Danxia bränner upp Buddha: 5 sidor ur Tsai Chih Chungs tecknade serier

VAR INTE RÄDDA FÖR MÖRKRET!

 

Gör som Danxia!

 

Bränn en Buddha!

 

Fem sidor ur Tsai Chih Chungs tecknade serier!

 
  
 
 
 
 
En koan * ur "Zen talar"
Tecknade kinesiska klassiker 
av Tsai Chih Chung
 
 
 En koan är en anekdot, en dialog, en fråga eller ett påstående, som används i zenmeditation för att provocera fram "det stora tvivlet" och pröva en lärjunges framåtskridande i zenmeditation.
 
 
"Zen talar" innehåller mer än hundra olika skämtsamma och tänkvärda anekdoter, som utgör bearbetade utdrag ur zen-buddhismens klassiker. Tillsammans är de ett djärvt och oerhört roligt försök att popularisera zen-buddhismen. Jag tror boken har förutsättningar att bli en kultbok bland filosofiskt lagda levnadskonstnärer" Kerstin Johansson, Helsingborgs Dagblad
 
 
Övriga titlar i serien
 
Zhuangzi talar : Naturens musik
Laozi talar : Den vises tystnad
Sunzi talar : Krigskonsten
Den dumma vålnaden
     
     
 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

Närmare 700 tecknade sidor med tidlös visdom!

 
 
 Ur Zhuangzi talar : Naturens musik
 
 
 
 
 
 
 
 
Ur Laozi talar: Den vises tystnad
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ur Den dumma vålnaden och andra kinesiska sagor
 
 
 
 
 
 
 
Ur Sunzi talar : Krigskonsten
 
 
 
 
 
 
 
 
 Närmare 700 tecknade sidor med tidlös visdom!
 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


VÄLKOMMEN TILL DEN SKÖNA NYA VÄRLDEN!

VÄLKOMMEN TILL DEN SKÖNA NYA VÄRLDEN!

 
 
 
Kan uttråkade aktörer i en egyptisk film om livets meningslöshet från 1936
vara orsaken bakom terrorismen?!
 
 
 

I en intervju med författaren och religionshistorikern Karen Armstrong, publicerad i Sydsvenskan (250916), läser vi följande:

 

Om IS säger folk att "det är typiskt islam" och att "prästerskapet är som vanligt tyst", men det är inte sant, säger Karen Armstrong och fortsätter: – Till och med prästerskapet i Saudiarabien har fördömt IS terrordåd, på starkast möjliga sätt. Och IS ledare är mestadels före detta generaler från Saddam Husseins militärkår, som tillhörde det sekulära, socialistiska Baath-partiet. … En av de militärhistoriker jag har talat med hävdar att den starkaste drivkraften rent historiskt för unga män som har gett sig ut i krig är att de har varit uttråkade och upplevt en stark känsla av meningslöshet. CIA-anställda som har intervjuat dem som var inblandade i terrorattackerna den 11 september säger att även dessa uttryckte att känslan av meningslöshet varit den största drivkraften.

 

 

Den religiöst bigotta rörelse som startats, finansierats, beväpnats och tränats av wahhabiter med hjälp av amerikanska, franska och brittiska vapen, som sålts till saudierna för att bekriga Iran och dess allierade i området, består plötsligt i Karen Armstrongs märkliga uttalanden av ”sekulära, socialistiska” kadrer från Baath-partiet! Inget nämns om de hundratals tevekanaler som finansieras av wahhabiter och de tusentals videoklipp på Youtube där salafister uttrycker sin hotfulla mening om avvikande, om kvinnor, om avfällingar osv? Samma prästerskap som godkänner den offentliga avrättningen av hundratals dissidenter i Saudiarabien varje år, som diskuterar om man får eller inte får ha ett sista ligg med sin avlidna hustru enligt deras medeltida urkunder, som diskuterar hur ung flickan får vara innan hon gifts bort, 6, 9 eller 12 år? Ja samma prästerskap som har förstört hela den muslimska världen från Indonesien till Marocko och nu infiltrerar västerlandet med sina predikanter, skulle enligt henne ha ”fördömt IS terrordåd, på starkast möjliga sätt.” 

 

 

Armstrong hänvisar till en ”militärhistoriker” som berättat för henne att drivkraften bakom de ungas anslutning till IS är att de varit ”uttråkade och upplevt en stark känsla av meningslöshet.” Samma känsla av ”meningslöshet” skulle då ha angetts som anledning av de terrorister som varit inblandade i terrorattackerna den 11 september och som intervjuats av CIA-anställda! (Min markering)

 
 

I hela mitt långa yrkesverksamma publicistiska liv har jag sällan läst liknande smörja publiceras i en dagstidning. Vilka var dessa ”inblandade” som intervjuats av CIA-anställda? De som sitter kvar på Guantanamo utan rättegång efter 15 år, eller de som samlades nakna på hög i Bu Ghraib i Irak så att leende amerikanska soldater kunde ta bild på dem och skicka hem? Som bekant har varken de ena eller de andra haft något att göra med 11 september.  Det finns inte ett ord av det Armstrong säger i denna intervju som stämmer med någon verklighet, varken virtuell eller faktisk. Hennes försvar för ”prästerskapet i Saudiarabien” övergår i alla fall mitt förstånd.

 

 

Armstrong håller med Adonis om att religion och politik inte får blandas ihop, men inte med hans slutsatser att ”religion” [som den tillämpas i den muslimska världen] bygger på våld. Det märkvärdiga med den kritik som riktats mot Adonis nyligen är att den bortser från de ord han så många gånger upprepat i olika varianter. Människor är fullständigt fria att tro på precis vad de vill, så länge de inte tvingar sin tro på andra. När en religion utnyttjas politiskt, så som det har varit fallet med alla religioner genom historien, när människor inte får ha sin tro i fred utan måste ansluta sig till ett påstått konsensus, om de inte vill betraktas som avfällingar och behandlas därefter, då är det något fel med denna religiösa uppfattning och tillämpning. Muslimerna behöver vår hjälp för att de också ska kunna leva i samhällen där yttrande- och trosfrihet inte bara står inskriven i lagen utan tillämpas utan rädsla för övermakten. 

 
 

Men vi också behöver muslimernas hjälp för att förstå vår egen belägenhet. Frågan man ställer sig efter alla dessa rabalder och hårda ord är följande: Varför är detta så svårt att förstå för västerländska iakttagare idag, som i egenskap av belästa och professionella tyckare borde ha vetat bättre om hur det egentligen förhåller sig i den muslimska världen? Kan det bero på att människor har en inbyggd respekt för och ett beroendeförhållande till tanke- och samhällssystem i största allmänhet, vilket gör att de helst låter bli att kritisera ett ändamålsenligt sådant, även om det går mot de egna humanistiska principerna? Ifrågasättandet kan bli smittosamt och leder till nästa fråga: Är inte allt detta krig mot terror egentligen bara ett annat krig om oljan?

 

 

Muslimska samhällen utgör den största leverantören av energi och den största marknaden för vapen som produceras av det västerländska ”demokratiska” systemet. Att Adonis ”tjoade” offentligt, som en vän uttryckte det för mig häromdan, får inte gå ostraffat. Man kunde alltid tolerera poesin och de akademiska hårklyverierna som få människor kan ta till sig, men att gå rakt på sak och skaka om monoliten och kalla tingen vid deras rätta namn, är oförlåtligt. En markering behövs! Självfallet behöver systemförsvarare inte några direktiv för att sätta i gång. De vet intuitivt vad som väntas av dem och hur man går tillväga. Detta kan vara en förklaring till varför drevet gick så hysteriskt mot den kände poeten.

 

 

För att säga det kortare: Wahhabismen har redan förstört det mesta av de framsteg som gjordes de sista två hundra åren i den arabisk-muslimska världen, och detta gjordes i maskopi med stormakterna som ville att bakåtsträvande krafter ska dominera arabvärlden för att lättare kunna splittra den och utnyttja dess resurser. Så enkelt är det! Låter vi dessa krafter, som hör till det religiösa/militärindustriella komplexet, förstöra den lilla frihet vi har kvar i Europa också, då kan vi sälla oss så småningom till våra muslimska systrar och bröder och dela munkavle med dem! Välkommen till den sköna nya världen!

 

 

 

 


En Kairo domstol avvisade författaren Ahmed Najis begäran om uppskov

En Kairo domstol avvisade författaren Ahmed Najis begäran om uppskov

Källa Mada Masr / Babel Med

 

 

Författaren Ahmed Naji

 

 

En Kairo domstol avvisade författaren Ahmed Najis begäran om uppskov med verkställandet av hans två åriga fängelsestraff, som han har avtjänat sex månader av, på lördag.

 

I februari dömde en domstol i Kairo den 30-årige författaren till två års fängelse för att störa allmän moral i samband med utgivningen av hans roman Istikhdam al-hayah (Att använda livet) i den statsägda Akhbar al-Adabs litterära tidskrift förra året.

 

Försvaret lämnade in en vädjan till åklagaren i början av juli för att stoppa verkställandet av domen av medicinska skäl.

 

Naji närvarade vid mötet i dag och var omgiven av vänner och bekanta som tog tillfället i akt att träffa honom för första gången sedan han greps för sex månader sedan. Bara första kretsen av anhöriga tillåts att besöka honom i fängelset.

 

Najis advokat Mahmoud Othman berättade för Mada Masr att enligt en nyligen införd lag kan försvaret överklaga domen i högre instans innan ärendet går till appellationsdomstolen för en slutgiltig dom.

 

Domstolens resonemang för Najis straff var att han avsiktligt hade begått brottet med att offentliggöra och sprida oanständigheter genom sin fiktiva text.

 

"Han har använt fula ord och uttryck och fann nöje i att upprepa dem under ett helt kapitel i romanen", enligt domstolen.

 

Resonemanget hävdade också att Naji underlåtit att ta hänsyn till att yttrandefriheten måste falla inom ramen för "de grundläggande samhälleliga fundamenten inklusive religion, traditioner och moraliska värderingar som är djupt rotade i det egyptiska samhället. Svaranden har gått emot dessa värden med sin giftiga roman genom att publicera sina kapitel i en statlig publikation. "

 

En av Najis nära vänner, Mahmoud Salem, en aktivist, sade att det var känslomässigt svårt för honom att se Naji för första gången sedan han fängslades.

 

"Fram tills han visades upp i domstol, var vi inte säkra på om de skulle låta oss träffa honom", sade han till Mada Masr. "Vi kallade alla vi känner med kopplingar till fängelset för att veta om han skulle bevista domstolen eller inte."

 

"Det var svårt att se honom [i en domstolsbur], men det är enda sättet", tillade han.

 

Fallet går tillbaka till 2014, när en läsare av Akhbar al-Adab lämnade in ett klagomål till åklagaren där han hävdade att han led "moralisk skada" av kapitel 6 i Najis roman, på grund av dess sexuella innehåll. På grundval av klagomålet hänvisade åklagaren ärendet till domstol.

 

Både Naji och Tarek al-Taher, chefredaktör för tidskriften, hade frikänts i januari av Bulaqs domstol, men Naji dömdes till maximalt två års fängelse efter att friandet överklagades, och tidskriftsredaktören Taher dömdes att betala 10,000 egyptiska pund i böter.

 

Dagen efter åtalet, gjorde Najis försvarsadvokat, journalister och författare samt många intellektuella och konstnärer i Egypten, flera försök att stoppa verkställandet av domen, med hänvisning till den konstitutionella artikeln som förbjuder fängelsestraff i publiceringsbrott. Internationella människorättsorganisationer och litterära grupper har också krävt att Naji släpps fri.

 

I sitt överklagande påpekade försvaret att artiklarna 67 och 71 i den egyptiska konstitutionen skyddar författare, intellektuella och konstnärer från att fängslas för sitt arbete eller för publiceringsbrott.

 

 

http://eng.babelmed.net/index.php?option=com_content&view=article&id=13449:court-rejects-novelist-ahmed-najis-appeal-to-suspend-2-year-sentence&catid=49:egypt&Itemid=57

 

 


"Vem kan se elefanten?"

 

Adonis i Älvkarleby våren 2016

 

 

Vem kan se elefanten?

 

En kristen teolog, Joel Halldorf, går till attack mot Adonis nya bok ”Våld och islam” i Expressen (24/9/16). Han skriver under rubriken ”Adonis målar upp en vrångbild av islam” att boken är bitvis ”en faktaresistent och absurd attack på en hel världsreligion”. Han fortsätter med att säga att ”Adonis definition av islam exkluderar både filosofi och vetenskap, trots att de har haft en stark ställning i den muslimska världen”. Recensenten menar dessutom att ”Adonis islam är en teoretisk konstruktion snarare än en beskrivning av den levda muslimska tron.”

 

De röster som höjts mot Adonis beskrivning av en sida av den islamiska verkligheten, dess våldsamma utveckling genom tiderna och wahhabismens seger under vår tid över reform- och moderniseringsförsöken som pågick i över 100 år från ca 1850 till ca 1970, kan kännas förbluffande när de kommer från svenska kritiker. Kritikerna, som tror sig gå i försvar för muslimerna, liknar mest de blinda som försöker beskriva en elefant. Ingen av dem har en helhetsbild av varelsen, och det de känner efter med handen blir för dem hela bilden.

 

Dessa kritiker glömmer t.ex. att det var upplysningstidens hårda attack mot den inkvisitoriska och politiska kristendomen, en attack som då också riktades ”på en hel världsreligion”, som såg till att kristendomen överlevde och förvandlades till det en religion egentligen skall ägna sig åt, att ge tröst och stöd åt människor i nöd, inte att styra över deras liv och tankar. Den moderna kristendomen är på så vis det bästa beviset på det välgörande som ett ifrågasättande av religiös övermakt kan leda till. Man kan förstås fråga sig varför muslimerna nekas rätten till detta ifrågasättande.  

 

För oss som kan arabiska och följer den pågående debatten i den arabiska världen mellan religiösa apologeter och sekulära tänkare finns ingen tvekan om att ”islam”, trots alla tecken på ett uppvaknande, befinner sig i en återvändsgränd. Enda sättet för muslimerna att ta sig ur sin svåra belägenhet är att godkänna reformkraven, dvs. begränsa de religiösa auktoriteternas makt över individer i samhället. Detta bekämpas förstås med alla medel av de bokstavstroende som fått vind i seglen de sista 50 åren tack vare oljepengarna med vilka wahhabismen köper både vapen och samveten.

 

Den islam som Adonis motsätter sig är inte någon ”teoretisk konstruktion” som recensenten hävdar. Och Adonis syfte med sin kritik har ingenting att göra med ”en beskrivning av den levda muslimska tron”. Den teoretiska konstruktionen finns däremot i de kretsar som, utan att ha någon förstahandskännedom av det de försöker förklara för sina läsare, påstår att islam som ”världsreligion” ej får kritiseras. Wahhabiter hade inte kunnat säga det bättre än Rickard Lagervall, Joel Halldorf m.fl. Låt mig först ta några konkreta exempel på vad wahhabismen har åstadkommit idag i arabvärlden.

