Rumi och Shams: en saga i tre delar, av Henrik Bahari

Rumi och Shams: En saga i tre delar 

av Henrik Bahari

 

 

Jalal al-Din Rumi

 

 

 

Det hade inte regnat på hela sommaren, och den torra jorden sparkades upp till dammoln i Konya. Folk sökte sig till stadens trädgårdar för att fukta sig vid fontäner eller svalka sig i skuggan av ett träd. En av dessa trädgårdar tillhörde Jalal al-Din Rumi, en av stadens domare.

 

På stenbänken vid fontänen satt Rumi intill en hög med böcker och läste. Småfåglar skvätte ibland i fontänen så han fick skydda böckerna. Hans yngste son Alaeddin stod framför en stenvägg och försökte träffa en vattenmelon med sin pilbåge. Han sköt pilen, men den rev bara vattenmelonen i kanten och studsade mot stenväggen istället. Han svor, och Rumi lyfte blicken från sin bok.

 

”Vill du träffa något så krävs mer tålamod än så”, sade han.

 

Alaeddin slängde pilbågen i marken.

”Jag har tålamod.”

Han gick därifrån.

 

Rumi återgick till sin läsning. Det var en historiebok om Konyas grundare och dennes lagstiftning, och ju djupare han sjönk i texten, desto mer försvann trädgårdens ljud ur hans medvetande. Till slut existerade bara boken och dess röst. Det var då Rumi kände sig som bäst. Han kom från en rik familj, och som domare hade han nått en hög ställning i sin stad men ändå kände han en gnagande tomhet, en tomhet som försvann när han läste. Han log av ro.

 

Då trängde plötsligt en mansröst fram. ”Är du Jalal al-Din Rumi?”

 

Han stängde boken och såg bakom sig. En gammal man med vitt, trassligt skägg och smutsiga kläder log mot honom. Porten mot gatan måste ha stått öppen.

 

”Vad gör du?” sade den gamle mannen.

 

Rumi hatade att bli avbruten när han läste.

 

”Något sådana som du inte förstår”, sade han och vände sig mot sin bok. ”Jag är domare.”

 

Han hoppades att mannen skulle gå, så han kunde stänga porten. Men då slog den gamle mannen omkull högen med böcker så de föll ner i fontänen. Det stack till i Rumi och han kastade sig från stolen mot vattnet.

 

”Idiot!” sade han. ”De är värdefulla.”

 

Han slet upp böckerna från vattnet. Det var nog redan för sent, men han var besluten att rädda det som gick att räddas. Efter att ha känt på omslagen och gnuggat bladen mellan fingrarna frös han till. De var lika torra som jorden i Konya efter en lång sommar. 

 

”Vad är detta?” sade han och såg upp. 

Den gamle mannen log.

”Något sådana som du inte förstår, min herre.”

 

Rumi strök böckerna. Han kunde bläddra i dem precis som innan, sida efter sida med svart text och färggranna målningar. Trollkonst, tänkte han.

 

”Vem är du?” 

”Mitt namn är Shams Tabrizi. Men folk kallar mig fågeln.”

”Varför det?”

”Precis som fåglarna flyttar jag ofta och stannar aldrig länge någonstans. Jag är en vandrande korgmakare på jakt efter sanningen.”

 

Rumi hade svårt att sova den natten, och inte bara för sin snarkande fru. Vad som hänt böckerna var otroligt. Han var påläst inom alkemi och kunde citera de grekiska filosoferna från minnet, men han saknade en förklaring för vad Shams gjort vid fontänen. Han var inte en vanlig korgmakare, tänkte han. En trollkarl kanske, vandrande från stad till stad.

 

Morgonen därpå satt Rumi bredvid fontänen med en bok om de fyra elementen. Han hade slagit upp kapitlet om vattnets egenskaper och hur det fungerade i olika sammanhang.

”Är du redo för din första lektion?” sade en röst bakifrån.

Rumi vred på sig och fick syn på Shams. Trollkarlen gillade att dyka upp bakifrån, tänkte han.

”Vanligtvis är det jag som ger lektioner”, sade Rumi. ”Till mina lärjungar.”

”Precis. Jag ska undervisa dig, så du kan lära dem.”

 

Rumi höjde ett ögonbryn.

”Menar du att jag är otillräcklig som lärare?”

”Inte för dina lärjungar”, sade Shams. ”Men är du tillräcklig för att bli min lärjunge? Att erkänna sin okunskap är den vises första steg.”

Rumi suckade. Han ville vara arg, men något med Shams gjorde det svårt att ta illa upp.

”Förklara för mig”, sade han och slog ihop boken, ”varför vill du bli min lärare?”

 

Shams gick till fontänen och doppade händerna i vattnet.

”Jag hörde talas om dig när du ännu var en ung man”, sade han. ”Jag förstod direkt att du skulle bli en god lärjunge.” Han lyfte vattnet med kupade händer och speglade ansiktet i det. ”En mäster-elev.”

 

Rumi fnös.

”Så du har väntat i alla dessa år med att presentera dig själv?”

”Du var inte redo”, sade Shams och lät vattnet rinna ner från sina kupade händer i fontänen. ”En ung man ser inte vad en gammal korgmakare ser. Först när man själv haft lärjungar är man redo.”

En sval vind for genom trädgården, och Rumi blundade. Shams var antingen en skojare, en galning eller precis det han påstod sig att vara. Han lade ifrån sig boken.

”Visa mig något”, sade han och ställde sig upp.

 

De gick genom trädgården tills Shams stannade på en sandplätt intill trädgårdsmuren. Han plockade upp en pinne från marken och ritade en cirkel i sanden.

”När Gud skapade allt”, sade han och delade cirkeln i fyra delar, ”då skapade han fyra världar.”

Han skrev något i en av delarna.

”Den första världen är vattnet. Den rinner genom floderna, ligger stilla i sjöarna och rullar i vågor över haven.”

 

Rumi stod med armarna i kors.

”Kan du få det att regna?” sade han och trummade med fingrarna på armen. ”Vi har torka och floden har försvunnit.”

”Jag är en simpel korgmakare, och har ingen makt över De Fyra Världarna. Dessutom är det flodens natur att försvinna på sommaren. Det måste få ske.”

Han var kanske inte trollkarl ändå, tänkte Rumi.

 

”Vilken värld tillhör juristerna”, sade han, men Shams verkade inte uppfatta sarkasmen.

 

”Den andra världen är jorden, landet och bergen”, sade Shams och svepte med handen omkring. ”Det är djurens och människornas värld, en värld av kungar och korgmakare.” Han stötte pinnen i sanden.

”Den tredje världen är underjorden, där insekter krälar, där…”

”Och den fjärde?” Rumi avbröt honom och gäspade.

”Den fjärde världen är himlen”, sade Shams och stirrade uppåt med utsträckta armar. ”På dagen befolkas den av solen och molnen och av fåglarna. På natten av månen och stjärnorna.”

 

Rumi tittade upp. Ett fågelsträck flög förbi, och han kunde se månen mitt på ljusa dagen.

”Vilken värld är bäst?” sade han.

Shams fortsatte stirra mot himlen. ”För människan, landet”, sade han. ”För fisken, vattnet. För insekterna, underjorden…” Han tittade på Rumi och log så hans fula tänder syntes. ”Och för fåglarna, himlen.”

 

Shams fortsatte berätta om sin poetiska världssyn och dess andliga betydelse. Det var den ena sköna liknelsen efter den andra, och Rumi blev överraskad av Shams mångsidiga språk och vackra metaforer. En gammal gatuskojare borde inte vara förmögen till det. Han visste inte längre vad han skulle tro. Kanske var han varken filosof eller trollkarl, utan en gammal hovlyriker som fallit ur sin konungs gunst? Men frågan om de torra böckerna kvarstod.

 

Efter att ha berättat en skapelsemyt som Rumi aldrig hört förut deklarerade Shams att lektionen var över, men Rumi hade frågor.

”Shams, du har inte avslöjat hur du fick böckerna att hålla sig torra i vattnet.”

Shams bara log och gick mot trädgårdsporten. Rumi följde efter.

”Har det att göra med de fyra elementen?” sade han.

Shams stannade och slöt ögonen.

”Hur förklarar man smaken av en druva?” sade han. ”Hur förklarar man det på riktigt? Människans språk är begränsat i sin förmåga. Vissa saker måste man uppleva själv.” 

Med det gick han därifrån, och Rumi stod kvar.

 

Rumi spenderade ytterligare en sömnlös natt i sängen. Shams hade visat sig vara annorlunda än han trott, och hans enkla uppsyn dolde hans tankedjup. Allt han sade hade en mystik över sig. En lockande mystik som fick Rumi att vilja gå djupare. Det var underhållande att lyssna på, vackert att föreställa sig och det gav honom ett lugn som bara böckerna tidigare kunnat ge. Samtidigt kunde hans poetiska svar vara frustrerande när de var oklara. Som när Rumi frågat om böckerna och vattnet. Vissa gömmer tomhet med utsmyckningar, tänkte han, och låg vaken tills småfåglarna började kvittra och ljuset närmade sig.

 

Rumi somnade sent och vaknade inte förrän solen stod högt på himlen. Han åt en snabb frukost i pation och satte sig sedan i skuggan av en trädgårdspalm. För första gången i sitt liv försökte han meditera.

”Stör jag?” sade Shams.

Rumi öppnade ögonen och reste sig sakta upp. Han retade sig lite över att bli störd.

”Du sa att de kallar dig fågeln, eftersom du reser ofta, som fåglarna… Du har rest över hela världen, visst?”

”Jag kallas fågeln, men reser i människornas värld.”

 

Rumi nickade.

”Berätta för mig om den världen.”

 

 

Alaeddin

 

 

 

 

 

Precis när Alaeddin var säker på att han skulle träffa vattenmelonen fick han syn på Shams, eller "fågeln" som han kallade sig själv. Han blev distraherad och pilen missade sitt mål igen. En gammal tiggare som slunkit in från gatan, tänkte han. Irriterad slängde han pilbågen i marken och gick därifrån. Han tänkte försöka igen nästa dag. Men nästa dag var Shams där igen, med sina smutsiga kläder och fattiga uppsyn. Liksom nästa dag, och nästa.

 

Alaeddin hade aldrig kunnat föreställa sig det, men gradvis blev Shams en del av familjen. Han och Rumi spenderade hela dagar i trädgården, där Shams ritade i sanden och gestikulerade mot himlen. För var dag som gick läste Rumi lite mindre i sina böcker, och lyssnade lite mer på Shams. Såg man den ene mannen förväntade man sig att se den andre. 

 

En varm sommarkväll följde Alaeddin med sina äldre bröder på jakt. Det var hans första jaktutflykt, och han var nervös. Han hade sett fram emot det, men nu behövde han visa att han kunde träffa något också. Hans bröder tog honom till den uttorkade floden. Där gömde de sig i buskarna och väntade. Även om den långa torkan hade strypt floden så fanns det många fåglar och vilddjur i området.

 

Alaeddins bröder träffade fågel efter fågel, medan han själv förgäves släppte iväg sina vilsna pilar med sin trötta arm. En gång träffade han nästan en get och blev utskälld av en herde. Precis när han kände sig som värst sköt han en pil som träffade en duva rätt i bröstet. Fågeln föll död ner på marken, och Alaeddin bara stirrade.

 

På vägen hem kände han sig större än någonsin. Äntligen var han en riktig man. Så djupt i sitt dagdrömmande var han att han inte hörde vad bröderna snackade om, och hemma märkte han inte ens att Shams stod och undervisade Rumi. Alaeddin hade tagit första steget i sin erövrarbana, likt seldjukernas kung eller Alexander den Store. En pil skulle växa till en armé, och armén skulle tåga in i historieböckerna som besegraren av tartarerna och deras blodtörstige Khan. Han skulle befria alla de stora städerna, från Damaskus till Samarkand. Han behövde bara öva lite mer på sitt skytte.

 

I köket visade han upp duvan för sin mamma. Hon tog den och gav den åt en tjänare.

”Grilla den med honungsmarinad”, sade hon.

Alaeddin var inte beredd.

”Vänta!” sade han och sträckte sig efter duvan. ”Jag har ju inte visat den för pappa än.”

Hans mamma lade en hand på hans axel.

”Din pappa är med sin vän”, sade hon och suckade. ”Och maten måste bli färdig snart.”

Alaeddin lämnade köket. Han kände sig sårad och ville vara ensam.

 

Golvet i matsalen var täckt av röda mattor med vackra mönster, och familjen satt på kuddar i mitten runt ett lågt träbord. Tjänarna dukade fram den ena rätten efter den andra. Först en urgröpt vattenmelon, fylld med äpplen och druvor och dadlar. Sedan fat med grillade honungsduvor, vilket fick Alaeddin att undra vilken som var hans. Sist kom två fat med fisk och vitlökssås, tillsammans med en stor skål med kryddat ris.

 

Rumi gav klartecken, ”i Guds den Barmhärtiges namn”, och de började äta. Han satt bredvid Shams, som tycktes fortsätta undervisa var han än var. Vid matbordet pratade han om allt från måncykeln till dess effekt på matsmältningen.


”För att leva ett nyttigt liv”, sade han med dadlar i munnen, ”måste man äta från alla de fyra världarna.”

”Först himlen.” Han slet åt sig ett duvbröst så det droppade honung över bordet, och när han åt det blev även skägget klibbigt av marinaden.

”Sen landet…”

Han skopade upp en näve ris och hällde det i munnen.

”… och sist underjorden och havet.”

Med en skiva bröd tryckte han ihop det sista av vitlöksfisken.

”Endast så håller man sig frisk”, sade han.

Han rapade och torkade sig om munnen.

 

De blev färdiga ganska snabbt och tjänarna började plocka undan matresterna. Då protesterade Shams och sade att Rumi och hans familj själva borde plocka undan. Men tjänarna fortsatte. De hade instruktioner att inte lyssna på den gamle mannen. Alaeddin blev förvånad när hans mamma gick med tjänarna till köket. Det ansågs fint att stanna kvar vid bordet för att dricka kaffe. Han reste sig och följde efter, och fann sin mamma lutad mot väggen i köket. Hon viftade med en solfjäder.

 

”Den där lurendrejaren har förhäxat din far”, sade hon. ”Snart säger han åt honom att skänka bort allt vi äger.”

Hon slutade vifta med fjädern och föll ihop mot väggen så att den randades av hennes tårar.

”Kanske skänker han allt åt Shams själv, så vi får tigga på gatorna, sjuka och smutsiga.” Hennes röst darrade. ”Så din pappa kan nå andlig renhet, precis som sin vän.”

Alaeddin grep tag i henne.

”Det kommer aldrig att hända, det har du ingen anledning att tro", sade han. "Och oavsett vilket så kommer detta inte att fortsätta länge till. Det lovar jag.”

 

Morgonen därpå övade Alaeddin bågskytte. En vattenmelon låg på en upphöjd bräda framför stenmuren. Alaeddin hade blivit bättre på att sikta, och en vattenmelon var lättare än en duva. Ändå hade han svårt att fokusera. Fyra pilar hade satt sig i stenväggen utan att ens rispa vattenmelonen. Han var för tankspridd. Hur kunde hans pappa låta sig påverkas av en man som Shams? En man utan skick, utan titlar, utan ärorikt förflutet. Kanske borde han tjuvlyssna på en av deras lektioner, tänkte Alaeddin.

 

Hans fokus återvände till vattenmelonen. Om ett par dagar skulle de på jakt igen, och tanken på att inte träffa en enda fågel gjorde honom nervös. Han spände bågen och siktade.

”Du kan träffa en flygande fågel, men inte en vattenmelon?”

Alaeddin lät bågen slappna och vände sig om. Där stod Shams och flinade.

”Man tror nästan att det var din bror som träffade duvan”, sade han, ”och inte du.”

Alaeddin spände näven. Nervositeten var borta och han kände sig stark nog att slita gubben i stycken.

”Vad vet du, gamle man? Du var inte där.”

Shams bara log.

”Jag vet att du träffade duvan. Dina bröder var ju vittnen.”

”Varför sa du att jag inte träffade duvan då?” sade Alaeddin.

”Jag ville bara reta din fåfänga.”

”Vad?”

”Du är för högspänd, pojk. Full av krigarens ande. Det är normalt för en ung man, men om du inte lär dig hantera det så kan olyckor hända.”

 

Alaeddin rätade på sig.

”En man som inte blir respekterad”, sade han, ”har rätt att försvara sin heder.”

”Sant, och den dumdristige kan försvara sin dumhet.”

”Vad?” Shams var som en hal fisk, och Alaeddin kände sig förvillad av hans ordval.

”Den dagen du växer upp”, sade Shams, ”då inser du att heder tillhör blott den gudfruktige, och inte den som drömmer om makt och erövring.”

Med det gick Shams sin väg och försvann bland trädgårdens träd och buskar.

 

Han hade sett en ny sida av Shams. Kanske var det denne man som hans far blivit tagen av. Det var mer förståeligt nu, om än lika olyckligt. Alaeddins tankar gick fram och tillbaka och försökte förstå vad som hänt och de ord som sagts. Trots känslan av förolämpning kände han en gnista av nyfikenhet inom sig. Kanske var det samma gnista som tänt eld i hans far och gjort honom förhäxad. Alaeddin fick påminna sig om vem Shams var; en trollkarl, en lurendrejare, ett ouppfostrat svin men också en mästare på att vilseleda. Nu hade han valt ut Alaeddin som nästa offer, och om han inte aktade sig skulle han snart vara förhäxad precis som sin far. Han vände sig om mot vattenmelonen, och med ett enda spänntag släppte han iväg pilen. Fruktkött sprätte i luften och stänkte rött på stenväggen.

 

 

Jalal al-Din Rumi

 

 

 

En natt kom regnet. Det var första gången efter den långa sommaren, och Rumi låg i sitt mörka sovrum och hörde regndropparnas smatter utanför. Efter att ha klätt sig och ätit frukost steg han ut i trädgården. Regnet hade lättat på sig och dropparna hade blivit mindre. Men allt var annorlunda en dag som denna. Trädstammarna var svarta av regn och himlen var grå. Fontänerna var fyllda till bredden med regnvatten och porlade mer än vanligt. Han tog ett djupt andetag. Shams sade att morgonluften var helande, fri från smutsen och allt damm som stöttes upp på dagen. Nu när regnet spolat jorden ren och fuktat den kändes allt friskt som källvatten. Rumi gick till den överfyllda fontänen och skvätte ut lite vatten. Han såg upp mot bergen. Det regnade alltid kraftigare uppe i bergsbyarna, och ibland spolades folk bort av vattenmassorna.

