Otared: en dystopi om Kairo 2026

Ny bok från Alhambra
 
OTARED
av Mohammad Rabie
 
Översättning från arabiska
av Jonathan Morén
 
344 sid / Hft
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare
 
 
 
 

 Året är 2026, och Egypten befinner sig på nytt under utländsk ockupation. Men ockupanterna möter inget folkligt motstånd: den arabiska vårens alla hoppfulla drömmar om frihet och förändring har slocknat och ersatts av cynism och apati, av verklighetsflykt i form av droger, sex och brutalt, godtyckligt våld. Det enda motståndet mot ockupationen bedrivs av en liten grupp före detta poliser, drivna mindre av idealism än av sin strävan efter att återupprätta polisstaten. Till denna grupp värvas krypskytten Ahmad Otared, som från sin post uppe i Kairotornet ska sprida skräck och förödelse på stadens gator. Men vad går hans uppdrag egentligen ut på?

 

Mohammed Rabies dystopiska roman Otared är ett rasande och sorgset bokslut över ett Egypten som "välkomnat varenda ockupant", en nattsvart skildring av ett land bortom tröskeln till moralisk kollaps – och en helvetesvandring i ordets bokstavligaste bemärkelse.

 

Mohammad Rabie, född 1978 i Kairo, hör till de mest uppmärksammade egyptiska prosaisterna i sin generation. Han inledde sin skrivarbana i början av 2000-talet med en mycket egensinnig blogg, och bokdebuterade 2010 med den magisk-realistiska romanen Kawkab ʿAnbar ("Ambraplaneten") som belönades med Sawiris-stiftelsens litterära pris för unga författare. Sitt genombrott utanför hemlandet fick Rabie med sin tredje roman Otared, som återfanns bland finalisterna till 2016 års International Prize for Arabic Fiction (IPAF), arabvärldens mest välrenommerade romanpris. Vid sidan av författarskapet arbetar han som redaktör på bokförlaget Dar al-Tanwir.

 

En reflektion om lidandets avskaffande

En reflektion om lidandets avskaffande

 

Medkännande är att bli oberoende av hat.

Att förstå, förlåta och t.o.m. försöka älska de som hatar oss.

Det är inte det lättaste precis.

Man måste genomgå en omfattande katharsis för att nå dit.

Att låta de själsliga sinnena förstå kroppens verkliga funktion

och älska den trots dess brister och övergående natur.

 

Detta leder mig till en annan tanke om den industriella civilisationens tillkortakommanden,

dess förakt för människan och miljön, dess alltmer destruktiva krig

och dess utveckling av alltmer ogenomträngliga kontrollmekanismer.

Varför har den västerländska filosofin misslyckats till den graden

med att åstadkomma en mänsklig värld 
med mänskliga värderingar där integritet och självrespekt dominerar,

trots att den hade alla förutsättningar tillhands?

Svaren är inte självgivna. Bara illusionerna är det.

 

Förr i tiden var ondskan instinktiv och affektartad, kopplad till den självbevarande rädslan. Idag och efter den 11 september 2001 har ondskan beväpnat sig med den rationalism och den teknik som är resultatet av 5000 års tänkande och skrift, krigföring och förnuftsidkande, vilka utmynnade i felaktiga slutsatser om hur man ska bevara livet och förbättra det. Tur att dessa biologiska enheter vi utgör inte lever för evigt, att de förhoppningsvis sublimeras och förvandlas eller bara går under och försvinner om de inte klarar av metamorfosen. Ju mer jag förstår hur ondskan och lidandet fungerar desto mer tillförsikt hyser jag i slutändan för någon form av universell rättvisa. Men under tiden måste ondskan bekämpas med alla medel vi har tillhands, särskilt nu när den har rationaliserats.

 

Att avskaffa lidandet under månens sfär är en chimär.

Man måste lära sig leva med det, och det gör man bäst genom att utveckla medkännande.

 

Jag föddes och växte delvis upp i ett kristet hem i Libanon, och då menar jag kristet och inte alls kyrkligt, för ingen i min familj gick i kyrkan förutom på bröllop och begravningar. Min morfar hade i sin ungdom i Mexiko blivit frimurare. När han kom tillbaka till Libanon på 1920-talet tog han avstånd från rörelsen och utsattes för hot om repressalier. Har inte hört det från honom men det har återberättats för mig av min morbror. Morfar och hans hustrus sanna kristna natur gick ut på att hjälpa de behövande oavsett vilken grupp eller konfession de tillhörde. När han dog gick tusentals människor från hela Libanon, kristna, muslimer, ateister, druser och judar efter hans kista (ja, det fanns libanesiska judar kvar i Libanon på den tiden).

 

Liktåget ringlade sig över bergsvägarna från vårt hem ända ner till kyrkogården där han begravdes. Samtidigt som han enade alla dessa människor för en sista gång innan inbördeskriget skulle bryta ut, hade han också lyckats bli av med familjens ägor för att hjälpa för honom fullständigt okända människor. Kvinnor och män kom fram och kramade mormor och tackade henne för de skolor, barnhem och t.o.m. vägar som morfar hjälpte till att bygga i avlägsna byar. Vi visste ingenting om denna hans filantropiska verksamhet. Vi bara visste att familjen var bankrutt, ägde inte ett barr mer än hans minne och den anda av solidaritet han lämnade efter sig. Så visst går det att visa medkännande över de falska skiljelinjer som skapas av grupptillhörighet och stamväsendet. Inte alla i familjen har förstås uppskattat morfars frikostighet, men hans minne för mig är dyrare än all världens rikedomar.

 

På denna gamla trappa lärde han för länge sen barnet som var jag
hur man knäcker sötmandelnötens hårda skal
för att komma åt den åtråvärda levande kärnan.

 

 

Ellsberg och bibliotekariernas uppgift Av Mikael Böök

Ellsberg och bibliotekariernas uppgift

Av Mikael Böök

 

[Bibliotekarien] Kristina Apelqvist pläderade [på de svenska bibliotekariernas epostlista BIBLIST] för "en allmän debatt inom folkbiblioteksvärlden om vilken sorts faktaböcker vi ska köpa in". Det skriver jag under på, även om jag inte kan hålla med henne om att folkbiblioteken enbart borde tillhandahålla skönlitteratur och vetenskaplig (eller åtminstone icke-ovetenskaplig) litteratur.

 

Låt mig illustrera min avvikande åsikt genom att presentera en bok, som vad jag kan se inte ännu står att få i en svensk översättning. På svenska skulle den kunna heta "Domedagsmaskinen. Bekännelser av en som var med och planerade kärnvapenkriget" (The Doomsday Machine. Confessions of a Nuclear War Planner).

 

Denna bok har blivit omtalad och recenserad i flera svenska tidningar och andra medier; senast uppträdde dess författare, "den intensive 87-årige Daniel Ellsberg" i TV-programmet Skavlan, som kan ses via https://youtu.be/Kz3SmFUHbJ0 ; se också t ex Maria Schottenius krönika "Det är inte klimatet som kommer att göra slut på oss, det är kärnvapnen" i DN 13.2.2019.

                             

Men enligt katalogerna i Libris förefaller denna bok ha blivit inköpt till futtiga 8 bibliotek, varav 3 (Nyköpings stadsbibliotek; Stadsbiblioteket i Göteborg, som har två utgåvor; Stifts- och landsbiblioteket i Skara) räknas som folkbibliotek. (Klart att varje universitetsbibliotek också borde ha den, och inte bara 4.)

 

För länge sedan läste jag om den franske poeten Paul Éluards reaktion på Hiroshima och Nagasaki. Han skrev omedelbart efter atombombningen en dikt, som var ett enda stort Nej. Men dikten kom aldrig ut i tryck. "Il ne faut pas décourager les gens" (man får inte göra människorna modfällda), sägs hans hustru senare ha berättat. Är det kanske så bibliotekarierna tänker?

 

Efter studier i nationalekonomi och beslutsteori blev Daniel Ellsberg på slutet av 1950-talet anställd vid Research and Development (RAND) Corporation, det amerikanska bombflygets egen tankesmedja för krigsplanering. I motsats till Éluard behövde den unge Ellsberg, som under slutet av 1940-talet (enl. egen utsago) anslöt sig till "de kalla krigarna", inte kväva någon protestdikt.

 

Men efter ett tiotal år (inklusive ett par års tjänstgöring i Vietnam) upptäckte han, att han inte längre klarade av att fortsätta vid RAND. Då reagerade han också med desto större eftertryck genom att läcka en topphemlig studie om USAs krigföring i Vietnam till pressen. (Ellsberg hade – fram till slutet av 1960-talet – en mycket hög typ av clearing, d.v.s. rätt att ta del av hemligstämplad information.) År 1971 publicerade The New York Times studien som en bok med titeln "The Pentagon Papers". Så kom många av USA-regeringens lögner om Vietnamkriget att avslöjas, vilket bidrog till dess slut, och i den vevan blev Ellsberg världsberömd. (Huruvida yngre generationer har hört hans namn är en annan fråga.)

 

Pentagonpapperen var nära att kosta Ellsberg ett livstida fängelsestraff. Att åtalen lades ned berodde sannolikt på att president Nixon tog till lagstridiga metoder för att tysta ned den spionageåtalade mannen, vilket försvarsadvokaterna förstod att utnyttja. (s.8). År 1973, efter två års osäker existens under åtal, blev han frigiven.

 

Ett par år innan Ellsberg trädde fram som en visselblåsare separerade han sina kopior av dokument om kärnvapenstrategin, som han hade samlat vid RAND, från Vietnam-materialet, och bad sin bror Harry att hålla dem i förvar hemma hos sig. Vid lämpligt tillfälle skulle resväskan med dokumenten åter tas fram, öppnas, och bli en ny informationsläcka.

 

Historien om hur brodern, när det började osa hett om Daniel, måste gömma och åter gömma denna dokumentsamling ska inte berättas här. Följden blev emellertid, att den kom bort och försvann, något som föga förvånande har fortsatt att gräma "Domedagsmaskinens" författare ända fram till idag. Vid sidan av frågan: Hur kunde jag jobba med planering av atomkrig vid RAND?, plågas Ellsberg alltjämt av frågan: Varför lät jag inte världen veta vad jag visste redan då?