 

I Egyptens anrika religiösa universitet, al-Azhar, finns kurslitteratur som bygger på urkunder från 700- och 800-talen, inte som historiska texter som man ska ta ställning till och analysera litterärt eller antropologiskt, utan som föregångarnas (al-salaf) diktat som man absolut inte får säga emot eller betvivla. Egyptiska författare har mördats eller sitter i fängelse idag för att ha vågat kritisera dessa urkunder. I en av dessa kursböcker, som tjugoåriga män och kvinnor som går på al-Azhar okritiskt får lära sig som en del av sin religion, står det till exempel, enligt Sayyid al-Qimni, egyptisk sekulär religionshistoriker, att om en man under fastan känner att han absolut måste få utlösning, att vätskorna har s.a.s. samlats så pass att de måste finna en väg ut, och han inte vill bryta sin fasta, då får han låta en två- eller treåring hjälpa honom med handen, för mannens sperma är ädel och ren och kommer inte att besudla barnet eller påverka fastan! Där står också att en kvinna som vill obeslöjad ta emot besök av en man som inte tillhör hennes släkt kan ”adoptera” honom genom att låta honom dia ett bestämt antal gånger!

 

Ja, det räcker med dessa två exempel för att visa hur texter och attityder från 800-talet görs rumsrena tack vare wahhabismens dödliga inflytande på allt vad sunt förnuft och medmänsklighet innebär. Samma wahhabism som köpte vapen från Västerlandet för 50 miljarder dollar de sista åren för att så död och förödelse bland sina fattiga grannar och tvinga dem ut på flykt ur sina hem! Samma wahhabism som vägrar ta emot en enda flykting och tycker att Europa kan gott ta hand om dem! Hur mycket kan Joel Halldorf om hur islam praktiseras idag för att hävda att Adonis ”liknar de salafister han är mest kritisk mot”? Och vad går detta nitiska försvar för det oförsvarliga ut på egentligen? Självfallet tar de allra flesta muslimer idag avstånd från sådan medeltida obskurantism. Men antalet hjärntvättade predikanter ständigt ökar tack vare oljepengarna, tack vare Västerlandets omoraliska stöd till wahhabismen!

 

Ett vanligt påstående som ofta tas upp när man ska försvara ”islam” är att hävda att kvinnans ställning blev betydligt bättre efter islam än under förislam. Jag har själv för 25 år sen publicerat en bok skriven av en muslimsk feminist som handlar om profetens hustrur, där detta försvar för kvinnans ”förbättrade villkor under islam” görs gällande. Men böcker är till för att skapa underlag för debatt och vidare läsning, inte för att sväljas bokstavligt talat som ”sanning”. Detta gäller i lika hög grad ”Profetens hustrur” av Magali Morsi som ”Våld och islam” av Adonis. Frågan om kvinnans ställning före islam är dock långt ifrån klar. Här följer en liten ijtihad (tankemöda) från min sida som jag hoppas inte heller tas för en absolut ”sanning” av människor som läser mer än vad som står på raderna.

 

Den biografiska litteratur som behandlar profetens liv och verk har skrivits ner minst 100 år efter att Koranen sammanställts till en bok. De första riktigt stora levnadstecknarna verkade t.o.m. senare än så, mot slutet av 800-talet. Under sex till åtta generationer överfördes alltså detaljerna kring profetens liv och den tid han levde i muntligt. En tillräckligt lång tid för att låta politiskt färgade vinklingar ta över och färga själva förloppet. Kan det vara så att islams utformning under dessa 6 till 8 generationer var den patriarkala monoteismens sista spik i kistan på antikens polyteistiska inställning? Låt oss granska några detaljer närmare.

 

Under antiken hade den arabiska civilisationen ungefär samma andel kvinnor som lyckats nå maktpositioner som andra civilisationer. Några drottningar finns åtminstone dokumenterade: Bilqis i Jemen, Zenobia i Palmyra och Sajah under själva profetens tid är tre exempel. Samtidigt var de hedniska araberna ett av de sista folk som fortfarande hade gudinnor i sin panteon i en värld som alltmer kom under den växande kristendomens inflytande, de tre s.k. Allahs döttrar, som en vers i Koranen välvilligt kallade dem innan den rensades bort under senare period (se Rushdies ”Satansverserna”). Att en vers i Koranen var välvilligt inställd till Allahs döttrar beror ju på att profeten behövde stöd från dem som trodde på dessa gudinnor i början av sin mission; och att den rensades bort senare beror helt enkelt på att det stödet inte behövdes längre.

 

Men det kanske mest slående beviset för ett mer nyanserat system som utan att vara helt matriarkalt ändå bejakade och respekterade kvinnan, t.o.m. som en helig varelse, finns i själva profetens liv. Som tjugoåring valdes Muhammad till äkta man av Khadija, en kvinna som var i hans mors ålder. De förblev gifta i ett monogamt äktenskap i många år, varunder Muhammad av kärlek till henne, enligt traditionen, aldrig ens skulle våga tanken att skaffa sig andra hustrur. För Khadija var inte vilken kvinna som helst. Hon var en rik affärskvinna, ägde en karavanrörelse och utan hennes stöd, både moraliskt och konkret med pengar, hade Muhammad kanske inte kunnat etablera sig som profet. Efter Khadijas död blev omvandlingen total. Man räknar med dussintals kvinnor i hans liv mellan hustrur, konkubiner, sådana som han ägde ”med högra handen” (slavar) och andra som tilldelats honom som krigsbyte. Nu ingick inte Muhammad äktenskap med samtliga dessa kvinnor. Som segerrik herre över de arabiska stammarna tvingades han ofta ta emot kvinnor som ”fredsgåvor”.

 

Det är förstås svårt att bedöma sanningshalten bakom alla dessa detaljer som överförts muntligt i många generationer innan de skrevs ner för att bli underlaget för den institutionaliserade ”islam” på 800- och 900-talen. Men påminner inte denna knivskarpa distinktion mellan striktaste monogami och vildaste polygami om något mer än en realistisk återgivning av ett levnadsöde? Det patriarkala systemets genomförande och slutliga seger behövde ju en myt, och myter får oftast sin utformning under övergångsperioder. Ett av de första offren för den segrande islam var en poetissa som vågat skriva en raljerande vers om profeten. Hur det går ihop med påståendet som flera islamologer och muslimska feminister framkastat om att kvinnan skulle ha fått det bättre efter islam, är en fråga som söker sitt svar.

 

Adonis förtjänst är att ha satt den svenska ankdammen i gungning. Om hans bok bara leder till att både muslimer och de som verkligen bryr sig om muslimer som människor, inte bara som ”troende”, börjar tänka om och ställa frågor så har den uppfyllt sitt syfte.

 

 

 

Läs mer om böckerna på www.alhambra.se  

 

Övriga Adonistitlar utgivna av Alhambra

 

Sånger av Mihyar från Damaskus, lyrik

Detta är mitt namn, Lyrik (inkl. CD), lyrik

Boken - Platsens gårdag nu, Del I, lyrik

Boken - Platsens gårdag nu, Del II, lyrik

 

 

Introduktion till arabisk poetik - föreläsningar vid College de France

Bönen och svärdet - essäer om arabisk kultur

 

Samtal med min far, Adonis, av Ninar Esber (Adonis dotter)

 

 
 
 

 

EN ISLAMOLOG FABULERAR FRITT OM ISLAM 

 

I Sydsvenskan gick nyligen (160917) en svensk islamolog vid namn Rickard Lagervall till attack mot Adonis och hans nya bok ”Våld och islam”. Tidningen rubricerade recensionen först med ”Adonis fabulerar fritt om islam” men bytte senare rubriken till ”Adonis gör våld på islam”! Recensenten tyckte bl.a. att ”inte ens faktafelen i Adonis nya bok är originella”! Enligt min mening banar boken, utan att helt täcka ämnet, väg för självkritik bland muslimer samt informerar icke-muslimer om dimensioner som döljs eller förvrängs i debatten. Den hade kunnat innehålla betydligt mer fakta som talar för den bokstavstrogna islams otidsenlighet. Några faktafel har jag själv inte hittat när jag läste den.

 

Utgångspunkten hos recensenten är dock att ”islam” inte får kritiseras. På annat håll skriver han ”Jag skulle inte rekommendera någon att börja med Koranen för att förstå islam och muslimer.” En sådan klassrumsretorik antyder bl.a. att Koranen är ovidkommande när man ska förstå t.ex. varför Islamiska statens soldater ger sig rätt till kvinnliga krigsfångar, rätt att äkta dem mot deras vilja eller sälja dem vidare på marknaden, allt enligt väl detaljerade suror i Koranen, som reglerar krigsbyte och slavhandel. Bokstavstrogna muslimer tror fast på att dessa suror kommer direkt från Gud, bokstav för bokstav. Jag frågar recensenten och islamologen Rickard Lagervall: Hur ska man kunna åstadkomma en förändring i muslimernas liv om de nekas rätten att kritisera sina religiösa dogmer, så som kristna och judar har gjort de sista 200 åren?

 

Frågan man ställer sig efter läsning av denna recension är varför ska Europa tvingas adoptera, bejaka och uppmuntra sådana seder och bruk när själva kristendomen marginaliseras? Samhället kan alltid hoppas att muslimerna i Sverige låter sig sekulariseras så pass att de också så småningom kan gå med på att marginaliseras i likhet med andra religiösa grupper i det sekulära landet och inte kräver t.ex., när de blivit tillräckligt många, att shari’a tillämpas på lättklädda svenska flickor.   

 

Man kan också fråga sig varför det sekulära Europa är så underdånigt gentemot exkluderande och intoleranta religiösa uppfattningar? Rädslan för antisemitism? Oljan? Skräcken för den egna historiens oläkta överdrifter? Tror man verkligen att bokstavstrogna muslimer kommer att bete sig så som kristna gör idag! Ligga lågt och tacka staten för att de fick behålla sina kyrkor? Då förstår man sig inte på wahhabismens missionerande dimension.

 

Gud har sagt i Koranen att muslimer ska bekämpa alla otrogna tills alla blir muslimer. Men samma Gud har också sagt motsatsen i samma bok, att ingen ska tvingas bli muslim, att det inte finns något tvång i religionen. Tolkar man Boken som ett historiskt dokument kan man finna en förklaring för sådana motsägelser, bejaka det positiva och välja bort det som inte längre är aktuellt. Väljer man istället att se den som Guds ord kan minst sagt förvirring uppstå, något som man tydligt ser hos bokstavstrogna. Adonis har rätt när han säger att ingen av de stora andar som förnyat och utvecklat de muslimska samhällena genom tiden har varit (bokstavs)trogna muslimer. Nej, muslimer har all rätt i världen att revoltera mot inskränkta tolkningar av islam, och den rätten vill man nu ta ifrån dem! Man undrar här vem det är som fabulerar fritt om islam.

 

En förklaring till Europas dilemma och den politiska korrektheten som får en islamolog att försöka rättfärdiga istället för att analysera och förstå det han studerar, finns hos John Ralston Saul i hans bok: ”Voltaire’s Bastards: The Dictatorship of Reason in the West” (1992).  Det är alltså ”Reason” som struktur betraktad, som realpolitiskt verktyg, som det mordiska redskap som avlivade hundratals miljoner människor de sista 500 åren, inte som helandet av det splittrade eller sunt förnuft, som här menas. Alla politiker, akademiker, tekniker som byggt och bygger denna civilisation kan egentligen liknas vid eunucker och kurtisaner i tjänst hos kejsare och sultaner förr i tiden, menar Saul. Deras överhuvud har dock bytts ut idag och kallas ”banken”, ”nationalhemmet” eller ”industrin”.

 

Västerlandets egen förvirring när det gäller tillämpning av s.k. rationella lösningar på alla sorters problem har varit en av anledningarna bakom den bokstavstrogna islams spridning och stärkande. Muslimer kan ju alltid hänvisa till det industrialiserade våldet som är tusenfalt värre än det religiösa. Det de inte inser är att båda sorters våldsutövande hänger ihop, att det industrialiserade våldet är den rationella fortsättningen på det religiösa dito. Men detta ska inte tolkas som att det våld som idag utövas av islamiska fundamentalister kan ursäktas, eller att det bara är en reaktion på det västerländska våldet, när det snarare har att göra med hur Bokens motsägelser har tolkats av fundamentalister och utnyttjats strategiskt av muslimernas fiender.

 

Sydsvenskans recensent har inte riktigt förstått detta. Där saknas både bredd och djup i hans skissering. Rätten till kritik blandas samman med islamofobi, vilket missgynnar både muslimer som söker förändring och andra som försöker förstå och förhålla sig till den pågående konflikten.

 

 

Adonis på svenska
 
 
 
 
Sånger av Mihyar från Damaskus, lyrik
Detta är mitt namn, Lyrik (inkl. CD), lyrik
Boken - Platsens gårdag nu, Del I, lyrik
Boken - Platsens gårdag nu, Del II, lyrik
 
Introduktion till arabisk poetik - föreläsningar vid College de France
Bönen och svärdet - essäer om arabisk kultur
Våld och islam - Samtal med Houria Abdelouahed
 
Samtal med min far, Adonis, av Ninar Esber (Adonis dotter)
 
BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
Eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ direkt av förlaget.
Glöm inte då ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se

 


Elden är hans boning: Ingemar Leckius förord till Adonis "Sånger av Mihyar från Damaskus"

 

"Sånger av Mihyar från Damaskus"

 av ADONIS

 

 
 
 
 

ELDEN ÄR HANS BONING

 

av Ingemar Leckius

 

 

Libanon har mer än de flesta länder blivit en sinnebild för vår tids tragiska sönderslitenhet, en hatets arena, en ständigt skiftande stridsscen för olika religiösa och politiska makter. För inte så länge sedan avtecknade sig landets motsättningar dock i ett annat, mer gynnsamt ljus. Då kunde Libanon tvärtom framstå som en kulturernas korsväg, en utvald mötesplats mellan öst och väst, gammalt och nytt.

 

Från Libanon kommer poeten Ali Esber, mer känd under pseudonymen Adonis (namnet har blivit internationellt känt med franskt uttal: Adoníss), en av arabvärldens märkligaste diktare. Han är präglad av Mellersta Österns oro och uppbrottsstämningar, är på en gång arvtagare till den klassiska kulturen och revoltör mot den sekellånga stagnationen. Med sin visionära hetta är han något av en arabisk Rimbaud.

 

Adonis härstammar egentligen från Syrien, där han föddes 1930 i en alawitisk familj i den fattiga bergsbyn Qassabin. Legenden förtäljer att landets president en gång passerade denna avkrok, varvid den 14-årige Ali Esber läste upp en egen högstämd dikt för honom, vilket gjorde så starkt intryck på den celebre gästen att han beslöt att bekosta pojkens utbildning. Från den obemärkta byn, där han vallat får och gått i koranskola, tog Ali Esber ett hisnande kliv in i en annan värld och en annan tid, till läroverksstudier i staden Latakia och så småningom universitetsstudier i Damaskus.

 

Studiemödorna ägnades filosofi och litteratur. Adonis blev en eminent kännare av traditionell arabisk poesi, framför allt den lysande epoken i abbasidernas Bagdad, i vars skugga alla sentida diktare dväljs; sin förtrogenhet har han dokumenterat både i en stor antologi och i flera kritiska verk. Men han uppreste sig mot den efterföljande förfallsperioden, då förkonstling och klichéer tog överhanden, då dikterna vimlade av gasellernas horn och antilopernas ögon, då qasidans ändlösa rimkedjor blev till förgyllda bojor. Det kom ett ögonblick då han måste spränga de förkalkade formerna, göra sig urarva.

