Till Adonis och yttrandefrihetens försvar / Fyra repliker

 
 
Adonis med sina döttrar, Ninar och Arwad
 
 

Denna serie artiklar skrevs ned under hösten 2016 för att försvara yttrandefriheten och  Adonis mot de angrepp han utsattes för av vissa västerländska teologer för hans kritiska bok ”Våld och islam”. Den som verkligen bryr sig om muslimer måste kunna kritisera hur islam förstås och praktiseras idag under wahhabismens inflytande.

 

1. En islamolog fabulerar fritt om islam (svar på Rickard Lagervalls artikel i SDS)

2. Vem kan se elefanten? (svar på Joel Halldorfs artikel i Expressen)

3. Välkommen till den sköna nya världen! (svar på en intervju med Karen Armstrong i SDS)

4. Till demokratins försvar (svar på Elisabeth Özdalgas artikel i SvD)

 

 

 
 

EN ISLAMOLOG FABULERAR FRITT OM ISLAM 

 

I Sydsvenskan gick nyligen (160917) en svensk islamolog vid namn Rickard Lagervall till attack mot Adonis och hans nya bok ”Våld och islam”. Tidningen rubricerade recensionen först med ”Adonis fabulerar fritt om islam” men bytte senare rubriken till ”Adonis gör våld på islam”! Recensenten tyckte bl.a. att ”inte ens faktafelen i Adonis nya bok är originella”! Enligt min mening banar boken, utan att helt täcka ämnet, väg för självkritik bland muslimer samt informerar icke-muslimer om dimensioner som döljs eller förvrängs i debatten. Den hade kunnat innehålla betydligt mer fakta som talar för den bokstavstrogna islams otidsenlighet. Några faktafel har jag själv inte hittat när jag läste den.

 

Utgångspunkten hos recensenten är dock att ”islam” inte får kritiseras. På annat håll skriver han ”Jag skulle inte rekommendera någon att börja med Koranen för att förstå islam och muslimer.” En sådan klassrumsretorik antyder bl.a. att Koranen är ovidkommande när man ska förstå t.ex. varför Islamiska statens soldater ger sig rätt till kvinnliga krigsfångar, rätt att äkta dem mot deras vilja eller sälja dem vidare på marknaden, allt enligt väl detaljerade suror i Koranen, som reglerar krigsbyte och slavhandel. Bokstavstrogna muslimer tror fast på att dessa suror kommer direkt från Gud, bokstav för bokstav. Jag frågar recensenten och islamologen Rickard Lagervall: Hur ska man kunna åstadkomma en förändring i muslimernas liv om de nekas rätten att kritisera sina religiösa dogmer, så som kristna och judar har gjort de sista 200 åren?

 

Frågan man ställer sig efter läsning av denna recension är varför ska Europa tvingas adoptera, bejaka och uppmuntra sådana seder och bruk när själva kristendomen marginaliseras? Samhället kan alltid hoppas att muslimerna i Sverige låter sig sekulariseras så pass att de också så småningom kan gå med på att marginaliseras i likhet med andra religiösa grupper i det sekulära landet och inte kräver t.ex., när de blivit tillräckligt många, att shari’a tillämpas på lättklädda svenska flickor.   

 

Man kan också fråga sig varför det sekulära Europa är så underdånigt gentemot exkluderande och intoleranta religiösa uppfattningar? Rädslan för antisemitism? Oljan? Skräcken för den egna historiens oläkta överdrifter? Tror man verkligen att bokstavstrogna muslimer kommer att bete sig så som kristna gör idag! Ligga lågt och tacka staten för att de fick behålla sina kyrkor? Då förstår man sig inte på wahhabismens missionerande dimension.

 

Gud har sagt i Koranen att muslimer ska bekämpa alla otrogna tills alla blir muslimer. Men samma Gud har också sagt motsatsen i samma bok, att ingen ska tvingas bli muslim, att det inte finns något tvång i religionen. Tolkar man Boken som ett historiskt dokument kan man finna en förklaring för sådana motsägelser, bejaka det positiva och välja bort det som inte längre är aktuellt. Väljer man istället att se den som Guds ord kan minst sagt förvirring uppstå, något som man tydligt ser hos bokstavstrogna. Adonis har rätt när han säger att ingen av de stora andar som förnyat och utvecklat de muslimska samhällena genom tiden har varit (bokstavs)trogna muslimer. Nej, muslimer har all rätt i världen att revoltera mot inskränkta tolkningar av islam, och den rätten vill man nu ta ifrån dem! Man undrar här vem det är som fabulerar fritt om islam.

 

En förklaring till Europas dilemma och den politiska korrektheten som får en islamolog att försöka rättfärdiga istället för att analysera och förstå det han studerar, finns hos John Ralston Saul i hans bok: ”Voltaire’s Bastards: The Dictatorship of Reason in the West” (1992).  Det är alltså ”Reason” som struktur betraktad, som realpolitiskt verktyg, som det mordiska redskap som avlivade hundratals miljoner människor de sista 500 åren, inte som helandet av det splittrade eller sunt förnuft, som här menas. Alla politiker, akademiker, tekniker som byggt och bygger denna civilisation kan egentligen liknas vid eunucker och kurtisaner i tjänst hos kejsare och sultaner förr i tiden, menar Saul. Deras överhuvud har dock bytts ut idag och kallas ”banken”, ”nationalhemmet” eller ”industrin”.

 

Västerlandets egen förvirring när det gäller tillämpning av s.k. rationella lösningar på alla sorters problem har varit en av anledningarna bakom den bokstavstrogna islams spridning och stärkande. Muslimer kan ju alltid hänvisa till det industrialiserade våldet som är tusenfalt värre än det religiösa. Det de inte inser är att båda sorters våldsutövande hänger ihop, att det industrialiserade våldet är den rationella fortsättningen på det religiösa dito. Men detta ska inte tolkas som att det våld som idag utövas av islamiska fundamentalister kan ursäktas, eller att det bara är en reaktion på det västerländska våldet, när det snarare har att göra med hur Bokens motsägelser har tolkats av fundamentalister och utnyttjats strategiskt av muslimernas fiender.

 

Sydsvenskans recensent har inte riktigt förstått detta. Där saknas både bredd och djup i hans skissering. Rätten till kritik blandas samman med islamofobi, vilket missgynnar både muslimer som söker förändring och andra som försöker förstå och förhålla sig till den pågående konflikten.

 

Hesham Bahari

 

 
 

VEM KAN SE ELEFANTEN?

 

En kristen teolog, Joel Halldorf, går till attack mot Adonis nya bok ”Våld och islam” i Expressen (24/9/16). Han skriver under rubriken ”Adonis målar upp en vrångbild av islam” att boken är bitvis ”en faktaresistent och absurd attack på en hel världsreligion”. Han fortsätter med att säga att ”Adonis definition av islam exkluderar både filosofi och vetenskap, trots att de har haft en stark ställning i den muslimska världen”. Recensenten menar dessutom att ”Adonis’ islam är en teoretisk konstruktion snarare än en beskrivning av den levda muslimska tron.”

 

De röster som höjts mot Adonis beskrivning av en sida av den islamiska verkligheten, dess våldsamma utveckling genom tiderna och wahhabismens seger under vår tid över reform- och moderniseringsförsöken som pågick i över 100 år från ca 1850 till ca 1970, kan kännas förbluffande när de kommer från svenska kritiker. Kritikerna, som tror sig gå i försvar för muslimerna, liknar mest de blinda som försöker beskriva en elefant. Ingen av dem har en helhetsbild av varelsen, och det de känner efter med handen blir för dem hela bilden.

 

Dessa kritiker glömmer t.ex. att det var upplysningstidens hårda attack mot den inkvisitoriska och politiska kristendomen, en attack som då också riktades ”på en hel världsreligion”, som såg till att kristendomen överlevde och förvandlades till det en religion egentligen skall ägna sig åt, att ge tröst och stöd åt människor i nöd, inte att styra över deras liv och tankar. Den moderna kristendomen är på så vis det bästa beviset på det välgörande som ett ifrågasättande av religiös övermakt kan leda till. Man kan förstås fråga sig varför muslimerna nekas rätten till detta ifrågasättande.  

 

För oss som kan arabiska och följer den pågående debatten i den arabiska världen mellan religiösa apologeter och sekulära tänkare finns ingen tvekan om att ”islam”, trots alla tecken på ett uppvaknande, befinner sig i en återvändsgränd. Enda sättet för muslimerna att ta sig ur sin svåra belägenhet är att godkänna reformkraven, dvs. begränsa de religiösa auktoriteternas makt över individer i samhället. Detta bekämpas förstås med alla medel av de bokstavstroende som fått vind i seglen de sista 50 åren tack vare oljepengarna med vilka wahhabismen köper både vapen och samveten.

 

Den islam som Adonis motsätter sig är inte någon ”teoretisk konstruktion” som recensenten hävdar. Och Adonis syfte med sin kritik har ingenting att göra med ”en beskrivning av den levda muslimska tron”. Den teoretiska konstruktionen finns däremot i de kretsar som, utan att ha någon förstahandskännedom av det de försöker förklara för sina läsare, påstår att islam som ”världsreligion” ej får kritiseras. Wahhabiter hade inte kunnat säga det bättre än Rickard Lagervall, Joel Halldorf m.fl. Låt mig först ta några konkreta exempel på vad wahhabismen har åstadkommit idag i arabvärlden.

 

I Egyptens anrika religiösa universitet, al-Azhar, finns kurslitteratur som bygger på urkunder från 700- och 800-talen, inte som historiska texter som man ska ta ställning till och analysera litterärt eller antropologiskt, utan som föregångarnas (al-salaf) diktat som man absolut inte får säga emot eller betvivla. Egyptiska författare har mördats eller sitter i fängelse idag för att ha vågat kritisera dessa urkunder. I en av dessa kursböcker, som tjugoåriga män och kvinnor som går på al-Azhar okritiskt får lära sig som en del av sin religion, står det till exempel, enligt Sayyid al-Qimni, egyptisk sekulär religionshistoriker, att om en man under fastan känner att han absolut måste få utlösning, att vätskorna har s.a.s. samlats så pass att de måste finna en väg ut, och han inte vill bryta sin fasta, då får han låta en två- eller treåring hjälpa honom med handen, för mannens sperma är ädel och ren och kommer inte att besudla barnet eller påverka fastan! Där står också att en kvinna som vill obeslöjad ta emot besök av en man som inte tillhör hennes släkt kan ”adoptera” honom genom att låta honom dia ett bestämt antal gånger!

 

Ja, det räcker med dessa två exempel för att visa hur texter och attityder från 800-talet görs rumsrena tack vare wahhabismens dödliga inflytande på allt vad sunt förnuft och medmänsklighet innebär. Samma wahhabism som köpte vapen från Västerlandet för 500 miljarder dollar de sista åren för att så död och förödelse bland sina fattiga grannar och tvinga dem ut på flykt ur sina hem! Samma wahhabism som vägrar ta emot en enda flykting och tycker att Europa kan gott ta hand om dem! Hur mycket kan Joel Halldorf om hur islam praktiseras idag för att hävda att Adonis ”liknar de salafister han är mest kritisk mot”? Och vad går detta nitiska försvar för det oförsvarliga ut på egentligen? Självfallet tar de allra flesta muslimer idag avstånd från sådan medeltida obskurantism. Men antalet hjärntvättade predikanter ständigt ökar tack vare oljepengarna, tack vare Västerlandets omoraliska stöd till wahhabismen!

 

Ett vanligt påstående som ofta tas upp när man ska försvara ”islam” är att hävda att kvinnans ställning blev betydligt bättre efter islam än under förislam. Jag har själv för 25 år sen publicerat en bok skriven av en muslimsk feminist som handlar om profetens hustrur, där detta försvar för kvinnans ”förbättrade villkor under islam” görs gällande. Men böcker är till för att skapa underlag för debatt och vidare läsning, inte för att sväljas bokstavligt talat som ”sanning”. Detta gäller i lika hög grad ”Profetens hustrur” av Magali Morsi som ”Våld och islam” av Adonis. Frågan om kvinnans ställning före islam är dock långt ifrån klar. Här följer en liten ijtihad (tankemöda) från min sida som jag hoppas inte heller tas för en absolut ”sanning” av människor som läser mer än vad som står på raderna.

 

Den biografiska litteratur som behandlar profetens liv och verk har skrivits ner minst 100 år efter att Koranen sammanställts till en bok. De första riktigt stora levnadstecknarna verkade t.o.m. senare än så, mot slutet av 800-talet. Under sex till åtta generationer överfördes alltså detaljerna kring profetens liv och den tid han levde i muntligt. En tillräckligt lång tid för att låta politiskt färgade vinklingar ta över och färga själva förloppet. Kan det vara så att islams utformning under dessa 6 till 8 generationer var den patriarkala monoteismens sista spik i kistan på antikens polyteistiska inställning? Låt oss granska några detaljer närmare.

 

Under antiken hade den arabiska civilisationen ungefär samma andel kvinnor som lyckats nå maktpositioner som andra civilisationer. Några drottningar finns åtminstone dokumenterade: Bilqis i Jemen, Zenobia i Palmyra och Sajah under själva profetens tid är tre exempel. Samtidigt var de hedniska araberna ett av de sista folk som fortfarande hade gudinnor i sin panteon i en värld som alltmer kom under den växande kristendomens inflytande, de tre s.k. Allahs döttrar, som en vers i Koranen välvilligt kallade dem innan den rensades bort under senare period (se Rushdies ”Satansverserna”). Att en vers i Koranen var välvilligt inställd till Allahs döttrar beror ju på att profeten behövde stöd från dem som trodde på dessa gudinnor i början av sin mission; och att den rensades bort senare beror helt enkelt på att det stödet inte behövdes längre.

 

Men det kanske mest slående beviset för ett mer nyanserat system som utan att vara helt matriarkalt ändå bejakade och respekterade kvinnan, t.o.m. som en helig varelse, finns i Muhammads tidiga liv. Som tjugoåring valdes Muhammad till äkta man av Khadija, en kvinna som var i hans mors ålder. De förblev gifta i ett monogamt äktenskap i många år, varunder Muhammad av kärlek till henne, enligt traditionen, aldrig ens skulle våga tanken att skaffa sig andra hustrur. För Khadija var inte vilken kvinna som helst. Hon var en rik affärskvinna, ägde en karavanrörelse och utan hennes stöd, både moraliskt och konkret med pengar, hade Muhammad kanske inte kunnat etablera sig som profet. Efter Khadijas död blev omvandlingen total. Man räknar med dussintals kvinnor i hans liv mellan hustrur, konkubiner, sådana som han ägde ”med högra handen” (slavar) och andra som tilldelats honom som krigsbyte. Nu ingick inte Muhammad äktenskap med samtliga dessa kvinnor. Som segerrik herre över de arabiska stammarna tvingades han ofta ta emot kvinnor som ”fredsgåvor”.

