Kommande bok: REVOLUTION I ROJAVA - Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan

 
REVOLUTION I ROJAVA
Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan
av Michael Knapp, Anja Flach och Ercan Ayboga
 
328 s. / Hft / Illustr. / Beräknad utgivning 5 november 2017
www.alhambra.se
 
 
 
 

 

Omgivet av fiender, inklusive IS och Turkiets krigsmakt, håller folket i Rojavas autonoma region på att bygga upp ett av jordens mest progressiva samhällen.

 

Besökare har häpnat över framgångarna för dess projekt, en gemensamt organiserad demokrati, som betraktar kvinnors jämlikhet som nödvändig, bedriver en radikal ekologisk politik och avvisar all reaktionär nationalistisk ideologi. Denna organisationsform, kallad demokratisk konfederalism, är lidelsefullt antikapitalistisk och kan samtidigt visa upp en självförsvarsförmåga som stridslystet hållit IS stången.

 

Författarna, som alla har förstahandserfarenheter av arbete och kamp i området, ger den första utförliga redogörelsen för ett re­volutionärt experiment och en ny vision av politik och samhälle i Mellanöstern och utanför den – den häpnadsväckande historien om en kamp mot alla odds.

 

Michael Knapp är historiker som forskat i radikal demokrati, medgrundare av kampanjen Tatort Kurdistan och medlem av NavDem Berlin. Anja Flach är etnolog och medlem av kvinnorådet Rojbin i Hamburg. Hon har tillbringat två år i de kurdiska kvinnornas gerillaarmé. Ercan Ayboğa är miljö­ingenjör och ekologisk aktivist, bosatt i Nordkurdistan.

 

Beräknad utgivning 5 november 2017.

 

”Den första autentiska inblicken i Rojavas radikala revolution.” 

Dilar Dirik, journalist och aktivist i den kurdiska kvinnorörelsen.

 

”En noggrann och detaljerad redogörelse, späckad av personliga berättelser,
som pekar på en möjlig väg ut ur Mellanösterns tragedi, och mer än så:
en möjlig väg ur den katastrof som kapitalismen innebär.”

John Holloway, professor i sociologi, Pueblas Oavhängiga universitet, författare till Crack Capitalism (2010).

 

 


BokNyhet: Palestinas horisont - Mot en rättvis fred, av Richard Falk

BokNyhet september 2017

 (se intervjun med Richard Falk längst ner)

 
 
 
 
  

196 sidor / Hft

Översättning av Ingvar Rydberg

Alhambra

 

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

 

Richard Falk, född 1930, är professor emeritus i Internationell rätt vid Princeton University. Mellan 2008 och 2014 tjänade han som FN:s särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i det ockuperade Palestina. Richard Falk, en av palestinafrågans mest etablerade och auktoritativa röster, framlägger här sin hittills mest genomtänkta och samlade historiska översikt.

 

Efter att ha uthärdat ett halvsekel av en allt hårdare ockupation utforskar palestinierna nu olika vägar för att uppnå fred. De för en kamp för sina rättigheter i enlighet med internationell lag i sådana fora som FN och Internationella domstolen i Haag, samtidigt som de söker stöd i global solidaritet och fredlig aktivitet genom Rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS). Richard Falk har studerat Israel/Palestina-konflikten inifrån under sin långa internationella verksamhet. I ”Palestinas horisont” ser han närmare på de pågående förändringarna och ger en ingående analys av en av vår tids mest kontroversiella frågor. Han undersöker sambanden och förvecklingarna i Israels och Palestinas historia och politik, samtidigt som han går in på de komplicerade relationer konflikten har skapat i det internationella samfundet. Han avvisar bestämt idén att den palestinska kampen nu skulle vara en förlorad sak och tar upp nya möjligheter att få till stånd förändringar. Han sätter därvid in den pågående konflikten i ett större sammanhang. Han reflekterar över Edward Saids arv och framhåller hans idéer som en humanistisk modell för fred, som tar hänsyn till de väldiga svårigheterna att åstadkomma en lösning.

 

Richard Falk har författat ett tjugotal böcker, bl.a. “Palestine: The Legitimacy of Hope”, “Breeding Ground: Afghanistan and the Origins of Islamist Terrorism”, “Chaos and Counterrevolution” och “Religion and Human Global Governance”.

 

 

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

 

Intervju på engelska med Prof. Richard Falk 
om FN och Israels 'apartheid regime' från 27 mars 2017
 

 


 
Prof. Richard Falk on Rima Khalaf, the UN & Israel's 'apartheid regime' 459 


"We speak to former UN Special Rapporteur for Palestine Richard Falk about whether Rima Khalaf was forced to resign over their report that accused Israel of establishing an 'apartheid regime' in Palestine."

 


Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

”There is a tendency in the average citizen, even if he has a high standing in his profession, to consider the decisions relating to the life of the society to which he belongs as a matter of fate on which he has no influence – like the Roman subjects all over the world in the period of the Roman empire, a mood favourable for the resurgence of religion but unfavourable for the preservation of a living democracy.” 

Paul Tillich, The Future of Religions (1966)

 

 

Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

av Hesham Bahari

 

En fatwa är ett religiöst utlåtande som tillhandahålls av en faqih, en lärd muslim.

Folk står i kö för att rådfråga Azhar-shejkerna
på de nyöppnade fatwakioskerna på Kairos metrostationer
 

 

 

Religioner, vars tillväxt hängt samman med de stora väldenas spridning i tid och rum, förlorar så småningom sitt andliga mål och förvandlas till instrument i händerna på världsliga makthavare. På så vis delar exempelvis den romerska religionen, den kristna kyrkan och det islamiska kalifatet på gemensamma drag när det gäller dylika processer. Det andliga sökandet stelnar i rituella åthävor vars riktiga innebörd sällan begrips av utövarna. Religionen blir helt enkelt en täckmantel för politiska ändamål. En annan utveckling är att religionen ägnar sig åt att förhärliga stamtänkandet, där själva stammen helgas och hamnar i förgrunden medan det andliga sökandet blir allt suddigare med tiden.

                                                                           

Mot denna oundvikliga uttömning av innehåll och andliga utmärgling som dikteras av historien och rikenas uppgång skaffar sig alla religioner en andlig dimension som kompensation: synkretistiska skapelser, klosterbrödraskap, sufism, kabbala skjuter ut som sidogrenar och försöker återge religionen sin rätta kurs. Men det militära väldet (vars huvuduppgift är att skapa och värna om marknader) och den etniska stammens logik vinner alltid till slut. Sann andlighet är reserverad ett fåtal sökare. Starka folkgrupper härjar och härskar i religionernas namn och svagare folkgrupper får anpassa sig eller försvinna. Styrka här betyder inte alltid militärmakt utan kan också vara ett resultat av ihärdighet och uppoffringsvilja.

 

Denna process är inte bara reserverad för det som vi här menar med ”religioner”, utan har fortplantat sig även till den moderna tidens s.k. sekulära ideologiernas sfär. Dessa ideologier börjar som materiella frälsningsläror för en mänsklighet som törstar efter rättvisa och godhet men som gång på gång slutar i katastrof. Den industriella världens historia de sista hundra åren har utmynnat i historiens största slakt med lika många döda under 1900-talet som under hela mänsklighetens historia. Detta skeende följdes tätt av den smygande kontrollen över människors liv och tankar, som initierades med den stora manipulationen av massornas medvetande, vilken stadfästes efter den elfte september 2001. Lögnmaskinens oinskränkta spridning av falska och obevisade påståenden har svalts med hull och hår av allmänheten, vilket också banade väg för nya krig utan slut och enorma vinster för krigsindustrin. Idag slipas och finjusteras kontrollmekanismerna med avskaffandet av kontanter och pengarnas digitalisering. Denna rationaliseringsprocess började dock för länge sedan, redan under Roms storhetstid och de första myntens prägling i de olika romerska provinserna runt Medelhavet. 

 

När de arabiska krigarna lämnade sin ökenhalvö under senantikens sista fas för att lägga under sig de stora fallande väldena i öst och väst var islam knappt artikulerad. Svårt då att förstå vad det var som dåtidens underkuvade skulle ha konverterat till. Koranen var ju inte ens sammanställd och nedskriven än. Själva det arabiska alfabetet förblev rudimentärt i över hundra år efter Koranens kollektiva uppläsning under dess första muntliga fas, och få av aktörerna på scenen visste egentligen mer än hur mycket krigsbyte det fanns att hämta och hur många man skulle tvingas dela det med. Krigarfromhet är en postberättelse, skapad långt efter erövringarna var ett faktum. Egentligen visste de första muslimerna inget värre än en icke-arab som ville konvertera till islam, för det innebar minskade skatteintäkter. Men man anställde gärna dem som skattmasar. 

 

Man kan försöka föreställa sig hur det gick till på landsbygderna, bland nomadstammar, i städerna, på klostren… stoff för tusen romaner som aldrig skrivits, tråkigt nog för muslimerna själva, för det är bara förmågan att skapa historiska romaner som kan få kollektiven att tänka om sin historia och på nytt formulera dess innehåll och mål. Naguib Mahfouz t.ex., egyptiern som fick Nobelpriset i litteratur 1988, började sin karriär med ett antal historiska romaner, men fick snabbt överge denna genre för den realistiska och därefter den surrealistiska och symboliska. Han skulle ju under sitt långa liv försöka överbrygga och sammanfatta flera hundra år av litteraturhistoria. Därför övergick han genom sina otaliga skrifter från att vara den moderna arabiska litteraturens Walter Scott och Emil Zola till att bli dess Dostojevskij och Albert Camus. En annan samtida författare som ägnat sig åt den historiska romanen med stor framgång är den egyptiske författaren och handskriftsforskaren Youssef Ziedan med ”Azazil” och ”Nabatéen”, två av den moderna arabiska fiktionens mästerverk. Men Mahfouz eller Ziedan, trots deras engagemang i det andliga sökandet eller kanske just på grund av det, kan inte beskrivas som ”islamiska” författare. De hör framtidens muslimer till.

 

Idag dödas fantasin i den muslimska världen som alltmer kommit att styras av wahhabitiska oljepengar, hänvisad som den är till Bukharis medeltida propagandasamlingar, vilka helgats och stelnat i en osmaklig skräckfilm. Man får mörksyn när man läser dessa bloddrypande och sexbesatta urkunder och inser att de som bestämt sig för att följa våldets väg också läser dem och fullt och fast tror på deras innehålls ”helighet”. Det positiva är att dessa fortfarande är i minoritet bland muslimernas stora massa, men tillräckligt många för att ställa till oreda. Det negativa är att de är i minoritet inte på grund av att massorna tagit avstånd från dessa historiska urkunder utan därför att de inte riktigt känner till deras innehåll. Ännu mer anledning till pessimism.

 

Här, i motarbetandet av dessa medeltida skrifter, finns mycket arbete för lärare, psykologer och psykiatrer om de vill avleda terrorns oundvikliga effekter på världssamhället, nu när muslimer utgör en betydande minoritet nästan överallt i den icke-muslimska världen. Men istället har man beslutat om en officiell smekmånad med ”islamismen”, och har blandat ihop ”ideologin” med ”folket”. Den wahhabitiska islam förklaras vara ”deras sak”, som vi inte har med att göra. Problemet är att väst har importerat en hel del wahhabism på sistone, och få verkar förstå vad det innebär. Det är MYCKET högre i tak i den muslimska världen idag när det gäller denna debatt än vad det är här i väst! Men så är också allting uppochner just nu. Är det inte märkligt för en civilisation som säger sig värna om vetenskapsanda och yttrandefrihet att plötsligt vägra tillämpa sina principer när det gäller just ”islam”?

 

I Egypten fick islamkännaren, akademikern och tevestjärnan Islam al-Beheiri 3 års fängelse för att ha ifrågasatt Bukharis hadith-samling. Han släpptes ut nyligen, fullständigt obruten, och lovade att fortsätta sprida ut sitt budskap. Stöd får han också från en växande sekulär opposition, trots att han själv säger sig vara troende muslim och tror fast på Koranens ord men inte på hadith-samlingarnas vilda utväxt. Ateisternas antal ökar annars lavinartat i arabvärlden idag, särskilt bland unga. Som motåtgärd har den nya egyptiska regimen, en blandning av militärer, storkapitalister och fundamentalister, (trots det sekulära egyptiska civilsamhällets uppresning två gånger inom loppet av 3 år!), installerat fatwakiosker på metrostationerna i Kairo, bemannade av lärda shejker från al-Azhar, för att besvara det enkla folkets frågor och stilla dess rädsla för helvetets kval! Man kan tänka sig vilken typ av frågor som ställs i dessa fatwakiosker: ”Min son har blivit ateist och min dotter har tagit av sig slöjan. Jag är rädd att de hamnar i helvetet. Vad kan jag göra?” Ack du sköna enfaldiga värld!