 

Även om det finns klassiska ekon i en del av Adonis dikter, t ex av versmåttet al-mutadarak, föredrar han tveklöst den mer dynamiska fria versen. Den mest rebelliska formen blir för honom prosadikten, som är ”ett språng över alla barriärer”.

 

Den gamla, rigoröst bundna versformen kom för Adonis också att spegla det petrifierade, förtryckande samhället. Jämsides med sitt poetiska uppror ägnade han sig åt politisk agitation, därtill inspirerad av den 1949 avrättade Antun Saada, grundaren av Syriska Nationella Partiet. Själv blev han internerad i militärfängelset i Qunaitra 1955-56. Straffet var ett tecken på att Adonis, trots sin upphöjelse ur folkets ringhet, hade förblivit okorrumperad och trogen sitt ursprung.

 

 

 
Adonis med sina döttrar, Arwad och Ninar, på 1980-talet
 

 

”Mitt folk har dött som eldar dör — utan spår”, heter det i en tidig dikt. Elden har i hög grad blivit Adonis poetiska element, på en gång skrämmande och lockande med sin förhärjande och förvandlande kraft. Till hans mytiska favoritgestalter hör Fågel Fenix, undergångens och pånyttfödelsens symbol. Här är början av ”Uppståndelse och aska”, en central diktsvit i samlingen Papper i vinden (1958), tolkad av Sigrid Kahle:

 

Jag drömmer att jag håller ett brinnande kol i min hand

det har burits hit på en fågelvinge
från äventyrens horisonter
Det luktar brandrök från Karthagos undergång
kanske Tyros har brandmärkt det och kanske en kvinna
vars långa hår virades till skeppstågor

 

Jag drömmer att mina läppar är ett brinnande kol
Myrrans starka doft för mig på vingar till landet
som är och icke är, till solaltaret i Baalbek
Det sägs att en fågel där, berusad av dödslängtan
i namnet av en ny morgon och ett nytt liv
förbränner sig själv
och ur dess aska flammar solen upp
och nya horisonter

 

Ännu en mytisk ledtråd hittar man i poetens täcknamn. Adonis, som ju hos oss mest är en speglosa för en bildskön yngling, väcker i Orienten andra och djupare associationer. Den som via Eliots Det öde landet finner vägen till Frazers Den gyllene grenen får en förklaring. Adonis, som också hette Tammuz, dyrkades som växtlighetens gud av de semitiska folken i Syrien före grekernas tid. Han sargades till döds av ett vildsvin vid den flod som bar hans namn och dömdes att leva halva året i underjorden, men han återuppstår varje vår och färgar ängarnas anemoner röda, ja själva Medelhavet rött.

 

För en grupp unga poeter i Syrien, Libanon och Irak var detta något av en revolutionär myt, som förebådade en pånyttfödelse i arabernas ”öde land”. För Adonis egen del utgjorde valet av namn också en frigörelseakt, ett steg ut ur den slutna islamiska världen, en strävan att ”skriva in själva den arabiska traditionen i den universella kulturen”, som han uttryckte saken i en intervju i Le Monde för några år sedan.

 

En stor öppenhet kännetecknade också tidskriften Shi’r (Poesi), som Adonis tillsammans med Yusuf al-Khal grundade 1957, då han hade gått i landsflykt i Libanon. Shi’r — och i ännu högre grad efterföljaren Mawaqif (Ståndpunkter), som Adonis ensam startade tio år senare — blev de ojämförligt viktigaste och mest oberoende organen för de moderna diktarna, inte bara i Libanon utan i hela arabvärlden.

 

Adonis var eldsjälen i den nya poesin, en ivrig förmedlare av oväntade möten. Han tolkade själv Rilke, Pasternak och Saint-John Perse till arabiska, men har på senare år också verkat i motsatt riktning, föreläst om arabisk poetik på Collège de France 1984 och nyligen till franska översatt al-Ma’arri, den blinde syriske diktaren från 1000-talet. Det är som om han höll hela kulturens vindros i sin hand.

 

 
 
Adonis med den franske poeten Jacques Prévert i Paris 1960.
 

 

Frändskapen med den märkligt frisinnade, på en gång skeptiske och fromme mästaren från Ma’arra är betecknande. Adonis, som har kallat sig själv en ”hednisk mystiker”, rör sig med sublim frihet i Mellersta Österns alla religiösa gränstrakter. I ”Uppståndelse och aska” kunde han anspela på kallelsevisionen hos Jesaja, men den legendariska Fågel Fenix identifieras i samma svit också med ”ljusflamman” Kristus, som har ”lika många vingar som det finns blommor i vårt land”. Men framför allt åberopar han de sufiska mystikerna, som ju ofta har brännmärkts som kättare, särlingar och upprorsmän av det ortodoxa Islam. Det kan gälla en martyr som al-Halladj (”elden härjar i dina ögon”) eller den ”himmelske dåren” an-Niffari från Nippur med hans esoteriskt gåtfulla bildspråk.

 

Som en lyrisk förtätning av alla dessa gestalter kan man kanske uppfatta hjälten i Adonis genombrottsverk Sånger av Mihyar från Damaskus (1961), även om den inledande ”psalmen” förklarar att ”han skapar sitt släkte utifrån sig själv — han har inga förfäder och hans rötter finns i hans steg”. Han är besläktad enbart med andra unika nyskapare, som insett sambandet mellan förintelse och förvandling, vetekornets dialektik. Samtidigt är Mihyar givetvis Adonis egen persona, hans mytiskt uppförstorade mask.

 

Mihyar är således både undergångens och nyskapelsens profet. Han tecknas till stor del i bländande negationer: han är ”tvivlets såningsman”, han åkallar ”guden som sliter sönder sig i mina steg”, hans ord är ”vindar som uppviglar livet”. Men han är också en lidelsefullt irrande människa, en som har sin boning i själva sökandet, en ständig gränsöverskridare på spaning efter ett land bortom ont och gott, ”en värld som börjar vid världens udde”. Förtrogen med underjorden, med vanvettet, är han en omstörtare som talar med blixtens stämma, han förebådar ”vägrans syndaflod” men också en katharsis (”som om Historien tvådde sig i mina ögon”) och en ny värld i det fördolda:

 

Jag skapar åt de havande nätterna
ett fosterland av rötternas aska

 

 

 

Men även om Mihyar ”återger livet dess oskuld”, även om han träder in i ”skapelsens liturgi” och ”förser stenarna med barnens läppar”, är han medveten om det ständigt hotande syndafallet, om tyranniets återkomst med dess stelnade sanningar och förvända livsformer. Därför håller han sin törst osläcklig, därför blir han en Odysseus som fortsätter sina irrfärder i det inre efter återkomsten till Ithaka, därför önskar han möta Fenix i elden, ja i själva askan. Ovissheten, Mihyars ”hemland”, är också de obegränsade möjligheternas rike, fröet i livets innersta.

 

Sånger av Mihyar från Damaskus är en både vidsträckt irrande och envist borrande bok. Adonis lyriska ordförråd ter sig nu gränslöst, bortom alla estetiska skrankor, samtidigt som han ständigt återkommer till sina nyckelord — vägran, sår, irrande, eld… — och skänker dem en allt mångtydigare laddning. Han tänjer sina uttrycksmedel till det yttersta, skapar oavbrutet bilder som spränger vaneseendet. Det är en säregen poesi som frammanar visioner vid blindhetens gräns, som triumferar i sin självupphävelse, som oavlåtligt förbrinner i paradoxer.

 

Än mer sammansatt är den lyriska vävnaden i Adonis andra stora verk från detta decennium: Metamorfoser och utvandringar i dagens och nattens regioner (1965). Av de fyra diktsviterna i denna samling är väl ”Älskarens metamorfoser” förhållandevis mest lättillgänglig. Man tycker sig höra — modernistiskt transponerade — ekon från både Höga Visan och den förislamiska beduinpoesin i dessa på en gång upphöjda och sinnliga kärleksdikter. Adonis lovprisar den älskade, bakom vars skiftande gestalt man skönjer hustrun Khalida, och hennes strömmande hängivenhet: ”du öppnar dig för mig som källan”. I den jordiska älskogsakten övervinns murar och mörker — ”de instängda horisonterna andas”, ”alla lemmar har blivit fönster” — och ett genomlyst ögonblick skymtar världens förlorade enhet.

 

 

 

Adonis med hustrun och litteraturkritikern Khalida Said i Beirut 1956.

 

 

Även Jaktfalken har en synbar historisk bakgrund, nämligen historien om Abdul Rahman ad-Dakhil, som återupprättade umayyadväldet i Andalusien på 700-talet. Ändå är denna svit — liksom i än högre grad Alkemins blomma och Dagens och nattens regioner — väsentligen ogripbar. Tillsammans skildrar de ett magiskt universum, en värld i oavbruten förvandling och utan synliga gränser, där dröm och vaka, inre och yttre, liv och död glider över i varandra.

 

Enligt den insiktsfulla Sigrid Kahle förenar Metamorfoser… Herakleitos flytande-brinnande världsbild med alawiternas själavandringslära och alkemins symbolspråk. Detta hermetiska verk är utan tvivel en märklig läsupplevelse, som för den oinvigde ändå förblir gäckande mitt i sin orientaliska lyster, ett slags språkets svävande trädgårdar, bildernas fata morgana:

 

Jag måste resa i askans paradis
mellan hemliga träd.
I askan finns legenderna, diamanten 
och det gyllene skinnet.

Jag måste resa i hungern, i rosorna, mot skörden.
Jag måste resa, jag måste vila
under de faderlösa läpparnas valv.

I de faderlösa läpparnas sårade skugga 
växer alkemins uråldriga blomma.

 

I detta gnistrande mytdunkel — som skapat för arabisk skönskrift — är det svårare att urskilja den samhällskritiska dimensionen. Men den finns likväl kvar hos Adonis, tydligare i de dikter som tillkom omkring 1970.

 

Nästan fyrtio år efter det att Lorca hade skrivit sin berömda En poet i New York författade Adonis under en Amerikaresa — i samband med att han tilldelades International Poetry Forum pris i Pittsburgh — ett lyriskt motstycke: ”En grav för New York”. Det är ett långt prosapoem skrivet efter rastlösa vandringar längs New Yorks gator, en dikt med uppbruten form där apokalyptiska syner växlar med collageartade inslag, där Whitman förekommer vid sidan av Marx och an-Niffari. Liksom sin spanske föregångare ser den arabiske poeten i penningens metropol en dödscivilisation, en producent av katastrofer, ”en slavmarknad för alla raser”, men han betraktar den i högre grad med Tredje världens ögon:

 

”Du strider i Palestina, i Hanoi, i både norr och söder, i Österlandet och Västerlandet, mot folk som inte har någon annan historia än elden. Och jag säger: alltsedan Johannes Döparens dagar bär var och en av oss sitt avhuggna huvud på ett fat och inväntar sin andra födelse.”

 

Trots att Adonis är medveten om de svartas nedärvda agg mot araberna för att dessa medverkat till deras forna olycksöde, känner han mest frändskap med dem. Liksom hos Lorca pulserar livskänslan och det orimliga hoppet starkast i Harlems mörka gryning:

 

Sålunda underblåser jag min eldslåga.

Vi bor i det svarta larmet för att våra lungor skall 
fyllas av historiens vind. Vi stiger upp i de svarta 
ögonen, som är barrikaderade likt kyrkogårdar, 
för att besegra solförmörkelsen. Vi färdas 
i det svarta huvudet för att ledsaga framtidens sol.

 

Adonis har ingen riktig hemhörighet vare sig i öst eller väst. Men han har inte undgått att präglas av den tragiska utvecklingen i Libanon – han är medborgare där sedan länge – och av det motsägelsefulla skeendet i arabvärlden överhuvud, som ju inte precis har gynnat några revolutionära drömmar ”.  Den västerländska tanken hänger sig åt teknikens djävul och den orientaliska tanken åt despotismens djävul”, kan han spetsa till sin dubbla kritik, vilket har gjort honom till en kontroversiell person på många håll i Mellanöstern.

 
 

Diktare i politiskt utsatta situationer väljer ju inte sällan att maskera sin kritik i historiska och mytiska bilder. Det har också varit Adonis metod. Efter arabernas förödmjukande nederlag mot Israel i sexdagarskriget 1967 skrev han ett par långa dikter, som är en förtäckt uppgörelse med deras ödesdigra mentalitet. Titeln på den ena, ”Prolog till de sekteristiska furstarnas historia”, syftar på de inbördes stridande lokala kungarna i 900-talets Spanien, men anspelar också på splittringen i dagens arabvärld.

 

Samma tvära scenväxlingar i tid och rum, samma dubbelexponeringar av myt och dagsaktualitet förekommer i ”Detta är mitt namn”, där diktaren än skådar ”Gud som en tiggare på Alis jord” och än rapporterar om hur ”en armé av förintade ansikten korsar historien”. Det är en bitter sorgesång, en ”liksvepning”, men också en dikt om ett askfärgat trots, ett pyrande uppror. Formen är våldsamt sönderbruten, tempot ett slags flämtande stackato och de inflammerade synerna jagar varandra över sidorna ända till slutet:

 

Jag såg historien i en svart fana gå som en skog 
Jag lät bli att nedteckna
Lever i längtan i elden i upproret i mitt lands magiska och skapande gift
Mitt hemland detta skimmer denna blixt 
i den återstående tidens mörker

 

På senare år har Adonis vidareutvecklat denna stora, ”mångdimensionella” eller ”totala” diktform (för att använda kritikern Kamal Abu Díbs termer), t ex i den omfångsrika samlingen Singularis i pluralform (1975) och i diktsviten Vaggan (1983), av vilka jag bara känner några brottstycken. Men dessemellan har Adonis återgått till ett mer begränsat format, t ex i Öknen (1985), en svit korta, sordinerade dikter som skrevs under Beiruts belägring sommaren 1982.

 

Ännu en samling med en förbryllande torr och abstrakt titel, Analogier och premisser (1980), rymmer bl. a. centrallyriska meditationer över språkets och poesins väsen, men också en rad subtila miniatyrporträtt av arabiska och västerländska diktare.

 

Rainer Maria Rilke

Sedan rosen har överlämnat sig åt solen
och vissnat, ärver vinden ett gyllene stoft.
Jorden säger om sina ruiner: se min sång
som har återvänt till mig.

 

Adonis torde vara den mest inflytelserika poeten i arabvärlden efter 1950; någon har till och med myntat uttrycket ”adonism” för fenomenet. I grund och botten är hans poesi dock oförliknelig. Själv håller han också en markerad distans till sina efterföljare, ungefär som en sufisk pol, en invigd mästare, med kärv pedagogik överger sina lärjungar vid mystikens ekvator.

 

Men även om många beundrande röster anser honom vara den arabiska poesins nydanare framför andra, saknas det inte kritiska stämmor. Medan europeiska läsare ibland finner honom vara alltför orientaliskt bortvänd, menar vissa arabiska bedömare att han har blivit alltför västerländsk, drivit sin modernistiska omvälvning in i kaos och obegriplighet. Och steget är förvisso långt från den regelstränga qasidan till Adonis konvulsiviska prosadikter. Men i sina Collège de France-föreläsningar (En introduktion till arabisk poetik, Alhambra, 2:a uppl. 2010) hävdar han likväl att det tvärs över tidsklyftan råder en djup frändskap mellan många av de gamla arabiska diktarna och Europas poetiska nydanare, mellan en Abu Nuwas och en Baudelaire, mellan sufier och surrealister.

