Nummuliter, "änglamynt"

Stora sandhavet, 2008

Tsai Chih Chungs unorthodox journey

"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says. "It's a perfect combination."


Cartoonist Tsai Chih-chung's unorthodox journey


By Wang Kaihao (China Daily)



Cartoonist Tsai Chih-chung's decadeslong work has been inspired by ancient Chinese philosophy and history, as his biography reveals. Wang Kaihao reports.


During a telephone interview, Tsai Chih-chung suddenly stops to ask me: "What is your date of birth?" I tell him the date and the year and without a moment's hesitation he says: "It was a Sunday."


The 68-year-old artist from Taiwan is both sharp and versatile. So it is difficult to do him justice with a brief introduction.


An author, who has published several books since May 2015, he is also an animator who has won a Golden Horse, one of the most coveted awards in Chinese cinema, for kung fu comedy Older Master Q in 1981.


A bridge champion, he even spent a decade studying theoretical physics.


But, above all, he is a cartoonist.


More than 40 million copies of his books have been sold in more than 40 countries and regions.


Speaking of his pursuits, he says: "Many people ask me: 'If you could turn back the clock, would you have done something else instead of being a cartoonist?' Well, is there anything sweeter than realizing your dream?"


For Tsai, who quit school at the age of 15 to move to Taipei, his career as a cartoonist did not follow an "orthodox" path.


In spite of starting his career with four-panel cartoons, the man from Taiwan's Changhua County, gained fame not by creating a superhero franchise but by using ancient Chinese philosophy and history.


In 1985, he began doing comic books to explain the work of Chinese philosophers, including Laozi, Liezi and Zhuangzi.


Revealing how he ventured into being a cartoonist, Tsai says: "In 1985, I had an animation company that had been in operation for seven years and I owned three properties.




Tsai Chih-chung, a well-known cartoonist from Taiwan, has published a biography titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life. The cartoon, drawn by Tsai, shows him and figures from his popular comic works.


"According to my calculations then, I would have had enough money to survive till 80 on instant noodles, as long as I did not squander my money on gambling or undertaking risky ventures. But I had to do something more meaningful with my life."


The cartoon series, which was introduced to the Chinese mainland in 1989, has since become firmly etched in the collective memory of children on both sides of the Straits.


Explaining the success of the series, Tsai says: "My roots taught me how to use Western methods to promote Chinese culture."


Tsai recently took only 11 days to write his autobiography that includes 300 cartoons.


The autobiography, titled Genius and Master: The Cartoon Guru Tsai Chih-chung's Legendary Life, was published by China CITIC Press earlier this month.


Speaking of the title, Tsai says: "Every kid is a genius, but not every mother knows it."


Revealing details of his early life, Tsai, who was born in a Roman Catholic family, says his father was a renowned calligrapher while his mother was a fan of local operas, and she often took him along to watch performances.


As for his other cultural influences, Tsai, who grew up eating American butter and milk, says he was exposed to Hollywood movies in his childhood.


A confession that Tsai makes is that he was a habitual latecomer and often missed the start of the films. "So, when I entered the theater, I would imagine the bit of movie that I had missed."


Tsai says this habit helped him to hone his imagination. He also attributed his habit of reading the Bible to helping him understand the blending imagination, myths and history in his future work.


"The church was my window to the West. But, what flows in my veins is Chinese culture," he says. "It's a perfect combination."


Tsai, who was based in Vancouver, Canada, at one point now spends a lot of time on the mainland, where he runs an animation studio in Hangzhou, the capital of East China's Zhejiang province.


Among the feature-length animation films he is working on is a biographical film on Guan Yu, a third-century general and a synonym for loyalty and valor in Chinese culture. The movie is expected to be completed by October.


Another project is Kung Fu Shaolin Temple, which is expected to be ready for release in 2017.


"Zen, kung fu and the Shaolin Temple are evergreen Chinese cultural symbols," he says.

"They will always be popular themes for viewers not only in China but overseas," he adds.




[Photo provided to China Daily]




5 Böcker av Tsai Chih Chung på svenska

kan beställas hos Din bokhandlare!


Zen talar

Laozi talar : Den vises tystnad

Zhuangzi talar: Naturens musik

Sunzi talar : Krigskonsten

Den dumma vålnaden

Danxia bränner upp Buddha: 3 sidor ur Tsai Chih Chungs tecknade serier



Gör som Danxia!


Bränn en Buddha! 

 Ur Zen talar
 Ur Zhuangzi talar : Naturens musik
Ur Sunzi talar : Krigskonsten
 Närmare 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
Zhuangzi talar : Naturens musik
Laozi talar : Den vises tystnad
Sunzi talar : Krigskonsten
Den dumma vålnaden
Zen talar


Ny Bok: "Palestinas horisont – mot en rättvis fred" av Richard Falk


Kommande bok Juli 2017


Richard Falk




mot en rättvis fred




196 sidor / Hft

Översättning av Ingvar Rydberg




Boken kan redan förbeställas hos Din bokhandlare

Utgivningsdatum 15 juli 2017



Richard Falk, född 1930, är professor emeritus i Internationell rätt vid Princeton University. Mellan 2008 och 2014 tjänade han som FN:s särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i det ockuperade Palestina. Richard Falk, en av palestinafrågans mest etablerade och auktoritativa röster, framlägger här sin hittills mest genomtänkta och samlade historiska översikt.


Efter att ha uthärdat ett halvsekel av en allt hårdare ockupation utforskar palestinierna nu olika vägar för att uppnå fred. De för en kamp för sina rättigheter i enlighet med internationell lag i sådana fora som FN och Internationella domstolen i Haag, samtidigt som de söker stöd i global solidaritet och fredlig aktivitet genom Rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS). Richard Falk har studerat Israel/Palestina-konflikten inifrån under sin långa internationella verksamhet. I ”Palestinas horisont” ser han närmare på de pågående förändringarna och ger en ingående analys av en av vår tids mest kontroversiella frågor. Han undersöker sambanden och förvecklingarna i Israels och Palestinas historia och politik, samtidigt som han går in på de komplicerade relationer konflikten har skapat i det internationella samfundet. Han avvisar bestämt idén att den palestinska kampen nu skulle vara en förlorad sak och tar upp nya möjligheter att få till stånd förändringar. Han sätter därvid in den pågående konflikten i ett större sammanhang. Han reflekterar över Edward Saids arv och framhåller hans idéer som en humanistisk modell för fred, som tar hänsyn till de väldiga svårigheterna att åstadkomma en lösning.


Richard Falk har författat ett tjugotal böcker, bl.a. “Palestine: The Legitimacy of Hope”, “Breeding Ground: Afghanistan and the Origins of Islamist Terrorism”, “Chaos and Counterrevolution” och “Religion and Human Global Governance”.


Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba


BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba


It is possible…

It is possible at least sometimes…

It is possible especially now

To ride a horse

Inside a prison cell

And run away…

It is possible for prison walls

To disappear.

For the cell to become a distant land

Without frontiers


Mahmoud Darwish







Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba

BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba


May 15, 2017, Occupied Palestine  – Today marks the 69th anniversary of the 1948 Nakba, the mass expulsion of Palestinians from our homeland. Between 1947 and 1949, Zionist paramilitaries, and subsequently Israeli forces, made 750.000 to one million indigenous Palestinians into refugees to establish a Jewish-majority state in Palestine.

The Palestinian Boycott, Divestment and Sanctions National Committee (BNC) calls on people of conscience the world over to further intensify BDS campaigns to end academic, cultural, sports, military and economic links of complicity with Israel’s regime of occupation, settler colonialism and apartheid. This is the most effective means of standing with the Palestinian people in pursuing our inherent and UN-stipulated rights, and nonviolently resisting the ongoing, intensifying Nakba.


The Israeli regime today is ruthlessly pursuing the one constant strategy of its settler-colonial project —the simultaneous pillage and colonization of as much Palestinian land as possible and the gradual ethnic cleansing of as many Palestinians as practical without evoking international sanctions.


Following in the footsteps of all previous Israeli governments, the current far-right government, the most openly racist in Israel’s history, is heeding the words of the Zionist leader Ze’ev Jabotinsky who wrote in 1923:

"Every native population in the world resists colonists as long as it has the slightest hope of being able to rid itself of the danger of being colonised. [...] Zionist colonisation must either stop, or else proceed regardless of the native population. Which means that it can proceed and develop only under the protection of a power that is independent of the native population—behind an iron wall, which the native population cannot breach."


Sixty-nine years after the systematic, premeditated uprooting and dispossession of most of the indigenous Palestinian Arabs from the land of Palestine at the hands of Zionist gangs and later the state of Israel, the Nakba is not over. Israel is intent on building its “iron wall” in Palestinian minds, not just our lands, through its sprawling illegal settlements and concrete walls in the occupied Palestinian territory, its genocidal siege of over  2 million Palestinians in Gaza, its denial of the Palestinian refugee's right to return, its racist laws and policies against Palestinians inside Israel, and its escalating, violent ethnic cleansing in Jerusalem, the Jordan Valley and the Naqab (Negev). It is sparing no brutality in its relentless, desperate attempts to sear into our consciousness the futility of resistance and the vainness of hope.


The present mass hunger strike by over one thousand Palestinian prisoners in Israeli jails and the grassroots support that it has triggered give us hope.


The growing support for BDS among international trade unions, including the most recent adoption by the Norwegian Confederation of Trade Union (LO) –  representing over 910,000 workers –  of an “international economic, cultural and academic boycott of Israel” to achieve comprehensive Palestinian rights, gives us hope.


The fact that none of the 26 Oscar nominees offered a free, $55,000-valued trip by the Israeli government accepted the propaganda gift and that six out of eleven National Football League players turned down a similar Israeli junket gives us hope.


The BDS movement has succeeded in sharply raising the price of corporate complicity in Israel’s crimes against the Palestinian people. It has compelled companies of the size of Orange and Veolia  to end their complicity and pushed global giant G4S to begin exiting the Israeli market. Churches, city councils and thousands around the world have pledged to boycott Hewlett Packard (HP) for its deep complicity in Israel’s occupation and apartheid. This gives us and many human rights campaigns around the world great hope.


The Barcelona municipality’s decision to end complicity with Israel’s occupation, coming on the heels of tens of local councils in the Spanish state declaring themselves "Israeli apartheid free zones" give us hope.


The divestment by some of the largest mainline churches in the US, including the United Methodist Church, the Presbyterian Church USA and the United Church of Christ, from Israeli banks or complicit international corporations gives us hope.


The spread of remarkably effective BDS campaigns from South Africa to South Korea, from Egypt to Chile, and from the UK to the US gives us real hope.


The growing intersectional coalitions that are emerging in many countries, organically re-connecting the struggle for Palestinian rights with the diverse international struggles for racial, economic, gender, climate and indigenous justice give us unlimited hope.


In 1968, twenty years after the Nakba but unrelated to it, Dr. Martin Luther King said, “There can be no justice without peace and there can be no peace without justice.” For seven decades, and against all odds, Palestinians have continued to assert our inalienable right to self-determination and to genuine peace, which can only stem from freedom, justice and equality.