 

Fatwakioskernas uppgift sägs förstås motarbeta extremism, men risken är stor för att de istället fungerar som religiös markör gentemot kristna och sekulära medborgare och därmed accentuerar en redan markant diskriminering och segregering på religiösa grunder. Många vanliga människor har faktiskt ställt sig frågan: Vad är det vi behöver mest på våra metrostationer? Vore det inte bättre med rena toaletter, restauranger, konstutställningar och tillgång till internet och bibliotek istället för bås där religiösa utlåtanden tillhandahålls, hur välmenande dessa än må vara? 

 

 

Egyptiernas humor slår till. Shejken i kiosken till sin kollega:

”Varmt här på metrostationen. Nästa gång öppnar vi en kiosk på stranden istället!”

 

 

Wahhabismen, en form av medeltida islam som är total renons på all andlighet och som egentligen omedvetet ägnar sig åt sofistiska hårklyverier av mer världslig natur, utkämpar sin sista strid, för den måste konfrontera ännu starkare världsliga intressen som den inte klarar av i längden. Den är anakronistisk och olämplig för ett modernt samhälle. Att den spridit sig till den egyptiska domarkår som nyligen dömde Islam al-Beheiri och många andra intellektuella och författare till fängelse, samt till andra muslimska institutioner över hela världen inklusive källarmoskéerna i väst, beror i stor del på det stöd Väst och den industriella världen har visat det wahhabitiska Saudiarabien allt sedan det grundades för drygt 80 år sedan.

 

Wahhabismens projekt, som bekämpades och besegrades militärt av både osmaner och egyptier på 1800-talet, skulle aldrig ha lyckats återuppstå utan britternas hjälp efter första världskriget. Man gjorde helt enkelt en deal med det förgångna för att säkra energin och se till att oljeöknarna aldrig skulle träda in på den sekulära, framstegsvänliga vägen. Denna bakåtsträvande, stagnerande form av religion var västerlandets och den industriella världens trumfkort mot söderns anspråk på befrielse och utveckling. Med den bekämpades Nassers sekulära projekt och Israels dominans i området stärktes. Och idag står wahhabismen i fronten för den kommande uppgörelsen med det shi’itiska Iran och för förstörelsen av samtliga arabiska samhällen som valt en sekulär väg, från Libyen och Jemen till Egypten, Syrien och Irak. Men västerlandet har nog satsat på fel häst denna gång, för i brist på att klara av Iran har wahhabismen vänt sina tentakler mot själva sin tillskyndare och infiltrerat muslimerna i Väst med terror som resultat. Den västerländska cynismen har till slut funnit sin överman. Förhoppningsvis försvinner båda så småningom, tillsammans, cynismen och fundamentalismen, för att ge plats åt civilisationernas möte och en ny mänsklig renässans bortom de religiösa och ideologiska gränserna. 

 

Hesham Bahari


Han ägnar sig åt poesi som man ägnar sig åt revolution / Intervju med Adonis

Intervju med Adonis

 

 

 
Adonis tar emot Stig Dagerman-priset våren 2016 i Älvkarleby
 
 

Han ägnar sig åt poesi som man ägnar sig åt revolution. 86 år fyllda tror denne landsförvisade från Syrien mer än någonsin på ordens kraft. Han beskyller både religionen och Västerlandet för den arabiska vårens misslyckande.

 

En dikt ändrade hans liv. Den som han komponerade 1943, tretton år gammal, för att hedra Syriens förste president som befann sig på genomresa i norra delen av landet, inte långt från där han bodde. Denna dag fick Ahmad Said Esber armbåga sig för att komma närmare statsmannen och få läsa upp några hyllningsverser för honom. Som belöning frågade presidenten vad det var som skulle göra honom gladast. Det var så tonåringen såg sin dröm förverkligas. Trots sin fattiga bakgrund fick han gå på regionens franska lyceum. ”En magisk händelse”, minns han idag. Adonis (den pseudonym som han valde åt sig själv 1947) har levt för poesin utan avbrott sedan den dagen. Fängslad senare i sex månader i sitt hemland p.g.a. sina progressiva idéer, gick han i självvald exil i Beirut 1956 och startade tidskriften Shi’r (Poesi) därpå. Hans dikter publicerades samtidigt i dagstidningarna, och hans första stora genombrott – Sånger av Mihyar från Damaskus – såg ljuset 1961. Mångsidig författare, poet och essäist har han sedan dess profilerat sig som en betydelsefull röst från arabvärlden. 

 

Det är dock inte så mycket om sina dikter som Adonis vill tala om för oss idag, utan om de arabiska samhällena och islam. Aktualitet förpliktar. Hans senaste bok, Våld och islam (en samtalsbok med psykoanalytikern och översättaren Houria Abdelouahed), har blivit översatt till många språk. Han verkar nästan förvånad över dess framgång. Det beror på att han föga bryr sig om att vara politiskt korrekt eller om de anklagelser som på senare år riktats mot honom (pro-Assad eller islamofob). Han gräver hellre på djupet för att komma åt det ondas rot.

 

Enligt er finns nyskaparens sanna hemland i exilen. Varför?

 

Till att börja med så finns det ingen metafysisk kraft i världen som kastar en hit och dit mellan kontinenter. Exilen hör sannerligen ihop med tillståndet att vara människa. Och för de som, olikt mig, tror på de monoteistiska religionerna, börjar den största exilen med Eva – allas moder – som jagas ut ur paradiset. Vad gäller nyskaparna befinner de sig genom sina anlag i en dubbel exil. Inte nog med att de inte får ställa krav utan deras unika uttryckssätt utvisar dem från resten av mänskligheten till en exil som de försöker överskrida i sina verk. För min del försöker jag inte träda ut ur min exil utan vill gärna skaffa mig en bättre förståelse av denna livsform.

 

 

 
Adonis i Beirut 1956 tillsammans med sin hustru Khalida Said
 
 
 
Men kan inte en stad eller en plats ändå ge er känslan att vara hemma?

 

Jo, Beirut, dit jag flyttade 1956 och där jag fortfarande bor, växelvis med Paris. Det är där som jag bäst förstår exilens innebörd. För Beirut är inte någon komplett, avslutad stad, utan ett stadsprojekt som ständigt byggs om. En öppen stad, utan murar, en stad som måste skapas och återskapas hela tiden. Att bo där ger mig känslan av att befinna mig i det oändligas hjärta.

 

Hur såg er barndoms Syrien ut på 1940-talet, då landet låg under franskt mandat?

 

Jag är född i Qassabin, en liten, fattig och isolerad by i norra Syrien. Inte förrän vid 12 års ålder kände jag till elektricitet, bilar och telefonen. Min skola – en koranskola – höll till under ett träd. Där lärde jag mig läsa Koranen och skriva. Min far – som tyckte om att läsa sufiska poeter – har initierat mig till den klassiska arabiska poesin och särskilt till mystikernas dikter. Han var mycket from. Men aldrig försökte han påtvinga mig sina idéer. Han sa alltid till mig: ”Att besluta sig är lätt. Det väsentliga, det är att tänka och förstå.”

 

 

Adonis efter fängelsetiden i Syrien 1956

 

 

Han var bonde och ni var förutbestämd att följa i hans spår?

 

Jag bröt upp från min by och från bondelivet vid 14 års ålder genom att ansluta mig till Syriens franska lyceum. Olyckligtvis stängdes skolan ned strax efter självständigheten från Frankrike, 1946, eller ett och ett halvt år efter det att jag påbörjat min skolgång. Senare skrev jag in mig på ett syriskt gymnasium. Kolonialismens slut innebar en brytning med Frankrike och den franska kulturen. Det var tragiskt. Inte minst därför att för att förstå ens ”fiende” är det bästa sättet att lära känna hans språk och hans kultur. I Syrien gjorde vi precis motsatsen.

 

Vilka band har ni med Syrien idag?

 

Syrien förblir ett viktigt land. Man måste skilja mellan regimer och folk, aldrig blanda ihop de två, lika lite som man får blanda ihop folket och individerna. Jag har inte återvänt till Syrien sedan 2010, även om jag fortfarande har familj där. Genom att välja att gå i exil i Beirut 1956 bröt jag med allt som var syriskt, politiskt talat. Senare fick jag det libanesiska medborgarskapet, men jag behåller ett organiskt band till Syrien, landet där civilisationer och kulturer möts. Detta land har uppfunnit alfabetet, seglat på upptäcktsfärd genom världshaven med fenicierna och lämnat spår över hela världen. Jag är en del av denna stora syriska kreativitet. Tidsbundna politiska omständigheter har ingenting att göra med allt detta.

 

Hur förklarar ni landets aktuella situation, detta kaos, denna förödelse?

 

Grymheten och brutaliteten är ofattbara. Genom vår moderna historia, även om den ofta varit blodig och sällan fått utvecklas i fred, har vi aldrig fått uppleva så hemska skeenden. Vi har aldrig sett en kristen dödas därför att han är kristen, eller en alawit därför att han är alawit. Och vad ska vi säga om kvinnor som säljs kedjade i burar som djur på marknaden. Koranen innehåller en del verser som är ytterst våldsamma när de tolkas bokstavligt. De kan då lätt legitimera dessa hemskheter för den som saknar kultur eller medmänsklighet och som varken tror på civilisation eller kreativitet. Tänk att den dominerande tolkningen av Koranen under vår tid härstammar från wahhabismen, denna saudiska fundamentalistiska och bokstavstrogna sekt. Man kan inte heller blunda för arabvärldens svårartade sociala problem: inget arbete, ingen trygghet, en dunkel framtid, vilket leder till en fullständig desillusionering bland folket.

 

Kan vi inte i den arabiska våren se ett tecken på hopp och förändring?

 

I början, jo. Det var medryckande. Sedan la sig andra krafter i skeendet. De rika arabiska oljeländerna, särskilt Saudiarabien och Qatar. Och från västerländskt håll USA och olyckligtvis Europa, som följde USA i spåren. Båda sidor har beväpnat denna ”vår” och dödat i dess namn. De har förstört Tunisien, Libyen, Syrien, och Irak förstås var först på listan. Just nu ödelägger de Jemen, med västerlandets hjälp och tekniska stöd. Låt oss nu tala mänskliga rättigheter. Självfallet har arabvärlden föga erfarenhet av demokrati. Men det finns regimer som är betydligt värre än den syriska. Hur förklarar man att Västerlandet allierar sig med dessa regimer som sprider fundamentalism, salafistisk bokstavstro och obskurantism, samtidigt som man säger sig vara bekymrad över de mänskliga rättigheterna på andra håll i världen? Betänk att i Saudiarabien har dödsdomen mot den palestinske poeten Ashraf Fayad, anklagad för att ha lämnat islam, omvandlats till åtta år i fängelse och åtta hundra piskslag… Hur kan man vara allierad med en sådan regim? Det är ofattbart.

 

Varför har de arabiska regimerna och samhällena utvecklats så lite de sista femtio åren?

 

Låt oss gå tillbaka i tiden. 661 föddes den första arabisk-muslimska staten, det umayyadiska kalifatet, i blod. Dess huvudstad var Damaskus. Årtiondena innan hade de tre första grundarna av kalifatämbetet mördats i Medina. Det ger en idé om vidden av det rådande våldet under epoken. Under femton sekler har detta krig mellan muslimer aldrig upphört. All energi har centrerats kring makten. Än idag har makthavarna bara varit förmögna att stifta lagar, inte att åstadkomma någon högkultur. Den arabiska civilisationen har byggts upp av filosofer, poeter och kulturmänniskor som levde under islams välde. Men de flesta av dessa var icke troende eller icke praktiserande. I vår arabiska historia hittar ni inte en enda stor poet som också var troende som t.ex. Paul Claudel i Frankrike. Inte heller hittar ni bland de 1500 miljoner muslimer idag en tänkare som är både filosof och troende som t.ex. Emmanuel Levinas.

