”En lyrisk trilogi om arabernas vara eller icke vara”: Boken - Platsens gårdag nu

Utdrag ur en intervju med Adonis
för en arabisk tevekanal, 2008

 

”De s k otrogna gör en större tjänst åt islam idag är de troende”

Adonis

 

 

Adonis: Idag har [det fria] ordet [i arabvärlden] kriminaliserats. Sällan har historien gått genom en liknande process. I vår samtids arabiska samhällen behandlas den som säger sin mening som en brottsling.

 

Intervjuaren: Ja, det stämmer. Man kan lätt bli arresterad för en artikel.

 

A: Till exempel, det sägs i själva Koranen att Gud i all sin upphöjdhet har lyssnat på sin första fiende, Satan, som vägrade lyda honom. Jag tror att Gud lätt hade kunnat utplåna Satan om han ville, och ändå lyssnade han på och accepterade den rebelliske ängelns vägran att lyda honom. Det minsta vi kan begära av vår tids muslimer är att de ska lyssna på dem som har avvikande idéer.

 

I: Hur ser du på demokratiseringsprocessen i Mellanöstern, det s.k. ”Nya Mellanöstern”?

 

A: Jag är ö.h.t. mot all inblandning i arabernas affärer utifrån. Om araberna är oförmögna att på egen hand demokratisera sig, lär de aldrig göra det med hjälp av andra. Om vi vill skapa demokratiska nationer måste vi själva ta initiativet. Men demokratins förutsättningar i det arabiska samhället lyser med sin frånvaro, och kan bara bli tillgängliga när religionen tolkas korrekt [historiskt] och uppfattas som en personlig andlig erfarenhet, som förstås måste respekteras. Men alla frågor relaterade till samfundens och individernas mellanhavanden ska regleras av individerna själva och [den sekulära] lagen.

 

I: Herr Adonis, hur ser du på den demokratiska processen i Palestina som gav upphov till bildandet av Hamas?

 

A: Jag är för alla sanna demokratiska processer men emot en stat som grundas på religion, även om det är Hamas som grundar den.

 

I: Även om Hamas befriade Palestina?

 

A: Ja, eftersom min plikt då skulle bli att bekämpa denna religiösa stat.  

 

I: Vilka är anledningarna till spridningen av det ökande helgandet av diktaturerna, ibland i panarabismens namn, andra gånger i xenofobins eller arabernas vägran mot all utländsk inblandning i deras affärer? Detta helgande har inte minst eliterna ägnat sig åt, som vi kunde konstatera under rättegången mot Saddam Hussein av alla de som stödde honom.

 

A: Detta är ett mycket farligt fenomen, och jag tror att den har att göra med [det monoteistiska] strävandet efter en-het som koncept. Detta [religiösa] strävande, som fortplantat sig praktiskt och politiskt i [den ende] hjältens, frälsarens eller hövdingens gestalt, skänker en sorts trygghet till dem som är rädda för friheten. För det finns faktiskt människor som räds friheten…

 

I: Därför att den är en synonym till kaos?  

 

A: Nej, därför att friheten är en tung börda, inte alls lätt att bära…

 

I: Ja, det måste till en chef…

 

A: Friheten gör att vi måste möta verkligheten, världen i sin helhet. Den tvingar oss att bemöta världens problem. Om vi å andra sidan väljer att förbli slavar kan vi känna oss lugna och behöver inte ta ställning. Och liksom Gud till slut löser alla våra problem så kommer diktatorn även att göra det… Jag förstår inte vad som pågår i de arabiska samhällena idag. Jag kan inte analysera skeendet utom med hjälp av följande hypotes: När vi tittar på arabvärlden med alla dess resurser och de arabiska individernas potential, finner vi alla de stora tänkarna, vetenskapsmännen, de framgångsrika ingenjörerna och läkarna verksamma utanför sina hemländer. Araben är inte mindre intelligent än någon annan. Araberna lyckas väl med sina professionella liv, men inte i sina samhällen. Alltså dömer jag inte alls individerna utan institutionerna och de politiska systemen. Om jag ser på araberna med alla deras ofantliga resurser och stora potentialer och jämför det de har åstadkommit de sista hundra åren med det som andra folk har åstadkommit, kan jag bara konstatera att araberna är på väg att dö ut. Dö ut i betydelsen att vi inte längre har någon skapande närvaro i världen.

 

I: Är vi nära att dö ut, eller är vi redan utdöda?

 

A: Vi har dött ut! Det är förstås inte kvantiteter som räknas. Vi har massor med individer i arabvärlden, men ett folk dör ut när det förlorar sin skaparenergi, när det inte längre förmår förbättra och förändra sin omvärld. De stora sumererna dog ut, liksom hellenerna och faraonerna. Det tydligaste tecknet på detta utdöende är att vi, de intellektuella, fortsätter att tänka inom ramen för det som först och främst åsamkat oss denna utrotning.

 

I: Det är en mycket farlig process.

 

A: Detta är vår riktiga intellektuella kris, nämligen att vi närmar oss en ny värld med uttjänta idéer och inom en ram som inte är aktuell längre. Vi måste åstadkomma en total brytning med denna ram på alla nivåer och tänka ut en ny arabisk identitet för att skapa en ny kultur och ett nytt arabiskt samhälle. Föreställ er att de arabiska samhällena inte hade varit utsatta för [det industriella] västerlandets påverkan, hur skulle de ha sett ut idag? Alltså måste muslimerna…

 

I: Hur skulle de ha sett ut?

 

A: Tomma på allt. Det enda som skulle finnas kvar är moskén och kyrkan, och affärerna, naturligtvis, d.v.s. kommersen. Muslimerna idag, det är min åsikt och låt mig få säga det ärligt, är främst med att ödelägga islam med den förhärskande tolkningen [av de religiösa skrifterna] som de ägnar sig åt. Medan de som kritiserar muslimerna, d.v.s. de icke troende, de otrogna som de kallas, är de som uppfattar vilken livskraft som döljer sig inom islam och som skulle kunna anpassa den till [det föränderliga] livets krav. Dessa ”otrogna” gör en större tjänst åt islam idag är de troende.

 

 
 
 

SAMTLIGA DELAR KAN NU BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

BOKEN – PLATSENS GÅRDAG NU

”En lyrisk trilogi om arabernas vara eller icke vara”

 

Adonis med Tomas Tranströmer i Damaskus 
Tranströmers samlade verk hade nyss kommit ut i arabisk översättning.

  

Så här stod det att läsa i al-Ahram

 

Adonis introduced this translation by stating that “Transtromer tries to present his human state in poetry, with poetry as the art revealing the situation. While his roots are deep into the land of poetry, with its classical, symbolic and rhythmic aspects, yet he cannot be classified as belonging to one school; he’s one and many, allowing us to observe the seen and unseen in his poems, as if its essence is that of the flower of the world.” 


BRAUDEL FÖRE BRAUDEL: EN BOKS FÖDELSE av Paule Braudel

BRAUDEL FÖRE BRAUDEL: EN BOKS FÖDELSE

av Paule Braudel

 

 
 

Detta föredrag hölls i Mexico under la Primeras Jornadas braudelianas internacionales (7-11 oktober 1991), organiserade av Mexicos Autonoma universitet, Institut Mora och Franska Latinamerika-institutet. Texten, som delvis reviderats för denna upplaga, publicerades av tidskriften Annales ESC, januari-februari 1992, nr 1, sid 237-244.

 

 

När Fernand Braudel 1949 publicerade sitt första stora verk La Méditerranée et le monde méditerranéen à l'époque de Philippe II (Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid, Alhambra 1997) var han redan 47 år. Och likväl kände ingen eller nästan ingen i Paris universitetsmiljöer till honom. Han hade aldrig varit i personlig förbindelse med någon av den tidens ledande akademiker – utom en: Lucien Febvre. Han hade mött honom i november 1937 och genast knutit ytterst vänskapliga band med honom. Men tjugo månader senare blev det krig. Och kriget skulle för Braudel vara i sex år, de flesta av dem i fångenskap. Så inte heller Lucien Febvre, som betydde så mycket i hans liv, hade tid att etablera en verklig dialog med honom före 1939. Kriget hade mycket snabbt avbrutit en sådan.

 

 

Jag måste precisera: det var fråga om ett materiellt avbrott, inte ett känslomässigt, tvärtom. En konstant brevväxling mellan de båda männen blev ett ovärderligt stöd för fången. Men tillåtna brev var sällsynta: ett eller två i månaden. De var korta, skrivna på de papper som tillhandahölls i de tyska lägren: ett enkelt blad eller ett kort. De räckte knappast för ett verkligt tankeutbyte.

 

 

Men det var just under dessa långa år av fångenskap som Braudel skrev La Méditerranée. Hans korrespondens med Lucien Febvre (som har bevarats) ger f ö ett väl belagt besked i det avseendet, ty det var till honom han skickade de tre-fyra versionerna. När Lucien Febvre 1941 fick den första, skrev han: ”Det är mycket bra; det är helt enkelt utmärkt, originellt, kraftfullt och livfullt.” Och han tillade: ”Börja inte om! Avsluta snabbt!” Han ansåg att fången skulle behöva avhandlingen vid sin återkomst och ingen tänkte då på att kriget skulle vara ytterligare fyra år. Braudel skrev för sin del till mig, sin fru: ”Många lovord från Lucien Febvre. Min bok är inte värd det än, men den kommer att bli det.” Och år efter år kom nya versioner, den ena efter den andra. Den andra, från 1942, var redan mycket annorlunda. Lucien Febvre sade sig då vara ”lika häpen som förtjust”. Men det var efter den sista versionen som han skrev:

 

”Som jag väntade mig, är ni inte en vanlig god historiker utan en verkligt stor sådan, rik, klarsynt och vittomfamnande... Skaffa självförtroende, för er själv och för framtiden, absolut förtroende.” (15 november 1944). Då uppstår frågan: Varifrån kom detta stora verk, så ovanligt för sin tid? Och inte minst, hur kunde det författas i fängelse med tanke på den enorma dokumentation som det bygger på?

 

 

 
 
Samtliga illustrationer från den svenska upplagan.
 
 
 

På denna sista punkt är svaret enkelt. Inför kriget, sommaren 1939, hade Braudel beslutat gå över till redigeringen, till att skriva ned verket. Han hade sålunda ordnat och läst om sitt enorma kortregister som han samlat under ett 15-tal år. Hans minne var abnormt, utomordentligt, eftersom det fungerade automatiskt. Ett elefantminne, sade han själv. Så i september 1939 hade han tack vare denna omläsning hela sin dokumentation i huvudet. Och detta med en precision som är svår att föreställa sig. Den överraskade mig själv vid hans återkomst 1945, när han för de oundgängliga referenserna måste leta upp varje kort som han använt eller citerat ur minnet. För detta otroligt omständliga arbete klassificerade vi om hela kartoteket. Och våra samtal lät så här: ”Har du inte hittat det där kortet från juli 1559? Jaså, då måste det vara från augusti”. Och det stämde oftast också.

 

 

Denna bok var således väsentligen skriven ur minnet. Men den berikades av en mycket omfattande tysk läsning. I sitt första läger, i Mainz, åtnjöt Braudel en förmånlig behandling. Han höll regelbundna kurser för sina kamrater och ledde deras universitetsarbete. Han utsågs till ”lägerrektor”. Och i den egenskapen hade han rätt att låna allt han ville på Mainz universitetsbibliotek. Så var det fram till våren 1942. Därefter blev det en helt annan historia. Hans nya läger, i Lübeck, var ett hårt straffläger. Där var det inte längre fråga om favörer av något slag. Men han hade då haft tid att göra vad han kallade en mycket fruktbar djupdykning i ”den tyska lärdomens värld som jag aldrig dittills haft tillfälle att tränga in i” (28 november 1940).

 

 

När det väl sagts, återstår en väsentlig fråga, som ställts mig flera gånger efter författarens död. Vad har hans Méditerranée för intellektuella rötter? Hur skaffade han sin historiska bildning? Han talade själv om det i en alltför kort självbiografisk text (som NcNeill envist bett honom om), som dock är mycket upplysande på en hel del punkter. Men eftersom jag får den frågan också här, skulle jag för min del vilja säga att la Méditerranée är frukten av å ena sidan en mycket långsam, självständig och individuell mognadsprocess, upplevd ännu ensammare i fängelsets isolering, och å andra sidan av omständigheterna i ett liv i universitetens marginal – ett ganska kaotiskt liv, uppdelat i flera delar, var och en ett slags äventyr och en alldeles speciell upplevelse. Det var i tur och ordning fråga om en fransk landsbygdsupplevelse; en afrikansk, snarast maghrebinsk upplevelse; en brasiliansk upplevelse och slutligen en fängelseupplevelse.

 

 

Den första upplevelsen daterar sig från hans tidigaste barndom, en barndom som han levt som en äkta bondeson, i den lorrainska byn Lunéville-en-Ornois, varifrån hans familj på fädernet härstammade. Hans far var då lärare i Paris. Att Braudel föddes i denna by var delvis en slump, eftersom det skedde i augusti 1902, då familjen vistades där under sommarferierna. Det dröjde dock bara ett år tills en läkare förklarade att han var klen och han skickades då åter ut på landet, till sin farmor – denna älskade farmor som hans verk l'Identité de la France är tillägnat, med orden: ”Till min farmor Émilie Cornot, min barndoms ljus”. Hos henne levde han i fullkomlig lycka fram till sju års ålder, för att sedan återvända dit varje sommar. Det var där han vann en fullkomlig förtrogenhet med det traditionella jordbruket, en exakt kännedom om växter, träd, redskap och vad byns hantverkare – smeder, vagnmakare och mjölnare – sysslade med, slutligen hur ett rigoröst treårigt växelbruk fungerade. Denna kännedom förmärks i hela hans verk. En historiker i Meuse har roat sig med att notera alla anspelningar där på byn Lunéville. Sålunda sammanfogade, tecknar de en förbluffande precis bild, materiellt, ekonomiskt och socialt.

 

 

 

 

 

När han blev sju år, bytte han till en helt ny miljö: en folkskola i Mérielles, i Paris yttre förorter. Han hade en lärare, som han dyrkade och returnerade denna känsla. Han ”berättade Frankrikes historia som man förrättade en högmässa”. Sedan flyttade han in i Paris, till läroverket Voltaire, och till ett stadstypiskt och ganska fattigt liv. Fadern var alltså lärare, snarast i den gamla stilen, en fantastisk undervisare, utmärkt matematiker, men brutal och krävande för sina barn. En far som Fernand, själv inte särskilt underdånig och smidig, hade sammanstötningar med. Han ville bli läkare, men hans far hade bestämt att han skulle bli teknolog. De fick i sin envishet till slut båda ge vika och Braudel gick in på Sorbonne för att där studera historia, dock utan entusiasm. Han avslutade trots det dessa studier på rekordtid. Men hela denna parisiska ungdom stannade kvar i hans minne lika grå och trist som hans barndom hade varit ljus.  

 

 

Men så kom en förändring. Han var knappt 21 år när hans första lärartjänst förde honom till Nordafrika, först till Constantine, sedan till Alger. Det är väl onödigt att betona betydelsen av detta afrikanska mellanspel, som kom att vara i nio år (1923-1932), för la Méditerrannées framtida författare? Där fann han frihet efter krävande studier och ett ganska spänt familjeliv, livsglädje och lyckan att upptäcka att han själv var en utmärkt lärare. Och det var också andra upptäckter: Söderns sol, havet, öknen (dit han gav sig av på kamelrygg två gånger) och en annan civilisation: islam. Och det var ett nytt geografiskt synsätt: Medelhavet betraktat ”underifrån”, från Sahara och Afrikas stränder. Slutligen, och det var det viktigaste, kastade sig Braudel snart in i arkivens värld. Som avhandlingsämne valde han ”Filip II, Spanien och Medelhavet på 1500-taet.” Han kom därför från 1927 att tillbringa nästan hela sin fritid – särskilt sommarloven – i det spanska nationalarkivet i Simancas i närheten av Valladolid.

 

 

Det var hans stora lycka, det kan jag med ens avslöja. Ty han hade alltid varit en stor läsare, av böcker och tidskrifter. Men hans stora passion, det nöje han odlade ända till slutet av sitt långa liv, var det direkta dokumentet, för honom porten till fantasin. Och fantasi hade Braudel nog av så att det blev över. Han skrev själv till mig från sitt fängelse: ”Lyckligtvis lämnar min fantasi mig aldrig ensam, den är en fin tillgång jag har. Alla historier som jag inte får tillfälle att berätta för mina döttrar, berättar jag för mig själv när jag går runt innanför taggtråden”. Inte heller i arkiven lät fantasin honom bli ensam. Jag minns hans entusiasm en dag i Valladolid. Enorma pappershögar hade lagts upp på vårt skrivbord, som inte varit öppnade sedan 1500-talet. Det var svårt att skilja bladen åt, varje gång hördes ett knastrande ljud. Den gyllene sand som en gång torkat bläcket fanns kvar. Braudel drömde när han lät den glida under sina fingrar. Han bevarade länge en liten påse med denna gyllene sand.

