Robert F. Kennedy Jr i Berlin 29 aug 2020: "Ich bin ein Berliner" / En sång till långsamhetens lov
En sång till långsamhetens lov
av Hesham Bahari
André Pieyre de Mandiargues (1909-1991) var en fransk författare som belönades med Goncourtpriset 1967, och med Franska akademiens Grand Prix de poésie 1979, för sitt verk. 1963 skrev han La Motocyclette (Motorcykeln, översatt till svenska 1966 av Åsa Styrman) som blev film 1967 med Marianne Faithfull och Alain Delon i huvudrollerna. Berättelsen är enkel: Marianne Faithfull är gift med en anspråkslös historielärare som inte gillar att ha bråttom. Makligt tar han sig varje dag till sin skola på sin gamla cykel. Men hans fru älskar farten. När hennes man cyklar iväg till jobbet rider hon på sin svarta blänkande motorcykel och trampar gasen i botten för att förena sig med sin älskare, en hedonistisk filosofilärare spelad av Alain Delon.
Det slutar med att hon kör ihjäl sig på motorvägen. Sin enkelhet till trots reflekterar romanen vår civilisations öde. 5G lär bli den motorcykel som kommer att leda till mänsklighetens undergång. Med 5G har vi utlovats den totala friheten. Vi kommer att kunna ladda ner spel och filmer på våra mobiler på ett par sekunder mot några minuter tidigare. Den totala friheten i dess orwellska tappning är självfallet det totala slaveriet. För de krafter som står bakom detta sataniska påfund och som hittills bekostat den med 5 trillioner dollar gör förstås inte det för att vi ska kunna ladda ner filmer och spel på våra mobiler. Nej, de gör det så att de kan kontrollera och påverka varenda rörelse och varenda tanke på planeten till sin fördel.
Jag vill inte här gå genom hela den tekniska jargongen om denna tekniks fördelar och nackdelar, men blind är den som inte inser dess negativa effekter på människans och allt livs hälsa och välbefinnande. Farten dödar, långsamheten bygger sakta upp våra immunförsvar, fysiskt, känslomässigt, intellektuellt och moraliskt. Medan hela samhällen över hela jorden har varit nedstängda på grund av de irrationella beslut som många regeringar vidtog i samband med Corona-”pandemin” har de också haft bråttom med att bygga ut sina torn och markstationer. Tusentals satelliter har redan satts i omlopp runt jorden för att påskynda den utlovade kopplingen till AI före 2030. Den s k pandemin har varit blott ett första steg för elimineringen av jordens mänskliga "överskott" och skärpningen av kontrollen över de som blir kvar.
Men nu ökar också motståndet mot Globalisternas planer. Över en miljon människor från alla politiska schatteringar har demonstrerat i Berlin den 29 augusti. På svenska Rapport hävdar man att 20 000 demonstranter samlades i stan men skingrades av polisen. Jo, man försökte förbjuda demonstrationen men lyckades inte. Den tilläts av tyska domstolen som ansåg att yttrandefriheten står på spel. Kulmen på demonstrationen var förstås Robert F. Kennedy Juniors tal till folket. (Se den här ovan.) Han upprepade sin mördade farbrors ord som ljöd i Berlin för snart 60 år sen: Ich bin ein Berliner! Dessutom påpekade han faran med 5G och avslöjade historiens största bluff någonsin med den pågående ”pandemin” och det osäkra vaccinet som Bill Gates & Co vill påtvinga oss.
Farligare än några virus är auktoriteterna som njuter av att köra med sina medmänniskor och visa dem vem som bestämmer. Därför hoppades han också i likhet men många andra som tagit bladet från munnen att polis och armé kommer att välja att stå på folkets sida, inte på den psykopatiska enprocentens. Med Robert F. Kennedy Jr säger jag också: NEJ, vi kommer inte att tillåta att ni förslavar och förgiftar våra barn! Vi kommer att organisera oss och bjuda motstånd in i det sista. Dessa är historiska dagar vi lever genom. Man kan välja att blunda och köra ihjäl sig som alla fartdårar till slut måste göra eller vakna till och arbeta för en värld där kärlek, sanning och rättvisa härskar, inte lögner och massmanipulationer via teknik, banker och medier. Det är verkligen upp till oss idag att göra detta val, om vi är måna om våra barns och barnbarns framtid.
Här kommer en rapport som alla bör ta del av. Den är skriven av en grupp reservsoldater i den franska armén, vetenskapsmän, läkare och tekniker som fått nog av officiella lögner. Den har blivit översatt till engelska av Claire Edwards, en f.d. FN-funktionär som också fått nog. Följ hennes presentation nedan. Hela rapporten på 175 sidor kan också laddas ner här
Ja, en sak hade de absolut rätt i, det kommer aldrig mer att bli som förr.
Frihet och mänsklig värdighet eller slaveri och robotisering?
Det är upp till oss alla att bestämma hur jordens framtid kommer att se ut.