 

I bokens första del, kallad "Bomben och jag", berättar Ellsberg om vad han fick veta under sina år vid RAND. Att rätten att fälla atombomber hade delegerats långt ner i de militära hierarkierna och det inte, som överallt gjordes (och fortfarande görs) gällande, endast var USAs president som fick trycka på knappen. Att i USA:s krigsplan SIOP-62 minst en kärnstridsspets var reserverad för angrepp mot varje stad med över 25 000 invånare i Sovjetunionen och Kina (s.99). Att ca 275 miljoner människor omedelbart skulle brinna upp ifall dessa stridsspetsar avfyrades eller fälldes mot sina mål, varefter ytterligare ca 325 miljoner människor i Sovjet och Kina skulle dö av strålningsskador inom det följande halvåret. I Sovjets östeuropeiska satellitstater skulle därtill ca 100 miljoner människor drabbas och dö av strålningen. Också i närbelägna neutrala länder – Ellsberg nämner Sverige, Finland, Österrike och Afghanistan – och i Japan och Pakistan, skulle antalet dödsfall uppgå till ca 100 miljoner. Under normala vindförhållanden skulle finnarna så gott som utrotas av kärnexplosioner nära havsytan mot sovjetiska ubåtar. Detta alltså utan att en enda amerikansk kärnstridsspets hade träffat dessa länders territorier. Även i Västeuropas USA-allierade länder skulle kanske – beroende på väder och vind – ca 100 miljoner invånare stryka med på grund av strålningen från kärnexplosioner på Sovjetunionens östeuropeiska allierades territorier. I jämförelse med dessa groteska dödssiffror ter sig alla tidigare massakrer och folkmord som blott små, trevande försök i samma riktning. De fick också Ellsbergs tvivelsmål beträffande det egna karriärvalet att öka.

 

Såvitt han vet, skriver Ellsberg, är planen fortfarande i kraft.

Fast Sovjetunionen är ett land som inte längre är. Och trots den nutida vetskapen om att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle förorsaka en nukleär vinter under vilken största delen av människosläktet och jordens övriga levande varelser skulle dö i svält. Det rätta ordet, myntat av filosofen John Somerville i en artikel 1982, är omnicid, allas död (jfr suicid, självmord). Forskare, som har satt sig in i de sannolika följderna av ett kärnvapenkrig (Ellsberg citerar bl a Alan Robock och Brian Toon) anser, att redan ett så kallat begränsat sådant mellan t ex Indien och Pakistan skulle förorsaka en nukleär vinter och därmed en massvält och således ta livet av uppemot 2 miljarder människor i regionen inklusive i Kina.

 

Ovan skrev jag "den nutida vetskapen", men hade väl hellre bort skriva "den nutida ovetskapen". Eller vägran att veta, att vara medveten om. (Ernst Schumacher, han med boken "Litet är vackert", använde uttrycket refusal of consciousness.)

 

Bokens andra hälft, kallad "Vägen till domedagen", innehåller en historisk analys. Det som Ellsberg där analyserar är egentligen just hur denna vår vägran av vara medvetna om våra planer har uppstått och utvecklats. De första två kapitlen heter "Att bomba städer" respektive "Att bränna städer". Den som har läst Kurt Vonneguts "Slakthus 5" eller Sven Lindqvists "Nu dog du. Bombernas århundrade" vet vad det är fråga om här: om krigföring mot kvinnor och barn, mot civilbefolkningar; om eldstormarna i Hamburg och Dresden, som åstadkoms med bombmattor mot arbetarkvarter. Kort sagt, om krigets förvandling till massmord redan före Hiroshima och Nagasaki, så att man sedan kunde uppfatta de första atombomberna som en lysande seger för vetenskapen och civilisationen, fast de innebar ett stort nederlag, och därefter hurtigt gå vidare mot ännu större segrar med hjälp av vätebomber.

 

Det nya är Ellsbergs insiderperspektiv och närgående granskning av den nukleära strategins utveckling fram till idag. Boken fortsätter med kapitlet "Att döda en nation" – om hur de groteska dödssiffror jag ovan har radat upp kunde ingå i medvetandet men ändå inte finnas där, inte ens presidenten eller försvarsministern gavs eller ges full vetskap om dem.

 

Daniel Ellsberg:  "Det som typiskt nog saknas – förbigås – i diskussionen om och analysen av den tidigare eller nuvarande kärnvapenpolitiken är erkännandet, att det man diskuterar är svindelframkallande vansinnigt och omoraliskt: i sin nära nog okalkylerbara och ofattbara förstörelselusta och avsiktliga mordlystenhet, i sin brist på balans mellan den riskerade och planerade ödeläggelsen och de uttalade eller obekräftade målen, de hemlighållna ändamålens ogenomförbarhet (att begränsa skadorna på Förenta Staterna och dess allierade, "seger" i ett kärnvapenkrig, som utkämpas av två sidor), dess brottslighet (till en grad som spränger alla vanliga föreställningar om lag, rätt och brott), avsaknaden av vishet och medkänsla, syndfullheten och ondskan." (s. 348, övers MB)

 

Vad kan vi göra?

 

Ellsberg avslutar sin bok med ett litet program för oss i Västvärlden. Jag tar med de engelska begreppen och försöker översätta eller förklara:

 

A U.S. no-first-use policy. Att Förenta Staterna avstår från sin och NATOs doktrin om att i en krissituation vara beredd att på förhand utdela ett massivt första slag med kärnvapen mot Ryssland och/eller Kina;

 

Probing investigative hearings on our war plans in the light of nuclear winter. Genomföra undersökande förhör om våra krigsplaner i ljuset av vad man vet om riskerna för nukleär vinter.

 

Eliminating our ICBMs. Eliminera våra interkontinentala ballistiska missiler.

 

Forgoing delusions of preemptive damage-limiting by our first-strike forces. Göra oss av med illusionerna om att skadorna på våra egna länder kan begränsas på förhand av våra förstaslagsstyrkor.

 

Giving up the profits, jobs and alliance hegemony based on maintaining that pretense. Ge upp de affärsvinster, de arbetsplatser och den hegemoni över Förenta Staternas allierade, som vilar på förstaslagsdoktrinens illusioner.

 

Otherwise dismantling the American Doomsday Machine. På andra ytterligare sätt montera ned domedagsmaskinen.

 

Strider boken mot vad som med väl utförda experiment och kollegial granskning anses vara vetenskap? Inte såvitt jag vet. Men är boken vetenskaplig? Knappast skulle väl någon använda just det ordet. "Domedagsmaskinen" är ju en bekännelsebok! Är den då ovetenskaplig? Ja, varje bekännelsebok måste i någon mån vara det.

 

Biblioteken och bibliotekarierna finns till för att bevara och förmedla mänsklighetens gemensamma minne. Går mänsklighetens gemensamma minne att bevara i händelse av ett kärnvapenkrig och nukleär vinter?

 

"We are part of an international movement", läser jag på Svensk biblioteksförenings hemsida. Och bra så. Det är ju så mycket mer än minnet om Sverige och svenskarna som står på spel.

 

Vad kan bibliotekarierna göra? Det finns faktiskt en hel del som bibliotekarierna kan göra. Köp in boken, till att börja med. Och läs den – den ingår i bibliotekariens utbildning (det där med mänsklighetens minne och att bevara det). Vi får återkomma.

 

Text: Mikael Böök

 

 

 
 
Mikael Böök är författaren till ”Biblioteksaktivisten – Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället”. Boken kan beställas hos din bokhandlare eller direkt av oss. http://www.alhambra.se/moten/biblioteksaktivisten.htm

Var inte rädd för mörkret! Tecknad visdom av Tsai Chih Chung

    
Var inte rädd för mörkret
 
 
En sida ur Zen talar av Tsai Chih Chung
 
 
 
 
 
 
    
 
 700 tecknade sidor med tidlös visdom delade på 5 böcker!
 
 
 Böckerna kan beställas hos din bokhandlare!
 
 
 
 Tsai Chih Chung
 
 
 
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare!

"Stöd Julian Assange och ge WikiLeaks en trygg fristad i biblioteken"

"Stöd Julian Assange

 

och ge WikiLeaks en trygg fristad i biblioteken"

 

av Mikael Böök

författaren till

”Biblioteksaktivisten – Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället”

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare.

 

 
 

Professorn i världspolitik vid Helsingfors universitet, Heikki Patomäki, har i  uusisuomi.fi (28.11.) upprepat sin åsikt från 2011 att Finland borde ge WikiLeaksgrundaren Julian Assange asyl.

 

Den allmänna utgångspunkten för Patomäkis argumentation är offentlighetsprincipen, även kallad informationsfriheten: att alla (åtminstone i Norden och i många andra länder) enligt grundlagen har rätt att ta del av offentliga handlingar och att närvara vid domstolsförhandlingar och beslutande politiska sammanträden.

 

Under senhösten 2018 har Assanges situation som politisk flykting på Ecuadors ambassad i London förvärrats. I enlighet med Ecuadors nya USA-orienterade utrikespolitik under president Lenin Moreno har Assanges kommunikationer med yttervärlden skurits av. Vidare läckte en åklagare i USA nyligen ut information, som bevisar att Assange står anklagad för brott i det landet (jfr Hbl 16.11.), något som han själv länge har hävdat men som världen först nu har fått officiellt bekräftat.

 

Jag håller med Heikki Patomäki om att Finland borde bereda Julian Assange en trygg fristad i Finland. Men jag tolkar hans nya inlägg mer som en solidaritetsyttring än som ett genomförbart krav. Utrikesminister Soini kommer – underbara tanke! – nog inte att hälsa Julian Assange välkommen hit för att leva under vår republiks beskydd.  Och hur skulle  Assange undvika att bli gripen av de brittiska myndigheterna ifall han försökte ta sig till Finland, vilket enligt lagen är ett villkor för att ansöka om asyl här? Är det ens klart att Assange skulle vilja fly till Finland? När Edward Snowden behövde dra sig undan Förenta Staternas dömande makt hjälpte WikiLeaks honom att resa till Moskva.

 

Hur paradoxalt är det inte om det enda land som kan erbjuda asyl åt västliga visselblåsare och försvarare av yttrandefriheten är Ryssland, ett land som inte precis är berömt för sin press- och informationsfrihet och som därför  knappast heller vore en trygg plats för WikiLeaks ledare. Tänk bara på  Spy Files Russia, WikiLeaks avslöjanden i september  2017 om ryska övervakningsfirmor (se https://wikileaks.org/spyfiles/russia/).