 

Det är förstås svårt att bedöma sanningshalten bakom alla dessa detaljer som överförts muntligt i många generationer innan de skrevs ner för att bli underlaget för den institutionaliserade ”islam” på 800- och 900-talen. Men påminner inte denna knivskarpa distinktion mellan striktaste monogami och vildaste polygami om något mer än en realistisk återgivning av ett levnadsöde? Det patriarkala systemets genomförande och slutliga seger behövde ju en myt, och myter får oftast sin utformning under övergångsperioder. Ett av de första offren för den segrande islam var en poetissa som vågat skriva en raljerande vers om profeten. Hur det går ihop med påståendet som flera islamologer och muslimska feminister framkastat om att kvinnan skulle ha fått det bättre efter islam, är en fråga som söker sitt svar.

 

Adonis förtjänst är att ha satt den svenska ankdammen i gungning. Om hans bok bara leder till att både muslimer och de som verkligen bryr sig om muslimer som människor, inte bara som ”troende”, börjar tänka om och ställa frågor så har den uppfyllt sitt syfte.

 

Hesham Bahari

 

 
 

VÄLKOMMEN TILL DEN SKÖNA NYA VÄRLDEN!

  

 

I en intervju med författaren och religionshistorikern Karen Armstrong, publicerad i Sydsvenskan (250916), läser vi följande:

 

Om IS säger folk att "det är typiskt islam" och att "prästerskapet är som vanligt tyst", men det är inte sant, säger Karen Armstrong och fortsätter: – Till och med prästerskapet i Saudiarabien har fördömt IS terrordåd, på starkast möjliga sätt. Och IS ledare är mestadels före detta generaler från Saddam Husseins militärkår, som tillhörde det sekulära, socialistiska Baath-partiet. … En av de militärhistoriker jag har talat med hävdar att den starkaste drivkraften rent historiskt för unga män som har gett sig ut i krig är att de har varit uttråkade och upplevt en stark känsla av meningslöshet. CIA-anställda som har intervjuat dem som var inblandade i terrorattackerna den 11 september säger att även dessa uttryckte att känslan av meningslöshet varit den största drivkraften.

 

 

Den religiöst bigotta rörelse som startats, finansierats, beväpnats och tränats av wahhabiter med hjälp av amerikanska, franska och brittiska underrättelsetjänster och vapen, som sålts till saudierna för att bekriga Iran och dess allierade i området, består plötsligt i Karen Armstrongs märkliga uttalanden av ”sekulära, socialistiska” kadrer från Baath-partiet! Inget nämns om de hundratals tevekanaler som finansieras av wahhabiter och de tusentals videoklipp på Youtube där salafister uttrycker sin hotfulla mening om avvikande, om kvinnor, om avfällingar osv! Samma prästerskap som godkänner den offentliga avrättningen av hundratals dissidenter i Saudiarabien varje år, som diskuterar om man får eller inte får ha ett sista ligg med sin avlidna hustru enligt deras medeltida urkunder, som diskuterar hur ung flickan får vara innan hon gifts bort, 6, 9 eller 12 år? Ja, samma prästerskap som har förstört hela den muslimska världen från Indonesien till Marocko och nu infiltrerar västerlandet med sina predikanter, skulle enligt henne ha ”fördömt IS terrordåd, på starkast möjliga sätt.” 

 

 

Armstrong hänvisar till en ”militärhistoriker” som berättat för henne att drivkraften bakom de ungas anslutning till IS är att de varit ”uttråkade och upplevt en stark känsla av meningslöshet.” Samma känsla av ”meningslöshet” skulle då ha angetts som anledning av de terrorister som varit inblandade i terrorattackerna den 11 september och som intervjuats av CIA-anställda! (Min markering)

 

 

I hela mitt långa yrkesverksamma publicistiska liv har jag sällan läst liknande smörja publiceras i en dagstidning. Vilka var dessa ”inblandade” som intervjuats av CIA-anställda? De som sitter kvar på Guantanamo utan rättegång efter 15 år, eller de som samlades nakna på hög i Bu Ghraib i Irak, våldtagna och nedbrutna, så att leende amerikanska soldater kunde ta bild på dem och skicka hem? Som bekant har varken de ena eller de andra haft något att göra med 11 september.  Det finns inte ett ord av det Armstrong säger i denna intervju som stämmer med någon verklighet, varken virtuell eller faktisk. Hennes försvar för ”prästerskapet i Saudiarabien” övergår i alla fall mitt förstånd.

 

 

Armstrong håller med Adonis om att religion och politik inte får blandas ihop, men inte med hans slutsatser att ”religion” [som den tillämpas i den muslimska världen] bygger på våld. Det märkvärdiga med den kritik som riktats mot Adonis nyligen är att den bortser från de ord han så många gånger upprepat i olika varianter. Människor är fullständigt fria att tro på precis vad de vill, så länge de inte tvingar sin tro på andra. När en religion utnyttjas politiskt, så som det har varit fallet med alla religioner genom historien, när människor inte får ha sin tro i fred utan måste ansluta sig till ett påstått konsensus, om de inte vill betraktas som avfällingar och behandlas därefter, då är det något fel med denna religiösa uppfattning och dess tillämpning. Muslimerna behöver vår hjälp för att de också ska kunna leva i samhällen där yttrande- och trosfrihet inte bara står inskriven i lagen utan tillämpas utan rädsla för övermakten. 

 

 

Men vi också behöver muslimernas hjälp för att förstå vår egen belägenhet. Frågan man ställer sig efter alla dessa rabalder och hårda ord är följande: Varför är detta så svårt att förstå för västerländska iakttagare idag, som i egenskap av belästa och professionella tyckare borde ha vetat bättre om hur det egentligen förhåller sig i den muslimska världen? Kan det bero på att människor har en inbyggd respekt för och ett beroendeförhållande till tanke- och samhällssystem i största allmänhet, vilket gör att de helst låter bli att kritisera ett ändamålsenligt sådant, även om det går mot de egna humanistiska principerna? Ifrågasättandet kan bli smittosamt och leder till nästa fråga: Är inte allt detta krig mot terror egentligen bara ett annat krig om oljan och för Israels hegemoni över hela området?

 

 

Muslimska samhällen utgör den största leverantören av energi och den största marknaden för vapen som produceras av det västerländska ”demokratiska” systemet. Att Adonis ”tjoade” offentligt, som en vän uttryckte det för mig häromdan, får inte gå ostraffat. Man kunde alltid tolerera poesin och de akademiska hårklyverierna som få människor kan ta till sig, men att gå rakt på sak och skaka om monoliten och kalla tingen vid deras rätta namn, är oförlåtligt. En markering behövs! Självfallet behöver systemförsvarare inte några direktiv för att sätta i gång. De vet intuitivt vad som väntas av dem och hur man går tillväga. Detta kan vara en förklaring till varför drevet gick så hysteriskt mot den kände poeten.

 

 

För att säga det kort: Wahhabismen * har redan förstört det mesta av de framsteg som gjordes de sista två hundra åren i den arabisk-muslimska världen, och detta gjordes i maskopi med de industriella stormakterna som ville att bakåtsträvande krafter ska dominera arabvärlden för att lättare kunna splittra den och utnyttja dess resurser. Så enkelt är det! Låter vi dessa krafter, som hör till det religiösa/militärindustriella komplexet, förstöra den lilla frihet vi har kvar i Europa också, då kan vi sälla oss så småningom till våra muslimska systrar och bröder och dela munkavle med dem!

 

Välkommen till den sköna nya världen!

 

Hesham Bahari

29 september 2016

 

 

Not: * Wahhabismen har nu blivit kontraproduktiv ur det makthegemoniska perspektivet. Därför attackeras den hemma i Saudiarabien av landets kronprins Muhammad bin Salman, världens störste vapenuppköpare efter sin deal med Trump på 500 miljarder dollar. Förmodligen var begränsningen av wahhabiternas makt en del av dealen, och ett sätt att säkra den kungliga familjens makt, nu när allt fler muslimer öppet tar avstånd från islam, inte minst i själva Saudiarabien. Denna antireligiösa trend som växer lavinartat i den muslimska världen skrivs det ingenting om i västerländska medier, som fortsätter att använda samma klichéer om islam och muslimer. Men vi ska inte låta oss luras av sådana ytliga omvändelser, som den saudiske kronprinsen står för. Den som skänkt de rika saudiska kvinnorna rätten att köra bil kan lika lätt ta den ifrån dem igen. Den saudiska familjen har skänkt en Rolls Royce till varje pilot som medverkat i kriget mot Jemen, men inte en enda ambulans till den drabbade civilbefolkningen. 

 

 

 

 

TILL YTTRANDEFRIHETENS OCH DEMOKRATINS FÖRSVAR:

 

"I mina vingar bor en vägvisare..."

Ur Papper i vinden, 1958.

 

 

Journalisten: Har du något hopp?

 

Adonis:Ja. Jag tror på människan, hon är mitt hopp. Och jag tror på kärleken. 
På poesins förmåga att skapa nya bilder av världen, bilder som kan förändra världen.

 

 

"Det är nog så problematiskt att han [Adonis] uteslutande fördömer, utan att försöka tränga bakom och förstå. Det som ytterligare förstärker det tvivelaktiga i hans analys är emellertid att han själv anammat den syn på islam som han går till angrepp emot." 

 

Citatet är hämtat ur Elizabeth Özdalgas intressanta och talande recension av Adonis nya bok ”Våld och islam”, i SvD (161005). Det intressanta med recensionen är dock inte dess tafatta försök att nedgöra eller avväpna Adonis kritik av ”islam”, så som religionen uppfattats och praktiserats i århundraden. För denna ”islam” står för en människosyn och en praxis som har lett till muslimernas svåra situation idag och till att de, statistiskt sett, räknas bland planetens minst lyckade och mest förolyckade samhällen. Nej, det intressanta med recensionen, i likhet med andra kritiska recensioner som har gått till ”islams försvar”, är det ljus den kastar över vår egen demokrati.

 

I 30 år har jag som bokförläggare och översättare idogt och kompromisslöst försvarat muslimernas rätt till en humanistisk, modern ”islam”, en islam som har muslimernas bästa i siktet, utan ideologiska eller dogmatiska glasögon. I 30 år har jag agiterat och appellerat till både muslimer och icke-muslimer att se till att denna upplysta islam, som gjorde stora språng mot demokrati de sista 150 åren, skall få en chans att växa och bli stark. Resultatet som jag och många andra inom den sekulära arabiska fronten med sorg har fått bevittna är som bekant en regression utan like till den mest bokstavstrogna tolkning av ”religionen” som mänskligheten har fått skåda sedan renässanserna, både den europeiska och den arabisk-muslimska. Sprången mot demokrati, sekulariseringsförsöken och stärkandet av jämlikheten mellan könen har förbytts i hijab, niqab och burkinis.

 

Denna regression gäller inte enbart den islamiska kulturen utan känns ännu smärtsammare när den drabbar Västerlandet, så hårt att vi tvingas se landvinningarna rasa och försvinna som om de aldrig funnits. Idag måste appellen artikuleras om. Det är inte bara islam som behöver reformeras utan den västerländska demokratin, som insjuknat av all förljugenhet sedan ”kriget mot terrorn” lanserades för 15 år sedan. Men låt oss återgå till det som kallas ”islam”.

 

En religion kan inte reformeras. I detta har Adonis helt rätt. Men en religion kan och måste transformeras. Få en ny uppgift. Öppna sig så att den kan omfamna resten av mänskligheten som inte hör till dess skara troende. Religionerna har haft olika svårt med att genomgå denna förvandling. Buddhismen och kristendomen i dess nya anda har gjort det, eller försöker. Andra religioner har lyckats sämre. Islam sluter sig alltmer runt sin kärna, även om officiellt vackra tal hålls om mötet mellan religioner och om tros- och yttrandefriheter.

 

Att våldet är den bärande balken i alla slutna system är en truism. När predikanter går ut och varnar sina troende för att beblanda sig med andra som inte är troende, när predikanter ser till att kvinnans ställning försämras istället för att förbättras, när gråtande predikanter åberopar bloddrypande urkunder och framkallar hysteriska reaktioner bland sina åhörare, då är det dags att ta ställning.

 

Förra veckan mördades Nahid Hattar av en sådan ”åhörare” på trappan till justitiedepartementet i Amman, Jordanien, dit han inkallades till förhör på grund av en delning han gjorde på sin FB, där en karikatyrteckning framställer den bild islamiska statens predikanter gör sig av paradiset. Samma bild hade delats av en annan jordanier, en muslimsk ledamot i parlamentet. Men han kallades inte in till förhör och ingen har mördat honom, än. Nahid Hattar var däremot ”vänsterförfattare” och ”kristen”. Men så enkelt är det inte. Så kristen Nahid var, hade han den största respekt och kärlek för sitt arabiska arv. Han gav sina två söner muslimska namn, för att visa att han också ville vara en del av ett upplyst, humanistiskt muslimskt samhälle, som respekterar den andra och försvarar hennes rätt till avvikande tro.  

 

Mördarens motiv är samma urkunder som predikanterna, gråtande, berättar för sina troende i moskéerna, på Youtube och på tevekanaler som inrättats just för det ändamålet. En mall ur en hadith, som påstås återge profetens ord, har följande lydelse:

 

Guds budbärare (frid över honom) sade: ”Vem tar hand om Ka’b ibn al-Ashraf? Sannerligen har han skadat Gud och Hans budbärare!” Då reste sig Muhammad ibn Maslama och sade: ”O Guds budbärare, skulle det göra dig glad om jag dödar honom?” Han svarade: ”Ja.” (Ur Sahih al-Bukhari, Erövringarnas bok, kapitlet om hur Ka’b ibn al-Ashraf dödades)

 

Som om en människa kunde ”skada” Gud! Samma mall har använts på flera av dem som inte ville underkasta sig den gryende religionen. Samma mall används idag för att egga upp muslimer mot muslimer och mot icke-muslimer. Adonis bok hade kunnat bli betydligt digrare, men resultatet hade blivit detsamma. Det säger jag med sorg över hur Västerlandet envisas med att sticka huvudet i sanden.

 

Om kritikernas omsorg främst hade gällt muslimernas rätt till frihet och kvalitet i sina liv och i sina hemländer vore det gott och väl, men nej, det är inte muslimerna som gynnas av deras kritik.

 

Text: Hesham Bahari

 

 

 
 
 
 
 
2016 tilldelades Adonis Stig Dagermanspriset i Älvkarleby 

8 titlar av Adonis utgivna av Alhambra finns att beställa hos din bokhandlare

 

Boken - Platsens gårdag nu, Del I

Boken - Platsens gårdag nu, Del II

Boken - Platsens gårdag nu, Del III

Sånger av Mihyar från Damaskus

Detta är mitt namn

Bönen och svärdet - Essäer om arabisk kultur

En introduktion till arabisk poetik

och 

Samtal med min far, Adonis, av Ninar Esber och Adonis

 


 
 
 
 
 
 
Poeten Adonis med sin fru Khalida i Beirut på 1950-talet
Khalida Said är dessutom en av arabvärldens främsta litteraturvetare och kritiker
 
 

Dokumentet som startade krigen mot terror och flyktingströmmen till Europa

Dokumentet som startade krigen mot terror 

 

och flyktingströmmen till Europa

 

 

Av Dr. Niels Harrit –

 

 

Niels Harrit, Ph.D., musiker og kemiker, pensioneret lektor fra Københavns Universitet.