But to reach that just peace we realize that we must nourish our hope for a dignified life with our boundless commitment to resist injustice, resist apathy and, crucially, resist their “iron walls” of despair.


In this context, the Palestinian-led, global BDS movement with its impressive growth and unquestionable impact is today an indispensable component of our popular resistance and the most promising form of international solidarity with our struggle for rights.


No iron wall of theirs can suppress or overshadow the rising sun of our emancipation.


The Palestinian BDS National Committee (BNC) is the largest coalition in Palestinian civil society. It leads and supports the global Boycott, Divestment and Sanctions movement. Visit and follow @BDSmovement





Böcker om Palestina på kan beställas i bokhandeln



Ung i Palestina: att vara tonåring under ockupation, 
av Anne Casparsson & Britta Abotsi


Vägen till Palestina, Två folk och ett stycke jord
av Evert Svensson


Geväret och olivkvisten, 
av David Hirst


Vi var en familj i Betlehem, 
av Ryan Ghadban


av Zeina Ghandour


Följande titel finns gratis som PDF på







Dimitri el-Demerdashi

 Dimitri el-Demerdashi


Дмитрий из Демердаша from Tair Polad-zade on Vimeo.


"Andra solar, andra orienter" Jacques Berque, 1910-1995, av Jean Sur

"Andra solar, andra orienter" 
Jacques Berque, 1910-1995,
av Jean Sur
 En rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, 
en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion,
som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.
Jean Sur

1968 hade Jacques Berque varit professor vid Collège de France i tolv år. Det ämne han undervisade i kallade han Det moderna islams sociala historia. Denne berömde arabist – vi undviker ordet ”orientalist” med all den tvetydighet det rymmer – för vilken trohet var en första rangens dygd, fick det året en överraskande idé: att utarbeta en moderniserad syn på den franska kulturen och offra en del av den tid han ägnade åt arabiska studier för ett sådant projekt.


Där spelade naturligtvis de aktuella händelserna en betydande roll. ”Det handlade om en omfattande plan”, skulle han senare säga, ”en kulturell revolution som skulle gå längre än en strikt ekonomisk eller samhällsekonomisk kritik.” Redan då kände han på sig att den stormiga revoltrörelsen i maj 68 saknade en organiserande idé.


Han tyckte att den kom sig mer av ”ungdomens heta, av instinkter bestämda mentalitet” än en genomtänkt kritisk analys eller ens en ”verkligt drivande känsla”. Han förutspådde att rörelsens ledare snart skulle välja samhällskarriärer ”när de väl förnekat sina ungdomliga uppror”.


Även om Berque inte helt uppgav sitt projekt, kom det inte att nämnvärt inkräkta på det arbete han ägnade araberna eller de arabiska studierna. Det var inte bara för västerlandets skull han ville förskjuta dess kulturella tyngdpunkt. Det var också för att ge de icke-västliga folken och särskilt araberna tillgång till en modernitet, som de ofrånkomligen måste anamma men som de förblivit främmande för.


Att kritisera den franska kulturen innebar en hjälp på traven för västerlandet att närma sig omvärlden. Det skulle motsvaras av steg från arabvärldens och den övriga icke-västliga världens sida, förutsatt att man önskade att detta möte skulle ske utan konflikter, agg och förvirring.


1964 skrev Jacques Berque « Dépossession du monde » (Expropriering av världen). Sex år senare kom han ut med ett av sina viktigaste verk, « L’Orient second » (Det andra orienten). Det svala mottagandet gjorde honom något besviken, även om det inte överraskade honom. Han visste att hans ståndpunkt var svår att driva. Han godtog inte det teknologiska samhället.


Men han ville inte heller avskaffa det och absolut inte skyla över sin maktlöshet med förslag om formella reformer, verbala anpassningar eller moraliska protester. Detta samhälle måste istället enligt honom överskridas i ordets hegelianska mening, d v s det måste anammas samtidigt som man argumenterade mot det.


”Vet ni i vilken mening jag är fundamentalist?” frågade han en gång leende. ”Jo, jag vill gå till botten med saker och ting.”


Han såg tydligt att västerlandets framtid varken låg i herravälde eller dess trista kusin, ånger, utan i en process som ifrågasatte den västerländska människan och det västerländska samhället i deras innersta grundvalar.


Det var vad ”L’Orient second” siktade till. ”Detta förutsätter”, skulle Jacques Berque senare med sitt sinne för understatements skriva, ”en mängd begrepp som är svåra att omsätta i praktiken och kanske rentav är för sammansatta för att klart kunna teoretiseras.”


Tiden var då, på 70-talet, inte mogen för att man skulle kunna ge uttryck för eller ens ha en klar bild av vad västerlandets kulturella omdaning borde gå ut på. Men han anade att den varken förbereddes på expertmöten eller i hemliga sammankomsters rökiga lokaler utan i själarna och hjärtana, i djupet av det förhållande alla har till sig själva, till andra och världen.



Än en gång var tiden inte inne. Västerlandet, lättjefullt i all sin febrila aktivitet, orörligt trots all vältalighet, var inte berett att säga vad det var.


Frågan man måste ställa formulerade Jacques Berque klart och tydligt 1972: ”Finns det någon fransk kultur? Om det är fallet, lever den upp till en kulturs inneboende krav och det franska samhällets behov? Om det inte är fallet – vilket jag menar – vad skall vi då göra?” Detta ”Vad skall vi göra?” ledde – som han aldrig upphörde att upprepa – ofrånkomligen till nästa fråga ”Vem skall vi vara?”


Tillsammans med några andra kände Jacques Berque redan då att ett kapitel var avslutat. Men det konstaterandet ledde aldrig till fatalism, cynism eller hopplöshet.


För honom framkallade en epoks slut ett slags absolut början född ur historiens eget djup, en tematik som gör sådana reaktioner som fatalism, cynism och hopplöshet meningslösa, åtminstone om man har modet att inte blunda för den negativitet som under rådande omständigheter de positiva löftena färgas av. Att smita undan detta dilemmas eld innebär att bidra till katastrofen, vilket humanistiskt eller humanitärt ordklyveri man än ägnar sig åt eller vilken påstådd realism man än skyltar med.



När Jacques Berque tjugo år gammal anlände till Paris från Alger, var det denna eld som brann i hans hjärta. I likhet med andras upplevelser före honom, t ex Romain Rolland och Paul Claudel, gav ensamheten i den parisiska provinsialismen ett tillfälle att återbördas till sitt inre. Vantrivseln skärpte hans individualitet och kunskapstörst. Att bli åsidosatt därför att han inte kände koderna bakom ”de invigdas konventioner och karriäristiska umgänge” tvingade honom att ”gå omkring i dykardräkt” men ledde ändå med fantasins hjälp fram till en autentisk hållning.


Han genomskådade snabbt att det inte fanns mycket seriöst bakom specialisternas orubbliga självsäkerhet, i de politiserades gester, bland monarkisterna eller den yttersta vänsterns aktivister. Han kom utifrån. På Frendas skolgård i Algeriet hade han hört tre eller fyra språk talas. Denna dagligen upplevda mångfald hade vidgat hans sinne. Den hade öppnat det härvarande för det ”där borta”. Den hade uppmuntrat till en positiv syn på olikheterna mellan folk, länder och kulturer. Den hade förmedlat den leende anspråkslösheten hos en Sindbad, denna den goda viljans förespråkare, som Frankrike, stolt över sin image, betraktade så nedlåtande.


Ett enklare förhållningssätt till kroppen och det fysiska behövde inte ”driva konflikten mellan natur och kultur till dess spets”.


Berque var mån om att ständigt påminna om att detta nordafrikanska samhälle just tagit sina första steg, och han kände det som om han tagit sina första steg med det. Frankrike var långt ifrån frånvarande. Det var inte bara hans ursprungsland. Det framstod som ett uppfordrande ideal, ett kategoriskt imperativ, nästan ett överjag.  Det var den jord man aldrig blir blaserad på, därför att man älskar den. Den kan inte reduceras till ett torrt faktum, en tvingande omständighet eller ett sätt att döma saker och ting på.


Den kan svika och sviker också. Den har rätt till respekt men också till anspråk, ibland till vrede.


Att vara fransman var för Jacques Berque ingen formalitet. Det innebar både plikten och lyckan att kunna omfatta hela världen med en vidsynt, generös och förälskad blick, en därmed alltid ny, eller för att bruka ett ord han lånat från grammatiken, inkoativ blick – och därmed ofrånkomligen stridslysten.


Han hade sett misären på alltför nära håll för att motsätta sig framsteg. Ibland kallade han sig lite ironiskt för den siste partisanen. Han längtade aldrig nostalgiskt efter svunna tider utan ville, för Frankrikes och världens bästa, se en industriell kultur och en industriell eller post-industriell civilisation värda namnet blomstra.


Det var ett mål han såg fram mot och arbetade för. Men han hade förstått och upplevt för mycket av sin epok, både i och utanför Frankrike, för att kunna blunda för verkligheten. Denna civilisation skulle nog bli verklighet en vacker dag, men idag existerade den inte.


Det man benämner europeisk civilisation, denna ”gamla soppskål som överlevt alla djuptallrikar”, som Aragon kallade den, höll ihop bara tack vare de kulturer som föregick industrisamhället. I detta försökte dessa kulturer allt efter förmåga överleva och göra sig nyttiga på något sätt. För det mesta nöjde de sig med att med trött värdighet fylla de representativa funktioner som tilldelats dem.


Det finns ett industriellt och ett postindustriellt samhälle. Men för Berque finns det varken en industriell eller postindustriell kultur (eller civilisation). Vårt samhälle har inte anpassat sig efter människans fundamentala behov. Och det torde inte komma att göra det, vare sig till följd av fåraktiga majoriteters beslut eller de moraliserande tillsägelser som de rika mekaniskt riktar till de fattiga.


Den kritik som Jacques Berque riktar mot det tekniska samhället är ytterst originell. Utan tvivel hittar man där element som också andra har dragit fram. Men Berque nöjer sig inte med att beskriva och analysera. För honom handlar det alltid om levande människor och ett levande samhälle. Det försöker han rekonstruera genom att avslöja roten till människornas olyckor, deras lemlästning och förnedring.


Han går fram genom historien med det imaginäras redskap, poesins och sympatins. När han behandlar invandrarproblematiken säger han sig föredra ordet en-migration framför immigration och emigration, en term som frammanar en rörelse mot andra i människan själv och mot henne själv i andra.


Detta var en konstant attityd och en naturlig läggning hos honom. Han trodde att man bara kunde möta andra genom detta sökande efter dem i oss och efter oss i dem. Förnuftet kan tas i anspråk för en sådan uppgift eller skulle rättare sagt ha kunnat göra det, om det inte för det stora flertalet och än mer hos eliterna hade degraderats till rationalitet. Och rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion, som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.