 

Jag förenar mig med Heikki Patomäki i hans etisk-politiska ståndpunkt: det gäller att modigt försvara Julian Assanges mänskliga rättigheter och WikiLeaks verksamhet för öppenhet, demokrati och rättvisa !

 

Men vad kan man göra?

 

Även om våra politiker varken tycks vilja eller våga visa solidaritet med Julian Assange och WikiLeaks så finns det åtminstone två andra i sammanhanget mycket viktiga yrkesgrupper att vädja till.

 

För det första: journalisterna.  Glöm inte vilka tjänster WikiLeaks har gjort och gör världspressen och -offentligheten! Lyft Julian Assanges mänskliga rättigheter och förklara varför denna förföljda politiska flykting bör ges en human behandling !

 

För det andra: bibliotekarierna. Därför, att yttrande-, press- och informationsfriheten förutsätter ett externt, socialt minne i form av dokument, dikt och berättelser. Våra moderna fri- och rättigheter står och faller ytterst  med det moderna allmänna biblioteket, som i princip ska samla, strukturera, presentera och bevara all för samhället nödvändig information samt värna om läskunnigheten och de språkliga färdigheter som behövs i kampen mot orättvisor,  maktmissbruk och krig.  Biblioteket är grundbulten i vad filosofen Jürgen Habermas kallade "offentlighetens struktur".

 

Därför bör bibliotekarierna kontinuerligt införliva WikiLeaks väldiga dokumentbibliotek (och övriga sådana politiskt vitala dokument!) med sina samlingar och se till att de alltid är tillgängliga för medborgarna.  Internet, sådant det är idag,  garanterar nämligen inte någon bestående informationsfrihet.  Minns att i december 2010, efter att WikiLeaks försett världspressen med mängder av information om krigen i Afghanistan och Irak, inklusive videon Collateral Murder, och massvis med amerikanska diplomatbrev,  stängde det privata företaget Amazon helt sonika av WikiLeaks internetdomän, varefter  WikiLeaks s a s som sådana råkade i flyktingläge samtidigt som politiker i USA och Kanada – en del bokstavligen – krävde Assanges huvud på ett fat.

 

Utrymmesbrist eller bristfällig informationsteknik är inte någon ursäkt.  Alla digitala Wiki-läckor får plats i Ode, huvudstadens nya huvudbibliotek. Bara viljan finns.

 

Mikael Böök

Lovisa


Ny Bok: "Den barmhärtige krigaren - Abd el-Kader från Algeriet"

 
 
Den barmhärtige krigaren
 
Abd el-Kader från Algeriet
 
 
av Elsa Marston
 
Övers. Ingvar Rydberg
Hft / 180 s. / Illustr.
 
 

”En av seklets få stora män.” - The New York Times

 

Detta är den fascinerande biografin om emir Abd el-Kader (1807-83), den hjältemodige arab som ledde motståndet mot den franska erövringen av Algeriet. Han var en lysande militär strateg, en skicklig ryttare och en berömd muslimsk ledare. Känd för sin välvilja mot fiender, blev han en internationell celebritet redan under sin livstid. Idag är han erkänd som en pionjär i dialogen mellan olika trosuppfattningar.

 

Upptäck hur han 1860 räddade tusentals oskyldiga kristna i Syrien från pöbelvåld och förtjänade lovord från så olika ledare som Abraham Lincoln, påve Pius IX och Napoelon III!

 

”Denna bok presenterar en sann muslimsk hjälte, en man som förenade en frihetskämpes och fredsivrares bästa egenskaper. Ofta kallad Algeriets George Washington, ledde emir Abd el-Kader sitt folk i en lång kamp för att bekämpa den franska erövringen och koloniseringen av deras land... Elsa Marstons utmärkta biografi visar fram (Abd el-Kaders) arv som ett föredöme för unga muslimer idag... och för icke-muslimer, som inte ofta får höra muslimska röster som talar för förnuft och medlidande.” - Barbara Petzen, direktör för Middle East Connection.

 

Elsa Marston var en flerfalt prisbelönt författare till över 20 böcker för tonåringar och barn. Hon specialiserade sig på Nordafrika och Mellanöstern, den klassiska och moderna. Hon tog en akademisk grad i internationell politik vid Harvard-universitetet och bedrev vidare studier vid Amerikanska universitetet i Beirut. Hon var tidvis bosatt i Egypten, Libanon och Tunisien.

 

 

OM BOKEN

 

 

”I en tid då negativa stereotyper dominerar den allmänna uppfattningen av islam och muslimer, behöver unga människor föredömen som förkroppsligar de högsta ideal av vad det innebär att leva ett värdigt och målinriktat liv. Marston har fyllt det tomrummet med denna fängslande berättelse om emir Abd al-Kader, en imponerande gestalt, som inspirerar oss alla till en högre känsla av vad humanitet och rättvisa innebär, oberoende av vilken religion man tillhör.”

Robert F. Shedinger, Luther College, författare till Was Jesus a Muslim?

 


”En särskild förtjänst med Marstons mycket fina bok är att Abd el-Kaders mänskliga egenskaper spelar en så central roll i hennes berättelse. Geno­m att berätta denna levnadshistoria för den amerikanska ungdomen, ger författaren den en chans att upptäcka inte bara vad barmhärtighet och fredlighet spelar för roll inom islam utan också en persons levnadsöde som till fullo förkroppsligade de värdena. Boken är inte bara en vacker berättel­se baserad på solid dokumentation utan framför allt en nyttig bok för våra barn som skall ärva en värld som är i trängande behov av barmhärtighet och fred.”

Ahmed Bouyerdene, författare till Emir Abd el-Kader: Hero and Saint of Islam.

 

 

”Den flerfalt prisbelönta författarinnan Elsa Marstons böcker om Mellan­östern kategoriseras ofta som 'fiktion och non-fiction för ungdom'. Men The Compassionate Warrior är liksom de flesta av hennes verk ett stycke solid lärdom, berättad på ett engagerat sätt, som i hög grad borde appellera även till vuxna.”

Laurence Michalak, University of California, Berkeley

 


”I sin medryckande biografi visar författaren väl hur emir Abd el-Kade­r, överhuvud för en religiös orden och en kämpe mot koloniala intrång, predikade tolerans och samlevnad bland olika grupper. Detta blev särskilt tydligt i hans försvar för de hotade kristna under de våldsamma Damas­kus-upploppen 1860. Det är berömvärt att författaren så väl belyser en tapper och medkännande hjältes insats. En sådan behövdes då och behövs nu som en ledare att efterlikna.”

Leila Fawaz, Tufts University, författare till
An Occasion for War: Mount Lebanon and Damascus in 1860

 


”Det är inte ofta vi läsare och lärare finner en bok som avslöjar så mycket av historia och en individs levnad på ett så engagerande och medryckande sätt. ... Denna bok gör det möjligt för unga läsare att följa en snabbt löpande berättelse om heroiskt motstånd mot makten, om ädelmod i krigstid, om berömda personer och prövande tider, medan de samtidigt lär sig mycket om – och förmodligen kan njuta av – historia, etik, relationer mellan kulturer och de muslimska samhällenas inre funktionssätt.”

Roger Gaetani, redaktör för Introduction to Sufism: the Inner Path of Islam och
A Spirit of Tolerance: the Inspiring Life of Tierno Bokar,
f d lärare och utarbetare av undervisningsmaterial

 

 

OM EMIR ABD EL-KADER

 


”Det finns få moderna notabiliteter som är bättre kända än den 'arabiske Napoleon', krigaren som i försvar för sin fosterjord framgångsrikt utmanade Frankrikes hela styrka under flera fälttåg och höll dess arméer i ett nästan permanent krigstillstånd i mer än femton år... (Emir Abd el-Kader) var en av sitt århundrades få stora män.”  The New York Times

 


”Abd el-Kader oroade Paris och utmanade Frankrikes hela makt under Ludvig Filips regering. Historien om den franska erövringen av Algeriet är grund och botten berättelsen om den konflikt som Abd el-Kader nästan ensam förde mot Europas främsta militära nation.” The London Times

 

 

”Emir Abd el-Kader var en av de mest remarkabla gestalterna i modern islamisk historia. Han var i det närmaste fulländad i såväl sitt aktiva som sitt kontemplativa liv, en prestation som förblir av stor betydelse idag för såväl muslimer som icke-muslimer.”  Seyyed Hossein Nasr, The George Washington University, författare till The Heart of Islam: Enduring Values for Humanity

 


”Idag förenar sig den kristna världen för att hedra den störtade islamiske fursten (Abd el-Kader), den mest osjälviska av ridderliga krigare, som satte sitt liv på spel för att rädda före detta fiender, erövrare och betvingarna av hans ras och religion, från kränkningar och död.” The New York Times, den 20 oktober 1860, vid rapporteringen om emirens räddning av över 10.000 kristna i Damaskus i Syrien


Alhambras Julbok: En tidlös bok om Yoga av Basile P Catoméris

 
 

En tidlös bok om Yoga

ursprung, tradition, praktik

 

En sammanfattning av Basile P. Catoméris
Lärjunge till Shri Shyam Sundar Goswami

 

Inb / 184 s. / Illustr.  

 

Hur kommer det sig att Yoga har överlevt i tusentals år och fortfarande är lika aktuell? Var finns källorna till det vi idag kallar Yoga?


En tidlös bok om Yoga öppnar dörren till den traditionella Yogaläran och dess ursprung. Ett så omfattande ämne kräver egentligen ett helt uppslagsverk, men här har författaren lyckats med konststycket att summera det väsentliga.


Boken riktar sig till dig som är genuint nyfiken på vad Yoga egentligen har att erbjuda dagens människa. Som läsare får du en spännande inblick i en mångtusenårig kunskap som enligt traditionen överfördes muntligt från guru till lärjunge.