 

 

Man lägger här märke till en skenbar motsägelse: denne samlare av fakta för sitt väldiga kartotek avskydde en viss lärdom. Arkiven var för honom ett levande material, förvisso hans fantasivärlds favoritdomän. Han blandade aldrig ihop arkiv och (akademisk) lärdom.

 

 

I Valladolids arkiv knöt han solida förbindelser med andra historiker, men de var, märk väl, alla utlänningar: bland andra Earl Hamilton och Federico Chabod. Han arbetade mycket, med entusiasm. Och så mycket effektivare som han fick uppleva ett märkligt äventyr. Han ville till billigt pris komma över en av den tidens specialkameror, som kunde ta 100 fotografier i en följd i stället för normalt 16 på en och samma filmrulle (f ö mycket långsamt, ty filmningen gjordes då för hand) Och så erbjöd honom en amerikansk filmarbetare, som passerade Alger, en gammal, ganska rudimentär filmkamera. Han visade honom att den utmärkt klarade av vad han var ute efter, eftersom den tack vare den automatiska hoprullningen kunde ta upp till 2.000 foton på 30-meters-rullar på en eftermiddag. Ett mirakel! Braudel blev på så vis den ännu vid denna tid okända mikrofilmens fader. Hans läsapparat var ett slags enkel laterna magica, finurligt anordnad så att bilden projicerades på en liten pult i stället för på en väggduk. Ett enormt hjälpmedel som han använde, ibland till övermått, i Spaniens och sedan Italiens arkiv. Den förundrade Earl Hamilton sökte förgäves efter en liknande apparat i USA. Men den var så ålderdomlig att den inte längre gick att finna på marknaden. 

 

 

 

 

 

Dessa arkivforskningar och å andra sidan hans undervisning, plus artiklar och recensioner i la Revue africaine, upptog Braudels tid så mycket under dessa år att han knappt hade någon kontakt med Paris. Dessutom dog hans mormor 1926 och hans far, mycket för tidigt, året därpå. Han tänkte knappast söka råd och stöd hos historiker i Paris för sitt avhandlingsarbete, så mycket mindre som han inte har några precisa karriärambitioner. Man kan kanske, som Lucien Febvre om Michelet, säga att han på så vis hade turen att inte få någon dominerande läromästare.

 

 

1930 hölls en kongress för de historiska vetenskaperna i Alger. Braudel var dess biträdande sekreterare och mottog i den egenskapen ett stort antal historiker, bl. a. Henri Hauser, vars kurser han följt tio år tidigare på Sorbonne, och Henri Berr, som han åter skulle träffa i Paris. Men det möte som verkligen betydde något för honom vid den här tiden, som fängslade honom, var det med Henri Pirenne. Det var här i Alger denne presenterade sina berömda idéer om hur de muslimska invasionerna på 600-talet stängde av Medelhavet för Europa och vad detta betydde för Europas utveckling. Braudel sade: ”Pirennes föredrag tycktes mig fantastiska: i hans öppna eller slutna hand ömsom öppnades, ömsom tillslöts hela havet.” Hela havet? Det var kanske då han började drömma om Medelhavet för sig, om dess urgamla, fabulösa historia, så mycket färgrikare och mer stimulerande för fantasin än Filip II:s trista personlighet.

 

 

På hösten 1932 lämnade Braudel Alger. I Paris undervisade han på två successiva läroverk. Det skulle ha kunnat bli ett tillfälle att återknyta kontakten med Paris. Men i början av 1935 accepterade han utan tvekan förslaget om en ny resa, ett nytt äventyr, denna gång till Sydamerika. Ett universitet hade just skapats i São Paulo i Brasilien och det anställde franska lärare. Där skulle han undervisa i tre år.

 

 

Denna brasilianska erfarenhet verkade förtrollande på honom. ”Ett paradis för såväl arbetet som tankarna”, som han sade. Ett paradis för arbetet, ty han tillbringade varje vinter (den brasilianska sommaren) i arkiv, inte nu i Spanien utan i Italien. Han hämtade därifrån hem kilometervis med mikrofilm. För första gången i hans liv gav hans arbete honom tillräcklig frihet att läsa i lugn och ro, allt under avsmakande av den vänskapens fröjder, som brasilianarna så väl förmår ge. Och ett paradis för reflektionen, eftersom Brasilien fascinerade honom, och det av samma skäl som Nordamerika en gång fascinerat Talleyrand: känslan av att ”resa baklänges genom historien”, som om Europa av igår kunde ses och föreställas genom Brasilien i detta begynnande 1900-tal, med dess ännu mobila jordbruk, dess skogsröjningar och dess stora patriarkala familjer, som överlevde modernitetens våldsamma stötar. Det andra stora ämnet för reflektion vid denna tid, 1935-36, när han gång på gång seglade via Palermo, Neapel, Rom, Genua, Florens och Dubrovnik, var hans vaknande vilja att avlägsna sig från Filip II, den alltför försiktige kungen som han aldrig kunnat älska. Den enorma dokumentation som han nu samlat ihop drev honom att ge sig ut på vidare vatten. Det blev naturligt nog Medelhavet. Det var sålunda under den brasilianska vistelsen han bytte avhandlingsämne – denna gång åter på eget bevåg, utan att diskutera med någon handledare på Sorbonne eller på annat håll. På sin höjd med mig! Denna nya idé sysselsatte oss en vecka under en överfart vid denna tid, mellan Brasilien och Italien, jag minns inte vilket år.

 

 

Två år senare fick han en tjänst vid l'École des Hautes Études i Paris, lite av en slump. Därmed fick han lämna det brasilianska paradiset. Men som en stor kompensation var det underbara löftet att han hädanefter fick ägna sig fritt åt sitt personliga arbete (vid denna tid fanns det i Frankrike ingen vetenskaplig forskningsorganisation som kunde underlätta forskares arbete). Och sedan genom en annan lycklig slump träffade han på en returresa Lucien Febvre, som för sin del var på väg tillbaka från Argentina. Deras vänskap, som knöts i intimiteten under denna tre veckor långa resa i fritt samspråk, blev genast djup. Som Braudel en dag bekände: ”Jag behövde en far och han behövde en son.”

 

 

 
 
 

Den här gången blev återkomsten till den parisiska vaggan definitiv. Lucien Febvre övertalade sin nye vän att avstå från sina ideliga resor runt Medelhavet och ”göra en slutsummering”. Och det var i paret Febvres sommarhus, där våra båda familjer samlades, som Braudel sommaren 1939 gjorde sig redo att skriva samman materialet. Men så kom kriget, bitterheten över nederlaget, sedan raseriet över att bli illegalt tillfångatagen – han hade kapitulerat först en vecka efter vapenstilleståndet med formellt löfte om att bli frigiven. Därmed började en sista erfarenhet för honom, den hårdaste, fängelsets. Han återvände inte från sin långa fångenskap förrän i mars 1945, efter nästan fem års frånvaro. Han kom tillbaka med avhandlingen om Medelhavet nästan färdigskriven, en avhandling om vilken han redan 1942 sade att han säkert skulle ha skrivit den helt annorlunda utan fångenskapen: ”Denna tärde på mina nerver men gjorde mig mer klartänkt; den möjliggjorde en lång koncentration på ett och samma ämne”. Det var en sammanfattning i några ord om fängelsets roll i hans resa som historiker.

 

 

Men, säger ni kanske, följde ni inte under hela tiden av skilda erfarenheter och existentiella händelser Braudels intellektuella utveckling, ögonblicken då de begrepp föddes, som han skulle bygga sitt verk om Medelhavet på?

 

 

Jag tror inte att det är ett bra sätt att ställa en sådan fråga vad gäller Braudel. Vad som ledde honom under alla dessa bildningsår var inte ett begrepp om historien, inte ens ett begrepp om Medelhavets historia. Han gav sig helt enkelt hän åt sin omättliga nyfikenhet; han lekte med detta mäktiga minne, som för honom sammanförde tusen detaljer, ibland mycket avlägsna från varandra i tiden och rummet, på en och samma tavla. Hans ”intellektuella äventyr” var en långsam ackumulering, som för honom sammanfogade inte idéer och ännu mindre ett system av idéer utan miljontals bilder i historiens fabulösa skådespel, som blandade gårdagen med nuet. I allt detta fanns det ingen omsorg om logik. Det var framför allt upptäcktens nöje. Allt roade honom. Sålunda är det sällsynt att man i arkiv genast finner vad man kommit för att leta upp. Men Braudel blev aldrig besviken, eftersom han fann något annat, något han inte kommit att tänka på. Dessa överraskningar roade honom. Och det var f ö för att ha roat sig med att ströva omkring på det viset som han en dag fann sig inneha en mycket omfattande dokumentation, som nu berörde Medelhavet mycket mer än Filip II.

 

 

Så föreställ oss inte att Braudel 1939 redan var väpnad från topp till tå med vad man kallat den braudelianska historieuppfattningen, en uppfattning som han skulle ha byggt upp bit för bit under sin forskning. Hade han redan en plan i huvudet av vad hans arbete skulle bli? Hade han klart för sig den tidsmässiga diversitet han skulle inspireras av? Förvisso inte. Vad han hade i huvudet var en väldig fantasmagori av färger, landskap, människor, stora händelser och små anekdoter, kort sagt allt som återskapar och återuppväcker ett pulserande liv. Allt detta såg, kände och smakade han. Men hur skulle han få det att passa in i ett sammanhängande, begripligt bokverk? Det var ytterligare en motsägelse hos Braudel: spontant kände han inget behov av att för sig själv, logiskt och metodiskt, förklara vad han såg och var han sett det. Han var alltför upptagen av att njuta av det, som poet skulle jag vilja säga (i sin ungdom skrev han en mängd dikter, som han beklagade gått förlorade, och mer än en gång fann jag verser tillägnade mig på mitt bord). Men denne poet var också, paradoxalt nog, en lärare som absolut krävde att allt han skrev som skulle läsas av andra måste vara alldeles klart och klart skrivet.

 

 

Och det var det problem han skulle stöta på under sin fängelsevistelse. Det skulle han fundera över i fem långa år och göra ideliga försök. Han skulle vilja säga allt vad han sett, känt, förstått och föreställt sig. Men hur skulle han i en fortlöpande berättelse kunna skriva in företeelser som så ofta satte sig på tvären? T ex hade det eviga Medelhavet, som förenar nutid och forntid, alltid fascinerat honom. Jag minns hur vi en vinterdag i Dubrovnik (tidigare Ragusa) befann oss på ett stort kafé, som delvis täckte det område där arsenalen legat och öppnade sig direkt mot hamnen. Denna hade varit tom den dagen, men så såg vi en stor båt, lastad med en enorm, ostadigt hopsurrad vedlast, majestätiskt segla in. ”Titta, sade min man, vi befinner oss på 1500-talet!” Ja, men hur kan man tala om ved, jakt på veteskördar, sjöfartens nödtvunget långsamma rytmer och de allestädes närvarande vilda bergen samtidigt med civilisationskonflikter, internationell politik och de stora ekonomiska svängningar som så kraftigt berörde Medelhavet på 1500-talet? Och tvärtom, hur ska man till fullo förstå dessa stora konflikter och fluktuationer utan att vara medveten om det monotona dagliga livet som sätter gränser för alla furstars, politikens lika väl som penningens, handlingsmöjligheter?

 

 

Det var därför att Braudel ville säga allt, därför att hans nyfikenhets alltför många sidor bara mycket mödosamt gick att förena, som han så många gånger skrev om sin text. Så var fram till den stund han märkte att allt, inom ramen för givna ”tidslinjer”, organiserades av sig självt. För det var verkligen i olika tider, i olika tidsmässiga rytmer som alla dessa realiteter som han hade inför ögonen levde. Ett brev från den 20 april 1944 talar uttryckligen om den tidsmässiga uppdelning som han till slut blev nöjd med: ”En orörlig historia, den geografiska ramens; en djup historia, de stora rörelsernas; och en händelsehistoria”. Och han tillägger: ”Faran är att bli för långrandig. Jag skulle kanske reducera boken till den andra delen... Medelhavsområdets öde från 1550 till 1600? Innerst inne är jag mot en sådan stympning”. De tre delarna bildade i hans sinne helt klart ett helt.

 

 

Där har vi den logiska förklaringen i all dess klarhet. Men den infann sig först vid färdens slut – som det senkomna erkännandet av det som djupast sett organiserar livets skenbara förvirring. Han beskrev själv denna insikt i ett brev han sände mig den 23 december 1944: ”Jag befinner mig i ett slags tillstånd av 'utomordentlig nåd'. Allt är nu enkelt i min boks uppbyggnad och redigering”. Mycket senare skulle han i sin självbiografiska artikel säga att hans historieuppfattning till slut tvingade sig på honom ”som det enda intellektuella svaret på ett skådespel – Medelhavet – som ingen traditionell historisk framställning föreföll honom kapabel att fatta.” Ett skådespel. Det är från ett skådespel som han säger sig ha utgått, inte från en förutfattad idé. Där har vi ett nyckelord i den braudelska vandringen, ett tillvägagångssätt som aldrig varit en logikers eller filosofs. Kanske en konstnärs. Jag skulle där kunna ansluta mig till vad François Fourquet en gång skrev, något som för ett tjugotal år sedan första gången fick mig att reflektera över författaren Braudels arbetsmetod. Det var en passage i ett verk som inte har något med historia att göra, med titeln ”Den visuella uppfattningen”, om jag minns rätt. Fourquet beskriver där en målare inför det landskap av vilken han vill göra en målning. Han ser allt, iakttar allt, registrerar ett flöde av materiella detaljer. Men vad som förtrollar honom är den ännu föga klara innebörden av vad han urskiljer bakom denna helhet, bakom denna anhopning av detaljer. Måla innebär för honom att på sin tavla försöka översätta denna inre förnimmelse, att på något sätt dechiffrera en förvirrad massa för att därur frigöra och betona de signifikanta dragen. När jag läste dessa rader, som mitt minne kanske en aning förvanskar, fick de mig omedelbart att tänka på vad jag själv omedvetet observerat av historikern Braudels inre arbetssätt.

 

 

 

 

 

I detta perspektiv förstår man bättre varför Braudel 1942 kunde skriva att utan sin pågående upplevelse av fångenskap skulle han säkert ha skrivit en annan bok. I sin självbiografiska artikel berättar han om vad en ung italiensk filosof som han en kväll träffat i Florens utropat: ”Har ni skrivit den här boken i ett fängelse? Åh, det är därför den alltid gett mig intrycket av vara en kontemplativ bok!” Braudel svarar: ”Ja, jag betraktade Medelhavet i min ensamhet i flera år och min syn på historien fick då sin definitiva form utan att jag på länge insåg det.”

 

 

Låt mig avslutningsvis tillägga att under dessa fem år hade han all tid man kan tänka sig att åter börja på samma tavla utan att förtröttas (det var hans enda förströelse). Och det var då, tror jag, som han ådrog sig den sjukdom han aldrig skulle tillfriskna från, de successiva versionernas sjukdom, oftast skrivna ur minnet. Han utgick inte från den föregående texten för att rätta den utan skrev om den från början till slut. Då jag en dag kritiserade detta slöseri med tid och krafter, svarade han skrattande att han inte kunde göra annat: ”Det var du som berättade för mig, utan att på något sätt kritisera det, hur Matisse varje dag ritade om samma porträtt av samma modell. Du sade att han kastade alla sina teckningar i papperskorgen, tills han äntligen funnit de linjer han gillade. Nå, det är ungefär så jag går till väga!” Och det var just vad han gjorde, inklusive att efter hand kasta varje tidigare manus. Så det skulle inte ge något om ni frågade mig vilka de tre eller fyra ”Medelhav” var som Lucien Febvre fick under kriget, det ena efter det andra, via Schweiz ambassad, tror jag. Av dessa stadier i hans tänkande, som skulle intressera oss mycket idag, har ingenting överlevt. Liksom Matisses teckningar slutade de alla för upphovsmannens hand i papperskorgen.

 

Paule Braudel  

Övers från franska av Ingvar Rydberg

 

 

Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid 
Av Fernand Braudel
Övers. av Ingvar Rydberg
1168 sidor / Inbunden
 
Kan beställas hos Din bokhandlare
 

En påminnelse från förra seklet: Aldous Huxley om demokratiernas framtid

 

Förordet till "Boken - Platsens gårdag nu" av Adonis

Översättarens förord 
till tredje och sista delen av

"BOKEN - PLATSENS GÅRDAG NU"

Del III

av ADONIS 

 Hft / Storformat 21x25 / 408 sid.
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
 
 
 
Adonis 1955
 

 Se intervjun med Adonis längst ner

 

 
 
 
 
 
 
 

Visa dig stor på jorden!
Var en atom av ljus!

 

*

 

 

Må de drunkna,

dessa ordens skepp

som varken blir galna    

     eller förälskar sig!