Det västerländska förnuftet har reducerats till en organisatorisk form, som i såväl praktiken som teorin gör sig gällande som strategi, d v s det går ut på herravälde, plundring och ständiga erövringar. Det spelar föga roll vilka ord man sätter till denna musik, hur angenäma eller medryckande de än kan tyckas. Det är alltid krigets lov de sjunger. Tekniken har överutvecklat det funktionella och operationella. Den klassificerar och analyserar, inte för att förena utan för att skilja människor och mänskliga aktiviteter åt, åtskilja redan i deras medvetande.


Den tillmäter funktionerna och rollerna, som ju bara är existensformer utan eget liv, en orimlig betydelse. Prioriteringen av det funktionella har på alla områden satt det synliga framför det osynliga, det schematiska framför det sammansatta, bokstaven framför språket, det statiska framför det rörliga och det döda framför det levande.


”Livet är inte ett knippe konsekvenser”, menade redan Léon-Paul Fargue. Genom att överbetona orsakssammanhangens betydelse har tekniken torrlagt livets och fantasins källor hos människan och i mänskliga relationer. Den har väckt misstankar hos dem mot det familjära och spontana, inte mot det förhållande att de utgör en helhet, men mot att de kan ha en ursprunglig, direkt och omedelbar tillgång till helheten.


Tekniken har ställt människan inför ett absurt val: antingen låtsas hon inte se det som inte är en del av den, det fantasifulla, lekfulla och erotiska, eller så marginaliserar hon dessa sidor och upplever dem som bihang utan mening, som arkaiska och bedrägliga appendix. Inte ens det religiösa slipper ur dess skruvstäd. För att läka de sår det lider av har det tekniska samhället uppfunnit en rad kurer: bedrägeri, illusionsmakeri och artigt framförda nedvärderingar. Jacques Berques konst bestod i att han, samtidigt som han beskrev dessa ersatzföreteelser, fick oss att inse vilket sammanhang de ingår i, ställena som döljer avigsidorna, det osagda bakom denna tekniks alltför detaljerade beskrivningar.


Naturen är inte längre den gemensamma plats där kroppar och drömmar upplever sitt organiska ursprung, anar sitt mysterium och sin ändlighet och känner en svällande livslust. Den har blivit en plats där stadsborna underhålls och roar sig, där betongens barn utforskar sin sterila narcissism i parker och trädgårdar. För att undsätta de mäktiga har man utvecklat en sorts godtycklig, artig humanism, som även de svaga känner sig nödgade att sminka sin revolt och sitt agg med.


Tekniken har i sin propaganda uppbådat en arsenal av pseudovärden som inte längre har något gemensamt med vare sig ett förutsättningslöst sökande eller uppfattandet av sanningen. Deras funktion är bara att se till att den globala maskinen obehindrat får löpa vidare. Det är värden utan täckning i förnuft eller känslor som enbart styrs av taktiska intressen och anpassningar.


Tekniken har dragit upp människan med rötterna och berövat samhällena deras musik. Den har delat in världen i lättbevakade rutor mycket effektivare än någon polisorganisation. Den har satt ut barriärer mot rummet, den obehindrade rörligheten och friheten. Allt förfalskas.


Målet, som alltid fastställs av andra och föreskrivs med beskäftiga utsagor som inte går att verifiera, förväxlas med projektet, frukten av en avsikts fria val. Likaså blandar man ihop kunskapen, som är ”ett möte och en skolning av jaget, ett unikt tillägnande av världen” med kunskaperna, bland vilka Berque fann en hel del frukter av genuin forskning, dock förtorkade.


Av stor betydelse för honom var upptäckten av en indisk sunnitisk tänkare på 1700-talet, al-Dihlawi. Denne hjälpte honom att förstå hur världen skulle ha kunnat se ut om inte teknologin tillåtits härja fritt. Han såg hur ”olika men icke fientliga kulturer hade kunnat stödja varandra”. Den teknologiska eran var inte ödesbestämd.


Denna syn framkallar ändå ingen nostalgi hos honom. Den stärker istället hans övertygelse att man inte kommer förbi det tekniska samhället och att tekniken i sig inte är pervers. Det viktiga är att å ena sidan förstå hur den så kunnat inskränka västerlandets mentala universum och mura in dess samhällen och å andra sidan lyckas ta sig ur denna både skrämmande och frigörande prövning: skrämmande, därför att om den inte övervinns kommer den att reducera all mänsklig aktivitet till ett sken, och frigörande, därför att den i så fall kan återge västerlandet dess själ utan att döma det att blicka tillbaka, det vill säga berika det med en ny begynnelses mångskiftande möjligheter.


En mycket svår uppgift! Ingen västerlänning slipper ur klassificeringsmanins grepp, den ofruktbarhet den ger upphov till och de gränser den drar upp – ingen, vare sig de som försvarar den etablerade ordningen eller de som driver kraven på förändringar, ansåg Berque. Som väl är har framstegen bidragit till att eliminera fattigdomen. Men därigenom har de också undergrävt de värderingar som denna fattigdom låg till grund för, dessa ”människans trofasta följeslagare alltsedan förhistorien”, som långt ifrån bara var en enkel andlig tolkning av materiell nöd.


Framstegen har därmed berövat människan en väsentlig och grundläggande ”brist”, som, även om den inte kan rättfärdiga fattigdom, innebar något avsevärt mer. Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara. Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.


Få poeters utrop har anammat människans misär så som den fruktansvärda mening där Jacques Berque förvisar den platta positivism och småaktiga pragmatism som tynger våra liv till skamvrån: ”Den pedagogik är säker som vill beröva de utblottade övermåttet av deras törst.”


Alltså vad? Alltså måste vi bryta med kausalitetens vansinniga terrorism, den vars karikatyrbild vi nyligen kunde beskåda i jordklotets mäktigaste land.


Sluta härleda framtiden ur nuet.


Inte behandla nuet i förfluten form utan som en ständigt fortgående begynnelse, som förbinder det förflutna med nuet och på så vis gör framtiden möjlig. Berque preciserar: ”Inte det föråldrade som ältat kunskapsstoff utan det innovativa som en återförening”. Vår antropologiska grund är stark och säker. Den sträcker sig långt bortom både historien och teknologin. Den klarar sig utan modernitetens konstlade attityder och pedanternas fabriker där unga grymma gamlingar invigs i den civiliserade intighetens societetslekar.


Tekniken har ödelagt ”orienterna”. Alla? Både västerlandets och österlandets? Då kommer vi att projicera dem på nytt, denna gång mot andra ”orienter”. Skulle våra rötter ge upphov till ett patetiskt förhärligande av det förflutna? Då vänder vi oss mot framtiden istället.


Ur våra släckta solar drar vi ut ”andra solar”, des soleils seconds, med Adonis ord. Berque finner de harmonierande elementen hos denna antropologiska, historiska och poetiska sensibilitet i såväl de västerländska som de arabiska traditionerna. Han framträder på så vis som vittne till den omfamning som han förespråkar.


Utrymmet räcker här inte för en närmare diskussion av den erforderliga väg av ”svällande fullhet”, de surgissement et de plénitude, som Jacques Berque anvisar våra västerländska samhällen.


Jag vill till slut bara ta upp två aspekter, båda brännande aktuella.


Västerlandet uppmanar resten av världen att förvästliga sig med teknologins hjälp. Så fort ett icke västerländskt samhälle gör framsteg på det teknologiska området, måste det för att inte duka under inlemma sig i den ekonomiska rationaliteten, d v s förvästliga sig. Det räcker inte längre med att bara betrakta det skrämmande spel som här pågår. Vi måste bekämpa det.


Det handlar inte bara om Frankrikes eller Europas intressen. Hela världen lider av de sår som västerlandet tillfogat den och som den själv åsamkat sig genom att gå ner sig i teknikens ideologi. Att detta lidande samtidigt medfört odiskutabla framsteg ändrar inte på saken. Vi kan inte acceptera att ett sådant lidande måste vara deras pris.


”Bara vapnet som förorsakat såret kan bota det”, finner vi hos Parsifal. En iransk filosof har nyligen varnat för just detta. Västerlandets överdrifter har drivit världen samman i ett slags negativ solidaritet. Denna måste förvandlas till en positiv sådan.


Det var av hängivenhet för Frankrike och av stolthet över Europas kulturer som Berque särskilt reflekterade över vad Frankrike och Europa här har för uppgift. Man kan inte längre förneka att varje herravälde har två offer, den ockuperade och ockupanten. Om västerlandet bestämmer sig för att satsa på liv och förnyelse, skulle följderna bli lyckosamma även för andra men framför allt för västerlandet självt.


Det franska folket kan med rätta känna sig stolt över Frankrikes inställning till invasionen av Irak 2004. Att motarbeta den negativa solidariteten är det enda sättet att söka och en dag finna en positiv solidaritet med alla, gamla som nya vänner. Men världen kan inte påbörja denna förnyelseprocess om inte dess människor gör det.


Här spelar kulturen en avgörande roll. Kulturens roll är enligt Jacques Berque att bygga upp en industriell eller post-industriell civilisation värd namnet. Detta kan inte ske om vi inte alla har viljan och medlen att omvandla konkurrensens, våldets och uteslutningens negativa solidaritet till en positiv sådan.


Det är fråga om en både individuell och kollektiv rörelse, då förvandlingen måste äga rum på alla livets nivåer.


”Kultur är de tillfällen då ett samhälle söker efter en mening och finner uttryck härför,” skriver Berque. Att söka efter en mening innebär att i sin tillvaro ställa mänskligheten, det primärt mänskliga, i centrum och inte en förskrämd konformism, hyllandet av tvång eller en realism utan realitet.


Kultur är inte en grädde som en generös smaktradition lärt oss spritsa över det verkliga livets otacksamma deg. Kultur är inte ceremonier, envist samlarnit, försvagande av prestigefulla former eller deras uppstyckning i kulturella element och kulturella utsagor, som inte har med ett folks lidanden, språk och medvetande att göra utan på sitt och den övermäktiga penningens villkor medverkar till att vända det bort från sig självt och från sitt liv.


Det är orimligt att ett helt folk under hot och utpressning skall fortsätta att utöva konkurrensens arkaiska kult och ägna sin fritid åt att betrakta moraliserande mannekänger spankulera förbi uppvisande sin haute culture, när deras välbetalda kunnande bara har till syfte att täta den egna underkastelsens sprickor.


”Man måste organisera både uttrycket och destabiliseringen,” säger Berque.


Med det uttrycket menar han inte bara att låta skilda meningar komma till tals om den ständigt förändrade relationen mellan eliter och medier med deras halvsanningar och direkta lögner. Det betyder inte heller opinionsundersökningar för att få fram det man vill höra.


Vad man däremot bör lyssna till är människornas tankar om den värld som byggs upp med eller mot deras vilja, om de experter och egennyttiga mellanhänder som berikar sig på att förklara det sanna, djupt förborgade och ej reducerbara hon bär inom sig.