 

Han hörde ljudet av fotsteg, och vände sig om ivrig att ge Shams en kram. Men det var hans tre söner, beväpnade med spjut och båge.

”Far, ska du inte gå in”, sade den äldste. "Det regnar och är kyligt.”

Rumi skakade på huvudet.

”Var ska ni jaga?”

”I pinjeskogen", sade den äldste. "Vid den uttorkade floden.”

Rumi nickade. Han var stolt över sina söner och hur ordentliga de var. 

"Det är först i gryningen som hjortarna kommer fram", sade han. "Men nu är dagen långt framskriden.”

”Ingen fara”, sade Alaeddin när de skulle ge sig i väg. ”Där finns alltid fågel att jaga.”

Rumi vände sig mot fontänen.

”Se upp för störtfloden”, ropade han och slöt ögonen. ”Bergen har svällt av allt regnande.”

 

Rumi stod kvar länge och blundade med handen i fontänen. Det porlande vattnet fick honom att förlora tidsuppfattningen, och när han öppnade ögonen hade molntäcket spruckit något. Shams var sen, tänkte han. Det hade han aldrig varit förut. Kanske hade han plötsligt flyttat utan att säga något? Det var ju därför han kallades Fågeln. Tanken gjorde honom ledsen. Han visste inte ens var Shams hade bott i Konya, och hade ingen aning om var han kunde leta efter honom.

 

Han gick in i huset för att ta på sig varmare kläder. I matsalen träffade han på sin fru där hon satt och sydde.

”Vad gör du?”

”Syr en duk”, sade hon utan att titta upp.

Rumi kliade sig i huvet. Han visste att hon var missnöjd, men hon förstod inte. Inga av de andra förstod.

”Var är Shams?” frågade han.

Hon tittade upp på honom.

”Hur ska jag veta det? Jag vet inte ens var min make håller till nu för tiden.”

Rumi lämnade henne med sin duk. De kunde prata senare. Kanske kunde han hitta sina söner, kanske hade de fått syn på Shams.

 

Han lämnade huset och vandrade upp genom kullarna tills han nådde pinjeskogen. Den doftade av barr och kåda, och marken var mjuk, strödd med pinjekottar och getspillning. Han gick så ljudlöst han kunde för att inte skrämma bort vilddjuren.

 

Till slut kom han till den tomma flodfåran som slingrade sig nerför kullarna. Den var nu blöt och gyttjig, men floden hade fortfarande inte kommit tillbaka. Allt han såg var några getter som betade vid dess kant. Han gick vidare, men stoppades av ett rop.

”Rumi!”

Han stannade upp och såg sig omkring.

"Min vän!"

Det var Shams röst. Han sprang mot flodfåran och tittade ner. Där låg en skäggig man i gyttjan, med bröstet rött av blod. Rumi rusade ner och halkade i leran. Han ville så gärna finna Shams, men inte så här.

”Vad har hänt?” sade han och gick ner på knä vid sin väns sida.

Shams småskrattade, men skrattet övergick i en blodig hostning.

”Ser du inte, min Rumi”, sade han och log. ”Till slut misstogs jag för en fågel på riktigt.”

Rumi såg att en pil hade genomborrat hans rygg. Han kände sig illamående, men också chockad över att Shams verkade ta även detta med lugn.

”Gör det ont? Jag springer efter hjälp.”

Shams gjorde en åtbörd som för att lossa pilen.

”Smärta kommer och går. Men har min dag kommit, så har den.”

”Vad säger du?" Rumi kände hur hjärtat bultade. "Du ska leva, Shams. Jag springer efter en läkare!”

Shams skrattade, men en hostattack fick honom att tvärt sluta.

”Om du bara ska minnas en sak av allt det jag lärt dig”, sade han, ”minns då att söka sanningen.”

 

Rumi löpte genom terrängen så marken sprätte av barr och lera, och pinjeträden flög förbi. Han kände sig mer som en ung jägare än en domare. I Konya skulle ha han skämts över att bete sig på det viset. Men när han med blodsmak i munnen sprang in till läkarens hus och ropade efter hjälp så kände han bara kraft. På vägen tillbaka envisades läkaren med att färdas med häst och vagn, så de kunde inte ta samma genväg och Rumi blev allt oroligare. Det tog alldeles för lång tid.

 

När de kom till flodfåran frös Rumi till is. Flodfåran var full av brunt, forsande vatten med bråte från bergen. Rumi sprang längs med floden och skådade över vattenmassorna, men han såg bara getterna på andra sidan floden.

"Se upp!" ropade läkaren. "Det är halt!”

Rumi föll på knä i leran. 

”Det var här”, sade han och kände ögonen fyllas med tårar. ”Jag är säker på det.”

Världen kändes plötsligt som en osäker plats och han grävde ner sina fingrar i leran. Läkaren lade handen på Rumis axel.

”Störtflod”, sade läkaren. ”Det händer ibland.”

Rumi lade pannan mot marken och lät sina tårar blanda sig med floden.

 

När molnen försvunnit och solen gått ner, satte Rumi sig i trädgården och lyssnade på syrsorna. Han skulle sitta där tills solen återvände och syrsorna tystnade. Han andades in nattluften. Denna var lika ren som morgonluften, insåg han och tittade upp mot natthimlen. Stjärnorna lyste som guldkorn på en svart sidenduk. Samtidigt porlade fontänen som vanligt, varken starkare eller svagare. Kanske hade Shams överlevt flodvattnet, precis som böckerna i fontänen? Han tog en pinne från marken och med den skrev han i sanden:

 

”Du är inte en droppe i oceanen.

Du är hela oceanen i en droppe.”

 

 

Text: Henrik Bahari

 

Henrik Bahari, född i Lund 1992, bor sedan några år tillbaka i Spanien där han jobbat med turism och studerat spanska. Nu bor han i Málaga och studerar litterär gestaltning, samt övar på sin matlagning.

 

Urval ur Rumis stora verk finns att läsa i två volymer i tolkning av Astrid Ericson Bahari

 

Ljuvliga skratt

Den enhänte korgmakaren

 

Böckerna kan beställas hos Din bokhandlare eller lånas på bibliotek.


Danxia bränner upp Buddha: 3 sidor ur Tsai Chih Chungs tecknade serier

”Kunskapens motsats är inte ignorans eller okunskap utan övertygelser”

anonym tänkare

 

VAR INTE RÄDDA FÖR MÖRKRET!

 

Gör som Danxia!

 

Bränn en Buddha!

 
  
 
 
 
 Ur Zen talar
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Ur Zhuangzi talar : Naturens musik
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ur Sunzi talar : Krigskonsten
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Närmare 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
 
 
Zhuangzi talar : Naturens musik
Laozi talar : Den vises tystnad
Sunzi talar : Krigskonsten
Den dumma vålnaden
Zen talar
     
 
 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE


Denna slöja som döljer skogen

”Kunskapens motsats är inte ignorans eller okunskap utan övertygelser”

anonym tänkare

 

 

DENNA SLÖJA SOM DÖLJER SKOGEN

 

Houria Abdelouahed

 

 

Förvånas inte om han kysser dina lockar;
Vad kan en galning göra mer än att bita på sina bojor?

Rumi

 

 

Inför Antigone som febrilt kämpar för att begrava sin bror skriver Pierre Vernant följande: ”Den som med egen vilja har burit ett namn och ägt ett ansikte förtjänar att högtidligt begravas.”

 

Namn och ansikte finns alltså redan sammanflätade på djupet, som symboler. Och Jean-Pierre Vernant fortsätter: ”Namnet och ansiktet är det som utgör en persons identitet.”(1) Om namnet befäster människans öde som dödlig, är ansiktet, seende synligt, det som gör att hon uppfattar sig själv i den andras blick, att se där sin egen återspegling, avskild. En jämförelse mellan den latinska etymologin (vultus, us), den grekiska (prosapon) och den arabiska (wajh, jfr muwájaha, att bemöta) erinrar om denna ”växelverkande sammanflätning” mellan att se och att bli sedd (M. Merleau-Ponty). Det är i mötet, ansikte mot ansikte, som människan kan se sig själv.(2)

 

Den nya förvirringen i den arabisk-muslimska kulturen, genom det problematiska begreppet hijáb (översatt som ”slöja”), har att göra med denna växelverkande sammanflätning. Slöjan har upplöst ömsesidigheten mellan den seende och det sedda, eftersom den seende (kvinnan) blir osynlig. Den mobiliserar en mångfald inlägg och överläggningar: teologiska, sociala, psykoanalytiska, politiska, juridiska…

 

 

Förvirringens omfång

 

Ordet al-hijáb (som översätts med slöja) används inte i Koranen som synonym till kvinnlig klädsel. Den figurerar som metafor, ”tills solen dolde sig i en slöja” (Kor. 38:32, 41:5; 17:45), eller som en dragen linje som skiljer paradiset från Gehenna (3) – en linje som enligt Ibn Arabi hör till cálam al-khayál, föreställningsvärlden, le monde imaginal i Henry Corbins översättning – slöjan figurerar också som skiljelinjen mellan motsatsen mänsklig/gudomlig, ett tecken på ett genomgripande annatskap (4) och slutligen, för att ange den förbjudna visionen av det gudomliga i det hinsides (där adjektivet mahjúbún, ”beslöjade”, används).(5)

 

Som konkret begrepp förekommer hijáb två gånger för att ange en skärm, en förlåt. I sura 19, skyler den Maria, när hon måste dra sig undan sina anhöriga [för att föda Jesus] (6) och i sura 33, för att inte profetens hustrur ska behöva blandas med besökarna: ”Och då I bedjen dem om någon sak, så bedjen dem bakom ett förhänge! (hijáb). Detta är rättast både för edra och för deras hjärtan…” (Kor. 33-53, Zettersténs övers. utom där annat anges, Ö.a.).

 

I den andra suran som nämns ovan är hijaben inte längre en symbol för andlighet, som i den första där kvinnan överskrider det jordiska i den gudomliga kärlekens akt. Istället används versen i sura 33 för att ange gränserna för profetens privatliv. Den store kommentatorn och exegeten Tabarí (800-talet) ger följande tolkning: ”För att fira sitt giftermål med Zaynab, som var känd för sin stora skönhet, bjöd profeten några vänner till sig. Men dessa dröjde med att ge sig iväg efter måltiden och hindrade därmed profeten från att gå in till sin nya brud. Uttråkad, var han tvungen att vänta tills den siste gästen hade gett sig av innan han strikt förkunnade: ”Det är en hijáb (förlåt) mellan er och mig.” Begreppet här förhåller sig intimt till lustens och sexualitetens domän. En annan version berättar om en händelse som ägde rum under en måltid då en av de inbjudna råkade röra med handen vid Aishas hand, profetens unga hustru. I båda berättelserna är det profetens hustrur som utgör ämnet för Koranens intresse: ”I profetens hustrur, I ären ej som andra kvinnor…”. Och Koranen fortsätter: ”Stannen i edra hem och smycken eder ej med den forna okunnighetstidens smycken (al-jáhiliyya al-úlá)”.(7) Kvinnor, förklarar Tabarí, måste avstå från alla sorters förförelser för att inte väcka männens lust. Därför detta föreläggande som översätts med: ”och smycken eder ej (walá tabarrajna).”

 

Termen tabarruj (varav walá tabarrajna, översatt med ” smycken eder ej”) antas i de olika översättningarna vara synonymt med en komprometterande, ytterst förförisk utstyrsel. Ordet är i själva verket synonymt med tabakhtur, det vill säga en höftvaggande gång. Beträffande uttrycket ”den forna okunnighetstiden” (hedendomen, al-jáhiliyya al-úlá) förklaras den av Tabarí vara en ogripbar tid, en epok som går förlorad i det förflutnas dimmor vars konturer inte kan urskiljas, mer mytiska än historiska.

 

Vår tids teologer kopplar ihop denna vers som riktar sig exklusivt till profetens hustrur med en annan som begär av de troende kvinnorna att ”de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder…”, (Kor. 24:31).(8) Texten påbjuder kvinnan att vika ner al-khimár (slöjan) över al-juyúb, (öppningarna, springorna). Handlar det om könets och bakdelens springor (varav användningen av pluralis juyúb), eller bara öppningen mellan brösten? Och vad innebär föreläggandet att ”ej visa sina behag undantagandes vad som alltid är synligt därav!”? Handlar det om kroppens skönhet, de kvinnliga attiraljerna eller klädseln? Den store teologen al-Rází (1200-talet), som annars råder kvinnan att anpassa sin klädsel till sin syssla och ta hänsyn till geografin och klimatet, påminner oss också om att klädseln kan vara en förförisk del av attiraljen, så som den sjunde suran vittnar om.(9)

 

 

Komplexiteter

 

Vid närmare granskning av Texten, stöter vi snabbt på motsägelser som är omöjliga att undgå, och som leder till närmast dödlägen. Exegeterna fastställer att versen (24:31) riktar sig bara till de fria kvinnorna, inte till slavinnor (jawárí) som, i egenskap av objekt som kan säljas och köpas, säger Rází, kräver att man kan bese och känna på/inspektera deras kroppar. Slavinnan är nödgad att visa upp det som den fria kvinnan föreläggs att dölja. Klädseln hjälper också till att skilja mellan en muslimska och en dhimmiyya, den kvinna som måste betala en skatt för att få behålla sin religion. (Mask. dhimmí, enbart ”Bokens folk” har detta ”privilegium”, alltså kristna, judar och mandeer, Ö.a.). På så sätt blir slöjan ett tecken på diskrimination. Genom att följa denna logik, är det klädseln som gör munken. ”Säg mig hur du klär dig, och jag ska säga dig om du är fri eller slav, muslim eller otrogen”. Och om vi godkänner de laglärdas tolkning av versen, måste vi godkänna också slaveriet samt rätten att hägna in ”fria” kvinnor i slutna rum där hela deras liv begränsas till moderskap och hushållsbestyr.

 

Fortsättningen på versen är ännu mer problematisk: ”… och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder (…) eller sina kvinnor eller de slavar, över vilka de råda, eller sådana stackare till män, som ej hava något sinne därför, eller barn, som ej förstå sig på kvinnors nakenhet.”(10) Oavsett det faktum att kliniska och antropologiska uppgifter bekräftar att kroppen kan vara källa till upphetsning för pojkar som inte nått puberteten (11) och trots den väl synliga asymmetrin (mannen får njuta av slavinnan och tjänstekvinnan, má malakat al-yamín, medan kvinnan inte får njuta av den manliga slaven), ja oavsett allt det slås vi av hur manliga slavar i exegeternas kommentarer presenteras som blottade på känslor, utan affekter, emotioner, lustar eller ens mänsklighet. Tillståndet som slav gjorde helt enkelt att mannen förlorade sin affektiva och subjektiva förmåga, om man ska tro källorna. Men känner inte våra exegeter till att det är det förbjudna som skapar begäret? Är de så pass okunniga om Historien och om den förislamiska poesin där Antaras gestalt,(12) den svarta slaven som räddade sin stam undan vanära och vann dess aktning, lyckas med att sublimera sin kärlek till den förbjudna (läs ”vita, fria”) kvinnan och säkra sin sociala ställning i ett förislamiskt slavhandlande Arabien? Hur kommer det sig att förmågan till att hysa begär förvägrades den manliga slaven efter islams uppkomst, medan överskridandet av slaveriets och degraderingens villkor genom poesin varit tillåten eller åtminstone möjlig under förislam, som trots det betraktas som en ociviliserad hednisk tid, full av obskurantism och okunnighet?

 

Dessa motsägelser hör inte bara till det förflutna utan håller i sig än idag, vilket shejk Qaradawís enorma framgång på Jaziras tevekanal vittnar om, han som betraktas som en modern och upplyst lärd och vars skrifter (Ökändhetens och skrytsamhetens klädsel, Hur man tunnar ögonbrynen …) (13) har föga att avundas en Tertullianus eller Sankt Paulus när han skriver att ”kvinnan skall tiga i församlingen”. I kapitlet som fått rubriken ”Visdomen med att tillåta polygami”, förklarar Qaradawí att ”islam, som är Guds slutgiltiga ord med vilket Han avslutade de andra profetiska missionerna, tillhandahöll en universell lagstiftning.” Och han fortsätter: ”Bland manfolket finns det de som är så ivriga att fortplanta sig, men som har fått en frigid eller sjuk kvinna till hustru, eller en som har för långa mensperioder eller andra anomalier, medan mannen inte kan stå ut längre tider utan kvinnor. Har inte han i det fallet rätt att äkta en andra kvinna?” Man kan genmäla: ”Men om sexualitetens enda syfte är fortplantning, varför ta en andra hustru i fall den första är frigid, eftersom frigiditet inte står i vägen för moderskap?” Men ”just därför är det i samhällets och själva kvinnornas intresse att kvinnorna får medhustrur snarare än att förbli gamla fröknar hela livet, fråntagna nöjet av det äktenskapliga livet”, avslutar han.

 

Man måste alltså, enligt Qaradawí, bejaka polygamin om unga flickor inte vill förbli ogifta fröknar resten av livet eller om kvinnan inte vill finna sig i att vara frånskild (mutallaqa eller táliq).(14) Ordet (mutallaqa eller táliq) är en del av djurlivets vokabulär. Det används om ett kamelsto, som befrias från sitt tjuder och lämnas att ströva fritt för att beta var det vill. Genom att referera till djurlivet och betesvandringen, får bilden en att tänka på den infantila sexualitetens mest primitiva fas: den orala. På så sätt har al-mutallaqa att göra med den primitiva personlighetsutvecklande drift som föröder allt i sin väg i avsaknad av… ett överjag.

 

Ordet al-Burqa, som ofta återkommer i debatten kring slöjan, tillhör också djurlivets vokabulär. På arabiska al-burquc eller al-burqac är en term som är ”vida känd och som används i samband med dawáb liksom med nomadernas kvinnor”, enligt Ibn Manzúr.(15) Ordet dawáb (plur. av dábba) används för riddjuren, men också för kräl- och arbetsdjuren. Ordet anger även hästens nos samt två bräscher (kharqán) som kvinnor lägger över sina ansikten och som ska föreställa ögon.(16) Al-mubarqaca är också al-shát (lammet), enligt lexikonet. Tolkad som lamm eller kamelsto eller t.o.m. som kräldjur, har hon en benägenhet att bli tygellös. Härav:

 

”Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen.” (Kor. 4:34) [Bernströms översättning, Koranens budskap. Zetterstén översätter ”illvilja” med ”uppstudsighet”. Ö.a.]