 

I tredje och sista delen av Boken – Platsens gårdag nu tar berättarens skildring vid där vi lämnat honom i förra delen, dvs. i slutet av 800- och början på 900-talet. Islam hade redan spridits till den gamla världens kontinenter och religionen kodifierats av de lärda i ett stort antal teologiska verk, resultatet av en lång debatt muslimer emellan och av översättningsvågen som överförde hellenismens filosofiska, medicinska och vetenskapliga verk till arabiska, en rörelse som kulminerade under den abassidiske kalifen al-Ma’mún (813-833). Flera kalifer under detta århundrade försökte gynna mu’tazila-rörelsen i Bagdad, en skola som förespråkade ett rationellt närmande till Koranen och religionen, men det blev den bokstavstrogna falangen med Ibn Hanbal (780-855) och senare Ibn Taymiyya (1263-1328) som gick segrande ut ur denna strid. Genom att samla muslimerna runt ett heligt krig vars syfte var att försvara islams länder hade konservatismens seger tillfälligt lyckats rädda islams kärn­område, som redan då hade angripits av de första korsfararna från väst och centralasiatiska stammar från öst. Samtidigt såg det traditionstyngda samhället till att religiösa institutioner både på gott och ont blev lika tongivande inom islam som politiska och militära dito. Makten skulle hädanefter delas mellan militära makthavare, alltmer sällan av arabiskt ursprung, och religiösa lärda, oftast araber eller perser med arabiska som lingua franca. De som kom i kläm mellan dessa två stridande partier var poeter, filosofer, konstnärer och vetenskapsmän. I vår egen tid lider islams länder ännu av samma problem. De arabiska civila samhällen som reste sig under den arabiska våren, med sina anspråk på yttrandefrihet, social rättvisa och mänsklig värdighet, har även de hamnat mellan två sorters fascism, en religiös och en militär.

 

Även om islam allmänt gick segerrik ut från denna första allvarliga konfrontation – korsfararna fick så småningom dra sig tillbaka till Europa och de turkiska stammarna konverterade till islam – innebar det bokstavstrogna lägrets dominans ett rejält avbräck på längre sikt för denna gryende civilisations utvecklingsmöjligheter. Vi får inte glömma att islam under medeltiden var den största exportören av idéer, mellanhanden som såg till att filosofins universella begrepp överlevde och fördjupades långt före den europeiska renässansen. På 900-talet kunde muslimerna fortfarande se fram emot tre hundra år av ett allt rikare litterärt, andligt och intellektuellt liv. Stora filosofer och mystiker som Ibn Sina (Avicenna), Ibn Tufail, Ibn Rushd (Averroës), Ibn Arabi och Rumi, hade ännu inte fötts och det skulle dröja till 1300-talet innan Ibn Khaldun, historiens första sociolog, skulle skriva sitt storverk om samhällsutvecklingens materiella villkor i en diger introduktion till sin omfattande Världshistoria. (Bara Introduktionen är på 600 sidor och utgiven av Alhambra i Ingvar Rydbergs översättning, andra uppl. 2001). Niohundratalet var alltså en kuvös för det som komma skulle. Det var också århundradet då den filosofiskt färgade sufiska strömningen började uppfattas som ett hot mot den rådande samhällsordningen, vilket ledde till att flera av dess ledande gestalter fick sätta livet till efter uppseendeväckande rättegångar. Al-Hallájs (858-922) martyrskap får en framträdande plats i berättarens skildring under denna sista del av Boken.  Al-Mutanabbí var sju år gammal när al-Halláj bragtes om livet på det mest brutala sättet av myndigheterna i Bagdad.

 

*

 

Mitt upphöjda väsen har ett djup

som aldrig svikit sina grottor:

Elden har gjort mig till sin utvalde,

medan jag vakade över dess glöd.

… jag är en förrädare:

Jag röjer era måttstockar

och blottar falskheten i era läror.

 

Dessa rader är hämtade ur al-Mutanabbís fiktiva dagbok. Vi ska komma ihåg att Boken bygger på en fiktion, även om samtliga relaterade händelser är historiskt belagda. Al-Mutanabbís verk har blivit rikligt omskrivet genom tiderna och än idag produceras det ständigt nya studier om dess betydelse för den arabiska poesin och litteraturen i allmänhet. Hans efterföljare, den blinde Abú l-’Alá’ al-Ma’arrí (973-1057), som förlänades titeln ”poeternas filosof och filosofernas poet” av sin samtida, var en stor beundrare av Mutanabbís diktkonst och ägnade den ett helt verk, Mu’jiz Ahmad, eller ”Ahmads underverk” (ett av al-Mutanabbís förnamn var Ahmad). Ordet mu’jiz hade hittills enbart använts för att beskriva Koranens språk! 

 

Adonis har dock inte främst försökt återskapa poetens liv och vedermödor på 900-talet i Boken utan i­stället sökt framhäva de egenskaper som med tiden skulle göra de muslimska samhällena både sårbara och efterblivna i denna civilisationernas kapplöpning. Det är förhållandet mellan makten och de intellektuella, samt mellan centralmakten och de rebelliska avknoppningar inom islam som här utgör bakgrunden till berättelsen om al-Mutanabbís liv och öde. Dessa två aspekter av det som starkt präglade den spirande arabisk-muslimska kulturen, svärdet och pennan, går på sätt och vis ihop, för varje stor poet inom denna kultur har också varit en stor kättare och en stor rebell.

 

 Lärda? Visst,

de känner till de döda

ordens nästen, fåglarna

som kläcks ur deras ägg,

och fågelsnaran.

   Är det därför de vågar baktala poesin?

      Deras lemmar fylls av skräck

         var gång de står inför ett ode!

 

*

 

Redan på 1930-talet började en hel del litteratur dyka upp på arabiska som behandlade de rebelliska rörelsernas historia under islams början som en bekräftelse på islams ”progressiva” natur.  Religionen skulle anpassas till de moderna tiderna. De tekniska framstegen skulle tvinga fram en religiös reform för­utan vilken många muslimska samhällen hotades av undergång. Konservativa och bakåtsträvande krafter måste svepas bort av en stark förändringsvilja, som skulle bygga ”dygdens stad” på jorden, en vision som framfördes redan av al-Farábí, 900-talets store filosof och ”den andre mästaren” (efter Aristoteles) som verkade vid Sayf al-Dawlas hov i Aleppo samtidigt som al-Mutanabbí. Influerade av 1960-talets socialistiska anda tyckte sig arabiska intellektuella i den islamska historien se socialiserande rörelser, som var före sin tid. Islam blev ”socialistisk” under Nassers sekulära panarabism, precis som den senare skulle bli ”kapitalistisk” under saudiernas fundamentalistiska hegemoni efter kriget mot Israel 1973. Men Adonis går ett steg längre i sin skildring. Han påminner oss om att marginaliserade medeltida rebellrörelser som khawárij och qarámita, som av 1960-talets arabiska intellektuella förklarades vara ett socialismens frö i den islamska myllan, i lika mån var ute efter att tillvälla sig makten. De hade samma problem som kalifatets centraliserade organisation i sin umayyadiska eller abbasidiska tappning. Medlen var desamma, och allt tal om jämlikhet och broderskap muslimer emellan till trots, betingades målet att skipa rättvisa på jorden av den realpolitiska verkligheten och av samhällsekonomiska faktorer. En utveckling som vi ser även i vår tid när olika revolutionära rörelser ändrar karaktär så fort de tillskansar sig makten.

 

O Abú Táhir, du som lovade folket andra tider för deras jordiska eller himmelska liv, varför gör du då, o qarmatí, detsamma som kalifen: dödar männen och tar kvinnorna som krigsbyte? … När kommer Guds röst att höras i den bestulnas revolt mot bedragaren, istället för i en minaret?

 

*

 

Poesi vore enligt Adonis inte poesi om den inte hade förmågan och visionen att överskrida alla gränser. Låt oss komma ihåg att al-Mutanabbís ställning inom den arabiska poesin var jämförbar med profetens ställning inom islam. Hans namn betyder ju ”den som gör anspråk på profetskap”!

 

O förnuftiga varelse,

din sneda – raka kurs

har jag inget förtroende för.

Allt den visar mig

är detta förnöjda omedvetna:

en likgiltig, trög gång

ned för bekvämlighetens trappsteg,

 

medan jag,

      jag har förälskat mig i helvetet

 

Det är omöjligt att på några få sidor ge rättvisa åt djupet och vidden av detta unika verk. Den kalejdoskopiska strukturen av korta dikter och aforismer som följer poetens flykt från hov till hov och från land till land, kontrasterar mot berättarens fåordiga och sobra framställning av förtryckets och de förtrycktas olika ansikten. Denna bärande kärna delas upp i 7 längre kapitel i varje del. Varje kapitel introduceras i del III av kortare friare eller ”sprängda” texter, under rubriken ”Järtecken”, och avslutas med 10 dikter som sägs vara en del av en okänd dagbok som al-Mutanabbí förde. På så sätt består varje del av verket av hundratals dikter och en del prosastycken som i del II.

 

Förhållandet mellan makthavare och intellektuella blir ämnet för verkets avslutningskapitel som är uppdelat i två avsnitt. Först kommer en poetisk skildring, som av Adonis tillskrivs Káfúr, den egyptiske regenten som bjöd al-Mutanabbí till sitt hov men vägrade förläna honom en provins så som han hade lovat honom. Där får vi bekanta oss med denne regents tankar om poeten och hans betydelse. Det förblir dock ovisst vem som för talan i bokens allra sista avsnitt. Är det Káfúr eller al-Mutanabbí? Regenten och poeten verkar ha smält ihop. De delar samma ångest, samma främlingskap. För liksom al-Mutanabbí var även Káfúr en särling, en före detta etiopisk slav som lyckats stiga till den högsta posten och härska över Nildalen, Palestina och västra Arabien. Al-Mutanabbí å sin sida var en poet med stora politiska ambitioner, vilka aldrig blev förverkligade. Vi minns hur han i första delen började sin karriär som rebell bland stammarna och hur han fick tillbringa en kortare tid i fängelset som artonåring, innan han friades och började sitt kringflackande liv som hovpoet hos olika furstar och mecenater. Men sanningen är att al-Mutanabbí aldrig prisade furstarna eller mecenaterna i sina dikter. Föremålet för hans dikter var hela tiden poesin och dess skapare, som överträffade allt annat som världen kunde bjuda på. 

 

Idag vill jag förråda

det jag älskar, kanske då

upplyses jag om det jag varit,

och det jag kommer att bli,

kanske då lär jag mig besinning

när utbrottet blossat upp,

kanske då lär jag mig hur vansinnet ser ut.

...

Jag ser inte ett hem i ljuset.

I ljuset ser jag en resa.

 

Efter flykten från Egypten riktade al-Mutanabbí stegen mot Irak igen, landet där han föddes. Han fick åter söka tjänst hos olika furstar i Ahwaz, som idag ligger i Iran, men kunde inte stanna kvar där utan tvingades flytta igen. Under hans sista resa överraskades han av två män som han hade smädat i en dikt och som nu utmanade honom på duell. Han lär ha försökt undvika striden och fly undan men enligt legenden påmindes han av sin slav om versen där han påstod sig vara lika mycket svärdets som pennans man. Han skämdes för sin feghet och bestämde sig för att möta sina fiender på slagfältet. År 965 dödades Al-Mutanabbí, det arabiska språkets största poet genom tiderna, på en landsväg i ett sista försök att utmana ödet och rentvå sin heder. Han blev femtio år gammal.

 

"Jag är den vars ord de blinda kan se.

Jag är den vars tal de döva kan höra.

Springaren, natten och öknen, alla känner de till mig,

liksom svärdet och spjutet, papperet och pennan."

 

*

 

Huvudsyftet med Boken – Platsens gårdag nu är dock inte att skildra ett historiskt skede i den arabiska litteraturhistorien. Istället vill Adonis att vi ska förstå hur och varför den mänskliga civilisationen hittills misslyckats med att förverkliga människans drömmar om det sköna, det rättvisa och det sanna. De grymheter och den förvirring som den islamska historien här visar upp är inte förbehållen muslimerna, utan är allmängiltiga och universella. Muslimernas problem är att de har misslyckats med sina ansatser till modernisering och reformer samtidigt som de förblir konfunderade vad gäller sanningshalten i sin egen historia. De måste därför bryta med legendernas och myternas makt över sina liv, reformera sin religion och rensa den på allt medeltida bråte som fastnat vid den och hindrar deras samhällen från att utvecklas. De måste med en samtida muslimsk forskares ord börja "läsa Koranen istället för att recitera den". Trots de mörka bilder som Boken är full av och trots al-Mutanabbís osympatiska och tidsbundna gestalt, är det den orubbliga tron på den skapande människan och på hennes upprättelse som gör detta verk till en milstolpe i den arabiska litteraturen. Att förmå se in i framtiden kan vara både skrämmande och hoppingivande.

 

Sunna – Shí’a    /     Shí’a – Sunna

En enda man

som rivs sönder

och delar sig inifrån

av ingen annan anledning

än trångsynthet:

Han ser inte någon annan intill sig.

Han kan bara se sina naglar.

 

Och detta skriver Adonis ett årtionde innan striden mellan sunniter och shiciter skulle komma att blossa upp igen, efter att ha legat vilande under askan i hundratals år. Adonis såg arabvärldens kollaps nalkas långt innan den sattes i verket. Han hjälper oss förstå och motverka den genom att ständigt bekräfta poesins fullständiga frihet gentemot och oberoende av makthavarnas och real­politikens beräkningar. Adonis har under ett långt liv ägnat sig åt poetens heligaste och enda uppgift: att för ytan avslöja djupen. Efter mer än sjuttio år av oavbruten poetisk nydaning och akademisk forskning i arabernas språk och tankeliv fortsätter vår samtids viktigaste och främsta arabiske poet, Adonis, oförtrutet sitt värv.

 

Hesham H Bahari 
10 november 2017

 

 

SAMTLIGA DELAR KAN NU BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

HELA TRILOGIN ÄR PÅ SAMMANLAGT 1338 SIDOR!

 

    

 


"Mellanösterns Mandela" och en ny bok: "Revolution i Rojava"

 

”Utan en förståelse för hur maskuliniteten blev socialt konstruerad, går det inte att analysera staten som institution och samhällsfenomen, och därmed kan man inte begripa den makt- och krigskultur som är knuten till staten. ... Kvinnans sociala underordning var den lömskaste kontrarevolutionen som någonsin utförts.” 

Abdullah Öcalan, "Kvinnans revolution"

 
 
 

10. När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
dig — stora och vackra städer, som du icke har byggt,

11. och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
olivplanteringar, som du icke har planterat — och när du då
äter och bliver mätt,

12. så tag dig till vara för att förgäta HERREN

 

Femte Moseboken 6:10-12

 

 

Byggandet av imperier och marknader har varit politikens existensberättigande i tusentals år sedan patriarkatet tog över. En man som förstod detta och arbetade mot patriarkatet och dess urkunder sitter idag dömd på livstid som ensam fånge på en liten ö i Marmarasjön. Han heter Abdullah Öcalan och har inspirerat det som går under namnet Rojavarevolutionen.

 

Enligt min mening är Abdullah Öcalan ”Mellanösterns Mandela”, även han ensam fånge på en ö och anklagad för terrorism i decennier. Men liksom Mandela befriades till slut, kan även Öcalan gå fri om världen förstår vidden av hans budskap. Därför publicerade vi ”Revolution i Rojava – Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan”. På bibliotekshäftet har en kvinnlig (!) lektör sett till att biblioteken hittills inte visat något intresse för boken, genom att påstå att den innehåller ”felaktigheter”.

 

Dessa ”felaktigheter” består enligt lektörens åsikt av författarnas kritik mot styret i det irakiska Kurdistan, som enligt samma lektör anammat de ”liberaldemokratiska marknadsekonomiska” krav som ställs på en modern nation.  

 

Nu handlar boken inte om irakiska Kurdistan, och den kritik som i några korta avsnitt riktades mot styret i irakiska Kurdistan har visat sig berättigad efterhand. För inte länge sen fick vi höra om upplopp och massdemonstrationer mot den elit som berikat sig på olja och som består av de ”liberaldemokratiska” partiernas representanter och deras ”marknadsekonomi” som lektören  försvarar. I irakiska Kurdistan har klasskillnaderna ökat markant de senaste åren och korruptionen blivit alltmer påtaglig vilket  föranledde de pågående missnöjesyttringarna. Bibliotekslektören har medvetet låtit sina politiska preferenser komma före och istället för att anmäla bokens innehåll, som handlar om hur kvinnorna och männen i norra Syrien lyckats för första gången skapa ett samhälle som inte låter sig kuvas av patriarkalism och nationalstaters intressen, har hon låtit tyngden i sitt referat ligga på påstådda ”felaktigheter”.

 

Det som lektören inte berättar för bibliotekarierna är att Abdullah Öcalan var den som aktivt uppmanade kvinnorna att befria sig själva i Rojava/norra Syrien. Dessa kvinnor har kämpat sin första strid mot den av USA & dess allierade beväpnade fundamentalismen och vunnit den kampen. Belägenheten av deras revolution nu när USA blandat sig i skeendet gör att deras överlevnad väger tungt när man ska analysera och förstå händelserna i Mellanöstern. USA låtsas förstås vilja hjälpa Rojava när det i själva verket kommer att göra allt för att hindra dess framgång.