Om man vill tillämpa det sunda förnuft som den franska inställningen i Irakfrågan vittnar om på en nations liv, om man efter att ha vågat stå emot det yttre våldet även vill stå emot det inre, då måste man organisera uttrycket och destabiliseringen. Det är detta kulturen bör handla om. Jacques Berque visste att ordet destabilisering skulle förbrylla eller chockera.


Och hur kan det undgå att göra det, när det spränger sönder ”den stelnade cement”, som Fourier talade om, när det på nytt öppnar bristernas och begärens sår i de fattigas hjärtan, de fattiga fattigas och de fattiga ej fattigas? Men vad är lite virrvarr jämfört med en långsam kvävning av meningen till ett neurotiskt fåtals fördel, när hela samhällen ligger för döden, när arbetarna ligger för döden som arbetare, studenterna som studenter och arbetsgivarna som arbetsgivare? Där experterna frodas samtidigt som eländet ökar? Där storhetsvansinniga konstruktörer, som påstås hylla kulturen, mest verkar skrämma medborgarna och öka deras rädsla?


Det är under samma barnsliga fruktans tryck som vissa byggt mäktiga murar, som väst, än mer oöverstigliga, upprättat i sina medborgares hjärtan. Att riva dem utan överdriven hänsyn innebär att för sig och den övriga världen, mitt i människans nakna bräcklighet, söka efter det autenticitetsbegrepp, som var så välkänt för vår käre Berque och som låg honom så nära under hela hans liv att han inte kunde yttra det utan att nämna dess arabiska motsvarighet, asala.


Autenticitet, visst, men… Han tänkte inte på de angenäma dimmor som moderniteten älskar att insvepa sig i för att maskera sin likgiltighet, en modernitet som tror sig vara öppen, när den i verkligheten bara är lättpåverkad.


Det autentiska är det som förbinder oss med våra källsprång, som når oss från dem och som utan bemyndigande av någon makt ger oss tillträde till våra medmänniskor.


Det är det som gör det möjligt för oss att inte finna oss i våra begränsningar utan att upphäva dem, att inte reflektera över vår rädsla utan att skingra dem.


Det är det som gör oss till allt det vi är, närvarande för andra, för världen och för denna historia som vi inte har uppfunnit, närvarande på ett ödmjukt men kompromisslöst, uppmärksamt men okuvligt sätt.


 Jean Sur
(Översättning från franska av Ingvar Rydberg)
Översättning av Ingvar Rydberg
728 s. / Inbunden
Översättning av Lotta Riad och Jan Stolpe
419 s. / Inbunden

Ny bok: Förordet till "Förislamisk poesi och ritualens poetik" av Suzanne P Stetkevych






400 sid. / Hft

Översättning av Hesham Bahari och Astrid Ericson Bahari


Boken kan beställas hos Din bokhandlare




Det förislamiska odet (al-qasída) har traditio­nellt sett betraktats som ett av den arabisk-islamiska litte­rära kulturens två fundament, där det and­ra är Koranen. Muslimerna kallade den hedniska, förislamis­ka eran al-jáhiliyya, (”okun­nighetens tid”). Om än inte av gudomligt ursprung betraktades den poesi som skapades under jáhiliy­ya, i likhet med Koran­texten, som oförlikne­lig, och av en kvalitet som den islamiska periodens diktare inte kunde nå upp till. Den klassiska ara­biska litteraturens rika historia sträcker sig från de djupaste skrymslen av jáhiliy­ya (400-talet e.Kr.) till förs­ta hälften av 1900-talet. Från och med islams uppkomst, traditionellt daterad från det år då profeten Muhammad och en liten grupp musli­mer utvand­rade från Mecka till Medina, eller 622 e.Kr. (= 1 e.H.), utgjor­de qasídan (odet) en profan mottext gentemot Kora­nens heliga text. Denna dyna­miska spänning gav form åt den fruktbara kärna som i sin tur gav upp­hov till en omfattande litteratur, både religiös och profan, poesi och prosa. Det är inte enbart de litterära texterna som är präglade av denna dialek­tik utan den finns överallt i kommentatore­­­r­nas talrika exege­tis­ka och hermeneutiska verk. Den förisla­miska poesin och den omfattande samling lärda skrifter som ägnats den citeras ständigt i Koranens kommentarer, och tvärtom. Den stora uppskattning som araberna traditionellt har hyst för poesin från sitt hedniska förflutna är allmänt erkänd. Dock återstår för moderna kritiker från både öst och väst att utforma en poetik för att analysera och utvärdera denna samling av poesi. Orientalistiska studier har haft en tendens att i den fornarabiska muntliga traditio­nens återkommande teman se enbart skildringar av beduinernas liv. Motivens tillsynes godtyckliga sammansätt­ning inom qasí­dan tillskrevs beduinernas “bristande logik”.

I föreliggande bok försöker jag sammanställa rön inom littera­tur­kritikens, antropologins och religionshis­to­riens om­­­råden för att skapa en poetik, anpassad till den beduins­ka stampoesi som var muntlig både när den skapades och när den traderades. Det skulle dröja två till tre århundraden ef­ter Koranens nedskrivning innan den muntliga poesin samlades och kompilerades av muslimska lärda. Jag hävdar, för det första, att denna poesi är rituell till både form och funktion samt att den erbjuder mönster för övergångs­- och offer­riter, som tolkningsunderlag. För det andra tänker jag använda den omfattande samling lärdom, legender och myter som åtföljer den förislamis­ka poesin i den klassiska islamis­ka perio­dens kommentarer och litterära kompendier, som ett exe­getiskt hjälpmedel för att tolka qasídan. Slutligen föreslår jag en både inter- och inomtextuell estetik för den muntliga poesin, en estetik som är intimt förknippad med de krav som muntlighete­n ställer samt med poesins rituella funktion. Samtidigt försöker jag peka på den för­islamiska qasídans paradoxala egenart, som, om än munt­lig och hednisk till sitt ursprung, betraktades och kodifie­rades som ett av två fundament för en i hög grad litterär arabisk-islamisk kultur. På intet sätt vill jag påstå att den för­islamiska poe­sins rituella funktion är en tillräckligt uttömmande förklaring. Snarare vill jag undersöka en hittills förbisedd aspekt av det arabiska odets sammansatta och mångfacette­rade poetiska uttryckssätt.


I Del I, “Det rituella paradigmet”, häv­dar jag att det tredelade klassiska arabiska odet som består av en nasíb (skildringen av den övergiv­na lägerplatsen och den älskades uttåg), en rahíl (ökenfärden och skild­ringen av riddjuret, nästan alltid ett kamel­sto) samt en fakhr (självberöm eller beröm för stammen) inte är en serie godtyckliga be­skrivningar utan inbördes samband, vilket har hävdats av både arabiska kritiker och orientalister, utan snarare återspeglar ett rituellt mönster. Min analys av Labíds långa dikt i ljuset av den arketypiska, struktura­listiska och poststrukturalistiska litterära teorin följer Ar­nold van Genneps mo­dell för övergångs­- och initieringsriterna. Vidare påvisar jag att de anekdoter, berättelser och korta biografiska notiser (akhbár) som skild­rar Labíds liv i de klassiska arabisk-islamiska källorna utgör en litterär konstruktion eller persona som i arketypiska termer gör att akhbár-korpusen i sin tur motsvarar qasídans struktur.

Kapitel 2 bygger vidare på första kapitlets teoretiska underlag och presenterar de offerteorier som föreslagits av Henri Hubert, Marcel Mauss, Edmund Leach och René Girard, samt Henri Lammens och Joseph Chelhods idéer om blodshämnd hos araberna. Syftet är att bevisa att även det förislamiska blodshämndspoemet återspeglar ett rituellt mönster. Vidare att blodshämnden, så som den beskrivs i både biografiska och diktkorpusar, var ett slags blodsoffe­r som markerade övergången från barndom till mandom, samt att blodshämndsinstitutionen, i enlighet med Mauss teorier om gåvan, tjänade som ett rituellt utbyte av offer.


Syftet med Del II, ”Den misslyckade övergångsritens pa­ra­digm”, är att bevisa att stråtrövarnas poesi, utan att följa det klassiska odets tredelade struktur, ändå kan tolkas i ljuset av samma rituella paradigm som det fullständiga odet, eller som en rite de passage manqué, dvs. en miss­­lyc­ka­d övergångsrit, där den initierade/poeten för alltid förblir i en ”tröskelartad” antisocial fas som mot­svarar övergångsfärden eller rahíl-sektionen i odet. Med hjälp av lärda arbeten av Marie Delcourt, Paul Diel, Pierre Vidal-Naquet och Jean-Pierre Vernant om det klassiska grekiska språket, har studierna kring Ta’abbata Sharran och al-Shanfará ­visat att dessa två stråtrövarpoeter både i sina biografier och i sin poesi företer de för misslyckade övergångsfärder särskiljande dragen: ojämn gång­art, avvikelse från eller perverte­rin­g av sociala normer, bruk av list och knep, m.m., och att stråtrövarpoemet, som saknar aggregationsdelen eller beröm för stammen (fakhr), i själva verket kan kallas för en qasída manqué (ett “ofullständigt” ode).


Med avstamp i den förislamiska poesins rituella natur och dess muntliga formelartade karaktär, som fastställts i James Monroes och Michael Zwettlers arbeten, definierar Del III, ”Muntlighet och genus inom elegin”, en passande estetik för denna sortens poesi. Genom att referera till Eric Havelocks och Walter Ongs studier om muntlighet och skrift har jag fokuserat på den muntliga poe­sins mnemotiska imperativ – dvs. att allt det som inte är hågkommet/memorerat är förlorat. Kapitel 5 undersöker genereringen och be­varandet av betydelser i den slutna muntligt-formelartade (oral-formulaic) korpusen av elegiska dikter som tillskrivs kvinnor. Här diskuteras särskilt begrepp som polysemi och intertextuali­tet i upprepningen av formelartade fraser. Efter en analys av fem blodshämndspoem, tillskrivna al-Muhalhil ibn Rabí'a, slu­ter sig Kapitel 6 till att den muntligt-formelartade och rituella poesin, i avsaknad av tillförlitliga biografis­ka notise­r och kommentarer, fyller en intertextuell och exegetisk funktion, varunder motiv­variationer från poem till poem gör att poemen förklarar varandra. Inom ett och samma poem verkar också en liknande intratextuell exeges som, genom upp­repningen av samma budskap medelst en mångfald metaforer och bilder, garanterar budskapets bevarande. Under gransk­ningen av poemen som ingår i dessa två kapitel, blev det allt klarare att en genusdifferentiering är verksam i mäns och kvinnors rituella för­pliktelser och därav i de formella och tematiska krav som ställs på dessa förpliktelsers rituellt poetiska uttryck. Slutligen demonstrerar dessa två kapitel att både mäns och kvinnors komponering av ele­gier uppfattades som en offerhandling och en återlösning.