 

Alla de som försökte göra en ny tolkning av islam har behandlats som avfällingar. Under 1800-talet föddes en arabisk intellektuell och kulturell rörelse i Egypten och döptes till Nahda (Renässans). Den försökte återskapa den rikedom och mångfald som var en del av den sköna arabisk-andalusiska tidens högkultur på 900-talet. Istället för att ta ett steg mot framtiden har man vänt sig mot det förgångna, vilket förklarar den arabiska "renässansens" misslyckande. Den arabiska våren är bara en förlängning av denna baklänges renässans. Ingen har sett en petition av så kallade revolutionärer som kräver kvinnans frigörelse från den islamiska lagen, ett sekulärt samhälle eller ens en självständig status och oberoende för revolutionen. Och vad är en revolution som inte fordrar separation mellan det religiösa och det kulturella? Detta är en nödvändig brytning om man vill sikta mot framtiden.

 

 
 
Andra upplagan av den svenska översättningen av Sånger av Mihyar
 
 

Låt oss återvända till poesin. Varifrån får den sin betydelse i arabvärlden?

 

Från början, hade vi, araberna, bara den förislamiska poesin, en poesi nära knuten till friheten och kärleken, alltså till kvinnan, sången och öknens vardagliga liv. Den var den plats där araben bäst uttryckte sig.  Den gjorde anspråk på att säga sanningen. Men när uppenbarelsen plötsligt föll från himlen förändrades allt. Poeterna betraktades som vilsna och vilseförande och blev kritiserade i Koranen, där profetian ensam kan göra anspråk på sanningen. Poesin marginaliserades och byttes ut mot religionen. Lyckligtvis följde inte poeterna Koranens råd. Och trots allt detta lyckades de skapa en av världslitteraturens största poetiska traditioner. Man måste ändå lyfta fram vissa politiska gestalter som den abbasidiska kalifen al-Ma’mun (786-833). En upplyst härskare som verkade för att främja kännedom om den Andre genom att beställa översättningar av grekiska filosofer till arabiska. ”Översätt Platon”, sade han till översättarna, ”och jag kommer att ge er hans vikt i guld.”

 

Ni har skrivit era första dikter i Syrien. Varifrån kom inspirationen?

 

Jag är född omgiven av poesi. Vi hade inget annat att läsa. Den var vårt dagliga bröd. Redan som litet barn strävade jag efter att förändra världen. Det är nödvändigt om man vill låta bli att upprepa i all oändlighet det som redan har skapats av andra före oss. Genom att upprepa det deformerar man det. Man dödar det. Dock att skriva poesi, det är att förändra världen, för varje poet har en egen vision. Men jag förstod ganska snabbt att för att förändra arabvärlden, dess kultur och regimer, måste man börja med att skilja det religiösa från allt som är politiskt, kulturellt och socialt betingat, samtidigt som man måste respektera var och ens rätt att utöva sin religiösa tro utan hinder. Men jag vägrar att se religionen institutionaliserad och påtvingad alla. Det är en aggression mot samhället och individen. 

 

Vad är det som skiljer era dikter från dem som skrevs av andra poeter under samma tid?

 

Jag har avhandlat dessa teman redan i mina allra första dikter. Men för att uttrycka nya idéer, för att ge en annan bild av världen, behöver man också nya former. Detta fick mig att bryta med den klassiska arabiska poesins metrik och versifikation.

 

 

 

Adonis med Sindbads legendariske förläggare Pierre Bernard i Paris 1984

 

Hur förhåller ni er till det franska språket?

 

Jag lärde mig franska genom att läsa franska böcker. Och jag förblir autodidakt. En dag undrade jag varför jag inte kan behärska detta språk. Men jag har förstått att jag alltid måste närma mig det som en främling. Jag skulle gå vilse om jag behärskade det lika bra som arabiskan. Människan kanske har många fäder men kan bara ha en moder. Franskan är mitt kulturspråk. Arabiskan är det språk jag skriver på.

 

 

Boken Del I & II på svenska

 

 

Ni utförde era första kalligrafiska verk på 1990-talet. Hur kom ni dithän?

 

Jag gick genom en svår personlig kris, under vilken jag inte var kapabel att läsa eller skriva längre. Jag hade många vänner som var målare, både araber och västerlänningar. Jag tyckte mer om att tillbringa tid i deras ateljéer och se hur de arbetade, än att gå på muséer, för jag ogillar det som är färdigt och föredrar alltid det som befinner sig i rörelse. En dag sa jag mig själv att istället för att förbli overksam under denna krisperiod borde jag verkställa kollagearbeten. Och det gjorde jag. En vän, författaren Michel Camus, såg dem och sa till mig att de förtjänade att ställas ut. Jag måste erkänna att det tog mig lång tid innan jag kunde avslöja för honom att tavlorna var mina egna!

 

 

Detta är mitt namn, Adonisantologi inkl. CD

 

Vad förväntar ni er från poesin?

 

Detsamma som man förväntar sig från en kärlek: blommande mot det oändliga, öppenhet, mångfald i jämlikhet och frihet. Man kan inte tillämpa praktiska mått när man ska värdera poesin. Den erbjuder en ny bild av världen och nya förhållanden mellan orden och tingen, mellan tingen och människan. Den arbetar alltid för att skapa och omskapa världen.

  

Hur förklarar ni dess nedgång?

 

Allt som är vackert, allt som är väsentligt befinner sig i nedgång. Kanske är industrialiseringen en förklaring på detta. Att industrialisera världen innebar att man förblev på dess yta. Att poetisera den, det är att gå vidare. Men jag tycker inte att man kan tala om nedgång när det gäller poesin. Den förlorar i yta men vinner på höjden. Dagens läsare vill gå djupare än gårdagens. De är färre men djupare. 

 

Intervju med franska Telérama, 2016

Översättning från franska av Hesham Bahari

 

Samtliga Adonistitlar på svenska kan beställas hos Din bokhandlare

 

* En introduktion till arabisk poetik * (fyra föreläsningar vid Collège de France)

 

* Bönen och svärdet - Essäer om arabisk kultur *

 

* Sånger av Mihyar från Damaskus *

 

* Detta är mitt namn * (Illustrerad antologi inkl. CD)

 

* Boken - Platsens gårdag nu * Del I

* Boken - Platsens gårdag nu * Del II

 

* Samtal med min far, Adonis *
(samtalsbok med Ninar Esber, Adonis dotter)


"The Master and the Carriage", en allegorisk berättelse av George Ivanovich Gurdjieff

 
 
En allegorisk berättelse av George Ivanovich Gurdjieff
 
 
 
The Master and the Carriage - 1997 - The story, a metaphoric description of the human inner condition, begins when a nineteenth century carriage stops at the main square of an unknown city. Night is falling. The carriage driver opens the door, expecting to find his master, but a crowd of strangers steps out. The driver, upset and confused, seeks help from other carriage drivers... He will discover that he is part of a very ancient allegory, the allegory of man compared to a carriage. Thus begins a series of mythic adventures, where his quest can be understood at many different levels, very simple but also symbolical of a much greater meaning.
 
 
 
- Directed by Cyril Lanier Therese Goy - Music by Francois Gigon - Cinematography by Cyril Lanier -

Vid Trondheims synrand - en dikt av Adonis

ADONIS

VID TRONDHEIMS SYNRAND

(Till Endre Ruset)

 

 

1

 

Ihåliga instrument – rörflöjter sjunger blodets lov.

Från Norden, vid Trondheims synrand,

ser jag blåsinstrument framkalla Söderns innanhav,

och världen rullande välta över dessa hål,
som täpps till av osynliga fingrar,

som överraskar till och med fantasins lyktor.

Ruiner, kadaverlik, huvuden som huggits av, krigsbytet är kvinnor,

sönderslitna barnkroppar, kluvna skärvor från museer, statyer och städer,

kollektiva gravar, migrationer,

 

utslungade i ett böljande hav av aska, underkastade historiens obestånd.

 

Det är själva luften: en krympling, buren på vagnar som färdas genom en blind rymd. 

Det är själva rymden: vars enda uppgift är

att stoppa människan full med tystnad och förödmjukelse.

 

en rymd av liknelser –

 

Skeendet sitter mellan dess händer och läser texter, författade av nyuppfunna slags förintelser,

ur lungorna på Adams robotiska avkomma.

Således lär sig människan att expediera sina bekymmer på brevduvornas vingar,

desamma som byggt sina bon i flygande metalliska burar.

 

Jag drar mig undan i mitt rum i Trondheim idag, en viktlös dans i en kärnkraftsdriven rymdfarkost,

och sänder en hälsning till södern från en nordlig gata, till bredden fylld

med de migrerande fötternas vånda.

 

2

 

 

Lördag den 18 mars 2017, Trondheim ligger under sitt snötäcke.

Träden längs gatorna vet ej om detta snöfall är ett farväl till vintern,

eller ett välkomnande av våren.

Snön – en dräkt med plats för alla kroppar, broderad av växtrikets grenar och kvistar,

och av kråkor som jagar lyckan.

 

Även snön förlorar hoppet. Nu förstår jag varför Trondheim visar den sådan hänsyn,

lär den att sakta smälta i växternas famn, och hur dess minne löses upp

i vattnets ordlistor, under solens överseende öga.

 

Jag satt på caféet i sällskap med Ashour al-Tuwaybi och Muhammad al-Faqih Saleh.

Från långt håll tedde sig caféet i mina ögon som en mås, vilande sitt fågelbröst mot tröskeln.

Jag kände att rymden runt den fylldes av dolda vingar, flaxande mellan galaxer av betänklighet

 

Fäst din kropp vid en klippa, mot rotens inre, och lär dig omfamna platsens dragningskraft.

Ty universum vacklar, från vilken balkong som helst i Europa

kan du se hur dess levande varelser går fram, stapplande

på de sprängda gatorna för att bjuda de dödas lemmar på en sista dans.

Och hur orden vältrar sig ur arabiska städers läppar,

vilka malts sönder av mörkrets kvarn, från universums fyra hörn.

 

Det är innebördens evighet som grävts ned och stampats

efter att ha blivit förödd av tyrannernas godtycke,

det är solens lunga som förgäves försöker andas in frihetens syre.

 

Ja, från vilken vinkel som helst i Trondheim kan du se den arabiska månen stiga upp över den nakna skapelsen, för att tigga om ljus, luft och vatten. Du kan samtidigt se hans väninna, den arabiska jorden, gestaltas i trippande och rullande dungar av slitna hjul, som solvagnen stjälpte av på meningens berg.

 

Sedan ser du den arabiska tidens huvud huggas av

och serveras på historiens tallrik som en gåva till den som vill.

Sådan är förvisso den kultur som förgör sina barn.

 

Ju mer jag betraktade snödrivornas flykt över vägarna
och hur växtrikets krona avtäcktes
                                   för att blotta välvda magar,
desto högre växte frågan inom mig:
Är jag också en bild bortom bilderna?
Ett språk som bidar sin tid med att tillverka en stol,
                 där vinden kan sätta sig?

 

Eller blott en otydlig skrift i nattens häfte?

Du, vänliga moln på genomresa,

och du, kvinna, spående i kaffesumpen,

som nyss vidrörts av himlens läppar, sakta, inte så fort!

Säg först, vad gör änglarnas klor med jordens lever?

Kanske också därför ser jag i Nordens snö
                                   en bild av Europas aska,
och tror att druvan, som Bacchus vaktade över,

tog livet av det utlovade vinet
                 för att ersätta det med röd vätska.

 

Kanske därför har jag, uppviglaren, blivit mer benägen att så split,

med början i det allra första splitet, det mellan mörker och ljus.

 

3

 

På vägen till Hendrum hälsade Bendik, Ashour, Muhammad och jag på Nidelva,

denna domesticerade flod som nyss hade viskat lösenordet i våra öron,

så att vi måtte delta i vårens välkomstfest.

Till mina vänner sade jag: Vi bör uppfinna, vi, hela mänskligheten,

ett annat lösenord som förmår denna moderplanet att vakna ur sin sömn

och bryta sig loss ur alla kedjor, särskilt dessa som himlen bär på.

 

Plötsligt, inbillade jag mig att Hendrum hade tagit av sig sin vita dräkt av snö. Ädla fingrar knäppte upp knapparna i ingenjör Margareta Aases hem, där Adam lät sig semineras till själ och kropp av ett annat ljus, förkroppsligat i bilden av en kvinnlig varelse. Alla delade vi samma tanke i samma ögonblick:

Förena kvinnans doft med epokens, grundlägg nya rymder med Adams kärlek och poesi.