 

Men Öcalans vision handlar inte bara om kvinnans frigörelse utan också om sann autonomi för regionerna inom ramen för de klassiska nationalstaternas gränser, och om vikten av ett ekologiskt närmande när man tar ekonomiska beslut. Med sin politiska visionära klarhet insåg han det meningslösa i att försöka strida mot nationalstater i den utformning de har fått idag i Mellanöstern, särskilt som deras gränser har skapats av de segrande makterna efter första världskriget. Demokratisk konfederalism och autonomi blir då den givna lösningen på problemet. I norra Syrien ingår både kristna assyrier, armenier, araber och kurder bl.a. etniska och religiösa minoriteter i rörelsen och de har gång på gång förklarat sig ovilliga att splittra Syrien som stat. Damaskus i sin tur borde lära sig av Rojava istället för bekämpa den. Allt detta borde ha gjort boken av högsta intresse för den som vill förstå utvecklingen i området. Men icke för bibliotekets lektör!


Öcalan förstod så mycket och skrev så många böcker att han till slut inte kunde tolereras. Och det var visst Mossad och CIA som tog honom till fånga i Kenya på grekiska ambassaden 1998 där han sökte asyl och skickade honom till Turkiet för att där först dömas till döden och sedan till livstid.  

 

I ”Revolution i Rojava – Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan” får vi en noggrann och omfattande redogörelse för den samhällsomvälvning som ägde rum när kvinnorna och männen i norra Syrien för första gången i Mellanöstern lyckats skapa ett civilt samhälle som inte låter sig kuvas av patriarkalism och nationalstaters intressen.

 

Kan USA:s och Israels nederlag i FN nyligen vara början på slutet för denna onda cirkel? Tveksamt! Sedan 2002 har vapenförsäljningen ökat med hela 38 % på vår planet. Och flertalet av de nationer som gynnats av denna ökning har röstat mot USA. Bland dessa Kina, Ryssland, Sverige, Frankrike, England m.fl. Har världen verkligen visat att den fått nog eller är det bara ytterligare en skenmanöver för att vapenindustrins välde ska kunna fortsätta verka utan hinder.

 

Världens ondska är sannerligen outgrundlig.

 

Hesham Bahari

 

 
 
 
REVOLUTION I ROJAVA
Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan
av Michael Knapp, Anja Flach och Ercan Ayboga
 
328 s. / Hft / Illustr.
Översättning av Ingvar Rydberg
www.alhambra.se
 
 
Boken kan beställas hos Din bokhandlare
eller så kan ni se till att fråga efter den på ert bibliotek.
Då måste de köpa in den!
 
 

Omgivet av fiender, inklusive IS och Turkiets krigsmakt, håller folket i Rojavas autonoma region på att bygga upp ett av jordens mest progressiva samhällen.

 

Besökare har häpnat över framgångarna för dess projekt, en gemensamt organiserad demokrati, som betraktar kvinnors jämlikhet som nödvändig, bedriver en radikal ekologisk politik och avvisar all reaktionär nationalistisk ideologi. Denna organisationsform, kallad demokratisk konfederalism, är lidelsefullt antikapitalistisk och kan samtidigt visa upp en självförsvarsförmåga som stridslystet hållit IS stången.

 

Författarna, som alla har förstahandserfarenheter av arbete och kamp i området, ger den första utförliga redogörelsen för ett re­volutionärt experiment och en ny vision av politik och samhälle i Mellanöstern och utanför den – den häpnadsväckande historien om en kamp mot alla odds.

 

Michael Knapp är historiker som forskat i radikal demokrati, medgrundare av kampanjen Tatort Kurdistan och medlem av NavDem Berlin. Anja Flach är etnolog och medlem av kvinnorådet Rojbin i Hamburg. Hon har tillbringat två år i de kurdiska kvinnornas gerillaarmé. Ercan Ayboğa är miljö­ingenjör och ekologisk aktivist, bosatt i Nordkurdistan.

 

 
 
 Ett mobilt YPJ-förband i Tall Kosher
 
 

”Den första autentiska inblicken i Rojavas radikala revolution.” 

Dilar Dirik, journalist och aktivist i den kurdiska kvinnorörelsen.

 

 
 
 

Varje offentlig post i Rojava (norra Syrien) måste idag enligt lag bemannas av 2 personer, 
en man och en kvinna. På bilden: Dubbelt ledarskap. De två borgmästarna i Serêkaniyê 

 

”En noggrann och detaljerad redogörelse, späckad av personliga berättelser,
som pekar på en möjlig väg ut ur Mellanösterns tragedi, och mer än så: 
en möjlig väg ur den katastrof som kapitalismen innebär.”

John Holloway, professor i sociologi, Pueblas Oavhängiga universitet, 
författare till Crack Capitalism (2010).

 

 
 
 
 
 
En assyrisk YPJ-kämpe i Serêkaniyê
 

Ny Bok: Palestinas horisont, av Richard Falk

 
 
 
16 år gammal. Ahd al-Tamimi har Idag fängslats utan rättegång
 
 
 
Därför röstar hela världen mot dem idag!
 
 
 
 
 

Kan det vara följande text ur Femte Moseboken (6:10-12) som fick den yrvakna mänskligheten att tröttna
och gå mot USA:s beslut att godkänna Jerusalem som Israels huvudstad,
trots Trumps hot om ekonomiska repressalier?

 

10. När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
dig — stora och vackra städer, som du icke har byggt,

11. och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
olivplanteringar, som du icke har planterat — och när du då
äter och bliver mätt,

12. så tag dig till vara för att förgäta HERREN

 

 
23 soldater för att fånga en 16 årig pojke i Hebron
 

Texten fortsätter med att man skall frukta och lyda denne Herre, inte älska honom.
För han skulle kunna göra likadant mot sina utvalda om de inte fruktar honom nog.
Så länge detta institutionaliserade stöldprogram helgas lär mänskligheten aldrig få någon ro.

 
Senaste offret, rullstolsbunden demonstrant sköts ihjäl med en kula i huvudet.
 

 

Enligt rabbi David Meyer, professor i judaistik vid Vatikanens universitet,
nämns inte Jerusalem en enda gång i hela Toran.
Så varför inte låta staden vara allas huvudstad?

 
 
 

BokNyhet september 2017

 (se intervjun med Richard Falk längst ner)

 
 
 
 
  

196 sidor / Hft

Översättning av Ingvar Rydberg

Alhambra

 

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

 

Richard Falk, född 1930, är professor emeritus i Internationell rätt vid Princeton University. Mellan 2008 och 2014 tjänade han som FN:s särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i det ockuperade Palestina. Richard Falk, en av palestinafrågans mest etablerade och auktoritativa röster, framlägger här sin hittills mest genomtänkta och samlade historiska översikt.

 

Efter att ha uthärdat ett halvsekel av en allt hårdare ockupation utforskar palestinierna nu olika vägar för att uppnå fred. De för en kamp för sina rättigheter i enlighet med internationell lag i sådana fora som FN och Internationella domstolen i Haag, samtidigt som de söker stöd i global solidaritet och fredlig aktivitet genom Rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS). Richard Falk har studerat Israel/Palestina-konflikten inifrån under sin långa internationella verksamhet. I ”Palestinas horisont” ser han närmare på de pågående förändringarna och ger en ingående analys av en av vår tids mest kontroversiella frågor. Han undersöker sambanden och förvecklingarna i Israels och Palestinas historia och politik, samtidigt som han går in på de komplicerade relationer konflikten har skapat i det internationella samfundet. Han avvisar bestämt idén att den palestinska kampen nu skulle vara en förlorad sak och tar upp nya möjligheter att få till stånd förändringar. Han sätter därvid in den pågående konflikten i ett större sammanhang. Han reflekterar över Edward Saids arv och framhåller hans idéer som en humanistisk modell för fred, som tar hänsyn till de väldiga svårigheterna att åstadkomma en lösning.

 

Richard Falk har författat ett tjugotal böcker, bl.a. “Palestine: The Legitimacy of Hope”, “Breeding Ground: Afghanistan and the Origins of Islamist Terrorism”, “Chaos and Counterrevolution” och “Religion and Human Global Governance”.

 

 

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

 

Intervju på engelska med Prof. Richard Falk 
om FN och Israels 'apartheid regime' från 27 mars 2017
 

 


 
Prof. Richard Falk on Rima Khalaf, the UN & Israel's 'apartheid regime' 459 


"We speak to former UN Special Rapporteur for Palestine Richard Falk about whether Rima Khalaf was forced to resign over their report that accused Israel of establishing an 'apartheid regime' in Palestine."

 


Julhälsning från Marocko, december 2017

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

The Dog That Didn't Bark, Imprisoning and Torturing Billionaire Oligarchs, By Israel Shamir

 
Politics when ”Might is Right” and human value at its lowest,
is like “drinking from the sea” (Arabic proverb).
Photo by Hesham Bahari, Dec. 2017.
 

 

The Dog That Didn't Bark

Imprisoning and Torturing Billionaire Oligarchs

By Israel Shamir

November 30, 2017

 

The best solutions to difficult problems are simple. The Columbus Egg. The Gordian Knot. The Procrustean Bed. So many people strained their fingers trying to untangle the messy knot, until Alexander came and slashed it open with one fine stroke of his mighty sword. Wise men vainly tried to make an egg stand upright on its end on the table, until Columbus smashed one end. Procrustes solved the problem of the great diversity of population height-wise, by chopping off the legs of the tall and stretching the legs of the short.

 

Now the glorious if a tad too long name of the Saudi Crown Prince Muhammad bin Salman (or MBS) should join the list of the great solution-makers. He faced the problem of having a broke country, an empty treasury, and a lot of very rich citizens with full coffers.

 

Trump faces a similar problem; in the US, the top dogs have the whole hog, while the state is in multi-trillion debt. Just three well-to-do gentlemen—Jeff Bezos, Bill Gates and Mark Zuckerberg—have as much in their coffers as all the ordinary folk. The annual deficit is about $400 billion; the Rockefellers would not even notice if this paltry sum went amiss from their holdings, estimated at well over a trillion dollars, that is twelve zeroes after the first digit.

 

The Greeks have it even worse: they are in debt, biting the bullet of austerity, while the moneys the Greek state borrowed has lined the pockets of the rich.

 

The problem is universal. Everywhere, from the UK to Russia and from Brazil to Greece it’s the same: the state coffers are empty, politicians prescribe austerity for the people, while a few rich guys enjoy the fast growth of their untaxed capital.

 

Now, we know that, but what will you do about it, smart guy? Will you bite your moustache? Will you complain, in sotto voce or loudly, or just drink some cold beer to forget of this unhealthy fact of life? You know that you are not allowed to tax the rich people, you can’t stop them moving their capital offshore, you should not even utter such hateful words as it may be found anti-Semitic. It happened to Trump: when he attacked bankers in his election campaign, he was immediately called an ‘anti-Semite’.

 

Crown Prince MBS found a solution. He rounded up hundreds of the wealthiest people in his Kingdom, placed them in the posh five-star hotel Ritz Carlton in his capital Riyadh, and told them to cough up the dough. When they laughed at his face, he called for torturers to begin, Mafia-style, his extortion racket.

 

The Daily Mail, in an exclusive report, tells us that “the Saudi princes and billionaire businessmen arrested in a power grab earlier this month are being strung up by their feet and beaten by American private security contractors. The arrests have been followed by ‘interrogations’ which a source said were being carried out by ‘American mercenaries’. ‘They are beating them, torturing them, slapping them, insulting them. They want to break them down,’ the source told DailyMail.com.

 

(‘Blackwater’ has been named as the firm involved, and the claim of its presence in Saudi Arabia has also been made on Arabic social media, and by Lebanon’s president. The firm’s successor, Academi, strongly denies even being in Saudi Arabia and says it does not engage in torture.)

 

The torture in the glamorous hotel had been reported by one of best old-hand journalists in the Middle East, David Hearst. Several detainees were taken to hospital with torture injuries, he writes.

 

There is a vast difference between ‘incredible’ and ‘impossible’, and the princes of Saudi Arabia learned by their own experience that though it is incredible that these worthies, pillars of society, owners of great hotels in London and film companies in Hollywood would be tortured, it was by no means impossible.

 

The wealthiest Arab of all, Prince Al-Walid bin al-Talal, a billionaire 18 times over, an “important partner” to Bill Gates, co-owner of 21st Century Fox and Twitter, of Paris’ Hotel George V and London’s Savoy Hotel, inter alia, had been hung upside down, Mussolini-style.

 

Hundreds of other princes and gentlemen were tortured, too, until they agreed to surrender their ill-gotten assets, 70% of all they have. As I write, and as you read these lines, the torture goes on, and so far MBS has already milked his victims of hundreds of billions $$ worth of cash and assets.

 

“An extortion racket”, you’ll exclaim. Perhaps MBS watched The Godfather in his impressionable youth and was impressed by efficiency of their methods. However, he has solved, or rather is in the process of solving, the problem of solvency.

 

Perhaps this is the method to be advised to Trump and Putin, as well as to other leaders? If the neoliberal dogma forbids taxing, if the offshore funds are sacred, what remains for a diligent leader but a plush five-star hotel and a band of experienced torturers?

 

But surely, the torturer will be condemned and ostracised by human rights’ defenders! Not at all. Not a single voice, neither from liberal left nor from authoritarian right objected to this amazing deed of mass torture and extortion. While the co-owner of Twitter has been subjected to daily beatings, the prime voice of liberal conscience, Tom Friedman of the New York Times, eulogised MBS as the bearer of progress. In an article as panegyric as they come, titled Saudi Arabia’s Arab Spring, at Last and subtitled “The crown prince has big plans for his society”.

 

Tom Friedman does not use the word “extortion”, saying that [MBS’s] “government arrested scores of Saudi princes and businessmen on charges of corruption and threw them into a makeshift gilded jail — the Riyadh Ritz-Carlton — until they agreed to surrender their ill-gotten gains.” No condemnation at all! Can you imagine what he would say if Putin were to arrest his oligarchs “until they agreed to surrender their ill-gotten gains”?

 

I believe one line in Friedman’s eulogy, saying that the Saudis are content with the extortion act: “the mood among Saudis I spoke with was: “Just turn them all upside down, shake the money out of their pockets and don’t stop shaking them until it’s all out!” Moreover, I am sure the Americans would applaud if their billionaires were to get the MBS treatment. The Russians were mighty pleased when Putin locked up the oligarch Khodorkovsky, and complained that he was the only one to be jailed. They would love to see the whole lot of oligarchs who plundered Russia through manifestly fraudulent, staged auctions under American advisers in Yeltsin’s days, to be shaken “until it’s all out”.

 

Not only the media is supportive of the extortion scheme. US Treasury Secretary Steven Mnuchin told CNBC: “I think that the Crown Prince [Mohammed bin Salman] is doing a great job at transforming the country.” President Trump blessed MBS along similar lines. Not a word of condemnation came out of President Putin, either. Even Al Jazeera, though reporting the extortion in a matter-of-fact way, didn’t make too much out of it.

 

There is a veritable conspiracy around the MBS actions, a conspiracy embracing the media and governments. He kidnapped the Lebanese Prime Minister, placed him under arrest, took away his telephone and watch, forced him to read on TV a resignation letter composed by MBS people, – and the response of the world has been subdued. He bombed Yemen, causing hundreds of thousands to die of cholera and famine, and the world does not give a damn. Do you remember the response when the Russians bombed Aleppo? None of this indignation accompanies MBS’s war on Yemen.

 

But the blanket of silence covering the Extortion Racket beats all. Usually, the global media mainstream system propagates and amplifies the news in a game of rebounding agencies that indirectly end up also to maximize headline sales, wrote the Italian journalist Claudio Resta. But in this case, the important and spectacular news made no headlines. In our Society of the Spectacle, failing to exploit the “spectacular” is a waste of the most valuable resource for the media.

 

The potential for a great spectacle is all here. The arrest of dignitaries and princes of blood, including the famous Al-Walid bin al-Talal, well-known investor and Bakr bin Laden, brother of the most notorious Osama would normally feed the media for days. Add to it the marvellous setting of the glorious hotel on the verge of the desert. Make it even more dramatic by open rocket fire on the escaping helicopter of Prince Mansour bin Muqrin, killing him and the other dignitaries who tried to flee.

 

Such a story, so brilliant and spectacular, with the colour and costume of a Middle Eastern monarchy, could sell newspapers for a week at least. But it was followed by deafening silence.

 

The same media that overwhelms us with the flood of details and opinions in a case of human rights violations in Russia or China in this case shows off an Olympic indifference to the fate of the princes and billionaires, unjustly and arbitrarily arrested and tortured in a country of no constitution or Habeas Corpus. The United Nations joins in the conspiracy of silence.

 

This is probably the most unusual aspect of the story, reminiscent of The Dog that Didn’t Bark by Sir Arthur Conan Doyle. In that Sherlock Holmes story, a dog did not bark during the night when a race horse was removed from a stable, and that indicated that the thief was the dog’s master.