I Del IV, ”Mästerpoemet”, ägnas det avslutande kapitlet, ”Kungamord och vedergällning”, det som tradi­tionellt har betraktats som det arabiska språkets mest full­ändade ode, Imru’ al-­Qay­s Mu'allaqa. Bokens sista kapitel börjar alltså med en analys av Imru’ al-Qay­s biogra­fiska berättelser, som avslöjar två huvud­komponenter: för det första, poetens slösaktighet eller hans ”avbrutna utveckling” under unga år, och för det andra, den omått­liga blods­hämndens tema som dominerar de senare biogra­fiska delarna, vilka beskriver poetens strävan efter att hämnas mordet på hans kungliga fader. Jag utvecklar vidare tanken att biografiska notiser innehåller ett givet exegetiskt värde och hävdar att Imru’ al-­Qays diktmästerverk kan läsas som ett ”sublime­rat” blodshämndspoem, dvs. ett poem där det metaforiska uttrycket till den grad har trängt undan det bokstavliga att detta senare inte längre kan tjäna som förkla­ring. Till denna tolkning av den arabiska qasída­-traditionens mästerpoem lägger jag ett sista rituellt paradigm förutom övergångs- och offerriternas: nämligen Theodor Gasters ”års­tidsbundna mönster” av riter och myter. Det jag har beskrivit som en ”bildspråkets sublimering” har syftat till att lyfta upp Imru’ al-Qays Mu'allaqa ovan de mer personliga blods­hämndspoemen, t.ex. de som tillskrivs Muhalhil i kapitel 6, till ett mer mytiskt uttryck för förorening versus rening samt för hjältens tillträde till makten, ett ut­tryck som har samma formstruktur som den antika Främre Orien­tens ritualer, myter och dramer.


Långt ifrån att vara ett rent teoretiskt arbete presente­rar denna bok en närläsning av ett urval dikter och av den folklore som omger dem i form av biografiska notiser och andra prosaberättelser. Dessa bildar en underkorpus ur vil­ken läsaren kan få en idé om den täta intertextualiteten, den tematiska regelsättningen och även det som utmärke­r det förislamiska arabiska odets poetiska vokabulär. Framför­allt är meningen med de poetiska översätt­ning­arnas samtida idiom att direkt och omedelbart förmedla kraften och skönheten hos originalen. För att lyckas uppnå detta har översättningarna emellertid ofta fått avstå från en ”bokstavlig” tolkning. Därför avslutas boken med dikternas arabiska ori­gi­nal för de läsare som kan arabiska, i ett tillägg där dikterna numrerats efter den svenska texten.


Jag vill uttrycka mitt tack till de många vänner och kolleger som genom sin vänlighet och expertis har hjälpt mig i arbetet. Jag vill rikta ett särskilt tack till Basima Berzirgan, Olga Davidson, Hassan el-Banna Ezz el-Din, Allen Douglas och Fedwa Malti-Douglas, Ahmad Abd al-Majíd Harídí, James Monroe, Consuelo Lopez-Morillas, Gregory Nagy, Michael A. Sells, Nazif Shahrani och Elizabeth Sherman. I synnerhet vill jag tacka Jaroslav Stetkevych, den förste att få de evigt stumma att tala.


Suzanne Pinckney Stetkevych
Bloomington, Indiana


Förislamisk poesi och ritualens poetik

"Stumma stenars dunkla tal"

av Suzanne Pinckney Stetkevych


Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi, nedteckna­d och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen. Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litte­ratur, tjänade qasídan (odet) som en profan mot­svarighet till Koranens heliga text. Det återstår dock att formu­lera en poetik som hjälper oss att analysera och värdera dessa dikter. Suzanne Pinckney Stetkevych presenterar här en första estetik för den muntliga poesin i allmänhe­t och för den förislamiska i synnerhet. Hennes forskning bygger på en närläsning av en omfattande diktkorpus som inbegriper flera genrer, från odet till stråtrövardikt­ningen och kvinnoelegier. 

Förislamisk poesi och ritualens poetik utforskar samspelet mellan myt och ritual i traditionella samhällens poesi. Genom att kombinera olika betraktelsesätt, hämtade från antropologi och litte­raturvetenskap, undersöker författaren en av de svåraste och mest fängslande genrerna i den arabiska litteraturen. Författarens tillämpning av olika tolkningsteorier på detta område har gjort det möjligt för både specialister och icke-specia­lis­ter att sätta sig in i den arabiska diktningens mytis­ka dimension – en dimension som i stor utsträck­ning förbisetts i tidigare lärda arbeten. Och vad mera är, författaren lyckas påvisa betydelsen av den arabiska qasída-traditionen för komparativ forskning om lyrikens natur. Boken innehåller dessutom 550 förislamiska verser ur ett trettiotal dikter i översättning, varav två är de mest kända odena, av Labíd och Imru’ al-Qays.


Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellan­österns språk och komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University i USA. Hon har publicerat bl.a. “The Mantle Odes: Arabic Praise Poems to the Prophet Muhammad”, “The Poe­tics of Islamic Legitimacy: Myth, Gender and Ceremony in the Classical Arabic Ode” och “Early Islamic Poetry and Poetics: The Formation of the Classical Islamic World”.




Förord 7


Del I: Det rituella paradigmet
   1 Att ge röst åt de evigt stumma:
      Labíds Mu'allaqa och övergångsriten 15
   2 Att äta de döda/De dödas näring:
      Blodshämnd som offer 77


DEL II: Den misslyckade övergångsritens paradigm
   3 Ta’abbata Sharran och Oidipus:
      ett paradigm för misslyckad övergångsrit 113
   4 Arketyp och tillskrivning:
      Al-Shanfará och Lámiyyat al-'Arab 151


DEL III: Muntlighet och genus inom elegin
   5 Genuskrav och poetik:
      Kvinnors elegi och blodshämnd 201
   6 Det inflammerade minnet:
      Muhalhil ibn Rabí'a och al-Basús-kriget 253


DEL IV: Mästerpoemet
   7 Kungamord och vedergällning:
      Imru’ al-Qays Mu'allaqa 291


Appendix med arabiska texter 343

Bibliografi 375

Register 385
Register över dikterna 395
Register över poeterna 397

The Master and the Carriage - en berättelse av George Ivanovich Gurdjieff

En allegorisk berättelse av George Ivanovich Gurdjieff
The Master and the Carriage - 1997 - The story, a metaphoric description of the human inner condition, begins when a nineteenth century carriage stops at the main square of an unknown city. Night is falling. The carriage driver opens the door, expecting to find his master, but a crowd of strangers steps out. The driver, upset and confused, seeks help from other carriage drivers... He will discover that he is part of a very ancient allegory, the allegory of man compared to a carriage. Thus begins a series of mythic adventures, where his quest can be understood at many different levels, very simple but also symbolical of a much greater meaning.
- Directed by Cyril Lanier Therese Goy - Music by Francois Gigon - Cinematography by Cyril Lanier -

En kort egyptisk spelfilm med Maryam Saleh, regi Aida al-Kashef

En kort egyptisk film: Haddouta min sag
En kort spelfilm (22 min.)
Regi av Aida al-Kashef
Manus Amr Khaled
i Huvudrollen: Maryam Saleh

Abida Parveen sjunger Bulleh Shah

Den gudomliga Abida Parveen sjunger Bulleh Shah.




O! Miyan

Love and Fire are similar

But Love has greater hurt

Fire burns wood and grass

But Love burns heart and liver

Water douses fire but

What’s the remedy of Love

Peer Ghulam Fareed says

There remains nothing else

Where Love decides to stay

Black, dirty my face and clothes

Inside too I am just Sins

Jama (robe) world calls me a saint

Fareed, wake up from your sleep and

Go see the world

If you find someone to forgive

So you may be also forgiven

Your love has made me dance

Like mad Thaiyya Thaiyya like mad

O Healer, come back soon

Else forsaken my life will end

Your love has camped in my heart

Cupful of poison I drank myself

O Great one, I have crossed over

O Healer, come back soon

Else forsaken my life will end

Peacocks sing in the groves of love

Bulleh Shah now go to that place

Where everybody is blind

Where none know your name or caste

Your greatness is of your caste too

Great also people of your city

My faults are of my caste too

At fault also people of my city

My beautiful beloved lives in Ka’ba

He injured me, then never asked for me

O healer come back soon

Else forsaken my life will end

Do not effortedly spin the rosary

What’s to count in a rosary

Unto Him who is Countless unto you

Why count anything with Him

Read thousand wise books

Never read your own self

Going into mosques and temples

Never entered your own heart

With the Devil O Man

But never fought yourself

Peer Bulleh Shah says

Man catches what’s in sky

But who resides in man’s heart

Him man is unable to catch

Bulleh Shah, I sit at Inayat’s door

He clothed me in robes of green and red

And caught me the instant

I Flew from my worldly shelter

O Healer, come back soon




Sajda Baba Bulleh Shah

Bulleh Shah var ett indiskt helgon och sufipoet som levde i Indien på 1700-talet.

Hans dikter sjungs idag av alla qawwali i Indien, Pakistan och Bangladesh

Filmen skildrar hans liv på 21 minuter.


Nya böcker Våren 2017


av Suzanne Pinckney Stetkevych



Övers. Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari

Hft. / 400 s.


Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi nedteckna­d och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet, al-qasída, tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen. Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litte­ratur, tjänade qasídan som en profan mot­svarighet till Koranens heliga text. Det återstår dock att formu­lera en poetik som hjälper oss att analysera och värdera dessa dikter. Suzanne Pinckney Stetkevych presenterar här en första estetik för den muntliga poesin i allmänhe­t och för den förislamiska i synnerhet. Hennes forskning bygger på en närläsning av en omfattande diktkorpus som omfattar flera genrer, från odet till stråtrövardikt­ningen och kvinnoelegier.

Förislamisk poesi och ritualens poetik utforskar samspelet mellan myt och ritual i traditionella samhällens poesi. Genom att kombinera olika betraktelsesätt, hämtade från antropologi och litte­raturvetenskap, undersöker författaren en av de svåraste och mest fängslande genrerna i den arabiska litteraturen. Författarens tillämpning av olika tolkningsteorier på detta område har gjort det möjligt för både specialister och icke-specia­lis­ter att sätta sig in i den arabiska diktningens mytis­ka dimension – en dimension som i stor utsträck­ning förbisetts i tidigare lärda arbeten. Och vad mera är, författaren lyckas påvisa betydelsen av den arabiska qasída-traditionen för komparativ forskning om lyrikens natur.


Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellan­österns språk och komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University i USA. Hon har publicerat bl.a. “The Mantle Odes: Arabic Praise Poems to the Prophet Muhammad”, “The Poe­tics of Islamic Legitimacy: Myth, Gender and Ceremony in the Classical Arabic Ode” och “Early Islamic Poetry and Poetics: The Formation of the Classical Islamic World”.


Boken kan beställas hos Din bokhandlare



inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också
Hft med flik / 106 sidor

vilka är fåglarna att skicka över osynlig vidd
där ovisshet är blekare än stillhetens bleke
där berg höljs i gröngråa skikt på skikt
där björkarna savar, men oviljan är ett nav




skimrande frimodsvingar
släcks under bröstet
grad för grad
stänger om hjärtat
rum för rum
en ospårad stig är kvar


Detta är en diktsvit som börjar vid vägens slut och sträcker sig fram över sex dagar. Diktsviten är skriven som en symfoni där missmod och bitterhet och glädje och sorg och ljus har sina självklara platser och sina olika tempon, men där det alltid förblir osäkert hur det ska gå. I livet är man naken vare sig man vet om det eller ej, vare sig man vill det eller ej. Allt har ytterst sin mening i själens danande.