 

Det handlar dock inte alls om vare sig ”illvilja” eller ”uppstudsighet” [eller som i andra översättningar ”trolöshet”] utan om nushúz. Exegeter är överens om att denna term antyder känslan att vara överlägsen, ”de känner sig överlägsna sina män”, (isticlá’ calá azwájihinna), som både Tabarí och Rází skriver. Exegeterna graderar denna straffets systematisering efter en skala: först, varna dem, innan man stänger in dem i deras rum, sedan agar man dem om de envisas med att vara olydiga. Men olydiga mot vad? Gud och deras äkta män, svarar Tabarí.

 

Ju mer vi fördjupar oss i kommentarerna möts vi av ett häpnadsväckande försvar för konsten att ”kvantifiera lidandet” (M. Foucault). Det finns regler för bestraffningen. Man slår med en miswak, en smal trädgren, man riktar inte slagen mot ansiktet, ty där sitter majmac al-mahásin, skönhetens säte. Men det som verkade vilja uttrycka en viss medkänsla visar sig vara en grym bekräftelse på maktens rätt och dess inneboende överlägsenhet. Mannen, i denna straffets systematisering, kan tillåta sig att utsätta kvinnan för ”den värsta förnedringen”, nämligen att bestiga henne i en talande och absolut tystnad. Och Tabarí fortsätter att upplysa oss: ”Att framhärda i att inte adressera henne och samtidigt ta henne i besittning är hårdast för henne (wa dhálika ashaddu calayha)”. Eller också överger mannen henne och vägrar dela hennes säng tills hon återvänder (underkuvad) till honom och gör det han önskar (hattá tarjica ilá má yuhibb), eller så skriver också Tabarí, ”tills hon visar respekt för det gudomliga imperativet att underkasta sig det som är er rättighet”(17) (det handlar om de giftas rätt till samlag). Att visa respekt för mannen blir därmed en religiös plikt och den gudomliga lagen blandas ihop med mannens.

 

Att finna en skala att anpassa straffen efter gör kvinnans kropp till huvudperson i denna ”straffets semioteknik”(18). Antingen bestraffad eller övergiven, hjälplös som en lidande erogen kropp eller genomkorsad av lustan och kallet efter den andre som inte svarar, betraktas hon som förnedringens gisslan. På så sätt är det som såg ut som en ”rimlig estetik” i själva verket en oerhörd våldshandling. Kroppen är fånge i maktens meandrar, den ”förhärligar sig själv och förstärks av sina fysiska manifestationer”.(19) Straffsystemet måste därför placeras inom en viss politisk ekonomi som betvingar den kvinnliga kroppen och utsätter den för ett ”oförtövat våld”, fysiskt som psykiskt.

 

Från de exegeter som levde under islams första sekler till vår tids fuqahá’ (laglärda) har kvinnans kropp betraktats antingen som produktiv (moderskap), eller underkuvad (och båda samtidigt). Maken som gör sig till domare över sin kvinnas själ har rätt att med gudomligt dekret bestraffa henne. Då blir att bestraffa en suverän rätt som transformerar makten till ”övermakt” (M. Foucault), och rättvisan riskerar att utplånas inför godtycklighetens vågspel.

 

I kapitlet som handlar om det straff som ska tilldelas kvinnorna återger Tabarí följande berättelse: ”En man slog sin kvinna i ansiktet och hon gick till profeten för att kräva rättvisa. Denne skulle till att hämnas den oförrätt hon utsatts för när Ängeln uppenbarade sig med versen: ’Men brådska ej med Koranen, förrän uppenbarelsen varder färdig…’.(20) Denna vers har nu inget alls att göra med kvinnorna utan med förhastade svar som profeten hade delgivit judarna som sökte testa hans kunskaper. Vilket leder till nästa vers: ” Säg: ’Herre, öka min kunskap!’ ”(21)

 

När det gäller kvinnorna skyndar sig kommentatorerna att ställa det gudomliga på den maskulina principens sida. Deras talkonster om paradiset och det som utlovas männen i det hinsides är, som sådana, exemplariska. Det sexuella blir till en orgie som aldrig tar slut och skänker en gränslös njutning åt mannen. Men mannens virilitet, utmålad som fullkomlig inför en oändlig kortege av hurier, komprometterar själva den sexuella njutningens idé, eftersom könslivet i denna fantasivärld förblir ständigt förstockat, smärtsamt, beständigt besatt och utan möjlighet till avlastning.(22) Suyútí utmålar i sina kommentarer en penis som aldrig vilar och som gör av paradisets invånare en bror till Uranus. Om vissa verser framkallar en viss primitiv sensualitet (flod av mjölk och honung…) och inställelsen av alla förbud (”unga ephebi”, [tonåriga pojkar]), så har exegeterna å sin sida spätt på idén om mer än en sorts njutning. Det sexuella blir då en del av det diskursiva och berikas av ett helt nät av utläggningar inom religion, teologi, juridik… Det stiliseras, det berättas och det blir huvudattraktionen för spekulationer som har till syfte att begrunda och artikulera dess många exempel.

 

Paradisbilden av en oändlig maskulin njutning finner genklang i ett språk som uppvisar en extraordinär semantisk rikedom, men som dessvärre förblir fånge i ett samhälle ännu styrt av en arkaisk uppfattning om livet och samhället. Ordet för jungfru ”cadhrá”, till exempel, betecknar bara den unga flickan. Det har ingen maskulin motsvarighet, som om mannen vore subtraherat från allt tillblivande, all evolution och all historisering. Man föds till en man, man blir inte det. Lystenheten tävlar, sålunda, om den plats som reserverats kvinnorna i den muslimska föreställningsvärlden. Kvinnan förblir en kropp, besatt av mannen när mannen så önskar, eller upptagen med de hushållsfunktioner som hör detta livet till. Hur är det med hennes egen njutning? Hur kommer hon att få sin belöning? En slöja sänks över hennes sexualitet. Hennes öde är därmed tillslutet: lydnad härnere och kyskhet i livet efter detta. Sådan är hennes lott.

 

 

Det oroväckande i ett ansikte (som också är ett) kön

 

Genom att blanda ihop anletsdrag med monstruositet bär Gorgonen döden i sin blick. Den förstenar vem som än vågar se henne framifrån. Hur kan vi då se det vars åsyn vi inte kan utstå utan att riskera att bli förstenade? Tack vare Atenas sköld, som låter Perséus se Medusa, inte som hon är i verkligheten, utan som en avbild, lyckas han halshugga Gorgonen utan att direkt lägga ögonen på henne.

 

Att halshugga, kom Freud att säga, är att kastrera. Därav blir ”skräcken inför Medusan en skräck för kastrering”.(23) Och Ferenczi tillägger: ”Medusans huvud, som den skräckinjagande symbolen för kvinnans genitala område, vars särdrag har förflyttats från nedan till ovan”.(24) Medusans huvud ersätter den avbild man gör av moderns genitala organ.

 

Är det för att hindra att mannen förstenas, som kvinnan måste beslöja sitt hår? Men slöjan handlar om mer än kvinnans sociala träldom, den avtecknar hennes anpassning till mannens uppfattning om den kvinnliga kroppen, som är nära lierad med hans arkaiska ångest. Berättelsen som historiograferna berättar för oss är mönstergill: När man försökte utplåna resterna efter den förislamiska periodens modergudinnor stötte Profetens utsända för det ändamålet på svårigheter: de fick försöka flera gånger innan de lyckades, så hotfulla och monstruösa statyerna var. Där fanns ”en abessinsk kvinna med rufsigt hår, som höll sig om axlarna med händerna och gnisslade med tänderna.”(25) Graierna (Gorgonernas tre systrar) bildar visserligen en oroväckande trio: gamla juvenila häxor med en enda tand och ett enda öga för alla tre, som ständigt överförs från det ena ansiktet till det andra. Ett ansikte som alltid är öppet, alltid liggande i bakhåll, och som motsvarar Argos hundra ögon, vilka gör det möjligt att se åt alla håll samtidigt.

 

Svart rufsigt hår och tandagnisslande, en slukare av allt som kommer i kontakt med den, och med en skräckinjagande blick. Monstruositet, oral kannibalism, förskräcklig och grotesk anblick, är inte det själva det arkaiskas avbild? Denna låter sig emellertid inte reduceras till ”den civiliserade horisontens avlägsna trakter” men till det som, alltid och överallt, sliter människan från sitt liv och från sig själv (…) för att slänga henne ner mot bottnen, i kaosets förvirring och hämsko.”(26)

 

Freud skriver: ”Förutom att uppfatta den yttre världens modifikationer, viktiga för livets bevarande, uppfattar ögonen också tingens egenskaper, deras dragningskraft, genom vilka dessa ting upphöjs till rangen av älskade objekt...”(27) Härav blir synorganet en samlingsplats för ångest.(28) Myterna, drömmarna och fantasierna har lärt oss att ångesten över att förlora synen är ett substitut för ångesten över att bli kastrerad. Freud jämför kastreringsångesten med det oroande främlingskapet (Unheimlich). ”Heimlich är ett ord vars betydelse utvecklas i riktning mot en viss ambivalens, tills det till slut sammanfaller med sin motsats, unheimlich”, det vill säga denna ”särskilda variant av det skräckinjagande som går tillbaka till det som varit känt sedan länge, varit bekant sedan länge”.(29) Det bekanta och familjära som borde ha förblivit dolt. Unheimlich skulle i så fall vara det som borde ha hållits i skuggan, men som trädde fram i ljuset. Det är då som synen sammankopplas med kastreringsfantasmens ångestgivande genljud.

 

Eftersom ögat inte enbart är ett organ för självbevarelse, utan också bär på den erotiska driftens kraft, vore det bättre att beslöja än att förlora synen, d.v.s. om man vill undvika Lagens öga-mot-öga. 

 

 

Kvinna, det ädlaste av alla ord

 

Slöjan och kvinnligheten är ett ledmotiv i den mystiska litteraturen. Tvärtom teologernas vision, tillhör paradiset i den mystiska texten ”intelligenserna”, där själen kan uppleva föreningen utan slöja.(31) I en omskakning av gränserna mellan mänsklig och gudomlig, talar mystiken för det möjliga med en direkt, omtumlande och njutbar erfarenhet av det gudomliga. Fusionen med det Ena beskrivs i termer av visioner. ”Han behöver aldrig bjudas in, där Han för evigt är närvarande” eller ”Din bild som gick förbi, har bosatt sig i mina ögon. Hon väljer mina ögon till hemland.”(32) Och ”Bli en blick, Bli en blick, Bli en blick.(33)

 

En av parablerna i Mantic uttair (34) använder spegel-motivet för att mildra effekterna av den gudomliga praktens vision. Men mystikern är den som offrar sig inte för utan i det objekt han åtrår. Upptänd som fjärilen när den förenar sig med ljusets flamma, tar han med sig sin förenings hemlighet och förblir därmed omgärdad av den … för alltid.

 

För vissa mystiker, som al-Ansárí, kan slöjan falla av,(35) men den förblir för evigt sluten hos andra, som i vissa passager hos Ibn Arabi. Ty själva orden är slöjor, likaså bokstäverna. Vad gäller jaget (eller egot), är det den ogenomträngligaste av alla slöjor (akthafu al-hujub al-hissiyya).(36)

 

Det är i denna kontext av spegel/bild som kvinnans öde kommer fram i den mystiska litteraturen. Hon lånar sina drag till det gudomliga. Layla, vacker och älskad, en evig gäst i mystikerns gästabud. I hjärtat på denna mystiska korpus är det inte bilden av sonen som reflekterar det gudomliga som gäller längre, utan bilden av kvinnan. Med Ibn Arabis ord: ”Det kvinnliga är det som får världen att kretsa runt”, att begrunda Gud i kvinnan är fullt möjligt och rekommendabelt.(37)

 

 

Behovet av en konstruktion

 

 

”Förhållandet av varje diskurs till döden gör den förra möjlig”, skriver M. de Certeau.(38) Men våra teologer nöjer sig inte med att förneka de Mänskliga rättigheternas charta och de medborgerliga principerna därför att dessa framföddes i Väst, utan ser dessutom till att skapa en dikotomi inom den stora arabisk-muslimska korpusen, som förtiger när den inte förbjuder mystiken, poesin och filosofin… Deras dom över den tänkande människan leder till en regression, aldrig tidigare skådad, i civilisationernas historia. Genom att hela tiden svänga med identitetens fanor motarbetar de all samtida bearbetning av det förflutna i skrift och tillintetgör därmed alla möjligheter till öppning mot en gemensam framtid med andra. Att bearbeta källan kräver att man har viss distans. Identiteten är en konstruktion, aldrig fullbordad, alltid tillkommande, transformerad av det främmandes prövning. Våra fuqahá’, våra laglärda, vid början av det tredje millenniet, har fullt upp med att multiplicera sina fatwor över demonen som ständigt hemsöker människan. Men demonen är bara en projektion av denna obskyra del inom oss själva. Och detta våld mot kvinnorna säger en hel del om hur lite vi bejakar den Andre inom oss, och om förnekelsen av den kvinnliga andelen, som förblir ogenomskinlig och enigmatisk, i männens hjärta. Våldet tillkommer när människan misslyckats med att överskrida och upphöja sig själv, ”med att försäkra sig om en sann förening” (med René Nellis ord).

 

”Älskarens hjärta alltigenom rosendoftande”, sjöng Rumi.

 

Men för våra laglärda har kärleken övergivit världen, liksom varje anslag till sublimering och skapande. Det är som om världen helt igenom vore gjord av taggar.

 

Text: Houria Abdelouahed

 

Översättning från franska: Hesham Bahari

 

Houria Abdelouahed är fransk-marockansk psykoanalytiker, författare och översättare. Hon undervisar vid Parisuniversitetet och har bl.a. översatt Adonis stora trilogi "Boken" till franska. Aktuell på svenska som medförfattare till "Våld och islam".

 

 

NOTER

Vill Du läsa noterna till denna essä? Mejla oss en rad till alhambra@alhambra.se så skickar vi dem utan kostnad!

 


Elden är hans boning: Ingemar Leckius förord till Adonis "Sånger av Mihyar från Damaskus"

 

"Sånger av Mihyar från Damaskus"

 av ADONIS

 

 
 
 
 

ELDEN ÄR HANS BONING

 

av Ingemar Leckius

 

 

Libanon har mer än de flesta länder blivit en sinnebild för vår tids tragiska sönderslitenhet, en hatets arena, en ständigt skiftande stridsscen för olika religiösa och politiska makter. För inte så länge sedan avtecknade sig landets motsättningar dock i ett annat, mer gynnsamt ljus. Då kunde Libanon tvärtom framstå som en kulturernas korsväg, en utvald mötesplats mellan öst och väst, gammalt och nytt.

 

Från Libanon kommer poeten Ali Esber, mer känd under pseudonymen Adonis (namnet har blivit internationellt känt med franskt uttal: Adoníss), en av arabvärldens märkligaste diktare. Han är präglad av Mellersta Österns oro och uppbrottsstämningar, är på en gång arvtagare till den klassiska kulturen och revoltör mot den sekellånga stagnationen. Med sin visionära hetta är han något av en arabisk Rimbaud.

 

Adonis härstammar egentligen från Syrien, där han föddes 1930 i en alawitisk familj i den fattiga bergsbyn Qassabin. Legenden förtäljer att landets president en gång passerade denna avkrok, varvid den 14-årige Ali Esber läste upp en egen högstämd dikt för honom, vilket gjorde så starkt intryck på den celebre gästen att han beslöt att bekosta pojkens utbildning. Från den obemärkta byn, där han vallat får och gått i koranskola, tog Ali Esber ett hisnande kliv in i en annan värld och en annan tid, till läroverksstudier i staden Latakia och så småningom universitetsstudier i Damaskus.

 

Studiemödorna ägnades filosofi och litteratur. Adonis blev en eminent kännare av traditionell arabisk poesi, framför allt den lysande epoken i abbasidernas Bagdad, i vars skugga alla sentida diktare dväljs; sin förtrogenhet har han dokumenterat både i en stor antologi och i flera kritiska verk. Men han uppreste sig mot den efterföljande förfallsperioden, då förkonstling och klichéer tog överhanden, då dikterna vimlade av gasellernas horn och antilopernas ögon, då qasidans ändlösa rimkedjor blev till förgyllda bojor. Det kom ett ögonblick då han måste spränga de förkalkade formerna, göra sig urarva.

 

Även om det finns klassiska ekon i en del av Adonis dikter, t ex av versmåttet al-mutadarak, föredrar han tveklöst den mer dynamiska fria versen. Den mest rebelliska formen blir för honom prosadikten, som är ”ett språng över alla barriärer”.

 

Den gamla, rigoröst bundna versformen kom för Adonis också att spegla det petrifierade, förtryckande samhället. Jämsides med sitt poetiska uppror ägnade han sig åt politisk agitation, därtill inspirerad av den 1949 avrättade Antun Saada, grundaren av Syriska Nationella Partiet. Själv blev han internerad i militärfängelset i Qunaitra 1955-56. Straffet var ett tecken på att Adonis, trots sin upphöjelse ur folkets ringhet, hade förblivit okorrumperad och trogen sitt ursprung.

 

 

 
Adonis med sina döttrar, Arwad och Ninar, på 1980-talet
 

 

”Mitt folk har dött som eldar dör — utan spår”, heter det i en tidig dikt. Elden har i hög grad blivit Adonis poetiska element, på en gång skrämmande och lockande med sin förhärjande och förvandlande kraft. Till hans mytiska favoritgestalter hör Fågel Fenix, undergångens och pånyttfödelsens symbol. Här är början av ”Uppståndelse och aska”, en central diktsvit i samlingen Papper i vinden (1958), tolkad av Sigrid Kahle:

 

Jag drömmer att jag håller ett brinnande kol i min hand

det har burits hit på en fågelvinge
från äventyrens horisonter
Det luktar brandrök från Karthagos undergång
kanske Tyros har brandmärkt det och kanske en kvinna
vars långa hår virades till skeppstågor

 

Jag drömmer att mina läppar är ett brinnande kol
Myrrans starka doft för mig på vingar till landet
som är och icke är, till solaltaret i Baalbek
Det sägs att en fågel där, berusad av dödslängtan
i namnet av en ny morgon och ett nytt liv
förbränner sig själv
och ur dess aska flammar solen upp
och nya horisonter

 

Ännu en mytisk ledtråd hittar man i poetens täcknamn. Adonis, som ju hos oss mest är en speglosa för en bildskön yngling, väcker i Orienten andra och djupare associationer. Den som via Eliots Det öde landet finner vägen till Frazers Den gyllene grenen får en förklaring. Adonis, som också hette Tammuz, dyrkades som växtlighetens gud av de semitiska folken i Syrien före grekernas tid. Han sargades till döds av ett vildsvin vid den flod som bar hans namn och dömdes att leva halva året i underjorden, men han återuppstår varje vår och färgar ängarnas anemoner röda, ja själva Medelhavet rött.