 

In the case of MBS, the media dog keeps silent. It means that its mighty mega-owner, whom I called The Masters of Discourse, allowed and authorised the racket. We witness a unique media event, bordering with revelation. How could it be that a prince of a third-league state would be allowed the licence to kidnap prime-ministers, kill princes by ground-to-air missiles, keep and torture great businessmen and dignitaries with impunity and the media would keep mum?

 

Is it fear of the robber barons that the example of MBS extorting billions from his super-rich will be picked up and acted upon in their own lands? Perhaps.

 

Or, is it more likely that The Axis of Goodness: Trump, Netanyahu and MBS, and the force behind them, that decided to free the hands of the strong-willed prince, who promised to surrender Jerusalem and present Palestine to the Jews in perpetuity? This was the offer of the old Saudis, who became the lords of Arabia because of their willingness to satisfy Jewish desires. For there were equally, or even more prominent Arabian lords and dynasties, with a better claim to rule the peninsula. The Saudis were the only ones ready to give up Palestine. And they were treacherous enough, as they already betrayed their Ottoman masters during the Arab Revolt of Colonel Lawrence.

 

The so-called Trump Peace Plan, discussed and charted by Jared Kushner and MBS, contains the surrender of Palestine, giving up on the Right of Return of the 1948 refugees, giving up Palestinian sovereignty, giving up Jerusalem. Palestinians will pay, and the Jews and the Saudis will share the spoils.

 

MBS has to suborn Mahmoud Abbas and the PNA, not an impossible task. Abbas has no mandate, and he rules by Israel’s permission. But he also has to suborn Hamas, otherwise Gaza will remain a thorn in the flesh. This is the reason for the reconciliation efforts between Gaza and the West Bank, Hamas and Fatah managed by Egypt. These efforts meanwhile are not spectacularly successful.

 

Hamas agreed to reconciliation hoping to improve life of much-suffering Gaza residents. Fatah was supposed to lift sanctions, to allow electricity to pour in, and people to enter and leave via the Rafah checkpoint. However, the sanctions remain in place, life is miserable as it ever was, and now the PNA demand reinstalling thousands of its people fired in 2007. It would lead to firing thousands of Hamas appointees. And worse, the PNA calls for disarmament of Hamas military wing, Izz ad-Din al-Qassam Brigades. This is plainly impossible.

 

Instead of lifting sanctions, the PNA demands surrender, and blames Iran for Hamas intransigence. Azzam al-Ahmad, the head of Fatah’s delegation for Palestinian reconciliation, said Iran is the “number one sponsor” of division between Palestinian factions. He said that on the Saudi TV channel al-Arabiya.

 

Iran is the main (if not the only) hindrance on the way of the Kushner-MBS plan. This partly explains the Saudi fury. Iran’s “supreme leader is the new Hitler of the Middle East,” said MBS to Tom Friedman. – “But we learned from Europe that appeasement doesn’t work. We don’t want the new Hitler in Iran to repeat what happened in Europe in the Middle East.” MBS pinched these words from a Netanyahu UN speech, but he refrained of referring to the source.

 

Iran blocks MBS’s plan to sell Palestine down the river, it blocks MBS’s war on Yemen, it blocks the takeover of Syria. Really, a new Hitler! But what about the Russians, Iran’s allies in the Syrian war?

 

The Russians decided to keep out of these events. During the historical recent visit of King Salman and his son MBS to Moscow, apparently the guests explained their ideas to their host. They promised to keep price of oil up, and this is important for Russia. When Saudi Arabia dropped the price of oil in 1980s, the USSR collapsed. Now, with high oil price, Putin has decided to pay 10,000 roubles, ($150) per month to each family upon birth of their first child. Apparently, the Saudis agreed to the Russian presence in Syria, too.

 

Putin is a man of reason; he is satisfied with half a loaf, he is not overreaching. He learned the lesson of the Iliad, of the Greek and Trojan Princes who could have had almost all they wished, – Greeks could have had Helen and a rich ransom, the Trojans could have allowed the Greeks to escape, – but they reached for more, for total destruction of their enemy, and eventually they lost all. Simone Weil wrote: “The tempered use of force, indispensable to the escape from its [force’s] machinery, would demand superhuman virtue, as rare as steadfast dignity in weakness.” This is Putin, in both his tempered use of force and in his steadfast dignity in weakness.

 

However, while Russian policies differ from Western ones, the Russian media was incorporated into the Masters of Discourse’s domain many years ago. Putin succeeded in partially releasing some TV channels from their clutches, but in general the Russian media follows the same guidelines as the Western media. An anti-Zionist article, a critique of Jewish rule in Palestine has as little (or less) chance to appear in Izvestia, as in the NY Times. An honest coverage of Gaza blockade is equally impossible on the CNN and on Russia 1st Channel and the RT.

 

Now, the critique and discussion of the KSA events in Russia has been blocked. The same people who block discussion of Israel/Palestine now block the discussion of the KSA crisis.

 

Thus, Iran and war-weakened Syria are all that stand on the way of a decisive Jewish victory in the Middle East. If a hundred years ago, the Jews pushed the unwilling US into WWI as a payoff for the Balfour Declaration, probably now they can repeat it to railroad the Kushner-MBS peace plan over Palestinian heads. For over this hundred years, the Jewish positions in mind control have only improved, via Facebook and Google.

 

Their plans are likely to misfire, as all MBS plans did. There was nothing he yet succeeded in achieving, from pressuring Qatar to vanquishing Yemen. A lot of blood and a lot of money will flow, adding to miseries in the Middle East and elsewhere.

 

The only satisfaction is that now you know who owns the dog that did not bark.

 

 
Av Israel Adam Shamir kan ni läsa på svenska 
Blommor i Galiléen
Inb / 207 sid / Övers. av Ingvar Rydberg / Pris 245 kr
 
Boken kan beställas hos Din bokhandlare eller genom att mejla till alhambra@alhambra.se 
 
 

Född i Novosibirsk 1952 utvandrade han 1969 till Israel, tjänstgjorde i fallskärmstrupperna och deltog i kriget 1973. Han blev journalist och utrikeskorrespondent samtidigt som han publicerade ett antal litterära översättningar till sitt första modersmål, ryska (Homeros och Joyce bl.a.). 1989-93 rapporterade han från Moskva för den israeliska tidningen Ha´aretz men avskedades efter att ha skrivit en artikel som pläderade för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. 

Sedan den andra palestinska intifadans utbrott har han helt övergått till politiska reportage och opinionsbildning som väckt ständigt ökande intresse världen runt. Shamirs essäer ger prov på en ovanlig kombination av kunskaper om judiska, ryska och amerikanska förhållanden, sedda ur ett mycket personligt perspektiv. Han har blivit alltmer kritisk mot den judiska traditionen, särskilt i de avseenden där dagens apartheidliknande Israel kan ses som dess logiska kulmination. Han förordar tanken på "en medborgare, en röst, en stat", ett enat Israel/Palestina med lika rättigheter för alla. Han är för dialog, nedrivning av gränser och ömsesidig respekt.

Hans bitska polemik kommer väl till synes i den samling essäer som här med hans tillåtelse publiceras på svenska.

 


Var inte rädd för mörkret! - Läs Tsai Chih Chungs tecknade serier

VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET!

 

Gör som Danxia!

 

Bränn en Buddha! 

 
 
 Ur Zen talar
  
 
 
 
 
 
   
 
 Ur Zhuangzi talar : Naturens musik
 
 
 
 
 
  
 
Ur Sunzi talar : Krigskonsten
 
 
 
 
 
 
 
 Närmare 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
 
 
 
 
Zhuangzi talar : Naturens musik
Laozi talar : Den vises tystnad
Sunzi talar : Krigskonsten
Den dumma vålnaden
Zen talar
     
 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 

 

"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says.

"It's a perfect combination."

 

Cartoonist Tsai Chih-chung's unorthodox journey

 

By Wang Kaihao (China Daily) 

 
 

Cartoonist Tsai Chih-chung's decadeslong work has been inspired by ancient Chinese philosophy and history, as his biography reveals. Wang Kaihao reports.

 

During a telephone interview, Tsai Chih-chung suddenly stops to ask me: "What is your date of birth?" I tell him the date and the year and without a moment's hesitation he says: "It was a Sunday."

 

The 68-year-old artist from Taiwan is both sharp and versatile. So it is difficult to do him justice with a brief introduction.

 

An author, who has published several books since May 2015, he is also an animator who has won a Golden Horse, one of the most coveted awards in Chinese cinema, for kung fu comedy Older Master Q in 1981.

 

A bridge champion, he even spent a decade studying theoretical physics.

 

But, above all, he is a cartoonist.

 

More than 40 million copies of his books have been sold in more than 40 countries and regions.

 

Speaking of his pursuits, he says: "Many people ask me: 'If you could turn back the clock, would you have done something else instead of being a cartoonist?' Well, is there anything sweeter than realizing your dream?"

 

For Tsai, who quit school at the age of 15 to move to Taipei, his career as a cartoonist did not follow an "orthodox" path.

 

In spite of starting his career with four-panel cartoons, the man from Taiwan's Changhua County, gained fame not by creating a superhero franchise but by using ancient Chinese philosophy and history.

 

In 1985, he began doing comic books to explain the work of Chinese philosophers, including Laozi, Liezi and Zhuangzi.

 

Revealing how he ventured into being a cartoonist, Tsai says: "In 1985, I had an animation company that had been in operation for seven years and I owned three properties.

 

 

 
 
 
 
 
 

Tsai Chih-chung, a well-known cartoonist from Taiwan, has published a biography titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life. The cartoon, drawn by Tsai, shows him and figures from his popular comic works.

 

"According to my calculations then, I would have had enough money to survive till 80 on instant noodles, as long as I did not squander my money on gambling or undertaking risky ventures. But I had to do something more meaningful with my life."

 

The cartoon series, which was introduced to the Chinese mainland in 1989, has since become firmly etched in the collective memory of children on both sides of the Straits.

 

Explaining the success of the series, Tsai says: "My roots taught me how to use Western methods to promote Chinese culture."

 

Tsai recently took only 11 days to write his autobiography that includes 300 cartoons.

 

The autobiography, titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life, was published by China CITIC Press earlier this month.

 

Speaking of the title, Tsai says: "Every kid is a genius, but not every mother knows it."

 

Revealing details of his early life, Tsai, who was born in a Roman Catholic family, says his father was a renowned calligrapher while his mother was a fan of local operas, and she often took him along to watch performances.

 

As for his other cultural influences, Tsai, who grew up eating American butter and milk, says he was exposed to Hollywood movies in his childhood.

 

A confession that Tsai makes is that he was a habitual latecomer and often missed the start of the films. "So, when I entered the theater, I would imagine the bit of movie that I had missed."

 

Tsai says this habit helped him to hone his imagination. He also attributed his habit of reading the Bible to helping him understand the blending imagination, myths and history in his future work.

 

"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says. "It's a perfect combination."

 

Tsai, who was based in Vancouver, Canada, at one point now spends a lot of time on the mainland, where he runs an animation studio in Hangzhou, the capital of East China's Zhejiang province.

 

Among the feature-length animation films he is working on is a biographical film on Guan Yu, a third-century general and a synonym for loyalty and valor in Chinese culture. The movie is expected to be completed by October.

 

Another project is Kung Fu Shaolin Temple, which is expected to be ready for release in 2017.

 

"Zen, kung fu and the Shaolin Temple are evergreen Chinese cultural symbols," he says.

"They will always be popular themes for viewers not only in China but overseas," he adds.

 

 

 
 
 
 
 
 

[Photo provided to China Daily]

 

 

 

5 Böcker av Tsai Chih Chung på svenska

kan beställas hos Din bokhandlare!

 

Zen talar

Laozi talar : Den vises tystnad

Zhuangzi talar: Naturens musik

Sunzi talar : Krigskonsten

Den dumma vålnaden


"Islams kärlek på latin", Rumis "Ljuvliga skratt" recenseras av Håkan Sandell

 

LJUVLIGA SKRATT

Av Rumi

Översättning av Astrid Ericson Bahari

170 s. / inb

Obs! Är man för pryd av sig ska man nog låta bli denna bok.
I Nicholsons gamla översättning från förra seklet översattes några av dikterna till latin,
för att inte chockera den ännu viktorianska andan i Storbritannien!

 

Recension

ISLAMS KÄRLEK

Av Håkan Sandell


 

I en tid när det verkar att ha blivit folksport att skälla på islam så kan det vara passande att påminna om islams andra sida.  En varmare och mjukare sida så som den till exempel gestaltas genom verken till den medeltida persiske poeten Rumi.  Hans huvudverk, den omfångsrika "Andliga strofer", kallas ibland för "den persiska Koranen", och skulle kunna beskrivas som en islams Nya Testamentet, genom sitt insisterande på en Kärlek som står över Lagen.

 

Diktverket är en så kallad "masnavi", det vill säga en serie parrimmade versberättelser, vilka var lika populära som romaner är i vår tid, och som var vanliga i den persiska muslimska kulturen.  Ett slags kombinerad versromans och lärodikt som kan ta upp nästan vilka motiv som helst, och som vetter mot mystiken och är starkt symbolistiska.  Den persiska versberättelsens tre största, alltså deras Goethe, Cervantes och Shakespeare, låt säga, kan möjligen sägas vara Nizami Ganjavi, Farid ud-Din Attar och så alltså Rumi.

 

Jalal al-din Rumi levde under det mesta av 1200-talet och skrev sina "masnavi" under sina sista tio år.  Eller rättare sagt pratade fram dem, fastän på rim och allt, medan sekreteraren Husam/Hosamoddin skrev ner dem.  Omfånget av de sex böckerna masnavi är på cirka 50.000 versrader, vilket vill säga omkring Odysséns och Illiadens längd tillsammans.  Det mest kända avsnittet är det inledande "Vassflöjtens sång", som har översatts tidigare, fint utförd av Ashk Dahlén i en volym med samma titel.

 

Nu är det dags för ett nytt urval på svenska.  Det heter "Ljuvliga skratt" (Alhambra förlag).  Versparen har översatts till versradsuppstyckad prosa och är utan egentligt diktkonstnärligt värde, förutom då till dess lättflytande och lättillgängliga svenska språkdräkt.  Det låter kanske inte så givande.  Men det är det, därför att detta är ett mycket speciellt urval vilket återger de delar av Rumis masnavi som den brittiske orientalisten Reynold Nicholson i sin tid återgav på latin.  Det rör sig alltså om det mindre antal Rumi-dikter som rymmer sexuella eller groteska inslag.  En nog så udda infartsport till den store mystikern.  Men för den rene är allting rent, som man säger.

 

Flera av urvalets dikter är direkt festliga, om än också kännetecknade av dubbla bottnar och av snabba växlingar.  Boken visar också på en ovan men möjlig och fruktbar övergång mellan sinnlighet och andlighet.  Den asketiske mystikern förnekar här likväl inte sinnenas värld dess värde.  Man kan absolut läsa verket som det presenteras i detta urval som en religionsfilosofisk tankebok, med ett par kapitel om dagen som lämplig dos.  En berättelse i bilder och scener, där redan den inledande historien om Nasuh — haremets fingerfärdige schamponerare — antyder vad som rikt skall följa.

 

Det är tankeväckande hur den muslimska mystiken i sin sufiska tappning som hos Rumi (och hos Attar) visar på beröringspunkter med buddhismen, som vad gäller den hjärtelätta optimismen i buddhismen vad angår hur ingen situation är att betrakta som helt hopplös, och att allt omkring oss är att uppfatta som på en och samma gång både verkligt och overkligt.  Igen undrar man så om inte alla religioner, under hjärtats begrundan, faktiskt leder fram till samma kärna.  I denna form av frisinnad tillbedjan tillåts oväntat även humorn fungera som en öppnande religiös kraft i berättelserna.  Att skratta sig fram till Gud — säg, låter inte det som en inbjudande väg?

 

Håkan Sandell

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

ELLER PÅ WWW.ALHAMBRA.SE 


"Things that Go Bump in the Night in Riyadh", by David Hearst & "The Israeli-Saudi Alliance beating the Drums of War" by Richard Silverstein

Undrar du vad som pågår i Saudi Arabien? Läs David Hearsts och Richard Silversteins artiklar nedan.
 
 
THINGS THAT GO BUMP IN THE NIGHT IN RIYADH
 
 
 
 
 
Saturday night was a busy one for Saudi Arabia’s Crown Prince Mohammed bin Salman. The kingdom’s 32-year old heir to the throne excelled himself. He surpassed the high levels of chaos and human misery he had already achieved as the defence minister who launched the air campaign on Yemen.


First up was the sudden resignation of the Lebanese Prime Minister Saad Hariri after just one year in office. Hariri made his announcement from Riyadh, which is a curious place to resign the premiership of Lebanon. His speech was hardline anti-Hezbollah and anti-Iran, setting a tone not heard from him in years.
 
 
KÄLLA
 
http://www.middleeasteye.net/columns/things-go-bump-night-riyadh-1511882449 
 
 

A few days before he gave no indication that he was under the threat of assassination, as he claimed in his speech. He allowed airport workers to take selfies with him, and left Lebanon in a sunny and optimistic mood.