Har holdt flere end 360 foredrag i 15 lande om sammenstyrtningen af de tre skyskrabere på Manhattan d. 11. september, 2001, i et naturvidenskabeligt perspektiv. Medlem af panelet i The 911Consensus Project (http://www.consensus911.org/)

 

 

Källa: Herland Report http://www.hannenabintuherland.com/themiddleeast/dokumentet-som-startet-krigen-mot-terror-og-flyktningstrom-til-europa-dr-niels-harrit-herland-report/   (artikeln har fått 84 tusen like bland Herland Report-läsarna!)

 

 

De lagliga grunderna för invasionen av Irak 2003 har blivit ifrågasatta i flertalet länder. Den mest välkända är Chilcot-utredningen i Storbritannien, vilken startade 2009 och resulterade i en rapport 2016.

 

Undersökningen handlade inte om legaliteten av krigshandlingen, men den brittiska regeringen blev starkt kritiserad för att inte ha tillhandahållit en rättslig grund för attacken, skriver Dr. Niels Harrit, Danmark for Herland Report.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

Vi kallar det “9/11-krigen” – den till synes eviga förstörelsen av Mellanöstern och Nordafrika som har pågått de senaste 17 åren. General Wesley Clark berättade i en intervju, att dessa krig redan var planerade i september 2001.1

 

Även om invasionen av Irak var planerad före 9/11,2 så anser de flesta att attacken på Afghanistan 2001 var en nödvändig föregångare. Den rättsliga grunden för att anfalla Afghanistan har nästan inte fått någon uppmärksamhet. En av de hindrande orsakerna till detta har varit antagandet att huvuddokumentet fortfarande var hemligstämplat.3,4 Men detta dokument blev av allt att döma avklassificerat 2008, vilket visas nedan.

 

På morgonen den 12 september 2001 sammankallades NATOs Nordatlantiska Råd i Bryssel. Detta skedde mindre än 24 timmar efter händelserna i USA. Rådet består vanligtvis av  medlemsstaternas ambassadörer. Men som något unikt utspel, så deltog även EUs utrikesministrar.5

 

Lord Robertson, NATOs dåvarande Generalsekreterare, skrev ett resolutionsutkast som  åberopade Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget – den så kallade “musketörsparagrafen” (“en för alla, alla för en”) – som en konsekvens av terrorattackerna. Detta beslut behövde vara enhälligt godkänt av NATOs alla 19 länder. Denna överenskommelse erhölls kl 21:20 samma dag och Robertson kunde läsa upp godkännandet på en fullsatt presskonferens:6

 

“Rådet kom överens om att ifall denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område (”directed from abroad”) mot Amerikas Förenta Stater, ska den ses som en händelse omfattat av Artikel 5 av Nordatlantiska fördraget, vilken anger att en väpnad attack mot en eller flera av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla.”

 

Det fanns en reservation. Artikel fem skulle inte formellt gälla förrän “ det är avgjort att denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område”. NATO hade tydligen en misstänkt. Men de juridiska bevisen var fortfarande under framtagende, och därför också den formella åberopandet av Artikel 5.

 

Formellt gavs bevisen av Frank Taylor, en diplomat med ambassadörstitel från USA:s utrikesdepartement. I Bryssel  den 2 oktober presenterade han en rapport till det Nordatlantiska rådet, och Lord Robertson kunde därefter slå fast:7  

 

“Med denna genomgång som grund, så har det fastställts att attacken mot Amerikas Förenta Stater 11 September var styrt från utlandet och ska därför ses som en handling som omfattas av Artikel fem av det Nordatlantiska fördraget, där det sägs att en väpnad attack på ett eller fler av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla…..

 

Dagens sammanfattning var klassificerad så jag kan inte ge er alla detaljerna. Sammanfattningar görs också direkt av Förenta Staterna till de allierade i deras huvudstäder.”

 

Eftersom åberopandet av Artikel 5 behövde vara enhälligt, så måste Frank Taylors rapport ha blivit förelagt i de orienteringer, som Lord Robertson annonserade. I Danmark –  landet där författaren av denna artikel bor – hölls ett möte i Folketingets Utrikespolitiska Nämnd den 3 oktober 2001. Ledamöterna gavs information av regeringen om förfarandet i Bryssel.

 

Parallella briefings måste också ha hållits i de 17 andra NATO huvudstäderna. I varje stad måste resolutionen ha blivit godkänd, eftersom Lord Robertson 4 oktober kunde tillkännage NATOs enhälliga införande av Artikel fem och starten av kriget mot terror.8 De första bomberna släpptes i Kabul 7 oktober.

 

Artikel fem i Nordatlantiska fördraget säger:9 

 

“Deltagarna samtycker om att en väpnad konflikt mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall ses som en attack mot dem alla och att de följaktligen samtycker till att, om en väpnad konflikt inträffar, åtar sig alla, med utövande av rätten till individuell och kollektiv självförsvar erkänd av Artikel 51 i FN-stadgan,….”

 

Det innebär att något militärt ingripande, som begås av NATO, är begränsad till Artikel 51, vilken framhäver rätten till självförsvar och lyder:10

 

“Inget i nuvarande kapitel skall försvaga den inneboende rätten av individuellt eller kollektivt självförsvar om en väpnad konflikt inträffar mot en medlem i FN,…”.

 

Det betyder, att militärt ingripande är förbjuden i frånvaron av en väpnad provokation, och legaliteten av attacken på Afghanistan beror uteslutande på de presenterade bevisen i Frank Taylors rapport. Men de klassificerades tillsammans med protokollen från de relevanta mötena.3,4

 

19 maj 2008 offentliggjorde emellertid USA’s utrikesdepartement det direktiv, som sändes 2001 till alla Amerikanska representationer världen över, inklusive ambassadören på NATO’s högkvarter, om vad som skall tyckas och sägas om 9/11 händelserna.

Det heter: “September 11: Working together to fight the plague of global terrorism and the case against al-qa’ida”. Texten finns tillgänglig på denna URL

 

Dokumentet är daterat 1 oktober 2001. Men som antyds av URL-adressen, verkar den ha blivit distribuerad 2 oktober. Det är alltså dagen då Frank Taylor gav sin presentation för Nordatlantiska rådet och EU’s utrikesministrar, och dagen innan USA:s ambassadörer höll avrapporteringar till regeringarna i respektive NATO huvudstäder.

 

Direktivets text börjar med att anmoda “alla adressater om att kontakta överordnade regeringstjänstemän och vidarebefordra informationer som sammanlänkar Al-Qa’ida terroristnätverket, Usama bin Ladin och Talibanregimen med 11 september terroristattackerna på World Trade Center och Pentagon och kraschen av United Airlines Flyg 93. Dokumentet verkar vara ett manuskript till en upptäckt. Mottagarna instrueras att endast använda informationen i muntliga presentationer och att aldrig ge ut papperskopian av dokumentet i något format. Specifikt refereras där till “DEN muntliga presentationen”.

 

Dessa instruktioner följs av 28 sidor av specifik text. En del av denna rapport är kopierad till Lord Robertsons uttalande 2 oktober:7

“Fakta är tydliga och övertygande […] Vi vet att individerna som genomförde dessa attacker vara en del av det världsomspännande terroristnätverket Al-Qaida, styrd av Osama bin Laden och hans huvudlöjtnanter och skyddad av talibanerna.” 

 

Slutsatsen är oundviklig. Detta dokumentt ÄR Frank Taylor-rapporten. Det är manuskriptet, som gav inte bara grunden för Frank Taylors presentation, men också för avrapporteringarna som gavs av USA:s ambassadörer till de olika ländernas regeringar. Identiska presentationer gavs i alla 18 huvudstäder 3 oktober.

 

Finns det några tekniska bevis  i detta dokument som kan tjäna som en rättslig grund för påkallandet av Artikel 5? Ingenting! Det finns absolut inga tekniska bevis som stödjer påståendet att 9/11 attackerna var orkestrerade från Afghanistan.

 

Bara en liten del av introduktionstexten handlar om 9/11 i formen av de sammanfattande påståenden som ovan är citerade i Lord Robertsons pressmeddelande. Den huvudsakliga delen av texten handlar om de påstådda utspelen av Al-Qaeda och talibanerna på 90-talet.

 

4 oktober 2001 började NATO officiellt ett krig baserat på ett dokument som enbart gav muntliga argument till en presentation och inga bevis för att understödja det huvudsakliga argumentet.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

På öppningsceremonin av NATO:s nya högkvarter 25. maj 2017 deltog ledarna från alla NATOs medlemsstater vid invigningen av en “9/11 och Artikel 5 minnesmärke”.11

 

 

NOTER:

1) The Plan – according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)

https://www.youtube.com/watch?v=SXS3vW47mOE

2) Bush decided to remove Saddam “on day one”.

https://www.theguardian.com/world/2004/jan/12/usa.books

3) The Unanswered Questions of 9/11.

http://www.globalresearch.ca/the-unansweredquestions-of-911/5304061

4) Was America Attacked by Afghanistan on September 11, 2001?

https://www.globalresearch.ca/was-america-attacked-by-afghanistan-on-september-11-2001/5307151

5) Being NATO’s Secretary General on 9/11. https://www.nato.int/docu/review/2011/11-september/Lord_Robertson/EN/  (från vilken du kan härleda att NATO-ambassadörerna åt lunch kl 15).

6) Statement by the North Atlantic Council, https://www.nato.int/docu/pr/2001/p01-124e.htm

7) Statement by NATO Secretary General, Lord Robertson.

https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011002a.htm

8) Uttalande till pressen av NATO:s generalsekreterare Lord Robertson, om

Nordatlantiska rådets beslut om införandet av Artikel 5 i Washingtonfördraget efter 11

september attackerna mot USA. https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011004b.htm

9) The North Atlantic Treaty. https://www.nato.int/cps/ic/natohq/official_texts_17120.htm

10) Article 51, UN charter. http://www.un.org/en/sections/un-charter/chapter-vii/

11) Tillägnan av 9/11 och Artikel 5 minnesmärke vid det nya NATO-högkvarteret 25 maj, 2017. https://www.youtube.com/watch?time_continue=3&v=augh1WqTqFs  

 

 

Litteratur om 9/11 på svenska

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare.

 

“CIA och 11 september: Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll, 225 kr

Av Andreas von Bülow, f.d. teknik- och forskningsminister i Västtyskland


“WTC 7 och dess mystiska kollaps”

“Motsägelser om 11 september”  

“Usama bin Laden: Död eller levande?”  

 

Av David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med över 50 vetenskapliga publikationer på sin meritlista 

 

“Gåtorna kring 11 september” & “Bushs okända värld”

 

Av Eric Laurent, f.d. utrikeskorrespondent för Le Figaro

 

Andreas von Bülow är före detta teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i dåvarande Västtyskland samt ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen under 25 år och en världsauktoritet på underrättelsetjänster. Läs det svenska förordet till hans bok nedan.

 

David Ray Griffin är professor i teologi och religionshistoria med ett femtiotal vetenskapliga publikationer bakom sig. Bland annat “Physics and the Ultimate Significance of Time”, “The Re-enchantment of Science”, och “Religion and Scientific Naturalism: Overcoming the Conflicts”. Tretton av hans böcker har handlat om 11 september. “The New Pearl Harbor Revisited”, valdes till “Pick of the Week” av Publishers Weekly i november 2008.


En reflektion om lidandets avskaffande

En reflektion om lidandets avskaffande

 

Medkännande är att bli oberoende av hat.

Att förstå, förlåta och t.o.m. försöka älska de som hatar oss.

Det är inte det lättaste precis.

Man måste genomgå en omfattande katharsis för att nå dit.

Att låta de själsliga sinnena förstå kroppens verkliga funktion

och älska den trots dess brister och övergående natur.

 

Detta leder mig till en annan tanke om den industriella civilisationens tillkortakommanden,

dess förakt för människan och miljön, dess alltmer destruktiva krig

och dess utveckling av alltmer ogenomträngliga kontrollmekanismer.

Varför har den västerländska filosofin misslyckats till den graden

med att åstadkomma en mänsklig värld
med mänskliga värderingar där integritet och självrespekt dominerar,

trots att den hade alla förutsättningar tillhands?

Svaren är inte självgivna. Bara illusionerna är det.

 

Förr i tiden var ondskan instinktiv och affektartad, kopplad till den självbevarande rädslan. Idag och efter den 11 september 2001 har ondskan beväpnat sig med den rationalism och den teknik som är resultatet av 5000 års tänkande och skrift, krigföring och förnuftsidkande, vilka utmynnade i felaktiga slutsatser om hur man ska bevara livet och förbättra det. Tur att dessa biologiska enheter vi utgör inte lever för evigt, att de förhoppningsvis sublimeras och förvandlas eller bara går under och försvinner om de inte klarar av metamorfosen. Ju mer jag förstår hur ondskan och lidandet fungerar desto mer tillförsikt hyser jag i slutändan för någon form av universell rättvisa. Men under tiden måste ondskan bekämpas med alla medel vi har tillhands, särskilt nu när den har rationaliserats.

 

Att avskaffa lidandet under månens sfär är en chimär.

Man måste lära sig leva med det, och det gör man bäst genom att utveckla medkännande.

 

Jag föddes och växte delvis upp i ett kristet hem i Libanon, och då menar jag kristet och inte alls kyrkligt, för ingen i min familj gick i kyrkan förutom på bröllop och begravningar. Min morfar hade i sin ungdom i Mexiko blivit frimurare. När han kom tillbaka till Libanon på 1920-talet tog han avstånd från rörelsen och utsattes för hot om repressalier. Har inte hört det från honom men det har återberättats för mig av min morbror. Morfar och hans hustrus sanna kristna natur gick ut på att hjälpa de behövande oavsett vilken grupp eller konfession de tillhörde. När han dog gick tusentals människor från hela Libanon, kristna, muslimer, ateister, druser och judar efter hans kista (ja, det fanns libanesiska judar kvar i Libanon på den tiden).

 

Liktåget ringlade sig över bergsvägarna från vårt hem ända ner till kyrkogården där han begravdes. Samtidigt som han enade alla dessa människor för en sista gång innan inbördeskriget skulle bryta ut, hade han också lyckats bli av med familjens ägor för att hjälpa för honom fullständigt okända människor. Kvinnor och män kom fram och kramade mormor och tackade henne för de skolor, barnhem och t.o.m. vägar som morfar hjälpte till att bygga i avlägsna byar. Vi visste ingenting om denna hans filantropiska verksamhet. Vi bara visste att familjen var bankrutt, ägde inte ett barr mer än hans minne och den anda av solidaritet han lämnade efter sig. Så visst går det att visa medkännande över de falska skiljelinjer som skapas av grupptillhörighet och stamväsendet. Inte alla i familjen har förstås uppskattat morfars frikostighet, men hans minne för mig är dyrare än all världens rikedomar.

 

På denna gamla trappa lärde han för länge sen barnet som var jag
hur man knäcker sötmandelnötens hårda skal
för att komma åt den åtråvärda levande kärnan.

 

 

 

 
 
 
 


 


Ett öppet brev till Statens Kulturråd / Om "komplexitet, intensitet och genreförnyelse"

Ett öppet brev till Statens Kulturråd

 

Förslag till hur man skulle kunna göra stödsystemet mer effektivt och rättvist för alla.