Statsfascism i antågande
Statsfascism i antågande
Christian Perronne är en fransk läkare och universitetsprofessor, specialiserad inom området tropiska patologier och infektionssjukdomar och tidigare president för kommissionen för smittsamma sjukdomar i Högsta rådet för folkhälsa i Frankrike. Han är känd för sitt stöd till professor Didier Raoult under Covid-19-pandemin och dennes användning av Hydroxiklorokin-preparaten för att bota sina patienter vid IHU-forskningscentrum och sjukhus i Marseille. (Drygt 4000 patienter har tagits omhand av professor Raoults team vid forskningsanstalten i Marseille med fantastiska resultat jämfört med andra orter i Frankrike där läkarna rekommenderades att inte föreskriva Hydroxiklorokinet till sina patienter och där apotekare vägrade leverera preskriptionerna när de gjordes!).
År 2004 deltog professor Christian Perronne i forskning om ett vaccin mot H5N1, fågelinfluensaviruset. Som professor i smittsamma och tropiska sjukdomar vid universitetet i Versailles-Saint-Quentin, utsågs han också till chef för avdelningen för infektionssjukdomar vid sjukhuset Raymond-Poincaré i Garches. 2009 var han vice ordförande för Europeiska rådgivande gruppen för experter på immuniseringsfrågor (ETAGE), som ger råd till den europeiska vaccinpolitiken. Våren 2020 publicerade professor Christian Perronne en bok med titeln Y a-t-il une erreur qu'ILS n'ont pas commise? : Covid-19 : L'union sacrée de l'incompétence et de l'arrogance (Finns det något misstag som DE inte har begått?: Covid-19: den heliga unionen mellan inkompetens och arrogans)
Professor Perronne har efter utgivningen av boken blivit en del av den franska läkar- och forskarfront som gick i frontal attack mot Big Pharma och som därmed motarbetats och försmåtts av deras hantlangare i mainstreammedierna och laboratorierna. Intervjuer med honom på Youtube får hundratusentals tittare på några dagar och följs noga av både beslutsfattare och allmänhet.
Här https://www.youtube.com/watch?v=3MPfQfXRdL0&t=19s intervjuas han av Thana TV, en alternativ kanal med drygt 50 tusen prenumeranter. Rekommenderas om man kan franska, annars följer här en kort resumé om några av de frågor som ventilerats. Klippet (del 3 av denna intervju) betitlas ”Man skulle kunna tro att vissa inte vill att epidemin tar slut”.
Två inslag inkluderas i denna intervju som får mig att baxna. Vid fjärde minuten ser vi en man utanför en mataffär i Breil-sur-Roya. Han berättar om hur 2 poliser tog sig in i mataffären, kastade sig på en anställd som höll på att fylla på hyllorna med matvaror, sedan ser vi händelsen utspelas genom affärens kamera. Poliserna misshandlar grovt den anställde, försöker knuffa honom ned på marken och sätta handbojor på honom, en annan anställd intervenerar och undrar vad de håller på med. Den anställde förs ut från affären mot sin vilja och då får vi höra att hans mask hade glidit ner från näsan och täckte bara munnen.
Vi fick också veta att den misshandlade mannen hade haft masken på hela dan, hade svårt att andas och behövde dra ner den lite grann då och då för att orka jobba vidare. Polisernas agerande har bara ett namn: Statsfascism i antågande. Men poliserna bara följer de direktiv som förre premiärministern i Frankrike la ut i parlamentet. ”De som bryter mot de nya pandemilagarna kommer att få mycket hårda straff.”
Det sättet poliserna agerade på tyder på fascismens återkomst i några av Europas kärnländer. Situationen i England är inte bättre, där nya lagar bestämmer hur många besökare man får ta emot hemma hos sig och vilka avstånd de ska hålla mot varandra, även om det handlar om en familjeträff, en maskerad sådan förstås. I Marocko har restaurangkunder ertappade utan mask förts med våld till polisstationen när de vägrade betala böterna. Enligt myndigheterna i detta land ska man behålla masken på även när man ska äta! För att inte tala om de många fall i USA där fångar släpps ur fängelset p g a Coronan men familjer som tar en promenad på stranden har dömts till fängelse. Myndigheter över hela världen verkar njuta av att visa sin oinskränkta makt och förnedra den lilla människan.
Sjätte minuten i klippet kommer nästa inslag som får mig att se rött. En frustrerad Bill Gates lägger ut texten nervöst och vilt gestikulerande inför kameran med en hotfull blick i ögonen: ”Vi återgår till det normala igen först när vi har vaccinerat hela jordens befolkning.” Hör jag rätt? Så sade han ord för ord! Mannen som talade om ”the final solution” i en annan intervju får allt mer hitlerfasoner över sitt tilltal. Han ser att många säger ifrån och är mot hans planer på att vaccinera sjuka som friska, unga som gamla, utan åtskillnad. Han har investerat så mycket pengar i dessa vacciner och är rädd att allt går i kras.
Vaccinet skulle förstås se till att jordens befolkning så småningom reduceras till högst 10 procent av dess nuvarande storlek, allt enligt ”The Georgia Guidestones” (Googla dem om ni inte vet vad det handlar om). Så många ”onyttiga ätare” behöver man inte längre, nu när industrin och jordbruket och t.o.m. militären kommer att ytterligare robotiseras. Enprocenten vill ha jorden vacker och ren för sig själva. Svaga, gamla och fattiga kan man gott vara utan. Satans verk måste fullbordas.