 

För en grupp unga poeter i Syrien, Libanon och Irak var detta något av en revolutionär myt, som förebådade en pånyttfödelse i arabernas ”öde land”. För Adonis egen del utgjorde valet av namn också en frigörelseakt, ett steg ut ur den slutna islamiska världen, en strävan att ”skriva in själva den arabiska traditionen i den universella kulturen”, som han uttryckte saken i en intervju i Le Monde för några år sedan.

 

En stor öppenhet kännetecknade också tidskriften Shi’r (Poesi), som Adonis tillsammans med Yusuf al-Khal grundade 1957, då han hade gått i landsflykt i Libanon. Shi’r — och i ännu högre grad efterföljaren Mawaqif (Ståndpunkter), som Adonis ensam startade tio år senare — blev de ojämförligt viktigaste och mest oberoende organen för de moderna diktarna, inte bara i Libanon utan i hela arabvärlden.

 

Adonis var eldsjälen i den nya poesin, en ivrig förmedlare av oväntade möten. Han tolkade själv Rilke, Pasternak och Saint-John Perse till arabiska, men har på senare år också verkat i motsatt riktning, föreläst om arabisk poetik på Collège de France 1984 och nyligen till franska översatt al-Ma’arri, den blinde syriske diktaren från 1000-talet. Det är som om han höll hela kulturens vindros i sin hand.

 

 
 
Adonis med den franske poeten Jacques Prévert i Paris 1960.
 

 

Frändskapen med den märkligt frisinnade, på en gång skeptiske och fromme mästaren från Ma’arra är betecknande. Adonis, som har kallat sig själv en ”hednisk mystiker”, rör sig med sublim frihet i Mellersta Österns alla religiösa gränstrakter. I ”Uppståndelse och aska” kunde han anspela på kallelsevisionen hos Jesaja, men den legendariska Fågel Fenix identifieras i samma svit också med ”ljusflamman” Kristus, som har ”lika många vingar som det finns blommor i vårt land”. Men framför allt åberopar han de sufiska mystikerna, som ju ofta har brännmärkts som kättare, särlingar och upprorsmän av det ortodoxa Islam. Det kan gälla en martyr som al-Halladj (”elden härjar i dina ögon”) eller den ”himmelske dåren” an-Niffari från Nippur med hans esoteriskt gåtfulla bildspråk.

 

Som en lyrisk förtätning av alla dessa gestalter kan man kanske uppfatta hjälten i Adonis genombrottsverk Sånger av Mihyar från Damaskus (1961), även om den inledande ”psalmen” förklarar att ”han skapar sitt släkte utifrån sig själv — han har inga förfäder och hans rötter finns i hans steg”. Han är besläktad enbart med andra unika nyskapare, som insett sambandet mellan förintelse och förvandling, vetekornets dialektik. Samtidigt är Mihyar givetvis Adonis egen persona, hans mytiskt uppförstorade mask.

 

Mihyar är således både undergångens och nyskapelsens profet. Han tecknas till stor del i bländande negationer: han är ”tvivlets såningsman”, han åkallar ”guden som sliter sönder sig i mina steg”, hans ord är ”vindar som uppviglar livet”. Men han är också en lidelsefullt irrande människa, en som har sin boning i själva sökandet, en ständig gränsöverskridare på spaning efter ett land bortom ont och gott, ”en värld som börjar vid världens udde”. Förtrogen med underjorden, med vanvettet, är han en omstörtare som talar med blixtens stämma, han förebådar ”vägrans syndaflod” men också en katharsis (”som om Historien tvådde sig i mina ögon”) och en ny värld i det fördolda:

 

Jag skapar åt de havande nätterna
ett fosterland av rötternas aska

 

 

 

Men även om Mihyar ”återger livet dess oskuld”, även om han träder in i ”skapelsens liturgi” och ”förser stenarna med barnens läppar”, är han medveten om det ständigt hotande syndafallet, om tyranniets återkomst med dess stelnade sanningar och förvända livsformer. Därför håller han sin törst osläcklig, därför blir han en Odysseus som fortsätter sina irrfärder i det inre efter återkomsten till Ithaka, därför önskar han möta Fenix i elden, ja i själva askan. Ovissheten, Mihyars ”hemland”, är också de obegränsade möjligheternas rike, fröet i livets innersta.

 

Sånger av Mihyar från Damaskus är en både vidsträckt irrande och envist borrande bok. Adonis lyriska ordförråd ter sig nu gränslöst, bortom alla estetiska skrankor, samtidigt som han ständigt återkommer till sina nyckelord — vägran, sår, irrande, eld… — och skänker dem en allt mångtydigare laddning. Han tänjer sina uttrycksmedel till det yttersta, skapar oavbrutet bilder som spränger vaneseendet. Det är en säregen poesi som frammanar visioner vid blindhetens gräns, som triumferar i sin självupphävelse, som oavlåtligt förbrinner i paradoxer.

 

Än mer sammansatt är den lyriska vävnaden i Adonis andra stora verk från detta decennium: Metamorfoser och utvandringar i dagens och nattens regioner (1965). Av de fyra diktsviterna i denna samling är väl ”Älskarens metamorfoser” förhållandevis mest lättillgänglig. Man tycker sig höra — modernistiskt transponerade — ekon från både Höga Visan och den förislamiska beduinpoesin i dessa på en gång upphöjda och sinnliga kärleksdikter. Adonis lovprisar den älskade, bakom vars skiftande gestalt man skönjer hustrun Khalida, och hennes strömmande hängivenhet: ”du öppnar dig för mig som källan”. I den jordiska älskogsakten övervinns murar och mörker — ”de instängda horisonterna andas”, ”alla lemmar har blivit fönster” — och ett genomlyst ögonblick skymtar världens förlorade enhet.

 

 

 

Adonis med hustrun och litteraturkritikern Khalida Said i Beirut 1956.

 

 

Även Jaktfalken har en synbar historisk bakgrund, nämligen historien om Abdul Rahman ad-Dakhil, som återupprättade umayyadväldet i Andalusien på 700-talet. Ändå är denna svit — liksom i än högre grad Alkemins blomma och Dagens och nattens regioner — väsentligen ogripbar. Tillsammans skildrar de ett magiskt universum, en värld i oavbruten förvandling och utan synliga gränser, där dröm och vaka, inre och yttre, liv och död glider över i varandra.

 

Enligt den insiktsfulla Sigrid Kahle förenar Metamorfoser… Herakleitos flytande-brinnande världsbild med alawiternas själavandringslära och alkemins symbolspråk. Detta hermetiska verk är utan tvivel en märklig läsupplevelse, som för den oinvigde ändå förblir gäckande mitt i sin orientaliska lyster, ett slags språkets svävande trädgårdar, bildernas fata morgana:

 

Jag måste resa i askans paradis
mellan hemliga träd.
I askan finns legenderna, diamanten 
och det gyllene skinnet.

Jag måste resa i hungern, i rosorna, mot skörden.
Jag måste resa, jag måste vila
under de faderlösa läpparnas valv.

I de faderlösa läpparnas sårade skugga 
växer alkemins uråldriga blomma.

 

I detta gnistrande mytdunkel — som skapat för arabisk skönskrift — är det svårare att urskilja den samhällskritiska dimensionen. Men den finns likväl kvar hos Adonis, tydligare i de dikter som tillkom omkring 1970.

 

Nästan fyrtio år efter det att Lorca hade skrivit sin berömda En poet i New York författade Adonis under en Amerikaresa — i samband med att han tilldelades International Poetry Forum pris i Pittsburgh — ett lyriskt motstycke: ”En grav för New York”. Det är ett långt prosapoem skrivet efter rastlösa vandringar längs New Yorks gator, en dikt med uppbruten form där apokalyptiska syner växlar med collageartade inslag, där Whitman förekommer vid sidan av Marx och an-Niffari. Liksom sin spanske föregångare ser den arabiske poeten i penningens metropol en dödscivilisation, en producent av katastrofer, ”en slavmarknad för alla raser”, men han betraktar den i högre grad med Tredje världens ögon:

 

”Du strider i Palestina, i Hanoi, i både norr och söder, i Österlandet och Västerlandet, mot folk som inte har någon annan historia än elden. Och jag säger: alltsedan Johannes Döparens dagar bär var och en av oss sitt avhuggna huvud på ett fat och inväntar sin andra födelse.”

 

Trots att Adonis är medveten om de svartas nedärvda agg mot araberna för att dessa medverkat till deras forna olycksöde, känner han mest frändskap med dem. Liksom hos Lorca pulserar livskänslan och det orimliga hoppet starkast i Harlems mörka gryning:

 

Sålunda underblåser jag min eldslåga.

Vi bor i det svarta larmet för att våra lungor skall 
fyllas av historiens vind. Vi stiger upp i de svarta 
ögonen, som är barrikaderade likt kyrkogårdar, 
för att besegra solförmörkelsen. Vi färdas 
i det svarta huvudet för att ledsaga framtidens sol.

 

Adonis har ingen riktig hemhörighet vare sig i öst eller väst. Men han har inte undgått att präglas av den tragiska utvecklingen i Libanon – han är medborgare där sedan länge – och av det motsägelsefulla skeendet i arabvärlden överhuvud, som ju inte precis har gynnat några revolutionära drömmar ”.  Den västerländska tanken hänger sig åt teknikens djävul och den orientaliska tanken åt despotismens djävul”, kan han spetsa till sin dubbla kritik, vilket har gjort honom till en kontroversiell person på många håll i Mellanöstern.

 
 

Diktare i politiskt utsatta situationer väljer ju inte sällan att maskera sin kritik i historiska och mytiska bilder. Det har också varit Adonis metod. Efter arabernas förödmjukande nederlag mot Israel i sexdagarskriget 1967 skrev han ett par långa dikter, som är en förtäckt uppgörelse med deras ödesdigra mentalitet. Titeln på den ena, ”Prolog till de sekteristiska furstarnas historia”, syftar på de inbördes stridande lokala kungarna i 900-talets Spanien, men anspelar också på splittringen i dagens arabvärld.

 

Samma tvära scenväxlingar i tid och rum, samma dubbelexponeringar av myt och dagsaktualitet förekommer i ”Detta är mitt namn”, där diktaren än skådar ”Gud som en tiggare på Alis jord” och än rapporterar om hur ”en armé av förintade ansikten korsar historien”. Det är en bitter sorgesång, en ”liksvepning”, men också en dikt om ett askfärgat trots, ett pyrande uppror. Formen är våldsamt sönderbruten, tempot ett slags flämtande stackato och de inflammerade synerna jagar varandra över sidorna ända till slutet:

 

Jag såg historien i en svart fana gå som en skog 
Jag lät bli att nedteckna
Lever i längtan i elden i upproret i mitt lands magiska och skapande gift
Mitt hemland detta skimmer denna blixt 
i den återstående tidens mörker

 

På senare år har Adonis vidareutvecklat denna stora, ”mångdimensionella” eller ”totala” diktform (för att använda kritikern Kamal Abu Díbs termer), t ex i den omfångsrika samlingen Singularis i pluralform (1975) och i diktsviten Vaggan (1983), av vilka jag bara känner några brottstycken. Men dessemellan har Adonis återgått till ett mer begränsat format, t ex i Öknen (1985), en svit korta, sordinerade dikter som skrevs under Beiruts belägring sommaren 1982.

 

Ännu en samling med en förbryllande torr och abstrakt titel, Analogier och premisser (1980), rymmer bl. a. centrallyriska meditationer över språkets och poesins väsen, men också en rad subtila miniatyrporträtt av arabiska och västerländska diktare.

 

Rainer Maria Rilke

Sedan rosen har överlämnat sig åt solen
och vissnat, ärver vinden ett gyllene stoft.
Jorden säger om sina ruiner: se min sång
som har återvänt till mig.

 

Adonis torde vara den mest inflytelserika poeten i arabvärlden efter 1950; någon har till och med myntat uttrycket ”adonism” för fenomenet. I grund och botten är hans poesi dock oförliknelig. Själv håller han också en markerad distans till sina efterföljare, ungefär som en sufisk pol, en invigd mästare, med kärv pedagogik överger sina lärjungar vid mystikens ekvator.

 

Men även om många beundrande röster anser honom vara den arabiska poesins nydanare framför andra, saknas det inte kritiska stämmor. Medan europeiska läsare ibland finner honom vara alltför orientaliskt bortvänd, menar vissa arabiska bedömare att han har blivit alltför västerländsk, drivit sin modernistiska omvälvning in i kaos och obegriplighet. Och steget är förvisso långt från den regelstränga qasidan till Adonis konvulsiviska prosadikter. Men i sina Collège de France-föreläsningar (En introduktion till arabisk poetik, Alhambra, 2:a uppl. 2010) hävdar han likväl att det tvärs över tidsklyftan råder en djup frändskap mellan många av de gamla arabiska diktarna och Europas poetiska nydanare, mellan en Abu Nuwas och en Baudelaire, mellan sufier och surrealister.

 

 
 
 
Första sidan på första kapitlet ur Ibn Arabis storverk: al-Futuhat al-Makiyya
 
 
 

Och Adonis hänvisar till klassiska arabiska litteraturkommentarer som verkar häpnadsväckande moderna, t ex Djurdjanis ord om det metaforiska språket som ett slags magi, som förenar motsatta ytterligheter, ”liv och död, vatten och eld”. Eller Rummanis uppfattning att den skönaste texten är den mångtydiga, den öppna och outtömliga.

 

Ett sådant ideal främjas givetvis av arabiskans oerhörda ordrikedom och inbyggda mångtydighet. Men det bidrar förstås också till den allmänt omvittnade svårigheten att översätta arabisk lyrik. När Adonis dikter tolkas till västerländska språk, riskerar de att iföras en semantisk tvångströja, att betydelserna naglas fast på ett ibland missvisande sätt. Därtill krävs av översättaren – och även av läsaren – att han gör sig mödan att tränga in i en främmande föreställningsvärld, där många av hans gamla orienteringspunkter är borta.

 

Med dessa förbehåll kan man bara uppmana dem som söker de poetiska äventyrens horisonter att läsa Adonis dikter på tillgängliga språk. Till slut måste man ändå förlita sig på sin intuition, på den visshet som Adonis har uttryckt i en suggestiv rad:

I mina vingar bor en vägvisare.

 

Ingemar Leckius

 
 
Sånger av Mihyar från Damaskus
Dikter av Adonis
 
Översättning Hesham Bahari, Ingemar & Michaela Leckius
Förord av Ingemar Leckius
Inbunden 202 sidor
 
 
 
Adonis på svenska
 
 
 
 
 
 
Sånger av Mihyar från Damaskus, lyrik
Detta är mitt namn, Lyrik (inkl. CD), lyrik
Boken - Platsens gårdag nu, Del I, lyrik
Boken - Platsens gårdag nu, Del II, lyrik
 
Introduktion till arabisk poetik - föreläsningar vid College de France
Bönen och svärdet - essäer om arabisk kultur
 
Samtal med min far, Adonis, av Ninar Esber
 
 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 

Hindren

 

Morgonen åter och åter läst
och under huden ständigt dessa grottor
dessa hinder, dessa spillror
Ständigt dessa ensliga trakter
och ständigt dessa gravar under ögonfransen
dessa kringspridda lemmar, dina sångers offer
I ditt ansikte återstår varken jord
dans eller födelse
Ständigt detta missfall i dina ådror
I skalet har du en stjärna
i klipporna en arvedel
i klarheten ett land
o tomhetens furste
språk där vindar och avstånd töms

 
 
 
 
 
En bön
 

min bön har varit att du skulle stanna i askan
att du inte skulle återse dagen
att du inte skulle vakna på nytt
vi har ännu inte lärt känna din natt
vi har aldrig seglat med mörkret
O Fenix, jag har bett att magin skulle dröja
och att vårt möte skulle ske 
i elden, i askan
jag har bett att vanvettet skulle vägleda oss 


 
 
 
 
 
 
 
 

Bestarnas klippa: en katedral över jägar- och samlarsamhällets tankeliv

 
Bestarnas klippa:
en katedral över jägar- och samlarsamhällets tankeliv
 
 
 
 
 
 
 
 

Utsikten från "Bestarnas klippa" i Gilf Kebir-platån, Sydvästra Egypten.
Samtliga bilder tagna av Hesham Bahari under två expeditioner till området 
organiserade av Alhambra, 2008 och 2010.

 

 

”Bestarnas klippa” (även kallad Mestikawi-Foggini grotta eller Wadi Sura II)
är en stor klippa i den egyptiska delen av libyska öknen med en enorm hällmålning,
där ca 5000 små och stora figurer har målats för mer än 7000 år sen.

 

 
 

Klippan ligger i Wadi Sura vid den sydvästra foten av Gilf Kebir-platån i det avlägsna sydvästra hörnet av Egypten nära gränsen till Libyen och Sudan. Området, övergivet i dag, är en av de torraste platserna i Sahara.

 

 

Klippmålningen upptäcktes 2002 av arkeologerna Massimo och Jacopo Foggini och översten Ahmed Mestikawi. Under 2010 har forskare vid universitetet i Köln genomfört en fördjupad studie av platsen
och kallat den Wadi Sura II för att skilja den från den ca 10 km längre österut belägna Wadi Sura I (”Simmarnas grotta”).

 

 

Hällmålningarna skapades för mer än 7000 år sedan. På den tiden var klimatet i Sahara fuktigt.
Under Holocen-perioden fanns det en sjö vid foten av klippväggen.

 

 
 

Klippmålningen är 17 m bred och nästan 7 meter hög och innehåller över 5000 välbevarade 
figurer målade med rött, gult, vitt och svart pigment. 
Den utgör det största och intressantaste fyndet hittills i Sahara.

 

 

Hundratals "händer" täcker den skyddade klippväggen

 

 

 
 
 

Ett tjugotal huvudlösa bestar förekommer i målningen. 
Medan handsymboliken återfinns i många grottmålningar över hela världen, 
är de huvudlösa djuren unika för denna plats och tyder på en tidig mytologisk berättelse,
som kanske handlar om jägar- och samlarfolkens uppfattning om födelse och död,
möjligtvis även om återuppståndelse.

 

 

Bestarna omges av mänskliga grupper. De huvudlösa djuren har ofta långa svansar, tjurliknande kroppar,
benen slutar på vissa av dem med något som påminner om ormhuvuden istället för fötter.
Det ser ut som om de spottar ut och sväljer mänskliga varelser,
vilka närmar sig dem svävande eller simmande.

 

 

Några av bestarna verkar vara insvepta i eller utsmyckade med
ett slags gyllene nät med invecklade mönster.