 

 
 
 
Första sidan på första kapitlet ur Ibn Arabis storverk: al-Futuhat al-Makiyya
 
 
 

Och Adonis hänvisar till klassiska arabiska litteraturkommentarer som verkar häpnadsväckande moderna, t ex Djurdjanis ord om det metaforiska språket som ett slags magi, som förenar motsatta ytterligheter, ”liv och död, vatten och eld”. Eller Rummanis uppfattning att den skönaste texten är den mångtydiga, den öppna och outtömliga.

 

Ett sådant ideal främjas givetvis av arabiskans oerhörda ordrikedom och inbyggda mångtydighet. Men det bidrar förstås också till den allmänt omvittnade svårigheten att översätta arabisk lyrik. När Adonis dikter tolkas till västerländska språk, riskerar de att iföras en semantisk tvångströja, att betydelserna naglas fast på ett ibland missvisande sätt. Därtill krävs av översättaren – och även av läsaren – att han gör sig mödan att tränga in i en främmande föreställningsvärld, där många av hans gamla orienteringspunkter är borta.

 

Med dessa förbehåll kan man bara uppmana dem som söker de poetiska äventyrens horisonter att läsa Adonis dikter på tillgängliga språk. Till slut måste man ändå förlita sig på sin intuition, på den visshet som Adonis har uttryckt i en suggestiv rad:

I mina vingar bor en vägvisare.

 

Ingemar Leckius

 
 
Sånger av Mihyar från Damaskus
Dikter av Adonis
 
Översättning Hesham Bahari, Ingemar & Michaela Leckius
Förord av Ingemar Leckius
Inbunden 202 sidor
 
 
 
Adonis på svenska
 
 
 
 
 
 
Sånger av Mihyar från Damaskus, lyrik
Detta är mitt namn, Lyrik (inkl. CD), lyrik
Boken - Platsens gårdag nu, Del I, lyrik
Boken - Platsens gårdag nu, Del II, lyrik
 
Introduktion till arabisk poetik - föreläsningar vid College de France
Bönen och svärdet - essäer om arabisk kultur
 
Samtal med min far, Adonis, av Ninar Esber
 
 

BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 

Hindren

 

Morgonen åter och åter läst
och under huden ständigt dessa grottor
dessa hinder, dessa spillror
Ständigt dessa ensliga trakter
och ständigt dessa gravar under ögonfransen
dessa kringspridda lemmar, dina sångers offer
I ditt ansikte återstår varken jord
dans eller födelse
Ständigt detta missfall i dina ådror
I skalet har du en stjärna
i klipporna en arvedel
i klarheten ett land
o tomhetens furste
språk där vindar och avstånd töms

 
 
 
 
 
En bön
 

min bön har varit att du skulle stanna i askan
att du inte skulle återse dagen
att du inte skulle vakna på nytt
vi har ännu inte lärt känna din natt
vi har aldrig seglat med mörkret
O Fenix, jag har bett att magin skulle dröja
och att vårt möte skulle ske 
i elden, i askan
jag har bett att vanvettet skulle vägleda oss 


 
 
 
 
 
 
 
 

"Termiter" och "Rivningsraseri" två dikter om nine eleven av Ola Friholt

TERMITER

 

 I Chotanagpurs berg och skogar

växer röda jordens stackar

termiters byggen

 – tvillingtornen, trillingtornen,

femlingstornen.

Tjocka träd förgås av deras syror.

Termiter har oändligt tålamod.

Idag finns också västliga termiter,

föreningar av aluminium och järn.

Med fosfor tillsatt kallas de termater.

Med förstavelsen nano-

blir de ödesdigra.

Termiterna i Chotanagpur

fräter hål i dörrar av trä.

De västliga kan smälta järnvägsräls

på en sekund

i flera tusen graders hetta.

Och de kan bakas, sprayas, penslas

på pelare av kraftigt stål

mitt ibland aningslösa

torninvånare

och antändas med värme.

Som när ett flygplan störtar in i tornen

och bränslet exploderar

och kedjereaktionen startar

igenom hundratio våningsplan

och ner i källardjupen.

Där skimrar bäckarna av stål

glänsande i hettan

från termiters självantändning.

I månader kan synen njutas

av den som tänker

och som frågar

efter nine eleven.

 

Vem ägde lösenorden?

Vem hade nycklarna till tornen?

Vem kunde stänga larmet?

Vem hade organisationen?

Vem hejdade bevakningsplanen?

 

 

RIVNINGSRASERI – ETT TIOÅRSJUBILEUM

 

När tornen på Manhattan föll ihop

som flis i väl planerad ordning

blev presidenten inte alls förvånad.

Ja, varför skulle han bli överraskad?

Allt skedde ju i enlighet med planen.

I veckor efteråt var källardjupen

infernon utav brand och smält metall.

De supersprängämnen som sprutats in

och penslats på metallen gav en känsla

av science fiction – rymdimperiet.

Där startade fas två av rymdprojektet:

beröva folken deras rättigheter,

som vunnits under hundra år av kamp,

med strejker, marscher, arresteringar,

förhandlingar och dödligt övervåld

– en bräcklig demokratisk säkerhet

och trygghet för den närmsta morgondagen.

Frihet fanns att samlas fritt till möten,

att resa fritt till alla Jordens länder.

Allt byttes ut mot ändlösa kontroller

och risken att bli efterlyst och jagad

och fängslad utan redovisad grund

och transporterad till en hemlig ort

som blindbock, paketerad, anonym.

Plågad under månader och år

av vakter som med inlärd metodik

den ena stunden bjöd på friska äpplen

och nästa stund strängt återkrävde stjälken,

som äpplet vuxit på, och föregav

att äpplet getts men inte själva pinnen.

Att undanhålla pinnen blev bestraffat

med nya plågor och förbud att sova alls,

och låtsad dränkning till total panik.

Med tiden bröts man ner till ett gelé

beredd att underteckna erkänt brott,

och sedan av en militärdomstol

bli dömd till frihetsstraff i tjogtals år.

 

 

skrämdes världens folk till nyväckt lydnad

till överhet som godtyckligt beskyllde

islamiska grupperingar för terrorn,

som sades endast vara svaret på

den terror islamister genomfört.

En kedjereaktion gick genom världen,

och som i tvillingtornens källare

en ständig eld och hetta smälte järnet

förbrändes sekels kamp för rättigheter,

demokrati och frihet månadsvis

tills döda spillror återstod – och tystnad.

 

Den rivningsexpertis som känt igen

det söndersmulade och raka fallet

som typexempel på planerad rivning

blev underkänd i den politiskt styrda

rapport som ansåg att det oerhörda

var följden utav bränder, som mot allt

förnuft fick järn att smälta genom hundra

våningsplan helt ner i källardjupen.

Men snart en härskara av ingenjörer,

en mängd av vetenskapssamfundets toppar,

institutioner, metallurger, professorer

steg fram med sina mätningar och fakta.

Men makten föredrog och föredrar

att hålla fast vid det som ej är hållbart.

Den påstått fria pressen tiger alltjämt.

 

 

Den sluge presidentens tid gick ut

med oavslutat massmord i Irak,

Afghanistan och norra Pakistan.

Och världen lyder än hans hårda lagar.

Den skada han har gjort är ojämförlig.

Den väckte medeltida skräckvisioner

till daglig verklighet för Jordens folk.

Hans gravsten bör en gång få inskriptionen:

”Han levde i en lögn som dödade miljoner.”

 

Ola Friholt 

ur samlingen "I det som synes ske - Om demokratiernas arv i det tjugoförsta seklet" (Irene Publishing, 2012)

 

Ola Friholt, född 1937 och uppvuxen i fiskeläget Stocken på Orust. Efter studier och några år som språklärare arbetade han som volontär i ett slumområde i Madras/Chennai och i en by i Indien och en tid i en by i Bangladesh. Hemma har han resten av livet frilansat som aktivist, skribent och föreläsare om fred, konflikter och solidaritet, mestadels tillsammans med sin fru Erni. Åter på sin födelseort är han fortsatt aktiv i Fredsrörelsen på Orust och i solidaritetsarbetet i Indien med Jagriti Viharas Vänner.


Arabvärldens Sokrates inför rätta

ARABVÄRLDENS SOKRATES INFÖR RÄTTA
 
 
 
 
Sayyid al-Qimni i Bryssel 2016
 

 

 

”Jag tror inte…” (Ana káfir). Orden sades nyligen av Sayyid al-Qimni under en konferens i Bryssel anordnad av unga arabiska sekulära föreningar. Sayyid al-Qimni är Egyptens och arabvärldens största levande religionshistoriker med ett dussin storverk när det gäller att ifrågasätta den religiösa historieskrivning som araber och muslimer har fått leva med i över tusen år. Han gjorde det som ingen arabisk intellektuell före honom har vågat göra offentligt.  

 

Han förkunnade högt inför kamera och publik: ”Jag tror inte på allt som står i boken”, ”Jag tror inte att mannen får ha fyra hustrur förutom inköpta slavinnor och kvinnor tagna som krigsbyten”, ”Jag tror inte att mannen får äga och aga sina kvinnor”, ”Jag tror inte att mannen ska få ärva dubbelt så mycket som kvinnan”, ”Jag tror inte på djinnerna”, ”Ana káfir”, ”Jag är icke-troende”.

 

Al-Qimni gick ännu längre i sin kritik: ”Jag har inga problem med den muslim som vill tro på de meckanska surorna [där barmhärtighet, jämlikhet och samförstånd predikas] och överse de medinska surorna [där krigsbyte, slaveri, kvinnostatus och bestraffning m.m. detaljeras]. Men den som hävdar att 600-talets islam passar för alla tider och vill att alla ska leva därefter är en terrorist.”

 

Sayyid al-Qimni har haft problem med islamisterna alltsedan han började publicera sig, dvs. de sista 40 åren. Hans historiska analyser av religionernas och särskilt islams uppkomst och utveckling ses inte med blida ögon av lärda vid al-Azhar i Kairo eller av salafistiska shejker som finansieras av saudierna och som ersatt det upplösta muslimska brödraskapet som religionens väktare i Egypten.   

 

Men nu efter att ha uttalat de två förbjudna orden haglar fatworna från religiöst håll som kräver att al-Qimni ska avrättas, och det offentligt inför folkets åsyn. Andra vill även avrätta Nawal al-Saadawi, Egyptens mest kända feminist och flitigt översatt till många språk, också hon på offentlig plats. Förslagen är många. Stening på öppet torg, eller först avhuggning av händer och fötter och sedan korsfästning, eller...

 

Sayyid al-Qimni förvånas över sina västerländska åhörares reaktion när de hör honom kritisera islam. I sin nyligen utgivna bok ”Våld och islam” ger Adonis också röst åt denna kritik och säger: ”Orientalisterna var visst duktiga inom sina områden, men de vet inte vad islam handlar om.” Han tillägger: ”Koranen är en oerhört våldsam text. Jag har räknat till 80 verser som handlar om helvetet. … Kufr (vantro) och dess varianter förekommer i 518 verser, tortyr i mer än 370 verser. Av 3000 verser handlar 518 om bestraffning.”

 

President Sisis republik har visat sig bli en mardröm för Egyptens frisinnade intelligentsia, ännu värre än den mardröm som de upplevde under hans föregångare, islamisten Mursi, eller dennes föregångare, amerikanernas vän Mubarak. Författare och journalister får nu sitta i fängelse eller fly landet om de kan, anklagade för blasfemi och ”förakt mot religionerna”. (Med ”religionerna” här menas bara de tre abrahamitiska och framförallt islam. Övriga religioner kan man tydligen förakta hur mycket man vill!)

 

Islam al-Beheiry, ung teolog, författare och programledare på teve sitter av en treårig fängelsedom för att ha ifrågasatt hadith-källorna. Fatma Naout har fått fly till Kanada för att slippa sitta av tre år för att ha skrivit två ord på sin FB-sida: ”Glad slakt”, med hänvisning till det sättet djuren behandlas på varje Eid-högtid i Egypten. Ahmad Nagui, en ung författare, fick han också två års fängelse p.g.a. erotiska passager i hans senaste roman. Listan är lång, och dessa är bara toppen på isberget.

 

Muslimska brödraskapet kanske har fallit i Egypten men det saudiska salafistiska partiet har istället fått ta över dess plats som osynliga medregenter i Sisis republik. De har fått fria händer att jaga och bestraffa alla som propagerar för ett sekulärt samhälle eller kritiserar den polisiära regimens grymheter och brutalitet.

 

Revolutionens barn från 2011 sitter nu klämda mellan en polisiär och en religiös fascism, och lever under villkor som ingen trodde var möjliga ens under Mubaraks värsta år. Den egyptiska staten är ett fiasko inom allt den åtar sig (vatten, el, avlopp, vård, utbildning etc.) utom när det gäller att fullt utnyttja sin polisstyrka. Nyligen skänkte Sisi ett par öar i Röda havet till saudierna utan att rådfråga med folket eller parlamentet eller ens ministrarna. Han berättade det under ett tal helt oförhappandes.

 

Sedan blev det förbjudet att hävda att öarna är och alltid varit egyptiska, att egyptiska soldater har dött i krig efter krig för att försvara dem. Folket demonstrerade. Många arresterades och anklagades för terrorism. Jurister processade mot regeringens beslut och Högsta domstolen fällde sin dom: ”Öarna är egyptiska och överlämnandet till Saudiarabien är olagligt enligt konstitutionen”. Domen överklagas nu av Sisi och hans regering, hur det nu ska gå till! Enligt samtliga medier lär bara 20 procent av folket stödja presidentens frikostighet gentemot den rika grannen. Det saudiska partiet härskar allena i Egypten idag, medan landets kroniska problem blir allt akutare. 

 

Det är mot denna bakgrund som Sayyid al-Qimni uttalade de två kätterska orden som ingen före honom vågat säga öppet. Dagen uttalandet fälldes är ett datum att minnas i arabernas historia. Ty al-Qimni har inte valt att stanna kvar i Bryssel och njuta av belgarnas gästfrihet. Han återvände hem till Egypten och kräver nu en offentlig rättegång där han kan försvara sina idéer inför hela världen. Sayyid al-Qimnis skrifter är hans bästa försvarstal. Kommer han nu att möta samma öde som Sokrates? Han vet att hans blod har gjorts lovligt och att det finns tusentals, annars fullt ”hederliga” människor, som är beredda att döda honom ”för Guds skull” som det heter.

 

Al-Qimni valde att återvända hem, för han vill dö i Egypten. Han vill visa att ingenting har gjorts någonsin i Egypten eller i arabvärlden de sista 60 åren för att stävja denna farsot, denna mörka syn på tillvaron som saknar kärlek och glädje och som föraktar allt och alla som inte underkastar sig. Hans kärlek till Egypten och dess förtryckta folk lyser genom allt han skriver. ”Jag vill dö för att de förtryckta egyptierna, majoriteten liksom minoriteterna, ska få leva i frihet. Min kamp gäller inte bara Egypten utan hela mänskligheten. Kopterna är mina vänner, kurderna är mina vänner och Amazigh är mina vänner. Deras kamp är min kamp.”