 

It is difficult to avoid the conclusion that when he left Lebanon, Hariri had no intention of resigning, that he himself did not know that he would resign and that this resignation had been forced on him by the Saudis

 

Hariri thought he had survived the pressure which had been applied last year on his construction company Saudi Oger, which was facing bankruptcy, and a meeting with Saudi Minister of State for Gulf Affairs Thamer al-Sabhan went well.



Al-Sabhan tweeted that the two agreed on "many things that are of interest”. But the minister’s tone changed rapidly after Hariri’s resignation. He then tweeted: "The hands of treachery and aggression must be amputated,” referring to Hezbollah and Iran.



The well informed but anonymous Saudi commentator, who uses the Twitter handle Mujtahidd, discounted the theory that Hariri felt under threat of assassination from Iran. He said the Lebanese premier was under greater physical threat from the Islamic State group.



Mujtahidd said Hariri emerged from his latest talks with Ali Akbar Velayati, the Iranian supreme leader’s senior international affairs adviser, in good spirits.



“The main reason for summoning him back to Riyadh is to hold him captive with the rest of the detained princes and businessmen to blackmail him and force him to bring back the funds he has abroad, particularly those not linked to Lebanon.”



“The statement he read was written for him. He was not convinced about it, neither in terms of content nor in terms of submitting his resignation from Riyadh. For how is it possible for a political leader to announce his resignation from another country’s capital?” Mujtahidd wrote on Twitter.

 

Hossein Sheikholeslam, senior advisor to the Iranian foreign minister, appeared to agree with Mujtahidd. He accused US President Donald Trump and the Saudi crown prince of pressurising Hariri into resigning: “Al-Hariri's resignation was done in coordination with Trump and Mohammed bin Salman to foment tension in Lebanon and the region," Sheikholeslam said.



Hassan Nasrallah, the leader of Hezbollah, reacted calmly to the news on Sunday. He placed the blame for Hariri’s removal on the Saudis, calling the resignation a violation of Lebanese sovereignty and an attack on “Hariri’s dignity”.  He referred to Hariri as “our prime minister,” not, note, our former prime minister.



Put all these statements together, and it is difficult to avoid the conclusion that when he left Lebanon, Hariri had no intention of resigning, that he himself did not know that he would resign and that this resignation had been forced on him by the Saudis. My information, however, is that he has not been arrested.



The second event was a bump in the night quite literally. It came just hours after Hariri’s bellicose speech.  A long range missile launched by Houthi rebels thousands of kilometres away in Yemen came down somewhere near Riyadh airport in the north of the capital. The missile was allegedly intercepted by Saudi air defence missiles, but there were reports of scenes of panic on the ground.



Until now, the Houthis have usually targeted Jeddah. A long-range missile aimed at the capital was read by the Saudis as a clear message from an Iranian proxy: “You ramp up the pressure on Hezbollah and we will ramp up the pressure on you in Riyadh,” the launchers of the missile seemed to say.

 

McCarthy reborn

 

The third event to disturb the peace had been well planned. Prince Mutaib bin Abdullah’s demise had been widely predicted. He was in charge of the kingdom’s third military force, the national guard, and as Mohammed bin Salman had taken control of the ministry of defence and the ministry of interior (after ousting his cousin Mohammed bin Nayef). It was only a matter of time before he would take the scalp of Mutaib and put all three of the kingdom’s armies under his personal control.

 

The National Guard recruits historically from the kindgom's tribes. On Sunday the bank accounts of the tribal sheikhs involved in the army were frozen and prominent sheikhs have been banned from travel. They were mainly from the Motair and Otaiba tribes who had been loyal to the late King Abdullah. This was done to crack down on dissent.

 

We did not predict how brutally bin Salman would move against Mutaib. He and his brother Turki were arrested and charged with corruption. His arrest was signalled by websites close to the Royal Court, which printed initials and said the corruption was linked to military sales in his ministry. They created a special hashtag for the occasion which read: “Salman is confronting corruption”.

 

This committee is McCarthyite in its powers and scope. The first thing to note in the decree which set it up, is that it puts itself above and beyond the law.

 

Al-Arabiya broke the news that first 10 and then 11 princes had been arrested, along with 38 top businessmen and former ministers.



In a style of government which is unique to the kingdom, the decision to carry out this purge appears to have preceded the announcement of the committee formed to make these arrests. This is how the young prince acts, a man who some Middle East experts persist in referring to as a Western-style reformer. He acts with total disregard to habeas corpus, due process and the rule of law. In his eyes, those arrested are guilty before they are proven guilty.



This committee is McCarthyite in its powers and scope. The first thing to note in the decree which set it up, is that it puts itself above and beyond the law. The decree states that the committee (which bin Salman chairs) is “exempt from laws, regulations, instructions, orders and decisions while the committee shall perform the following tasks ... the investigation issuance of arrest warrants, travel ban, disclosure and freezing of accounts and portfolios, tracking of funds, assets, and preventing their remittance or transfer by persons and entities whoever they might be. The committee has the right to take any precautionary measures it sees, until they are referred to the investigating authorities or judicial bodies.”



In other words, the prince can do anything he likes to anyone, seizing their assets in and outside the kingdom. Let’s just remind ourselves of what he now controls. The prince heads all three of Saudi Arabia’s armies; he heads Aramco, the world’s biggest oil company; he heads the committee in charge of all economic affairs which is just about to launch the biggest privatisation the kingdom has seen; and he now controls all of Saudi’s media chains.

 

If previous moves bin Salman took constituted a power grab, Saturday’s moves were a wealth grab.

 

This was apparent from the list of businessmen arrested. ART, MBC and Rotana Media group dominate the Arab media. These Saudi media corporations account for most of what is put out on air in the Middle East, apart from the news output of Qatari-owned Al Jazeera.

 

Their respective owners, Saleh Kamel, Walid al-Ibrahim and Prince Waleed bin Talal are behind bars. Presumably too their wealth has been confiscated. Forbes prices bin Talal, chairman of the Kingdom Holding Corporation, at $18bn. He owns sizeable shares in numerous companies, including Newscorp, Citigroup, 21st Century Fox and Twitter. These shares too are under new management. The head of STC, the biggest mobile operator in Saudi, was also arrested.



If previous moves bin Salman took constituted a power grab, Saturday’s moves were a wealth grab.



Quite apart from the political dangers of stripping so many very rich Saudis of their wealth, this is a bizarre way to encourage foreigners to invest in the kingdom. BIn Salman’s actions on Saturday seemed to be designed to scare them all off.



The economy is in recession and foreign reserves are being depleted. Bin Salman has just seized the assets of the kingdom’s biggest businessmen and set up a committee that can seize assets at will at home or abroad. What would stop him doing the same to the assets of foreign investors who fell out with him?

 

The purge of other top oligarchs like Bakr bin Laden, who headed the top construction company in the country, will also have a knock-on effect in the rest of the economy. The bin Laden group employs thousands of sub-contractors. Purges and business do not mix, as bin Salman will soon find out.

 

Cracks in royal family

 

I am told by a reliable source that Prince Waleed bin Talal refused to invest in Neom, the mega city bin Salman announced would be built, and that was the reason why the crown prince removed his cousin. But bin Talal had also clashed with his cousin by calling openly for bin Nayef’s release from house arrest.

 

All branches of the royal family have been affected by this purge, and others that preceded it.

 

The other point to note is that all branches of the royal family have been affected by this purge, and others that preceded it. Just look at the names of the princes who have been taken out  - bin Talal, bin Fahd, bin Nayef, bin Muqrin. The latter died in a plane crash, apparently trying to flee the country. These names tell you one thing - the cracks in the royal family go far and deep and extend to its very core.

 

Would all this have happened without another green light from Trump? He tweeted yesterday that he "would very much appreciate Saudi Arabia doing their IPO of Aramco with the New York Stock Exchange, important to the United States!” Trump also called King Salman, congratulating him for everything he did since coming to power. The moves follow Jared Kushner’s third visit to the kingdom this year.  

 

If it was not apparent to one and all, it surely must be now. The capital of insecurity in the Middle East is Riyadh, and moves by a 32-year old prince to acquire absolute power are capable of destabilising neighbouring countries and removing their prime ministers. Worse, this prince appears to be encouraged by a US president who does not know what he is doing.



Wiser heads in Washington DC, like the Secretary of State Rex Tillerson or the Defence Secretary James Mattis must be tearing their hair out - or what is left of it. It would not surprise me to learn that Tillerson has had enough of trying to put out the fires that his president and his immediate entourage keep on igniting.

 

 

David Hearst is editor-in-chief of Middle East Eye. He was chief foreign leader writer of The Guardian, former Associate Foreign Editor, European Editor, Moscow Bureau Chief, European Correspondent, and Ireland Correspondent. He joined The Guardian from The Scotsman, where he was education correspondent.

 

 

Målning av irakiern Ali Talib
 
 
 

 THE ISRAELI-SAUDI ALLIANCE BEATING THE DRUMS OF WAR

BY RICHARD SILVERSTEIN

#SaudiPurge

 

Källa http://www.middleeasteye.net/columns/saudi-arabia-enlists-israel-drumbeat-war-768675850

 

- Richard Silverstein writes the Tikun Olam blog, devoted to exposing the excesses of the Israeli national security state. His work has appeared in Haaretz, the Forward, the Seattle Times and the Los Angeles Times. He contributed to the essay collection devoted to the 2006 Lebanon war, A Time to Speak Out (Verso) and has another essay in the upcoming collection, Israel and Palestine: Alternate Perspectives on Statehood (Rowman & Littlefield).

 

Netanyahu's new alliance with Saudi Arabia's crown prince might provide the military punch he needs to forge a successful series of attacks on regional enemies

 

Over the past 24 hours, the drumbeat of war in the Middle East has risen to a fever-pitch. Saudi Arabia has provoked both an internal domestic, and a foreign crisis to permit Crown Prince Mohammed bin Salman to realise his grandiose vision of the Saudi state.

 

Internally, Salman suddenly created an anti-corruption commission and within four hours it had ordered the arrest of some of the highest level royal princes in the kingdom, including at least four sitting ministers and the son of a former king.

 

The most well-known name on the list, and one of the world's richest men, was Alwaleed bin Talal.

 

Under duress

 

Just a few hours earlier, after being summoned to Saudi Arabia for consultations, Lebanese Prime Minister Saad al-Hariri told a Saudi TV audience that he was quitting his job due to "death threats" against him. Why the prime minister of a country would resign in the capital of a foreign nation is inexplicable.

 

Coverage of Hariri's statement noted that he spoke haltingly into the camera and looked off-camera several times, indicating that the statement may have been written for him and that he may have delivered it under duress.

 

Given the strong-arm tactics used by bin Salman to both secure his own title as crown prince, and the subsequent arrest of scores of prominent Saudis deemed insufficiently loyal to him, it would not be at all out of character to summon the leader of a vassal state and offer an ultimatum: either resign or we will cut you off (literally).

 

Middle East Eye editor David Hearst agrees: "It is difficult to avoid the conclusion that when he left Lebanon, Hariri had no intention of resigning, that he himself did not know that he would resign and that this resignation had been forced on him by the Saudis."

 

Hezbollah leader Hassan Nasrallah called Hariri "our prime minister" in his own address to the nation after the "resignation". This doesn't sound like a man who wanted Hariri out of power. Lebanon's president announced he would not accept Hariri's resignation till he returned in person to affirm it.

 

Further, Saudi Arabia announced that Hariri would not be returning to Lebanon due to the so-called threats on his life. Something doesn't smell right.

 

Both Hariri and his late father earned their wealth thanks to Saudi largess. They also owed their own leading role in Lebanese politics to Saudi patronage.

 

The assassination of Rafik Hariri in 2005 came after threats levelled against him by Syrian President Bashar al-Assad, which partly explains lingering hostility between the Syrian regime and the Saudi royal family. 

 

This hostility was likely a prime factor in Saudi Arabia becoming the principal financier of the Syrian armed opposition groups, including some of the most bloodthirsty militants affiliated with Islamic State (IS) and al Qaeda.

 

Bin Salman's new ally

 

After losing in Yemen and Syria, bin Salman appears willing to try yet a third time, turning Lebanon into a political football to even scores with foreign enemies. Unfortunately Hariri, like his father before him, is being squeezed to within an inch of his life. This time, by the Saudis instead of the Syrians.

 

The Saudi crown prince appears eager to ratchet up the conflict with Iran. Bin Salman, like his new ally, the Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu, appears willing to exploit and manipulate hostility to a foreign enemy in order to bolster his own domestic stature.

 

Given that he's hellbent on establishing his own dominance in Saudi internal politics, such an enemy is very helpful in holding rivals at bay. 

 

Israel has responded in kind. On Monday, the foreign ministry sent an urgent cable to all diplomats demanding that they mouth a pro-Saudi line regarding the Hariri resignation. Haaretz' diplomatic correspondent, Barak Ravid, tweeted the contents of the cable.

 

This indicates that Israel and Saudi Arabia are developing the sort of "no-daylight" relationshipthat Israeli leaders used to tout with their American counterparts. Together with their combined military might and oil wealth, these two countries could pose a highly combustible commodity.

 

Bin Salman may have also learned another lesson from Israel: that it is fruitless to seek the help of outside powers in waging such conflicts. He saw Netanyahu spend years fruitlessly begging two US presidents to join him in a military adventure attacking Iran. 

 

His new alliance with Saudi Arabia might provide the military punch he needs to forge a successful series of attacks on regional enemies.

 

Both the Saudis and Israelis watched ruefully as former US President Barack Obama's Iran nuclear deal, negotiated despite vociferous opposition from Netanyahu, removed this card from their political deck. Netanyahu had played the card for years in drumming up opposition to Iran's purported nuclear programme.

 

He was furious he could no longer use it to defang domestic political challenges or invoke national crisis.

 

Over the past few months, both countries have lost another critical regional "card:" Their Syrian Islamist allies have folded under a joint onslaught from the Syrian regime and its Iranian-Russian backers.

 

A few years earlier, Netanyahu had joined Saudi Arabia in intervening in Syria, attacking military facilities associated with Iran or Hezbollah. He pursued this policy as a method of deterrence, to diminish the arsenal available to the Lebanese Islamists during the next war with Israel. But he acted no less in order to bolster his security bona fides among security-obsessed Israelis.

 

But with the civil war winding down and Saudi-Israeli proxies having failed, Netanyahu can no longer offer the Syrian bogeyman to Israeli voters. He has four major corruption scandals facing him. More and more of his closest confidants are being swept up in the police investigation.

 

Netanyahu desperately needs a distraction. A war against Lebanon is just the ticket. It would do wonders to unite the country just long enough to see the charges evaporate into thin air.

 

But there would be a major difference in this coming war: Saudi Arabia will join this fight specifically to give Iran a black eye. So attacking Lebanon will be only part of its agenda while attacking Iran directly will be the real Saudi goal.

 

With Israel joining the fight, the two states could mount a regional war with attacks launched against targets in Lebanon, Syria, Iran; sparking possibly counter-attacks against Saudi Arabia, Israel, and the Gulf states.

 

Foreign enemy

 

As I mentioned above, bin Salman appears to have learned a critical political lesson from his Israeli ally: you need a foreign enemy in order to instil fear within your domestic constituency. You must build that enemy into a lurking, ominous force for evil in the universe.

 

That's one of the reasons bin Salman is intervening in the Yemen civil war. Despite a Saudi massacre inducing mass starvation and epidemic, bin Salman has been able to invoke Muslim schisms in order to paint Iran as "the aggressor" and threat to Saudi interests.

 

More recently, he declared his neighbours in Qatar to be persona non grata for not siding fulsomely enough with the Saudis against Iran. With bin Salman, you are either with him or against him. There is no middle ground.

 

Fortunately, most of the rest of the human race seeks that middle ground.

 

Those who eschew the middle end up being dictators or madmen. That seems to be the direction in which the Saudi royal is headed.

 

In Lebanon, his strategy seems to be to provoke a political and financial crisis. Saudi Arabia provides a huge level of financial and commercial support to Lebanon.

 

Bin Salman seems to believe that if he withdraws such support, it will force the Lebanese to rein in Hezbollah. Though it's not clear how the Lebanese are supposed to restrain a political movement that is one of the largest and most popular in the country.

 

The Saudi prince is trying the same strategy which so far failed with Qatar. There he declared a boycott. He strong-armed all the states which relied on him for largesse to declare a blockade. Borders were closed. Flights were cancelled. Trade was halted.

 

But instead of folding, the Qataris (with Iranian encouragement no doubt) have taken their case to the world and fought back. They show no signs of folding.

 

The Russia factor

 

It's unclear how the Saudis believes he will force a much larger and distant state like Lebanon to submit. He can turn off the spigots and declare a boycott. Indeed, Bahrain, one of the Saudi vassal states, directed its citizens to return from Lebanon and declared a travel ban like the Qatari ban which preceded it. 

 

All this will only strengthen Hezbollah's hand. It will also serve as a tacit invitation to Iran to play a much larger role in Lebanon. When there is a vacuum, it will be filled.
 