 

Det har sagts till mig i det jag tog farväl av Trondheim:

Varje natt kommer älgar ned från skogar,
                 som månen vakar över, av ett enda skäl:
att stångas mot båtarna
                 som seglar uppför nattens tama flod,
och när tröttheten gett sig av, tar varje älg
                 en mås i famnen och tillsammans
dansar de snödansen

Jag kan gott fortsätta återge det jag hört andra säga, 

ställa fram en gasells ansikte i krokodilens spegel,
och nynna vidare på denna fråga:

 

Är K R I G (H-R-B)

               verkligen världens

                                   B L Ä C K (H-B-R)?

 

4

 

Trondheim,
stunden då vår epoks sol ter sig som ett blod som sprutar ut ur horisontens ansikte,

stunden då människor ter sig

som stumma klockor, utströdda och hängande på tidens väggar

Men… kommer naturens blomma
att ligga som ett smycke på rymdens bröst?

Kommer naturens arom ännu att hänga
som en prydnad runt luftens hals?

Kommer verkligen den dödade och dråparen
att försonas i det stoft som får döden till arv?

 

Jag hade upprepat mer än en gång:

            Om allt och alla har jag ännu intet sagt.

 

Vem skall då säga till denna varelse på resa genom mig:

Vad gör vi med en värld som studerat ljusets hand
men bara vet att skriva med mörkrets fingrar?

 

Adonis

(Trondheim-Paris, mars 2017)

 

Tolkning från arabiska
av Hesham Henri Bahari


Danxia bränner upp Buddha: 3 sidor ur Tsai Chih Chungs tecknade serier

VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET!

 

Gör som Danxia!

 

Bränn en Buddha! 

 
 
 Ur Zen talar
  
 
 
 
 
   
 
 
 Ur Zhuangzi talar : Naturens musik
 
 
 
 
 
 
 
  
 
Ur Sunzi talar : Krigskonsten
 
 
 
 
 
 
 Närmare 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
 
 
Zhuangzi talar : Naturens musik
Laozi talar : Den vises tystnad
Sunzi talar : Krigskonsten
Den dumma vålnaden
Zen talar
     
 
 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 

 

"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says. "It's a perfect combination."

 

Cartoonist Tsai Chih-chung's unorthodox journey

 

By Wang Kaihao (China Daily)

 

 
 
 

Cartoonist Tsai Chih-chung's decadeslong work has been inspired by ancient Chinese philosophy and history, as his biography reveals. Wang Kaihao reports.

 

During a telephone interview, Tsai Chih-chung suddenly stops to ask me: "What is your date of birth?" I tell him the date and the year and without a moment's hesitation he says: "It was a Sunday."

 

The 68-year-old artist from Taiwan is both sharp and versatile. So it is difficult to do him justice with a brief introduction.

 

An author, who has published several books since May 2015, he is also an animator who has won a Golden Horse, one of the most coveted awards in Chinese cinema, for kung fu comedy Older Master Q in 1981.

 

A bridge champion, he even spent a decade studying theoretical physics.

 

But, above all, he is a cartoonist.

 

More than 40 million copies of his books have been sold in more than 40 countries and regions.

 

Speaking of his pursuits, he says: "Many people ask me: 'If you could turn back the clock, would you have done something else instead of being a cartoonist?' Well, is there anything sweeter than realizing your dream?"

 

For Tsai, who quit school at the age of 15 to move to Taipei, his career as a cartoonist did not follow an "orthodox" path.

 

In spite of starting his career with four-panel cartoons, the man from Taiwan's Changhua County, gained fame not by creating a superhero franchise but by using ancient Chinese philosophy and history.

 

In 1985, he began doing comic books to explain the work of Chinese philosophers, including Laozi, Liezi and Zhuangzi.

 

Revealing how he ventured into being a cartoonist, Tsai says: "In 1985, I had an animation company that had been in operation for seven years and I owned three properties.

 

 

 
 
 
 
 

Tsai Chih-chung, a well-known cartoonist from Taiwan, has published a biography titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life. The cartoon, drawn by Tsai, shows him and figures from his popular comic works.

 

"According to my calculations then, I would have had enough money to survive till 80 on instant noodles, as long as I did not squander my money on gambling or undertaking risky ventures. But I had to do something more meaningful with my life."

 

The cartoon series, which was introduced to the Chinese mainland in 1989, has since become firmly etched in the collective memory of children on both sides of the Straits.

 

Explaining the success of the series, Tsai says: "My roots taught me how to use Western methods to promote Chinese culture."

 

Tsai recently took only 11 days to write his autobiography that includes 300 cartoons.

 

The autobiography, titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life, was published by China CITIC Press earlier this month.

 

Speaking of the title, Tsai says: "Every kid is a genius, but not every mother knows it."

 

Revealing details of his early life, Tsai, who was born in a Roman Catholic family, says his father was a renowned calligrapher while his mother was a fan of local operas, and she often took him along to watch performances.

 

As for his other cultural influences, Tsai, who grew up eating American butter and milk, says he was exposed to Hollywood movies in his childhood.

 

A confession that Tsai makes is that he was a habitual latecomer and often missed the start of the films. "So, when I entered the theater, I would imagine the bit of movie that I had missed."

 

Tsai says this habit helped him to hone his imagination. He also attributed his habit of reading the Bible to helping him understand the blending imagination, myths and history in his future work.

 

"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says. "It's a perfect combination."

 

Tsai, who was based in Vancouver, Canada, at one point now spends a lot of time on the mainland, where he runs an animation studio in Hangzhou, the capital of East China's Zhejiang province.

 

Among the feature-length animation films he is working on is a biographical film on Guan Yu, a third-century general and a synonym for loyalty and valor in Chinese culture. The movie is expected to be completed by October.

 

Another project is Kung Fu Shaolin Temple, which is expected to be ready for release in 2017.

 

"Zen, kung fu and the Shaolin Temple are evergreen Chinese cultural symbols," he says.

"They will always be popular themes for viewers not only in China but overseas," he adds.

 

 

 
 
 
 

[Photo provided to China Daily]

 

 

 

5 Böcker av Tsai Chih Chung på svenska

kan beställas hos Din bokhandlare!

 

Zen talar

Laozi talar : Den vises tystnad

Zhuangzi talar: Naturens musik

Sunzi talar : Krigskonsten

Den dumma vålnaden


Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba

 
 
 

BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba

 

It is possible…

It is possible at least sometimes…

It is possible especially now

To ride a horse

Inside a prison cell

And run away…

It is possible for prison walls

To disappear.

For the cell to become a distant land

Without frontiers

 

Mahmoud Darwish

 

 

***

 

 

 
 

Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba

BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba

 

May 15, 2017, Occupied Palestine  – Today marks the 69th anniversary of the 1948 Nakba, the mass expulsion of Palestinians from our homeland. Between 1947 and 1949, Zionist paramilitaries, and subsequently Israeli forces, made 750.000 to one million indigenous Palestinians into refugees to establish a Jewish-majority state in Palestine.



The Palestinian Boycott, Divestment and Sanctions National Committee (BNC) calls on people of conscience the world over to further intensify BDS campaigns to end academic, cultural, sports, military and economic links of complicity with Israel’s regime of occupation, settler colonialism and apartheid. This is the most effective means of standing with the Palestinian people in pursuing our inherent and UN-stipulated rights, and nonviolently resisting the ongoing, intensifying Nakba.

 

The Israeli regime today is ruthlessly pursuing the one constant strategy of its settler-colonial project —the simultaneous pillage and colonization of as much Palestinian land as possible and the gradual ethnic cleansing of as many Palestinians as practical without evoking international sanctions.

 

Following in the footsteps of all previous Israeli governments, the current far-right government, the most openly racist in Israel’s history, is heeding the words of the Zionist leader Ze’ev Jabotinsky who wrote in 1923:

"Every native population in the world resists colonists as long as it has the slightest hope of being able to rid itself of the danger of being colonised. [...] Zionist colonisation must either stop, or else proceed regardless of the native population. Which means that it can proceed and develop only under the protection of a power that is independent of the native population—behind an iron wall, which the native population cannot breach."

 

Sixty-nine years after the systematic, premeditated uprooting and dispossession of most of the indigenous Palestinian Arabs from the land of Palestine at the hands of Zionist gangs and later the state of Israel, the Nakba is not over. Israel is intent on building its “iron wall” in Palestinian minds, not just our lands, through its sprawling illegal settlements and concrete walls in the occupied Palestinian territory, its genocidal siege of over  2 million Palestinians in Gaza, its denial of the Palestinian refugee's right to return, its racist laws and policies against Palestinians inside Israel, and its escalating, violent ethnic cleansing in Jerusalem, the Jordan Valley and the Naqab (Negev). It is sparing no brutality in its relentless, desperate attempts to sear into our consciousness the futility of resistance and the vainness of hope.

 

The present mass hunger strike by over one thousand Palestinian prisoners in Israeli jails and the grassroots support that it has triggered give us hope.

 

The growing support for BDS among international trade unions, including the most recent adoption by the Norwegian Confederation of Trade Union (LO) –  representing over 910,000 workers –  of an “international economic, cultural and academic boycott of Israel” to achieve comprehensive Palestinian rights, gives us hope.

 

The fact that none of the 26 Oscar nominees offered a free, $55,000-valued trip by the Israeli government accepted the propaganda gift and that six out of eleven National Football League players turned down a similar Israeli junket gives us hope.

 

The BDS movement has succeeded in sharply raising the price of corporate complicity in Israel’s crimes against the Palestinian people. It has compelled companies of the size of Orange and Veolia  to end their complicity and pushed global giant G4S to begin exiting the Israeli market. Churches, city councils and thousands around the world have pledged to boycott Hewlett Packard (HP) for its deep complicity in Israel’s occupation and apartheid. This gives us and many human rights campaigns around the world great hope.

 

The Barcelona municipality’s decision to end complicity with Israel’s occupation, coming on the heels of tens of local councils in the Spanish state declaring themselves "Israeli apartheid free zones" give us hope.

 

The divestment by some of the largest mainline churches in the US, including the United Methodist Church, the Presbyterian Church USA and the United Church of Christ, from Israeli banks or complicit international corporations gives us hope.

 

The spread of remarkably effective BDS campaigns from South Africa to South Korea, from Egypt to Chile, and from the UK to the US gives us real hope.

 

The growing intersectional coalitions that are emerging in many countries, organically re-connecting the struggle for Palestinian rights with the diverse international struggles for racial, economic, gender, climate and indigenous justice give us unlimited hope.

 

In 1968, twenty years after the Nakba but unrelated to it, Dr. Martin Luther King said, “There can be no justice without peace and there can be no peace without justice.” For seven decades, and against all odds, Palestinians have continued to assert our inalienable right to self-determination and to genuine peace, which can only stem from freedom, justice and equality.

 

But to reach that just peace we realize that we must nourish our hope for a dignified life with our boundless commitment to resist injustice, resist apathy and, crucially, resist their “iron walls” of despair.

 

In this context, the Palestinian-led, global BDS movement with its impressive growth and unquestionable impact is today an indispensable component of our popular resistance and the most promising form of international solidarity with our struggle for rights.

 

No iron wall of theirs can suppress or overshadow the rising sun of our emancipation.

 

The Palestinian BDS National Committee (BNC) is the largest coalition in Palestinian civil society. It leads and supports the global Boycott, Divestment and Sanctions movement. Visit www.bdsmovement.net and follow @BDSmovement

 

 

***

 

Böcker om Palestina på www.alhambra.se kan beställas i bokhandeln

 

 

Ung i Palestina: att vara tonåring under ockupation, 
av Anne Casparsson & Britta Abotsi

 

Vägen till Palestina, Två folk och ett stycke jord
av Evert Svensson

 

Geväret och olivkvisten, 
av David Hirst

 

Vi var en familj i Betlehem, 
av Ryan Ghadban

 

Honung, 
av Zeina Ghandour

 

Följande titel finns gratis som PDF på www.alhambra.se

 

DEN JUDISKA ÅTERERÖVRINGEN AV PALESTINA 
FRÅN DEN FÖRSTA SIONISTKONGRESSEN 1897 
TILL FN:S DELNINGSRESOLUTION 1947

av WALID KHALIDI 

 

 

 


Dimitri el-Demerdashi

 Dimitri el-Demerdashi

 

Дмитрий из Демердаша from Tair Polad-zade on Vimeo.

 


"Andra solar, andra orienter" Jacques Berque, 1910-1995, av Jean Sur

 
 
"Andra solar, andra orienter" 
Jacques Berque, 1910-1995,
av Jean Sur
 
 En rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, 
en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion,
som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.
 