 

Al-Qimni är en man som har vägt vartenda ord han använt under hela sitt långa forskarliv. I Bryssel tackade han livet att det lät honom se den nya generationen resa sig och visa att den inte tänker underkasta sig mörkret. ”Jag åker hem för att försvara mina idéer en sista gång och jag räknar med att ni inte sviker dem sen”, sa den åldrande forskaren till sina unga beundrare. ”Och jag säger det här, från Bryssel, innan jag tar flyget till Kairo, högt och tydligt: Ana káfir.”

 

 

STÖD ALHAMBRA

KÖP EN BOK från www.alhambra.se
eller LÄMNA ETT BIDRAG till BG 5427-8866.

TACK!


Fred, ett tabuord för krigsindustrin

Fred, ett tabuord för krigsindustrin
 
 

Det pågående kriget mot ”terror”, dvs. mot ”islam”, är ett krig som enligt hökarna skulle vara i 100 år… eller ännu längre, för terror är ju ingenting man kan utrota med krig. Terror bekämpas med skolor, sjukhus, vägar och rättvisa, med upplysning och jämlikhet inte med mer terror.

 
 
 
 

Den extrema islamismens starka framväxt på sistone hänger ihop med hur arvet efter 11:e september 2001 förvaltades för att gynna våldspiralens fortplantning och stärka extremism på alla fronter. Men polariseringen har inte enbart skapat en omedgörlig politisk islam uppmuntrad och finansierad av det militärindustriella komplexet i väst via dess saudiska ”allierade”. Den har faktiskt också lett till att, för första gången på länge, islam utsätts för en seriös granskning av muslimerna själva.

 

Graden av ifrågasättande varierar mellan totalt förnekande av religion till krav på reformer. Särskilt de under medeltiden heligförklarade exegetiska (dogmförklarande) texternas mytiska dimensioner har avslöjats bit för bit (och med fara för livet) av en rad muslimska experter i många böcker de sista 20 åren. Avhoppen eller krav på att religion ska skiljas från stat ökar markant från dag till dag, medan den oheliga alliansen mellan Skrift och Makt blir alltmer uppenbar.

 

Religionskritik sprider sig alltså öppet för första gången i den muslimska världen. Ifrågasättandet av abrahamitiska religioner och monoteism är fortfarande olagligt, men det hindrar inte muslimska män och kvinnor från att affischera sin misstro eller ställa besvärande frågor på korta och långa videoklipp på Youtube med höga besökarsiffror; eller författare och förlag från att ge ut kontroversiella böcker som ofta leder till fängelsedomar eller fatwor från religiöst håll. Med de sociala mediernas spridning lär det inte dröja länge innan ribban har sänkts ytterligare för vad man får och inte får diskutera. Till dess mer turbulens att vänta i luften.

 

”Konstruktiv kritik” vs ”islamofobi”

 

Idag ligger muslimerna långt efter alla andra vad gäller överlevnadsmöjligheterna som civilisation betraktad. Dock lär Västerlandets överlevnad inte bli så godartad heller utan sker under ett pågående avhändande av friheter och rättigheter.

 

Det vi bevittnar idag är således långt ifrån ett ”islamiskt uppvaknande” eller en normal utveckling av den ”västerländska demokratin” utan en egendomlig global regression, en vägran från både muslimers och västerlänningars sida att befatta sig med Historien.

 

Denna rätt att utsätta religiösa trossatser/officiella versioner för det jag vill beskriva som ”konstruktiv kritik” skall inte blandas samman med ”islamofobi”, ”antisemitism” eller det gamla grollet mot Europas koloniala förflutna. Faktum är att den som bryr sig om människor måste få ställa frågor om de former deras tro artikuleras på, dvs. dess förmåga eller oförmåga att bli verkligen en individuell tro, bortom det kollektiva tvånget och utan rädsla för andras trossatser eller påtvingade officiella versioner.

 

Nu gäller den här kritiken alla. Den som klamrar sig fast vid en nedärvd trossats, vare sig den är av religiös eller ideologisk natur, kan bara känna rädsla och obehag inför den Andre. Han eller hon måste ständigt bevisa giltigheten i sin tro och det förkastliga i andras, vilket obönhörligen leder till konflikt.

 

Denna rädsla för det Annorlunda gäller alla kulturer utan undantag. Men de allra flesta anhängarna till de olika trossatser som finns idag i länder där rationalism praktiserats en gång i tiden (dvs. i i-länderna) har lyckats anpassa sig till ett samhälle där tro är åtminstone ytligt sett en individuell fråga som kollektivet inte ska lägga sig i.

 

Så är allmänt talat inte fallet i den muslimska världen. Vägen från religiös neuros till masshysteri är kort och farlig, och kan utnyttjas konspiratoriskt av krafter som vet att profitera på de situationer där konflikt råder. Men, har verkligen rationalismen räddat oss undan kollektivets tyranni, vi som bor och verkar i den utvecklade världen?

 

Matas inte vi också med myter, sagor och lögner beträffande vår förmenta ”frihet” och andras påstådda ”religiösa våldsamhet” när den verkliga boven bakom de fortsatta krigen förblir den blomstrande vapenindustrin och en girighet utan gränser bland dess hejdukar?

 

För varje människa som lemlästas eller dör i krig ökar vår välfärd med några kronor. Det blir en hel del kronor efter varje krig! Problemet är måhända den törnrosasömn som ”demokratiska”, sekulariserade, "framstegs"-inriktade, individuellt bedjande eller alls icke bedjande människor försatts i och som hindrar dem från att se eller ens föreställa sig de orättvisor och grymheter som begås i deras namn.

 

Fred, ett tabuord för krigsindustrin

 

Det pågående kriget mot ”terror”, dvs. mot ”islam”, är ett krig som enligt hökarna skulle vara i 100 år… eller ännu längre, för terror är ju ingenting man kan utrota med krig. Terror bekämpas med skolor, sjukhus, vägar och rättvisa, med upplysning och jämlikhet inte med mer terror.

 

Men denna fredliga form av terrorbekämpning passar inte de nya världsherrarna. Fred är ett tabuord för krigsindustrin, och Sverige, världens största vapenexportör per capita, är inget undantag trots alla bedyranden om motsatsen.

 

Arabernas och muslimernas sekularisering, som hade Nassers nationaliseringar på femtio- och sextiotalen som sin främsta förebild, var ett bakslag för de multinationella bolagen, särskilt för vapen- och oljeindustrin. Religiös fundamentalism är receptet för att få arabvärlden och därefter den muslimska världen att avvika från den sekulära kurs de började följa under Nassers tid och göra deras resurser till ett lovligt byte igen.

 

Allt vapenindustrin behövde göra var att stödja saudierna och wahhabiterna, ett stöd som har pågått och fortsätter oförtröttligt sedan 1970-talet.

 

Det kollektiva är ett tveeggat vapen. För att beskydda individen kräver det total lydnad, annars undergång. Eqbal Ahmad (1933-1999), en av 1900-talets främsta antikrigsaktivister och filosofer, sa det tydligt: 

 

”Var och en av oss har en bit av sanningen inom sig – och jag tror verkligen att nästan vem som helst som lyssnar på oss just nu har någon form av kunskap, någon sorts förståelse av världen, som skiljer sig från den som propageras av de dominerande mediala institutionerna. Du måste ingripa den stund du finner att din sanning krockar med den som trummas ut som deras. Så lär dig leta efter alternativa källor, för utan alternativa källor, utan pluralism finns ingen demokrati.”

 
 
 
 
 

Eqbal Ahmad: en sekulär sufi

 

Eqbal Ahmad var en sekulär tänkare med vänstersympatier. Han kämpade konkret för tredje världens befrielse men hyste också stor respekt för den islam han lärt känna som barn i sitt Indien, där han föddes i en liten by i Bihar-provinsen, innan landet delades och han tvingades fly med sin familj till det nybildade Pakistan. Senare blev han medlem i Algeriets Befrielsefront på 1960-talet där han lärde känna Frantz Fanon.

 

Han erbjöds en plats i den första algeriska regeringen efter självständigheten men vägrade binda sig politiskt och valde att flytta tillbaka till USA där han deltog aktivt i kampanjen mot Vietnamkriget. De sista åren innan han dog flyttade han tillbaka till Pakistan där Benazir Bhuttos regering erbjöd honom mark att bygga ett alternativt universitet på.

 

Eqbal sympatiserade med den sufiska tradition där respekt och beundran för det andliga livet förenade många hinduer och muslimer. Med enkel livsföring och utan pretentioner undervisade sufierna där genom exempel, och visade vägen genom att behandla alla lika utan diskriminering. Sufierna talade till de mest förtryckta i samhället, och erbjöd social rörlighet, liksom värdighet och jämlikhet för de fattiga.

 

Det är på Eqbal Ahmads inställning jag tänker när jag begrundar hur den sufiska traditionen skulle kunna bidra till mänsklighetens räddning. Sufism är mer spridd i den muslimska världen än vi tror, även om många av dess former förblir folkliga och t.o.m. anti-intellektuella. Men utan denna andliga ådra hade den islamiska fundamentalismen med dess tillslutna och exkluderande inställning och dess stammässiga lagar torrlagt den muslimska kulturen för länge sen.

 

Härav det stora hat som wahhabiter och deras anhängare känner för sufierna och deras helgon, vars gravar jämnas med marken överallt där wahhabismen härskar, anklagade för att ha förvrängt islams ursprungliga budskap.

 

Ekonomisk fundamentalism och det kommande paradigmskiftet

 

Det är alltså bland sufiska strömningar som vi hittar de livsbejakande värderingar som islam fört vidare. Men hur förklarar man Västerlandets fortsatta stöd till wahhabism och till den saudiska krigföringen i Jemen, Irak, Syrien och Libyen bland andra platser? I väst t.ex. låter man wahhabiter bemanna moskéerna och hjärntvätta unga muslimer i religionsfrihetens namn, eller var det för att själva besparas kostnaderna för moskébyggen och imamlöner!

 

Jag har tidigare försökt omtala det jag kallat för ekonomisk fundamentalism och som jag anser vara mycket farligare än den religiösa, eftersom den är osynlig. För bärs inte Statens existensberättigande av samma ekonomiska premisser som dikterat vår civilisations särdrag i så många tusentals år nu? Jag menar den trosuppfattning vi har att ”ekonomi” bara betyder EN sak och bara kan bedrivas på ETT sätt, genom banken och illusionen om det monetära kretsloppet som både höger och vänster tror fast på i realpolitikens namn? Liknar inte detta den abrahamitiska uppfattningen att det bara finns EN gud, att den måste adresseras som ”Han”, och att detta ”Han” måste dyrkas på bara ETT sätt?

 

Det finns en osynlig historisk och ideologisk tråd som binder samman den monoteistiska ideologin och den moderna pseudo-vetenskapliga tid vi lever i, trots att de öppet verkar motsäga varandra. I verkligheten gör de inte det. De är, eller så har de som genom ett trollspö, blivit fullt kompatibla.

 

Å andra sidan, och på tal om illusioner, frågar jag mig: kan man skriva en avhandling om Koranens antropologiska bakgrund eller om den första islamiseringsvåg som egentligen bestod av militära erövringar, (för islam som vi känner till den idag tog inte form förrän 300 år senare, dvs. på 900-talet), med alla de slutsatser sådana studier skulle leverera utan att anklagas för att vara islamofob nuförtiden?

 

Frågan är varken ironisk eller retorisk, och den utgör ingalunda ett försvar för någon form av vämjeligt populistiskt ledarskap som det många västerländska politiker ägnar sig åt idag. Nej, frågan är snarare verklighetsförankrad i ett Västerland som förträngt sina principer för att inte öppet stöta sig med sin egen historiska verklighet och sina egna lögner.

 

Ett sådant avvisande av principer har skett många gånger tidigare, mest iögonfallande den 11 september 2001, då man förbisåg den vetenskapliga metodens empiriska slutsatser för att istället anamma en lögnaktig och manipulerande, officiell och politisk version av händelserna, propagerad och försvarad av ett uppskrämt och räddhågat etablissemang som förrått alla demokratiska principer om rätten att ifrågasätta oklarheter och kraven på vetenskaplig stringens.

 

Allting hänger samman i världen. De som arbetar för ett nytt paradigmskifte och som blir alltfler med åren försöker avslöja just denna form av ekonomisk fundamentalism, även om de ofta är omedvetna om dess konturer.

 

Mänskligheten måste välja mellan en värld styrd av vapenindustrin för en elits välfärd eller en värld där orden styra, industri, vapen, elit och välfärd får helt andra betydelser som leder till andra resultat än dem vi måste leva med idag.

 

Än så länge är förändringens krafter för svaga, men vinner ständigt ny mark tack vare teknikens framsteg och budskapens snabba cirkulation. Vi kanske inte kan få slut på dödandet och orättvisan, vi kanske inte kan få bukt med detta pågående krig mot mänskligheten där olika sorters fundamentalismer, ekonomiska, ideologiska och religiösa, har trasslat in sig i varandra och gaddat sig samman mot den kämpande människan och hennes levande kultur, men vi kan alltid hävda med Eqbal Ahmad att ”var och en av oss har en bit av sanningen inom sig” och att ”utan pluralism finns ingen demokrati”.

 

Hesham Bahari

27 augusti 2016

 

 

 

 

STÖD ALHAMBRA!

KÖP EN BOK www.alhambra.se

ELLER LÄMNA ETT LITET BIDRAG (BG 5427-8866)

TACK!


Bestarnas klippa: en katedral över jägar- och samlarsamhällets tankeliv

 
Bestarnas klippa:
en katedral över jägar- och samlarsamhällets tankeliv
 
 
 
 
 
 
 
 

Utsikten från "Bestarnas klippa" i Gilf Kebir-platån, Sydvästra Egypten.
Samtliga bilder tagna av Hesham Bahari under två expeditioner till området 
organiserade av Alhambra, 2008 och 2010.

 

 

”Bestarnas klippa” (även kallad Mestikawi-Foggini grotta eller Wadi Sura II)
är en stor klippa i den egyptiska delen av libyska öknen med en enorm hällmålning,
där ca 5000 små och stora figurer har målats för mer än 7000 år sen.

 

 
 

Klippan ligger i Wadi Sura vid den sydvästra foten av Gilf Kebir-platån i det avlägsna sydvästra hörnet av Egypten nära gränsen till Libyen och Sudan. Området, övergivet i dag, är en av de torraste platserna i Sahara.

 

 

Klippmålningen upptäcktes 2002 av arkeologerna Massimo och Jacopo Foggini och översten Ahmed Mestikawi. Under 2010 har forskare vid universitetet i Köln genomfört en fördjupad studie av platsen
och kallat den Wadi Sura II för att skilja den från den ca 10 km längre österut belägna Wadi Sura I (”Simmarnas grotta”).

 

 

Hällmålningarna skapades för mer än 7000 år sedan. På den tiden var klimatet i Sahara fuktigt.
Under Holocen-perioden fanns det en sjö vid foten av klippväggen.

 

 
 

Klippmålningen är 17 m bred och nästan 7 meter hög och innehåller över 5000 välbevarade 
figurer målade med rött, gult, vitt och svart pigment. 
Den utgör det största och intressantaste fyndet hittills i Sahara.

 

 

Hundratals "händer" täcker den skyddade klippväggen

 

 

 
 
 

Ett tjugotal huvudlösa bestar förekommer i målningen. 
Medan handsymboliken återfinns i många grottmålningar över hela världen, 
är de huvudlösa djuren unika för denna plats och tyder på en tidig mytologisk berättelse,
som kanske handlar om jägar- och samlarfolkens uppfattning om födelse och död,
möjligtvis även om återuppståndelse.