Utfrågad om hur man kan komma till bukt med denna situation svarar professor Perronne rakt på sak: ”Alla med koppling till Big Pharma måste få sparken från beslutsfattande positioner vid institutioner och departement. De arbetar inte för folkets bästa.”
För vem är det som tjänat mest på denna så kallade pandemin om inte 1) regeringar som nu har anledning att bevaka och kontrollera sina befolkningar och se till att alla folksamlingar förbjuds enligt lag och protesterna kväses i sin linda, och 2) de multinationella med miljardärernas och triljonärernas klubb i spetsen som nu kan tjäna stort på att vaccinera varenda kotte som har oturen att hamna på denna planet och se till att de överflödiga snabbt ger sig av igen, samtidigt som man säljer avancerad bevakningsapparatur till de alltmer diktatoriska regeringarna.
Ja, bilden klarnar dag efter dag. Fascismen har åter blivit rumsren i Europas och Nordamerikas kärnländer. Ett billigt botemedel som räddat tusentals liv i Afrika och Asien, i södra Frankrike, Grekland och Portugal för att nämna några europeiska regioner, förbjuds och förklaras vara ett gift i falska studier beställda av Big Pharma och publicerade i deras uppköpta kanaler.
Många forskare i Sverige tycker nog att denna medicin ska tas med en nypa salt. De vill att man ska utföra forskningsprogram med randomisering och placebo innan man kan använda medicinen i fråga. Men enligt läkarexpertis skall en medicin som fungerar till minst 95 % av tiden inte behöva genomgå varken randomisering eller placebo för att börja användas.
Och Hydroxiklorokinet, föreskrivet i rätta mängder och i rätt tid, har inga som helst sidoeffekter. Det har använts i över 70 år mot malaria och reumatiska sjukdomar och aldrig ställt till problem för varken läkare eller patienter. Och nu visat sig fungera även mot Covid-19 över alla förväntningar. Men detta får inte sägas om en medicin som kostar 100 kronor. Hur ska vi annars sälja de dyra varianterna och slå in jackpot på de rika länder som då tvingas köpa in dessa. Mediciner som kommer att kosta 30 tusen kronor per kur och som hittills visat sig inte fungera. Patienter som behandlades med dessa nya mediciner, tillverkade av multijätten Gilead, har fått gå i dialys efter att njurarna slutat fungera på dem.
Nej, jag har inga ord kvar för att beskriva detta helvete med. Vi är nog ändå lyckligt lottade att vi lever i ett land som vägrat spela med i den allmänna hysterin och piska upp stämningen med skrämselpropaganda och irrationella beslut, men där många ”experter” tyvärr fortfarande tror att lyckan finns i hur mycket pengar man kan tjäna på andras lidande och okunskap.
En kommentar till Houria Abdelouaheds kommande bok: "Profetens kvinnor"
En kommentar till Houria Abdelouaheds kommande bok
Profetens kvinnor
Boken kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans
Storschejken vid det egyptiska lärosätet al-Azhar runt förrförra sekelskiftet, reformisten Muhammed Abdoh, yttrade under sin förvisning i Frankrike någon gång på 1890-talet följande ord: ”Jag ser islam praktiseras utan muslimer i Frankrike medan hemma har vi muslimer som inte vet hur man ska praktisera islam.” Mycket vatten har runnit under broarna sen dess men hans dom över islam och muslimerna står sig. Idag och med få undantag hänger flertalet muslimska länder efter i utvecklingen. Detta gäller inom de flesta områden, utbildning, forskning, hälsa, industri, jordbruk, förmågan till innovation och återhämtning – den muslimska världen har alltsedan Abdohs tid och långt tidigare gradvis förlorat sin självständighet som kultursfär, alienerats, och de sista femtio åren har den alltmer blivit ett fritt spelfält för skoningslösa geopolitiska intressen.
Historien kan dock inte sammanfattas i enkla manualer i hur man bygger en civilisation och hur den går förlorad. Den har sin egen komplexitet och tillväxtsmekanismer beroende av ett stort antal invecklade faktorer, rumsliga och tidsliga, materiella och immateriella, vilket Ibn Khaldun tog väl hänsyn till när han skulle förklara rikenas uppgång och fall på sin tid. (Se Prolegomena - En introduktion till världshistorien, av Ibn Khaldun, Alhambra, 2.a uppl 2001)
Alltsedan renässansen och med högre tempo från och med upplysningen har vetenskapernas utveckling och samhällets gradvisa sekularisering tvingat fram ett ifrågasättande av de religiösa urkunderna. Bibelns båda delar utsattes för en noggrann komparativ läsning och historiska svar söktes för första gången med hjälp av de växande filologiska och arkeologiska disciplinerna. Detta hade som effekt en sorts ”sekularisering” av kyrkan, som fråntogs sin politiska makt och hädanefter enbart tilläts ägna sig åt en själasörjande verksamhet. På sätt och vis blev denna förvandling av den kristna religionens roll i samhället dess räddningslina under turbulenta och blodiga tider, som ännu inte tagit slut.