 

 

Klippmålningarna visar även grupper av dansande, flytande eller simmande människor.

Men viktigast är kanske att det visar hur utvecklat sinne för språk och metaforer
dessa forntidens människor redan förfogade över.

 

 

På den nedre vänstra kanten verkar två rader av dansande människor vara separerade från varandra av en spricka i stenen. De på sprickans ovansida håller händerna över huvudet, medan de nedanför sprickan verkar vara en spegling av de förra i mindre storlek.

 

 

Klippmålningarna innehåller även strutsar, gaseller, giraffer och det som ser ut som ett ungt lejon (nedan).
Symboliken av de huvudlösa bestarna har ännu inte blivit dechiffrerad.

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Se även 
 
 
DET ANDRA EGYPTEN
av Wael Abed
En rikt illustrerad bok om den egyptiska öknens okända skatter
 
 
 
 

Mejla din beställning till alhambra@alhambra.se

 

SOMMARERBJUDANDE

Halva priset t.o.m. 15 augusti 2016

 

115 kr istället för 230 kr.

 

Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240

 

Mycket har skrivits om Egypten, dess mångtusenåriga historia och myllrande folkliv längs den gröna Nildalen. Men i den här boken får vi lära känna den väldiga landyta, som täcker över 90 % av Egyptens areal, och ändå bara hyser ca 2 % av dess befolkning. Dess väldiga sandslätter med dyner i ständig, omärklig rörelse, dess klippiga bergsryggar, märkliga kalkstenslandskap och förrädiska saltträsk... alla bär de på fascinerande hemligheter om länge sedan svunna epoker, då människor befolkat denna öken, som för miljoner år sedan varit ett stort hav. 



Författaren, Wael Abed, har ägnat 20 år åt att utforska de egyptiska öknarna och oaserna. Obesvärat men inkännande berättar han öknens historia, om dess myter och legender, flora och fauna, om ökenforskningens pionjärer och de expeditioner han själv deltagit i genom åren. 



Boken har ett rikt bildmaterial med över 100 färgbilder.

 

"En hyllning i text och bild till öknen i allmänhet och det egyptiska Sahara i synnerhet.
Förläggaren Hesham Bahari står för många av bokens oförlikneliga bilder,
som de från det förhistoriska Gilf Kebir."


Sören Sommelius, HD

 

 
Foto av Raja E Bahari, 2010
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En bok som strålar kärlek: Pia Hellertz om "Tibhirines anda"

Tibhirines Anda
av Broder Jean-Pierre & Nicolas Ballet

(2012, svensk övers. 2016)

Alhambras förlag

Pia Hellertz – juni 2016
http://www.piahellertz.com/Tibhirines_Anda.pdf

 

 

Natten mellan den 26 och 27 mars 1996 fördes sju av nio klosterbröder från Tibhirineklostret i Atlasbergen i Algeriet bort och en månad senare hittades de mördade. Kvar på klostret blev två munkar, varav den ene var broder Jean-Pierre som nu är 92 år gammal.

 

Nicolas Ballet har intervjuat den gamle munken under ett trettiotal timmar och dessutom gjort omfattande research omkring klostrets historia. Dessutom har broder Jean-Pierre själv skrivit ner berättelser som är inarbetade i texten. Det är en helt fantastisk läsning. Vilka människor det finns!

 

Broder Jean-Pierres berättelse om vad som hände den där natten och grubblerierna över varför han blev besparad, är verkligen stark. ”Innebar detta att jag inte var redo att möta Herren den natten? Jag blev desto mer brydd av att Evangeliet inte säger vilken av de två personerna som är lyckligast: den som förs bort eller den som lämnas kvar?” (sid. 39).

 

 

De mördade sju munkarna. Bilden hämtad från internet.

 

Jag blir enormt tacksam mot Nicolas Ballet som valde att engagera sig och berätta och därigenom ge oss en inblick i ett liv som är så enormt främmande mot mitt. Nicolas Ballet berättar i slutet av boken att han skar ut sju små kors ur cederträ från Atlasbergen. Martyrernas gravar ligger i närheten av Tibhirines verkstad. ”På hemligt ställe gräver jag ner de sju små korsen av ett träslag som inte förgås”, berättar han (sid.164).

 

Lever bland ”fienden”

 

Tibhirineklostret låg mitt i en muslimsk omgivning, vilket var en fientlig omgivning. Men munkarnas uppgift var inte att missionera. Tvärtom! Endast genom sitt sätt att leva och handla ville de visa att det var möjligt att leva i fred. Broder Jean-Pierre beskriver den symboliska dubbelstegen.

 

Vi går upp på stegen på den ena sidan och ni går upp på stegen på den andra sidan. Vi klättrar båda mot toppen för att förena oss med Gud, och var och en gör det via sin egen tro. Ju högre vi klättrar mot Gud, desto närmare varandra kommer vi, och ju närmare vi ömsesidigt kommer varandra i vänskap, respekt och välvilja, desto närmare Gud kommer vi (s. 18).

 

Men det var sannerligen inte lätt. Det är just detta boken handlar om. Att vandra tillsammans men på olika sätt… Berättelserna om de utmaningar som mötte munkarna när klostret startade är verkligen intressanta. De arabiska grannarna hade i början enormt svårt att acceptera klostret och munkarna. ”Att lära oss leva tillsammans var vårt projekt” (sid. 78). Berättelserna om hur munkarna steg för steg vann muslimernas förtroende är rörande. Ett exempel:

 

Vi frågade dem vem som var dagens böneutropare och försökte sedan att känna igen hans röst när den återkom. Fader Célestin, som var mycket musikalisk, fick idén att komponera ett credo i samma tonläge som böneutroparen hade, att använda vid vissa av våra gudstjänster (sid. 90).

 

Martinus

 

Sen snart 40 år tillbaka har jag integrerat den danske vismannen Martinus’ världsbild i mitt liv. Utifrån sin intuitionsbegåvning har han i ett stort antal böcker beskrivit den logiska världsbilden och de andliga naturlagarna, där lagen om reinkarnation och lagen om karma (”lagen om sådd och skörd”) är ett par.

 

Vi är alla stadda i utveckling, i liv efter liv efter liv. Martinus är mig veterligt den ende som förklarat världens lidande, det s.k. teodicéproblemet. Om Gud är god och allsmäktig, varför tillåter Han krig och lidande? Jo, säger Martinus, därför att lidandet är den enda vägen för oss att utveckla vår nästakärlek, vår empati, vår tolerans och vår förståelse för andra människors och djurs lidanden. Den enda vägen…

 

 

 
 

Munkarnas livsstil

 

När jag läste om broder Jean-Pierre, hans munkbröder och även om de franciskanernunnor vi får möta i boken, så är det första gången jag får ”uppleva” hur Martinus livsregler kan realiseras i en bister verklighet. I aldrig något sammanhang bemötte dessa munkar och nunnor sina medmänniskor med annat än tolerans, förståelse, empati, nästakärlek och ständig hjälpsamhet.

 
 

Kriget var nära

 

Under år 1993 skärptes läget omkring klostret. Munkarna började diskutera om de skulle ge sig iväg eller inte. Polischefen i byn föreslog att de skulle sätta sig i säkerhet, men munkarna vägrade, av samma anledning som de tidigare vägrat ha polisbeskydd vid klostret. De menade att detta skulle ha stört deras relation till befolkningen, som de menade behövde deras närvaro. (Klostret hade en klinik dit byborna kom för gratis vård.) Om de hade accepterat myndigheternas beskydd hade de förlorat den neutralitet som de ville ha och de skulle inte längre bete sig som ”riktiga munkar”. ”Det var så vi uppfattade vårt kall”, berättar broder Jean-Pierre (sid. 94). Det går inte att låta bli att imponeras av dessa munkar när jag läser om hur de hanterade situationen under inbördeskriget i Algeriet mellan islamisterna och regeringen.

 

Film

 

Det gjordes en film om klostret och morden på munkarna, "Gudar och Människor" av den franske regissören Xavier Beauvois. Den kom att betyda mycket för klostret och för de två överlevarna. Tragedin blev känd över hela världen genom filmen. Broder Jean-Pierre berättar att han blev enormt imponerad av skådespelarnas insatser. Han skriver:

 

Jag upplevde en intensiv glädje när jag såg den. Till och med vår prior såg den ett tiotal gånger. Det är uppenbart att den Helige Ande har inverkat, för en del av skådespelarna, trots att de inte är troende, är mer övertygande än munkar. Det sätt varpå de sjunger i kapellet är perfekt och till och med bättre än vår egen sång eftersom vi ibland har en benägenhet att sjunga som krattor (sid. 41).

 

 

 

Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta...

GUDAR OCH MÄNNISKOR är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois. Filmen är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996 då sju franska munkar kidnappades och senare dödades när förhandlingarna mellan franska staten och en terroristgrupp bröt samman. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämnt till Frankrikes Oscar®bidrag i kategorin Bästa utländska film. Presentation av filmen på Discshop.se

 
 
 
 

I klostret timme för timme

 

I ett kapitel berättar författarna om livet i klostret.  Undrar varför munkarna måste stiga upp så himla tidigt på morgnarna? Klockan 20 minuter över 3 på natten ringer väckarklockan till den första bönen. Varje dag hålls sju gudstjänster i klostrets kapell. Det är regler som utfärdades av ”den helige Benedikts” på femhundratalet och brukar betecknas som ”timmarnas liturgi” (sid. 110).  Broder Jean-Pierre skriver: ”När min väckarklocka ringer klockan tjugo minuter över tre på natten måste jag erkänna att jag får anstränga mig en aning för att komma upp ur sängen eftersom det ofta händer att jag är uppe sent för att läsa eller ta hand om försenad brevskrivning” (sid. 111). Broder Jean-Pierre är ofta humoristisk och ärligt självgranskande, vilket gör boken mycket givande och lärorik.

 

Han skriver också: ”Såsom munkar måste vi hela tiden vara på vår vakt mot slapphet, det vill säga en form av depression. Varje ledsamhet kan leda oss till medelmåttighet och ett undflyende av munklivets krav. Så om vi upplever skadliga tankar jagar vi bort dem direkt. Man måste inse att vårt kall kräver att munklivet går vidare” (sid. 47).

 

Broder Jean-Pierre berättar att han ibland gjorde frukost till bröderna. Eftersom han var ensam i köket kunde han börja gnola på ”den vals som mina föräldrar tyckte om att dansa till, och sjöng den ibland med låg röst samtidigt som jag svängde om i köket” (sid. 99). Han berättar att han då kom på en idé:

 

Om terroristerna kom med sina pistoler och k-pistar och om munkarna då befann sig i kapellet, så skulle han dansa en improviserad vals för dem.  ”Jag trodde att det skulle göra dem förvånade och att det skulle visa dem att vi inte var rädda. Men någon chans att förverkliga min idé fick jag aldrig”, skriver han (sid. 99).

 

 

 

Franciskanernunnorna

 

I början på 2000-talet hade jag förmånen att få besöka ett college i norra USA , Alverno College i Milwaukee, Wisconsin. Det grundades  år 1887 av tre franciskanska ”school sisters”, som kom till Wisconsin från Europa. Syftet var att utbilda nunnor till församlingslärare. År 1948 öppnades det även för andra studenter, men fortsätter att vara ett kvinnocollege. Där mötte jag tre kvinnor som kommit att betyda mycket för mig som forskare och universitetslärare, de tre franciskanska skolsystrarna, vars mission det är att undervisa.

 

Det blev därför extra fascinerande att läsa om medförfattaren Nicolas Ballets möte med de franciskanska nunnorna, som botar sjuka berbernomader på 3 500 meters höjd i Atlasbergen i Marocco. Det är syster Marie, 84 år och syster Barbara, 56 år. De har inga nunnedok eller speciella dräkter eller kors på sig. Inget skiljer dem från den omgivande muslimska befolkningen. ”Bergen för oss närmare Gud och vi är alla på väg åt samma håll om än på skilda vägar”, säger syster Barbara (sid. 103). De efterträdde den nunna som kom dit på 70-talet och som i början levde i tält på samma sätt som nomaderna, syster Cécile Prouvosts. Syster Cécile hade författat en liten handbok om medicinalväxter. Den innehöll ”en lång förteckning av inhemska läkande växter och deras verkningar” och den utökades allteftersom hennes eget kunnande utvecklades (sid. 103).

 

Nunnorna berättar att när byn elektrifierades i början av år 2009 så började en hel del nya sjukdomsbilder framträda. ”Alla hade tagit lån för att kunna köpa parabolantenner! De började se på TV tio timmar om dygnet och kom och knackade på vår dörr för att de led av outhärdlig huvudvärk. Sedan lugnade det ner sig. De tröttnade på TV till slut” (sid. 104).

 

Nunnorna klättrade till fots i bergen, i snö och kyla, för att komma till sjuka människor. De hade en guide som också var tolk och som bar medicinerna. Han berättade beundrande för författaren om systrarna som orkade dessa svåra klättringar och deras oändliga tålamod. Och jag undrar vad det är som får människor att utsätta sig för dessa nästan omänskliga påfrestningar för att hjälpa andra människor? ”Om de inte var här, skulle livet vara svårt. De sköter allt som staten inte kan ordna. De ger sjukvård, men de hjälper också våra barn med deras skolgång och en hel del andra saker”, berättar guiden. Berberna kallar nunnorna för marabojorna, som är muslimska helgon (sid. 104).

 

 

 
 

Präst eller mjölnare?

 

Broder Jean-Pierre berättar om sin uppväxt och det som fick honom att så småningom välja munklivet. Han växte upp i en liten by, Lorraine, i Frankrike, som var ”ett koncentrat av mänskliga olikheter”. Kontakterna visade att de olika religionernas traditioner ofta överlappade varandra. Byn hade bara en protestant och ingen var muslim. Men däremot fanns det flera judiska familjer. De flesta var katoliker. Jean-Pierres bästa kompis var jude. Han berättar att han vid ett tillfälle lyckades få den judiske kompisen att stoppa in sitt huvud under en vattenkran i skolan och sen berättade för honom att han just hade blivit döpt. Kompisen blev förtvivlad och trodde på allvar att han kristnats. ”Jag ångrade mig genast och gör det fortfarande”, skriver broder Jean-Pierre (sid. 66).

 

När Jean-Pierre var ung, våren 1941, tvingades han göra Arbeitsdienst, något som alla franska unga män i regionen tvingades till under nazisterna. Han vägrade resa till Tyskland och hamnade inför domstol, men klarade sig undan. Han berättar att han, då han såg kyrkan utanför fönstret i domstolen, bestämde sig för att ”lägga mitt liv i den Heliga Jungfruns händer” (sid. 69). Och han mumlade tyst för sig själv om Hitler: ”Om jag får träffa honom ska jag slå honom på käften!”

 

Muslimer och islamism

 

Boken är ett försvar för dels religionsfriheten och dels för muslimerna och den sufiska traditionen inom islam. Författarna berättar ingående om muslimernas traditioner, sufiernas hjälpsamhet och kärleksfullhet med vilka de hade gemensamma bönestunder, deras omsorg och medkänsla. Munkarna hade en muslimsk kokerska och muslimska hjälpare i trädgården och i klostret. Munkarna anlade tillsammans med de muslimska byborna jordbrukskooperativ och de bestämde tillsammans vilka växter man skulle odla, och sen delade man på skördarna (sid. 53).

 

Buddhismen

 

Broder Jean-Pierre berättar att en av munkarna var expert på buddhismen. Han lärde dem zenbuddistisk meditation och andningsövningar. Broder Jean -Pierre berättar att han försökte ”några dagar på att sitta i lotusställning, men med föga framgång” (sid. 99).

 

En bok som strålar kärlek

 

Jag var sjuk och ville läsa något som stärkte mig. Det var rätt val av bok.

 

Pia Hellertz

 

 
 
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Eqbal Ahmad: "Revolution in the Third World" (1975)

 

Var och en av oss har en bit av sanningen inom sig – och jag tror verkligen att nästan vem som helst som lyssnar på er eller på mig just nu har någon form av kunskap, någon sorts förståelse av världen, som skiljer sig från den som propageras av de dominerande mediala institutionerna. Du måste ingripa den stund du finner att din sanning krockar med den som trummas ut som deras. Så lär dig leta efter alternativa källor, för utan alternativa källor, utan pluralism finns ingen demokrati.

 

Eqbal Ahmad 

 

 
 
 
Historiska tillbakablickar
 
 
Eqbal Ahmad (1933-1999 / läs mer nedan) såg klart vad som komma skulle,
hur de "fattigas" revolutioner skulle urarta
och de "rikas" dominans stärkas med tiden.
Men han förlorade aldrig sin tro på folkets uppvaknande.
 
 
REVOLUTION IN THE THIRD WORLD
 
Eqbal Ahmad gave this speech on November 4, 1975 at the University of Michigan during the closing session of the three-day "Bicentennial Dilemma: Who's in Control?" teach-in.

 

 

 
 
 
 
 
 

Eqbal Ahmad (1933- 11 maj 1999) var en pakistansk statsvetare, författare, journalist och antikrigsaktivist. Han var starkt kritisk till de postkoloniala makternas framfart, särskilt USA:s strategi i Mellanöstern, och till det som han uppfattade som en dubbel förbannelse, nationalismen och den religiösa fanatismen i länder som Pakistan.

 

Ahmad föddes i Irki, en liten by i Bihar-provinsen i Indien. Som ung pojke såg han sin far mördas över en markdispyt. När Indien delades 1947 flydde han tillsammans med sina äldre bröder till det som blev Pakistan. 1951 tog han examen i ekonomi från Forman Christian College i Lahore. Efter att ha tjänat en kort tid som arméofficer började han 1957 läsa vid Occidental College i Kalifornien. Från 1958 till 1960 studerade han statsvetenskap och Mellanöstern historia vid Princeton, vilket ledde fram till en doktorsexamen.

 

Från 1960 till 1963 bodde Ahmad och arbetade i Nordafrika, främst i Algeriet där han ingick i Nationella befrielsefronten och lärde känna Frantz Fanon. Han erbjöds att ingå i Algeriets första regering efter självständigheten men tackade nej för att inte förlora sitt intellektuella oberoende.

 

Tillbaka i USA undervisade han vid University of Illinois i Chicago (1964-65) och vid Cornell University i skolan för Labour Relations (1965-68). Under dessa år blev han känd som en av de tidigaste och mest högröstade opponenterna till USA:s politik i Vietnam och Kampuchea. Från 1968 till 1972 var han ansluten till Adlai Stevenson-Institutet i Chicago.