 

Av Hesham H Bahari

Alhambras Bokförläggare

 

Det rikaste förlaget i Sverige får stöd för en stor del av sin skönlitterära utgivning från Statens kulturråd, medan många små aktörer som kämpar motströms får nöja sig med smulor. Hur kan detta gynna demokratin och stärkandet av yttrandefriheten i Sverige?

 

Enligt Kulturrådets hemsida är graden av ”komplexitet, intensitet och genreförnyelse” bland de kriterier som borde föranleda att en bok får stöd eller inte. Om någon bok uppfyller dessa tre kriterier så borde det vara Adonis ”Boken – Platsens gårdag nu”. Men det blev istället avslag för sista delen i denna trilogi som tagit oss flera år att förfärdiga. En av rådets lektörer tyckte nämligen i en tidningsrecension, långt innan boken skulle behandlas av den skönlitterära gruppen, att ”Adonis verk är tjatigt och ålderdomligt”! Inkompetens? Jävsituation? Kulturrådet tyckte inte att det föreligger någon anledning att ompröva beslutet när vi överklagade.

 

Nu är vi uppe i fjorton avslag i rad sedan 2016 från den skönlitterära gruppen.    

 

Nyligen fick vi ytterligare avslag för två av våra senaste titlar, ”Eldfängd”, en parabel som riktar sig till unga läsare om al-Hallaj, muslimsk mystiker som korsfästes på 900-talet för att ha identifierat sig med sanningen och som bekämpade religiös intolerans, skriven av arabisten Marcus Petrisson, samt ”Glömskans svarta snö” av finlandssvenskan Hillevi Furtenbach, en finstämd självbiografisk roman och en stark uppgörelse med den militaristiska civilisation vi lever i. Båda böckerna hade fått positiva recensioner. Om Petrissons bok skriver Ulf Lindgren i BTJ: ”Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av”, och Furtenbachs bok får toppbetyg i Tranås Posten: ”En bok att läsa om och om igen”.

 

Böcker som får avslag från Kulturrådet hindras från att nå ut till biblioteken och den läsande allmänheten.

 

Man skulle kunna ursäkta Kulturrådets lektörer med att det är staten som bestämmer hur många titlar som ska få stöd, nämligen 40 % av all utgivning i landet. Det innebär att lektörerna har makten att neka ett välbehövligt stöd till 60 % av all seriös utgivning. Man undrar hur godtyckliga dessa beslut egentligen är. För att motsvara de vackra ideal som står att läsa på Kulturrådets hemsida om mångfald, kvalité, stöd för utsatta grupper och minoriteter etc., borde inte större delen av den seriösa, icke kommersiella utgivningen i landet få stöd?

 

Att uppnå detta mål borde inte vara omöjligt.

 

De drygt två- eller trehundra titlar som brukar beviljas stöd varje år får dela på ca tio miljoner kronor. Att dubbla denna summa och låta fler titlar komma in i biblioteken och fler författare, översättare, redaktörer och andra förlagsfolk känna att deras arbete inte varit förgäves skulle stärka yttrandefriheten i landet. Jämfört med det statliga stöd som går till andra folkliga kulturområden som film, musik, teater eller idrott är de anslag som går till det skrivna ordet långt ifrån tillräckliga för att skapa en för demokratin gynnsam utgivningspolitik.

 

Vi på Alhambra, som i över 30 år har kämpat mot fascism, trångsynthet och rasism, får finna oss i hur otacksamt kulturmyndigheterna behandlar förlaget och dess skönlitterära författare, vilka pläderar för samlevnad, kvinnofrigörelse, yttrandefrihet och social rättvisa men som nekas stöd den ena efter den andra!

 

Sekulära arabiska författare som kämpar för demokratin i sina respektive länder behövs idag mer än någonsin på våra bibliotek och skolor.

 

Månar verkligen Sverige om att värna om yttrandefriheten och minoriteters rättigheter, som politiker ständigt vill påminna oss om, då bör regeringen se över sina bestämmelser när det gäller utdelning av stöd till förlagen. Det vill säga om demokratin fortfarande ska försvaras och inte stjälpas.

 

Hesham Henri Bahari

Bokförläggare

Alhambra Förlag

 

 

Det bästa sättet Du kan stödja Alhambra på är att köpa en bok då och då.

Det går också bra att lämna ett litet valfritt bidrag till bg 5427-8866

Tack!

 

 

 

 

Alhambras nya höstkatalog finns som PDF-fil på www.alhambra.se 

 
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare
 

CAIRO BY NIGHT: AHMAD ABDALLA'S LATEST FILM TAKES AUDIENCES TO THE DARK SIDE OF EGYPT

CAIRO BY NIGHT:

AHMAD ABDALLA'S LATEST FILM TAKES AUDIENCES

TO THE DARK SIDE OF EGYPT

 

In EXT. Night, Cairo is an oppressive dystopia where women are treated as sex objects, and the rich live in a sheltered bubble

 

Toutou, played by Mona Hala, is a headstrong prostitute who is self-aware and intelligent (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)

 

Joseph Fahim

Tuesday 11 September 2018 17:12 UTC

Last update: 

Wednesday 12 September 2018 13:29 UTC

 Källa

https://www.middleeasteye.net/in-depth/features/Cairo-by-night-Ahmad-Abdalla-s-latest-film-takes-audiences-to-the-dark-side-of-Egypt-1939346589

 

 

The last time Egyptian indie whizz Ahmad Abdalla had a film in theatres, four years ago, Tiran was an Egyptian island, the devaluation of the Egyptian pound that drove millions into poverty was a distant nightmare, and the crackdown on journalists and activists was not yet all pervasive.

 

Four years later, the view from Egypt has grown murkier and more foreboding. As cinema drifts further away from the reality of the Egyptian streets, Abdalla’s new film, EXT. Night – which premiered this week at the Toronto International Film Festival - is a hyper-realistic confection of blaring images, discordant noises, and flaring sentiments all laced into one narrative.

 

Set over the course of 24 hours, rising star Karim Kassem plays Moe, an ambitious filmmaker dipping his toes in the world of advertising after his first film flops at the box-office. But he is a fish out of water in the commercial world - unpragmatic, self-indulgent and spineless. 

 

Karim Kassem and Sherief El Desouky in a scene from EXT. Night, which is set over the course of 24 hours (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)

 

Nothing seems to be working out in Moe’s confined, sheltered existence. His girlfriend has just broken up with him and his writer friend, who is based on novelist Ahmed Naji, has been detained for publishing “a profanity-laden” novel.

 

Moe's life takes a turn for the unexpected when he is asked to pick up a prostitute from his nephew’s home during a routine ride with his driver Moustafa, who is played by Sherief El Desouky.

 

This leads him to Toutou, played by Mona Hala, a headstrong sex worker who is more self-aware and intelligent than both men. Together, the three embark on a journey in a downbeat Cairo where gender roles are constantly questioned, power dynamics between the classes are laid bare, and personal spaces are repeatedly violated.

 

In this largely nocturnal journey, Abdalla has produced the most accurate portrait of Cairo after the 30 June 2013 mass protests against Hosni Mubarak’s elected successor, Mohamed Morsi, who was overthrown by the military on 3 July that year.

 

Scripted by Sherif Alfy, Cairo is an oppressive cityscape where members of each class are forced to adhere to their tribe, women are continuously treated as sex objects, and the rich seclude themselves in a sheltered bubble in order to survive the ugly reality of a nation on life support.

 

Woman's voice

 

Abdalla’s primary interest in the film was rooted in a long-held desire to tell a story fronted by a woman.

 

“[A] few years ago, [renowned Egyptian filmmaker] Yousry Nasrallah said that Egyptian cinema fell into a slump when it stopped telling stories of women. I couldn’t agree more,” Abdalla told Middle East Eye. “Even though the main character of the film is a man, Toutou’s voice is the most dominant in the story.”

 

Of the various outstanding performances in the film, Hala steals the limelight with a ferocious, multi-layered turn as a woman compassionate yet defiant, and unabashedly desirous yet dignified.

 

Abdalla’s refusal to portray Toutou as a victim renders a refreshing, unsentimental treatment of sex work. Tipped to win accolades the world over, Hala’s complex and meaty role was in fact turned down by a major actor, whom Abdalla refuses to name, due to the controversial nature of the role.

 

More actors rejected the role of Toutou’s friend, played by Egyptian actor Basma, whom they assumed to be also a prostitute when in fact she is not. “I decided at the end to work with actors who care more for their art than their image on social media,” Abdalla said.

 

The rising segregation of Egyptian society was the other theme that sealed Abdalla’s involvement in the project.

 

“The current Egyptian society is designed in a way that prevents different communities from converging with one another,” Abdalla said. “Physically even, there are gigantic barriers separating high-end neighbourhoods from shantytowns, like Ard El Lewa and Mohandessin for instance. Any attempt to dismantle this model would automatically be thwarted. It has become a taboo.”

 

EXT. Night is arguably Abdalla’s most mainstream film to date: it is a colourful, emotionally accessible work laced with humour and pop culture tie-ins. The intellectual rigour of his previous work remains front and centre, yet none of the narrative experimentation that cemented Abdalla’s reputation as the most consistent independent filmmaker in the country can be traced in his new outing.

 

A household name

 

Abdalla became a household name in Arab cinema with his debut feature, Heliopolis (2009), a multi-character drama imbued with the emotional paralysis of Mubarak’s waning years.

 

Ahmad Abdalla has become a household name in Arab cinema (Photo courtesy of Joseph Fahim)

 

His sophomore effort, the spirited musical docudrama, Microphone , about Alexandria’s underground art scene, was released on the eve of 25 January 2011. Soon it became the movie of the revolution after Mubarak’s ousting, drawing large audiences before curfew hours.

 

His third feature, Rags and Tatters (2013), was a radical departure from his previous work - a wordless, impressionist portrait of the immediate aftermath of the revolution heralding the violence and uncertainty to come.

 

His last film, Décor(2014), was another significant change in direction. His biggest-budget film to date, this psychological drama about a woman torn between two men was overshadowed by controversial statements of its outspoken star Khaled Abol Naga, in which he claimed that the people might ask the then newly-elected President Abdel Fattah al-Sisi to leave office soon.

 

Released in September 2014, the film was a box-office flop, signalling the end of Abol Naga’s once robust film career in Egypt. Still, Abdalla denies that his comments had any impact on the commercial performance of the film.

 

In the following couple of years, Abdalla went on to develop an ambitious, expensive zombie comedy that hit the brakes after the Egyptian pound plunged against the dollar in November 2016. The suspension of the project propelled him to go in the opposite direction, returning to his roots by producing EXT. Night, a small-budget project shot in quick time.

 

Escaping Egypt

 

Abdalla was also director of photography for the film, shooting most of it in the bustling streets of Cairo. He used a small camera that allowed him to shoot incognito, avoiding the rowdy crowds who are usually very wary of cameras.

 

Abdalla cites the films of 80s neo-realist directors Mohammed Khan and Atef El Tayeb as an influence for capturing the grubby, unadorned vistas of a suffocating and congested city that is devoid of discernable beauty.

 

“You need plenty of permissions and extensive procedures to shoot in Cairo streets these days. You’d need to empty the streets out, use caravans for the actors, get big lighting equipment. That’s what happens in big productions,” Abdalla said.

 

“By the time the shooting starts, everything becomes palpably fake. At the same time, mainstream films are not concerned in the first place with presenting an authentic picture of Cairo or documenting the city. I, on the other hand, was adamant on having real Cairenes blended within the background of the film. That’s why I used natural light for instance.”  

 

 

In EXT. Night, power dynamics are one of the central themes of the film (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)

 

Abdalla’s Cairo is a place where personal space is non-existent, casually desecrated by every agent of society.

 

“Even though my three characters are out on the street most of the film, they develop their relationship with one another within the confines of this small cubicle that is the car. The sky is not the limit in a place like Cairo,” Abdalla said. “The sense of claustrophobia is not merely a reaction to their position inside this space – it’s an extension of their inner claustrophobia. Everyone is trapped in their own external and internal worlds - in their own fears.”

 

The tireless longing for escaping Egypt can be traced in most of Abdalla’s films, and EXT. Night is no different.

 

“Moe’s venturing into this alternative realm is not rooted in a courageous intent to discover and meet people different from him. It stems from an impulse to break away from his failures and disappointments and lose himself in a new place. This speaks for all of us in Egypt now, including me.”

 

 

According to Abdallah, EXT. Night explores 'the relationship of the authorities with the people, in the relationship of people to one another' (Photo coutesy of Ahmad Abdalla)

 

Scriptwriter Sherif Alfy was thrust into depicting every character’s attempt to impose authority on the others, with all but Toutou imposing their moral judgement too. The world Abdalla paints is bereft of choice. The little control each character vehemently fights for is negligible in the grander scheme of things. 

 

Crossing the line

 

With the ban of Tamer El Said’s In the Last Days of the City, a snapshot of pre-2011 Cairo, and the way the 2011 revolution changed the capital, independent films have been an obvious target for censorship. Tarik Saleh’s Swedish productionThe Nile Hilton Incident, a noir thriller about police corruption set on the eve of the 25 January revolution, was likewise banned for including negative references to the police and the army.

 

Since Sisi came to power in 2014, censorship of independent films has increased and any negative references to officialdom have been steadily prohibited.

 

Abdalla’s new film contains its fair share of contentious material, including, most notably, an extended sequence in a police station where Moe tells a young police officer that “the entire country is now in your cells”.

 

Abdalla stresses that he has not had any problems with censorship as the film was granted a licence without any cuts and will represent Egypt at the Cairo Film Festival in November. He acknowledges, however, that the fight with the authorities is far from over.

 

“The most important element of our battle is to persevere and make our own movies on our own terms in Egypt, instead of eloping abroad,” Abdalla commented.

 

Abdalla believes that only four or six films in the past four years have truly tapped into the current Egyptian reality. 

 

Deconstructing Cairo

 

EXT. Night ends with a quote from the notorious novel of Ahmed Naji, The Use of Life, which handed the Egyptian writer a two-year prison sentence for containing sexually explicit material in 2016. He was later released on appeal after spending more than 300 days in prison.

 

In it, Naji describes the clashing emotions of living in an alienating city, offering a glimpse of hope in the possibility of reconciliation, or rather acceptance.

 

“In many ways, the novel acts as a deconstruction of Cairo, exploring how the city has changed beyond recognition. That’s what I also tried to illustrate in my film," Abdalla said.

 


Bokhandeln i Imilchil och Marockanska bilder

 
Bokhandeln i Imilchil
 
På 2500 m ö h, i Imilchil, världens ände och en av de högsta platåerna i de marockanska Atlasbergen hittar jag en bokhandel. I skyltfönstret står en rad böcker på arabiska: Che Guevara, Hannah Arendts "Om våldet", Michel Foucaults "Individen och samhället", Kawakibis "Om förtryckets karaktär" (en syrisk klassiker från 1800-talet), 2 olika titlar om Sokrates och en diktsamling av en för mig okänd poet, As'ad al-Bazi: "Vem kysser tomhetens kind". Jag tänkte: Finns det någon bokhandel kvar i de svenska vildmarkerna och vad säljer de för böcker där?
 
 
 

I fyra veckor gjorde jag en resa på över 5000 km runt, över och genom det marockanska höglandet.