 

 

Sagt om Basile P Catoméris bok En tidlös bok om Yoga (Alhambra):


”Bland så många förenklade och ytliga Yogaböcker som publiceras idag skiljer sig Basile Catoméris bok markant, genom sin utförliga beskrivning av den teoretiska och metafysiska aspekten av Yoga. Här presenteras Yoga i sitt rätta kulturella perspektiv som täcker livets olika aspekter. Den som i detalj vill lära känna Yogas urgamla och mångskiftande bakgrund kommer att lära sig en mängd viktiga detaljer. Författarens kännedom om ämnet är verkligen impone­rande!” Claude Kayat, Författare och utövare av Yoga enligt Shri S.S. Goswamis undervisning sedan 1959

 

”Det är föredömligt av författaren att presentera hela den process som utgör Yogaövningen. Med stor tillfredsställelse kan vi välkomna denna bok om Yogans ursprung och rötter. Boken är ett viktigt bidrag till den svenska Yogalitteraturen.” Mats Lindberg, Indolog, tidigare verksam vid Stockholms universitet

 

”Indiens yoga-traditioner har flertusenåriga rötter och oräkneliga förgreningar, men ett ständigt återkommande tema i deras historia är vikten av förhållandet mellan lärare och elev. Denna bok för vidare arvet från en av Sveriges tidigaste yoga-lärare, Shri Shyam Sundar Goswami (1891–1978), troget förmedlat av hans elev Basile Catoméris. Genom att förvalta sin lärares unika vision av yogans innehåll och betydelse har författaren även bevarat ett stycke svensk yoga-historia.” Martin Gansten, Docent i religionshistoria vid Lunds universitet

 

Sagt om Shri S S Goswamis bok Foundations of Yoga (Inner Traditions):


Thank you for being a sound pillar of the tradition, and the world is indebted to you for putting together the greatest of teachings for the well-being of the generations now and to come. You have touched a deep chord in the human psyche that needs re-tuning and alignment with the ‘Source’. Roop Verma, Indian musician and Yoga teacher

 

 
Basile Catoméris (t.h.) på besök hos Alhambra i somras i samtal med bokförläggaren Hesham Bahari. Foto av Eva Olandersson
 
 

Basile P. Catoméris (1930-) är född i Frankrike, av italiensk mor och grekisk far.

 

I mitten av 1950-talet kom han till Stockholm, där han under mer än 20 år fick undervisning och vägledning av den indiske Yogamästaren Shri Shyam Sundar Goswami. Med tiden utvecklades en djup guru-chela-relation som varade fram till  mästarens bortgång 1978.

 

Några år senare reste han till Indien och fick ta emot det som enligt traditionen anses vara den slutliga initieringen i Yoga. Förmedlare var Shri Goswamis andliga mor, Ma Santi Devi (1904-2002), en bengalisk yogini inom Bhakti Yoga och Laya Yoga.

 

Basile Catoméris förvaltar ett unikt vittnesmål om traditionell Yoga och har ägnat större delen av sitt liv åt att föra sin gurus arv vidare, genom undervisning och föreläsningar i Europa, USA och Asien. Som en av få västerlänningar har han gästföreläst i det anrika Lonavla Yoga Institute utanför Mumbai (Bombay), Indien.

 

I vår del av världen är det endast ett fåtal idag som har en direkt länk till den ursprungliga Yogatraditionen. Författaren till denna bok är en av dessa få. Han har haft nåden att få undervisning av en genuin Yogamästare tillika arvinge av ett obrutet andligt kunskapsarv.

 

Basile Catoméris är en äkta representant för den s k Medelvägen. Han har lyckats kombinera familj och yrkesliv med ett djupt andligt sökande. Med en yrkeskarriär inom immaterialrätten, har han haft världen som arbetsfält, bl a med uppdrag för FN-organet WIPO. Som autodidakt anser han att framgångarna i yrket aldrig hade varit möjliga utan Yoga.

 

 

Utdrag ur Boken

 

Yoga – ett ord – två stavelser – fyra doktriner – åtta discipliner – tusentals böcker och miljoner utövare över hela världen.

En ännu mer relevant beskrivning av Yoga torde dock vara Patanjalis klassiska definition som man hittar i den andra aforismen i hans berömda sutra: yoga chitta vritti nirodha (ung. “upphörandet av sinnets ständiga växlingar”).

 

Och en mer praktiskt orienterad beskrivning finns i Bhagavad Gitas sutra 47, kap II: ”Yoga är skicklighet i handling”.

 

Yoga utgör i själva verket hinduismens kvintessens (sanâtana dharma). De ovanstående beskrivningarna säger långt mer än den allmänna synen på vad Yoga är, det vill säga något betydligt mer än en alternativ livsstil.

 

Hur som helst är det obestridligt att Yoga, bortom definitionernas mångfald, utgör ett kulturellt unikum i människans historia. Man kan sålunda fråga sig om det inte är ytterst märkligt att Yoga­traditionen förmått överleva i över 5000 år. Till synes utan någon världsligt manifesterad auktoritet, i motsats till alla kejsar- och kungadömen, religioner, och ideologier som härjat, kommit och gått i vår dokumenterade historia.

 

Värt att påpeka är att denna uråldriga tradition bygger på icke-­våld. Den har därför aldrig försökt värva proselyter, inlett erövrartåg eller startat blodiga revolutioner för att etablera nya politiska eller religiösa världsordningar. I alla tider har Yoga istället främjat andlighet och respekt för naturen.

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE


The Magnum Opus of the 9/11 Consensus Panel: A Review of Griffin and Woodworth’s ‘9/11 Unmasked’

Over the past 17 years, the Internet has been replete with videos and articles that purport to investigate, analyze, and explain 9/11. For anyone curious about whether the official story is true or not, the biggest challenge lies not in finding material on the subject, but in sifting through it all to determine what is verifiable or merely speculative, factual or false, relevant or irrelevant.

 

 
 

9/11 Unmasked was released on September 11, 2018.9/11 Unmasked is the end product of a seven-year effort by two top experts in the field who have thoroughly analyzed the available evidence and are presenting the documented and relevant material in a succinct single volume. To ensure that no aspect of their research would be overlooked or misrepresented, the authors, David Ray Griffin and Elizabeth Woodworth, assembled and employed an impressive roster of international reviewers called the 9/11 Consensus Panel. This panel, according to the book, "includes people from the fields of physics, chemistry, structural engineering, aeronautical engineering, piloting, airplane crash investigation, medicine, journalism, psychology, and religion.” Each of the panelists is identified and credited by name and qualifications.

 

The book also explains the purpose of the panel: "to provide the world with a clear statement, based on expert independent opinion, of some of the best evidence opposing the official narrative about 9/11.”

 

Griffin and Woodworth set the bar very high when determining what constitutes “best evidence.” Indeed, given the 875 reference notes that document virtually every statement, it seems improbable that any valid criticism of the panel's consensus points can ever be found.

 

That said, critics of panels like this sometimes allege that panelists can be influenced, consciously or subconsciously, by the opinions of fellow members. The “groupthink” phenomenon, these detractors say, often comes into play, making panelists reluctant to express any opinion contrary to the group's position. In particular, a lower ranking or passive person might mimic the opinions of a higher ranking or more aggressive member of the group.

 

To avoid any possibility of groupthink, the authors employ the Delphi Method as a model for achieving best-evidence consensus. This method provides all panel members with a way of sharing their honest opinions without being influenced or constrained by external sources. Questions are sent in writing to each member individually to prevent anyone from being swayed by what other members are saying. Any subject receiving less than an 85% consensus from reviewers is removed from consideration.

 

Thus far, the international team of 9/11 Consensus panelists has reached agreement on 51 points where documented evidence conclusively contradicts the official story. Each point is addressed in its own chapter, and the 51 chapters are grouped into nine categories:

 

  1. Destruction of the Twin Towers
  2. Destruction of WTC 7
  3. Attack on the Pentagon
  4. The 9/11 Flights [includes Flight 93]
  5. U.S. Military Exercises
  6. Claims About Military and Political Leaders
  7. Osama Bin Laden and the Hijackers
  8. Phone Calls from the 9/11 Flights
  9. The Question of Insider Trading

 

Each chapter is structured in a format akin to an executive summary. First, a claim that constitutes a part of the official account is summarized and presented with references to source material. The official claim is followed with facts that disprove it, and those facts are amply documented with notes at the end of the book.

 

Although 9/11 Unmasked is comprehensive, the authors have refrained from “going overboard” when additional information is available but not needed for their purpose. For example, in Chapter 14, “The Assumption that NIST’s Analysis of the Collapse Initiation of WTC 7 Is Valid,” the presentation of evidence contradicting NIST’s account is direct and to the point. Despite its succinctness, Chapter 14 conclusively shows that NIST’s account is flawed. Compare that to the far more detailed analysis of the WTC 7 collapse in this video, “A Critique of the NIST WTC Building Failure Reports and the Progressive Collapse Theory,” published by Architects & Engineers for 9/11 Truth. In that video, the portion analyzing the WTC 7 collapse spans 40 minutes. 9/11 Unmasked boils that complex subject down to slightly more than one page.

 

Those who have done much reading on the subject will appreciate how the authors have winnowed out the relevant facts from material that might be controversial or speculative. One example is how the movements of Mohamed Atta prior to 9/11 are handled in Chapters 40, 41, and 44. As experts in the field, the authors were certainly aware that other available information on the movements of Atta could potentially open up a whole new world of leads to follow. However, the authors have limited their report to just those movements of Atta that were solidly documented as being contrary to the official account and relevant to their purpose.

 

One challenge the panelists face in analyzing the official account is that it is often a moving target, i.e., an evolving narrative. In nine of the 51 chapters (Chapters 11, 12, 19, 20, 29, 30, 36, 49, and 50, to be specific), the authors show how the government's story has changed over time. In each of those chapters, they provide verifiable evidence that discredits the multiple versions.

 

9/11 Unmasked stands out not only for what is included, but also for what is not included. There is no speculation about who perpetrated the attacks. Moreover, emotional subjects such as first responder cancer deaths are not mentioned. 9/11 Unmasked simply lays out the facts that show the official story cannot be true.

 

Any one of the 51 chapters, by itself, presents ample evidence to disprove the official account. When all 51 are taken together, the evidence is overwhelming and the conclusion inevitable: A new, independent investigation of 9/11 is imperative.

 

In the technical world, executive summaries of research are typically presented in one or two paragraphs. The events of 9/11 are so complex, so far-reaching, that one or two paragraphs on any aspect of the subject hardly suffices. Yet Griffin and Woodworth’s 308-page book might rightly be considered an executive summary of their many years of research, presented as a non-political, non-controversial compilation of facts.