 

 

Bestarna omges av mänskliga grupper. De huvudlösa djuren har ofta långa svansar, tjurliknande kroppar,
benen slutar på vissa av dem med något som påminner om ormhuvuden istället för fötter.
Det ser ut som om de spottar ut och sväljer mänskliga varelser,
vilka närmar sig dem svävande eller simmande.

 

 

Några av bestarna verkar vara insvepta i eller utsmyckade med
ett slags gyllene nät med invecklade mönster.

 

 

Klippmålningarna visar även grupper av dansande, flytande eller simmande människor.

Men viktigast är kanske att det visar hur utvecklat sinne för språk och metaforer
dessa forntidens människor redan förfogade över.

 

 

På den nedre vänstra kanten verkar två rader av dansande människor vara separerade från varandra av en spricka i stenen. De på sprickans ovansida håller händerna över huvudet, medan de nedanför sprickan verkar vara en spegling av de förra i mindre storlek.

 

 

Klippmålningarna innehåller även strutsar, gaseller, giraffer och det som ser ut som ett ungt lejon (nedan).
Symboliken av de huvudlösa bestarna har ännu inte blivit dechiffrerad.

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Se även 
 
 
DET ANDRA EGYPTEN
av Wael Abed
En rikt illustrerad bok om den egyptiska öknens okända skatter
 
 
 
 

Mejla din beställning till alhambra@alhambra.se

 

SOMMARERBJUDANDE

Halva priset t.o.m. 15 augusti 2016

 

115 kr istället för 230 kr.

 

Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240

 

Mycket har skrivits om Egypten, dess mångtusenåriga historia och myllrande folkliv längs den gröna Nildalen. Men i den här boken får vi lära känna den väldiga landyta, som täcker över 90 % av Egyptens areal, och ändå bara hyser ca 2 % av dess befolkning. Dess väldiga sandslätter med dyner i ständig, omärklig rörelse, dess klippiga bergsryggar, märkliga kalkstenslandskap och förrädiska saltträsk... alla bär de på fascinerande hemligheter om länge sedan svunna epoker, då människor befolkat denna öken, som för miljoner år sedan varit ett stort hav. 



Författaren, Wael Abed, har ägnat 20 år åt att utforska de egyptiska öknarna och oaserna. Obesvärat men inkännande berättar han öknens historia, om dess myter och legender, flora och fauna, om ökenforskningens pionjärer och de expeditioner han själv deltagit i genom åren. 



Boken har ett rikt bildmaterial med över 100 färgbilder.

 

"En hyllning i text och bild till öknen i allmänhet och det egyptiska Sahara i synnerhet.
Förläggaren Hesham Bahari står för många av bokens oförlikneliga bilder,
som de från det förhistoriska Gilf Kebir."


Sören Sommelius, HD

 

 
Foto av Raja E Bahari, 2010
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En bok som strålar kärlek: Pia Hellertz om "Tibhirines anda"

Tibhirines Anda
av Broder Jean-Pierre & Nicolas Ballet

(2012, svensk övers. 2016)

Alhambras förlag

Pia Hellertz – juni 2016
http://www.piahellertz.com/Tibhirines_Anda.pdf

 

 

Natten mellan den 26 och 27 mars 1996 fördes sju av nio klosterbröder från Tibhirineklostret i Atlasbergen i Algeriet bort och en månad senare hittades de mördade. Kvar på klostret blev två munkar, varav den ene var broder Jean-Pierre som nu är 92 år gammal.

 

Nicolas Ballet har intervjuat den gamle munken under ett trettiotal timmar och dessutom gjort omfattande research omkring klostrets historia. Dessutom har broder Jean-Pierre själv skrivit ner berättelser som är inarbetade i texten. Det är en helt fantastisk läsning. Vilka människor det finns!

 

Broder Jean-Pierres berättelse om vad som hände den där natten och grubblerierna över varför han blev besparad, är verkligen stark. ”Innebar detta att jag inte var redo att möta Herren den natten? Jag blev desto mer brydd av att Evangeliet inte säger vilken av de två personerna som är lyckligast: den som förs bort eller den som lämnas kvar?” (sid. 39).

 

 

De mördade sju munkarna. Bilden hämtad från internet.

 

Jag blir enormt tacksam mot Nicolas Ballet som valde att engagera sig och berätta och därigenom ge oss en inblick i ett liv som är så enormt främmande mot mitt. Nicolas Ballet berättar i slutet av boken att han skar ut sju små kors ur cederträ från Atlasbergen. Martyrernas gravar ligger i närheten av Tibhirines verkstad. ”På hemligt ställe gräver jag ner de sju små korsen av ett träslag som inte förgås”, berättar han (sid.164).

 

Lever bland ”fienden”

 

Tibhirineklostret låg mitt i en muslimsk omgivning, vilket var en fientlig omgivning. Men munkarnas uppgift var inte att missionera. Tvärtom! Endast genom sitt sätt att leva och handla ville de visa att det var möjligt att leva i fred. Broder Jean-Pierre beskriver den symboliska dubbelstegen.

 

Vi går upp på stegen på den ena sidan och ni går upp på stegen på den andra sidan. Vi klättrar båda mot toppen för att förena oss med Gud, och var och en gör det via sin egen tro. Ju högre vi klättrar mot Gud, desto närmare varandra kommer vi, och ju närmare vi ömsesidigt kommer varandra i vänskap, respekt och välvilja, desto närmare Gud kommer vi (s. 18).

 

Men det var sannerligen inte lätt. Det är just detta boken handlar om. Att vandra tillsammans men på olika sätt… Berättelserna om de utmaningar som mötte munkarna när klostret startade är verkligen intressanta. De arabiska grannarna hade i början enormt svårt att acceptera klostret och munkarna. ”Att lära oss leva tillsammans var vårt projekt” (sid. 78). Berättelserna om hur munkarna steg för steg vann muslimernas förtroende är rörande. Ett exempel:

 

Vi frågade dem vem som var dagens böneutropare och försökte sedan att känna igen hans röst när den återkom. Fader Célestin, som var mycket musikalisk, fick idén att komponera ett credo i samma tonläge som böneutroparen hade, att använda vid vissa av våra gudstjänster (sid. 90).

 

Martinus

 

Sen snart 40 år tillbaka har jag integrerat den danske vismannen Martinus’ världsbild i mitt liv. Utifrån sin intuitionsbegåvning har han i ett stort antal böcker beskrivit den logiska världsbilden och de andliga naturlagarna, där lagen om reinkarnation och lagen om karma (”lagen om sådd och skörd”) är ett par.

 

Vi är alla stadda i utveckling, i liv efter liv efter liv. Martinus är mig veterligt den ende som förklarat världens lidande, det s.k. teodicéproblemet. Om Gud är god och allsmäktig, varför tillåter Han krig och lidande? Jo, säger Martinus, därför att lidandet är den enda vägen för oss att utveckla vår nästakärlek, vår empati, vår tolerans och vår förståelse för andra människors och djurs lidanden. Den enda vägen…

 

 

 
 

Munkarnas livsstil

 

När jag läste om broder Jean-Pierre, hans munkbröder och även om de franciskanernunnor vi får möta i boken, så är det första gången jag får ”uppleva” hur Martinus livsregler kan realiseras i en bister verklighet. I aldrig något sammanhang bemötte dessa munkar och nunnor sina medmänniskor med annat än tolerans, förståelse, empati, nästakärlek och ständig hjälpsamhet.

 
 

Kriget var nära

 

Under år 1993 skärptes läget omkring klostret. Munkarna började diskutera om de skulle ge sig iväg eller inte. Polischefen i byn föreslog att de skulle sätta sig i säkerhet, men munkarna vägrade, av samma anledning som de tidigare vägrat ha polisbeskydd vid klostret. De menade att detta skulle ha stört deras relation till befolkningen, som de menade behövde deras närvaro. (Klostret hade en klinik dit byborna kom för gratis vård.) Om de hade accepterat myndigheternas beskydd hade de förlorat den neutralitet som de ville ha och de skulle inte längre bete sig som ”riktiga munkar”. ”Det var så vi uppfattade vårt kall”, berättar broder Jean-Pierre (sid. 94). Det går inte att låta bli att imponeras av dessa munkar när jag läser om hur de hanterade situationen under inbördeskriget i Algeriet mellan islamisterna och regeringen.

 

Film

 

Det gjordes en film om klostret och morden på munkarna, "Gudar och Människor" av den franske regissören Xavier Beauvois. Den kom att betyda mycket för klostret och för de två överlevarna. Tragedin blev känd över hela världen genom filmen. Broder Jean-Pierre berättar att han blev enormt imponerad av skådespelarnas insatser. Han skriver:

 

Jag upplevde en intensiv glädje när jag såg den. Till och med vår prior såg den ett tiotal gånger. Det är uppenbart att den Helige Ande har inverkat, för en del av skådespelarna, trots att de inte är troende, är mer övertygande än munkar. Det sätt varpå de sjunger i kapellet är perfekt och till och med bättre än vår egen sång eftersom vi ibland har en benägenhet att sjunga som krattor (sid. 41).

 

 

 

Ett kloster högt uppe i bergen i Maghreb, Algeriet, någon gång i mitten av 90-talet. Åtta franska kristna munkar lever i harmoni med sina muslimska bröder, men våld och terror tar långsamt över regionen. Trots den stadigt växande faran som omger dem blir de allt mer övertygade om att stanna, vad det än må kosta...

GUDAR OCH MÄNNISKOR är ett hyllat franskt drama regisserat av Xavier Beauvois. Filmen är baserad på en verklig händelse från ett kristet munkkloster i Algeriet 1996 då sju franska munkar kidnappades och senare dödades när förhandlingarna mellan franska staten och en terroristgrupp bröt samman. Filmen vann Cannes Grand Prix vid festivalen i Cannes 2010 och är även utnämnt till Frankrikes Oscar®bidrag i kategorin Bästa utländska film. Presentation av filmen på Discshop.se

 
 
 
 

I klostret timme för timme

 

I ett kapitel berättar författarna om livet i klostret.  Undrar varför munkarna måste stiga upp så himla tidigt på morgnarna? Klockan 20 minuter över 3 på natten ringer väckarklockan till den första bönen. Varje dag hålls sju gudstjänster i klostrets kapell. Det är regler som utfärdades av ”den helige Benedikts” på femhundratalet och brukar betecknas som ”timmarnas liturgi” (sid. 110).  Broder Jean-Pierre skriver: ”När min väckarklocka ringer klockan tjugo minuter över tre på natten måste jag erkänna att jag får anstränga mig en aning för att komma upp ur sängen eftersom det ofta händer att jag är uppe sent för att läsa eller ta hand om försenad brevskrivning” (sid. 111). Broder Jean-Pierre är ofta humoristisk och ärligt självgranskande, vilket gör boken mycket givande och lärorik.

 

Han skriver också: ”Såsom munkar måste vi hela tiden vara på vår vakt mot slapphet, det vill säga en form av depression. Varje ledsamhet kan leda oss till medelmåttighet och ett undflyende av munklivets krav. Så om vi upplever skadliga tankar jagar vi bort dem direkt. Man måste inse att vårt kall kräver att munklivet går vidare” (sid. 47).

 

Broder Jean-Pierre berättar att han ibland gjorde frukost till bröderna. Eftersom han var ensam i köket kunde han börja gnola på ”den vals som mina föräldrar tyckte om att dansa till, och sjöng den ibland med låg röst samtidigt som jag svängde om i köket” (sid. 99). Han berättar att han då kom på en idé:

 

Om terroristerna kom med sina pistoler och k-pistar och om munkarna då befann sig i kapellet, så skulle han dansa en improviserad vals för dem.  ”Jag trodde att det skulle göra dem förvånade och att det skulle visa dem att vi inte var rädda. Men någon chans att förverkliga min idé fick jag aldrig”, skriver han (sid. 99).

 

 

 

Franciskanernunnorna

 

I början på 2000-talet hade jag förmånen att få besöka ett college i norra USA , Alverno College i Milwaukee, Wisconsin. Det grundades  år 1887 av tre franciskanska ”school sisters”, som kom till Wisconsin från Europa. Syftet var att utbilda nunnor till församlingslärare. År 1948 öppnades det även för andra studenter, men fortsätter att vara ett kvinnocollege. Där mötte jag tre kvinnor som kommit att betyda mycket för mig som forskare och universitetslärare, de tre franciskanska skolsystrarna, vars mission det är att undervisa.

 

Det blev därför extra fascinerande att läsa om medförfattaren Nicolas Ballets möte med de franciskanska nunnorna, som botar sjuka berbernomader på 3 500 meters höjd i Atlasbergen i Marocco. Det är syster Marie, 84 år och syster Barbara, 56 år. De har inga nunnedok eller speciella dräkter eller kors på sig. Inget skiljer dem från den omgivande muslimska befolkningen. ”Bergen för oss närmare Gud och vi är alla på väg åt samma håll om än på skilda vägar”, säger syster Barbara (sid. 103). De efterträdde den nunna som kom dit på 70-talet och som i början levde i tält på samma sätt som nomaderna, syster Cécile Prouvosts. Syster Cécile hade författat en liten handbok om medicinalväxter. Den innehöll ”en lång förteckning av inhemska läkande växter och deras verkningar” och den utökades allteftersom hennes eget kunnande utvecklades (sid. 103).

 

Nunnorna berättar att när byn elektrifierades i början av år 2009 så började en hel del nya sjukdomsbilder framträda. ”Alla hade tagit lån för att kunna köpa parabolantenner! De började se på TV tio timmar om dygnet och kom och knackade på vår dörr för att de led av outhärdlig huvudvärk. Sedan lugnade det ner sig. De tröttnade på TV till slut” (sid. 104).

 

Nunnorna klättrade till fots i bergen, i snö och kyla, för att komma till sjuka människor. De hade en guide som också var tolk och som bar medicinerna. Han berättade beundrande för författaren om systrarna som orkade dessa svåra klättringar och deras oändliga tålamod. Och jag undrar vad det är som får människor att utsätta sig för dessa nästan omänskliga påfrestningar för att hjälpa andra människor? ”Om de inte var här, skulle livet vara svårt. De sköter allt som staten inte kan ordna. De ger sjukvård, men de hjälper också våra barn med deras skolgång och en hel del andra saker”, berättar guiden. Berberna kallar nunnorna för marabojorna, som är muslimska helgon (sid. 104).

 

 

 
 

Präst eller mjölnare?

 

Broder Jean-Pierre berättar om sin uppväxt och det som fick honom att så småningom välja munklivet. Han växte upp i en liten by, Lorraine, i Frankrike, som var ”ett koncentrat av mänskliga olikheter”. Kontakterna visade att de olika religionernas traditioner ofta överlappade varandra. Byn hade bara en protestant och ingen var muslim. Men däremot fanns det flera judiska familjer. De flesta var katoliker. Jean-Pierres bästa kompis var jude. Han berättar att han vid ett tillfälle lyckades få den judiske kompisen att stoppa in sitt huvud under en vattenkran i skolan och sen berättade för honom att han just hade blivit döpt. Kompisen blev förtvivlad och trodde på allvar att han kristnats. ”Jag ångrade mig genast och gör det fortfarande”, skriver broder Jean-Pierre (sid. 66).