 "Waltrés poesi borde upptäckas av fler. Just inte bara stenarna skulle vara en mycket förträffligt bra introduktion till hans poesi för den som känner sig manad att beträda hans lyriska sfär."

Tommy Gunnarsson, Tidningen Kulturen


inte bara stenarna – utan den ljusa sanden också är den andra diktsviten
av Mats Waltré som har publicerats på Alhambra förlag. Under 2015 utkom “om O”.


Boken kan beställas hos Din bokhandlare








Översättning av Ingvar Rydberg
Hft / 92 sidor / Beräknad utgivning februari 2017

"Sedan några månader plågas jag av en påträngande fråga, som drabbar mig som en återkommande huvudvärk. Varför beger sig unga män och kvinnor, som fötts i mitt land, som har sina rötter i min kultur och delar ett engagemang som till stor del sammanfaller med mitt, iväg till ett land som befinner sig i krig för att döda människor i Guds namn, en Gud som också är min? Denna brutala fråga fick en ny aktualitet med de fruktansvärda attentaten i Paris den 13 november 2015, när den konflikt som pågått i världen i stort bröt ut i mig och slet sönder mig på ett fasaväckande sätt, där en del av mig startade krig mot en annan del för att så död och smärta. Hur kan jag leva med denna inre splittring? Så tog denna brevdialog mellan en far och hans dotter som gett sig av till det 'heliga kriget' form, ett svårt, kanske omöjligt samtal som jag utvecklat i min fantasi.”

Rashid Benzine


Rashid Benzine är islamolog och forskare som tidigare skrivit faktaböcker om islam,
bland annat om nya tänkare och för unga.
…en bra översatt och tankeväckande bok
som även lämpar sig för ungdomar.”
Ulf G. Eriksson, BTJ


Rachid Benzine är lärare, islamolog och forskare knuten till Ricoeur-stiftelsen. Han försöker i sina böcker resonera fram en islam i nivå med vår tid. Han skrev för några år sedan uppslagsverket Les Nouveaux Penseurs de l'islam (Islams nya tänkare) (Albin Michel) och nyligen Le Coran expliqué aux jeunes (Koranen förklarad för de unga) (Seuil). Tillsammans med Christian Delorme har han skrivit La République, l'Église et l'islam. Une révolution française (Republiken, kyrkan och islam – en fransk revolution) (Bayard)

Boken kan beställas hos Din bokhandlare
av Bo Gustavsson
Ny diktsamling av Bo Gustavsson
 Hft med flik / 144 s.

Höst i Berlin är en bok om skrivandet, samtiden och mörka skuggor ur det förflutna. Höst i Berlin bildar ett begrepp som är både estetiskt, politiskt och existentiellt. Det handlar om sägandets att, broarna över Spree, Nefertitis leende och Rosa Luxemburgs död, das Volk, namn som kommer långt ifrån, historiens ängel, nio kärl av ljus. Höst i Berlin, alltid höst i våra rörelser och tankar. Höst i Europa och världen i mars 2017 då nationalismen och högerpopulismen åter är på frammarsch. Det är där vi lever, där vi bor. Höst i Berlin.

På Alhambra har Bo Gustavsson tidigare gett ut diktsamlingen Nemesis nu.



Poetiska reflektioner om vår oroliga samtid och de skuggor som förmörkar den

Bo Gustavsson
Höst i Berlin


Högerpopulismen och nationalismen är åter på frammarsch i Europa. Trots Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet har Marine Le Pen stadigt gått framåt med Front National, och i Tyskland blåser högervindarna allt iskallare runt Angela Merkel.


I det korta dramat Solens stad som utgör kärnan i Höst i Berlin byggs ett samtal upp mellan Rosa Luxemburg, socialisten som mördades av nazisterna, och den vackra drottningen Nefertiti som levde hela sitt liv i solens stad. Samtalet förändras mellan akterna och blir till en diskussion om vår samtid och de krafter som hotar den. Skådespelarna börjar ta fram sina verkliga jag och de åsikter som styr dem tills en man i publiken frustrerad ställer sig upp och ropar: "Jag säker ett perspektiv för igenkännande! Jag söker ett perspektiv!" Han tystnar sedan och lämnar lokalen. Hans utbrott och sorti lämnar plats för ett nytt perspektiv, det icke föreställda, och föreställningen kan fortsätta, på ett annat plan med nya föreställningsvärldar.


I de korta prosatycken som sedan följer utvecklar Bo Gustavsson sina tankar om den nygamla katastrof som hotar Europa. Hans reflektioner runt Tyskland efter murens fall, de skuggor som lever kvar och de kalla höstvindar som blåser i Berlin där han vandrar runt, bygger på det perspektiv som utvecklats under pjäsens gång och den oro han känner för utvecklingen äter sig långsamt in i läsarens medvetande.


Elisabeth Brännström


Ny Bok: De svenska översättningarna av Omar Khayyam

Nils Wiklund


De svenska översättningarna

av Omar Khayyam



Din vinterskrud af trånad och af tvång,

kom, slunga den vid bägarklang och sång

i vårens lusteld! Snabbt är vingens slag,

hos tidens fågel och hans väg ej lång.


Omar Khayyam i Arvid G. Damms tolkning från 1910



Få poeter har blivit så tolkade och omtolkade som den persiska skalden och astronomen Omar Khayyam (d. 1123). Bara till svenska finns ett tiotal olika återgivningar. Nils Wiklund, psykolog och själv översättare av persisk litteratur, presenterar bredden och djupet på dessa försök, som delas in i två grupper: vidaretolkningar efter Edward Fitzgeralds engelska översättningar samt direktöversättningar från persiska. Från Arvid Gerhard Damm och Frank Heller till Akbar Golrang och Sven Christer Swahn tar vi del av de olika översättningsstrategier som möjliggjort ”det omöjliga”, att översätta poesi från ett främmande språk! Ett kapitel ägnas Eric Hermelin, vars tolkningar av persisk litteratur (sammanlagt 8.700 sidor) förlänade honom en hedersmedalj från Shahen av Iran, levererad 1942 av den iranske ambassadören till översättaren på Sankt Lars sjukhus i Lund. Illustrationerna till boken är gjorda av Arvid Gerhard Damm (1910) som gjorde den första översättningen till svenska av Omar Khayyams dikter.


Nils Wiklund har tidigare översatt ”Det var en gång”, genombrottsverket från 1922 av M-A Jamalzadeh, den moderna iranska litteraturens grundare (Alhambra, 2015). 


Om "Det var en gång" 



Det var en gång borde vara obligatorisk läsning inom litteraturvetenskapliga utbildningar, då den representerar en tid av möten som på många sätt speglar globala skeenden då och nu. Genom den här typen av utgivningar bidrar Alhambra till att berika det litterära landskapet i Sverige. Alexander Svedberg, Tidningen Kulturen


Böckerna kan beställas hos samtliga bokhandlare.

Ny Bok: "Berättelser från Alhambra" av Washington Irving

"Irvings berättelser är besjälade av upptäckarglädje, såväl av platsen som sådan som av de berättelser vilka strålar från byggnaden. Läsaren är med på hans favoritplatser, ser hans utsikter över landskapet från fönster och balustrader och bevittnar hur historierna stiger upp som ur Sheherazades mun. Boken är i Ulla Ericsons översättning en frisk och entusiasmerande läsupplevelse, Kerstin Eksell bidrar med intressant efterord. Den blev en stor succé och bidrog starkt till att väcka intresset för Spanien, landets betydelse genom seklerna, dess kultur och historia." Arne Johnsson / BTJ




Washington Irvings klassiska reseskildring från Granada och hans sagor från det moriska Spanien översattes till svenska av Carl Netherwood så tidigt som 1833, bara ett år efter originalutgåvans engelska publicering, och utgavs senare igen i en "ny" översättning av O V Ålund, 1881. ”Berättelser från Alhambra” är den första översättningen av boken till modern svenska, av Ulla Ericson, och med efterord av Kerstin Eksell.  Boken blev en av de första stora "bestsellers" under 1800-talet och gjorde Alhambrapalatset och Granada till ett av alla tiders främsta turistmål.




Boken kan beställas hos samtliga bokhandlare 

Rumi och Shams: en saga i tre delar, av Henrik Bahari

Rumi och Shams: En saga i tre delar 

av Henrik Bahari



Jalal al-Din Rumi




Det hade inte regnat på hela sommaren, och den torra jorden sparkades upp till dammoln i Konya. Folk sökte sig till stadens trädgårdar för att fukta sig vid fontäner eller svalka sig i skuggan av ett träd. En av dessa trädgårdar tillhörde Jalal al-Din Rumi, en av stadens domare.


På stenbänken vid fontänen satt Rumi intill en hög med böcker och läste. Småfåglar skvätte ibland i fontänen så han fick skydda böckerna. Hans yngste son Alaeddin stod framför en stenvägg och försökte träffa en vattenmelon med sin pilbåge. Han sköt pilen, men den rev bara vattenmelonen i kanten och studsade mot stenväggen istället. Han svor, och Rumi lyfte blicken från sin bok.


”Vill du träffa något så krävs mer tålamod än så”, sade han.


Alaeddin slängde pilbågen i marken.

”Jag har tålamod.”

Han gick därifrån.


Rumi återgick till sin läsning. Det var en historiebok om Konyas grundare och dennes lagstiftning, och ju djupare han sjönk i texten, desto mer försvann trädgårdens ljud ur hans medvetande. Till slut existerade bara boken och dess röst. Det var då Rumi kände sig som bäst. Han kom från en rik familj, och som domare hade han nått en hög ställning i sin stad men ändå kände han en gnagande tomhet, en tomhet som försvann när han läste. Han log av ro.


Då trängde plötsligt en mansröst fram. ”Är du Jalal al-Din Rumi?”


Han stängde boken och såg bakom sig. En gammal man med vitt, trassligt skägg och smutsiga kläder log mot honom. Porten mot gatan måste ha stått öppen.


”Vad gör du?” sade den gamle mannen.


Rumi hatade att bli avbruten när han läste.


”Något sådana som du inte förstår”, sade han och vände sig mot sin bok. ”Jag är domare.”


Han hoppades att mannen skulle gå, så han kunde stänga porten. Men då slog den gamle mannen omkull högen med böcker så de föll ner i fontänen. Det stack till i Rumi och han kastade sig från stolen mot vattnet.


”Idiot!” sade han. ”De är värdefulla.”


Han slet upp böckerna från vattnet. Det var nog redan för sent, men han var besluten att rädda det som gick att räddas. Efter att ha känt på omslagen och gnuggat bladen mellan fingrarna frös han till. De var lika torra som jorden i Konya efter en lång sommar. 