På dessa 4 veckor skaffade jag mig lika många livsvänner som jag gjort i Sverige under 42 år .

De fattigas glädje går inte att ta miste på och ”förnöjsamhet är en outsinlig skatt”
som det arabiska ordspråket lyder. Jag är stum av lycka.

Jag ger mig av igen, bort från den klagande rika världens gnäll och illvilja.

Livet är för kort för att förspillas bland feta, giriga katter.

Och jag gick ner nästan 5 kilo under dessa fyra veckor.

Något som många i min ålder behöver göra.

 

 

 

Alhambras nya kontor i Marocko invigs under kommande vinter
och nya kulturresor anordnas för de äventyrslystna.

Alla är välkomna dit.

Mer om detta i kommande brev.

 
 
 
Samtliga bilder tagna av Hesham Bahari och är copyrightskyddade.
De får användas för icke kommersiellt bruk bara man anger källan (bahari.blogg.se)
och fotografens namn.
 
 
Varsågoda
 
 
 
 
Motströms
 
 
 
 
 
Imilchil
 
 
 
Ensamhet
 
 
 
 
 
Lycka
 
 
 
 
Blicken
 
 
 
 
Skugga
 
 
 
 
Livets vatten
 
 
 
 
Katten och havet
 
 
 
 
Floden efter regnet
 
 
 
 
 
Åsnan bakom bilrutan
 
 
 
 
 
tiotusen år av konst
 
 
 
 
 
Öknens port
 
 
 
 
 
Vattenmelon till kamelerna
 
 
 
 
 
 
 
Nostalgi
 
 
 
 
Dalen
 
 
 
 
 
 
Parad
 
 
 
 
 
 
Min barndom
 
 
 
 
Skördetid I
 
 
 
 
 
Skördetid II
 
 
 
 
 
Den skrattande kvinnan

Det andra Egypten / Den spelar död — men vibrerar av liv

Den bevingade kvinnan och giraffen, Uwaynatberget, Sydvästra Egypten 
15 000 år gammal klippristning
 

Bild © Hesham Bahari, 2008

 

 

Den spelar död - men vibrerar av liv

Text: Hesham Bahari

 

 

Det låg i sanden med huvudet mot väst (förislamiskt begravningssätt!?). Svårt att tidsbestämma, så vi tog en liten bit av det svarta tyget runt kroppen för analys. Men huvudet (eller det som återstod av det) var lindat i ett annat ljusare tyg (turban?). Det kanske innebär att mannen inte hade någon liksvepning utan täcktes av sanden med sina kläder på efter att ha fallit offer för någon strid. Upptäckten gjorde oss upprymda. Vi började direkt spekulera om likets ursprung, vad som kunde ha hänt och när. Runt omkring fyndplatsen låg det massvis med rödaktiga krukskärvor. Hade dessa krossats i samband med att mannens karavan utsatts för ett angrepp, för länge sen? Det kanske ligger flera begravda runt omkring. Vår vägvisare nickade instämmande. Visst, jag känner till några ställen där man kan hitta lik i öknen, sa han leende, faraoner, perser, greker, romare, nubier, libyer, araber, turkar och t.o.m. västerlänningar har dukat under här förr i tiden...

 

 

 

Bild: © Hedwig Wahlgren

 

 

Under natten lekte vi kurragömma med traktens rävar. På morgonen upptäckte vi att de hade snott samtliga våra 26 frukostägg. Vilket kalas de måtte haft under natten!

 

 

 

Bild: © Sven Olsson

 

 

Varje ögonblick i öknen kan förvandlas till en evighet. Jag börjar mer och mer förstå dessa ökenskalder från för-islam och deras naturdyrkan. Varje resa leder till nya möten, nya ansikten, nya roller, nya upptäckter. Och denna bok öppnar sig mot alla som ödmjukt söker sig till den med öppet sinne. Den som kommer med krigiska avsikter lär duka under förr eller senare, som Kambyses och hans armé. Öknen lär oss uppskatta livet. Den är långtifrån död, som många tror. Den vibrerar av osynliga varelser och av våra dundrande toyotamotorer som skär genom den mjuka sanden, klättrar upp- och nerför klippor och dyner och tar oss allt närmare oaserna för varje timme. Efter 3 dagar i öknen känns det som om man har rest tillbaka i tiden flera tusen år. Det enda som avhåller en från att förlora sig i horisonten är den enorma rikedomen som ligger under ens fötter. Man tittar ner. Man tittar upp. Och man ser eonerna flyta förbi som moln, hav förvandlas till öken som förvandlas till skogar som åter förvandlas till öken, och varje skede lämnar något spår efter sig.

 

 

 

 Bild: © Raja Bahari
 

 

 

I två veckor, alltsedan jag kom tillbaka från Sahara, har jag försökt summera året och få det ur vägen. Men ännu har jag svårt att landa i tid och rum. Öknen är mäktig. Den hänger kvar på näthinnan, både när man sluter och när man öppnar ögonlocken. Den spelar död, men vibrerar av liv. Och den berättar saker hela tiden, gamla saker, så gamla att vår tideräkning ter sig som ett embryo i dess ögon.

 

 

 

 

Bild: © Wael Abed

 

 

Man har hittat ett åttiotal pyramider i ett 20 mil långt område väster om Nilen som sträcker sig från Kairo till Beni Soueif. Många av dessa är ruiner efter pyramider. Hur kan en civilisation börja med något så storartat? För mig såg pyramiderna ut som kulmen på en civilisation, inte början. Det egyptiska samhället fick uppleva en dekadens ungefär samtidigt som pyramidbyggena upphörde. Det gamla riket föll samman och Egypten blev aldrig detsamma under mellan- och nyriket. Dessa konstgjorda pyramider, fantiserade jag, är den förhistoriska människans sätt att påminna sig om den savann som var hennes ursprungshem i tusentals år innan hon tvingades flytta till floddalen. Där fick hon kämpa mot naturkrafterna på ett sätt hon aldrig erfarit tidigare, med översvämningar, dammbyggen, okända sjukdomar och ibland svältbringande torka. Den savann Egyptens förhistoriska människor bebodde interfolieras av pyramidliknande berg, och det är dessas avbild man försökte framkalla längs Nildalen genom att resa dem i sten. Man ville ta med sig den gamla döende savannen till sitt nya hem. På så sätt är pyramiderna kanske blomman av den förhistoriska människans kunskaper och det ultimata uttrycket för hennes livsvilja och kraft, slutet på en era, och inte början på en, så som vi lärt oss i skolan.

 

 

 

 

Bild: ©  Wael Abed

 

 

Under en tidigare resa upptäckte vi en "kultplats" i Vita öknen, bestående av 3 stenplattformar, 3 perfekta cirklar med 20, resp. 15 och 10 meter i diameter. Den rödaktiga stenen som plattformarna byggts av måste ha färdats långtifrån. Den stack ut mot det vita kalkhavet. Vem bodde här och när? Vilka ritualer utförde man på dessa runda plattformar? Är de byggda av människor eller har de någon naturlig förklaring? Frågorna var många och vi hade inga svar. Vi stod mitt i den stora ringen och där hade någon besökare före oss lagt ut svarta stenar till att forma orden: "Earth shows God's glory."

 

 

 

 

Bild: © Hesham Bahari

 

 

"In memory of Samir Lama (1931-2004), the distinguished explorer to whom we are in debt for much of our desert knowledge...", läste jag på stenen. Minnesstenen hade vält omkull, förmodligen under en storm, och gått sönder i många små bitar, men någon välmenande hade satt ihop bitarna igen och lagt ner dem i sanden, vid klippans fot. Översten visade känslor för första gången sedan vi träffats. Jag förstod att Lama var mer än hans lärare. "Första gången jag gick ut i öknen var 1977", sa han till mig. "Och då fick jag som ung officer följa med Samir Lama på hans expedition till gränsområdena. Han lärde mig allt man behövde veta för att överleva i den miljön. Han var mångsysslare, kunde knappt sitta still och hoppade fram och tillbaks hela tiden i jakt efter något problem att lösa. Och en duktig mekaniker på köpet, förutom geologi, botanik, väder, ja allt som kan väcka ens intresse härute."

 

 

Bild: © Raja Bahari

 

 

Senare fick jag även veta att Samir Lama var mycket skeptisk till äventyrsturismen, om den bedrivs på ett oansvarigt sätt. Han lär ha haft som motto: "Ta gärna foto men låt allting ligga kvar på sin plats. Öknen är ett levande museum!" För öknen är full av skatter, vackra stenar och kristaller, förhistoriska redskap och vapen, förstenade och oxiderade växter och fossil, och framförallt grott- och klippmålningar. Det var dessa som var målet för vår resa: Gilfens grottmålningar, och särskilt de i Mestekawis grotta, grottan som upptäcktes av ingen mindre än vår guide, översten, och som förde över hans familjenamn på Egyptens karta. Men nu utforskade vi "Sugar loaf" in i minsta detalj. Vi tog en massa bilder och började automatiskt titta efter i marken ifall man hittade någon läcker sten eller annat föremål av intresse. I öknen förflyttas man hela tiden mellan mark- och horisontperspektiven. Man förlorar sig bland de myriader av färggranna stenar i alla storlekar och skepnader som marken är belamrad av eller så förlorar man sig i horisontlinjerna med deras ständigt växlande och skimrande hägringar. Öknens mikro- och makroperspektiv, de enda verkliga hållpunkter som ögat måste anpassas till och som kommer att försätta oss i euforiska tillstånd dag efter dag till resans slut.

 

 

Bild: © Wael Abed

 

 

Jag satt vid mitt tält och ältade gamla och nya minnen när Khalaf, vår unge väktare, kom fram med en oväntad fråga. "Du är väl härifrån, eller hur?" frågade han. "Självklart", svarade jag. "Vad är det som får dig att undra?" "Nej, inget särskilt. Jag bara tänkte att du umgås hela tiden med utlänningarna som om du vore en av dem." "Det beror på att jag har bott i deras land i över 40 år", förklarade jag. "Fyrtio år! Hur kunde du? Längtade du aldrig hem?" "Mitt hem har blivit där jag utvecklas och växer, Khalaf", sa jag mästrande. "Det är viktigt att man utvecklas där man befinner sig och hjälper andra också att göra det. Eller vad tycker du?" fortsatte jag. "Åh! Här i Egypten ska man först rädda sitt eget skinn. Det där med att hjälpa andra gick an förr men fungerar inte riktigt längre", svarade han vänligt men bestämt.

 

 

 

Bild: © Hesham Bahari

 

 

I Wadi Wasaa, Breda Dalen, är sanden kung och klipporna hans hov. Han är så mäktig så han vältrar sig över hela tronen och hade det inte varit för hans kalkvita pager och järnsvarta betjänter hade ingen tron i världen räckt till för hans ända. Sanden är allsmäktig men inbjudande. Så vi går över flikarna från hans mantel mot hans tjänstvilliga följe, de som inte vittrat än, väktarna som arbetar för kungens fromma. Sand, sten och himmel i sikte. Inget annat som består. Inte en buske, inte ett löv. Dock flög en svala mellan två klippor. Alltså gott om insekter. Och insekter betyder råttor och råttorna drar till sig ormar och rävar. Osynliga varelser vars närvaro bara avslöjas av spår i sanden. Efter räven i Vita öknen som jag förgäves försökte följa efter har jag inte sett andra djur mer än enstaka fåglar och få insekter, men massor av spår överallt. Vid två tillfällen fladdrade en fjäril förbi. Hur kan en så död plats vara så vibrerande av liv? Eller är döden också vår egen skapelse? Vårt inträde till andevärlden? Människorna under antiken förstod denna platsernas besjälning, att behållaren är lika levande som dess innehåll och att varje ort har sin ande. Men något hände på vägen och förståelsen gick förlorad. Forntida civilisationers arvtagare har förvandlat behållaren till ett sopnedkast och det som slängs med soporna är själva innehållet. Få är medvetna om att så är fallet.

 

 

Text: Hesham Bahari

 

 

 

 

 
Det andra Egypten: Resor i ingenmansland
av Wael Abed
Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE


Ny Bok: Glömskans svarta snö av Hillevi Furtenbach

 
 
 
GLÖMSKANS SVARTA SNÖ
 
av Hillevi Furtenbach
 
Hft med flikar / 160 sidor
Utgivare Alhambra
 
 

Från barndomens somrar vid de finska stränderna får läsaren följa med till skiftande miljöer, från Mexiko till Ryssland, genom en personligt färgad skildring av drömmens gäckande skuggor och stormakternas iskalla spel. Ett centralt tema är Rom, där nedslag i historien bildar en relief till de händelser som kommer att påverka både författarens och allas våra öden. Med en prosa som är både poetisk och precis, rör de olika berättelserna vid varandra, lika självklart som vågor möter land.

 
 
 
 

Hillevi Furtenbach är född i Finland och har vuxit upp med två språk, svenska och finska. Under många år studerade och arbetade hon utomlands. Hon håller föredrag och seminarier om drömpsykologi såväl i Sverige som i grannländerna.

 

**

 

En bok att läsa om och om igen

 

Författare: Hillevi Furtenbach

Titel: Glömskans svarta snö

Förlag: Alhambra

 

Turligt nog så läggs denna lilla, 43 kapitel på 160 sidor, sällsamma bok i mina händer. Författaren, sedan många år bosatt vid Västra Lägerns strand i Ydre, lyckas på alla plan fånga läsaren från första till sista sidan. Memoarerna löper lätt kronologiskt i korta bilder som om man bläddrat i ett gammalt fotoalbum från den tid när korten togs sparsamt och endast när det var något av vikt som skulle befästas.

 

Från barndomen kommer bilder fram om flykten ner i skyddsrummet (bombningarna av Helsingfors) och förblir sedan en av återkommande drömmar, fast i olika skepnad, livet igenom.

 

När Furtenbach skall berätta  om sitt omväxlande och ständigt resande liv, Moskva, Rom, Mexiko City, Tokyo… dit arbete och nyfikenhet för henne så ställs läsaren inför alla livs svåra fråga: att fly från eller fly till något.

 

Svaret finner inte heller författaren men ledsagas lika ofta av drömmar som av verkligheten.

 

De rent personliga livshändelserna tonas ner eller rättare sagt får växa fram i samspel med historiska eller litterära händelser som utspelats just där på ett mycket fascinerande och närmast unikt sätt.

 

Blott två händelser ges mer konkret liv, en stormande kärleksnatt i Moskva och ett havererat EU-projekt. Den förra leder till en kamp om liv och död. Texten blir en spänningsläsning mot det outhärdligt slutet.

 

Bokens språk är som ett svindlande löv som flyter med i en vårbäck, ömsom snabbt och oberäkneligt, ömsom stilla och eftertänksamt.

 

En bok att läsa om igen och igen…

 

L.S. 

TRANÅS POSTEN 7/6 – 2018

 

------------------------------


Hardcore bibliotekpolitikk: Ny Bok: Biblioteksaktivisten: Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället, av Mikael Böök

 

MIKAEL BÖÖK

BIBLIOTEKSAKTIVISTEN

Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället

Hft / 234 s.