 

9/11 Unmasked is destined to be the Bible, the foundation, the go-to source of future research. It belongs on the bookshelf of anyone who has nagging questions about what really happened on September 11, 2001. And it will surely be on the desk of each and every government official who might one day be tasked reinvestigating that monumental event.

 

 

Se även David Ray Griffin på svenska

 

 
 

Motsägelser om 11 september
Ett öppet brev till USA:s kongress och press

344 s. / Inb

 

WTC 7 och dess mystiska kollaps
Varför den officiella rapporten om 11 september är ovetenskaplig och osann

408 s. / Hft

 

Usama bin Laden: Död eller levande?

128 s. / Hft

 

Böckerna finns att beställa hos din bokhandlare eller låna på biblioteket

 

 


Dokumentet som startade krigen mot terror och flyktingströmmen till Europa

Dokumentet som startade krigen mot terror 

 

och flyktingströmmen till Europa

 

 

Av Dr. Niels Harrit –

 

 

Niels Harrit, Ph.D., musiker og kemiker, pensioneret lektor fra Københavns Universitet.

Har holdt flere end 360 foredrag i 15 lande om sammenstyrtningen af de tre skyskrabere på Manhattan d. 11. september, 2001, i et naturvidenskabeligt perspektiv. Medlem af panelet i The 911Consensus Project (http://www.consensus911.org/)

 

 

Källa: Herland Report http://www.hannenabintuherland.com/themiddleeast/dokumentet-som-startet-krigen-mot-terror-og-flyktningstrom-til-europa-dr-niels-harrit-herland-report/   (artikeln har fått 84 tusen like bland Herland Report-läsarna!)

 

 

De lagliga grunderna för invasionen av Irak 2003 har blivit ifrågasatta i flertalet länder. Den mest välkända är Chilcot-utredningen i Storbritannien, vilken startade 2009 och resulterade i en rapport 2016.

 

Undersökningen handlade inte om legaliteten av krigshandlingen, men den brittiska regeringen blev starkt kritiserad för att inte ha tillhandahållit en rättslig grund för attacken, skriver Dr. Niels Harrit, Danmark for Herland Report.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

Vi kallar det “9/11-krigen” – den till synes eviga förstörelsen av Mellanöstern och Nordafrika som har pågått de senaste 17 åren. General Wesley Clark berättade i en intervju, att dessa krig redan var planerade i september 2001.1

 

Även om invasionen av Irak var planerad före 9/11,2 så anser de flesta att attacken på Afghanistan 2001 var en nödvändig föregångare. Den rättsliga grunden för att anfalla Afghanistan har nästan inte fått någon uppmärksamhet. En av de hindrande orsakerna till detta har varit antagandet att huvuddokumentet fortfarande var hemligstämplat.3,4 Men detta dokument blev av allt att döma avklassificerat 2008, vilket visas nedan.

 

På morgonen den 12 september 2001 sammankallades NATOs Nordatlantiska Råd i Bryssel. Detta skedde mindre än 24 timmar efter händelserna i USA. Rådet består vanligtvis av  medlemsstaternas ambassadörer. Men som något unikt utspel, så deltog även EUs utrikesministrar.5

 

Lord Robertson, NATOs dåvarande Generalsekreterare, skrev ett resolutionsutkast som  åberopade Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget – den så kallade “musketörsparagrafen” (“en för alla, alla för en”) – som en konsekvens av terrorattackerna. Detta beslut behövde vara enhälligt godkänt av NATOs alla 19 länder. Denna överenskommelse erhölls kl 21:20 samma dag och Robertson kunde läsa upp godkännandet på en fullsatt presskonferens:6

 

“Rådet kom överens om att ifall denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område (”directed from abroad”) mot Amerikas Förenta Stater, ska den ses som en händelse omfattat av Artikel 5 av Nordatlantiska fördraget, vilken anger att en väpnad attack mot en eller flera av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla.”

 

Det fanns en reservation. Artikel fem skulle inte formellt gälla förrän “ det är avgjort att denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område”. NATO hade tydligen en misstänkt. Men de juridiska bevisen var fortfarande under framtagende, och därför också den formella åberopandet av Artikel 5.

 

Formellt gavs bevisen av Frank Taylor, en diplomat med ambassadörstitel från USA:s utrikesdepartement. I Bryssel  den 2 oktober presenterade han en rapport till det Nordatlantiska rådet, och Lord Robertson kunde därefter slå fast:7  

 

“Med denna genomgång som grund, så har det fastställts att attacken mot Amerikas Förenta Stater 11 September var styrt från utlandet och ska därför ses som en handling som omfattas av Artikel fem av det Nordatlantiska fördraget, där det sägs att en väpnad attack på ett eller fler av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla…..

 

Dagens sammanfattning var klassificerad så jag kan inte ge er alla detaljerna. Sammanfattningar görs också direkt av Förenta Staterna till de allierade i deras huvudstäder.”

 

Eftersom åberopandet av Artikel 5 behövde vara enhälligt, så måste Frank Taylors rapport ha blivit förelagt i de orienteringer, som Lord Robertson annonserade. I Danmark –  landet där författaren av denna artikel bor – hölls ett möte i Folketingets Utrikespolitiska Nämnd den 3 oktober 2001. Ledamöterna gavs information av regeringen om förfarandet i Bryssel.

 

Parallella briefings måste också ha hållits i de 17 andra NATO huvudstäderna. I varje stad måste resolutionen ha blivit godkänd, eftersom Lord Robertson 4 oktober kunde tillkännage NATOs enhälliga införande av Artikel fem och starten av kriget mot terror.8 De första bomberna släpptes i Kabul 7 oktober.

 

Artikel fem i Nordatlantiska fördraget säger:9 

 

“Deltagarna samtycker om att en väpnad konflikt mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall ses som en attack mot dem alla och att de följaktligen samtycker till att, om en väpnad konflikt inträffar, åtar sig alla, med utövande av rätten till individuell och kollektiv självförsvar erkänd av Artikel 51 i FN-stadgan,….”

 

Det innebär att något militärt ingripande, som begås av NATO, är begränsad till Artikel 51, vilken framhäver rätten till självförsvar och lyder:10

 

“Inget i nuvarande kapitel skall försvaga den inneboende rätten av individuellt eller kollektivt självförsvar om en väpnad konflikt inträffar mot en medlem i FN,…”.

 

Det betyder, att militärt ingripande är förbjuden i frånvaron av en väpnad provokation, och legaliteten av attacken på Afghanistan beror uteslutande på de presenterade bevisen i Frank Taylors rapport. Men de klassificerades tillsammans med protokollen från de relevanta mötena.3,4

 

19 maj 2008 offentliggjorde emellertid USA’s utrikesdepartement det direktiv, som sändes 2001 till alla Amerikanska representationer världen över, inklusive ambassadören på NATO’s högkvarter, om vad som skall tyckas och sägas om 9/11 händelserna.

Det heter: “September 11: Working together to fight the plague of global terrorism and the case against al-qa’ida”. Texten finns tillgänglig på denna URL

 

Dokumentet är daterat 1 oktober 2001. Men som antyds av URL-adressen, verkar den ha blivit distribuerad 2 oktober. Det är alltså dagen då Frank Taylor gav sin presentation för Nordatlantiska rådet och EU’s utrikesministrar, och dagen innan USA:s ambassadörer höll avrapporteringar till regeringarna i respektive NATO huvudstäder.

 

Direktivets text börjar med att anmoda “alla adressater om att kontakta överordnade regeringstjänstemän och vidarebefordra informationer som sammanlänkar Al-Qa’ida terroristnätverket, Usama bin Ladin och Talibanregimen med 11 september terroristattackerna på World Trade Center och Pentagon och kraschen av United Airlines Flyg 93. Dokumentet verkar vara ett manuskript till en upptäckt. Mottagarna instrueras att endast använda informationen i muntliga presentationer och att aldrig ge ut papperskopian av dokumentet i något format. Specifikt refereras där till “DEN muntliga presentationen”.

 

Dessa instruktioner följs av 28 sidor av specifik text. En del av denna rapport är kopierad till Lord Robertsons uttalande 2 oktober:7

“Fakta är tydliga och övertygande […] Vi vet att individerna som genomförde dessa attacker vara en del av det världsomspännande terroristnätverket Al-Qaida, styrd av Osama bin Laden och hans huvudlöjtnanter och skyddad av talibanerna.” 

 

Slutsatsen är oundviklig. Detta dokumentt ÄR Frank Taylor-rapporten. Det är manuskriptet, som gav inte bara grunden för Frank Taylors presentation, men också för avrapporteringarna som gavs av USA:s ambassadörer till de olika ländernas regeringar. Identiska presentationer gavs i alla 18 huvudstäder 3 oktober.

 

Finns det några tekniska bevis  i detta dokument som kan tjäna som en rättslig grund för påkallandet av Artikel 5? Ingenting! Det finns absolut inga tekniska bevis som stödjer påståendet att 9/11 attackerna var orkestrerade från Afghanistan.

 

Bara en liten del av introduktionstexten handlar om 9/11 i formen av de sammanfattande påståenden som ovan är citerade i Lord Robertsons pressmeddelande. Den huvudsakliga delen av texten handlar om de påstådda utspelen av Al-Qaeda och talibanerna på 90-talet.

 

4 oktober 2001 började NATO officiellt ett krig baserat på ett dokument som enbart gav muntliga argument till en presentation och inga bevis för att understödja det huvudsakliga argumentet.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

På öppningsceremonin av NATO:s nya högkvarter 25. maj 2017 deltog ledarna från alla NATOs medlemsstater vid invigningen av en “9/11 och Artikel 5 minnesmärke”.11

 

 

NOTER:

1) The Plan – according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)

https://www.youtube.com/watch?v=SXS3vW47mOE

2) Bush decided to remove Saddam “on day one”.

https://www.theguardian.com/world/2004/jan/12/usa.books

3) The Unanswered Questions of 9/11.

http://www.globalresearch.ca/the-unansweredquestions-of-911/5304061

4) Was America Attacked by Afghanistan on September 11, 2001?

https://www.globalresearch.ca/was-america-attacked-by-afghanistan-on-september-11-2001/5307151

5) Being NATO’s Secretary General on 9/11. https://www.nato.int/docu/review/2011/11-september/Lord_Robertson/EN/  (från vilken du kan härleda att NATO-ambassadörerna åt lunch kl 15).