Jean Sur
 
 
 

1968 hade Jacques Berque varit professor vid Collège de France i tolv år. Det ämne han undervisade i kallade han Det moderna islams sociala historia. Denne berömde arabist – vi undviker ordet ”orientalist” med all den tvetydighet det rymmer – för vilken trohet var en första rangens dygd, fick det året en överraskande idé: att utarbeta en moderniserad syn på den franska kulturen och offra en del av den tid han ägnade åt arabiska studier för ett sådant projekt.

 

Där spelade naturligtvis de aktuella händelserna en betydande roll. ”Det handlade om en omfattande plan”, skulle han senare säga, ”en kulturell revolution som skulle gå längre än en strikt ekonomisk eller samhällsekonomisk kritik.” Redan då kände han på sig att den stormiga revoltrörelsen i maj 68 saknade en organiserande idé.

 

Han tyckte att den kom sig mer av ”ungdomens heta, av instinkter bestämda mentalitet” än en genomtänkt kritisk analys eller ens en ”verkligt drivande känsla”. Han förutspådde att rörelsens ledare snart skulle välja samhällskarriärer ”när de väl förnekat sina ungdomliga uppror”.

 

Även om Berque inte helt uppgav sitt projekt, kom det inte att nämnvärt inkräkta på det arbete han ägnade araberna eller de arabiska studierna. Det var inte bara för västerlandets skull han ville förskjuta dess kulturella tyngdpunkt. Det var också för att ge de icke-västliga folken och särskilt araberna tillgång till en modernitet, som de ofrånkomligen måste anamma men som de förblivit främmande för.

 

Att kritisera den franska kulturen innebar en hjälp på traven för västerlandet att närma sig omvärlden. Det skulle motsvaras av steg från arabvärldens och den övriga icke-västliga världens sida, förutsatt att man önskade att detta möte skulle ske utan konflikter, agg och förvirring.

 

1964 skrev Jacques Berque « Dépossession du monde » (Expropriering av världen). Sex år senare kom han ut med ett av sina viktigaste verk, « L’Orient second » (Det andra orienten). Det svala mottagandet gjorde honom något besviken, även om det inte överraskade honom. Han visste att hans ståndpunkt var svår att driva. Han godtog inte det teknologiska samhället.

 

Men han ville inte heller avskaffa det och absolut inte skyla över sin maktlöshet med förslag om formella reformer, verbala anpassningar eller moraliska protester. Detta samhälle måste istället enligt honom överskridas i ordets hegelianska mening, d v s det måste anammas samtidigt som man argumenterade mot det.

 

”Vet ni i vilken mening jag är fundamentalist?” frågade han en gång leende. ”Jo, jag vill gå till botten med saker och ting.”

 

Han såg tydligt att västerlandets framtid varken låg i herravälde eller dess trista kusin, ånger, utan i en process som ifrågasatte den västerländska människan och det västerländska samhället i deras innersta grundvalar.

 

Det var vad ”L’Orient second” siktade till. ”Detta förutsätter”, skulle Jacques Berque senare med sitt sinne för understatements skriva, ”en mängd begrepp som är svåra att omsätta i praktiken och kanske rentav är för sammansatta för att klart kunna teoretiseras.”

 

Tiden var då, på 70-talet, inte mogen för att man skulle kunna ge uttryck för eller ens ha en klar bild av vad västerlandets kulturella omdaning borde gå ut på. Men han anade att den varken förbereddes på expertmöten eller i hemliga sammankomsters rökiga lokaler utan i själarna och hjärtana, i djupet av det förhållande alla har till sig själva, till andra och världen.

 

 

Än en gång var tiden inte inne. Västerlandet, lättjefullt i all sin febrila aktivitet, orörligt trots all vältalighet, var inte berett att säga vad det var.

 

Frågan man måste ställa formulerade Jacques Berque klart och tydligt 1972: ”Finns det någon fransk kultur? Om det är fallet, lever den upp till en kulturs inneboende krav och det franska samhällets behov? Om det inte är fallet – vilket jag menar – vad skall vi då göra?” Detta ”Vad skall vi göra?” ledde – som han aldrig upphörde att upprepa – ofrånkomligen till nästa fråga ”Vem skall vi vara?”

 

Tillsammans med några andra kände Jacques Berque redan då att ett kapitel var avslutat. Men det konstaterandet ledde aldrig till fatalism, cynism eller hopplöshet.

 

För honom framkallade en epoks slut ett slags absolut början född ur historiens eget djup, en tematik som gör sådana reaktioner som fatalism, cynism och hopplöshet meningslösa, åtminstone om man har modet att inte blunda för den negativitet som under rådande omständigheter de positiva löftena färgas av. Att smita undan detta dilemmas eld innebär att bidra till katastrofen, vilket humanistiskt eller humanitärt ordklyveri man än ägnar sig åt eller vilken påstådd realism man än skyltar med.

 

 

När Jacques Berque tjugo år gammal anlände till Paris från Alger, var det denna eld som brann i hans hjärta. I likhet med andras upplevelser före honom, t ex Romain Rolland och Paul Claudel, gav ensamheten i den parisiska provinsialismen ett tillfälle att återbördas till sitt inre. Vantrivseln skärpte hans individualitet och kunskapstörst. Att bli åsidosatt därför att han inte kände koderna bakom ”de invigdas konventioner och karriäristiska umgänge” tvingade honom att ”gå omkring i dykardräkt” men ledde ändå med fantasins hjälp fram till en autentisk hållning.

 

Han genomskådade snabbt att det inte fanns mycket seriöst bakom specialisternas orubbliga självsäkerhet, i de politiserades gester, bland monarkisterna eller den yttersta vänsterns aktivister. Han kom utifrån. På Frendas skolgård i Algeriet hade han hört tre eller fyra språk talas. Denna dagligen upplevda mångfald hade vidgat hans sinne. Den hade öppnat det härvarande för det ”där borta”. Den hade uppmuntrat till en positiv syn på olikheterna mellan folk, länder och kulturer. Den hade förmedlat den leende anspråkslösheten hos en Sindbad, denna den goda viljans förespråkare, som Frankrike, stolt över sin image, betraktade så nedlåtande.

 

Ett enklare förhållningssätt till kroppen och det fysiska behövde inte ”driva konflikten mellan natur och kultur till dess spets”.

 

Berque var mån om att ständigt påminna om att detta nordafrikanska samhälle just tagit sina första steg, och han kände det som om han tagit sina första steg med det. Frankrike var långt ifrån frånvarande. Det var inte bara hans ursprungsland. Det framstod som ett uppfordrande ideal, ett kategoriskt imperativ, nästan ett överjag.  Det var den jord man aldrig blir blaserad på, därför att man älskar den. Den kan inte reduceras till ett torrt faktum, en tvingande omständighet eller ett sätt att döma saker och ting på.

 

Den kan svika och sviker också. Den har rätt till respekt men också till anspråk, ibland till vrede.

 

Att vara fransman var för Jacques Berque ingen formalitet. Det innebar både plikten och lyckan att kunna omfatta hela världen med en vidsynt, generös och förälskad blick, en därmed alltid ny, eller för att bruka ett ord han lånat från grammatiken, inkoativ blick – och därmed ofrånkomligen stridslysten.

 

Han hade sett misären på alltför nära håll för att motsätta sig framsteg. Ibland kallade han sig lite ironiskt för den siste partisanen. Han längtade aldrig nostalgiskt efter svunna tider utan ville, för Frankrikes och världens bästa, se en industriell kultur och en industriell eller post-industriell civilisation värda namnet blomstra.

 

Det var ett mål han såg fram mot och arbetade för. Men han hade förstått och upplevt för mycket av sin epok, både i och utanför Frankrike, för att kunna blunda för verkligheten. Denna civilisation skulle nog bli verklighet en vacker dag, men idag existerade den inte.

 

Det man benämner europeisk civilisation, denna ”gamla soppskål som överlevt alla djuptallrikar”, som Aragon kallade den, höll ihop bara tack vare de kulturer som föregick industrisamhället. I detta försökte dessa kulturer allt efter förmåga överleva och göra sig nyttiga på något sätt. För det mesta nöjde de sig med att med trött värdighet fylla de representativa funktioner som tilldelats dem.

 

Det finns ett industriellt och ett postindustriellt samhälle. Men för Berque finns det varken en industriell eller postindustriell kultur (eller civilisation). Vårt samhälle har inte anpassat sig efter människans fundamentala behov. Och det torde inte komma att göra det, vare sig till följd av fåraktiga majoriteters beslut eller de moraliserande tillsägelser som de rika mekaniskt riktar till de fattiga.

 

Den kritik som Jacques Berque riktar mot det tekniska samhället är ytterst originell. Utan tvivel hittar man där element som också andra har dragit fram. Men Berque nöjer sig inte med att beskriva och analysera. För honom handlar det alltid om levande människor och ett levande samhälle. Det försöker han rekonstruera genom att avslöja roten till människornas olyckor, deras lemlästning och förnedring.

 

Han går fram genom historien med det imaginäras redskap, poesins och sympatins. När han behandlar invandrarproblematiken säger han sig föredra ordet en-migration framför immigration och emigration, en term som frammanar en rörelse mot andra i människan själv och mot henne själv i andra.

 

Detta var en konstant attityd och en naturlig läggning hos honom. Han trodde att man bara kunde möta andra genom detta sökande efter dem i oss och efter oss i dem. Förnuftet kan tas i anspråk för en sådan uppgift eller skulle rättare sagt ha kunnat göra det, om det inte för det stora flertalet och än mer hos eliterna hade degraderats till rationalitet. Och rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion, som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.

 

Det västerländska förnuftet har reducerats till en organisatorisk form, som i såväl praktiken som teorin gör sig gällande som strategi, d v s det går ut på herravälde, plundring och ständiga erövringar. Det spelar föga roll vilka ord man sätter till denna musik, hur angenäma eller medryckande de än kan tyckas. Det är alltid krigets lov de sjunger. Tekniken har överutvecklat det funktionella och operationella. Den klassificerar och analyserar, inte för att förena utan för att skilja människor och mänskliga aktiviteter åt, åtskilja redan i deras medvetande.

 

Den tillmäter funktionerna och rollerna, som ju bara är existensformer utan eget liv, en orimlig betydelse. Prioriteringen av det funktionella har på alla områden satt det synliga framför det osynliga, det schematiska framför det sammansatta, bokstaven framför språket, det statiska framför det rörliga och det döda framför det levande.

 

”Livet är inte ett knippe konsekvenser”, menade redan Léon-Paul Fargue. Genom att överbetona orsakssammanhangens betydelse har tekniken torrlagt livets och fantasins källor hos människan och i mänskliga relationer. Den har väckt misstankar hos dem mot det familjära och spontana, inte mot det förhållande att de utgör en helhet, men mot att de kan ha en ursprunglig, direkt och omedelbar tillgång till helheten.

 

Tekniken har ställt människan inför ett absurt val: antingen låtsas hon inte se det som inte är en del av den, det fantasifulla, lekfulla och erotiska, eller så marginaliserar hon dessa sidor och upplever dem som bihang utan mening, som arkaiska och bedrägliga appendix. Inte ens det religiösa slipper ur dess skruvstäd. För att läka de sår det lider av har det tekniska samhället uppfunnit en rad kurer: bedrägeri, illusionsmakeri och artigt framförda nedvärderingar. Jacques Berques konst bestod i att han, samtidigt som han beskrev dessa ersatzföreteelser, fick oss att inse vilket sammanhang de ingår i, ställena som döljer avigsidorna, det osagda bakom denna tekniks alltför detaljerade beskrivningar.

 

Naturen är inte längre den gemensamma plats där kroppar och drömmar upplever sitt organiska ursprung, anar sitt mysterium och sin ändlighet och känner en svällande livslust. Den har blivit en plats där stadsborna underhålls och roar sig, där betongens barn utforskar sin sterila narcissism i parker och trädgårdar. För att undsätta de mäktiga har man utvecklat en sorts godtycklig, artig humanism, som även de svaga känner sig nödgade att sminka sin revolt och sitt agg med.

 

Tekniken har i sin propaganda uppbådat en arsenal av pseudovärden som inte längre har något gemensamt med vare sig ett förutsättningslöst sökande eller uppfattandet av sanningen. Deras funktion är bara att se till att den globala maskinen obehindrat får löpa vidare. Det är värden utan täckning i förnuft eller känslor som enbart styrs av taktiska intressen och anpassningar.

 

Tekniken har dragit upp människan med rötterna och berövat samhällena deras musik. Den har delat in världen i lättbevakade rutor mycket effektivare än någon polisorganisation. Den har satt ut barriärer mot rummet, den obehindrade rörligheten och friheten. Allt förfalskas.