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Hardcore bibliotekpolitikk

 

Ur https://bibliotekettarsaka.com/2018/08/21/hardcore-bibliotekpolitikk/

 

For fem år siden kom det ut i Finland den råeste bibliotekpolitiske boka vi har vært borti. Den er smertelig eksistensiell på vegne av institusjonen og samtidig himmelstrebende utopistisk. Vi snakker om artikkel- og essaysamlinga Biblioteksaktivisten av Mikael Böök. Og vi skal ikke si så mye mer her, for godeste Böök er vår medblogger.

Det noe spesielle, som bør nevnes, er at boka i disse dager er kommet ut på ny, i et annet land, men på samme språk. Nødvendigvis må det bli Sverige. Forlegger Hesham Bahari skal ha kommet over førsteutgaven og mente spontant at den var så viktig at en nyutgivelse og presentasjon for svenske lesere var tvingende nødvendig.

Apropos det eksistensielle: Mikael Böök sier det sjøl sånn på vaskeseddelen: «Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet».

Apropos det utopistiske: Da den svenskfinske originalen kom, anmeldte Tord Høivik denog sa: «At bibliotekarer er idealister er jeg vant til. Men denne drømmen ligger så langt fra virkelighetens verden at det er fristende å lukke boka midt i forordet. Drømmerier har vi nok av. Men Mikaels utgangspunkt, at folkebiblioteket bør forstås i en samfunnspolitisk og ikke bare en kulturpolitisk sammenheng, har jeg sans for».

 

 

Recensioner

 

·         "Makten och biblioteket", av Ellinor Hjerpe i Ny Tid (Helsingfors) 19 juni 2013. 
Citat: "Essäsamlingen belyser bibliotekets plats i informationssamhället från flera vinklar och är ett intressant tidsdokument över de senaste tio årens biblioteksfrågor. Det är uppfriskande att läsa boken om än det kanske inte ter sig helt självklart att biblioteket kommer att kunna axla de viktiga men ack så komplexa uppgifter författaren förespråkar."

·          

·         "Book kräver makt åt biblioteken" av Ida Westin i Respons. Tidskrift för humaniora och samhällsvetenskap(Stockholm) 4/2013. 
Citat: Biblioteksaktivisten är en bok som bör läsas på landets alla, numera många, biblioteksvetenskapliga utbildningar. Biblioteken har makt. Låt oss diskutera vilken, och hur den ska användas och utvecklas.

·          

·         "Bibliotekaktivisten", av Tord Høivik i Bibliotekforum (Oslo) 7/2013;

·         Citat: "Folkebibliotekene har fått en lovfestet rett til å løfte fram viktige saker. Bibliotekarene har havnet i politiske kjerneområder. Men de er jo ikke alene om slike oppgaver. Bibliotekarene er bare en av mange profesjoner som nå konfronteres med konkrete valg knytter til åpenhet og varsling, Assange og Snowden, borgerplikt og sivil ulydighet. Skal de ta stilling til vanskelige spørsmål eller konsentrere seg om neste kulturbegivenhet? 
Mikael argumenterer to hundre prosent for det politiske valget. Jeg håper han får flere med seg. Men fagmiljøet i verdens rike land er nok mer preget av omsorg enn av aktivisme. Bibliotekene viser større politisk vilje i land som kjemper med uvitenhet, fattigdom og undertrykkelse i lokalsamfunnet. "

·          

·         (orubricerad), av Lena Lundgren i Biblioteksbladet (Stockholm) 8/2013. 
Citat: "Antalet tänkare och debattörer i den svenska biblioteksvärlden som tar sig an de långsiktiga, ideologiska och visionära frågorna är inte många. Mikael Böök är en av de både intressantaste och flitigaste."

·          

·         "Bland hemuler och mumintroll -- kan biblioteket bli den fjärde statsmakten? , av Eva Costiander-Huldén i Nya Argus 12-13/2013 (Helsingfors) 
Citat: "I boken ingår intressanta och dagsaktuella reflektioner om bland annat Wikileaks och Wikipedia. Böök fortsätter förstås debatten i våra dagstidningar och tidskrifter. Den sista, korta avslutande essän slår ett slag för e-boken, inte den kommersiella produkten, till exempel Elib som fungerar med biblioteken som förmedlare, utan en e-bok biblioteken själv redigerar, producerar och distribuerar. En vacker (utopisk?) tanke."

 

*** 

 

Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel. 


Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare. De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska. Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.

 

***

 

En reflektion av bokens författare

 

I dessa dagar utkommer en ny upplaga av Biblioteksaktivisten-essäer om makt och bibliotek i informationssamhället på förlaget Alhambra i  Sverige. (Första upplagan utgavs för fem år sedan av finländska förlaget Artemisia edizioni.) Här följer några tankar med anledning av denna bokhändelse.

 

Motto: Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan (Milan Kundera)Det pågår en dragkamp om biblioteken. Många anar, utan att  förmå säga det rent ut, att digitaliseringståget håller på att köra över biblioteken. Finans- och makteliten skulle antagligen helst vilja behålla enbart de vetenskapliga biblioteken jämte de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.

 

Bibliotekariekåren och den stora folkopinion som har stött och vill fortsätta stöda biblioteken är delad i jasägare och nejsägare. Men ingendera sidan har ett klart program.

 

Jasägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa biblioteken  till dess neoliberala politik. De accepterar privatiseringsförsök och -åtgärder samt nedläggningar av filialbibliotek. De föreslår att biblioteken hädanefter ska lägga mindre vikt vid läsfrämjande och folkbildning och vill hellre se biblioteken som "mötesrum" och "vardagsrum" i vilka stadsborna får ägna sig åt allt möjligt.

 

En annan del av opinionen, nejsägarna, motsätter sig nedmonteringen av offentliga tjänster. De försöker höja sin röst mot exempelvis utlåning av slagborrar i biblioteken och vill bevara städernas och landsbygdens folkbibliotek som de har varit (eller som de föreställer sig att de varit) men står lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.

 

Ovanstående beskrivning av opinionsläget är naturligtvis generaliserande och ytlig.   På ett djupare plan handlar dragkampen om biblioteken ju om så mycket mer än att på olika sätt försöka bevara (eller ge sken av att bevara) status quo i bibliotekssektorn.  Den är ett viktigt led i den globala maktkampen. Författarna av den nya svenska nationella biblioteksstrategin tangerar denna aspekt  i stycket "Sverige och världen" där de konstaterar:

 

"Böcker, filmer, vetenskapliga artiklar tar inte hänsyn till nationella gränser. Hela digitaliseringen är internationell. Att bevara twitterinlägg och flöden på sociala medier är en världsomspännande fråga när plattformarna ägs av multinationella jätteföretag" (Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi. Utkast, Kungliga biblioteket 2018, s 2)

 

I det citerade stycket skymtar en av kontrahenterna  i den allmänna, och som de svenska biblioteksstrategerna klokt nog erkänner, internationella maktkampen nämligen "multinationella jätteföretag", som "äger plattformarna". Men vilken, eller vilka, är de övriga kontrahenterna? Vilken är bibliotekens och bibliotekariernas roll i denna allmänna kamp om makten över informationen? Är biblioteket en seriös motståndare eller bara en medlöpare?

 

Svaret på dessa frågor framgår inte av citatet eller av det citerade dokumentet i dess helhet. Varför det inte framgår kan man kanske utläsa ur citatet. En känslig fråga gäller bevarandet av information och därmed bibliotekets status som minnesinstitution.  Tyder inte formuleringen i citatet på att biblioteken fortfarande känner sig starka i det avseendet, utom då när det  gäller bevarandet av "twitterinlägg och flöden på sociala medier"?

 

Arthur Schopenhauers kända formulering "biblioteken är mänsklighetens enda pålitliga minne" har idag fått en ny och delvis kuslig aktualitet. Eller för att parafrasera biblioteksstrategin:  Att bevara mänsklighetens enda pålitliga minne är en världsomspännande fråga när minnesplattformarna ägs och drivs av multinationella jätteföretag.

 

Apropå minnets pålitlighet: ja, datorer, mjukvaror, internet och den påbyggnad som fått namnet artificiell intelligens är uppenbarligen oftast mycket pålitliga. Annars hade de inte slagit igenom. Och deras pålitlighet beror inte minst på deras ofta överlägset pålitliga minnesförmåga.

 

Men datorer, mjukvaror, internet och artificiell intelligens gör inte de multinationella jätteföretagen mer pålitliga som bundsförvanter i människans kamp mot makten eller, för den delen, i  "minnets kamp mot glömskan" (Kundera).  Den artificiella intelligensen är  en begränsad del av en större helhet, människornas intelligens eller tankeförmåga: "att kunna leva som en medlem i en mänsklig gemenskap, att tillägna sig de handlingsmönster och delta i de institutioner, som människan under historiens gång utvecklat och bland vilka språket är den viktigaste" (GH von Wright). Intelligensen som helhet, liksom strävan till fred, frihet och rättvisa, är förbehållen människorna.

 

Biblioteksaktivistens tes är att biblioteken och bibliotekarierna kan och bör avgå med segern i den pågående internationella kampen om kontrollen  över informationen och minnet. Jag antar att folkens stora majoritetet  egentligen gärna skulle vilja hänga med på denna tes. Vad jag ville säga är att det inte är för tidigt att ställa upp och inrikta kampen mot målen.

 

Mikael Böök


Sevärda filmer: Tabu av F.W. Murnau

 
 Se filmen här på Youtube
 
https://www.youtube.com/watch?v=yPP7fWVMptg

 

Kärlekens ö, ursprungstitel Tabu, är en amerikansk dramafilm från 1931 i regi av F.W. Murnau.  Den handlar om ett ungt par på ön Bora Bora som tvingas fly från hedniska sedvänjor, för att hamna på en annan ö som istället står under modernitet och dekadens.

 

Inspelningen ägde rum från 16 oktober 1929 till september 1930 på Bora Bora och Takapoto. Det var Murnaus sista film. Den hade amerikansk premiär 18 mars 1931 och Sverigepremiär 30 juli samma år.

 

Floyd Crosby tilldelades Oscar för bästa foto vid Oscargalan 1931. 


VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET! Tsai Chih Chungs tecknade serier

VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET!

 

Gör som Danxia!

 

Bränn en Buddha! 

 
 
 Ur Zen talar
  
 
 
 
 
 
   
 
 Ur Zhuangzi talar : Naturens musik
 
 
 
 
 
 
 
  
 
Ur Sunzi talar : Krigskonsten
 
 
 
 
 
 
 
 
      
     
 
 
 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
 
     
 
Zhuangzi talar : Naturens musik
Laozi talar : Den vises tystnad
Sunzi talar : Krigskonsten
Den dumma vålnaden
Zen talar
     
 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 

***

 

INTERVJU MED TSAI CHIH CHUNG

 

 
 
 
 
 
 

"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture,"

he says. "It's a perfect combination."

 

Cartoonist Tsai Chih-chung's unorthodox journey

 

By Wang Kaihao (China Daily) 

 
 

Cartoonist Tsai Chih-chung's decadeslong work has been inspired by ancient Chinese philosophy and history, as his biography reveals. Wang Kaihao reports.

 

During a telephone interview, Tsai Chih-chung suddenly stops to ask me: "What is your date of birth?" I tell him the date and the year and without a moment's hesitation he says: "It was a Sunday."

 

The 68-year-old artist from Taiwan is both sharp and versatile. So it is difficult to do him justice with a brief introduction.

 

An author, who has published several books since May 2015, he is also an animator who has won a Golden Horse, one of the most coveted awards in Chinese cinema, for kung fu comedy Older Master Q in 1981.

 

A bridge champion, he even spent a decade studying theoretical physics.

 

But, above all, he is a cartoonist.

 

More than 40 million copies of his books have been sold in more than 40 countries and regions.

 

Speaking of his pursuits, he says: "Many people ask me: 'If you could turn back the clock, would you have done something else instead of being a cartoonist?' Well, is there anything sweeter than realizing your dream?"

 

For Tsai, who quit school at the age of 15 to move to Taipei, his career as a cartoonist did not follow an "orthodox" path.

 

In spite of starting his career with four-panel cartoons, the man from Taiwan's Changhua County, gained fame not by creating a superhero franchise but by using ancient Chinese philosophy and history.

 

In 1985, he began doing comic books to explain the work of Chinese philosophers, including Laozi, Liezi and Zhuangzi.

 

Revealing how he ventured into being a cartoonist, Tsai says: "In 1985, I had an animation company that had been in operation for seven years and I owned three properties.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tsai Chih-chung, a well-known cartoonist from Taiwan, has published a biography titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life. The cartoon, drawn by Tsai, shows him and figures from his popular comic works.

 

"According to my calculations then, I would have had enough money to survive till 80 on instant noodles, as long as I did not squander my money on gambling or undertaking risky ventures. But I had to do something more meaningful with my life."

 

The cartoon series, which was introduced to the Chinese mainland in 1989, has since become firmly etched in the collective memory of children on both sides of the Straits.

 

Explaining the success of the series, Tsai says: "My roots taught me how to use Western methods to promote Chinese culture."

 

Tsai recently took only 11 days to write his autobiography that includes 300 cartoons.

 

The autobiography, titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life, was published by China CITIC Press earlier this month.

 

Speaking of the title, Tsai says: "Every kid is a genius, but not every mother knows it."

 

Revealing details of his early life, Tsai, who was born in a Roman Catholic family, says his father was a renowned calligrapher while his mother was a fan of local operas, and she often took him along to watch performances.

 

As for his other cultural influences, Tsai, who grew up eating American butter and milk, says he was exposed to Hollywood movies in his childhood.

 

A confession that Tsai makes is that he was a habitual latecomer and often missed the start of the films. "So, when I entered the theater, I would imagine the bit of movie that I had missed."

 

Tsai says this habit helped him to hone his imagination. He also attributed his habit of reading the Bible to helping him understand the blending imagination, myths and history in his future work.

 

"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says. "It's a perfect combination."

 

Tsai, who was based in Vancouver, Canada, at one point now spends a lot of time on the mainland, where he runs an animation studio in Hangzhou, the capital of East China's Zhejiang province.

 

Among the feature-length animation films he is working on is a biographical film on Guan Yu, a third-century general and a synonym for loyalty and valor in Chinese culture. The movie is expected to be completed by October.

 

Another project is Kung Fu Shaolin Temple, which is expected to be ready for release in 2017.

 

"Zen, kung fu and the Shaolin Temple are evergreen Chinese cultural symbols," he says.

"They will always be popular themes for viewers not only in China but overseas," he adds. 

 
 
 
 

Kommande bok: HÄRBÄRGET av Khairi Shalabi

Kommande på Alhambra
 
 
HÄRBÄRGET
 
 
av Khairi Shalabi
 
 
 
 
Hft med flikar / 440 sidor
Översättning av Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari
Efterord av Hesham Bahari
 Beräknad utgivningsdatum 1 september 2018
 
 

Året är 1954 och Muslimska brödraskapet, som anklagas för mordförsök på president Nasser i Alexandria, kommer snart att massarreste­ras av militärregimen. Samtidigt grusas en ung mans drömmar om en bättre framtid som student vid lärarhögskolan i staden Damanhour i norra Nildeltat sedan han anklagats för mordförsök på en av lärarna. Denne har länge utsatt honom för diskriminering på grund av hans fattiga ursprung. Utan pengar, men med förhoppningar om att en dag bli författare, söker han sin tillflykt till Atiyyas härbärge, en historisk men förfallen karavanseraj i Damanhours utkanter som blivit ett hem för stadens hemlösa och ljusskygga element.