 

När Jean-Pierre var ung, våren 1941, tvingades han göra Arbeitsdienst, något som alla franska unga män i regionen tvingades till under nazisterna. Han vägrade resa till Tyskland och hamnade inför domstol, men klarade sig undan. Han berättar att han, då han såg kyrkan utanför fönstret i domstolen, bestämde sig för att ”lägga mitt liv i den Heliga Jungfruns händer” (sid. 69). Och han mumlade tyst för sig själv om Hitler: ”Om jag får träffa honom ska jag slå honom på käften!”

 

Muslimer och islamism

 

Boken är ett försvar för dels religionsfriheten och dels för muslimerna och den sufiska traditionen inom islam. Författarna berättar ingående om muslimernas traditioner, sufiernas hjälpsamhet och kärleksfullhet med vilka de hade gemensamma bönestunder, deras omsorg och medkänsla. Munkarna hade en muslimsk kokerska och muslimska hjälpare i trädgården och i klostret. Munkarna anlade tillsammans med de muslimska byborna jordbrukskooperativ och de bestämde tillsammans vilka växter man skulle odla, och sen delade man på skördarna (sid. 53).

 

Buddhismen

 

Broder Jean-Pierre berättar att en av munkarna var expert på buddhismen. Han lärde dem zenbuddistisk meditation och andningsövningar. Broder Jean -Pierre berättar att han försökte ”några dagar på att sitta i lotusställning, men med föga framgång” (sid. 99).

 

En bok som strålar kärlek

 

Jag var sjuk och ville läsa något som stärkte mig. Det var rätt val av bok.

 

Pia Hellertz

 

 
 
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Eqbal Ahmad: "Revolution in the Third World" (1975)

 

Var och en av oss har en bit av sanningen inom sig – och jag tror verkligen att nästan vem som helst som lyssnar på er eller på mig just nu har någon form av kunskap, någon sorts förståelse av världen, som skiljer sig från den som propageras av de dominerande mediala institutionerna. Du måste ingripa den stund du finner att din sanning krockar med den som trummas ut som deras. Så lär dig leta efter alternativa källor, för utan alternativa källor, utan pluralism finns ingen demokrati.

 

Eqbal Ahmad 

 

 
 
 
Historiska tillbakablickar
 
 
Eqbal Ahmad (1933-1999 / läs mer nedan) såg klart vad som komma skulle,
hur de "fattigas" revolutioner skulle urarta
och de "rikas" dominans stärkas med tiden.
Men han förlorade aldrig sin tro på folkets uppvaknande.
 
 
REVOLUTION IN THE THIRD WORLD
 
Eqbal Ahmad gave this speech on November 4, 1975 at the University of Michigan during the closing session of the three-day "Bicentennial Dilemma: Who's in Control?" teach-in.

 

 

 
 
 
 
 
 

Eqbal Ahmad (1933- 11 maj 1999) var en pakistansk statsvetare, författare, journalist och antikrigsaktivist. Han var starkt kritisk till de postkoloniala makternas framfart, särskilt USA:s strategi i Mellanöstern, och till det som han uppfattade som en dubbel förbannelse, nationalismen och den religiösa fanatismen i länder som Pakistan.

 

Ahmad föddes i Irki, en liten by i Bihar-provinsen i Indien. Som ung pojke såg han sin far mördas över en markdispyt. När Indien delades 1947 flydde han tillsammans med sina äldre bröder till det som blev Pakistan. 1951 tog han examen i ekonomi från Forman Christian College i Lahore. Efter att ha tjänat en kort tid som arméofficer började han 1957 läsa vid Occidental College i Kalifornien. Från 1958 till 1960 studerade han statsvetenskap och Mellanöstern historia vid Princeton, vilket ledde fram till en doktorsexamen.

 

Från 1960 till 1963 bodde Ahmad och arbetade i Nordafrika, främst i Algeriet där han ingick i Nationella befrielsefronten och lärde känna Frantz Fanon. Han erbjöds att ingå i Algeriets första regering efter självständigheten men tackade nej för att inte förlora sitt intellektuella oberoende.

 

Tillbaka i USA undervisade han vid University of Illinois i Chicago (1964-65) och vid Cornell University i skolan för Labour Relations (1965-68). Under dessa år blev han känd som en av de tidigaste och mest högröstade opponenterna till USA:s politik i Vietnam och Kampuchea. Från 1968 till 1972 var han ansluten till Adlai Stevenson-Institutet i Chicago.

 

1971 blev Ahmad utpekad som en av Harrisburg Seven, tillsammans med den katolske prästen Philip Berrigan, dennes framtida hustru Syster Elizabeth McAlister och fyra andra katolska pacifister som anklagades för att vilja kidnappa Henry Kissinger. Efter 59 timmar av överläggningar förklarade juryn domstolsförfarandet vara ogiltigt 1972.

 

 

 
 

1982 anslöt sig Ahmad till fakulteten vid Hampshire College i Amherst, Massachusetts, en progressiv skola som var först i USA med att bojkotta Sydafrika. Där undervisade han i världspolitik och statsvetenskap. Tidigt på 1990-talet fick Ahmad en jordlott i Pakistan av Benazir Bhuttos regering för att där bygga ett oberoende alternativt universitet, som kallades Khaldunia.

 

Efter pensioneringen från Hampshire 1997 bosatte han sig permanent i Pakistan, där han fortsatte att skriva en veckokolumn för Dawn, Pakistans äldsta engelskspråkiga tidning. Efter hans död har en serie föreläsningar hållits till hans minne i Hampshire College. Bland föreläsarna: Kofi Annan, Edward Said, Noam Chomsky och Arundhati Roy. Ahmad har beundrats som ”en intellektuell som aldrig underkastat sig maktens eller auktoriteternas krav”.

 

Eqbal sympatiserade med den sufiska tradition som han minns den från sin barndom i Bihar, där respekt och beundran för det andliga livet förenade många hinduer och muslimer. Med enkel livsföring och utan pretentioner ”undervisade sufierna där genom exempel”, och ”visade vägen genom att behandla alla lika utan diskriminering”. Sufierna talade till de mest förtryckta i samhället, och erbjöd ”social rörlighet, liksom värdighet och jämlikhet för de fattiga”. Sufierna betraktade nationalismen som en anti-islamisk ideologi som ”skapar gränser där islam varit en tro utan nationella gränser". Eqbal beskrev dock sig själv som en ”hårdnackad sekulär” person och en ”internationalist” men han hyste stor respekt för sufiernas tankar och deras sätt att leva. Eqbal Ahmad skänkte vishet och integritet till de förtryckta folkens sak över hela världen. Han dog av hjärtattack den 11 maj 1999 i Islamabad i Pakistan. 

 

(Bearbetning av Wikipedias engelska artikel. Någon artikel om Eqbal Ahmad på svenska finns inte där.)

 

 

 

Eqbal Ahmad spoke at CU Boulder, Colorado on October 12, 1998
(just 7 months before his death).
He talked about who and what defines terrorism.


"Varför är boken underbar att läsa? Ett hopp om framtiden!": Ny bok från Alhambra "Tibhirines anda"

 
 
 
"Med kidnappningen ständigt närvarande berättar [broder Jean-Pierre] den fascinerande historien om sitt liv, hur han växte upp i Alsace i närvaro av en judisk minoritet, tjänstgjorde i tyska armén och hamnade i det algeriska klostret.  Bokens budskap är förståelse och tolerans mellan de monoteistiska religionerna.  ...  Boken är välskriven och berättar förtjänstfullt om ett fascinerande människoöde.
 
Mats K.G. Johansson, Bibliotekstjänst BTJ-häftet.
 
 
 
 
 
Foto av Nicolas Ballet, 2016
 

 

Carsten Palmer Schale recenserar boken i Tidningen Kulturen

 

En mycket hoppfull bok, ”Tibhirines Anda”, om en djup gemenskap mellan icke-missionerande trappistmunkar och lokalbefolkningen – och (det sufiskt inspirerade) Ribát al-Salám – i Algeriet och Marocko har publicerats på svenska. Den är ett resultat av ett intimt samarbete mellan ”den siste överlevande från Tibhirin”, fadern och brodern Jean-Pierre (Schumacher), och journalisten vid tidningen Progrès i Lyon, Nicolas Ballet.

 

Varför är boken underbar att läsa? Jo, därför att den till allra största delen handlar om en ovanlig historia om genuin medmänsklighet. Givet att trappistmunkarna går med på att inte missionera, och att man tillsammans med Sufierna avhåller sig från all form av dogmatik, utvecklas dels en mycket glädjande gemenskap i mötena inom "Ribát al-Salám – dvs. 'Fredens föreningsband'", dels – och särskilt – en kärleksfull relation mellan ("vanliga") berber/araber å ena sidan och de katolska munkarna (och nunnorna) å den andra,

 

Man försöker på intet vis "pracka på den Andre" (jfr Lévinas) sina teoretiska trossatser, utan samverkar i sann medmänsklig anda rent praktiskt. Men detta hindra inte att man också samlas under det gemensamma ljuset, som återfinns i såväl Bibeln som Koranen. Exempelvis återfinner vi ju både Maria och Jesus (Sidna Issa i Koranen, Sidi Assou på berberspråk ) i båda de heliga skrifterna, och omtanken om just den Andre. Detta leder till att man exempelvis deltar i varandras högtider (Ramadan och julen), och att man rentav utvecklar gemensamma böner och sånger.

 

 
Foto av Nicolas Ballet, 2016
 


Centralt, mycket centralt i sammanhanget, är därtill (den sufiska) tanken på "Den symboliska dubbelstegen". Broder Jean-Pierre förmedlar tanken på den "Den symboliska dubbelstegen" (i Midelt den 20 september 2011) på följande vis:

 

"Vi går upp på stegen på ena sidan och ni går upp på stegen på den andra sidan. Vi klättrar båda mot toppen för att förena oss med Gud, och var och en gör det via sin egen tro (tari´qa). Ju högre vi klättrar mot Gud, desto närmare varandra kommer vi, och ju närmare varandra vi ömsesidigt kommer varandra i vänskap, respekt och välvilja, desto närmare Gud kommer vi."

 

Carsten Palmer Schale i Tidningen Kulturen

 

Läs mer på  http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21391-litteratur-broder-jean-pierre-nicolas-ballet-tibhirines-anda

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Jaktdikt, av Muhammad Afifi Mattar

Jaktdikt

Av Muhammad ’Afifi Mattar (egyptisk poet, 1935-2010)

 
 
 

Han reste sig upp, en råhuggen klump, 
ur sin spontana förvånings täta busksnår,
ur sin lera, belägrad av instinkter.
Nattens mörker var hans moderkaka,
och mellan hans tänder fastnade en doftrest av bestens blod.
Gryningen, daggtäckta grenar i brokig skrud.
Nattens under, barfota över vågornas krön,
över grusiga trumpetsnäckor och pärlemor, och sand, utan slut.
Hans ansikte fuktades av genomsynligt mörker.

 

Ett avlägset blixtrande röjer upp genom skapelsens länder.
Hans ögon vidöppna av fruktan för djuren i blinda tunnlar.
Havet är en darrning av läppar i den stumma passionen,
medan han torkar villebrådets fett av sina läppar
och lägger sig ner för att avvakta vindens fångst: tecken, läten 
av villebråd.
Oändliga stränder av sand: trumpetsnäckor och pärlemor bortom räkning,
skelettben och murknande lädersköldar bland fallna krigarskallar.
Våg efter våg kastar havet upp sin vilda skapelse.
Från grått till purpur skälver gryningen, 
graverar in sin gång och sina breda drag med vilda havsfåglar över horisonten
för att stiga in genom ljusets gapande spelrum.

 

Ur mörkret kom stormens stämma, kosmiskt dånande, och väckte honom till
rädslans första, jungfruliga verop och se, jaktens 
passion blossar upp! Ur hans spontana förvåning växte hans intimitet
med vilda bestar och fåglar: Naken och ensam, löpningen börjar – 
i kapp med flygande svärmar, horders blinda jäkt, lejonkatters stolthet.
Hans högljudda klagan, hans lopp, lystes upp av solen.

 

Skapelsens speglar har krossats,
deras namn avslöjats, 
och deras rytmers intrasslade affärer blottade.
Han vet inte vilken sorts jakt han längtar efter – vilka snaror, vilka fällor, 
vilka villebråd:
Dessa som rör sig mellan 
himmel och jord … eller blott deras namn, 
deras behags befrielse?
Ett steg … och morgonen rör med handen vid dagg och gren,
och tar breda nakna kliv genom salt, sand och vågor.

 

Allt avfall ligger blottat på stränderna, 
och havet stiger och sjunker sedan som i all evighet.
Varelsen, berusad av växtkraftens skriande skälvningar, stirrar lamslaget:
Denna hingst av vågor, vilka snaror kan hålla honom fast,
medan han gnäggande stormar krönen?
Och denna vidd, vilket spjut förmår borra sig in till dess gåtfulla hjärta?
Och himlarna och solen, på vilken hulling, i vilket nät
kommer de att darrande blöda ner i hans händer?

 

En dialogs dimmor stiger upp, själen öppnar sig mellan meningar.
Alltet skrider glider från förnimmelsens nu
till minnets och drömmens avlägsnaste region...

 

1

 

Vindar har blåst förbi, stater och kolonnader byggdes för att rasa,
medan städerna fjättras i sina formers rustningar 
bland jäsande ruiner…

 

Berusad på ruiner och minnen är du, o poet,
och du står ensam, medan vindarna klyver havets skalle 
över sanden och tidsåldrarnas otydliga muttranden sprids
genom havssnäckornas meningslösa viskningar,
drar åt snarorna runt metaforerna i din ståtande klassiska pompa.

 

Ditt poem lägger du ut som en fälla, kanske villebrådet kommer
frivilligt till dig ut ur himlens och jordens raviner, 
mellan väntan och tystnaden. Ditt poem står i brand 
bland skeppsvrak och fyrtornens resterande spillror– 
ditt versmått en hetlevrad furie ur det lovliga blodets vansinne,
och dess former: lera ur nederlagens flygande stoft.
Så vässa spetsarna på dina vingpennor tills villebrådet visar sig, 
och håll utkik genom dina heliga luntors teleskop, underverser
tecknade av åskviggarnas rungande nedslag, ritade av elden 
till fiskar, hästskelett och bergsgetter.

 

Din ved ligger utströdd, själens träflisor offras som 
oblater och villebrådet löper fritt i poemets utsträckta vidd. 

 

2

 

Se noggrant på mitt blod, o poem, 
betrakta prakten hos det havererade rimmets nya ruiner, 
och reparera dina vitsar med mina ord. 
Vid grindarna till dina kryptiska stränder
och dina vågor som befriats från sitt ok, 
se till att förgylla ditt villebråds metriska väntan…

 

Hav, en sandig strand med travar av lik ur nationernas skörd,
havssnäckornas gyllene glans,
ådriga stenar som bevarat gräsarternas och metallens färger,
trumpetsnäckornas kalk, allt grönare med tiden, ormande sig,
med rum för övergivna ting,
med minnen, berättelser om förvirring och viskningar av alla de som varit här.

 

Inget finns för mig att jaga på denna skapelsens morgon – förutom 
det otydliga, återklingande larmet och havets pladder…
Vilka är de havssnäckor som kan infria
berättelsernas förvandling till kött och blod?