There is an even larger power looming behind this all: Russia. The stalemate in Syria between the Saudi-funded rebels and Assad permitted Putin to intervene decisively and effect the eventual outcome of that conflict. If Putin perceives a similar Saudi strategy in Lebanon, I see little reason Iran and Russia might not team up in the same fashion to support their allies on the ground.

 

It's interesting to note that King Salman made the first ever visit by a Saudi royal to Moscow this past month and held talks with Vladimir Putin.

 

Wouldn't one like to know what they discussed? It certainly had to have involved Syria and Lebanon, since those are the two places in which Saudi interests either conflict, or potentially conflict with Russia's.  

 

Perhaps the Saudi king warned Putin not to take advantage of chaos in Lebanon as he did in Syria. I doubt that Putin would be much intimidated given the Saudi failure in Syria.

 

Russia's future actions will be determined by how much Putin feels he has to gain if he were to side with Hezbollah and Iran in a future conflict in Lebanon.

 

It's important to remember that during the days of the Soviet Union, with the US a dominant force in the region, it supported most of the frontline Arab states in their conflict with Israel. 

 

Putin is well-known for seeking to restore the former glory that was the Soviet empire. No doubt, it would please him no end to engineer a fully fledged Russian return to power and influence in the Middle East. 

 

Military strategists in Riyadh and Tel Aviv

 

Israel is the elephant in the room here. It borders Lebanon and has fought two major wars there, along with a 20-year failed occupation of the south. Hezbollah is Israel's sworn enemy and Iran, the movement's largest backer, is also one of Israel's chief adversaries. 

 

The Saudis have the financial wherewithal to support a protracted conflict in Lebanon (they also spent $1bn in support of Israel's sabotage campaign against Iran). They may be more than willing to bankroll another Israeli invasion.

 

Bin Salman, like his new ally Netanyahu, appears willing to exploit and manipulate hostility to a foreign enemy in order to bolster his own domestic stature

 

For their part, the Saudis may be willing to create yet another Lebanese government cobbled together by collaborators and bought-off politicians, while shutting Hezbollah out of political power.

 

Similarly, the history of Israeli intervention is filled with such sham political constructs. In the West Bank, they created the "village councils". In south Lebanon, they created the South Lebanese Army. And in Syria, they funded the al-Nusra rebels fighting the regime in the Golan Heights.

 

One can only hope that the military strategists in Riyadh and Tel Aviv aren't mad enough to contemplate such a scenario. But given the gruesome history of Lebanon, and its role as a sacrificial lamb in conflicts between greater powers, one cannot rule it out.

 

Finally, the US which had played a decisive role in preventing an Israeli attack on Iran for years, is now led by a president who's quite enamoured both of Israel and Saudi Arabia. 

 

Trump's first foreign visit as leader of the country was to Saudi Arabia. His warm relations with Netanyahu and support for Israel's most extreme policies is also well-known. No one should expect this administration to restrain either the Saudis or Israelis. If, anything, they may goad them on.

 

- Richard Silverstein writes the Tikun Olam blog, devoted to exposing the excesses of the Israeli national security state. His work has appeared in Haaretz, the Forward, the Seattle Times and the Los Angeles Times. He contributed to the essay collection devoted to the 2006 Lebanon war, A Time to Speak Out (Verso) and has another essay in the upcoming collection, Israel and Palestine: Alternate Perspectives on Statehood (Rowman & Littlefield).

 

 

"Stiga sol, smälta is", av Raja Bahari / "En magiskt skicklig debut"

“Med eget sound. Tro, exil och identitet mixas smart i lyckad debut.”
Anna Hallberg, DN

“Sex, identitet & ljudkollage. ... en debutroman som sjunger på djupet.”
Petter Lindgren, Aftonbladet

“En magiskt skicklig debut.”
Lisa M Jagemark, Borås Tidning

“Det är som om Bahari öppnat upp en helt ny dörr i den svenska nutidslitteraturen...”
Sinziana Ravini, GP

“En originell och tankestimulerande debut.”
Annina Rabe, Expressen

 

 

Nya böcker
 
 
SEX, IDENTITET & LJUDKOLLAGE
 
Petter Lindgren läser en debutroman som sjunger på djupet
 
 

"Bahari odlar en säreget mjuk och följsam prosa som inte ser så märklig ut på ytan men som ändå sjunger på djupet, och är på det hela taget en fröjd att läsa."

 

läs hela recensionen här 
https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/B72j0/sex-identitet--ljudkollage 
 
 
 
Foto: Julia Lindemalm
 
 
STIGA SOL, SMÄLTA IS
Roman, Norstedts
213 s. / Inb.
 

"Raja Bahari har skapat ett eget sound, som lånar lika mycket från Rumi och Umm Kulthum som från svensk socialdemokrati och vemodig vispop, därtill en näve skräpigt elektroniskt grus", skriver Anna Hallberg i DN.

 

"Det finns inga enkla svar på hur man hanterar tro, exil och identitet. ”Stiga sol, smälta is” erbjuder ett flertal positioner utan att direkt ta ställning. Det är skönt. Därmed lyckas Bahari också förmedla den paradoxala insikten att ökad kunskap ofta leder till ökad förvirring, åtminstone initialt. ”För ju bättre jag blir på arabiska, desto svenskare känner jag mig. Är inte det konstigt?” tänker Sid.

 

Jo, på ett sätt. Men inte konstigare än att när jag läser om Sayed och hur han går runt på sina 38 kvadratmeter, svärande och självidealiserande om vartannat – patetiskt drömmande om sitt revolutionerande ”ljudkollage” som ska lyfta världen – plötsligt får syn på mig själv. Där är jag. Där och där också. Men inte där. Fast kanske där. En roman av solkatter och reflexer från bussfönster och vinklade parabolantenner, ”Stiga sol, smälta is” är en bra debut."  Anna Hallberg, DN

 

STIGA SOL, SMÄLTA IS
Raja Bahari
 
Inb / 213 s / Utg. Norstedts
 
 
 
 
 En magiskt skicklig debut
 

”Raja Bahari skriver lätt och mjukt… Med ett levande bildspråk som känns på samma gång nytt och självklart målar han upp både det fina och det fula, kärleken och fördomarna, vilsenheten och känslan av att hitta hem… Bara ett par kapitel in i romanen är det också uppenbart att den är berättartekniskt väldigt skickligt uppbyggd. Vem är egentligen Sayed, och vem är Sid? Vem är du i landet du föddes i, men aldrig riktigt fått tillträde till? Vem är du som besökare i din släkts hemland, det som de dina lämnade? Sayeds märkliga verklighetsflykt och sökande efter svenskan, och Sids dykande ner i förälskelsen och sökande efter arabiskan flätas samman. Sayed/Sid söker efter en plats i världen och i språket. Om de (han?) hittar rätt är jag inte säker på, men jag vet att det är en magisk resa att få följa.”  Lisa M Jagemark, Borås Tidning  

 

 

"Stiga sol, smälta is är både roligt och originellt berättad, mycket tack vare hur Raja Bahari låter de gamla socialisterna Per Albin Hansson och Arafat representera symbiosen av folkhem och panarabism, det som kom att sätta sin prägel på farfäderna och därmed också Sayeds och Sids världsuppfattning." Carolina Thelin, Magasin Opulens


Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

”There is a tendency in the average citizen, even if he has a high standing in his profession, to consider the decisions relating to the life of the society to which he belongs as a matter of fate on which he has no influence – like the Roman subjects all over the world in the period of the Roman empire, a mood favourable for the resurgence of religion but unfavourable for the preservation of a living democracy.” 

Paul Tillich, The Future of Religions (1966)

 

 

Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

av Hesham Bahari

 

En fatwa är ett religiöst utlåtande som tillhandahålls av en faqih, en lärd muslim.

Folk står i kö för att rådfråga Azhar-shejkerna
på de nyöppnade fatwakioskerna på Kairos metrostationer
 

 

 

Religioner, vars tillväxt hängt samman med de stora väldenas spridning i tid och rum, förlorar så småningom sitt andliga mål och förvandlas till instrument i händerna på världsliga makthavare. På så vis delar exempelvis den romerska religionen, den kristna kyrkan och det islamiska kalifatet på gemensamma drag när det gäller dylika processer. Det andliga sökandet stelnar i rituella åthävor vars riktiga innebörd sällan begrips av utövarna. Religionen blir helt enkelt en täckmantel för politiska ändamål. En annan utveckling är att religionen ägnar sig åt att förhärliga stamtänkandet, där själva stammen helgas och hamnar i förgrunden medan det andliga sökandet blir allt suddigare med tiden.

                                                                           

Mot denna oundvikliga uttömning av innehåll och andliga utmärgling som dikteras av historien och rikenas uppgång skaffar sig alla religioner en andlig dimension som kompensation: synkretistiska skapelser, klosterbrödraskap, sufism, kabbala skjuter ut som sidogrenar och försöker återge religionen sin rätta kurs. Men det militära väldet (vars huvuduppgift är att skapa och värna om marknader) och den etniska stammens logik vinner alltid till slut. Sann andlighet är reserverad ett fåtal sökare. Starka folkgrupper härjar och härskar i religionernas namn och svagare folkgrupper får anpassa sig eller försvinna. Styrka här betyder inte alltid militärmakt utan kan också vara ett resultat av ihärdighet och uppoffringsvilja.

 

Denna process är inte bara reserverad för det som vi här menar med ”religioner”, utan har fortplantat sig även till den moderna tidens s.k. sekulära ideologiernas sfär. Dessa ideologier börjar som materiella frälsningsläror för en mänsklighet som törstar efter rättvisa och godhet men som gång på gång slutar i katastrof. Den industriella världens historia de sista hundra åren har utmynnat i historiens största slakt med lika många döda under 1900-talet som under hela mänsklighetens historia. Detta skeende följdes tätt av den smygande kontrollen över människors liv och tankar, som initierades med den stora manipulationen av massornas medvetande, vilken stadfästes efter den elfte september 2001. Lögnmaskinens oinskränkta spridning av falska och obevisade påståenden har svalts med hull och hår av allmänheten, vilket också banade väg för nya krig utan slut och enorma vinster för krigsindustrin. Idag slipas och finjusteras kontrollmekanismerna med avskaffandet av kontanter och pengarnas digitalisering. Denna rationaliseringsprocess började dock för länge sedan, redan under Roms storhetstid och de första myntens prägling i de olika romerska provinserna runt Medelhavet. 

 

När de arabiska krigarna lämnade sin ökenhalvö under senantikens sista fas för att lägga under sig de stora fallande väldena i öst och väst var islam knappt artikulerad. Svårt då att förstå vad det var som dåtidens underkuvade skulle ha konverterat till. Koranen var ju inte ens sammanställd och nedskriven än. Själva det arabiska alfabetet förblev rudimentärt i över hundra år efter Koranens kollektiva uppläsning under dess första muntliga fas, och få av aktörerna på scenen visste egentligen mer än hur mycket krigsbyte det fanns att hämta och hur många man skulle tvingas dela det med. Krigarfromhet är en postberättelse, skapad långt efter erövringarna var ett faktum. Egentligen visste de första muslimerna inget värre än en icke-arab som ville konvertera till islam, för det innebar minskade skatteintäkter. Men man anställde gärna dem som skattmasar. 

 

Man kan försöka föreställa sig hur det gick till på landsbygderna, bland nomadstammar, i städerna, på klostren… stoff för tusen romaner som aldrig skrivits, tråkigt nog för muslimerna själva, för det är bara förmågan att skapa historiska romaner som kan få kollektiven att tänka om sin historia och på nytt formulera dess innehåll och mål. Naguib Mahfouz t.ex., egyptiern som fick Nobelpriset i litteratur 1988, började sin karriär med ett antal historiska romaner, men fick snabbt överge denna genre för den realistiska och därefter den surrealistiska och symboliska. Han skulle ju under sitt långa liv försöka överbrygga och sammanfatta flera hundra år av litteraturhistoria. Därför övergick han genom sina otaliga skrifter från att vara den moderna arabiska litteraturens Walter Scott och Emil Zola till att bli dess Dostojevskij och Albert Camus. En annan samtida författare som ägnat sig åt den historiska romanen med stor framgång är den egyptiske författaren och handskriftsforskaren Youssef Ziedan med ”Azazil” och ”Nabatéen”, två av den moderna arabiska fiktionens mästerverk. Men Mahfouz eller Ziedan, trots deras engagemang i det andliga sökandet eller kanske just på grund av det, kan inte beskrivas som ”islamiska” författare. De hör framtidens muslimer till.

 

Idag dödas fantasin i den muslimska världen som alltmer kommit att styras av wahhabitiska oljepengar, hänvisad som den är till Bukharis medeltida propagandasamlingar, vilka helgats och stelnat i en osmaklig skräckfilm. Man får mörksyn när man läser dessa bloddrypande och sexbesatta urkunder och inser att de som bestämt sig för att följa våldets väg också läser dem och fullt och fast tror på deras innehålls ”helighet”. Det positiva är att dessa fortfarande är i minoritet bland muslimernas stora massa, men tillräckligt många för att ställa till oreda. Det negativa är att de är i minoritet inte på grund av att massorna tagit avstånd från dessa historiska urkunder utan därför att de inte riktigt känner till deras innehåll. Ännu mer anledning till pessimism.

 

Här, i motarbetandet av dessa medeltida skrifter, finns mycket arbete för lärare, psykologer och psykiatrer om de vill avleda terrorns oundvikliga effekter på världssamhället, nu när muslimer utgör en betydande minoritet nästan överallt i den icke-muslimska världen. Men istället har man beslutat om en officiell smekmånad med ”islamismen”, och har blandat ihop ”ideologin” med ”folket”. Den wahhabitiska islam förklaras vara ”deras sak”, som vi inte har med att göra. Problemet är att väst har importerat en hel del wahhabism på sistone, och få verkar förstå vad det innebär. Det är MYCKET högre i tak i den muslimska världen idag när det gäller denna debatt än vad det är här i väst! Men så är också allting uppochner just nu. Är det inte märkligt för en civilisation som säger sig värna om vetenskapsanda och yttrandefrihet att plötsligt vägra tillämpa sina principer när det gäller just ”islam”?

 

I Egypten fick islamkännaren, akademikern och tevestjärnan Islam al-Beheiri 3 års fängelse för att ha ifrågasatt Bukharis hadith-samling. Han släpptes ut nyligen, fullständigt obruten, och lovade att fortsätta sprida ut sitt budskap. Stöd får han också från en växande sekulär opposition, trots att han själv säger sig vara troende muslim och tror fast på Koranens ord men inte på hadith-samlingarnas vilda utväxt. Ateisternas antal ökar annars lavinartat i arabvärlden idag, särskilt bland unga. Som motåtgärd har den nya egyptiska regimen, en blandning av militärer, storkapitalister och fundamentalister, (trots det sekulära egyptiska civilsamhällets uppresning två gånger inom loppet av 3 år!), installerat fatwakiosker på metrostationerna i Kairo, bemannade av lärda shejker från al-Azhar, för att besvara det enkla folkets frågor och stilla dess rädsla för helvetets kval! Man kan tänka sig vilken typ av frågor som ställs i dessa fatwakiosker: ”Min son har blivit ateist och min dotter har tagit av sig slöjan. Jag är rädd att de hamnar i helvetet. Vad kan jag göra?” Ack du sköna enfaldiga värld!

 

Fatwakioskernas uppgift sägs förstås motarbeta extremism, men risken är stor för att de istället fungerar som religiös markör gentemot kristna och sekulära medborgare och därmed accentuerar en redan markant diskriminering och segregering på religiösa grunder. Många vanliga människor har faktiskt ställt sig frågan: Vad är det vi behöver mest på våra metrostationer? Vore det inte bättre med rena toaletter, restauranger, konstutställningar och tillgång till internet och bibliotek istället för bås där religiösa utlåtanden tillhandahålls, hur välmenande dessa än må vara? 

 

 

Egyptiernas humor slår till. Shejken i kiosken till sin kollega:

”Varmt här på metrostationen. Nästa gång öppnar vi en kiosk på stranden istället!”

 

 

Wahhabismen, en form av medeltida islam som är total renons på all andlighet och som egentligen omedvetet ägnar sig åt sofistiska hårklyverier av mer världslig natur, utkämpar sin sista strid, för den måste konfrontera ännu starkare världsliga intressen som den inte klarar av i längden. Den är anakronistisk och olämplig för ett modernt samhälle. Att den spridit sig till den egyptiska domarkår som nyligen dömde Islam al-Beheiri och många andra intellektuella och författare till fängelse, samt till andra muslimska institutioner över hela världen inklusive källarmoskéerna i väst, beror i stor del på det stöd Väst och den industriella världen har visat det wahhabitiska Saudiarabien allt sedan det grundades för drygt 80 år sedan.