 

Genom en labyrint av berättelser, som påminner om den folkliga arabiska berättartraditionen, blir vi bekanta med härbärgets invånare. Deras liv växlar mellan verklighet och fantasi, det historiska och det mytiska. Berättaren, som börjar som en opartisk åskådare med författarambitioner, blir snart indragen i härbärgets sammanslutning av lagöverträdare.

 

I denna pikaresk med politiska under­toner, publicerad första gången i Kairo 1992, målar Shalabi ett färgstarkt porträtt av staden Damanhour med dess omgivande landsbygd och människor i 1950-talets början. Mellan landsbygd och stad, fattiga och rika, ”fallna” och ”ärbara”, undre världens skumrask och religiösa förkunnare, ritar Shalabi vansinnets och de orealistiska förhoppningarnas karta i ett Egypten som nyss vunnit sin självständighet men som inte vet vilken väg det ska ta.

 

 

 
 
Khairi Shalabi föddes 1938 i Delta­staden Kafr al-Sheikh i norra Egypten och dog i Kairo 2011. 1981 vann Shalabi Egyptiska nationella litteraturpriset och 2003 tilldelades han Naguib Mahfouz litterära utmärkelse för sin roman ”Härbärget”, eller ”Wikalat Atiyya” på arabiska. Han har skrivit över 70 böcker, inklu­sive romaner, noveller och kritiska studier. 
 
 
Boken kan förbeställas hos din bokhandlare eller genom att mejla till alhambra@alhambra.se
 
 

Bo Gustavsson njuter av att gå vilse i tredje och sista delen av poeten Adonis mäktiga trilogi.

 

   
 

 

”Det tog ett decennium för den syriske poeten Adonis att färdigställa sitt diktverk "Boken" – ett slags antikrönika i diktform över islams första 350 år. Arbetet med att överföra den arabiska texten till svenska har tagit minst lika lång tid, vilket gör det till en imponerande översättargärning.”

Jonathan Morén, SvD

 

”Detta är att betrakta som en blivande klassiker. Jämförelsen med Dantes Den gudomliga komedin som ofta görs är inte överdriven. Att döma av intresset som de två första banden väckte kan man utgå från att förväntningarna på denna del är mycket höga, och för att vara tydlig: Adonis verk kommer inte göra den som är intresserad av arabisk poesi och kulturhistoria besviken.”

Michael Economou, BTJ

 

”Trots att vi bara är i maj månad vill jag påstå att jag i min hand håller årets viktigaste bok. Det är tredje delen av Adonis trilogi ”Boken, platsens gårdag nu” i översättning från arabiska av den prisade översättaren Hesham Bahari. Det har tagit översättaren 15 år att tolka verket till svenska. Det är en översättarbragd som saknar like.”

Bo Gustavsson, UNT

 

”Ett mäktigt tragiskt epos. Med översättningen av den tredje delen av Boken har Adonis dikt fått en kraftfull svensk språkdräkt av Hesham H Bahari.”
 
Eva Ström, SDS
 
 
 
BOKRECENSION Bo Gustavsson njuter av att gå vilse i tredje och sista delen
av poeten Adonis mäktiga trilogi.
 
Källa: http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/med-den-fria-tanken-som-ledstjarna-4986711.aspx 
 
 
 
 
 
 

Trots att vi bara är i maj månad vill jag påstå att jag i min hand håller årets viktigaste bok. Det är tredje delen av Adonis trilogi ”Boken, platsens gårdag nu” i översättning från arabiska av den prisade översättaren Hesham Bahari. Det har tagit översättaren 15 år att tolka verket till svenska. Det är en översättarbragd som saknar like.

 

Allt Adonis skrivit kretsar kring människans frihet i förhållande till olika maktstrukturer, vare sig det handlar om religion eller politik. Den fria människan är den kreativa människan som har förmåga att uppfatta oanade dimensioner i tillvaron. Det poetiska jaget står i centrum i Adonis författarskap men det är ett jag som utgör en metafor för den intellektuelle.

 

Att tänka fritt är speciellt viktigt i vår tid då fundamentalism och nationalism breder ut sig. Men att tänka fritt har varit problematiskt i den arabiska historien och kulturen eftersom legeringen av religion och politik oftast lett till förtryck och förföljelse av oliktänkande. Tvistefrågan har varit den bokstavliga eller symboliska tolkningen av den heliga Koranen, det vill säga rätten att använda förnuftet i trossammanhang.

 

Huvudpersonen i ”Boken, platsens gårdag nu” är Adonis alter ego poeten al-Mutanabbi, en faktisk historisk person som levde på 900-talet. Han förde ett kringflackande liv som hovpoet i en orolig tid. En period satt han i fängelse. Al-Mutanabbi dog 965, 50 år gammal. Adonis gör honom till sitt språkrör samtidigt som han blandar berättande och lyriska partier. ”Boken, platsens gårdag nu” kan liknas vid ett polyfoniskt körverk för många röster där de olika sektionerna struktureras på ett liknande sätt. Först kommer ett lyriskt intro och sedan följer omväxlande textspalter med dikter och den kronologiska berättelsen om historiska händelser och kulturlivet under islams första tre århundraden. Intrycket blir det av ett mäktigt panorama av yttre och inre skeenden. Ibland tappar läsaren orienteringen bland alla namn och rörelser, även om både Adonis och översättaren försett texten med noter. ”Boken, platsens gårdag nu” är ett verk att gå vilse i och njuta av förvirringen. Tillvarons motsägelsefullhet bildar även bokens grundtema.

 

I tredje delen av Adonis trilogi skildras al-Mutanabbis exil i Egypten och död mot bakgrund av islams historia på 900-talet. Den islamiska civilisationen är nu etablerad samtidigt som den hotas av yttre fiender och inre motsättningar.

 

Att läsa sista delen i Adonis trilogi är både plågsamt och märkligt hoppingivande. Å ena sidan berättas det om maktkamp och ofattbara grymheter. Å andra sidan sjunger dikten om visionen av ett möjligt annat liv. Al-Mutanabbi tillhör båda dessa världar samtidigt som han befinner sig i exil mellan alla världar. På så vis blir Al-Mutanabbi en bild för människans sökande efter sitt sanna öde på denna jord. Ledstjärnan är den fria tanken.

 

”Boken, platsens gårdag nu, del III” innehåller många lyriska pärlor, till exempel denna korta dikt: "Jag ser inte ett hem i ljuset./ I ljuset ser jag en resa."

 

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare


En saga

En saga

 

 

(Inga uppgifter i denna saga kan intygas, bekräftas eller styrkas av sagoberättaren.)

 

Vissa sorters nyheter vill man helst slippa förmedla, men tvingas ändå göra det. Det lär pågå ett hårdnande slag i wahhabiternas hjärtland, i Riyadh och i den gamla huvudstaden Dir’a, den som egyptierna raderade från kartan i början på förrförra seklet på osmanernas order, för att stoppa wahhabismens framfart. Som bekant är dessa två orter idag prydda med ett stort antal tusen och en natt-palats med små förgyllda artificiella paradis och en tjänstebefolkning, hämtad mestadels från Gog och Magog-länderna och andra fattiga grannar. Otrogna hinduer, buddhister, animister och kristna från hela Asien och Afrika flockar sig till dessa städer i öknen, i hopp om en lön. De utgör en stor del av befolkningen, uppemot 70-80 procent enligt viss statistik, men fråntagna alla rättigheter, t.o.m. sina identitetshandlingar.

 

Där finns också, viktigast av allt, en stor och vacker ambassad, med tusentals till tänderna beväpnade utländska soldater, redo att ingripa. Och ingripa gjorde de helt nyligen. En falskflaggattack med 5 explosiva drönare mot det kungliga slottet där kungen, kronprinsen och hela regeringen med delar av familjen var samlade, lär ha stoppats i sista minuten. Drönarna sköts ner och filmer cirkulerade i etern med rökbildning och skott, många skott, längs de kungliga palatsmurarna.

 

Nu får vi veta lite mer om vad som hänt i Riyadh denna ödesdigra natt, tack vare ”oppositionella”, ”israeliska” och ”andra” källor. Två av kronprinsens kusiner lär ha blivit ihjälskjutna av hans vakter under mötet och kronprinsen själv träffats i foten. (Fy för ryktesspridning! Jag skäms!). De skrek lite för mycket, kusinerna, och undrade hur deficiten i budgeten kunde uppgå till 1 trillion dollar. Finansministern ställdes mot väggen. Blek som en gurka skyllde han på kronprinsen som tvingade honom överföra enorma summor till USA, vilket uppgick till en trillion. Kusinerna blev våldsamma. Må de vila i frid nu.

 

I samband med drönattacken fick man evakuera kungligheterna till deras fästning i det återuppbyggda Dir’a, en bit från Riyadh. Missnöjet mot kronprinsens politik har nått farliga höjder. Han har gjort sig många fiender inom familjen, och utom familjen också, fattiga sunniter och alla shi’iter i landet är emot hans politik. Kriget mot Jemen har kostat tusentals sårade och stupade soldater och officerare, plus en massa dollar. Privatiseringen av oljan (försäljningen av 5 % av Aramcos andelar), om den ny lyckas, lär inte täppa till en tiondel av hålet. Kronprinsen och hans pappa kungen hänger på en tråd. Men tråden är stark och seg. Den heter, hör och häpna, THE MARINES! Rykten (igen) säger att det finns 35 tusen av dem i området. För att försvara ambassaden, förstår ni!

 

Men nu bekräftas nyheten av självaste Herr Trump, den smarte, han som vet hur man mjölkar rika araber på sista droppen mjölk. Mister Trump och Monsieur Macron, med fruar, of course, har nyligen träffats som bekant, (mötet ägde rum strax efter drönarattacken!), och Mr. Big sa det klart och tydligt, ”många stater därnere skulle inte klara sig en vecka utan oss, det vet de, och de måste punga ut om de vill att vi ska försvara dem.”

 

Nej, det är inte mina ord, utan presidentens, av Amerikas Förenta Stater. En revolt i Arabien, d.v.s. om stammarna vaknar till liv, och kanske herr Trump blöter ner sig i byxan ändå. För det kan bli tusen gånger värre än i Vietnam, med eller utan intelligenta vapen. Första slaget är alltid lätt men sen gäller det att hålla ut. Arabien kan bli mycket segare än Irak, och Irak är segt nog. Det är stammarnas hjärta som angrips, och även de kan vakna till liv och säga vi är också människor. Idag t.ex. går arabiska kvinnor från den djupa öknen ut på nätet och lägger ut sina videor med rörliga bilder och namn. De yttrar ord som varken Aladin eller Saladin kunde drömma om att få höra: ”VI TROR INTE PÅ ERA SAGOR LÄNGRE.” Slagfältet har bytt skepnad och svärdsdansen har börjat förlora sin tjusning.

 

Från Marocko till Gulfen har tusentals unga… och unga-gamla … både kvinnor och män, araber och arabisktalande icke araber, frustrerade men lyckliga över utvecklingen, tagit till YouTube och andra sociala medier. De kallar till en ny bred sekulär front, istället för den som bildades på femtio- och sextio-talen under Nassers tid, och som gick upp i rök när wahhabiterna vann slaget 1973, eller var det 1978, när den s.k. freden tecknades med fienden och islamismen blev rumsren igen under Sadat, för att motverka vänstern, som det hette, och splittra araberna. Men denna nya sekulära front hör inte till det förflutnas språk. Den öppnar sig mot livet, det uppfinningsrika, och glädjen över att säga nej är genuin om än ofta dåligt artikulerad. Fronten har redan miljoner virtuella sökare, och rörelsens ledare, de som blir synliga på våra skärmar, utsätter sig för konkreta risker varje dag de går ut med bild och namn. Men rädslans mur håller på att spricka. Från den minsta bloggaren till de största poeterna, akademikerna och författarna sprids ordet som en löpeld på prärien. Vi kan vinna vår frihet. Vi har bara inte försökt tillräckligt. Vi ska bli fria.

 

Kvinnor och män, och till och med barn, har hittat sin röst, och dessutom något nytt att säga. De använder den till de akademiska, religiösa och militära funktionärernas förtret och stigande aggressivitet och hot om att utplåna alla ”otrogna ateistiska opatriotiska hundar” från islams länder, och för de mest devota bland dem, t.o.m. från jordens yta. Men det är bara hundskall. De vet att de har förlorat slaget. Om tio, tjugo år högst, är de museiföremål, intill israeliska generalers och saudiska kungars dockor på Madame Tussauds vaxkabinett. Fullständigt passé. Framtiden är för de unga, framtiden är för de fria. (Utan garantier än så länge. Glöm inte att detta är bara en saga och som dessutom bygger på rykten!) Först måste de ta itu med Mr. Trump och Monsieur Macron, med fruar, of course.

 


Abú Hayyán al-Tawhídí

Abú Hayyán al-Tawhídí

 

 

(ca 923-1023 e.Kr.  / ca 314-414 e.H.)

 

 

 

 

Abú Hayyán al-Tawhídí var en av de mest inflytelserika skriftställarna under det tredje seklet efter Hijra. Yáqút al-Hamawí beskriver honom i sitt författarlexikon från 1200-talet som ”litteratörernas filosof och filosofernas litteratör”. Han ignorerades dock av sin samtid. Det råder olika meningar om hans ursprung. Han föddes 923 nära Bagdad och dog 1023 i Shiraz. Son till en fattig dadelförsäljarfamilj fick han sitt efternamn efter en dadelsort (tawhíd). Han tillbringade en föräldralös barndom i sin farbrors hus, som behandlade honom illa. Legenden förtäljer att han nittio år gammal brände alla sina handskrifter i protest mot sin tids intellektuella förfall. Han skrev ett stort antal verk. Nedan några titlar som överlevde:  

 

1. Al-Imtá’ wa l-mu’ánasa / ”Om gemyt och sällskaplighet”, skildrar ett fyrtiotal nätter tillbringade i filosofiska samtal med en upplyst visir.

2.  Al-Sadáqa wa l-sadíq, / ”Om vänskap och vänner”.

3. Al-Muqábasát, / ”De lånade ljusen”.

4. Al-Ishárát al-Iláhiyya, / ”De gudomliga tecknen”.

5. Mathálib al-wazírayn / ”De två ministrarnas tillkortakommanden”.

 

Att återge saj’ (rimmad prosa) i en svensk översättning är en svår uppgift. Tekniken användes mest som försköning i många gamla arabiska texter. Effekten på arabiska med ytterst korta, komprimerade och balanserande satser blir mantra-likt. På svenska behövs det alltid minst dubbelt så många ord vid överföringen. Man kan översätta orden och fraserna efter lexikonet men vem kan översätta "tusentalets" Bagdad?