 

1971 blev Ahmad utpekad som en av Harrisburg Seven, tillsammans med den katolske prästen Philip Berrigan, dennes framtida hustru Syster Elizabeth McAlister och fyra andra katolska pacifister som anklagades för att vilja kidnappa Henry Kissinger. Efter 59 timmar av överläggningar förklarade juryn domstolsförfarandet vara ogiltigt 1972.

 

 

 
 

1982 anslöt sig Ahmad till fakulteten vid Hampshire College i Amherst, Massachusetts, en progressiv skola som var först i USA med att bojkotta Sydafrika. Där undervisade han i världspolitik och statsvetenskap. Tidigt på 1990-talet fick Ahmad en jordlott i Pakistan av Benazir Bhuttos regering för att där bygga ett oberoende alternativt universitet, som kallades Khaldunia.

 

Efter pensioneringen från Hampshire 1997 bosatte han sig permanent i Pakistan, där han fortsatte att skriva en veckokolumn för Dawn, Pakistans äldsta engelskspråkiga tidning. Efter hans död har en serie föreläsningar hållits till hans minne i Hampshire College. Bland föreläsarna: Kofi Annan, Edward Said, Noam Chomsky och Arundhati Roy. Ahmad har beundrats som ”en intellektuell som aldrig underkastat sig maktens eller auktoriteternas krav”.

 

Eqbal sympatiserade med den sufiska tradition som han minns den från sin barndom i Bihar, där respekt och beundran för det andliga livet förenade många hinduer och muslimer. Med enkel livsföring och utan pretentioner ”undervisade sufierna där genom exempel”, och ”visade vägen genom att behandla alla lika utan diskriminering”. Sufierna talade till de mest förtryckta i samhället, och erbjöd ”social rörlighet, liksom värdighet och jämlikhet för de fattiga”. Sufierna betraktade nationalismen som en anti-islamisk ideologi som ”skapar gränser där islam varit en tro utan nationella gränser". Eqbal beskrev dock sig själv som en ”hårdnackad sekulär” person och en ”internationalist” men han hyste stor respekt för sufiernas tankar och deras sätt att leva. Eqbal Ahmad skänkte vishet och integritet till de förtryckta folkens sak över hela världen. Han dog av hjärtattack den 11 maj 1999 i Islamabad i Pakistan. 

 

(Bearbetning av Wikipedias engelska artikel. Någon artikel om Eqbal Ahmad på svenska finns inte där.)

 

 

 

Eqbal Ahmad spoke at CU Boulder, Colorado on October 12, 1998
(just 7 months before his death).
He talked about who and what defines terrorism.


"Varför är boken underbar att läsa? Ett hopp om framtiden!": Ny bok från Alhambra "Tibhirines anda"

 
 
 
"Med kidnappningen ständigt närvarande berättar [broder Jean-Pierre] den fascinerande historien om sitt liv, hur han växte upp i Alsace i närvaro av en judisk minoritet, tjänstgjorde i tyska armén och hamnade i det algeriska klostret.  Bokens budskap är förståelse och tolerans mellan de monoteistiska religionerna.  ...  Boken är välskriven och berättar förtjänstfullt om ett fascinerande människoöde.
 
Mats K.G. Johansson, Bibliotekstjänst BTJ-häftet.
 
 
 
 
 
Foto av Nicolas Ballet, 2016
 

 

Carsten Palmer Schale recenserar boken i Tidningen Kulturen

 

En mycket hoppfull bok, ”Tibhirines Anda”, om en djup gemenskap mellan icke-missionerande trappistmunkar och lokalbefolkningen – och (det sufiskt inspirerade) Ribát al-Salám – i Algeriet och Marocko har publicerats på svenska. Den är ett resultat av ett intimt samarbete mellan ”den siste överlevande från Tibhirin”, fadern och brodern Jean-Pierre (Schumacher), och journalisten vid tidningen Progrès i Lyon, Nicolas Ballet.

 

Varför är boken underbar att läsa? Jo, därför att den till allra största delen handlar om en ovanlig historia om genuin medmänsklighet. Givet att trappistmunkarna går med på att inte missionera, och att man tillsammans med Sufierna avhåller sig från all form av dogmatik, utvecklas dels en mycket glädjande gemenskap i mötena inom "Ribát al-Salám – dvs. 'Fredens föreningsband'", dels – och särskilt – en kärleksfull relation mellan ("vanliga") berber/araber å ena sidan och de katolska munkarna (och nunnorna) å den andra,

 

Man försöker på intet vis "pracka på den Andre" (jfr Lévinas) sina teoretiska trossatser, utan samverkar i sann medmänsklig anda rent praktiskt. Men detta hindra inte att man också samlas under det gemensamma ljuset, som återfinns i såväl Bibeln som Koranen. Exempelvis återfinner vi ju både Maria och Jesus (Sidna Issa i Koranen, Sidi Assou på berberspråk ) i båda de heliga skrifterna, och omtanken om just den Andre. Detta leder till att man exempelvis deltar i varandras högtider (Ramadan och julen), och att man rentav utvecklar gemensamma böner och sånger.

 

 
Foto av Nicolas Ballet, 2016
 


Centralt, mycket centralt i sammanhanget, är därtill (den sufiska) tanken på "Den symboliska dubbelstegen". Broder Jean-Pierre förmedlar tanken på den "Den symboliska dubbelstegen" (i Midelt den 20 september 2011) på följande vis:

 

"Vi går upp på stegen på ena sidan och ni går upp på stegen på den andra sidan. Vi klättrar båda mot toppen för att förena oss med Gud, och var och en gör det via sin egen tro (tari´qa). Ju högre vi klättrar mot Gud, desto närmare varandra kommer vi, och ju närmare varandra vi ömsesidigt kommer varandra i vänskap, respekt och välvilja, desto närmare Gud kommer vi."

 

Carsten Palmer Schale i Tidningen Kulturen

 

Läs mer på  http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21391-litteratur-broder-jean-pierre-nicolas-ballet-tibhirines-anda

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Jaktdikt, av Muhammad Afifi Mattar

Jaktdikt

Av Muhammad ’Afifi Mattar (egyptisk poet, 1935-2010)

 
 
 

Han reste sig upp, en råhuggen klump, 
ur sin spontana förvånings täta busksnår,
ur sin lera, belägrad av instinkter.
Nattens mörker var hans moderkaka,
och mellan hans tänder fastnade en doftrest av bestens blod.
Gryningen, daggtäckta grenar i brokig skrud.
Nattens under, barfota över vågornas krön,
över grusiga trumpetsnäckor och pärlemor, och sand, utan slut.
Hans ansikte fuktades av genomsynligt mörker.

 

Ett avlägset blixtrande röjer upp genom skapelsens länder.
Hans ögon vidöppna av fruktan för djuren i blinda tunnlar.
Havet är en darrning av läppar i den stumma passionen,
medan han torkar villebrådets fett av sina läppar
och lägger sig ner för att avvakta vindens fångst: tecken, läten 
av villebråd.
Oändliga stränder av sand: trumpetsnäckor och pärlemor bortom räkning,
skelettben och murknande lädersköldar bland fallna krigarskallar.
Våg efter våg kastar havet upp sin vilda skapelse.
Från grått till purpur skälver gryningen, 
graverar in sin gång och sina breda drag med vilda havsfåglar över horisonten
för att stiga in genom ljusets gapande spelrum.

 

Ur mörkret kom stormens stämma, kosmiskt dånande, och väckte honom till
rädslans första, jungfruliga verop och se, jaktens 
passion blossar upp! Ur hans spontana förvåning växte hans intimitet
med vilda bestar och fåglar: Naken och ensam, löpningen börjar – 
i kapp med flygande svärmar, horders blinda jäkt, lejonkatters stolthet.
Hans högljudda klagan, hans lopp, lystes upp av solen.

 

Skapelsens speglar har krossats,
deras namn avslöjats, 
och deras rytmers intrasslade affärer blottade.
Han vet inte vilken sorts jakt han längtar efter – vilka snaror, vilka fällor, 
vilka villebråd:
Dessa som rör sig mellan 
himmel och jord … eller blott deras namn, 
deras behags befrielse?
Ett steg … och morgonen rör med handen vid dagg och gren,
och tar breda nakna kliv genom salt, sand och vågor.

 

Allt avfall ligger blottat på stränderna, 
och havet stiger och sjunker sedan som i all evighet.
Varelsen, berusad av växtkraftens skriande skälvningar, stirrar lamslaget:
Denna hingst av vågor, vilka snaror kan hålla honom fast,
medan han gnäggande stormar krönen?
Och denna vidd, vilket spjut förmår borra sig in till dess gåtfulla hjärta?
Och himlarna och solen, på vilken hulling, i vilket nät
kommer de att darrande blöda ner i hans händer?

 

En dialogs dimmor stiger upp, själen öppnar sig mellan meningar.
Alltet skrider glider från förnimmelsens nu
till minnets och drömmens avlägsnaste region...

 

1

 

Vindar har blåst förbi, stater och kolonnader byggdes för att rasa,
medan städerna fjättras i sina formers rustningar 
bland jäsande ruiner…

 

Berusad på ruiner och minnen är du, o poet,
och du står ensam, medan vindarna klyver havets skalle 
över sanden och tidsåldrarnas otydliga muttranden sprids
genom havssnäckornas meningslösa viskningar,
drar åt snarorna runt metaforerna i din ståtande klassiska pompa.

 

Ditt poem lägger du ut som en fälla, kanske villebrådet kommer
frivilligt till dig ut ur himlens och jordens raviner, 
mellan väntan och tystnaden. Ditt poem står i brand 
bland skeppsvrak och fyrtornens resterande spillror– 
ditt versmått en hetlevrad furie ur det lovliga blodets vansinne,
och dess former: lera ur nederlagens flygande stoft.
Så vässa spetsarna på dina vingpennor tills villebrådet visar sig, 
och håll utkik genom dina heliga luntors teleskop, underverser
tecknade av åskviggarnas rungande nedslag, ritade av elden 
till fiskar, hästskelett och bergsgetter.

 

Din ved ligger utströdd, själens träflisor offras som 
oblater och villebrådet löper fritt i poemets utsträckta vidd. 

 

2

 

Se noggrant på mitt blod, o poem, 
betrakta prakten hos det havererade rimmets nya ruiner, 
och reparera dina vitsar med mina ord. 
Vid grindarna till dina kryptiska stränder
och dina vågor som befriats från sitt ok, 
se till att förgylla ditt villebråds metriska väntan…

 

Hav, en sandig strand med travar av lik ur nationernas skörd,
havssnäckornas gyllene glans,
ådriga stenar som bevarat gräsarternas och metallens färger,
trumpetsnäckornas kalk, allt grönare med tiden, ormande sig,
med rum för övergivna ting,
med minnen, berättelser om förvirring och viskningar av alla de som varit här.

 

Inget finns för mig att jaga på denna skapelsens morgon – förutom 
det otydliga, återklingande larmet och havets pladder…
Vilka är de havssnäckor som kan infria
berättelsernas förvandling till kött och blod?

 

Vilka har anförtrotts att friköpa arvet ur tystnadens våld,
ur arvtagarnas förstenade kadaverdövhet?
Och vilka av havssnäckorna har dömts till dödskamp och tårar?
Vilka som under sina pansar gömmer den ruinerade visdomens diatriber, 
eller ett blod som spricker i passion,
eller själens skrik i upplevelsen
eller uppläsarnas och sångarnas gråt?
Och du, unga gamla poem,
din skapelsemorgon har slitits mellan flätor och knyten,
du lät den hänga som en ögla för havssnäckorna,
stränderna spred du ut som snaror,
och vävde nät med havets smärta.

 

Bland ruinerna, gömde jag mina ansiktsfällor…
O poem, både du och jag
strider mot gastar.

 

3

 

Vem av oss blir villebrådet denna middagstimme?
En sol som vässar sin spjutspets på min panna,
sanden som suger in mig med sin sirensång,
havssnäckorna inom räckhåll för fingrarna mot örat?
Jag vände på dem och lyssnade – 
deras sömmar hade förreglats
i harmoni med de gamlas
visa dom, 
med upptäcktsresandens och filosofers disputationer,
med försvinnande kungarikens jämmerlåt
och bullersamma kungariken på framväxt babblande i alla tungor,
med recitatörernas drönande som slår ner öppningssura efter öppningssura,
med erövringarnas mullrande över själens och självets geografi,
med herbalister, veterinärer och svindlare, med charlataner, 
amulettskrivare och uppfinnare av gåtor, 
med män som läser framtiden i stjärnorna, sluga spågummor och sierskor,
alkemister, bevakare av nymånens stigning, besiktare 
av himlens och jordens gränser, väktare
över kanaler och flodsårstider,
medelst fromma verser och åsiktstelning, 
med ornamenterade inledningar, marginaler
av överföringskedjor och kommentarer.

 

Men vad du är, vem du är, manglad sargad varelse,
från viskningar till ord till brutna stavelser
om falskt jubel och brutna löften…
Vem är du, o vilda varelsen? Du,
mitt villebråd
denna galna middagstimme…

 

4

 

Törstig efter blod…
gasellens hud är mitt vattenkärl och den hänger slapp 
och vattenfri runt min axel.
Brunnen har sjunkit så lågt, 
och skymningens sol hackar och förgyller sina lerskärvor
och vannar deras stoft.

 

Jag springer tills jag ser en brunn.
Över mossgrön yta lägger jag ut gasellens hud.
Jag hör benen skramla,
själen andas blåsande in i dess lemmar.
Den rätar ut sig och blir en kropp,
den rinner slinker ur mina händer 
och lämnar efter sig sin pulserande takt och sin värme.

 

I det avlägsna halvmörkret drar en stormfågel
sin siluetts eldiga konturer efter sig.
Törst, blod, och gasellen, ett flimrande sken 
längs den gräsbetäckta stigen, och sedan – 
skog och mörker.

 

O poem,
vem kan rå över detta villebråd om inte med din berusade takt,
dränkt i begynnelsernas ingivelseljus? 
Så lägg ut dina snaror, vässa pilspetsarna på dina tystnader,
kanske villebrådet vill komma till dig, frivilligt, o poem…

 

Ramlat al-Anjab – Kairo
15 April, 1992.

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

 
 
 

Muhammad Afifi Mattar (1935 – 28 June 2010), egyptisk poet, född i byn Ramlat al-Anjab i Menufiyyaprovinsen i Deltat. Han studerade filosofi vid Ain Shams-universitetet i Kairo. Under Sadats tid (1970-1981) flydde han till Irak och tillbringade flera år där på grund av sitt motstånd till Sadats regim. Under åren i Irak var han redaktör för al-Aqlám, en litterär tidskrift. ”Jaktdikten” är från 1992. Mattar belönades med ett flertal stora priser för sitt poetiska verk, bl.a. Owais-priset. Han hann publicera ett dussintal samlingar under sin livstid och dog i Kairo av levercancer 2010. Al-Shourouq förlag i Kairo gav ut en första utgåva av hans samlade verk år 2000.

 

Jakt- och jägarpoesin är en genre med gamla anor i den arabiska poesin. Under förislam ingick alltid några jaktscener (tardiyyát) i de stora odena (qasíd). Senare utvecklades jaktdikten under abbasiderna till en egen genre med stora namn som Abu Nuwas (d. 815), Ibn al-Mu’taz (d.908, poeten som blev kalif för en dag var också författare till ”Tropernas bok”, ett av de första vetenskapliga verken om poetik och litteraturkritik) och Abu Firas al-Hamdani (d. 968). Därefter hamnade genren i skymundan. Mattar anspelar på den klassicerande formen genom att kalla sin dikt för just Tardiyya, (”Jaktdikt”), men likheterna stannar där. Dikten kan läsas som en poetisk uppgörelse med ett stagnerande arv som inte förmår utvecklas längre. Det efterlängtade villebrådet är själva dikten, och den klassiska "jaktdikten" förvandlas till en jakt efter mening. Enligt kritikerna tillhör Afifi Matar de ”svåra” arabiska poeterna. Den kategori som oftast beskrivs som ”svåra” är poeter vars poesi ägnas filosofiska spörsmål och därmed når färre läsare än dem som diktar om känslor och vardagsupplevelser. 


"...ett av de märkligaste verken i modern litteratur"

 
Adonis och Hesham Bahari i Älvkarleby den 28 maj 2016.
 

DN recenserar ”BOKEN  - Platsens gårdag nu / Del II” av Adonis

 

Så berättar Adonis poesi om döda världar och levande tid i Syrien

 

I dag tar den syriskfödde poeten Adonis emot Stig Dagerman-priset på plats i Sverige. Hans senaste utgivning på svenska är ett av de märkligaste verken i modern litteratur, skriver Stefan Jonsson.

 

”Boken är ett verk i tre delar. Den första kom på svenska 2005, den andra 2014. Översättaren är Hesham Bahari, som också är Adonis svenske förläggare. Det är en av de mest värdefulla översättningsinsatserna som gjorts i Sverige. Låt oss hoppas att Bahari även mäktar del tre.”

 

”Texten är som en bergskedja, något man färdas runt eller igenom, klättrar över eller betraktar på avstånd. Det är på samma gång skapelseberättelse, episk historia, mystik, revolutionsdikt och modernistiskt montage. Med själva titeln visar Adonis – kätterskt – att han konkurrerar med Bibeln och Koranen.”

 

”Spelplatsen är det arabiska 900-talet, den islamska kulturens så kallade blomstringstid, fylld av framsteg och enastående andliga insatser, liksom av fältslag och fejder, och med ett kalifat – det abbasidiska – som från Bagdad höll undersåtar och motståndare nere med våld.”

 

Läs hela recensionen här http://www.dn.se/dnbok/sa-berattar-adonis-poesi-om-doda-varldar-och-levande-tid-i-syrien/

 

 

Arne Rut, Stig Dagermansällskapets ordförande, överlämnar årets pris till Adonis
 

 


Episteln om det ogiltiga av Ibn Arabi

IBN ARABI

"ett hav utan stränder"

 

Episteln om det ogiltiga

 

 

رسالة فيما لا يعول عليه

يتبعها

سر الافتتاح بالنكاح

 

للشيخ الاكبر محيي الدين ابن عربي

 

av ”Den störste mästaren”

Abū ʿAbd Allāh Muḥammad ibn ʿAlī ibn Muḥammad

ibnʿArabī al-Ḥātimī aṭ-Ṭāʾī

f. i Murcia, Andalusien 25 juli 1165 – d. i Damaskus, Syrien 8 november 1240 e.Kr.

558 – 638 e.H.

