldun,
mannen som kallats samhällsvetenskapernas fader.
Tidigare publicerad i Norrskensflamman
En arabisk tänkare som ett halvt årtusende före Darwin såg det som självklart att vi härstammar från aporna är givetvis fascinerande. Han ruckar på föreställningen om ständig europeisk överlägsenhet, eller borde åtminstone göra det.
Ibn Khaldun hette han (kh uttalas som i tyska Achtung). Han föddes i Tunis 710 och dog i Kairo 784 muslimsk tidräkning, 1332–1406 kristen tidräkning. Föräldrarna var rika, respekterade och släkt med kungahuset. De sörjde för bästa möjliga utbildning åt sonen. Bägge dog när han var 16 år och digerdöden härjade.
Han anställdes av sultanen i Tunis när han fyllt 20. Intriger drev bort honom till Marocko där han studerade vid universitetet i Fez och blev kunglig handsekreterare. Efter två år i fängelse av politiska skäl gjorde han karriär som lärd och poet, talare och politiker.
I början av 1360-talet flydde han till det muslimska kungadömet Granada i Spanien, blev diplomat, skrev poesi och en lärobok i logik. Därefter minister i furstendömet Bougie i nuvarande Algeriet. Efter politiska misslyckanden ägnade han sig enbart åt att skriva. Sina sista 25 år bodde han i Egypten och blev bland annat en högt aktad domare i Alexandria.
Hans största verk är Al-Muqaddima – Introduktion till världshistorien, översättning Ingvar Rydberg (Alhambra, 1989, andra uppl. 2001). Bokens 650 sidor har sex kapitel med sammanlagt 199 underrubriker. Den är rätt mödosam att läsa, begripligt nog; den slutliga versionen skrevs för 635 år sedan.
Ibn Khaldun är en intellektuell gigant som kallats samhällsvetenskapernas fader. Han försöker förstå hur världen fungerar, förstå geografins och klimatets betydelse, samhällens uppkomst och organisation – och förfall, städer och landsbygd, ökennomader, fastboende, gruppsolidaritet, religion och dynastiers upp- och nedgång. Han diskuterar geometri och astronomi, logik, juridik, fysik, medicin, läkekonst, jordbruk, hantverk, handel, språk, grammatik, syntax, propaganda, poesi, litteraturvetenskap, filosofi, teologi, kalligrafi, sång, musik och mycket mera.
Samtidigt är han förstås barn av sin tid och skriver om magi och talismaner, det onda ögat, astrologi, spådomstabeller, talmystik och så vidare. Korancitaten är obligatoriska. ”Gud styr allting.” och ”Gud skapar vad han vill.” & cetera.
Denne muslimske tänkare undersöker lagbundenheten i kungliga släkters uppgång och fall. Han finner att dåtida nordafrikanska dynastier i allmänhet härskar i fyra generationer. Sedan fälls de av vällevnad och av någon ny uppåtsträvande stridbar grupp. Allt upprepas, går i ring.
Västerlänningar lär sig se historien som en linje där sekel läggs till sekel. Vi har svårt att istället tänka oss epokerna som likvärdiga cirklar bredvid varandra åt alla håll. Det är som med gamla kartor där söder är uppåt och norr nedåt, öster åt vänster och väster åt höger, det kräver ansträngning att vända på inlärda uppfattningar. Ta decimalsystemet – så inpräglat i oss att det sitter i ryggmärgen. Vi har svårt att fatta att det äldre tolvtalssystemet går att använda, det som vår tidräkning är baserad på med månader, timmar, minuter och sekunder.
Ibn Khaldun var mycket intresserad av pedagogik. Han kritiserade sin samtids lärda som skrev kortfattade handböcker, genvägar som gjorde det svårare för eleverna att förstå och nå verklig kunskap.
Han trodde att hans gud skapat världen, men inte i färdigt skick. Utvecklingen av den skapade världen, skrev han, börjar med mineralerna och går gradvis uppåt, till växtriket och sedan till djurriket, vars arter blir talrika och i en gradvis skapelseprocess leder till människan, som kan tänka och reflektera. Människans högre stadium nås från apornas värld, där både skarpsinne och uppfattningsförmåga påträffas.
Dessa djur har dock ännu inte nått reflekterandets och tänkandets nivå. Vid denna punkt kommer vi till människans första stadium efter apornas värld.