Islam å sin sida har vuxit ur den politiska turbulensen som drabbat Arabien på sexhundratalet och som såg till att det skriftlösa arabiska språket inom loppet av blott två hundra år skulle bli det patriarkala paradigmets och vetenskapens mest avancerade medium, främst genom assimilering av grekiska, persiska och indiska tankegods.
Det som är mest slående i detta patriarkala tankegods, där religiösa urkunder och deras uttolkare ännu inte lyckats befria sig från ”politikens träsk” och de myter en sådan symbios mellan religion och politik ser till att underhålla och sprida, är samexistensen inom det av fullständigt motsatta, för att inte säga motsägelsefulla, världar. Det är märkligt nog samma patriarkala grund där samhällets kvinnliga hälft döljs och förtigs som gett upphov, mycket tack vare Koranens förlösande kraft uppfattad som en övergång från den muntliga till den skriftliga kulturen, till den mystik och de mystiker som kom att hylla kvinnan och i henne se i lika hög grad som i mannen det gudomligas verkan och väsen.
Islams största mystiker genom tiderna, andalusiern Muhyiddin ibn Arabi, återkommer ofta till kvinnans roll i hans uppvaknande, och i utformningen av hans verk, vilket beskrivs av honom som ”en ocean utan stränder”. En av hans böcker, ”Längtans tolk”, ägnas den kvinna som inspirerat hans opus major. Boken som består av ett sextiotal kärleksdikter, sonetter, besjunger denna andliga förening i kroppsliga termer, vilket åsamkade honom kritik från de fromma lärda.
Det som mystiker upptäckte i Koranen var den skarpa skillnaden mellan det som hör det eviga och det som hör tiden till. Några av Koranens verser är fascinerande genom att de hänvisar till frågor som handlar om en förtidig förståelse av kosmisk relativitet. ”En ängels dag, för att nå de högre sfärerna, motsvarar femtiotusen av människans år”, står det att läsa i Boken. Men det finns inget logiskt sätt som dessa två dimensioner, det eviga och det tidsliga, kan mötas på eller ens växelverka sinsemellan i den skapade världen. Enbart genom sublimation och transcendens kan detta ske.
En myt är en imaginär konstruktion, avsedd att förklara kosmiska eller sociala fenomen. Den lägger grunden för en social praxis enligt de grundläggande värdena i ett givet samhälle i strävan efter dess sammanhållning. Om man godkänner denna pragmatiska definition av myten kan man också betrakta historieskrivningen som en sådan, en myt som bara kan förklaras av eller bytas ut alltefter behov mot en annan myt.
Haditherna och de olika levnadsteckningarna som berättar om Muhammeds liv och den islamska missionens första årtionden, vilka boken ”Profetens kvinnor” bygger på, skrevs ner långt senare under sen umayyadisk/tidig abbasidisk tid för att gå kalifernas ärenden. Många detaljer kan ha blivit fabricerade av den tidens intellektuella för att tjäna makthavarnas syften och behöver inte alls motsvaras av historiska fakta, utan bara bygger på hörsägen. Som psykolog och psykoanalytiker ser författaren till ”Profetens kvinnor”, Houria Abdelouahed, på den tidens kvinnor genom samma prisma som vår tids kvinnor ser på sin långa, underdåniga ställning gentemot männen. Man kan alltid hävda att lidandet och dess påföljder för kvinnorna är desamma då som nu. Dock risken är att vi blir frågan, tagen ur sin historiska kontext, svarsskyldiga.
Problemet ligger i det dogmatiska närmandet till det skrivna ordet. Muslimernas enda chans till att återupptäcka Bokens andliga dimension, dess kvinnliga sida om man vågar sig på en sådan jämförelse, är att åter sätta den i dess historiska dimension. Låta det som hör till Gud i Boken återvända till Gud och det som hör till världen stanna kvar i världen. För detta måste muslimerna börja ”läsa” Boken istället för att ”recitera” den (”Vi har inte läst Koranen än…” hävdar den tunisiske filosofen och teologen Yusuf al-Siddiq på France24 arabiska kanal). Problemet är delvis, som under alla tider, de intellektuella som är beroende av makthavarna för sitt uppehälle, dogmtillverkarna, som är så måna om sina förmåner att de sällan lyckas befria sig från det som skänker dem vikt och betydelse i samhället. (För en gedigen beskrivning av detta fenomen se ”Voltaire’s Bastards: The Dictatorship of Reason in the West” av John Ralston Saul, översatt till 23 språk, Simon & Schuster Paperbacks, NY, 1992.)