”Vad är detta?” sade han och såg upp. 

Den gamle mannen log.

”Något sådana som du inte förstår, min herre.”


Rumi strök böckerna. Han kunde bläddra i dem precis som innan, sida efter sida med svart text och färggranna målningar. Trollkonst, tänkte han.


”Vem är du?” 

”Mitt namn är Shams Tabrizi. Men folk kallar mig fågeln.”

”Varför det?”

”Precis som fåglarna flyttar jag ofta och stannar aldrig länge någonstans. Jag är en vandrande korgmakare på jakt efter sanningen.”


Rumi hade svårt att sova den natten, och inte bara för sin snarkande fru. Vad som hänt böckerna var otroligt. Han var påläst inom alkemi och kunde citera de grekiska filosoferna från minnet, men han saknade en förklaring för vad Shams gjort vid fontänen. Han var inte en vanlig korgmakare, tänkte han. En trollkarl kanske, vandrande från stad till stad.


Morgonen därpå satt Rumi bredvid fontänen med en bok om de fyra elementen. Han hade slagit upp kapitlet om vattnets egenskaper och hur det fungerade i olika sammanhang.

”Är du redo för din första lektion?” sade en röst bakifrån.

Rumi vred på sig och fick syn på Shams. Trollkarlen gillade att dyka upp bakifrån, tänkte han.

”Vanligtvis är det jag som ger lektioner”, sade Rumi. ”Till mina lärjungar.”

”Precis. Jag ska undervisa dig, så du kan lära dem.”


Rumi höjde ett ögonbryn.

”Menar du att jag är otillräcklig som lärare?”

”Inte för dina lärjungar”, sade Shams. ”Men är du tillräcklig för att bli min lärjunge? Att erkänna sin okunskap är den vises första steg.”

Rumi suckade. Han ville vara arg, men något med Shams gjorde det svårt att ta illa upp.

”Förklara för mig”, sade han och slog ihop boken, ”varför vill du bli min lärare?”


Shams gick till fontänen och doppade händerna i vattnet.

”Jag hörde talas om dig när du ännu var en ung man”, sade han. ”Jag förstod direkt att du skulle bli en god lärjunge.” Han lyfte vattnet med kupade händer och speglade ansiktet i det. ”En mäster-elev.”


Rumi fnös.

”Så du har väntat i alla dessa år med att presentera dig själv?”

”Du var inte redo”, sade Shams och lät vattnet rinna ner från sina kupade händer i fontänen. ”En ung man ser inte vad en gammal korgmakare ser. Först när man själv haft lärjungar är man redo.”

En sval vind for genom trädgården, och Rumi blundade. Shams var antingen en skojare, en galning eller precis det han påstod sig att vara. Han lade ifrån sig boken.

”Visa mig något”, sade han och ställde sig upp.


De gick genom trädgården tills Shams stannade på en sandplätt intill trädgårdsmuren. Han plockade upp en pinne från marken och ritade en cirkel i sanden.

”När Gud skapade allt”, sade han och delade cirkeln i fyra delar, ”då skapade han fyra världar.”

Han skrev något i en av delarna.

”Den första världen är vattnet. Den rinner genom floderna, ligger stilla i sjöarna och rullar i vågor över haven.”


Rumi stod med armarna i kors.

”Kan du få det att regna?” sade han och trummade med fingrarna på armen. ”Vi har torka och floden har försvunnit.”

”Jag är en simpel korgmakare, och har ingen makt över De Fyra Världarna. Dessutom är det flodens natur att försvinna på sommaren. Det måste få ske.”

Han var kanske inte trollkarl ändå, tänkte Rumi.


”Vilken värld tillhör juristerna”, sade han, men Shams verkade inte uppfatta sarkasmen.


”Den andra världen är jorden, landet och bergen”, sade Shams och svepte med handen omkring. ”Det är djurens och människornas värld, en värld av kungar och korgmakare.” Han stötte pinnen i sanden.

”Den tredje världen är underjorden, där insekter krälar, där…”

”Och den fjärde?” Rumi avbröt honom och gäspade.

”Den fjärde världen är himlen”, sade Shams och stirrade uppåt med utsträckta armar. ”På dagen befolkas den av solen och molnen och av fåglarna. På natten av månen och stjärnorna.”


Rumi tittade upp. Ett fågelsträck flög förbi, och han kunde se månen mitt på ljusa dagen.

”Vilken värld är bäst?” sade han.

Shams fortsatte stirra mot himlen. ”För människan, landet”, sade han. ”För fisken, vattnet. För insekterna, underjorden…” Han tittade på Rumi och log så hans fula tänder syntes. ”Och för fåglarna, himlen.”


Shams fortsatte berätta om sin poetiska världssyn och dess andliga betydelse. Det var den ena sköna liknelsen efter den andra, och Rumi blev överraskad av Shams mångsidiga språk och vackra metaforer. En gammal gatuskojare borde inte vara förmögen till det. Han visste inte längre vad han skulle tro. Kanske var han varken filosof eller trollkarl, utan en gammal hovlyriker som fallit ur sin konungs gunst? Men frågan om de torra böckerna kvarstod.


Efter att ha berättat en skapelsemyt som Rumi aldrig hört förut deklarerade Shams att lektionen var över, men Rumi hade frågor.

”Shams, du har inte avslöjat hur du fick böckerna att hålla sig torra i vattnet.”

Shams bara log och gick mot trädgårdsporten. Rumi följde efter.

”Har det att göra med de fyra elementen?” sade han.

Shams stannade och slöt ögonen.

”Hur förklarar man smaken av en druva?” sade han. ”Hur förklarar man det på riktigt? Människans språk är begränsat i sin förmåga. Vissa saker måste man uppleva själv.” 

Med det gick han därifrån, och Rumi stod kvar.


Rumi spenderade ytterligare en sömnlös natt i sängen. Shams hade visat sig vara annorlunda än han trott, och hans enkla uppsyn dolde hans tankedjup. Allt han sade hade en mystik över sig. En lockande mystik som fick Rumi att vilja gå djupare. Det var underhållande att lyssna på, vackert att föreställa sig och det gav honom ett lugn som bara böckerna tidigare kunnat ge. Samtidigt kunde hans poetiska svar vara frustrerande när de var oklara. Som när Rumi frågat om böckerna och vattnet. Vissa gömmer tomhet med utsmyckningar, tänkte han, och låg vaken tills småfåglarna började kvittra och ljuset närmade sig.


Rumi somnade sent och vaknade inte förrän solen stod högt på himlen. Han åt en snabb frukost i pation och satte sig sedan i skuggan av en trädgårdspalm. För första gången i sitt liv försökte han meditera.

”Stör jag?” sade Shams.

Rumi öppnade ögonen och reste sig sakta upp. Han retade sig lite över att bli störd.

”Du sa att de kallar dig fågeln, eftersom du reser ofta, som fåglarna… Du har rest över hela världen, visst?”

”Jag kallas fågeln, men reser i människornas värld.”


Rumi nickade.

”Berätta för mig om den världen.”









Precis när Alaeddin var säker på att han skulle träffa vattenmelonen fick han syn på Shams, eller "fågeln" som han kallade sig själv. Han blev distraherad och pilen missade sitt mål igen. En gammal tiggare som slunkit in från gatan, tänkte han. Irriterad slängde han pilbågen i marken och gick därifrån. Han tänkte försöka igen nästa dag. Men nästa dag var Shams där igen, med sina smutsiga kläder och fattiga uppsyn. Liksom nästa dag, och nästa.


Alaeddin hade aldrig kunnat föreställa sig det, men gradvis blev Shams en del av familjen. Han och Rumi spenderade hela dagar i trädgården, där Shams ritade i sanden och gestikulerade mot himlen. För var dag som gick läste Rumi lite mindre i sina böcker, och lyssnade lite mer på Shams. Såg man den ene mannen förväntade man sig att se den andre. 


En varm sommarkväll följde Alaeddin med sina äldre bröder på jakt. Det var hans första jaktutflykt, och han var nervös. Han hade sett fram emot det, men nu behövde han visa att han kunde träffa något också. Hans bröder tog honom till den uttorkade floden. Där gömde de sig i buskarna och väntade. Även om den långa torkan hade strypt floden så fanns det många fåglar och vilddjur i området.


Alaeddins bröder träffade fågel efter fågel, medan han själv förgäves släppte iväg sina vilsna pilar med sin trötta arm. En gång träffade han nästan en get och blev utskälld av en herde. Precis när han kände sig som värst sköt han en pil som träffade en duva rätt i bröstet. Fågeln föll död ner på marken, och Alaeddin bara stirrade.


På vägen hem kände han sig större än någonsin. Äntligen var han en riktig man. Så djupt i sitt dagdrömmande var han att han inte hörde vad bröderna snackade om, och hemma märkte han inte ens att Shams stod och undervisade Rumi. Alaeddin hade tagit första steget i sin erövrarbana, likt seldjukernas kung eller Alexander den Store. En pil skulle växa till en armé, och armén skulle tåga in i historieböckerna som besegraren av tartarerna och deras blodtörstige Khan. Han skulle befria alla de stora städerna, från Damaskus till Samarkand. Han behövde bara öva lite mer på sitt skytte.


I köket visade han upp duvan för sin mamma. Hon tog den och gav den åt en tjänare.

”Grilla den med honungsmarinad”, sade hon.

Alaeddin var inte beredd.

”Vänta!” sade han och sträckte sig efter duvan. ”Jag har ju inte visat den för pappa än.”

Hans mamma lade en hand på hans axel.

”Din pappa är med sin vän”, sade hon och suckade. ”Och maten måste bli färdig snart.”

Alaeddin lämnade köket. Han kände sig sårad och ville vara ensam.


Golvet i matsalen var täckt av röda mattor med vackra mönster, och familjen satt på kuddar i mitten runt ett lågt träbord. Tjänarna dukade fram den ena rätten efter den andra. Först en urgröpt vattenmelon, fylld med äpplen och druvor och dadlar. Sedan fat med grillade honungsduvor, vilket fick Alaeddin att undra vilken som var hans. Sist kom två fat med fisk och vitlökssås, tillsammans med en stor skål med kryddat ris.


Rumi gav klartecken, ”i Guds den Barmhärtiges namn”, och de började äta. Han satt bredvid Shams, som tycktes fortsätta undervisa var han än var. Vid matbordet pratade han om allt från måncykeln till dess effekt på matsmältningen.

”För att leva ett nyttigt liv”, sade han med dadlar i munnen, ”måste man äta från alla de fyra världarna.”

”Först himlen.” Han slet åt sig ett duvbröst så det droppade honung över bordet, och när han åt det blev även skägget klibbigt av marinaden.

”Sen landet…”

Han skopade upp en näve ris och hällde det i munnen.

”… och sist underjorden och havet.”

Med en skiva bröd tryckte han ihop det sista av vitlöksfisken.

”Endast så håller man sig frisk”, sade han.

Han rapade och torkade sig om munnen.