6) Statement by the North Atlantic Council, https://www.nato.int/docu/pr/2001/p01-124e.htm

7) Statement by NATO Secretary General, Lord Robertson.

https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011002a.htm

8) Uttalande till pressen av NATO:s generalsekreterare Lord Robertson, om

Nordatlantiska rådets beslut om införandet av Artikel 5 i Washingtonfördraget efter 11

september attackerna mot USA. https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011004b.htm

9) The North Atlantic Treaty. https://www.nato.int/cps/ic/natohq/official_texts_17120.htm

10) Article 51, UN charter. http://www.un.org/en/sections/un-charter/chapter-vii/

11) Tillägnan av 9/11 och Artikel 5 minnesmärke vid det nya NATO-högkvarteret 25 maj, 2017. https://www.youtube.com/watch?time_continue=3&v=augh1WqTqFs  

 

 

Litteratur om 9/11 på svenska

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare.

 

“CIA och 11 september: Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll, 225 kr

Av Andreas von Bülow, f.d. teknik- och forskningsminister i Västtyskland


“WTC 7 och dess mystiska kollaps”

“Motsägelser om 11 september”  

“Usama bin Laden: Död eller levande?”  

 

Av David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med över 50 vetenskapliga publikationer på sin meritlista 

 

“Gåtorna kring 11 september” & “Bushs okända värld”

 

Av Eric Laurent, f.d. utrikeskorrespondent för Le Figaro

 

Andreas von Bülow är före detta teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i dåvarande Västtyskland samt ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen under 25 år och en världsauktoritet på underrättelsetjänster. Läs det svenska förordet till hans bok nedan.

 

David Ray Griffin är professor i teologi och religionshistoria med ett femtiotal vetenskapliga publikationer bakom sig. Bland annat “Physics and the Ultimate Significance of Time”, “The Re-enchantment of Science”, och “Religion and Scientific Naturalism: Overcoming the Conflicts”. Tretton av hans böcker har handlat om 11 september. “The New Pearl Harbor Revisited”, valdes till “Pick of the Week” av Publishers Weekly i november 2008.


Ett öppet brev till Statens Kulturråd / Om "komplexitet, intensitet och genreförnyelse"

Ett öppet brev till Statens Kulturråd

 

Förslag till hur man skulle kunna göra stödsystemet mer effektivt och rättvist för alla.

 

Av Hesham H Bahari

Alhambras Bokförläggare

 

Det rikaste förlaget i Sverige får stöd för en stor del av sin skönlitterära utgivning från Statens kulturråd, medan många små aktörer som kämpar motströms får nöja sig med smulor. Hur kan detta gynna demokratin och stärkandet av yttrandefriheten i Sverige?

 

Enligt Kulturrådets hemsida är graden av ”komplexitet, intensitet och genreförnyelse” bland de kriterier som borde föranleda att en bok får stöd eller inte. Om någon bok uppfyller dessa tre kriterier så borde det vara Adonis ”Boken – Platsens gårdag nu”. Men det blev istället avslag för sista delen i denna trilogi som tagit oss flera år att förfärdiga. En av rådets lektörer tyckte nämligen i en tidningsrecension, långt innan boken skulle behandlas av den skönlitterära gruppen, att ”Adonis verk är tjatigt och ålderdomligt”! Inkompetens? Jävsituation? Kulturrådet tyckte inte att det föreligger någon anledning att ompröva beslutet när vi överklagade.

 

Nu är vi uppe i tjugo avslag i rad sedan 2016 från den skönlitterära gruppen!     

 

Nyligen fick vi ytterligare avslag för två av våra senaste titlar, ”Eldfängd”, en parabel som riktar sig till unga läsare om al-Hallaj, muslimsk mystiker som korsfästes på 900-talet för att ha identifierat sig med sanningen och som bekämpade religiös intolerans, skriven av arabisten Marcus Petrisson, samt ”Glömskans svarta snö” av finlandssvenskan Hillevi Furtenbach, en finstämd självbiografisk roman och en stark uppgörelse med den militaristiska civilisation vi lever i. Båda böckerna hade fått positiva recensioner. Om Petrissons bok skriver Ulf Lindgren i BTJ: ”Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av”, och Furtenbachs bok får toppbetyg i Tranås Posten: ”En bok att läsa om och om igen”.

 

Böcker som får avslag från Kulturrådet hindras från att nå ut till biblioteken och den läsande allmänheten.

 

Man skulle kunna ursäkta Kulturrådets lektörer med att det är staten som bestämmer hur många titlar som ska få stöd, nämligen 40 % av all utgivning i landet. Det innebär att lektörerna har makten att neka ett välbehövligt stöd till 60 % av all seriös utgivning. Man undrar hur godtyckliga dessa beslut egentligen är. För att motsvara de vackra ideal som står att läsa på Kulturrådets hemsida om mångfald, kvalité, stöd för utsatta grupper och minoriteter etc., borde inte större delen av den seriösa, icke kommersiella utgivningen i landet få stöd?

 

Att uppnå detta mål borde inte vara omöjligt.

 

De drygt två- eller trehundra titlar som brukar beviljas stöd varje år får dela på ca tio miljoner kronor. Att dubbla denna summa och låta fler titlar komma in i biblioteken och fler författare, översättare, redaktörer och andra förlagsfolk känna att deras arbete inte varit förgäves skulle stärka yttrandefriheten i landet. Jämfört med det statliga stöd som går till andra folkliga kulturområden som film, musik, teater eller idrott är de anslag som går till det skrivna ordet långt ifrån tillräckliga för att skapa en för demokratin gynnsam utgivningspolitik.

 

Vi på Alhambra, som i över 30 år har kämpat mot fascism, trångsynthet och rasism, får finna oss i hur otacksamt kulturmyndigheterna behandlar förlaget och dess skönlitterära författare, vilka pläderar för samlevnad, kvinnofrigörelse, yttrandefrihet och social rättvisa men som nekas stöd den ena efter den andra!

 

Sekulära arabiska författare som kämpar för demokratin i sina respektive länder behövs idag mer än någonsin på våra bibliotek och skolor.

 

Månar verkligen Sverige om att värna om yttrandefriheten och minoriteters rättigheter, som politiker ständigt vill påminna oss om, då bör regeringen se över sina bestämmelser när det gäller utdelning av stöd till förlagen. Det vill säga om demokratin fortfarande ska försvaras och inte stjälpas.

 

Hesham Henri Bahari

Bokförläggare

Alhambra Förlag

 

 

Det bästa sättet Du kan stödja Alhambra på är att köpa en bok då och då.

Det går också bra att lämna ett litet valfritt bidrag till bg 5427-8866

Tack!

 

 

 

 

Alhambras nya höstkatalog finns som PDF-fil på www.alhambra.se 

 
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare
 

Det andra Egypten / Den spelar död — men vibrerar av liv

Den bevingade kvinnan och giraffen, Uwaynatberget, Sydvästra Egypten 
15 000 år gammal klippristning
 

Bild © Hesham Bahari, 2008

 

 

Den spelar död - men vibrerar av liv

Text: Hesham Bahari

 

 

Det låg i sanden med huvudet mot väst (förislamiskt begravningssätt!?). Svårt att tidsbestämma, så vi tog en liten bit av det svarta tyget runt kroppen för analys. Men huvudet (eller det som återstod av det) var lindat i ett annat ljusare tyg (turban?). Det kanske innebär att mannen inte hade någon liksvepning utan täcktes av sanden med sina kläder på efter att ha fallit offer för någon strid. Upptäckten gjorde oss upprymda. Vi började direkt spekulera om likets ursprung, vad som kunde ha hänt och när. Runt omkring fyndplatsen låg det massvis med rödaktiga krukskärvor. Hade dessa krossats i samband med att mannens karavan utsatts för ett angrepp, för länge sen? Det kanske ligger flera begravda runt omkring. Vår vägvisare nickade instämmande. Visst, jag känner till några ställen där man kan hitta lik i öknen, sa han leende, faraoner, perser, greker, romare, nubier, libyer, araber, turkar och t.o.m. västerlänningar har dukat under här förr i tiden...

 

 

 

Bild: © Hedwig Wahlgren

 

 

Under natten lekte vi kurragömma med traktens rävar. På morgonen upptäckte vi att de hade snott samtliga våra 26 frukostägg. Vilket kalas de måtte haft under natten!

 

 

 

Bild: © Sven Olsson

 

 

Varje ögonblick i öknen kan förvandlas till en evighet. Jag börjar mer och mer förstå dessa ökenskalder från för-islam och deras naturdyrkan. Varje resa leder till nya möten, nya ansikten, nya roller, nya upptäckter. Och denna bok öppnar sig mot alla som ödmjukt söker sig till den med öppet sinne. Den som kommer med krigiska avsikter lär duka under förr eller senare, som Kambyses och hans armé. Öknen lär oss uppskatta livet. Den är långtifrån död, som många tror. Den vibrerar av osynliga varelser och av våra dundrande toyotamotorer som skär genom den mjuka sanden, klättrar upp- och nerför klippor och dyner och tar oss allt närmare oaserna för varje timme. Efter 3 dagar i öknen känns det som om man har rest tillbaka i tiden flera tusen år. Det enda som avhåller en från att förlora sig i horisonten är den enorma rikedomen som ligger under ens fötter. Man tittar ner. Man tittar upp. Och man ser eonerna flyta förbi som moln, hav förvandlas till öken som förvandlas till skogar som åter förvandlas till öken, och varje skede lämnar något spår efter sig.

 

 

 

 Bild: © Raja Bahari
 

 

 

I två veckor, alltsedan jag kom tillbaka från Sahara, har jag försökt summera året och få det ur vägen. Men ännu har jag svårt att landa i tid och rum. Öknen är mäktig. Den hänger kvar på näthinnan, både när man sluter och när man öppnar ögonlocken. Den spelar död, men vibrerar av liv. Och den berättar saker hela tiden, gamla saker, så gamla att vår tideräkning ter sig som ett embryo i dess ögon.