 

Målet, som alltid fastställs av andra och föreskrivs med beskäftiga utsagor som inte går att verifiera, förväxlas med projektet, frukten av en avsikts fria val. Likaså blandar man ihop kunskapen, som är ”ett möte och en skolning av jaget, ett unikt tillägnande av världen” med kunskaperna, bland vilka Berque fann en hel del frukter av genuin forskning, dock förtorkade.

 

Av stor betydelse för honom var upptäckten av en indisk sunnitisk tänkare på 1700-talet, al-Dihlawi. Denne hjälpte honom att förstå hur världen skulle ha kunnat se ut om inte teknologin tillåtits härja fritt. Han såg hur ”olika men icke fientliga kulturer hade kunnat stödja varandra”. Den teknologiska eran var inte ödesbestämd.

 

Denna syn framkallar ändå ingen nostalgi hos honom. Den stärker istället hans övertygelse att man inte kommer förbi det tekniska samhället och att tekniken i sig inte är pervers. Det viktiga är att å ena sidan förstå hur den så kunnat inskränka västerlandets mentala universum och mura in dess samhällen och å andra sidan lyckas ta sig ur denna både skrämmande och frigörande prövning: skrämmande, därför att om den inte övervinns kommer den att reducera all mänsklig aktivitet till ett sken, och frigörande, därför att den i så fall kan återge västerlandet dess själ utan att döma det att blicka tillbaka, det vill säga berika det med en ny begynnelses mångskiftande möjligheter.

 

En mycket svår uppgift! Ingen västerlänning slipper ur klassificeringsmanins grepp, den ofruktbarhet den ger upphov till och de gränser den drar upp – ingen, vare sig de som försvarar den etablerade ordningen eller de som driver kraven på förändringar, ansåg Berque. Som väl är har framstegen bidragit till att eliminera fattigdomen. Men därigenom har de också undergrävt de värderingar som denna fattigdom låg till grund för, dessa ”människans trofasta följeslagare alltsedan förhistorien”, som långt ifrån bara var en enkel andlig tolkning av materiell nöd.

 

Framstegen har därmed berövat människan en väsentlig och grundläggande ”brist”, som, även om den inte kan rättfärdiga fattigdom, innebar något avsevärt mer. Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara. Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.

 

Få poeters utrop har anammat människans misär så som den fruktansvärda mening där Jacques Berque förvisar den platta positivism och småaktiga pragmatism som tynger våra liv till skamvrån: ”Den pedagogik är säker som vill beröva de utblottade övermåttet av deras törst.”

 

Alltså vad? Alltså måste vi bryta med kausalitetens vansinniga terrorism, den vars karikatyrbild vi nyligen kunde beskåda i jordklotets mäktigaste land.

 

Sluta härleda framtiden ur nuet.

 

Inte behandla nuet i förfluten form utan som en ständigt fortgående begynnelse, som förbinder det förflutna med nuet och på så vis gör framtiden möjlig. Berque preciserar: ”Inte det föråldrade som ältat kunskapsstoff utan det innovativa som en återförening”. Vår antropologiska grund är stark och säker. Den sträcker sig långt bortom både historien och teknologin. Den klarar sig utan modernitetens konstlade attityder och pedanternas fabriker där unga grymma gamlingar invigs i den civiliserade intighetens societetslekar.

 

Tekniken har ödelagt ”orienterna”. Alla? Både västerlandets och österlandets? Då kommer vi att projicera dem på nytt, denna gång mot andra ”orienter”. Skulle våra rötter ge upphov till ett patetiskt förhärligande av det förflutna? Då vänder vi oss mot framtiden istället.

 

Ur våra släckta solar drar vi ut ”andra solar”, des soleils seconds, med Adonis ord. Berque finner de harmonierande elementen hos denna antropologiska, historiska och poetiska sensibilitet i såväl de västerländska som de arabiska traditionerna. Han framträder på så vis som vittne till den omfamning som han förespråkar.

 

Utrymmet räcker här inte för en närmare diskussion av den erforderliga väg av ”svällande fullhet”, de surgissement et de plénitude, som Jacques Berque anvisar våra västerländska samhällen.

 

Jag vill till slut bara ta upp två aspekter, båda brännande aktuella.

 

Västerlandet uppmanar resten av världen att förvästliga sig med teknologins hjälp. Så fort ett icke västerländskt samhälle gör framsteg på det teknologiska området, måste det för att inte duka under inlemma sig i den ekonomiska rationaliteten, d v s förvästliga sig. Det räcker inte längre med att bara betrakta det skrämmande spel som här pågår. Vi måste bekämpa det.

 

Det handlar inte bara om Frankrikes eller Europas intressen. Hela världen lider av de sår som västerlandet tillfogat den och som den själv åsamkat sig genom att gå ner sig i teknikens ideologi. Att detta lidande samtidigt medfört odiskutabla framsteg ändrar inte på saken. Vi kan inte acceptera att ett sådant lidande måste vara deras pris.

 

”Bara vapnet som förorsakat såret kan bota det”, finner vi hos Parsifal. En iransk filosof har nyligen varnat för just detta. Västerlandets överdrifter har drivit världen samman i ett slags negativ solidaritet. Denna måste förvandlas till en positiv sådan.

 

Det var av hängivenhet för Frankrike och av stolthet över Europas kulturer som Berque särskilt reflekterade över vad Frankrike och Europa här har för uppgift. Man kan inte längre förneka att varje herravälde har två offer, den ockuperade och ockupanten. Om västerlandet bestämmer sig för att satsa på liv och förnyelse, skulle följderna bli lyckosamma även för andra men framför allt för västerlandet självt.

 

Det franska folket kan med rätta känna sig stolt över Frankrikes inställning till invasionen av Irak 2004. Att motarbeta den negativa solidariteten är det enda sättet att söka och en dag finna en positiv solidaritet med alla, gamla som nya vänner. Men världen kan inte påbörja denna förnyelseprocess om inte dess människor gör det.

 

Här spelar kulturen en avgörande roll. Kulturens roll är enligt Jacques Berque att bygga upp en industriell eller post-industriell civilisation värd namnet. Detta kan inte ske om vi inte alla har viljan och medlen att omvandla konkurrensens, våldets och uteslutningens negativa solidaritet till en positiv sådan.

 

Det är fråga om en både individuell och kollektiv rörelse, då förvandlingen måste äga rum på alla livets nivåer.

 

”Kultur är de tillfällen då ett samhälle söker efter en mening och finner uttryck härför,” skriver Berque. Att söka efter en mening innebär att i sin tillvaro ställa mänskligheten, det primärt mänskliga, i centrum och inte en förskrämd konformism, hyllandet av tvång eller en realism utan realitet.

 

Kultur är inte en grädde som en generös smaktradition lärt oss spritsa över det verkliga livets otacksamma deg. Kultur är inte ceremonier, envist samlarnit, försvagande av prestigefulla former eller deras uppstyckning i kulturella element och kulturella utsagor, som inte har med ett folks lidanden, språk och medvetande att göra utan på sitt och den övermäktiga penningens villkor medverkar till att vända det bort från sig självt och från sitt liv.

 

Det är orimligt att ett helt folk under hot och utpressning skall fortsätta att utöva konkurrensens arkaiska kult och ägna sin fritid åt att betrakta moraliserande mannekänger spankulera förbi uppvisande sin haute culture, när deras välbetalda kunnande bara har till syfte att täta den egna underkastelsens sprickor.

 

”Man måste organisera både uttrycket och destabiliseringen,” säger Berque.

 

Med det uttrycket menar han inte bara att låta skilda meningar komma till tals om den ständigt förändrade relationen mellan eliter och medier med deras halvsanningar och direkta lögner. Det betyder inte heller opinionsundersökningar för att få fram det man vill höra.

 

Vad man däremot bör lyssna till är människornas tankar om den värld som byggs upp med eller mot deras vilja, om de experter och egennyttiga mellanhänder som berikar sig på att förklara det sanna, djupt förborgade och ej reducerbara hon bär inom sig.

 

Om man vill tillämpa det sunda förnuft som den franska inställningen i Irakfrågan vittnar om på en nations liv, om man efter att ha vågat stå emot det yttre våldet även vill stå emot det inre, då måste man organisera uttrycket och destabiliseringen. Det är detta kulturen bör handla om. Jacques Berque visste att ordet destabilisering skulle förbrylla eller chockera.

 

Och hur kan det undgå att göra det, när det spränger sönder ”den stelnade cement”, som Fourier talade om, när det på nytt öppnar bristernas och begärens sår i de fattigas hjärtan, de fattiga fattigas och de fattiga ej fattigas? Men vad är lite virrvarr jämfört med en långsam kvävning av meningen till ett neurotiskt fåtals fördel, när hela samhällen ligger för döden, när arbetarna ligger för döden som arbetare, studenterna som studenter och arbetsgivarna som arbetsgivare? Där experterna frodas samtidigt som eländet ökar? Där storhetsvansinniga konstruktörer, som påstås hylla kulturen, mest verkar skrämma medborgarna och öka deras rädsla?

 

Det är under samma barnsliga fruktans tryck som vissa byggt mäktiga murar, som väst, än mer oöverstigliga, upprättat i sina medborgares hjärtan. Att riva dem utan överdriven hänsyn innebär att för sig och den övriga världen, mitt i människans nakna bräcklighet, söka efter det autenticitetsbegrepp, som var så välkänt för vår käre Berque och som låg honom så nära under hela hans liv att han inte kunde yttra det utan att nämna dess arabiska motsvarighet, asala.

 

Autenticitet, visst, men… Han tänkte inte på de angenäma dimmor som moderniteten älskar att insvepa sig i för att maskera sin likgiltighet, en modernitet som tror sig vara öppen, när den i verkligheten bara är lättpåverkad.

 

Det autentiska är det som förbinder oss med våra källsprång, som når oss från dem och som utan bemyndigande av någon makt ger oss tillträde till våra medmänniskor.

 

Det är det som gör det möjligt för oss att inte finna oss i våra begränsningar utan att upphäva dem, att inte reflektera över vår rädsla utan att skingra dem.

 

Det är det som gör oss till allt det vi är, närvarande för andra, för världen och för denna historia som vi inte har uppfunnit, närvarande på ett ödmjukt men kompromisslöst, uppmärksamt men okuvligt sätt.

 

 Jean Sur
(Översättning från franska av Ingvar Rydberg)
 
 
 
 
    
 
 
JACQUES BERQUE 
 
 
EGYPTEN - IMPERIALISM OCH REVOLUTION
Översättning av Ingvar Rydberg
728 s. / Inbunden
 
 
ARABVÄRLDEN - KULTUR OCH MÅNGFALD
Översättning av Lotta Riad och Jan Stolpe
419 s. / Inbunden

Ny bok: Förordet till "Förislamisk poesi och ritualens poetik" av Suzanne P Stetkevych

 

FÖRISLAMISK POESI OCH RITUALENS POETIK

"STUMMA STENARS DUNKLA TAL"

av

SUZANNE PINCKNEY STETKEVYCH

400 sid. / Hft

Översättning av Hesham Bahari och Astrid Ericson Bahari

 

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

 

FÖRORD

 

Det förislamiska odet (al-qasída) har traditio­nellt sett betraktats som ett av den arabisk-islamiska litte­rära kulturens två fundament, där det and­ra är Koranen. Muslimerna kallade den hedniska, förislamis­ka eran al-jáhiliyya, (”okun­nighetens tid”). Om än inte av gudomligt ursprung betraktades den poesi som skapades under jáhiliy­ya, i likhet med Koran­texten, som oförlikne­lig, och av en kvalitet som den islamiska periodens diktare inte kunde nå upp till. Den klassiska ara­biska litteraturens rika historia sträcker sig från de djupaste skrymslen av jáhiliy­ya (400-talet e.Kr.) till förs­ta hälften av 1900-talet. Från och med islams uppkomst, traditionellt daterad från det år då profeten Muhammad och en liten grupp musli­mer utvand­rade från Mecka till Medina, eller 622 e.Kr. (= 1 e.H.), utgjor­de qasídan (odet) en profan mottext gentemot Kora­nens heliga text. Denna dyna­miska spänning gav form åt den fruktbara kärna som i sin tur gav upp­hov till en omfattande litteratur, både religiös och profan, poesi och prosa. Det är inte enbart de litterära texterna som är präglade av denna dialek­tik utan den finns överallt i kommentatore­­­r­nas talrika exege­tis­ka och hermeneutiska verk. Den förisla­miska poesin och den omfattande samling lärda skrifter som ägnats den citeras ständigt i Koranens kommentarer, och tvärtom. Den stora uppskattning som araberna traditionellt har hyst för poesin från sitt hedniska förflutna är allmänt erkänd. Dock återstår för moderna kritiker från både öst och väst att utforma en poetik för att analysera och utvärdera denna samling av poesi. Orientalistiska studier har haft en tendens att i den fornarabiska muntliga traditio­nens återkommande teman se enbart skildringar av beduinernas liv. Motivens tillsynes godtyckliga sammansätt­ning inom qasí­dan tillskrevs beduinernas “bristande logik”.