 

Vilka har anförtrotts att friköpa arvet ur tystnadens våld,
ur arvtagarnas förstenade kadaverdövhet?
Och vilka av havssnäckorna har dömts till dödskamp och tårar?
Vilka som under sina pansar gömmer den ruinerade visdomens diatriber, 
eller ett blod som spricker i passion,
eller själens skrik i upplevelsen
eller uppläsarnas och sångarnas gråt?
Och du, unga gamla poem,
din skapelsemorgon har slitits mellan flätor och knyten,
du lät den hänga som en ögla för havssnäckorna,
stränderna spred du ut som snaror,
och vävde nät med havets smärta.

 

Bland ruinerna, gömde jag mina ansiktsfällor…
O poem, både du och jag
strider mot gastar.

 

3

 

Vem av oss blir villebrådet denna middagstimme?
En sol som vässar sin spjutspets på min panna,
sanden som suger in mig med sin sirensång,
havssnäckorna inom räckhåll för fingrarna mot örat?
Jag vände på dem och lyssnade – 
deras sömmar hade förreglats
i harmoni med de gamlas
visa dom, 
med upptäcktsresandens och filosofers disputationer,
med försvinnande kungarikens jämmerlåt
och bullersamma kungariken på framväxt babblande i alla tungor,
med recitatörernas drönande som slår ner öppningssura efter öppningssura,
med erövringarnas mullrande över själens och självets geografi,
med herbalister, veterinärer och svindlare, med charlataner, 
amulettskrivare och uppfinnare av gåtor, 
med män som läser framtiden i stjärnorna, sluga spågummor och sierskor,
alkemister, bevakare av nymånens stigning, besiktare 
av himlens och jordens gränser, väktare
över kanaler och flodsårstider,
medelst fromma verser och åsiktstelning, 
med ornamenterade inledningar, marginaler
av överföringskedjor och kommentarer.

 

Men vad du är, vem du är, manglad sargad varelse,
från viskningar till ord till brutna stavelser
om falskt jubel och brutna löften…
Vem är du, o vilda varelsen? Du,
mitt villebråd
denna galna middagstimme…

 

4

 

Törstig efter blod…
gasellens hud är mitt vattenkärl och den hänger slapp 
och vattenfri runt min axel.
Brunnen har sjunkit så lågt, 
och skymningens sol hackar och förgyller sina lerskärvor
och vannar deras stoft.

 

Jag springer tills jag ser en brunn.
Över mossgrön yta lägger jag ut gasellens hud.
Jag hör benen skramla,
själen andas blåsande in i dess lemmar.
Den rätar ut sig och blir en kropp,
den rinner slinker ur mina händer 
och lämnar efter sig sin pulserande takt och sin värme.

 

I det avlägsna halvmörkret drar en stormfågel
sin siluetts eldiga konturer efter sig.
Törst, blod, och gasellen, ett flimrande sken 
längs den gräsbetäckta stigen, och sedan – 
skog och mörker.

 

O poem,
vem kan rå över detta villebråd om inte med din berusade takt,
dränkt i begynnelsernas ingivelseljus? 
Så lägg ut dina snaror, vässa pilspetsarna på dina tystnader,
kanske villebrådet vill komma till dig, frivilligt, o poem…

 

Ramlat al-Anjab – Kairo
15 April, 1992.

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

 
 
 

Muhammad Afifi Mattar (1935 – 28 June 2010), egyptisk poet, född i byn Ramlat al-Anjab i Menufiyyaprovinsen i Deltat. Han studerade filosofi vid Ain Shams-universitetet i Kairo. Under Sadats tid (1970-1981) flydde han till Irak och tillbringade flera år där på grund av sitt motstånd till Sadats regim. Under åren i Irak var han redaktör för al-Aqlám, en litterär tidskrift. ”Jaktdikten” är från 1992. Mattar belönades med ett flertal stora priser för sitt poetiska verk, bl.a. Owais-priset. Han hann publicera ett dussintal samlingar under sin livstid och dog i Kairo av levercancer 2010. Al-Shourouq förlag i Kairo gav ut en första utgåva av hans samlade verk år 2000.

 

Jakt- och jägarpoesin är en genre med gamla anor i den arabiska poesin. Under förislam ingick alltid några jaktscener (tardiyyát) i de stora odena (qasíd). Senare utvecklades jaktdikten under abbasiderna till en egen genre med stora namn som Abu Nuwas (d. 815), Ibn al-Mu’taz (d.908, poeten som blev kalif för en dag var också författare till ”Tropernas bok”, ett av de första vetenskapliga verken om poetik och litteraturkritik) och Abu Firas al-Hamdani (d. 968). Därefter hamnade genren i skymundan. Mattar anspelar på den klassicerande formen genom att kalla sin dikt för just Tardiyya, (”Jaktdikt”), men likheterna stannar där. Dikten kan läsas som en poetisk uppgörelse med ett stagnerande arv som inte förmår utvecklas längre. Det efterlängtade villebrådet är själva dikten, och den klassiska "jaktdikten" förvandlas till en jakt efter mening. Enligt kritikerna tillhör Afifi Matar de ”svåra” arabiska poeterna. Den kategori som oftast beskrivs som ”svåra” är poeter vars poesi ägnas filosofiska spörsmål och därmed når färre läsare än dem som diktar om känslor och vardagsupplevelser. 


"...ett av de märkligaste verken i modern litteratur"

 
Adonis och Hesham Bahari i Älvkarleby den 28 maj 2016.
 

DN recenserar ”BOKEN  - Platsens gårdag nu / Del II” av Adonis

 

Så berättar Adonis poesi om döda världar och levande tid i Syrien

 

I dag tar den syriskfödde poeten Adonis emot Stig Dagerman-priset på plats i Sverige. Hans senaste utgivning på svenska är ett av de märkligaste verken i modern litteratur, skriver Stefan Jonsson.

 

”Boken är ett verk i tre delar. Den första kom på svenska 2005, den andra 2014. Översättaren är Hesham Bahari, som också är Adonis svenske förläggare. Det är en av de mest värdefulla översättningsinsatserna som gjorts i Sverige. Låt oss hoppas att Bahari även mäktar del tre.”

 

”Texten är som en bergskedja, något man färdas runt eller igenom, klättrar över eller betraktar på avstånd. Det är på samma gång skapelseberättelse, episk historia, mystik, revolutionsdikt och modernistiskt montage. Med själva titeln visar Adonis – kätterskt – att han konkurrerar med Bibeln och Koranen.”

 

”Spelplatsen är det arabiska 900-talet, den islamska kulturens så kallade blomstringstid, fylld av framsteg och enastående andliga insatser, liksom av fältslag och fejder, och med ett kalifat – det abbasidiska – som från Bagdad höll undersåtar och motståndare nere med våld.”

 

Läs hela recensionen här http://www.dn.se/dnbok/sa-berattar-adonis-poesi-om-doda-varldar-och-levande-tid-i-syrien/

 

 

Arne Rut, Stig Dagermansällskapets ordförande, överlämnar årets pris till Adonis
 

 


Episteln om det ogiltiga av Ibn Arabi

IBN ARABI

"ett hav utan stränder"

 

Episteln om det ogiltiga

 

 

رسالة فيما لا يعول عليه

يتبعها

سر الافتتاح بالنكاح

 

للشيخ الاكبر محيي الدين ابن عربي

 

av ”Den störste mästaren”

Abū ʿAbd Allāh Muḥammad ibn ʿAlī ibn Muḥammad

ibnʿArabī al-Ḥātimī aṭ-Ṭāʾī

f. i Murcia, Andalusien 25 juli 1165 – d. i Damaskus, Syrien 8 november 1240 e.Kr.

558 – 638 e.H.

(Tolkning från arabiska av Hesham H Bahari, 2016)

 

 

Episteln om det ogiltiga

 

 

 

الوجدُ الحاصل عن التواجد ، لايُعَوَّلُ عليه ، والوجود الذى يكون عن مثل هذا الوجد ، لا يعول عليه .. الخاطر الثانى ، فما زاد ، لايعول عليه .. التوبة من (بعض) الذنوب ، لايعول عليها .. كل حب يكون معه طلب ، لايعول عليه ... كل شوقٍ يسكن باللقاء ، لايعول عليه .. السفر إذا لم يكن معه ظفر ، لايعول عليه .. النوم إذا لم يعط بشرى ، لايعول عليه .. المكان إذا لم يؤنث ، لايعول عليه .

 

 

Extasen som beror av förekomsten

är ogiltig

 

Ogiltigt är befinnandet som härrör

från en sådan extas

 

Den andra tanken och de som följer efter den

är ogiltiga

 

 

 

Att ångra (vissa) synder

är ogiltigt

 

 

Ogiltig är varje kärlek som innehåller krav

 

Ogiltig är varje längtan som stillas av mötet

 

 

Om resan inte följs av framgång

är den ogiltig

Och om sömnen inte skänker ett glatt budskap

är den ogiltig

 

 

Ogiltig är platsen som inte låter sig befruktas

  

 
 
 

  

Defloreringens hemlighet 
är befruktning

 

 

أنا في الوجود بابٌ

Jag är en dörr i tillvaron

 

و عليه منه قفلُ

En dörr som också är nyckel

 

فأنا بعلٌ بوجهٍ

I ett slag är jag gud

 

و بوجه أنا أهلُ

Men också människa vorden

 

 

القول ـ من القائل ـ في السامع، نكاحٌ . فعينُ المَقول، عينُ ماتكوَّن من السامع، فظهر ... ظهور المصباح، لتوجه سبب القول و التكوين ـ على التعيين ـ في المحل الظاهر، لنزول الباطن إلى الظاهر. و هذا نكاحٌ بين المعنى و الحِسِّ، و الأمر المركًّب و النَّفَسِ؛ ليُجْمَع بين الكثيف و اللطيف، و يكون به التمييز و التعريف. و إن خالف تركيبُ المعاني، تركيبَ الحروف؛ فهو كخلاف المعرفة و المعروف.

 

 

Det sagda – som kommer från den sägande

till den hörande – [är] befruktning.

Det sagda är väsentligen detsamma

som avbildas för åhöraren,

det självreflekterande, synliggjorda,

med lyktans synlighet,

som mot den synliga nedslagsplatsen

kan styra orsaken bakom det sagda,

bakom formgivningen – som en precisering,

en definition, ett tilldelande –

så att det dolda kan stiga ner till det synliga.

 

Detta är befruktning

mellan det menade och det varseblivna,

mellan den sammansatta händelsen

och andningen/själen;

så att det förtätade och tröga

kan förenas med det förtunnade och genomskinliga,

och där skall uppstå urskillningsförmåga

och självdefiniering.

Och om [ni skulle tycka att] bokstävernas

hopsättning strider mot meningarnas,

så strider tillika kännandet

mot det kända.

 

 

ثم ينزلُ الأمرُ النكاحيُّ، من مقام الإفتتاح، إلى مقام الأرواح؛ و من المنازل الرفيعة، إلى ما يظهر من نكاح الطبيعة؛ و من بيوت الأملاك، إلى نكاح الأفلاك لوجود الأملاك؛ و من حركات الأزمان، إلى نكاح الأركان؛ و من حركات الأركان، إلى ظهور المولَّدات التي آخرها جسمُ الإنسان ... ثم تظهرُ الأشخاصُ، بين مباض و مناص.

 

 

Sålunda nedstiger den befruktande befallningen

från defloreringens till själarnas boning,

 

från de upphöjda ställningarna

till det som påbjuds av naturens befruktning,

 

och från änglarnas hem

till himlakropparnas befruktning av änglarnas liv,

 

från eonernas rörelser till hörnens befruktning,

och från hörnens rörelser

till uppkomsten av de alstrade [formerna]

varav senast i raden är människans kropp…

 

 

Sedan blir personen till,

antingen testiklar eller uterus.

 

 

 
 
 

 

 

فالنكاح ثابتٌ مستقرٌ، و دائمٌ مستمرٌ ...

Ty befruktningen är beständig och jämn,

oavbruten och genomgående

 

 

 

و لولا الكَوْنُ ما انْفَطَرَتْ سَماءٌ

Vore det inte för varat

skulle himlen ej skilt sig [från ögat]

 

 

 

و لولا العَيْنُ ما دُكَّتْ جِبالُ

Vore det inte för ögat

skulle jorden ej veckat sig till berg

 

 

 

أرَى شَخْصاً لَهُ بَصرٌ وَ يَرْمي

Jag ser en person som tar sikte och kastar

 

و لا قَوْسٌ لَدَيْهِ و لا نِبالُ

Utan att äga varken båge eller pilar

 

 

 

الشوق و الاشتياق للعشاق من الباب

Dörren längtar och trängtar efter de förälskade

 

الشَّوْقُ يسْكُنُ باللقاءْ ، و الاشتياقُ يَهِيجُ بالالتِقاءْ

Längtan stillas av mötet,

och trängtan upphettas av beröring

 

 

لايعرفُ الاشتياقَ إلاَّ العشَّاقْ.

Bara de förälskade känner till trängtan

 

 

مَنْ سكنَ باللقاء، فما هو عاشقْ ... عند أربابِ الحَقائقْ.

Enligt de förverkligade [sanningarnas] mästare

har den som nöjer sig med mötet

ej förälskat sig

 

 

مَنْ قامَ بثيابه الحريقُ، كيفَ يَسْكُنْ؟

Hur kan den vars kläder fattat eld stå stilla?

 

و هلْ مِثْلُ هذا يَتَمَكَّنْ!

Kan en sådan förverkliga sig?

 

 

للنار التهابٌ و ملْكَةْ ... فلا بدَّ من الحركة

Elden är ett flammande anlag …

alltså är rörelsen ofrånkomlig

 

 

و الحركة قَلَقْ. فَمَنْ سَكَنَ ، ما عَشِقْ

Och rörelsen består av oro och förvirring.

Den som står stilla kan ej förälska sig.

 

 

كيف يصِحُّ السُّكونْ؟ و هل في العشقِ كُمُونْ ... هو كلُّه ظهورْ

Hur kan det vara rätt att stå stilla?

Finns det någon avvaktan i förälskelsen?

Den Synliga, Den Allt Blottande.

 

 

و مَقامُهُ نُشورْ

Dess boning är återuppståndelse

 

 

 
 Foto: Hesham Bahari 2008

 

 

 

فما حَبَّ مُحِبٌّ إلاَّ نَفْسَهُ ، أو ، ما عَشِقَ عاشِقٌ إلاَّ مَعْناهُ و حِسَّهُ!

Den älskande blott älskar sig själv, eller,

ingen förälskad har någonsin älskat annat än sin egen mening och sitt eget kännande!

 

لذلك العشاق يتألمون بالفِراقْ... و يطلبون لَذَّةَ التَّلاقْ ...

Därför lider de förälskade av skiljandet…

och söker efter beröringens njutning

 

فإنهم العلماء بالأمور ، و بالذي خَبَاهُ الحَقُّ خلْفَ السُّتُورْ

Det är dem som vet hur tingen förhåller sig,

de känner till det som sanningen

gömt bakom slöjorna

 

  فَفَكِّرْ ، تَعْثُرْ !

Alltså tänk, så finner du!

 

 

Tolkades från arabiska av
Hesham Bahari
10 maj 2016

 

Intresserad av Ibn Arabi?

Se

IBN ARABI: EN MINNESBOK
Red. S. Hirstenstein & M. Tiernan

 

 
 
 
Övers. av Öjevind Lång 
430 sidor / Inbunden
 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Om

Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare. För kontakt mejla till alhambra@alhambra.se

RSS 2.0