 

Skrivteknikerna, konnotationsfälten, lexem och avledningar som förlorat sina ursprungsbetydelser eller som kommit helt ur bruk, allt detta och mer gör att lexikonet inte räcker till. Översättaren måste ge sig in på epistemologisk forskning på jakt efter försvunna samband mellan orden. Abú Hayyáns fenomenala ordbehandlingsförmåga gör att han nästan alltid lyckas ge sina rimmande, sjungande satser nya betydelser. Det följande avsnittet är ett försök till tolkning. Återstår mycket forskning för att verkligen förstå hur, varför och för vem texten blev till.

 

Abú Hayyán representerade kulmen på en sufisk-filosofisk tradition som började redan på 900-talet med Halláj och Niffarí, en tradition som inte tolererades av ortodoxa teologer eller makthavare. Hans råd till härskarna var inte av det teologiska slaget. Han var en av Bagdads encyklopedister, vilka misstänks ha legat bakom författandet av Ikhwán al-Safás epistlar, som spreds över stora delar av den muslimska världen med fatimidernas tillträde till makten i Tunisien i början av 900-talet och i Egypten 969. Han var alltså en allvetare och en generalist.

 

Han såg sin tids brister som han beskrev utförligt i ”De två ministrarnas tillkortakommanden”, när andra skrev hyllningsverk till makthavarna. Han såg i egenskap av överförare av grekiskt och persiskt tankegods hur tidens empiriska kunskaper blev lidande av teologernas trångsynta och bokstavliga tolkning av helgade texter, och han skrev ”De lånade ljusen” och ”Om gemyt och sällskaplighet” för att öppna en dialog med makthavarna för att förmå dem att stödja upplysningssträvandena. Men vid hoven blev han mobbad och hånad. Det senare verket är som en omvänd Tusen och en natt, där den upplyste visiren mister huvudet i det verkliga livet, efter 40 nätter som han tillbringat med Abú Hayyán och hans vänner i samtal och dialog. Verket innehåller ett kapitel om zoologi, förmodligen baserat på Timoteus av Gazas verk om djurvärlden.

 

Det berättas att när Abú Hayyán skulle resa sig upp för att ta emot en av furstarna sa denne till honom: ”Sätt dig ner! Kopister av ditt slag får inte tilltala de ädla!” Ett långt liv under tyranniska förhållanden fick honom att bränna sitt bibliotek i protest. Men några exemplar av böckerna har överlevt och förts vidare.

 

Bara första delen av ”De gudomliga tecknen” har återfunnits i sin helhet och enbart i två exemplar, med vissa luckor men tillräckligt välbevarade för att ge en god uppfattning av originalet på ca 400 sidor. Av andra delen finns bara en kort resumé på 50 sidor. Verket har tre adressater. Korta tilltal till Gud som alltid börjar med ”O Gud!” följs av längre anmaningar till människorna, som börjar med ”O människa!”. Den tredje kategorin utgörs av Abú Hayyáns egna vänner, de anonyma skriftställarna, filosofer och sufier som levde och verkade i det tysta för att lära känna både världen och dess skapare, och som han lärt känna och umgåtts med under sin uppväxt.

 

Abú Hayyáns sorg över förlusten av sina vänner, av det ”gemyt” och den ”sällskaplighet” som utmärkte deras sammankomster, av den lärdom som delades och spreds vidare, är omisskännlig. Han sörjer forna tider, han ser ingen lösning på människans habegär efter materiellt välstånd, han ser katastrofen nalkas och den korta tid då det abbasidiska kalifatet blomstrat genom uppmuntran av lärdom och ifrågasättanden komma till sitt tragiska slut. Men förföljelsen av filosoferna kunde ännu inte hindra ibn Sína (Avicenna), ibn Tufail, ibn Rushd (Averroes), ibn Arabí och ibn Khaldún från att växa och verka de kommande 300 åren. Det skulle dröja till den osmanska erövringen på 1500-talet innan filosoferna och filosofin blev definitivt icke önskvärda i den islamska kulturen väster om Indien.

 

Följande utdrag är hämtat ur ”De gudomliga tecknen”. Ett verk på ca 1000 sidor, skrivet på saj’ (rimmad prosa), varav hela första delen och en kort resumé av andra delen har bevarats. (Utgiven av Dar al-Thaqafa, Beirut, andra uppl. 1982, red. Widad al-Qadi. Tolkning av Hesham Bahari)

 

 

 
 

De Gudomliga tecknen

 

Utdrag ur Kapitel 25 

 

 

O Gud:

Förbarma dig över oss och bevara oss för oss själva, omfatta oss med Din blick och för oss bort från oss själva, led oss till oss själva och befria oss från oss själva, förtälj oss om vår sjuka och skänk oss vårt botemedel, utplåna i oss den förgängliga skapelsens spår och anförtro oss den levande sanningens mysterium, befria oss från varje hinder på vägen till Dig och skydda oss från varje fallgrop, smek våra samveten med Din besjälade ömhet och klä våra kroppar med Ditt varaktiga medlidande, skydda våra kvinnor och barn från andras kärlek än Din och fyll våra sinnen med Din godhets och Din välgörenhets under, ty Du är den bästa tillflykten, o givmilda, frikostiga Själ.

  

 

O människa:

 

Om din själ önskar sig det eviga livet, akta dig då för att komma till ro hos någon eller låta dig luras av [världens] litenhet eller myckenhet.

 

Om längtan bär dig mot ett okänt mål, stig då upp för den andliga kärlekens trappsteg till det mål som ger Sig självt till känna.

 

Om du frestas till att handla med vinning i sikte, tillskriv hellre ditt handlande ödets rinnande [flod].

 

Om du använder rationella uttryck för att beteckna det osynliga, se då till att de överensstämmer med det osynliga.

 

Om du försjunker i valmöjlighetens vision, uppmärksamma då nödvändighetens krav, och om du känner [dig betvingad av] nödvändighetens makt, förneka då inte det som valmöjligheten har fört med sig.

 

Om du lärt känna helhetens principer, skilj då inte valmöjligheten från nödvändigheten. Och om varat uppenbaras för dig som en helhet, låt bli att mänga ihop mängderna för att blott uppnå myckenhet.

 

Om vistelsen i ett land blir dig njutbar, vet då att du har avlägsnat dig från grundelementets spår.

 

Och om du känner dig dragen till en plats bortom bebodda platser, vet då att du har blivit vald för ett bestämt syfte.

 

 

 

 

 

O människa:

 

Om du mäktar rikta ditt tal till Honom se då till att göra det utan förmedling, och om Han själv blir din förmedlare har Han gjort alla andra förmedlare överflödiga.

 

Om Han anförtror dig Sitt osynliga väsen har Han värjt dig från annans synlighet, och om den Älskade kommer till dig gör dig då osynlig för förälskelsens lockelse.

 

Om den Nämnde överhöljer dig med Sitt omnämnande av dig, stryk bort från din åminnelse Nämnarens nämnande av dig.

 

Om kungen anförtror dig kungarikets hemlighet, låt då bli att avslöja den för den som kan leda dig i fördärv, och om den Älskade plötsligt avslöjar Sin ljuvlighet för dig, trotsa övervakarna och njut av det dina ögon fått skåda.

 

Om Sanningen talar till ditt hjärta om sådant som inte kan begripas av förståndet, döm Den inte med ditt bristfälliga förstånd, och om dina sinnen försvårar din perception, omintetgör dina sinnen med Sanningens makt.

 

Om förnuftet hänför dig med sökandets detaljer, bemöt det med medgivandets fakta, och om jaget gör dig förnöjd med lydnaden, lär ditt jag känna till den åtlyddes rätt.

 

Om tacksamheten för nådegåvorna avhåller dig från att begära mer, låt bli då att bese Nådgivaren, och om ditt jag övertalar dig att komma fram, akta dig för listen hos den som hjälper dig att komma fram.

 

Om hoppet höjer dig till stillhet och ro stig då ned till rädslans mark med hjälp av ängslan, och om den föränderliga passionen lockar dig med sina frestelser, bemöt då dess spörjare med avvisande och dess gäldenär med uppskjutande.

 

Om sanningsvittnet uppenbarar sig för dig, associera den då med vittnet inom dig, och om du ej lyckas tolka det synligas ritualer se då till att upprätthålla dem med det doldas fundament.

 

Om tiden skänker dig njutningarnas finter, frukta då konsekvensernas följd, och om en av världens uppsyn lägger beslag på dig, visa den din förmätenhet med hägnets prydnad. Om ögat förskönar för dig känslornas liv, tag stöd i igenkännandets hörnpelare.

 

Om […] besjunger för dig Guds enhet, besvara dess sång med förhärligandets tongångar, och om förhoppningarnas närvaro motsäger dig på sölandets vägar, var då konsekvent med betydelsernas beständighet.

 

Om du anklagas för att förvränga orden genom att dölja deras betydelser, uppenbara dig då i transcendensens och gnosis verkligheter, och om de vilseleder dig med känslornas förstlingar, finn då din väg i hjärnornas reflektion.

 

Om de pressar dig med blottställandets krav, vila då i bemyndigandets verklighet, och om de befriar dig från synlighetens krav, tag då tillvara det doldas uppenbarhet.

 

Om de förbjuder dig valets möjlighet, stå då ut med denna tvingande nödvändighet.

 

 

 

 

 

Vid mitt liv, nu har jag beskrivit en angelägenhet som ej låter sig lätt beskrivas, som gäckar beskrivaren och höjer sig över tungomålets befläckelse och bortom yttrandets gränser. Men vad gör han som får mothugg när han skänker och han som krävs på mer när han håller tillbaka, han som anklagas för lismande när han närmar sig och han som räknas till de oförståndigas skara när han håller sig undan? Hans sömn är förljugenhet, hans tårar är ymniga, hans ord är olyckliga och hans tystnad betungande, hans ensamhet är enslig, hans tanke är förvåning, hans uppvaknande är ett rus och hans råd är en list, hans tunga är besudlad, hans vinst en förlust, hans tillägg en minskning, hans undanhållande en vidgning och hans bekräftelse ett brott.

 

 

 
 
 

O människa:

 

Samlas i din förskingring, och förskingras i din församling. Vet du hur man tolkar denna gåta? Med andra ord: var närvarande i din frånvaro, och frånvarande i din närvaro. Detta också är en annan gåta som jag kommer att avslöja för dig med klara och träffande ord. Gåtans betydelse: förpassa från dina hemlighållna tankar alla bekymmer, tills du förädlas och renas av varje mänsklig befläckelse. Håll sedan tal för dina vänner med ord hämtade ur Sanningens närvaro genom att bejaka det som Sanningen skänkt dig. Töm därefter hela dig i ditt tackande för dessa gåvor som ju mer du blottar dem desto bättre och klarare blir de, och ju mer du uppvisar deras beståndsdelar desto vackrare och mer lockande ter de sig.

 

 

 
 

O människa:

 

Kan du inte se tecknandets konster som leder till Sanningens mål, med uttryckets allehanda former sprungna ur stadiga grundvalar, vilka betecknas av smakfulla meningsbyggnader och förenas i sammanlänkande åsikter?

 

Vandra i dessa konsters nejder och sök efter dig själv i dem, dyk ned i deras djup för att samla ihop bitarna av sanningen om dig själv, och låt dessa tillstånds tydliga ordval stärka ditt tålamod om du är drabbad av olycka. Och låt dem bli en rustning för din tacksamhet om du har dragit dig undan världen.  

 

Stappla omkring i denna rymd som har öppnats för dig i dessa blad, som ger dig tusen stigar att vandra på, och plocka ur deras frukter det som hänger ned för din skull och kommer dig nära.

 

Inmundiga ur deras seende själ det som du finner passande och behagligt för dig och akta dig för tvivel, ty det är en sjukdom för hjärtat, en olycka för religionen och en kvävning för strupen.

 

Akta dig för att begära utom när du har funnit det du söker efter. Och om du är det som andra söker efter, undvik varje uttryck av egen vilja, ty det leder blott till Självets utplåning.

 

Ansträng dig för att bli en eftertänksam och behärskad föregångare och undvik att bli förekommen och jäktad, ty detta är misslyckandets adress, sorgens förebud och ångerns varsel.

 

Avlägsna från dina hemlighållna tankar alla tankar som berör det som har varit, ty dina tankars rening kommer också att sudda ut det som blir din morgondag, och därmed skapa större närvaro för ditt sinne i nuet och hjälpa dig att utvinna din livslott ur dina motgångar.

 

Tiden är vass, så akta dig för dess bett. Akta på det att du befattar dig blott med de högsinta, de eviga, de beständiga, de kvarstående, de dygdiga och de böjliga och mjuka, ty att befatta sig med dessa är att försjunka i deras goda egenskaper, och i försjunkandet ligger efterliknandet av deras betydelser, och genom efterliknandet visar sig deras sanningar för ögat, och uppvisandet av deras sanningar leder till att man tillägnar sig deras attribut, och bland deras attribut är deras evighet och beständighet.

 

Vilka av tecknen är trognare än dessa och vilka är mer summerande? Han framställde för dig det han åtnjöt hos dig, och gjorde det Han visade dig tillgängligt för dig, så tillhör de tacksamma för Hans nådegåvor, och tillhör förmånstagarna av Hans skänker, och tillhör de vars tungor prisar Hans åminnelse.

 

Håll en rättvis jämvikt mellan ditt hopp och din rädsla, låt sedan hoppet väga tyngre ty det är mer betecknande för givmildheten hos Den man hoppas på. Låt förtröstan och handlingen uppvägas rättvist mot varandra, låt sedan förtröstan få slagsida, ty den passar bäst tjänarens tillstånd.

 

Sök efter den andliga extasen, och om den visar sig vara en rest av den förgängliga, timliga, övergående och skiftande världen, undvik då att sträva efter den, men om den visar sig vara en rest av det beständiga, eviga och höga, låt den då bli din klädsel och ditt bälte.

 

Var säker att om du gjort dig värdig att vandra med högburet huvud längs denna väg då har du fått ta del av varje njutning och vilsamhet som går att uppbringa. Så nära uppnåeligt detta avlägsna mål är, så lätt denna strapatsfyllda sträcka är att beträda! Så återgäldande detta tillkommande är och så fort denna enslighet låter sig förvildas!

 

Det är blott en sömn som liknar en dröm, och en dröm som passerar som ett blixtsken. Sedan blir vi varse ett överflöd vars liknelser, ej verklighet, hade hållit oss upptagna på denna jord; [ett överflöd] vars namn, ej betydelser, hade eggat upp vår längtan! Vi som trott att vi hade funnit och blivit ägare till en dyrgrip!

 

 

 
 

Men vilken dyrgrip låter sig förfalla av nattens och dagens växlingar? Vilken dyrgrip låter sig bedras av mätning och vägande? Vilken redbarhet har det som inte någonsin kan behålla jämvikt?

 

Varje stund byter det namn, och varje tidpunkt skaffar det sig nya konturer: Jag menar att det beskrivs som friskt och visset, nytt och skapat, ungt och ålderdomligt, kommande och gående. Och på den vägen myntas ordspråken efter dess liknelser, och bevisen upprättas efter dess likar, men hjärtana har beslöjats och hindrats från att nå sin självkännedom, och själarna, som krävs på detta självkännande som dväljs i dem, lider av sina tillkortakommanden.
 
   

Presentation och tolkning från arabiska av Hesham Bahari

Kollagekompositionerna av Adonis


Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. alhambra@alhambra.se

RSS 2.0