 

Wahhabismens projekt, som bekämpades och besegrades militärt av både osmaner och egyptier på 1800-talet, skulle aldrig ha lyckats återuppstå utan britternas hjälp efter första världskriget. Man gjorde helt enkelt en deal med det förgångna för att säkra energin och se till att oljeöknarna aldrig skulle träda in på den sekulära, framstegsvänliga vägen. Denna bakåtsträvande, stagnerande form av religion var västerlandets och den industriella världens trumfkort mot söderns anspråk på befrielse och utveckling. Med den bekämpades Nassers sekulära projekt och Israels dominans i området stärktes. Och idag står wahhabismen i fronten för den kommande uppgörelsen med det shi’itiska Iran och för förstörelsen av samtliga arabiska samhällen som valt en sekulär väg, från Libyen och Jemen till Egypten, Syrien och Irak. Men västerlandet har nog satsat på fel häst denna gång, för i brist på att klara av Iran har wahhabismen vänt sina tentakler mot själva sin tillskyndare och infiltrerat muslimerna i Väst med terror som resultat. Den västerländska cynismen har till slut funnit sin överman. Förhoppningsvis försvinner båda så småningom, tillsammans, cynismen och fundamentalismen, för att ge plats åt civilisationernas möte och en ny mänsklig renässans bortom de religiösa och ideologiska gränserna. 

 

Hesham Bahari


Han ägnar sig åt poesi som man ägnar sig åt revolution / Intervju med Adonis

Intervju med Adonis

 

 

 
Adonis tar emot Stig Dagerman-priset våren 2016 i Älvkarleby
 
 

Han ägnar sig åt poesi som man ägnar sig åt revolution. 86 år fyllda tror denne landsförvisade från Syrien mer än någonsin på ordens kraft. Han beskyller både religionen och Västerlandet för den arabiska vårens misslyckande.

 

En dikt ändrade hans liv. Den som han komponerade 1943, tretton år gammal, för att hedra Syriens förste president som befann sig på genomresa i norra delen av landet, inte långt från där han bodde. Denna dag fick Ahmad Said Esber armbåga sig för att komma närmare statsmannen och få läsa upp några hyllningsverser för honom. Som belöning frågade presidenten vad det var som skulle göra honom gladast. Det var så tonåringen såg sin dröm förverkligas. Trots sin fattiga bakgrund fick han gå på regionens franska lyceum. ”En magisk händelse”, minns han idag. Adonis (den pseudonym som han valde åt sig själv 1947) har levt för poesin utan avbrott sedan den dagen. Fängslad senare i sex månader i sitt hemland p.g.a. sina progressiva idéer, gick han i självvald exil i Beirut 1956 och startade tidskriften Shi’r (Poesi) därpå. Hans dikter publicerades samtidigt i dagstidningarna, och hans första stora genombrott – Sånger av Mihyar från Damaskus – såg ljuset 1961. Mångsidig författare, poet och essäist har han sedan dess profilerat sig som en betydelsefull röst från arabvärlden. 

 

Det är dock inte så mycket om sina dikter som Adonis vill tala om för oss idag, utan om de arabiska samhällena och islam. Aktualitet förpliktar. Hans senaste bok, Våld och islam (en samtalsbok med psykoanalytikern och översättaren Houria Abdelouahed), har blivit översatt till många språk. Han verkar nästan förvånad över dess framgång. Det beror på att han föga bryr sig om att vara politiskt korrekt eller om de anklagelser som på senare år riktats mot honom (pro-Assad eller islamofob). Han gräver hellre på djupet för att komma åt det ondas rot.

 

Enligt er finns nyskaparens sanna hemland i exilen. Varför?

 

Till att börja med så finns det ingen metafysisk kraft i världen som kastar en hit och dit mellan kontinenter. Exilen hör sannerligen ihop med tillståndet att vara människa. Och för de som, olikt mig, tror på de monoteistiska religionerna, börjar den största exilen med Eva – allas moder – som jagas ut ur paradiset. Vad gäller nyskaparna befinner de sig genom sina anlag i en dubbel exil. Inte nog med att de inte får ställa krav utan deras unika uttryckssätt utvisar dem från resten av mänskligheten till en exil som de försöker överskrida i sina verk. För min del försöker jag inte träda ut ur min exil utan vill gärna skaffa mig en bättre förståelse av denna livsform.

 

 

 
Adonis i Beirut 1956 tillsammans med sin hustru Khalida Said
 
 
 
Men kan inte en stad eller en plats ändå ge er känslan att vara hemma?

 

Jo, Beirut, dit jag flyttade 1956 och där jag fortfarande bor, växelvis med Paris. Det är där som jag bäst förstår exilens innebörd. För Beirut är inte någon komplett, avslutad stad, utan ett stadsprojekt som ständigt byggs om. En öppen stad, utan murar, en stad som måste skapas och återskapas hela tiden. Att bo där ger mig känslan av att befinna mig i det oändligas hjärta.

 

Hur såg er barndoms Syrien ut på 1940-talet, då landet låg under franskt mandat?

 

Jag är född i Qassabin, en liten, fattig och isolerad by i norra Syrien. Inte förrän vid 12 års ålder kände jag till elektricitet, bilar och telefonen. Min skola – en koranskola – höll till under ett träd. Där lärde jag mig läsa Koranen och skriva. Min far – som tyckte om att läsa sufiska poeter – har initierat mig till den klassiska arabiska poesin och särskilt till mystikernas dikter. Han var mycket from. Men aldrig försökte han påtvinga mig sina idéer. Han sa alltid till mig: ”Att besluta sig är lätt. Det väsentliga, det är att tänka och förstå.”

 

 

Adonis efter fängelsetiden i Syrien 1956

 

 

Han var bonde och ni var förutbestämd att följa i hans spår?

 

Jag bröt upp från min by och från bondelivet vid 14 års ålder genom att ansluta mig till Syriens franska lyceum. Olyckligtvis stängdes skolan ned strax efter självständigheten från Frankrike, 1946, eller ett och ett halvt år efter det att jag påbörjat min skolgång. Senare skrev jag in mig på ett syriskt gymnasium. Kolonialismens slut innebar en brytning med Frankrike och den franska kulturen. Det var tragiskt. Inte minst därför att för att förstå ens ”fiende” är det bästa sättet att lära känna hans språk och hans kultur. I Syrien gjorde vi precis motsatsen.

 

Vilka band har ni med Syrien idag?

 

Syrien förblir ett viktigt land. Man måste skilja mellan regimer och folk, aldrig blanda ihop de två, lika lite som man får blanda ihop folket och individerna. Jag har inte återvänt till Syrien sedan 2010, även om jag fortfarande har familj där. Genom att välja att gå i exil i Beirut 1956 bröt jag med allt som var syriskt, politiskt talat. Senare fick jag det libanesiska medborgarskapet, men jag behåller ett organiskt band till Syrien, landet där civilisationer och kulturer möts. Detta land har uppfunnit alfabetet, seglat på upptäcktsfärd genom världshaven med fenicierna och lämnat spår över hela världen. Jag är en del av denna stora syriska kreativitet. Tidsbundna politiska omständigheter har ingenting att göra med allt detta.

 

Hur förklarar ni landets aktuella situation, detta kaos, denna förödelse?

 

Grymheten och brutaliteten är ofattbara. Genom vår moderna historia, även om den ofta varit blodig och sällan fått utvecklas i fred, har vi aldrig fått uppleva så hemska skeenden. Vi har aldrig sett en kristen dödas därför att han är kristen, eller en alawit därför att han är alawit. Och vad ska vi säga om kvinnor som säljs kedjade i burar som djur på marknaden. Koranen innehåller en del verser som är ytterst våldsamma när de tolkas bokstavligt. De kan då lätt legitimera dessa hemskheter för den som saknar kultur eller medmänsklighet och som varken tror på civilisation eller kreativitet. Tänk att den dominerande tolkningen av Koranen under vår tid härstammar från wahhabismen, denna saudiska fundamentalistiska och bokstavstrogna sekt. Man kan inte heller blunda för arabvärldens svårartade sociala problem: inget arbete, ingen trygghet, en dunkel framtid, vilket leder till en fullständig desillusionering bland folket.

 

Kan vi inte i den arabiska våren se ett tecken på hopp och förändring?

 

I början, jo. Det var medryckande. Sedan la sig andra krafter i skeendet. De rika arabiska oljeländerna, särskilt Saudiarabien och Qatar. Och från västerländskt håll USA och olyckligtvis Europa, som följde USA i spåren. Båda sidor har beväpnat denna ”vår” och dödat i dess namn. De har förstört Tunisien, Libyen, Syrien, och Irak förstås var först på listan. Just nu ödelägger de Jemen, med västerlandets hjälp och tekniska stöd. Låt oss nu tala mänskliga rättigheter. Självfallet har arabvärlden föga erfarenhet av demokrati. Men det finns regimer som är betydligt värre än den syriska. Hur förklarar man att Västerlandet allierar sig med dessa regimer som sprider fundamentalism, salafistisk bokstavstro och obskurantism, samtidigt som man säger sig vara bekymrad över de mänskliga rättigheterna på andra håll i världen? Betänk att i Saudiarabien har dödsdomen mot den palestinske poeten Ashraf Fayad, anklagad för att ha lämnat islam, omvandlats till åtta år i fängelse och åtta hundra piskslag… Hur kan man vara allierad med en sådan regim? Det är ofattbart.

 

Varför har de arabiska regimerna och samhällena utvecklats så lite de sista femtio åren?

 

Låt oss gå tillbaka i tiden. 661 föddes den första arabisk-muslimska staten, det umayyadiska kalifatet, i blod. Dess huvudstad var Damaskus. Årtiondena innan hade de tre första grundarna av kalifatämbetet mördats i Medina. Det ger en idé om vidden av det rådande våldet under epoken. Under femton sekler har detta krig mellan muslimer aldrig upphört. All energi har centrerats kring makten. Än idag har makthavarna bara varit förmögna att stifta lagar, inte att åstadkomma någon högkultur. Den arabiska civilisationen har byggts upp av filosofer, poeter och kulturmänniskor som levde under islams välde. Men de flesta av dessa var icke troende eller icke praktiserande. I vår arabiska historia hittar ni inte en enda stor poet som också var troende som t.ex. Paul Claudel i Frankrike. Inte heller hittar ni bland de 1500 miljoner muslimer idag en tänkare som är både filosof och troende som t.ex. Emmanuel Levinas.

 

Alla de som försökte göra en ny tolkning av islam har behandlats som avfällingar. Under 1800-talet föddes en arabisk intellektuell och kulturell rörelse i Egypten och döptes till Nahda (Renässans). Den försökte återskapa den rikedom och mångfald som var en del av den sköna arabisk-andalusiska tidens högkultur på 900-talet. Istället för att ta ett steg mot framtiden har man vänt sig mot det förgångna, vilket förklarar den arabiska "renässansens" misslyckande. Den arabiska våren är bara en förlängning av denna baklänges renässans. Ingen har sett en petition av så kallade revolutionärer som kräver kvinnans frigörelse från den islamiska lagen, ett sekulärt samhälle eller ens en självständig status och oberoende för revolutionen. Och vad är en revolution som inte fordrar separation mellan det religiösa och det kulturella? Detta är en nödvändig brytning om man vill sikta mot framtiden.

 

 
 
Andra upplagan av den svenska översättningen av Sånger av Mihyar
 
 

Låt oss återvända till poesin. Varifrån får den sin betydelse i arabvärlden?

 

Från början, hade vi, araberna, bara den förislamiska poesin, en poesi nära knuten till friheten och kärleken, alltså till kvinnan, sången och öknens vardagliga liv. Den var den plats där araben bäst uttryckte sig.  Den gjorde anspråk på att säga sanningen. Men när uppenbarelsen plötsligt föll från himlen förändrades allt. Poeterna betraktades som vilsna och vilseförande och blev kritiserade i Koranen, där profetian ensam kan göra anspråk på sanningen. Poesin marginaliserades och byttes ut mot religionen. Lyckligtvis följde inte poeterna Koranens råd. Och trots allt detta lyckades de skapa en av världslitteraturens största poetiska traditioner. Man måste ändå lyfta fram vissa politiska gestalter som den abbasidiska kalifen al-Ma’mun (786-833). En upplyst härskare som verkade för att främja kännedom om den Andre genom att beställa översättningar av grekiska filosofer till arabiska. ”Översätt Platon”, sade han till översättarna, ”och jag kommer att ge er hans vikt i guld.”

 

Ni har skrivit era första dikter i Syrien. Varifrån kom inspirationen?

 

Jag är född omgiven av poesi. Vi hade inget annat att läsa. Den var vårt dagliga bröd. Redan som litet barn strävade jag efter att förändra världen. Det är nödvändigt om man vill låta bli att upprepa i all oändlighet det som redan har skapats av andra före oss. Genom att upprepa det deformerar man det. Man dödar det. Dock att skriva poesi, det är att förändra världen, för varje poet har en egen vision. Men jag förstod ganska snabbt att för att förändra arabvärlden, dess kultur och regimer, måste man börja med att skilja det religiösa från allt som är politiskt, kulturellt och socialt betingat, samtidigt som man måste respektera var och ens rätt att utöva sin religiösa tro utan hinder. Men jag vägrar att se religionen institutionaliserad och påtvingad alla. Det är en aggression mot samhället och individen. 

 

Vad är det som skiljer era dikter från dem som skrevs av andra poeter under samma tid?

 

Jag har avhandlat dessa teman redan i mina allra första dikter. Men för att uttrycka nya idéer, för att ge en annan bild av världen, behöver man också nya former. Detta fick mig att bryta med den klassiska arabiska poesins metrik och versifikation.

 

 

 

Adonis med Sindbads legendariske förläggare Pierre Bernard i Paris 1984

 

Hur förhåller ni er till det franska språket?

 

Jag lärde mig franska genom att läsa franska böcker. Och jag förblir autodidakt. En dag undrade jag varför jag inte kan behärska detta språk. Men jag har förstått att jag alltid måste närma mig det som en främling. Jag skulle gå vilse om jag behärskade det lika bra som arabiskan. Människan kanske har många fäder men kan bara ha en moder. Franskan är mitt kulturspråk. Arabiskan är det språk jag skriver på.

 

 

Boken Del I & II på svenska

 

 

Ni utförde era första kalligrafiska verk på 1990-talet. Hur kom ni dithän?

 

Jag gick genom en svår personlig kris, under vilken jag inte var kapabel att läsa eller skriva längre. Jag hade många vänner som var målare, både araber och västerlänningar. Jag tyckte mer om att tillbringa tid i deras ateljéer och se hur de arbetade, än att gå på muséer, för jag ogillar det som är färdigt och föredrar alltid det som befinner sig i rörelse. En dag sa jag mig själv att istället för att förbli overksam under denna krisperiod borde jag verkställa kollagearbeten. Och det gjorde jag. En vän, författaren Michel Camus, såg dem och sa till mig att de förtjänade att ställas ut. Jag måste erkänna att det tog mig lång tid innan jag kunde avslöja för honom att tavlorna var mina egna!

 

 

Detta är mitt namn, Adonisantologi inkl. CD

 

Vad förväntar ni er från poesin?

 

Detsamma som man förväntar sig från en kärlek: blommande mot det oändliga, öppenhet, mångfald i jämlikhet och frihet. Man kan inte tillämpa praktiska mått när man ska värdera poesin. Den erbjuder en ny bild av världen och nya förhållanden mellan orden och tingen, mellan tingen och människan. Den arbetar alltid för att skapa och omskapa världen.

  

Hur förklarar ni dess nedgång?

 

Allt som är vackert, allt som är väsentligt befinner sig i nedgång. Kanske är industrialiseringen en förklaring på detta. Att industrialisera världen innebar att man förblev på dess yta. Att poetisera den, det är att gå vidare. Men jag tycker inte att man kan tala om nedgång när det gäller poesin. Den förlorar i yta men vinner på höjden. Dagens läsare vill gå djupare än gårdagens. De är färre men djupare. 

 

Intervju med franska Telérama, 2016

Översättning från franska av Hesham Bahari

 

Samtliga Adonistitlar på svenska kan beställas hos Din bokhandlare

 

* En introduktion till arabisk poetik * (fyra föreläsningar vid Collège de France)

 

* Bönen och svärdet - Essäer om arabisk kultur *

 

* Sånger av Mihyar från Damaskus *

 

* Detta är mitt namn * (Illustrerad antologi inkl. CD)

 

* Boken - Platsens gårdag nu * Del I

* Boken - Platsens gårdag nu * Del II

 

* Samtal med min far, Adonis *
(samtalsbok med Ninar Esber, Adonis dotter)


"The Master and the Carriage", en allegorisk berättelse av George Ivanovich Gurdjieff

 
 
En allegorisk berättelse av George Ivanovich Gurdjieff
 
 
 
The Master and the Carriage - 1997 - The story, a metaphoric description of the human inner condition, begins when a nineteenth century carriage stops at the main square of an unknown city. Night is falling. The carriage driver opens the door, expecting to find his master, but a crowd of strangers steps out. The driver, upset and confused, seeks help from other carriage drivers... He will discover that he is part of a very ancient allegory, the allegory of man compared to a carriage. Thus begins a series of mythic adventures, where his quest can be understood at many different levels, very simple but also symbolical of a much greater meaning.
 
 
 
- Directed by Cyril Lanier Therese Goy - Music by Francois Gigon - Cinematography by Cyril Lanier -

Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. alhambra@alhambra.se

RSS 2.0