(Tolkning från arabiska av Hesham H Bahari, 2016)

 

 

Episteln om det ogiltiga

 

 

 

الوجدُ الحاصل عن التواجد ، لايُعَوَّلُ عليه ، والوجود الذى يكون عن مثل هذا الوجد ، لا يعول عليه .. الخاطر الثانى ، فما زاد ، لايعول عليه .. التوبة من (بعض) الذنوب ، لايعول عليها .. كل حب يكون معه طلب ، لايعول عليه ... كل شوقٍ يسكن باللقاء ، لايعول عليه .. السفر إذا لم يكن معه ظفر ، لايعول عليه .. النوم إذا لم يعط بشرى ، لايعول عليه .. المكان إذا لم يؤنث ، لايعول عليه .

 

 

Extasen som beror av förekomsten

är ogiltig

 

Ogiltigt är befinnandet som härrör

från en sådan extas

 

Den andra tanken och de som följer efter den

är ogiltiga

 

 

 

Att ångra (vissa) synder

är ogiltigt

 

 

Ogiltig är varje kärlek som innehåller krav

 

Ogiltig är varje längtan som stillas av mötet

 

 

Om resan inte följs av framgång

är den ogiltig

Och om sömnen inte skänker ett glatt budskap

är den ogiltig

 

 

Ogiltig är platsen som inte låter sig befruktas

  

 
 
 

  

Defloreringens hemlighet 
är befruktning

 

 

أنا في الوجود بابٌ

Jag är en dörr i tillvaron

 

و عليه منه قفلُ

En dörr som också är nyckel

 

فأنا بعلٌ بوجهٍ

I ett slag är jag gud

 

و بوجه أنا أهلُ

Men också människa vorden

 

 

القول ـ من القائل ـ في السامع، نكاحٌ . فعينُ المَقول، عينُ ماتكوَّن من السامع، فظهر ... ظهور المصباح، لتوجه سبب القول و التكوين ـ على التعيين ـ في المحل الظاهر، لنزول الباطن إلى الظاهر. و هذا نكاحٌ بين المعنى و الحِسِّ، و الأمر المركًّب و النَّفَسِ؛ ليُجْمَع بين الكثيف و اللطيف، و يكون به التمييز و التعريف. و إن خالف تركيبُ المعاني، تركيبَ الحروف؛ فهو كخلاف المعرفة و المعروف.

 

 

Det sagda – som kommer från den sägande

till den hörande – [är] befruktning.

Det sagda är väsentligen detsamma

som avbildas för åhöraren,

det självreflekterande, synliggjorda,

med lyktans synlighet,

som mot den synliga nedslagsplatsen

kan styra orsaken bakom det sagda,

bakom formgivningen – som en precisering,

en definition, ett tilldelande –

så att det dolda kan stiga ner till det synliga.

 

Detta är befruktning

mellan det menade och det varseblivna,

mellan den sammansatta händelsen

och andningen/själen;

så att det förtätade och tröga

kan förenas med det förtunnade och genomskinliga,

och där skall uppstå urskillningsförmåga

och självdefiniering.

Och om [ni skulle tycka att] bokstävernas

hopsättning strider mot meningarnas,

så strider tillika kännandet

mot det kända.

 

 

ثم ينزلُ الأمرُ النكاحيُّ، من مقام الإفتتاح، إلى مقام الأرواح؛ و من المنازل الرفيعة، إلى ما يظهر من نكاح الطبيعة؛ و من بيوت الأملاك، إلى نكاح الأفلاك لوجود الأملاك؛ و من حركات الأزمان، إلى نكاح الأركان؛ و من حركات الأركان، إلى ظهور المولَّدات التي آخرها جسمُ الإنسان ... ثم تظهرُ الأشخاصُ، بين مباض و مناص.

 

 

Sålunda nedstiger den befruktande befallningen

från defloreringens till själarnas boning,

 

från de upphöjda ställningarna

till det som påbjuds av naturens befruktning,

 

och från änglarnas hem

till himlakropparnas befruktning av änglarnas liv,

 

från eonernas rörelser till hörnens befruktning,

och från hörnens rörelser

till uppkomsten av de alstrade [formerna]

varav senast i raden är människans kropp…

 

 

Sedan blir personen till,

antingen testiklar eller uterus.

 

 

 
 
 

 

 

فالنكاح ثابتٌ مستقرٌ، و دائمٌ مستمرٌ ...

Ty befruktningen är beständig och jämn,

oavbruten och genomgående

 

 

 

و لولا الكَوْنُ ما انْفَطَرَتْ سَماءٌ

Vore det inte för varat

skulle himlen ej skilt sig [från ögat]

 

 

 

و لولا العَيْنُ ما دُكَّتْ جِبالُ

Vore det inte för ögat

skulle jorden ej veckat sig till berg

 

 

 

أرَى شَخْصاً لَهُ بَصرٌ وَ يَرْمي

Jag ser en person som tar sikte och kastar

 

و لا قَوْسٌ لَدَيْهِ و لا نِبالُ

Utan att äga varken båge eller pilar

 

 

 

الشوق و الاشتياق للعشاق من الباب

Dörren längtar och trängtar efter de förälskade

 

الشَّوْقُ يسْكُنُ باللقاءْ ، و الاشتياقُ يَهِيجُ بالالتِقاءْ

Längtan stillas av mötet,

och trängtan upphettas av beröring

 

 

لايعرفُ الاشتياقَ إلاَّ العشَّاقْ.

Bara de förälskade känner till trängtan

 

 

مَنْ سكنَ باللقاء، فما هو عاشقْ ... عند أربابِ الحَقائقْ.

Enligt de förverkligade [sanningarnas] mästare

har den som nöjer sig med mötet

ej förälskat sig

 

 

مَنْ قامَ بثيابه الحريقُ، كيفَ يَسْكُنْ؟

Hur kan den vars kläder fattat eld stå stilla?

 

و هلْ مِثْلُ هذا يَتَمَكَّنْ!

Kan en sådan förverkliga sig?

 

 

للنار التهابٌ و ملْكَةْ ... فلا بدَّ من الحركة

Elden är ett flammande anlag …

alltså är rörelsen ofrånkomlig

 

 

و الحركة قَلَقْ. فَمَنْ سَكَنَ ، ما عَشِقْ

Och rörelsen består av oro och förvirring.

Den som står stilla kan ej förälska sig.

 

 

كيف يصِحُّ السُّكونْ؟ و هل في العشقِ كُمُونْ ... هو كلُّه ظهورْ

Hur kan det vara rätt att stå stilla?

Finns det någon avvaktan i förälskelsen?

Den Synliga, Den Allt Blottande.

 

 

و مَقامُهُ نُشورْ

Dess boning är återuppståndelse

 

 

 
 Foto: Hesham Bahari 2008

 

 

 

فما حَبَّ مُحِبٌّ إلاَّ نَفْسَهُ ، أو ، ما عَشِقَ عاشِقٌ إلاَّ مَعْناهُ و حِسَّهُ!

Den älskande blott älskar sig själv, eller,

ingen förälskad har någonsin älskat annat än sin egen mening och sitt eget kännande!

 

لذلك العشاق يتألمون بالفِراقْ... و يطلبون لَذَّةَ التَّلاقْ ...

Därför lider de förälskade av skiljandet…

och söker efter beröringens njutning

 

فإنهم العلماء بالأمور ، و بالذي خَبَاهُ الحَقُّ خلْفَ السُّتُورْ

Det är dem som vet hur tingen förhåller sig,

de känner till det som sanningen

gömt bakom slöjorna

 

  فَفَكِّرْ ، تَعْثُرْ !

Alltså tänk, så finner du!

 

 

Tolkades från arabiska av
Hesham Bahari
10 maj 2016

 

Intresserad av Ibn Arabi?

Se

IBN ARABI: EN MINNESBOK
Red. S. Hirstenstein & M. Tiernan

 

 
 
 
Övers. av Öjevind Lång 
430 sidor / Inbunden
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


”Gatans barn”: Sex rappare som skakade om Pyramiden

 

 

 

”Gatans barn”: Sex rappare som skakade om Pyramiden

 

Av Nour ’Ezz al-Din

Publ. i al-Safir 18 maj 2016
Övers. från arabiska av H. Bahari

 

Mitt hjärta var en skallra, nu klingar det som bjällror…
Sjung för fullt, mitt hjärta … så hjon och vakter vaknar…
Jag är bara clownen! Sov på saken… Var inte rädda…
Jag bär varken på svärd eller kommer a cavalo…!

Salah Jahin (1930-1986)
(Egyptisk poet, manusskrivare och karikatyrist
som skrev alla sina dikter på dialekt.)

 

När vi skrattar fängslas komedianterna

 

De var sex, en av dem med mobilkamera. Som om de höll på att ta en selfie, står de framför kameran på vilken gata som helst, rappar fram verklighets satiriska berättelser, för att lindra folkets smärta, enkelt och spontant, förvandla det sura jäktet efter levebröd till skrattsalvor som ekar i luften. När jag frågade dem en gång varför ”gatans barn”, sa de därför att gatan är deras mål, att bli sedda av de som ledsnat på målstyrda satirprogram, de som tröttnat på det tillrättalagda, och som har behandlats illa av livet, de som inte har mycket över att underhålla eller roa sig med. Kanske de kunde få några att skratta igen, om än aldrig så lite, och eftersom de tillbringar större delen av sin tid på gatan, fick det bli ”gatans barn”.  Sina satiriska klipp la de ut på Facebook, det blev många besökare, och klippens verkan blev en överraskning. Sex unga killar har ”skakat om” Egyptens nationella säkerhetsapparat med en mobilkamera, därför har polismyndigheterna arresterat dem. Jag hade chansen att lära känna två av killarna under en resa till Egypten.

 

Nour, vakna! De har fått tag i ’Ezz!

 

Vi brukade alltid vänta på Ezz på de ”fattigas” café dit han kom från universitetet för att förena sig med oss. Du kan inte låta bli att skratta åt hans enkla men komiska ansiktsrörelser. Ezz al-Din Khaled är 19 år, han är student vid Konsthögskolan i Kairo. En tjock och burrig afrofrisyr döljer en del av hans lilla huvud som är fylld av berättelser. Han öppnar sin mobil för att visa mig sina senaste skisser, och foton på hans farfar som var konstnär och dog för några år sen. Han bjöd mig en gång för att se ett teaterspel i regi av Muhammad Desuqi. Den lilla teaterlokalen fylldes snabbt med folk, och Ezz, så oerfaren som han var, spelade som en gud. Showen handlade om egyptiernas dagliga lidande, fattigdom, marginalisering, arbetslöshet, skrattretande och med briljant satir, vilket gjorde att jag gick och såg den en andra gång, för att ropa Ezz, Ezz, Ezz med åskådarna.  

 

Vad tänkte på dessa myndighetspersoner som hämtade honom från hans hem i gryningen, anklagad för att sprida samhällsfarliga videoklipp? Är herr Presidenten rädd för ett videoklipp? Ezz bar aldrig något vapen, har aldrig skadat någon. Har han blivit arresterad för att han gillar att dricka te med mjölk och övertygat oss att följa hans exempel? Eller har man äntligen avslöjat hans stora hemlighet: att han varje dag i en hel vecka gick runt i Downtown nynnande Imam och Negms revolutionära låt: ”Bygg du dina slott över våra gårdar!” Förra veckan släpptes Ezz mot borgen, men först hade man arresterat de övriga i gruppen. Detta trots en flod av kampanjer på sociala medier som kräver tillbaka ”rätten att skratta”.

 

Yehya: positivenergispridaren

 

Jag lärde känna Yehya på gatukaféerna i Downtown som han besökte dagligen, på väg från sin arbetsplats till olika möten med teaterfolket. Jag tyckte om honom. Han tog mig på upptäcktsturer i Kairos gamla gränder och… återvändsgränder, sådana vars existens jag aldrig anade. Vi besökte helgonhögtider, moulid, och sprang efter mikrobussarna upp och ner för gatorna. Var gång vi mötte en kärra som sålde kokta favaböner, stannade vi och åt. ”Jag har älskat dig, Nour, därför att du är enkel som vi”, brukade han säga till mig. ”Videoklippen som vi sprider på nätet är bara till för att lätta trycket för alla de stackare som tröttnat på livets hårda villkor i huvudstan. Vi jagar inte efter kändisskap utan vill helt enkelt att alla ska imitera oss. Jag blev så glad den dan någon visade mig ett klipp taget av en familj som inspirerats av oss. De gjorde narr och skrattade åt sitt eget elände på sitt sätt. Vår idé har börjat få spridning. Alla måste kunna skratta åt sig själva.” Vi var på väg från vår Fru Nafisas moulid en natt, och han berättade för mig om sin dröm att samla all de brutna människors smärta som finns och gjuta den i en konstnärlig form som får alla att känna sig bekymmersfria och leva utan ångest resten av sina liv.

 

Idag sitter Yehya, tillsammans med resten av gruppen, förutom Ezz, i fängelse. Anklagelserna som tillvitats dem är ologiska: propagering för terroristiska idéer, spridning av subversiva videoklipp. Varje gång jag tänker på anklagelserna vet jag inte om jag ska gråta eller skratta. Den egyptiska staten har blivit skrämd av ”gatans barn”, och beslöt därmed att beröva satiren och fantasin friheten och låsa in dem i fängelseceller, som förresten inte kan rymma fler fångar längre. Allt jag förmår göra idag är att publicera dessa rader precis som jag lovade Yehya en dag innan han arresterades, och vänta på att de släpps fria igen och på deras kommande videoklipp. ”Gatans barn” vet att de har skakat om pyramiden med en mobilkamera. Därför är de inte rädda att säga som det är, därför vill de att vi aldrig slutar skratta.

 

Källa http://shabab.assafir.com/Article/16775 


Stig Dagermanpriset 2016 tilldelas Adonis

 
Foto: Mariusz Kubik
 
 

Den syrisk-libanesiske poeten Adonis tilldelas 2016 års Stig Dagermanpris för ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen.

 

 

Adonis verk på svenska

 
 
 
 
LYRIK
 
 
Boken - Platsens gårdag nu Del I
Tolkning och förord av Hesham Bahari
 
 
Boken - Platsens gårdag nu Del II
Tolkning och förord av Hesham Bahari
 
 
Sånger av Mihyar från Damaskus
Förord av Ingemar Leckius
Tolkning av Hesham Bahari och Ingemar och Mikaela Leckius
 
 
Detta är mitt nanm
Tolkningar av Hesham Bahari, Sigrid Kahle, Ingemar & Mikaela Leckius och Ingvar Rydberg
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle 
(Inkl. CD med Adonis uppläsning)
 
 
 
 
 
 
 
 ÖVRIGT
 
 
Bönen och svärdet: Essäer om arabisk kultur
Översättning av Jan Stolpe
 
 
En introduktion till arabisk poetik
Översättning av Hesham Bahari och Astrid Ericson Bahari
 
 
Samtal med min far, Adonis
Samtal mellan Ninar Esber och Adonis
Översättning av C G Liungman
 

 ***

 

Adonis:

"[Minoriteter och oliktänkande i] Arabvärlden behöver inte tolerans, utan jämlikhet"

(SvD 20160423)

 

Adonis stora verk ”Boken. Platsens gårdag nu, del I–III” anses av många vara det främsta som skrivits på arabiska de senaste decennierna. (De två första delarna finns i svensk översättning av Hesham Bahari, utgivningen av den tredje delen är planerad till 2017.) I detta mäktiga verk levandegörs poeten och upprorsmannen al-Mutanabbis liv och gärningar under 900-talet. al-Mutanabbi fängslades men frisläpptes och ägnade sedan resten av sitt liv åt poesi. I ”Boken” går Adonis igenom de mystiska, esoteriska och upproriska inriktningar av islam, som sufismen, som brutalt krossats av den härskande klanen.

 

När vi träffas hänvisar Adonis till sin bok om al-Mutanabbi, och påpekar att den arabiska våren inte är det första upproret i arabvärlden.

 

– Vi har genom århundradena sett betydligt mer radikala och genomgripande uppror. Alla har slagits ned brutalt av den härskande makten. Inget uppror kan lyckas så länge man inte har en konstitution som skiljer på stat och religion, en lagstiftning som bygger på jämlikhet – mellan män och kvinnor, judar, muslimer, kristna, ateister, buddhister och så vidare. Vi behöver inte i första hand tolerans utan jämlikhet. Utan jämlikhet är arabvärlden dömd att gå bakåt i all evighet.

 

Läs mer på http://www.svd.se/adonis-arabvarlden-behover-inte-tolerans-utan-jamlikhet/om/kultur:litteratur

 

 

Se även förorden till ”Sånger av Mihyar från Damaskus” och ”Detta är mitt namn” nedan

På http://bahari.blogg.se/2016/april/elden-ar-hans-boning.html (Elden är hans boning av Ingemar Leckius)

Och http://bahari.blogg.se/2016/april/forordet-till-detta-ar-mitt-namn-adonis.html (Diktaren i världen av idag av Alain Jouffroy)

 

Boken - platsens gårdag nu, del II.

ETT HEM I SPRÅKET

Adonis har sagt att hans enda hemland är det arabiska språket. I hans händer är det ett storslaget land, konstaterar Eva Ström.

 

Nu föreligger del två av Adonis mäktiga tredelade verk ”Boken”, med den storslagna undertiteln ”platsens gårdag nu” som utkom på arabiska mellan 1995 och 2002. Idag nås vi av de skakande rapporterna från Syrien, Adonis födelseland. Det är oundgängligt att inte tänka på dagstidningarnas rapporter…

Läs mer på http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/ett-hem-i-spraket/

 

 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 


Kontroversiella skärvor ur vardagen - Recension av "Det var en gång"

Kontroversiella skärvor ur vardagen

Alexander Svedberg recenserar ”Det var en gång” av M-A Jamalzadeh

 

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21203-litteratur-mohammad-ali-jamalzadeh-det-var-en-gang

 

Mohammad Ali-Jamalzadeh (1892-1997) var en central gestalt inom den persiska modernismen. Novellsamlingen Det var en gång är hans mest kända verk, och ges nu ut på svenska av förlaget Alhambra, som tidigare bland annat har översatt poeten Adonis.

 

 
 
 

Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu. Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige.

 

Jamalzadeh växte upp i Iran, men flyttade senare därifrån efter att fadern avrättats i efterdyningarna av 1905-1907 års revolution. Det var en gång författades i Berlin 1921, och publicerades i Iran 1922. Många reagerade med bestörtning på Jamalzadehs ocensurerade kritik. Trots detta blev Det var en gång stilbildande.

 

Samlingen består av sex berättelser, alla utförda i sin egen stil. I "Mulla Ghorban Alis hjärtekval" kombinerar Jamalzadeh till exempel en förödande humor med lärda referenser. Språkdräkten blir här mässande, och transformerar texten till en klagosång. Vad som förenar novellerna är att den lättsamhet som finns i varje berättelse även återspeglas i språket. Metaforerna hämtas ofta från det abrahamitiska tankestoffet, i synnerhet Koranen. Vissa daterade liknelser får man dock leva med, som till exempel "de var så roliga att det skulle ha fått en jude som just blivit rånad att skratta".