Varje socialt skikt i samhället har alltså skapat sin egen bild av profeten. För det enkla folket blir profeten den personifierade barmhärtigheten medan sufier ser i honom det som levnadsteckningarna förbisåg, inte den man som ”begåvats med fyrtio mäns kraft i sina samlag”, så som han beskrivs av de manliga levnadstecknarna, utan det andliga Näset (al-barzakh) som förbinder Boken med världsalltet och språket med livets mening, den fullkomliga Människan (al-insan al-kamil), så som en ”feminist” som Ibn Arabi skrev redan på 1200-talet. Utan dessa nyanserade och idealiserade speglingar av en annars föga känd historisk period hade ingen levande muslimsk kultur värd namnet kunnat hävda sig, vinna folkens hjärtan och befästas på tre kontinenter under så lång tid. Makthavarnas politiska islam och dess snäva tolkningar å sin sida är inte förmögna att skapa något annat än förtryck, förvrängningar och förvillelser.
Det är med den tanken i bakhuvudet som läsaren bör närma sig Profetens kvinnor. Houria Abdelouahed har avslöjat den patriarkala myten för vad den står för, för att värna om kvinnans rätt till ett ansikte och ett eget liv i ett ojämlikt samhälle. Hennes arbete har pionjärskapets vågsamhet och förbryllelser. Hon vill rensa den islamska kulturen från allt det världsligt efterhängsna som vidlått den i fjorton långa sekler och återge den dess mystiska glans genom att föra kvinnornas talan, och med Ibn Arabis ord, mystikern som var samtida med Hildegard von Bingen, påminna oss om att ”den jord som inte låter sig feminiseras är ej att lita på”.
Text: Hesham Bahari
Fransk-marockanska Houria Abdelouahed är psykoanalytiker och verksam vid universitetet Paris Diderot. Som psykoanalytiker arbetade hon med att hjälpa våldtäktsoffer från kriget i Syrien. Hon har bl a översatt Adonis stora diktverk al-Kitab (“Boken - Platsens gårdag nu”) till franska. Boken ”Våld och islam”, översatt till ett 15-tal språk, bl. a. svenska, består av en intervju hon gjort med Adonis i detta brännande ämne.
PS. Houria Abdelouaheds bok "Profetens kvinnor" kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans.
Profetens kvinnor
Hft med flikar / 186 sidor
Svensk översättning från franska av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2020)
Originaltitel: Les femmes du prophète (Seuil, Paris 2016)
Intervju med Houria Abdelouahed på Télérama
Den fransk-marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed är föreläsare vid Universitet Paris-Diderot. Efter en bok med intervjuer 2015 med den syriske poeten Adonis (Våld och islam) publicerar hon nu Les Femmes du prophète, en poetisk och kritisk redogörelse baserad på en studie av de religiösa urkunderna. Hon sätter fingret på det tvivelaktiga bandet mellan religiös tro, social organisation och kvinnornas status.
Varför blev ni intresserad av profetens hustrur?
Det som intresserade mig i början var mystiken, och i synnerhet Ibn Arabi, filosof, jurist, poet, som föddes på 1100-talet i Andalusien och dog 1240 i Damaskus. En man som hyllade sina två lärare, båda kvinnor, och som skrev: ”Den jord som inte låter sig feminiseras är ej att lita på.” Ibn Arabi skrev bl.a. om Balqis, drottningen av Shebas subtila bemötande av kung Salomo. Så småningom började jag titta på hur kvinnor omtalades i Korantexten. Jag ville veta mer och började läsa Tabari, historiker och koranexeget. Hans idéer och historieskrivning fann jag mycket problematiska ur ett kvinnligt perspektiv. Under denna tid arbetade jag kliniskt med arabiska våldtäktsoffer från kriget i Syrien, och jag kände hur jag översvämmades av oändliga klagomål. Dessa patienter ställde mig inför förtrycket i både min egen uppväxt och den kollektiva historien. Jag insåg att Aysha, profetens barnhustru, kan vara vilken liten flicka som helst som gavs bort för tidigt i äktenskap.
Menar ni att det finns en social kontinuitet inom den muslimska kulturen, baserad på teologi?
Absolut. Idag, när en kvinna gör anspråk på sin fars arv, baserar domaren sig inte på texten till mystikern Ibn Arabi – "Kvinnlighet är det som får världen att gå runt" – utan på den teologiska texten: ”Mannen har rätt till två gånger kvinnans andel”. Många kvinnor i muslimska länder arbetar för att försörja sina familjer, men när de ärver kommer de ändå att få bara hälften av det brodern får, och det enligt lagar som stiftades för femtonhundra år sedan. I dessa texter läser vi att när Um Salama, en hustru till profeten, ville gå ut i krig för att ha samma rättigheter som mannen, kom ängeln Gabriel för att berätta för honom att nej, Gud hade bestämt annat. Gabriel var alltid där för att berätta för kvinnor att de ska underkasta sig. När Muhammad ville ha sin adopterade sons hustru gjorde Gabriel det lagligt. När han ville ha en liten flicka gjorde Gabriel det lagligt. Och så vidare. Gabriel var för slaveri av kvinnor. Kvinnans underkastelse krävdes av himlen.
Varför gjordes det ingen ny läsning av texterna?