 

 

 

 

Bild: © Wael Abed

 

 

Man har hittat ett åttiotal pyramider i ett 20 mil långt område väster om Nilen som sträcker sig från Kairo till Beni Soueif. Många av dessa är ruiner efter pyramider. Hur kan en civilisation börja med något så storartat? För mig såg pyramiderna ut som kulmen på en civilisation, inte början. Det egyptiska samhället fick uppleva en dekadens ungefär samtidigt som pyramidbyggena upphörde. Det gamla riket föll samman och Egypten blev aldrig detsamma under mellan- och nyriket. Dessa konstgjorda pyramider, fantiserade jag, är den förhistoriska människans sätt att påminna sig om den savann som var hennes ursprungshem i tusentals år innan hon tvingades flytta till floddalen. Där fick hon kämpa mot naturkrafterna på ett sätt hon aldrig erfarit tidigare, med översvämningar, dammbyggen, okända sjukdomar och ibland svältbringande torka. Den savann Egyptens förhistoriska människor bebodde interfolieras av pyramidliknande berg, och det är dessas avbild man försökte framkalla längs Nildalen genom att resa dem i sten. Man ville ta med sig den gamla döende savannen till sitt nya hem. På så sätt är pyramiderna kanske blomman av den förhistoriska människans kunskaper och det ultimata uttrycket för hennes livsvilja och kraft, slutet på en era, och inte början på en, så som vi lärt oss i skolan.

 

 

 

 

Bild: ©  Wael Abed

 

 

Under en tidigare resa upptäckte vi en "kultplats" i Vita öknen, bestående av 3 stenplattformar, 3 perfekta cirklar med 20, resp. 15 och 10 meter i diameter. Den rödaktiga stenen som plattformarna byggts av måste ha färdats långtifrån. Den stack ut mot det vita kalkhavet. Vem bodde här och när? Vilka ritualer utförde man på dessa runda plattformar? Är de byggda av människor eller har de någon naturlig förklaring? Frågorna var många och vi hade inga svar. Vi stod mitt i den stora ringen och där hade någon besökare före oss lagt ut svarta stenar till att forma orden: "Earth shows God's glory."

 

 

 

 

Bild: © Hesham Bahari

 

 

"In memory of Samir Lama (1931-2004), the distinguished explorer to whom we are in debt for much of our desert knowledge...", läste jag på stenen. Minnesstenen hade vält omkull, förmodligen under en storm, och gått sönder i många små bitar, men någon välmenande hade satt ihop bitarna igen och lagt ner dem i sanden, vid klippans fot. Översten visade känslor för första gången sedan vi träffats. Jag förstod att Lama var mer än hans lärare. "Första gången jag gick ut i öknen var 1977", sa han till mig. "Och då fick jag som ung officer följa med Samir Lama på hans expedition till gränsområdena. Han lärde mig allt man behövde veta för att överleva i den miljön. Han var mångsysslare, kunde knappt sitta still och hoppade fram och tillbaks hela tiden i jakt efter något problem att lösa. Och en duktig mekaniker på köpet, förutom geologi, botanik, väder, ja allt som kan väcka ens intresse härute."

 

 

Bild: © Raja Bahari

 

 

Senare fick jag även veta att Samir Lama var mycket skeptisk till äventyrsturismen, om den bedrivs på ett oansvarigt sätt. Han lär ha haft som motto: "Ta gärna foto men låt allting ligga kvar på sin plats. Öknen är ett levande museum!" För öknen är full av skatter, vackra stenar och kristaller, förhistoriska redskap och vapen, förstenade och oxiderade växter och fossil, och framförallt grott- och klippmålningar. Det var dessa som var målet för vår resa: Gilfens grottmålningar, och särskilt de i Mestekawis grotta, grottan som upptäcktes av ingen mindre än vår guide, översten, och som förde över hans familjenamn på Egyptens karta. Men nu utforskade vi "Sugar loaf" in i minsta detalj. Vi tog en massa bilder och började automatiskt titta efter i marken ifall man hittade någon läcker sten eller annat föremål av intresse. I öknen förflyttas man hela tiden mellan mark- och horisontperspektiven. Man förlorar sig bland de myriader av färggranna stenar i alla storlekar och skepnader som marken är belamrad av eller så förlorar man sig i horisontlinjerna med deras ständigt växlande och skimrande hägringar. Öknens mikro- och makroperspektiv, de enda verkliga hållpunkter som ögat måste anpassas till och som kommer att försätta oss i euforiska tillstånd dag efter dag till resans slut.

 

 

Bild: © Wael Abed

 

 

Jag satt vid mitt tält och ältade gamla och nya minnen när Khalaf, vår unge väktare, kom fram med en oväntad fråga. "Du är väl härifrån, eller hur?" frågade han. "Självklart", svarade jag. "Vad är det som får dig att undra?" "Nej, inget särskilt. Jag bara tänkte att du umgås hela tiden med utlänningarna som om du vore en av dem." "Det beror på att jag har bott i deras land i över 40 år", förklarade jag. "Fyrtio år! Hur kunde du? Längtade du aldrig hem?" "Mitt hem har blivit där jag utvecklas och växer, Khalaf", sa jag mästrande. "Det är viktigt att man utvecklas där man befinner sig och hjälper andra också att göra det. Eller vad tycker du?" fortsatte jag. "Åh! Här i Egypten ska man först rädda sitt eget skinn. Det där med att hjälpa andra gick an förr men fungerar inte riktigt längre", svarade han vänligt men bestämt.

 

 

 

Bild: © Hesham Bahari

 

 

I Wadi Wasaa, Breda Dalen, är sanden kung och klipporna hans hov. Han är så mäktig så han vältrar sig över hela tronen och hade det inte varit för hans kalkvita pager och järnsvarta betjänter hade ingen tron i världen räckt till för hans ända. Sanden är allsmäktig men inbjudande. Så vi går över flikarna från hans mantel mot hans tjänstvilliga följe, de som inte vittrat än, väktarna som arbetar för kungens fromma. Sand, sten och himmel i sikte. Inget annat som består. Inte en buske, inte ett löv. Dock flög en svala mellan två klippor. Alltså gott om insekter. Och insekter betyder råttor och råttorna drar till sig ormar och rävar. Osynliga varelser vars närvaro bara avslöjas av spår i sanden. Efter räven i Vita öknen som jag förgäves försökte följa efter har jag inte sett andra djur mer än enstaka fåglar och få insekter, men massor av spår överallt. Vid två tillfällen fladdrade en fjäril förbi. Hur kan en så död plats vara så vibrerande av liv? Eller är döden också vår egen skapelse? Vårt inträde till andevärlden? Människorna under antiken förstod denna platsernas besjälning, att behållaren är lika levande som dess innehåll och att varje ort har sin ande. Men något hände på vägen och förståelsen gick förlorad. Forntida civilisationers arvtagare har förvandlat behållaren till ett sopnedkast och det som slängs med soporna är själva innehållet. Få är medvetna om att så är fallet.

 

 

Text: Hesham Bahari

 

 

 

 

 
Det andra Egypten: Resor i ingenmansland
av Wael Abed
Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE


Ny Bok: Glömskans svarta snö av Hillevi Furtenbach

 
 
 
GLÖMSKANS SVARTA SNÖ
 
av Hillevi Furtenbach
 
Hft med flikar / 160 sidor
Utgivare Alhambra
 
 

Från barndomens somrar vid de finska stränderna får läsaren följa med till skiftande miljöer, från Mexiko till Ryssland, genom en personligt färgad skildring av drömmens gäckande skuggor och stormakternas iskalla spel. Ett centralt tema är Rom, där nedslag i historien bildar en relief till de händelser som kommer att påverka både författarens och allas våra öden. Med en prosa som är både poetisk och precis, rör de olika berättelserna vid varandra, lika självklart som vågor möter land.

 
 
 
 

Hillevi Furtenbach är född i Finland och har vuxit upp med två språk, svenska och finska. Under många år studerade och arbetade hon utomlands. Hon håller föredrag och seminarier om drömpsykologi såväl i Sverige som i grannländerna.

 

**

 

En bok att läsa om och om igen

 

Författare: Hillevi Furtenbach

Titel: Glömskans svarta snö

Förlag: Alhambra

 

Turligt nog så läggs denna lilla, 43 kapitel på 160 sidor, sällsamma bok i mina händer. Författaren, sedan många år bosatt vid Västra Lägerns strand i Ydre, lyckas på alla plan fånga läsaren från första till sista sidan. Memoarerna löper lätt kronologiskt i korta bilder som om man bläddrat i ett gammalt fotoalbum från den tid när korten togs sparsamt och endast när det var något av vikt som skulle befästas.

 

Från barndomen kommer bilder fram om flykten ner i skyddsrummet (bombningarna av Helsingfors) och förblir sedan en av återkommande drömmar, fast i olika skepnad, livet igenom.

 

När Furtenbach skall berätta  om sitt omväxlande och ständigt resande liv, Moskva, Rom, Mexiko City, Tokyo… dit arbete och nyfikenhet för henne så ställs läsaren inför alla livs svåra fråga: att fly från eller fly till något.

 

Svaret finner inte heller författaren men ledsagas lika ofta av drömmar som av verkligheten.

 

De rent personliga livshändelserna tonas ner eller rättare sagt får växa fram i samspel med historiska eller litterära händelser som utspelats just där på ett mycket fascinerande och närmast unikt sätt.

 

Blott två händelser ges mer konkret liv, en stormande kärleksnatt i Moskva och ett havererat EU-projekt. Den förra leder till en kamp om liv och död. Texten blir en spänningsläsning mot det outhärdligt slutet.

 

Bokens språk är som ett svindlande löv som flyter med i en vårbäck, ömsom snabbt och oberäkneligt, ömsom stilla och eftertänksamt.

 

En bok att läsa om igen och igen…

 

L.S. 

TRANÅS POSTEN 7/6 – 2018

 

------------------------------


Hardcore bibliotekpolitikk: Ny Bok: Biblioteksaktivisten: Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället, av Mikael Böök

 

MIKAEL BÖÖK

BIBLIOTEKSAKTIVISTEN

Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället

Hft / 234 s.

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Hardcore bibliotekpolitikk

 

Ur https://bibliotekettarsaka.com/2018/08/21/hardcore-bibliotekpolitikk/

 

For fem år siden kom det ut i Finland den råeste bibliotekpolitiske boka vi har vært borti. Den er smertelig eksistensiell på vegne av institusjonen og samtidig himmelstrebende utopistisk. Vi snakker om artikkel- og essaysamlinga Biblioteksaktivisten av Mikael Böök. Og vi skal ikke si så mye mer her, for godeste Böök er vår medblogger.