 

Jamalzadeh talade många språk, och leker med språkförbistringar och idiomatiska uttryck samlingen igenom. Flera gånger ställs novellernas huvudpersoner inför ord man inte förstår, och detta vävs in i händelseförloppet. Jamalzadeh bryter också stundtals den fjärde väggen, men vänder sedan på greppet för att låta läsaren bli en del av narrativet. Det är skickligt gjort, och sådana berättartekniska grepp var ovanliga för tiden.

 

Vad som verkligen gjorde Det var en gång så unik i sin tid var blandningen av satir, den inhemska poetiska traditionen och den europeiska modernismen. Leken med dessa influenser märks inte minst i omgivningsbeskrivningarna. Bland Jamalzadehs svidande karakteriseringar återfinns nämligen längre stycken av suggestiv kontemplation, ofta med utgångspunkt i naturen.

 

"Trädens grenar tyngdes ner av snön så att de liknande nedböjda puckelryggar, och från deras isiga skägg rann tårar av längtan till våren. Då och då syntes flockar av hungriga korpar som hade satt sig på kadavret av något djur som nyligen dukat under. Rovgirigt och glupskt slet de loss hud och köttslamsor från benknotorna på djuret. Den kotiga ryggraden på det kalätna kadavret såg ut som en besynnerlig trädstam, som man kunde tro hade fallit ner på slätten från en annan värld. De välvda revbenen som stack ut från ryggraden såg ut som vore de trädets blodiga grenar och de svarta korparna dess levande blommor."

 

Jamalzadehs liknelser framstår som vågade för tiden, med starkt patos i liknandet av en extrafunktionär med en "rabiessmittad hund", och en dörr beskrivs som "hårdare än hjärtat på en statstjänsteman". Ibland blir dessa väl magstarka, men var en viktig del av bokens nya tilltal.

 

I många avseenden var poesin och prosan en etablissemangslitteratur i Iran, liksom även var fallet i stora delar av Europa en bra bit in på 1800-talet. Traditionen stod i centrum, och den autokratiska staten hade alltid tolkningsföreträde. Det skrivna ordet existerade därmed mot en bakgrund av sociala koder och godkända ämnesval. Jamalzadeh bröt mot många sociala och religiösa tabun genom att låta skärvor ur vardagen beskrivas mot bakgrund av fundamentalism, revolutionstankar och klasstänkande.

 

I den värld Jamalzadeh beskriver finns korrupta politiker och rättrådiga idealister, men sällan någon poetisk eller gudomlig rättvisa. Skeenden är ofta abrupta, oavsett om det rör sig om en kardares tillfälliga upphöjelse eller hur ett gott hjärta lönas med ont. Han raljerar över religiösa fundamentalisters neurotiska syn på kvinnan, men också över unga iranier som på ett mycket pompöst sätt vill efterapa européer.

 

Reaktionen mot Det var en gång blev så stark att det till och med anordnades bokbål. Novellerna avtäckte en vardag som makten inte ville kännas vid, och tog ingen hänsyn till hierarkier i sin kritik av människors dårskap. Till skillnad från många samtida modernistiska experiment är Jamalzadehs samling allt annat än tungrodd. Istället presenteras berättelserna på ett lättfattligt, men elegant, språk.

 

Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu. Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige.

 

Alexander Svedberg

4 april 2016
http://tidningenkulturen.se

 

 

 

DET VAR EN GÅNG

Persiska noveller

av Mohammad-Ali Jamalzadeh

 

 Hft / 160 sidor

Översättning från persiska och förord av Nils Wiklund

 

   

Framgången beror säkerligen till stor del på att novellerna är så bra. De är alla helt olika
varand­ra vad gäller ämnesval, men de är alla lika spännande, lika angelägna när de kritiserar olika aspekter av samhället, lika medmänskliga när de skildrar människans villkor, men framför allt är de lika i ett avseende: en obetalbar säregen hu­mor, ibland med en bitande satir, då han kritiserar politikernas korruption, prästerskapets hyckleri, de soci­ala orättvisorna, kvinnans undanskymda ställning och det västerländska inflytandet.

 

 

"... engagerande, underhållande och genomsyrade av mänsklig värme. Det var en gång är således en samling av bra, intressanta, läsvärda och mycket välskrivna noveller." 
Albin Eklund Djurberg / BTJ

 



Pionjärens bok brändes på bål. Den persiska novellens fader avvek från traditionen. 
Det var en gång ... sex korta noveller, oftast skrivna i jag-form, som ledigt och lätt med en stilla humor skildrar korrupta politiker, hycklande präster eller kritiserar kvinnosynen. 
Claes Wahlin / Aftonbladet

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 
 
Hft / 160 sidor
Översättning till svenska och förord av Nils Wiklund

Minnet i brand: Muhalhil ibn Rabí'a och Basús-kriget

Utdrag ur en kommande bok:

"The Mute Immortals Speak" av Suzanne Pinckney Stetkevych

 

Minnet i brand:

Muhalhil ibn Rabíca och Basús-kriget (494-534 e.Kr.)

 (Översättning av Hesham Bahari)

 

Foto: Hesham Bahari
 
 
 

Arabien 100 år före islam

 

I sin redogörelse av Basús-kriget betonar al-Nuwayrí särskilt släktfejdens politiska konnotationer. Han konstaterar till en början att endast under tre tillfällen var alla Ma'add-stammar förenade, det sista av dessa under den ökände Kulayb Wá’il, Muhalhils äldre bror. Berättelsen om Kulayb handlar om en enskild individs egenmäktiga förfarande, vilket skiljer sig markant från stammens uppfattning av hövdingen som en primus inter pares. Kulayb besegrade och skingrade de jemenitiska härarna tills alla Ma'add-stammar var förenade under hans ledning och skänkte honom kungamaktens emblem och privilegier: en kungs andel i krigsbytet, kronan, kunglig hälsning och lydnad. Efter honom myntades ordstävet ”mäktigare än Kulayb Wá’il”. Sedan började han förtrycka sitt folk; han lade beslag på de bästa betesmarkerna och vattenhålen (himá) och förbjöd andra herdar än sina egna att valla eller vattna sina hjordar där. Vi läser i Kitáb al-Aghání att Kulayb hade blivit så fåfäng att, som den etiologiska myten bakom hans öknamn (Lilla hund) förtäljer oss, han alltid ledsagades av en liten hund och närhelst han befann sig på en lovande betesmark släppte han ner den och lade beslag på hela det område där hundens skällande kunde höras.

 

Nu hände det att de besläktade klanerna av Taghlib, som hade Kulayb som hövding, och Bakr, vars hövding var Murra ibn Dhuhl, hade slagit läger intill varandra i Tiháma. Murra hade en dotter, Jalíla, som var gift med Kulayb, och en son, Jassás. Den senare hade en faster, al-Basús, som levde under Jassás och Banú Murras beskydd och som ägde ett fint kamelsto. En dag befann sig detta olycksaliga sto tjudrat framför Jassás tält när Kulaybs kamelflock gick förbi. Djuret drog i sitt tjuder tills det lossnade och slog följe med Kulaybs kameler. När de nådde fram till vattenhålet upptäckte Kulayb det främmande djuret och tog rasande fram pil och båge och sköt henne genom juvret så att, med Kitáb al-Aghánís ord, ”hennes blod blandades med hennes mjölk.” När al-Basús såg detta kastade hon av sig slöjan och skrek, ”O vilken skam! O beskyddare/granne!”

 

Det som här avhandlas är ett misslyckande att uppfylla släktskapets förpliktelser. Eftersom Bakr och Taghlib är besläktade klaner borde Kulayb ha erkänt al-Basús rättigheter, även om släktbanden är svaga (genom moderslinjen och med skyddslingsstatus). Blandningen av blodet med mjölken antyder en oreda i släktbanden – blodsbandet på mannens sida och de forna arabernas ”mjölkens band” på kvinnans. Ett budskap är tydligt: att tillskansa sig makt och privilegier är att avsäga sig sitt ansvar och överlåta sina skyldigheter till andra. Dessutom är al-Basús åtbörd och rop på hjälp ett tecken på vanhedrad kvinnlighet, vilket männen måste antingen hämnas eller själva överta skymfen.

 

Den impulsive och heroiske Jassás visade sig vara situationen vuxen. Han besteg sitt riddjur med spjutet i hand och dödade Kulayb, åtföljd av sin kusin 'Amr. Därefter myntades ordstävet ”dystrare än al-Basús”.

 

Från krigets allra början har regeln som genererar styggelser satts i verket. Förväxlingen av personligt privilegium med förpliktelsen gentemot släkten leder till en ”olaglig offerhandling”, där juvret som borde ge mjölk nu ger blod. Den kränkande slakten av kamelstoet, livets och välmågans källa, samhällsskickets symbol, signalerar det nära sönderfallet. Ytterligare en styggelse blir en följd av dödandet av Kulayb: släktgruppen betalar i regel en mans blodvite i kameler, men att istället betala för en kamels död med en människas liv – och dessutom stamhövdingens/kungens liv – är skenbarligen fasansfullt. Men kanske är ekvationen ändå rättvis på en djupare nivå: en symbol för samhällsskicket mot en annan symbol. Och kanske är det avsedda budskapet detta att en våldshandling även mot gruppens lägsta medlem – en gammal kvinnlig skyddsling – kan fullständigt stjälpa hela samhällsbygget.

 

Muhalhils och Banú Taghlibs svar finns nedtecknat med avseende på de rituella och offermässiga idéer med vilka vi nu vid det laget är bekanta:

 

Och så rustade Muhalhil för krig mot Banú Bakr: Han övergav kvinnor och uppvaktning, han avsvor sig hasardspel och vin och han samlade sina stridsmän. Sedan sände han en delegation till Banú Shaybán [dvs. Bakr] för att söka sonande för det som skett. De tog sig till Murra ibn Dhuhl ibn Shaybán i sin rådsförsamling och sade: ”Ni har begått en allvarlig handling genom att dräpa Kulayb för ett gammalt kamelsto. Ni har skurit blodsförvantskapets band och kränkt det som hålls för heligt [fa qata'tum al-rahim wa intahaktum al-hurma]. Vad beträffar oss beklagar vi att behöva gå i krig mot er utan att först söka gottgörelse från er. Därför erbjuder vi er fyra vägar som kan hjälpa er att undvika krig och hålla oss nöjda med det.” – ”Vilka är dessa fyra vägar?” svarade Murra. De sade: ”Återuppliva Kulayb för oss, eller överlämna hans dråpare Jassás till oss, så att vi kan döda honom, eller [er son] Hammám, ty han är hans like i värde [kaf’], eller överlämna er själv till oss, för med ert liv kommer hans blod att bli återköpt [wafá’].” Då svarade Murra, ”Vad gäller att återuppliva Kulayb kan detta aldrig ske. Beträffande Jassás är han en impulsiv ung man som var snabb med att slunga sitt spjut, sedan besteg han sitt riddjur till jag vet inte vilket land han har flytt. På tal om Hammám är han fader till tio, broder till tio och farbror till tio, och alla är de ryttare i sin stam. De kommer aldrig att överlämna honom till mig så att jag kan föra honom till er för att bli dräpt för någon annans brott. Vad mig anbelangar, ett till plundringståg till häst i morgon och jag kan vara först att falla, så varför skynda på min död? Men jag ska ge er två val: Först, ni har mina andra söner. Fäst en sadelgjord över nacken på vilken ni vill av dem, ta honom till era män, och slakta honom som en offerkamel [fa idhbahúh dhabh al-jazúr]. Annars kan jag ge er som ersättning [kafíl] för Bakr ibn Wá’il[s blod] ett tusen mörkögda kamelston.” Därpå brusade männen ilsket och de sade: ”Det duger inte för er att ge oss era små söner och erbjuda er att sälja oss mjölk för Kulaybs blod!”

 

 

En noggrann läsning av denna passage pekar på att krig var oundvikligt, för den vanliga regeln är att ett blodvite på hundra kameler betalas för att sona ett mord inom släktgruppen. Att Banú Taghlib från början erbjuder att godkänna bara blod för blod och faktiskt vägrar till och med tusen kamelston är ett tecken på att släktskapsbanden har brutits. Här vill vi hävda att överskattningen av den fåfänge Kulayb var det som orsakade denna brytning. Al-Nuwayrís anmärkning indikerar just denna upplösning av stam- eller klanfederationen:

 

Krig bröt ut mellan dem, och Jalíla, Kulaybs hustru, återförenade sig med sin far och sin klan, och Bakr ibn Wá’ils andra klaner gick sin väg. De avskydde att förena sig med Banú Shaybán för att hjälpa dem strida mot sina bröder och betraktade Jassás dräpande av Kulayb för ett gammalt kamelsto som en sorglig affär. Så [Banú] Lujaym avgick, och [Banú] Yashkar vägrade bistå dem, och al-Hárith ibn 'Ubád drog sig tillbaka till sitt eget folk, och han var fadern till Bujayr och ryttaren som ägde stridshästen al-Na'áma.

 

Samhällsskickets upplösning uttrycks vidare i en anekdot om de starka banden mellan Kulaybs bror, Muhalhil, och Jassás bror, Hammám. De två var som bröder och hade gått ed på att aldrig ha hemligheter för varandra, det vill säga tills Jassás dödade Kulayb och de två blev dödssvurna fiender.

 

Ett oidipusdrama finner också vägen in i berättelserna om förhållandet mellan bröderna Muhalhil och Kulayb, precis som i fallet med Durayd ibn al-Simma och hans äldre bror. Hövdingen Kulayb hittar den unge Muhalhil ständigt i sällskap med kvinnor och döper honom till zír al-nisá’ (kvinnobesökare = ”vekling, mesig”). Han säger, ”Vid Gud, om jag dödas kommer du att nöja dig med mjölk för mitt blod!”

 

I en annan berättelse, söker Muhalhils brorsdotter, Umáma, den tolvåriga dottern till Kulayb och Jalíla, efter sin farbror för att han skall hämnas faderns död, bara för att hitta honom berusad. Därpå reciterar hon ett uppviglingspoem (tahd) som börjar med:

 

Fröjdar du dig i nöjen och vin
omedveten om händelsernas förlopp?
Vet du att Kulayb ligger dräpt
av den förrädiske Jassás, mitt på ljusa dagen?

 

 

En liknande version berättar om hur Muhalhil befinner sig under ruspåverkan med sin dryckesbroder Hammám när nyheten om Kulaybs död når honom. Hans reaktion är dock exakt densamma som den ungdomligt utsvävande Imru’ al-Qays när han fick meddelandet om hur hans far dödades av sina egna undersåtar, de förrädiska Banú Asad: han fortsätter att supa resten av dagen, för att först dagen efter besvara ropet på hämnd.

 

Sådana berättelser verkar uppkomma när blodshämndsedens rituella mönster övergår i narrativt mönster. Det kan vara sådana arketypiska kopplingar snarare än faktiskt blodsband som ledde till påståendet att Muhalhil var morbror till den kände poeten Imru’ al-Qays ibn Hujr. I detta särskilda fall kan man inte undgå misstanken att den bättre kända legenden om Imru’ al-Qays och meddelandet om hans faders död kan ha genererat en parallell berättelse för hans ”morbror”. Den klassiska arabiska litterära traditionen placerar de poem som tillskrivs Muhalhil ibn Rabí'a inom denna snabba förökning av arketypiskt genererad folklore.

 

Poemet som sägs vara Muhalhils första poetiska svar på mördandet av Kulayb tjänar som ett passande motdrag till Kulaybs gliringar mot sin yngre bror. Det börjar med att poeten jämför sin sorg med kvinnornas veklagan bara för att avsluta med en brysk distinktion mellan manligt och kvinnligt sörjande. Poemet följer ett rituellt övergångsmönster som rör sig från den kvinnliga tårfällande lamentationen till den manliga blodsutgjutande dito. I detta liksom i andra liknande poem finner vi att poeten först deltar i tårutgjutelsen, uppfattad som en omogen eller effeminerad reaktion, för att sedan överskrida den och åta sig den manliga förpliktelsen att utgjuta blod som hämnd.

 

 

Muhalhils elegi över sin bror Kulayb 

 

Förr brukade vi vaka över de frifödda möerna

 

Förr brukade vi svartsjukt vaka över de frifödda möerna,
så att inget öga må se dem när de lämnade sina boningar.

 

När Kulayb hade begravts vandrade de sedan motvilligt vidare,
säkra på att skam och nesa efter honom kommer att bli deras lott.

 

Du ser mörna med de runda brösten, lika gaseller,
avklädda, nu när Kulayb har fallit, berövade sina slöjor.

 

De river sina ansikten, barhuvade, längtansfullt suckande 
efter honom, och lovar att länge stå ut med sin olycka.

 

Berövade, sörjande sin hårda lott, en eld brinner 
i deras magar, och de blänger med röda och svullna ögon.

 

”Vem skall hjälpa de utblottade när de ropar efter hjälp?”
frågar de. ”Vem skall doppa de spänstiga spjutspetsarna i blod?

 

Vem skall dela slaktkamelen bland folket när den kyliga
morgonvinden tränger igenom de knutna repen?

 

Vem skall vara först med att samla blodspengar? 
Och vem skall undsätta oss när olyckan är framme?”

 

Han var min proviant mot tidens motgångar;
sedan var han förlorad och mina förråd tömda.

 

Min själ sörjer en tid full av saknad, som en kamel som knäar
med tung bringa och otymplig nacke över mitt bröst,

 

Och olyckan, oemotståndlig, tvingande,
övermannar våra krigare och deras kvinnfolk.

 

Den jämnade det fäste som en gång varit
en tillflyktsort för gamla och unga.

 

Den slog till på förmiddagen och deras murar rasade
efter [Kulaybs död], från tinnarna till grunden.

 

Begråt stammens herre, o kvinnor, sörj över honom
vars kropp har virats i svepningar av koptiskt linne.

 

Begråt de föräldralösa barnen som nu förgås av torkan,
och den beskyddade grannen som nu förråds och bedras.

 

Begråt honom som fallit med nacken insvept
i sitt blod, ty detta har fått mig att gråta.

 

För detta kommer jag att lämna Wá’ils stammar
dräpta i varje boning och i varje läger.

 

Dräpta, omgivna av gamar, som turas om att rycka
och slita i deras lemmar, och av skuttande kråkor.

 

Översättning av Hesham H Bahari


Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. För kontakt mejla till alhambra@alhambra.se

RSS 2.0