Den arabisk-muslimska kulturen kan inte reduceras till teologi. Vi har förvisso haft Averroes, Avicenna, Ibn Arabi, Hallaj, Sohrawardi, Razi… Vi har en mystisk, filosofisk, poetisk text, men det är den teologiska som har segrat och som stiftar lagar. Med berättelsen om Zaynab, den fantastiska skönhet som profeten ville ha, trots att hon var hustru till hans adoptivson, har två verser nedkommit med ängeln. Den första ber profetens hustrur att inte exponera sig i det offentliga rummet som andra kvinnor. Den andra påtvingar hijab (slöjan) för profetens hustrur. Den citerade versen säger till de troende kvinnorna att beslöja sin jayb, dvs. sina ”öppningar”. Men det kan syfta på könsklyftan eller skinkorna eller klyftan mellan brösten. Tabari och andra kommentatorer gick till överdrift och inkluderade händerna, fötterna, ja hela kroppen.
Så det kommer mycket tidigt?
Ja, mycket tidigt, och det som verkligen fick mig att undra och må dåligt under lång tid är denna oförståelse: hur kunde de som tolkat och kommenterat texten under vår tid bara upprepa, bokstavligt talat och ord för ord, gårdagens kommentarer? För att skriva min bok fick jag studera en hel del verk, jag gick från en version till en annan, och jag försäkrar att det inte finns någon skillnad mellan andra århundradets förklaringar (800-talet) och dagens. Jag förstod inte hur dessa hagiografer lyckades påtvinga tystnaden på alla tänkande människor.
Och förstår ni det idag?
Jag skulle vilja förstå. Så länge det gäller profetens hustrur, i likhet med profeten själv, har de blivit heliga föremål. Inga frågor var möjliga. Och de förblir omöjliga än idag. Förutom av subversiva, överträdande människor. Så vi kan tänka oss att mannen, främmande inför det kvinnliga könet, kände sig orolig och genom att förtrycka kvinnan gav sig för många privilegier. Och eftersom frågan handlar om det heliga är det inte möjligt att ifrågasätta den, utan mannen tvingas uppvisa sin starka dominans genom att åkalla himlens krafter mot kvinnorna.
Är islam verkligen annorlunda från andra monoteismer när det gäller kvinnor?
Alla monoteistiska religioner har försökt tämja kvinnan. Om vi tar kristendomen, så hände inte detta under Jesu liv som tvättade fötterna på syndaren Maria Magdalena och som var exemplet på själva toleransen, men se vad kyrkofäderna gjorde! Vi faller alltid tillbaka på samma klichéer, samma regler. Monoteismen har varit en katastrof för kvinnor. Det är nödvändigt att studera de tidigare civilisationerna, de sumeriska, babyloniska, egyptiska, när det gäller denna fråga, vilket inte har gjorts tillräckligt.
Hur ser islam på det som kom före det?
Det är "jahiliyya", den hedniska okunnighetens tid. Och det är katastrofalt. Islam såg sig själv som början på civilisationen. Vi raderar Mesopotamien, Babylon, mederna, grekerna, bysantinerna, egyptierna; den Andre förkastas helt och hållet. Vi vet emellertid att Koranen innehåller många icke-arabiska termer, men inte ens det får vi säga. Det är inte enbart civilisationerna före islam som förkastades utan också de samtida kulturerna, eftersom det fanns gott om judar och kristna i Arabien. Så här har vi ett verkligt problem med hur den Andre uppfattas.
Men kvinnornas ställning har ändå varierat mycket beroende på tid och land?
Vi gjorde verkligen framsteg under Nahdan, den arabiska renässansen, i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. När du tittar på äldre egyptiska filmer upptäcker du verklig frigörelse. Egypten var en fyrbåk, men det fanns också mycket ifrågasättande i Irak, Syrien och Libanon. Jag kände ett Marocko som var mycket mer upplyst än det är idag, som ung tjej kunde jag gå på bio med mina pojkvänner. Det har blivit svårt för flickorna idag. Saudiarabien finansierar alla islamiseringsrörelser. Jag minns att jag i Tanger gick på kurser finansierade av Wahhabiterna, flickorna uppmanades att bära slöja, imamerna i moskéerna förtalade obeslöjade kvinnor. Saudiarabien la ut texten, och folkmassan följde efter.
Varför ?
Jag tror det beror på att den religiösa bakgrunden, trots begynnelsen av en sekulär renässans, har förblivit intakt. När religion inte är en individuell fråga längre utan en kollektiv hysteri, representerar den en verklig fara. Den förkastar alla discipliner, från antropologi till psykoanalys. Hur kommer det sig att en undermålig diskurs segrar till slut? Och hur kan vi tala om islamisk feminism? Feminist och muslim har jag inget emot: att en kvinna inte vill rycka undan mattan för sin identitet, det kan jag förstå. Men feminist och islamist, det tror jag inte är möjligt. Vissa verser är öppna för tolkning, andra inte. När en vers säger "Slå dem om de fortsätter att vara rebelliska", antingen man gillar det eller inte så kan verbet ”att slå” bara tolkas på ett sätt. Och när Tabari tolkar versen ”Slå dem…”, skriver han att en man kan bestiga kvinnan utan att prata med henne. Så han har rätt att våldta henne, m.a.o.