I föreliggande bok försöker jag sammanställa rön inom littera­tur­kritikens, antropologins och religionshis­to­riens om­­­råden för att skapa en poetik, anpassad till den beduins­ka stampoesi som var muntlig både när den skapades och när den traderades. Det skulle dröja två till tre århundraden ef­ter Koranens nedskrivning innan den muntliga poesin samlades och kompilerades av muslimska lärda. Jag hävdar, för det första, att denna poesi är rituell till både form och funktion samt att den erbjuder mönster för övergångs­- och offer­riter, som tolkningsunderlag. För det andra tänker jag använda den omfattande samling lärdom, legender och myter som åtföljer den förislamis­ka poesin i den klassiska islamis­ka perio­dens kommentarer och litterära kompendier, som ett exe­getiskt hjälpmedel för att tolka qasídan. Slutligen föreslår jag en både inter- och inomtextuell estetik för den muntliga poesin, en estetik som är intimt förknippad med de krav som muntlighete­n ställer samt med poesins rituella funktion. Samtidigt försöker jag peka på den för­islamiska qasídans paradoxala egenart, som, om än munt­lig och hednisk till sitt ursprung, betraktades och kodifie­rades som ett av två fundament för en i hög grad litterär arabisk-islamisk kultur. På intet sätt vill jag påstå att den för­islamiska poe­sins rituella funktion är en tillräckligt uttömmande förklaring. Snarare vill jag undersöka en hittills förbisedd aspekt av det arabiska odets sammansatta och mångfacette­rade poetiska uttryckssätt.

 

I Del I, “Det rituella paradigmet”, häv­dar jag att det tredelade klassiska arabiska odet som består av en nasíb (skildringen av den övergiv­na lägerplatsen och den älskades uttåg), en rahíl (ökenfärden och skild­ringen av riddjuret, nästan alltid ett kamel­sto) samt en fakhr (självberöm eller beröm för stammen) inte är en serie godtyckliga be­skrivningar utan inbördes samband, vilket har hävdats av både arabiska kritiker och orientalister, utan snarare återspeglar ett rituellt mönster. Min analys av Labíds långa dikt i ljuset av den arketypiska, struktura­listiska och poststrukturalistiska litterära teorin följer Ar­nold van Genneps mo­dell för övergångs­- och initieringsriterna. Vidare påvisar jag att de anekdoter, berättelser och korta biografiska notiser (akhbár) som skild­rar Labíds liv i de klassiska arabisk-islamiska källorna utgör en litterär konstruktion eller persona som i arketypiska termer gör att akhbár-korpusen i sin tur motsvarar qasídans struktur.


Kapitel 2 bygger vidare på första kapitlets teoretiska underlag och presenterar de offerteorier som föreslagits av Henri Hubert, Marcel Mauss, Edmund Leach och René Girard, samt Henri Lammens och Joseph Chelhods idéer om blodshämnd hos araberna. Syftet är att bevisa att även det förislamiska blodshämndspoemet återspeglar ett rituellt mönster. Vidare att blodshämnden, så som den beskrivs i både biografiska och diktkorpusar, var ett slags blodsoffe­r som markerade övergången från barndom till mandom, samt att blodshämndsinstitutionen, i enlighet med Mauss teorier om gåvan, tjänade som ett rituellt utbyte av offer.

 

Syftet med Del II, ”Den misslyckade övergångsritens pa­ra­digm”, är att bevisa att stråtrövarnas poesi, utan att följa det klassiska odets tredelade struktur, ändå kan tolkas i ljuset av samma rituella paradigm som det fullständiga odet, eller som en rite de passage manqué, dvs. en miss­­lyc­ka­d övergångsrit, där den initierade/poeten för alltid förblir i en ”tröskelartad” antisocial fas som mot­svarar övergångsfärden eller rahíl-sektionen i odet. Med hjälp av lärda arbeten av Marie Delcourt, Paul Diel, Pierre Vidal-Naquet och Jean-Pierre Vernant om det klassiska grekiska språket, har studierna kring Ta’abbata Sharran och al-Shanfará ­visat att dessa två stråtrövarpoeter både i sina biografier och i sin poesi företer de för misslyckade övergångsfärder särskiljande dragen: ojämn gång­art, avvikelse från eller perverte­rin­g av sociala normer, bruk av list och knep, m.m., och att stråtrövarpoemet, som saknar aggregationsdelen eller beröm för stammen (fakhr), i själva verket kan kallas för en qasída manqué (ett “ofullständigt” ode).

 

Med avstamp i den förislamiska poesins rituella natur och dess muntliga formelartade karaktär, som fastställts i James Monroes och Michael Zwettlers arbeten, definierar Del III, ”Muntlighet och genus inom elegin”, en passande estetik för denna sortens poesi. Genom att referera till Eric Havelocks och Walter Ongs studier om muntlighet och skrift har jag fokuserat på den muntliga poe­sins mnemotiska imperativ – dvs. att allt det som inte är hågkommet/memorerat är förlorat. Kapitel 5 undersöker genereringen och be­varandet av betydelser i den slutna muntligt-formelartade (oral-formulaic) korpusen av elegiska dikter som tillskrivs kvinnor. Här diskuteras särskilt begrepp som polysemi och intertextuali­tet i upprepningen av formelartade fraser. Efter en analys av fem blodshämndspoem, tillskrivna al-Muhalhil ibn Rabí'a, slu­ter sig Kapitel 6 till att den muntligt-formelartade och rituella poesin, i avsaknad av tillförlitliga biografis­ka notise­r och kommentarer, fyller en intertextuell och exegetisk funktion, varunder motiv­variationer från poem till poem gör att poemen förklarar varandra. Inom ett och samma poem verkar också en liknande intratextuell exeges som, genom upp­repningen av samma budskap medelst en mångfald metaforer och bilder, garanterar budskapets bevarande. Under gransk­ningen av poemen som ingår i dessa två kapitel, blev det allt klarare att en genusdifferentiering är verksam i mäns och kvinnors rituella för­pliktelser och därav i de formella och tematiska krav som ställs på dessa förpliktelsers rituellt poetiska uttryck. Slutligen demonstrerar dessa två kapitel att både mäns och kvinnors komponering av ele­gier uppfattades som en offerhandling och en återlösning.

 

I Del IV, ”Mästerpoemet”, ägnas det avslutande kapitlet, ”Kungamord och vedergällning”, det som tradi­tionellt har betraktats som det arabiska språkets mest full­ändade ode, Imru’ al-­Qay­s Mu'allaqa. Bokens sista kapitel börjar alltså med en analys av Imru’ al-Qay­s biogra­fiska berättelser, som avslöjar två huvud­komponenter: för det första, poetens slösaktighet eller hans ”avbrutna utveckling” under unga år, och för det andra, den omått­liga blods­hämndens tema som dominerar de senare biogra­fiska delarna, vilka beskriver poetens strävan efter att hämnas mordet på hans kungliga fader. Jag utvecklar vidare tanken att biografiska notiser innehåller ett givet exegetiskt värde och hävdar att Imru’ al-­Qays diktmästerverk kan läsas som ett ”sublime­rat” blodshämndspoem, dvs. ett poem där det metaforiska uttrycket till den grad har trängt undan det bokstavliga att detta senare inte längre kan tjäna som förkla­ring. Till denna tolkning av den arabiska qasída­-traditionens mästerpoem lägger jag ett sista rituellt paradigm förutom övergångs- och offerriternas: nämligen Theodor Gasters ”års­tidsbundna mönster” av riter och myter. Det jag har beskrivit som en ”bildspråkets sublimering” har syftat till att lyfta upp Imru’ al-Qays Mu'allaqa ovan de mer personliga blods­hämndspoemen, t.ex. de som tillskrivs Muhalhil i kapitel 6, till ett mer mytiskt uttryck för förorening versus rening samt för hjältens tillträde till makten, ett ut­tryck som har samma formstruktur som den antika Främre Orien­tens ritualer, myter och dramer.

 

Långt ifrån att vara ett rent teoretiskt arbete presente­rar denna bok en närläsning av ett urval dikter och av den folklore som omger dem i form av biografiska notiser och andra prosaberättelser. Dessa bildar en underkorpus ur vil­ken läsaren kan få en idé om den täta intertextualiteten, den tematiska regelsättningen och även det som utmärke­r det förislamiska arabiska odets poetiska vokabulär. Framför­allt är meningen med de poetiska översätt­ning­arnas samtida idiom att direkt och omedelbart förmedla kraften och skönheten hos originalen. För att lyckas uppnå detta har översättningarna emellertid ofta fått avstå från en ”bokstavlig” tolkning. Därför avslutas boken med dikternas arabiska ori­gi­nal för de läsare som kan arabiska, i ett tillägg där dikterna numrerats efter den svenska texten.

 

Jag vill uttrycka mitt tack till de många vänner och kolleger som genom sin vänlighet och expertis har hjälpt mig i arbetet. Jag vill rikta ett särskilt tack till Basima Berzirgan, Olga Davidson, Hassan el-Banna Ezz el-Din, Allen Douglas och Fedwa Malti-Douglas, Ahmad Abd al-Majíd Harídí, James Monroe, Consuelo Lopez-Morillas, Gregory Nagy, Michael A. Sells, Nazif Shahrani och Elizabeth Sherman. I synnerhet vill jag tacka Jaroslav Stetkevych, den förste att få de evigt stumma att tala.

 

Suzanne Pinckney Stetkevych
Bloomington, Indiana

 

Förislamisk poesi och ritualens poetik

"Stumma stenars dunkla tal"

av Suzanne Pinckney Stetkevych

 

Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi, nedteckna­d och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen. Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litte­ratur, tjänade qasídan (odet) som en profan mot­svarighet till Koranens heliga text. Det återstår dock att formu­lera en poetik som hjälper oss att analysera och värdera dessa dikter. Suzanne Pinckney Stetkevych presenterar här en första estetik för den muntliga poesin i allmänhe­t och för den förislamiska i synnerhet. Hennes forskning bygger på en närläsning av en omfattande diktkorpus som inbegriper flera genrer, från odet till stråtrövardikt­ningen och kvinnoelegier. 



Förislamisk poesi och ritualens poetik utforskar samspelet mellan myt och ritual i traditionella samhällens poesi. Genom att kombinera olika betraktelsesätt, hämtade från antropologi och litte­raturvetenskap, undersöker författaren en av de svåraste och mest fängslande genrerna i den arabiska litteraturen. Författarens tillämpning av olika tolkningsteorier på detta område har gjort det möjligt för både specialister och icke-specia­lis­ter att sätta sig in i den arabiska diktningens mytis­ka dimension – en dimension som i stor utsträck­ning förbisetts i tidigare lärda arbeten. Och vad mera är, författaren lyckas påvisa betydelsen av den arabiska qasída-traditionen för komparativ forskning om lyrikens natur. Boken innehåller dessutom 550 förislamiska verser ur ett trettiotal dikter i översättning, varav två är de mest kända odena, av Labíd och Imru’ al-Qays.

 

Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellan­österns språk och komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University i USA. Hon har publicerat bl.a. “The Mantle Odes: Arabic Praise Poems to the Prophet Muhammad”, “The Poe­tics of Islamic Legitimacy: Myth, Gender and Ceremony in the Classical Arabic Ode” och “Early Islamic Poetry and Poetics: The Formation of the Classical Islamic World”.