De blev färdiga ganska snabbt och tjänarna började plocka undan matresterna. Då protesterade Shams och sade att Rumi och hans familj själva borde plocka undan. Men tjänarna fortsatte. De hade instruktioner att inte lyssna på den gamle mannen. Alaeddin blev förvånad när hans mamma gick med tjänarna till köket. Det ansågs fint att stanna kvar vid bordet för att dricka kaffe. Han reste sig och följde efter, och fann sin mamma lutad mot väggen i köket. Hon viftade med en solfjäder.


”Den där lurendrejaren har förhäxat din far”, sade hon. ”Snart säger han åt honom att skänka bort allt vi äger.”

Hon slutade vifta med fjädern och föll ihop mot väggen så att den randades av hennes tårar.

”Kanske skänker han allt åt Shams själv, så vi får tigga på gatorna, sjuka och smutsiga.” Hennes röst darrade. ”Så din pappa kan nå andlig renhet, precis som sin vän.”

Alaeddin grep tag i henne.

”Det kommer aldrig att hända, det har du ingen anledning att tro", sade han. "Och oavsett vilket så kommer detta inte att fortsätta länge till. Det lovar jag.”


Morgonen därpå övade Alaeddin bågskytte. En vattenmelon låg på en upphöjd bräda framför stenmuren. Alaeddin hade blivit bättre på att sikta, och en vattenmelon var lättare än en duva. Ändå hade han svårt att fokusera. Fyra pilar hade satt sig i stenväggen utan att ens rispa vattenmelonen. Han var för tankspridd. Hur kunde hans pappa låta sig påverkas av en man som Shams? En man utan skick, utan titlar, utan ärorikt förflutet. Kanske borde han tjuvlyssna på en av deras lektioner, tänkte Alaeddin.


Hans fokus återvände till vattenmelonen. Om ett par dagar skulle de på jakt igen, och tanken på att inte träffa en enda fågel gjorde honom nervös. Han spände bågen och siktade.

”Du kan träffa en flygande fågel, men inte en vattenmelon?”

Alaeddin lät bågen slappna och vände sig om. Där stod Shams och flinade.

”Man tror nästan att det var din bror som träffade duvan”, sade han, ”och inte du.”

Alaeddin spände näven. Nervositeten var borta och han kände sig stark nog att slita gubben i stycken.

”Vad vet du, gamle man? Du var inte där.”

Shams bara log.

”Jag vet att du träffade duvan. Dina bröder var ju vittnen.”

”Varför sa du att jag inte träffade duvan då?” sade Alaeddin.

”Jag ville bara reta din fåfänga.”


”Du är för högspänd, pojk. Full av krigarens ande. Det är normalt för en ung man, men om du inte lär dig hantera det så kan olyckor hända.”


Alaeddin rätade på sig.

”En man som inte blir respekterad”, sade han, ”har rätt att försvara sin heder.”

”Sant, och den dumdristige kan försvara sin dumhet.”

”Vad?” Shams var som en hal fisk, och Alaeddin kände sig förvillad av hans ordval.

”Den dagen du växer upp”, sade Shams, ”då inser du att heder tillhör blott den gudfruktige, och inte den som drömmer om makt och erövring.”

Med det gick Shams sin väg och försvann bland trädgårdens träd och buskar.


Han hade sett en ny sida av Shams. Kanske var det denne man som hans far blivit tagen av. Det var mer förståeligt nu, om än lika olyckligt. Alaeddins tankar gick fram och tillbaka och försökte förstå vad som hänt och de ord som sagts. Trots känslan av förolämpning kände han en gnista av nyfikenhet inom sig. Kanske var det samma gnista som tänt eld i hans far och gjort honom förhäxad. Alaeddin fick påminna sig om vem Shams var; en trollkarl, en lurendrejare, ett ouppfostrat svin men också en mästare på att vilseleda. Nu hade han valt ut Alaeddin som nästa offer, och om han inte aktade sig skulle han snart vara förhäxad precis som sin far. Han vände sig om mot vattenmelonen, och med ett enda spänntag släppte han iväg pilen. Fruktkött sprätte i luften och stänkte rött på stenväggen.



Jalal al-Din Rumi




En natt kom regnet. Det var första gången efter den långa sommaren, och Rumi låg i sitt mörka sovrum och hörde regndropparnas smatter utanför. Efter att ha klätt sig och ätit frukost steg han ut i trädgården. Regnet hade lättat på sig och dropparna hade blivit mindre. Men allt var annorlunda en dag som denna. Trädstammarna var svarta av regn och himlen var grå. Fontänerna var fyllda till bredden med regnvatten och porlade mer än vanligt. Han tog ett djupt andetag. Shams sade att morgonluften var helande, fri från smutsen och allt damm som stöttes upp på dagen. Nu när regnet spolat jorden ren och fuktat den kändes allt friskt som källvatten. Rumi gick till den överfyllda fontänen och skvätte ut lite vatten. Han såg upp mot bergen. Det regnade alltid kraftigare uppe i bergsbyarna, och ibland spolades folk bort av vattenmassorna.


Han hörde ljudet av fotsteg, och vände sig om ivrig att ge Shams en kram. Men det var hans tre söner, beväpnade med spjut och båge.

”Far, ska du inte gå in”, sade den äldste. "Det regnar och är kyligt.”

Rumi skakade på huvudet.

”Var ska ni jaga?”

”I pinjeskogen", sade den äldste. "Vid den uttorkade floden.”

Rumi nickade. Han var stolt över sina söner och hur ordentliga de var. 

"Det är först i gryningen som hjortarna kommer fram", sade han. "Men nu är dagen långt framskriden.”

”Ingen fara”, sade Alaeddin när de skulle ge sig i väg. ”Där finns alltid fågel att jaga.”

Rumi vände sig mot fontänen.

”Se upp för störtfloden”, ropade han och slöt ögonen. ”Bergen har svällt av allt regnande.”


Rumi stod kvar länge och blundade med handen i fontänen. Det porlande vattnet fick honom att förlora tidsuppfattningen, och när han öppnade ögonen hade molntäcket spruckit något. Shams var sen, tänkte han. Det hade han aldrig varit förut. Kanske hade han plötsligt flyttat utan att säga något? Det var ju därför han kallades Fågeln. Tanken gjorde honom ledsen. Han visste inte ens var Shams hade bott i Konya, och hade ingen aning om var han kunde leta efter honom.


Han gick in i huset för att ta på sig varmare kläder. I matsalen träffade han på sin fru där hon satt och sydde.

”Vad gör du?”

”Syr en duk”, sade hon utan att titta upp.

Rumi kliade sig i huvet. Han visste att hon var missnöjd, men hon förstod inte. Inga av de andra förstod.

”Var är Shams?” frågade han.

Hon tittade upp på honom.

”Hur ska jag veta det? Jag vet inte ens var min make håller till nu för tiden.”

Rumi lämnade henne med sin duk. De kunde prata senare. Kanske kunde han hitta sina söner, kanske hade de fått syn på Shams.


Han lämnade huset och vandrade upp genom kullarna tills han nådde pinjeskogen. Den doftade av barr och kåda, och marken var mjuk, strödd med pinjekottar och getspillning. Han gick så ljudlöst han kunde för att inte skrämma bort vilddjuren.


Till slut kom han till den tomma flodfåran som slingrade sig nerför kullarna. Den var nu blöt och gyttjig, men floden hade fortfarande inte kommit tillbaka. Allt han såg var några getter som betade vid dess kant. Han gick vidare, men stoppades av ett rop.


Han stannade upp och såg sig omkring.

"Min vän!"

Det var Shams röst. Han sprang mot flodfåran och tittade ner. Där låg en skäggig man i gyttjan, med bröstet rött av blod. Rumi rusade ner och halkade i leran. Han ville så gärna finna Shams, men inte så här.

”Vad har hänt?” sade han och gick ner på knä vid sin väns sida.

Shams småskrattade, men skrattet övergick i en blodig hostning.

”Ser du inte, min Rumi”, sade han och log. ”Till slut misstogs jag för en fågel på riktigt.”

Rumi såg att en pil hade genomborrat hans rygg. Han kände sig illamående, men också chockad över att Shams verkade ta även detta med lugn.

”Gör det ont? Jag springer efter hjälp.”

Shams gjorde en åtbörd som för att lossa pilen.

”Smärta kommer och går. Men har min dag kommit, så har den.”

”Vad säger du?" Rumi kände hur hjärtat bultade. "Du ska leva, Shams. Jag springer efter en läkare!”

Shams skrattade, men en hostattack fick honom att tvärt sluta.

”Om du bara ska minnas en sak av allt det jag lärt dig”, sade han, ”minns då att söka sanningen.”


Rumi löpte genom terrängen så marken sprätte av barr och lera, och pinjeträden flög förbi. Han kände sig mer som en ung jägare än en domare. I Konya skulle ha han skämts över att bete sig på det viset. Men när han med blodsmak i munnen sprang in till läkarens hus och ropade efter hjälp så kände han bara kraft. På vägen tillbaka envisades läkaren med att färdas med häst och vagn, så de kunde inte ta samma genväg och Rumi blev allt oroligare. Det tog alldeles för lång tid.


När de kom till flodfåran frös Rumi till is. Flodfåran var full av brunt, forsande vatten med bråte från bergen. Rumi sprang längs med floden och skådade över vattenmassorna, men han såg bara getterna på andra sidan floden.

"Se upp!" ropade läkaren. "Det är halt!”

Rumi föll på knä i leran. 

”Det var här”, sade han och kände ögonen fyllas med tårar. ”Jag är säker på det.”

Världen kändes plötsligt som en osäker plats och han grävde ner sina fingrar i leran. Läkaren lade handen på Rumis axel.

”Störtflod”, sade läkaren. ”Det händer ibland.”

Rumi lade pannan mot marken och lät sina tårar blanda sig med floden.


När molnen försvunnit och solen gått ner, satte Rumi sig i trädgården och lyssnade på syrsorna. Han skulle sitta där tills solen återvände och syrsorna tystnade. Han andades in nattluften. Denna var lika ren som morgonluften, insåg han och tittade upp mot natthimlen. Stjärnorna lyste som guldkorn på en svart sidenduk. Samtidigt porlade fontänen som vanligt, varken starkare eller svagare. Kanske hade Shams överlevt flodvattnet, precis som böckerna i fontänen? Han tog en pinne från marken och med den skrev han i sanden:


”Du är inte en droppe i oceanen.

Du är hela oceanen i en droppe.”



Text: Henrik Bahari


Henrik Bahari, född i Lund 1992, bor sedan några år tillbaka i Spanien där han jobbat med turism och studerat spanska. Nu bor han i Málaga och studerar litterär gestaltning, samt övar på sin matlagning.


Urval ur Rumis stora verk finns att läsa i två volymer i tolkning av Astrid Ericson Bahari


Ljuvliga skratt

Den enhänte korgmakaren


Böckerna kan beställas hos Din bokhandlare eller lånas på bibliotek.


Min profilbild

Hesham H Bahari

Bokförläggare, författare och översättare.

RSS 2.0