Ändå måste man känna till allt detta. När man växer upp i ett muslimskt land. Känner folk till dessa texter och historien bakom alla profetens hustrur?
Nej, man känner bara till Khadija, för hon är den första, hustru-mamman, kärleksfull och älskad, Hafsa för att hon är ”Koranens bevarare” och Aysha för att hon kallas ”muslimernas minne”. Men muslimer känner inte till alla dessa hadith som berör sexualiteten t.ex., eftersom de bortser från Ayshas ord i frågor om sex. Man måste vara teolog för att känna till dem, eller väldigt nyfiken. Problemet i muslimska länder är att stora intellektuella, efter att ha läst Kant, Hegel, Freud, Lacan eller Lévi-Strauss, låter bli att titta på dessa medeltida texter och studera dem, eftersom de upplevs som oviktiga eller efterblivna. De känner egentligen inte till detta som islamska urkunder talar om. Eller så har vi imamer som läser urkunderna, men ignorerar Kant, Hegel osv. Och lever därmed kvar i forntiden. Det bör tilläggas att de flesta kultiverade muslimer inte känner till dessa texter, inte vet att profeten kunde beordra halshuggning av en man och ta hans dotter som hustru samma dag. De kan hävda att det jag berättar i den här boken inte stämmer. Det är därför jag citerar mina källor. Läs bara dessa texter.
Vad skulle hända om dessa berättelser varit bättre kända?
Det skulle vara en chock, säkert. I berättelsen om Safiyya – hon blev profetens hustru samma dag som hennes far, hövding för en judisk stam, och hennes make halshöggs – kan man läsa dessa chockerande ord: "Hon talade inte". Ingen undrade över denna tystnad, dess melankoliska dimension. Även om man inte är psykoanalytiker, om man håller sig till historikernas faktiska information, kan man konstatera att Safiyya inte överförde några hadither. Detta betyder att även om hon konverterade och blivit en av profetens hustrur och därför ”De troendes moder”, var hennes ord inte tillförlitliga, eftersom hon var judinna. Hadither från Aisha och Hafsa överförs, men inte Safiyya. Det är en sluten och narcissistisk uppfattning. Ingen öppning mot den Andre görs möjlig.
Hur kommer man ut ur detta dilemma?
Vi måste hjälpa till att göra denna mörka del av historien känd och debatterad. Det historiska närmandet saknas helt, eftersom våra referenser förblir Tabari, Ibn Kathir, och andra författare från de första århundradena e.H. som blandar ihop historia och legend. Tabaris krönikor berättar hur den muslimska religionen infördes med våld, men det låter vi vara osagt. Ingen konstruktiv tanke är möjlig utan yttrandefrihet. För att avtäcka höljet och förstå kvinnorna bakom slöjan behöver vi rätten till det avvikande talet, demokrati och sekularism. Västerlandet har vunnit enormt på sekularismen; så länge vi inte är sekulära kommer vi att fortsätta att lida. Det betyder inte att man ska avskaffa religionen. Men att var och en kan leva med sin tro utan att påtvinga den andra.
”Vi måste enas i en bred front mot tyranner som söndrar oss”
En personlig reflektion kring bokutgivningens vara eller icke vara
Text: Hesham Bahari
Houria Abdelouahed, författaren till "Profetens kvinnor". Foto Karim Jbeili
Politisk islam är en förbannelse på jorden, men inte värre än andra förbannelser och lögner människan tvingats leva med, och det gäller alla kulturer, inklusive den så kallade upplysta och sekulära. Allt lidande som ”muslimsk kultur” (att inte blandas ihop med politisk islam) historiskt sett ställt till med är ju en bråkdel av det som statskommunism, fascism och kapitalism lyckats åstadkomma på jorden de sista 500 åren.
Detta kan bero på att de flesta muslimer egentligen är omedvetna om alla motsägelser som står att läsa i deras heliga skrifter. Ja, de till och med förmår, trots allt, uppvisa än mer glädje, generositet, och solidaritet än någon annan kultur, och det trots alla xenofobiska maningar som skrifterna är fyllda av! Komplicerade frågor kan inte besvaras med enkla svar. Problemet ligger nedgrävt i ”skriftens kultur” och i ”rationalismen” som fenomen, och i deras band till förtryckets dolda mekanismer.
Hoppet fanns hos den vetenskapliga och konstnärliga (andliga) strävan som utmärkt den europeiska renässansen, men var är den idag, nu när mänskligheten kanske kämpar sin sista strid före det totala slaveriet som väntar med transhumanism, planerade pandemier och övervakningssamhället runt hörnet?
Jag kan sympatisera med muslimer som är skeptiska till västerlandets agerande, men de är verkligen få idag (lika få som Amish-folket). De flesta, och främsta bland dem, de vi kallar fundamentalister, är helt beroende av västerlandets teknik för sin överlevnad. De har köpt in hela paketet, så låt oss inte bedras av skenet. De också vill åstadkomma den totala kontrollen som vi nu själva saluför över hela jorden.