 

 

Innehållsförteckning


Förord 7

 

Del I: Det rituella paradigmet
   1 Att ge röst åt de evigt stumma:
      Labíds Mu'allaqa och övergångsriten 15
   2 Att äta de döda/De dödas näring:
      Blodshämnd som offer 77

 

DEL II: Den misslyckade övergångsritens paradigm
   3 Ta’abbata Sharran och Oidipus:
      ett paradigm för misslyckad övergångsrit 113
   4 Arketyp och tillskrivning:
      Al-Shanfará och Lámiyyat al-'Arab 151

 

DEL III: Muntlighet och genus inom elegin
   5 Genuskrav och poetik:
      Kvinnors elegi och blodshämnd 201
   6 Det inflammerade minnet:
      Muhalhil ibn Rabí'a och al-Basús-kriget 253

 

DEL IV: Mästerpoemet
   7 Kungamord och vedergällning:
      Imru’ al-Qays Mu'allaqa 291

 

Appendix med arabiska texter 343

Bibliografi 375

Register 385
Register över dikterna 395
Register över poeterna 397


En kort egyptisk spelfilm med Maryam Saleh, regi Aida al-Kashef

En kort egyptisk film: Haddouta min sag
 
 
 
En kort spelfilm (22 min.)
Regi av Aida al-Kashef
Manus Amr Khaled
i Huvudrollen: Maryam Saleh

Abida Parveen sjunger Bulleh Shah

Den gudomliga Abida Parveen sjunger Bulleh Shah.

 

 

 

O! Miyan

Love and Fire are similar

But Love has greater hurt

Fire burns wood and grass

But Love burns heart and liver

Water douses fire but

What’s the remedy of Love

Peer Ghulam Fareed says

There remains nothing else

Where Love decides to stay

Black, dirty my face and clothes

Inside too I am just Sins

Jama (robe) world calls me a saint

Fareed, wake up from your sleep and

Go see the world

If you find someone to forgive

So you may be also forgiven

Your love has made me dance

Like mad Thaiyya Thaiyya like mad

O Healer, come back soon

Else forsaken my life will end

Your love has camped in my heart

Cupful of poison I drank myself

O Great one, I have crossed over

O Healer, come back soon

Else forsaken my life will end

Peacocks sing in the groves of love

Bulleh Shah now go to that place

Where everybody is blind

Where none know your name or caste

Your greatness is of your caste too

Great also people of your city

My faults are of my caste too

At fault also people of my city

My beautiful beloved lives in Ka’ba

He injured me, then never asked for me

O healer come back soon

Else forsaken my life will end

Do not effortedly spin the rosary

What’s to count in a rosary

Unto Him who is Countless unto you

Why count anything with Him

Read thousand wise books

Never read your own self

Going into mosques and temples

Never entered your own heart

With the Devil O Man

But never fought yourself

Peer Bulleh Shah says

Man catches what’s in sky

But who resides in man’s heart

Him man is unable to catch

Bulleh Shah, I sit at Inayat’s door

He clothed me in robes of green and red

And caught me the instant

I Flew from my worldly shelter

O Healer, come back soon

 

 

 

Sajda Baba Bulleh Shah

Bulleh Shah var ett indiskt helgon och sufipoet som levde i Indien på 1700-talet.

Hans dikter sjungs idag av alla qawwali i Indien, Pakistan och Bangladesh

Filmen skildrar hans liv på 21 minuter.

 


Nya böcker Våren 2017

FÖRISLAMISK POESI OCH RITUALENS POETIK

av Suzanne Pinckney Stetkevych

 

 
 
 
 

Övers. Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari

Hft. / 400 s.

 

Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi nedteckna­d och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet, al-qasída, tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen. Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litte­ratur, tjänade qasídan som en profan mot­svarighet till Koranens heliga text. Det återstår dock att formu­lera en poetik som hjälper oss att analysera och värdera dessa dikter. Suzanne Pinckney Stetkevych presenterar här en första estetik för den muntliga poesin i allmänhe­t och för den förislamiska i synnerhet. Hennes forskning bygger på en närläsning av en omfattande diktkorpus som omfattar flera genrer, från odet till stråtrövardikt­ningen och kvinnoelegier.



Förislamisk poesi och ritualens poetik utforskar samspelet mellan myt och ritual i traditionella samhällens poesi. Genom att kombinera olika betraktelsesätt, hämtade från antropologi och litte­raturvetenskap, undersöker författaren en av de svåraste och mest fängslande genrerna i den arabiska litteraturen. Författarens tillämpning av olika tolkningsteorier på detta område har gjort det möjligt för både specialister och icke-specia­lis­ter att sätta sig in i den arabiska diktningens mytis­ka dimension – en dimension som i stor utsträck­ning förbisetts i tidigare lärda arbeten. Och vad mera är, författaren lyckas påvisa betydelsen av den arabiska qasída-traditionen för komparativ forskning om lyrikens natur.

 

Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellan­österns språk och komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University i USA. Hon har publicerat bl.a. “The Mantle Odes: Arabic Praise Poems to the Prophet Muhammad”, “The Poe­tics of Islamic Legitimacy: Myth, Gender and Ceremony in the Classical Arabic Ode” och “Early Islamic Poetry and Poetics: The Formation of the Classical Islamic World”.

 

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

 

 

 
inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också
 
av MATS WALTRÉ
 
Hft med flik / 106 sidor
 
 

vilka är fåglarna att skicka över osynlig vidd
där ovisshet är blekare än stillhetens bleke
där berg höljs i gröngråa skikt på skikt
där björkarna savar, men oviljan är ett nav

 

*

 

skimrande frimodsvingar
släcks under bröstet
grad för grad
stänger om hjärtat
rum för rum
en ospårad stig är kvar

 

Detta är en diktsvit som börjar vid vägens slut och sträcker sig fram över sex dagar. Diktsviten är skriven som en symfoni där missmod och bitterhet och glädje och sorg och ljus har sina självklara platser och sina olika tempon, men där det alltid förblir osäkert hur det ska gå. I livet är man naken vare sig man vet om det eller ej, vare sig man vill det eller ej. Allt har ytterst sin mening i själens danande.

 

 "Waltrés poesi borde upptäckas av fler. Just inte bara stenarna skulle vara en mycket förträffligt bra introduktion till hans poesi för den som känner sig manad att beträda hans lyriska sfär."

Tommy Gunnarsson, Tidningen Kulturen

 


inte bara stenarna – utan den ljusa sanden också är den andra diktsviten
av Mats Waltré som har publicerats på Alhambra förlag. Under 2015 utkom “om O”.

 

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

 

 ***

 

VARFÖR SÅG JAG INGENTING KOMMA, NOUR?

av RASHID BENZINE

 

 

 
 
 
 
Översättning av Ingvar Rydberg
Hft / 92 sidor / Beräknad utgivning februari 2017
 
 

"Sedan några månader plågas jag av en påträngande fråga, som drabbar mig som en återkommande huvudvärk. Varför beger sig unga män och kvinnor, som fötts i mitt land, som har sina rötter i min kultur och delar ett engagemang som till stor del sammanfaller med mitt, iväg till ett land som befinner sig i krig för att döda människor i Guds namn, en Gud som också är min? Denna brutala fråga fick en ny aktualitet med de fruktansvärda attentaten i Paris den 13 november 2015, när den konflikt som pågått i världen i stort bröt ut i mig och slet sönder mig på ett fasaväckande sätt, där en del av mig startade krig mot en annan del för att så död och smärta. Hur kan jag leva med denna inre splittring? Så tog denna brevdialog mellan en far och hans dotter som gett sig av till det 'heliga kriget' form, ett svårt, kanske omöjligt samtal som jag utvecklat i min fantasi.”

Rashid Benzine

 

Rashid Benzine är islamolog och forskare som tidigare skrivit faktaböcker om islam,
bland annat om nya tänkare och för unga.
…en bra översatt och tankeväckande bok
som även lämpar sig för ungdomar.”
Ulf G. Eriksson, BTJ

 

Rachid Benzine är lärare, islamolog och forskare knuten till Ricoeur-stiftelsen. Han försöker i sina böcker resonera fram en islam i nivå med vår tid. Han skrev för några år sedan uppslagsverket Les Nouveaux Penseurs de l'islam (Islams nya tänkare) (Albin Michel) och nyligen Le Coran expliqué aux jeunes (Koranen förklarad för de unga) (Seuil). Tillsammans med Christian Delorme har han skrivit La République, l'Église et l'islam. Une révolution française (Republiken, kyrkan och islam – en fransk revolution) (Bayard)

 
 
Boken kan beställas hos Din bokhandlare
 
 
 ***
 
 
HÖST I BERLIN
av Bo Gustavsson
 
 
 
Ny diktsamling av Bo Gustavsson
 
 Hft med flik / 144 s.
 
 

Höst i Berlin är en bok om skrivandet, samtiden och mörka skuggor ur det förflutna. Höst i Berlin bildar ett begrepp som är både estetiskt, politiskt och existentiellt. Det handlar om sägandets att, broarna över Spree, Nefertitis leende och Rosa Luxemburgs död, das Volk, namn som kommer långt ifrån, historiens ängel, nio kärl av ljus. Höst i Berlin, alltid höst i våra rörelser och tankar. Höst i Europa och världen i mars 2017 då nationalismen och högerpopulismen åter är på frammarsch. Det är där vi lever, där vi bor. Höst i Berlin.

På Alhambra har Bo Gustavsson tidigare gett ut diktsamlingen Nemesis nu.

 

 
 

Poetiska reflektioner om vår oroliga samtid och de skuggor som förmörkar den

Bo Gustavsson
Höst i Berlin
Alhambra

 

Högerpopulismen och nationalismen är åter på frammarsch i Europa. Trots Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet har Marine Le Pen stadigt gått framåt med Front National, och i Tyskland blåser högervindarna allt iskallare runt Angela Merkel.

 

I det korta dramat Solens stad som utgör kärnan i Höst i Berlin byggs ett samtal upp mellan Rosa Luxemburg, socialisten som mördades av nazisterna, och den vackra drottningen Nefertiti som levde hela sitt liv i solens stad. Samtalet förändras mellan akterna och blir till en diskussion om vår samtid och de krafter som hotar den. Skådespelarna börjar ta fram sina verkliga jag och de åsikter som styr dem tills en man i publiken frustrerad ställer sig upp och ropar: "Jag säker ett perspektiv för igenkännande! Jag söker ett perspektiv!" Han tystnar sedan och lämnar lokalen. Hans utbrott och sorti lämnar plats för ett nytt perspektiv, det icke föreställda, och föreställningen kan fortsätta, på ett annat plan med nya föreställningsvärldar.

 

I de korta prosatycken som sedan följer utvecklar Bo Gustavsson sina tankar om den nygamla katastrof som hotar Europa. Hans reflektioner runt Tyskland efter murens fall, de skuggor som lever kvar och de kalla höstvindar som blåser i Berlin där han vandrar runt, bygger på det perspektiv som utvecklats under pjäsens gång och den oro han känner för utvecklingen äter sig långsamt in i läsarens medvetande.

 

Elisabeth Brännström

 

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/22922-litteratur-bo-gustavsson-host-i-berlin

 


Ny Bok: De svenska översättningarna av Omar Khayyam

Nils Wiklund

 

De svenska översättningarna

av Omar Khayyam

 

 
 

Din vinterskrud af trånad och af tvång,

kom, slunga den vid bägarklang och sång

i vårens lusteld! Snabbt är vingens slag,

hos tidens fågel och hans väg ej lång.

 

Omar Khayyam i Arvid G. Damms tolkning från 1910

 

 
 

Få poeter har blivit så tolkade och omtolkade som den persiska skalden och astronomen Omar Khayyam (d. 1123). Bara till svenska finns ett tiotal olika återgivningar. Nils Wiklund, psykolog och själv översättare av persisk litteratur, presenterar bredden och djupet på dessa försök, som delas in i två grupper: vidaretolkningar efter Edward Fitzgeralds engelska översättningar samt direktöversättningar från persiska. Från Arvid Gerhard Damm och Frank Heller till Akbar Golrang och Sven Christer Swahn tar vi del av de olika översättningsstrategier som möjliggjort ”det omöjliga”, att översätta poesi från ett främmande språk! Ett kapitel ägnas Eric Hermelin, vars tolkningar av persisk litteratur (sammanlagt 8.700 sidor) förlänade honom en hedersmedalj från Shahen av Iran, levererad 1942 av den iranske ambassadören till översättaren på Sankt Lars sjukhus i Lund. Illustrationerna till boken är gjorda av Arvid Gerhard Damm (1910) som gjorde den första översättningen till svenska av Omar Khayyams dikter.

 

Nils Wiklund har tidigare översatt ”Det var en gång”, genombrottsverket från 1922 av M-A Jamalzadeh, den moderna iranska litteraturens grundare (Alhambra, 2015). 

 

Om "Det var en gång" 

 

 
 

Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu. Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige. Alexander Svedberg, Tidningen Kulturen

 

Böckerna kan beställas hos samtliga bokhandlare.


Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. alhambra@alhambra.se

RSS 2.0