Med detta sagt tycker jag att böcker som den Houria Abdelouahed skrivit om kvinnornas öde i det patriarkala paradigmet (Profetens kvinnor, utgivningen beräknad sista veckan i augusti 2020) eller böcker som avslöjar de heliga skrifternas motsägelser och överdrifter är viktiga att spridas och läsas, först och främst av de troende själva, oavsett vilken religion de tillhör, men vi ska inte tro att alla står handfallna inför utvecklingen.
Det pågår ett ifrågasättande av dogmer och kulturmönster i arabvärlden som är högre i tak än det som sker i Väst vad gäller tex vår egen ekonomiska fundamentalism och vår vägran att se över de ekonomiska krav som ställs på oss.
Sekularismen är gammal i arabvärlden. Om vi bortser från den gyllene ålderns filosofer, poeter och mystiker, så började den redan runt 1850 få fotfäste i Egypten och Syrien, och vid 1970 var kulmen nådd, men för detta har västerlandet visat föga förståelse eller intresse.
Återuppväckandet av det som kallas politisk islam med hjälp av wahhabiterna och deras petrodollars har varit USA:s främsta mål alltsedan 1973, ett givet recept för att knäcka arabvärldens sekulära ansatser som hotade oljeleveranserna, Israels dominans etc. Det har varit smärtsamt nog för mig att behöva ge ut Hourias bok eftersom helhetsbilden saknas även där, men viktig är den trots allt, för den lär underkuvade kvinnor hur makthavarna går tillväga och kanske ger dem hopp om att slå tillbaka.
Min naiva förhoppning har varit att kanske några muslimska kvinnor och män från andra generationen som lärt sig tillräckligt svenska läser den och tänker om i en inte för avlägsen framtid, när vi är borta. Ja, så naiv är jag.
I själva verket har nu makthavarna försatt oss alla i husarrest. De vill veta var vi är, vad vi sysslar med och vad vi tänker och känner, in i minsta detalj, så de kan planera sin fortsatta dominans och likvidera dem som inte ställer sig i ledet, de ”onyttiga ätarna” som Kissinger kallade dem för femtio år sen. Vaknar inte massorna snart är det klippt. Då hjälper det inte med några böcker till som ingen orkar läsa. Det är verkligen vår sista strid som gäller.
Istället för att enas som en bred front mot dessa tyranner låter vi oss söndras i höger och vänster, svarta och vita, religiösa och sekulära, män och kvinnor, hetero och homo, och allt vad de hittar på för att bättre härska över oss. Enprocenten bävar inför den dag folket vaknar och enas mot alla former av fundamentalism.
Därför har de så bråttom nu med att tvinga oss hålla ”avstånd från varandra” och maskera oss på gator och hem som zombies. 2019 har varit ett uppvaknandets år. Från Hong Kong till Beirut till Alger till Paris spred sig protesterna som en löpeld och utan hänsyn till de gängse dikotomierna. Pandemin kom lägligt till, eller hur?
Länge nog nu har ekonomin styrt över politiken, ja alltsedan kungarna i Europa upptäckt hur bra det är att liera sig med bankirerna för att bekosta sina krig. Det är på tiden nu att:
· låta politiken leva igen,
· ta ekonomin i örat och sätta den på plats, avskriva alla skulder (det gjorde redan babylonierna för 5000 år sen), förbjuda räntan, ingen får berika sig mer utan gränser,
· stänga ner alla ”privata” centralbanker (vilket skämt!) och skatteparadis,
· enbart stater får trycka pengar,
· kriminalisera all genmanipulation och laboratorier där bakteriologisk krigföring planeras och utförs,
· uppmuntra forskningen kring livets beståndsdelar för att berika det istället för att kontrollera det till ett fåtals räkning samt
· förbjuda alla finansiella spekulationer.
Idag har pengar blivit en vara i sig som man kan samla på hög och spekulera i. Så var det inte tänkt från början. Pengar var en institution som skulle underlätta byteshandeln för människor.
Det är så mycket som vi aldrig ifrågasätter därför att enprocenten har lagt under sin stövel samtliga etablissemangets medier och nu även forskarvärlden och läkarna och ständigt bekämpar de alternativa rösterna, men ett uppvaknande är på gång. Det syns tydligt på människor att de har tröttnat, att de känner sig lurade, att de söker andra vägar. Vi är de 99 procenten! Låter vi enprocenten få som de vill då har vi förtjänat vårt öde, decimering av jordens befolkning och slaveri för de återstående och deras barn för all framtid.
---------------
Profetens kvinnor
Boken kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans
Svensk översättning från franska av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2020)
Originaltitel: Les femmes du prophète (Seuil, Paris 2016)
Fransk-marockanska Houria Abdelouahed är psykoanalytiker och verksam vid universitetet Paris Diderot. Som psykoanalytiker arbetade hon med att hjälpa våldtäktsoffer från kriget i Syrien. Hon har bl a översatt Adonis stora diktverk al-Kitab (“Boken - Platsens gårdag nu”) till franska. Boken ”Våld och islam”, översatt till ett 15-tal språk, bl. a. svenska, består av en intervju hon gjort med Adonis i detta brännande ämne.