Det noe spesielle, som bør nevnes, er at boka i disse dager er kommet ut på ny, i et annet land, men på samme språk. Nødvendigvis må det bli Sverige. Forlegger Hesham Bahari skal ha kommet over førsteutgaven og mente spontant at den var så viktig at en nyutgivelse og presentasjon for svenske lesere var tvingende nødvendig.

Apropos det eksistensielle: Mikael Böök sier det sjøl sånn på vaskeseddelen: «Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet».

Apropos det utopistiske: Da den svenskfinske originalen kom, anmeldte Tord Høivik denog sa: «At bibliotekarer er idealister er jeg vant til. Men denne drømmen ligger så langt fra virkelighetens verden at det er fristende å lukke boka midt i forordet. Drømmerier har vi nok av. Men Mikaels utgangspunkt, at folkebiblioteket bør forstås i en samfunnspolitisk og ikke bare en kulturpolitisk sammenheng, har jeg sans for».

 

 

Recensioner

 

·         "Makten och biblioteket", av Ellinor Hjerpe i Ny Tid (Helsingfors) 19 juni 2013. 
Citat: "Essäsamlingen belyser bibliotekets plats i informationssamhället från flera vinklar och är ett intressant tidsdokument över de senaste tio årens biblioteksfrågor. Det är uppfriskande att läsa boken om än det kanske inte ter sig helt självklart att biblioteket kommer att kunna axla de viktiga men ack så komplexa uppgifter författaren förespråkar."

·          

·         "Book kräver makt åt biblioteken" av Ida Westin i Respons. Tidskrift för humaniora och samhällsvetenskap(Stockholm) 4/2013. 
Citat: Biblioteksaktivisten är en bok som bör läsas på landets alla, numera många, biblioteksvetenskapliga utbildningar. Biblioteken har makt. Låt oss diskutera vilken, och hur den ska användas och utvecklas.

·          

·         "Bibliotekaktivisten", av Tord Høivik i Bibliotekforum (Oslo) 7/2013;

·         Citat: "Folkebibliotekene har fått en lovfestet rett til å løfte fram viktige saker. Bibliotekarene har havnet i politiske kjerneområder. Men de er jo ikke alene om slike oppgaver. Bibliotekarene er bare en av mange profesjoner som nå konfronteres med konkrete valg knytter til åpenhet og varsling, Assange og Snowden, borgerplikt og sivil ulydighet. Skal de ta stilling til vanskelige spørsmål eller konsentrere seg om neste kulturbegivenhet? 
Mikael argumenterer to hundre prosent for det politiske valget. Jeg håper han får flere med seg. Men fagmiljøet i verdens rike land er nok mer preget av omsorg enn av aktivisme. Bibliotekene viser større politisk vilje i land som kjemper med uvitenhet, fattigdom og undertrykkelse i lokalsamfunnet. "

·          

·         (orubricerad), av Lena Lundgren i Biblioteksbladet (Stockholm) 8/2013. 
Citat: "Antalet tänkare och debattörer i den svenska biblioteksvärlden som tar sig an de långsiktiga, ideologiska och visionära frågorna är inte många. Mikael Böök är en av de både intressantaste och flitigaste."

·          

·         "Bland hemuler och mumintroll -- kan biblioteket bli den fjärde statsmakten? , av Eva Costiander-Huldén i Nya Argus 12-13/2013 (Helsingfors) 
Citat: "I boken ingår intressanta och dagsaktuella reflektioner om bland annat Wikileaks och Wikipedia. Böök fortsätter förstås debatten i våra dagstidningar och tidskrifter. Den sista, korta avslutande essän slår ett slag för e-boken, inte den kommersiella produkten, till exempel Elib som fungerar med biblioteken som förmedlare, utan en e-bok biblioteken själv redigerar, producerar och distribuerar. En vacker (utopisk?) tanke."

 

*** 

 

Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel. 


Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare. De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska. Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.

 

***

 

En reflektion av bokens författare

 

I dessa dagar utkommer en ny upplaga av Biblioteksaktivisten-essäer om makt och bibliotek i informationssamhället på förlaget Alhambra i  Sverige. (Första upplagan utgavs för fem år sedan av finländska förlaget Artemisia edizioni.) Här följer några tankar med anledning av denna bokhändelse.

 

Motto: Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan (Milan Kundera)Det pågår en dragkamp om biblioteken. Många anar, utan att  förmå säga det rent ut, att digitaliseringståget håller på att köra över biblioteken. Finans- och makteliten skulle antagligen helst vilja behålla enbart de vetenskapliga biblioteken jämte de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.

 

Bibliotekariekåren och den stora folkopinion som har stött och vill fortsätta stöda biblioteken är delad i jasägare och nejsägare. Men ingendera sidan har ett klart program.

 

Jasägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa biblioteken  till dess neoliberala politik. De accepterar privatiseringsförsök och -åtgärder samt nedläggningar av filialbibliotek. De föreslår att biblioteken hädanefter ska lägga mindre vikt vid läsfrämjande och folkbildning och vill hellre se biblioteken som "mötesrum" och "vardagsrum" i vilka stadsborna får ägna sig åt allt möjligt.

 

En annan del av opinionen, nejsägarna, motsätter sig nedmonteringen av offentliga tjänster. De försöker höja sin röst mot exempelvis utlåning av slagborrar i biblioteken och vill bevara städernas och landsbygdens folkbibliotek som de har varit (eller som de föreställer sig att de varit) men står lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.

 

Ovanstående beskrivning av opinionsläget är naturligtvis generaliserande och ytlig.   På ett djupare plan handlar dragkampen om biblioteken ju om så mycket mer än att på olika sätt försöka bevara (eller ge sken av att bevara) status quo i bibliotekssektorn.  Den är ett viktigt led i den globala maktkampen. Författarna av den nya svenska nationella biblioteksstrategin tangerar denna aspekt  i stycket "Sverige och världen" där de konstaterar:

 

"Böcker, filmer, vetenskapliga artiklar tar inte hänsyn till nationella gränser. Hela digitaliseringen är internationell. Att bevara twitterinlägg och flöden på sociala medier är en världsomspännande fråga när plattformarna ägs av multinationella jätteföretag" (Från ord till handling. På väg mot en nationell biblioteksstrategi. Utkast, Kungliga biblioteket 2018, s 2)

 

I det citerade stycket skymtar en av kontrahenterna  i den allmänna, och som de svenska biblioteksstrategerna klokt nog erkänner, internationella maktkampen nämligen "multinationella jätteföretag", som "äger plattformarna". Men vilken, eller vilka, är de övriga kontrahenterna? Vilken är bibliotekens och bibliotekariernas roll i denna allmänna kamp om makten över informationen? Är biblioteket en seriös motståndare eller bara en medlöpare?

 

Svaret på dessa frågor framgår inte av citatet eller av det citerade dokumentet i dess helhet. Varför det inte framgår kan man kanske utläsa ur citatet. En känslig fråga gäller bevarandet av information och därmed bibliotekets status som minnesinstitution.  Tyder inte formuleringen i citatet på att biblioteken fortfarande känner sig starka i det avseendet, utom då när det  gäller bevarandet av "twitterinlägg och flöden på sociala medier"?

 

Arthur Schopenhauers kända formulering "biblioteken är mänsklighetens enda pålitliga minne" har idag fått en ny och delvis kuslig aktualitet. Eller för att parafrasera biblioteksstrategin:  Att bevara mänsklighetens enda pålitliga minne är en världsomspännande fråga när minnesplattformarna ägs och drivs av multinationella jätteföretag.

 

Apropå minnets pålitlighet: ja, datorer, mjukvaror, internet och den påbyggnad som fått namnet artificiell intelligens är uppenbarligen oftast mycket pålitliga. Annars hade de inte slagit igenom. Och deras pålitlighet beror inte minst på deras ofta överlägset pålitliga minnesförmåga.

 

Men datorer, mjukvaror, internet och artificiell intelligens gör inte de multinationella jätteföretagen mer pålitliga som bundsförvanter i människans kamp mot makten eller, för den delen, i  "minnets kamp mot glömskan" (Kundera).  Den artificiella intelligensen är  en begränsad del av en större helhet, människornas intelligens eller tankeförmåga: "att kunna leva som en medlem i en mänsklig gemenskap, att tillägna sig de handlingsmönster och delta i de institutioner, som människan under historiens gång utvecklat och bland vilka språket är den viktigaste" (GH von Wright). Intelligensen som helhet, liksom strävan till fred, frihet och rättvisa, är förbehållen människorna.

 

Biblioteksaktivistens tes är att biblioteken och bibliotekarierna kan och bör avgå med segern i den pågående internationella kampen om kontrollen  över informationen och minnet. Jag antar att folkens stora majoritetet  egentligen gärna skulle vilja hänga med på denna tes. Vad jag ville säga är att det inte är för tidigt att ställa upp och inrikta kampen mot målen.

 

Mikael Böök


Kommande bok: HÄRBÄRGET av Khairi Shalabi

Kommande på Alhambra
 
 
HÄRBÄRGET
 
 
av Khairi Shalabi
 
 
 
 
Hft med flikar / 440 sidor
Översättning av Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari
Efterord av Hesham Bahari
 Beräknad utgivningsdatum 1 september 2018
 
 

Året är 1954 och Muslimska brödraskapet, som anklagas för mordförsök på president Nasser i Alexandria, kommer snart att massarreste­ras av militärregimen. Samtidigt grusas en ung mans drömmar om en bättre framtid som student vid lärarhögskolan i staden Damanhour i norra Nildeltat sedan han anklagats för mordförsök på en av lärarna. Denne har länge utsatt honom för diskriminering på grund av hans fattiga ursprung. Utan pengar, men med förhoppningar om att en dag bli författare, söker han sin tillflykt till Atiyyas härbärge, en historisk men förfallen karavanseraj i Damanhours utkanter som blivit ett hem för stadens hemlösa och ljusskygga element.

 

Genom en labyrint av berättelser, som påminner om den folkliga arabiska berättartraditionen, blir vi bekanta med härbärgets invånare. Deras liv växlar mellan verklighet och fantasi, det historiska och det mytiska. Berättaren, som börjar som en opartisk åskådare med författarambitioner, blir snart indragen i härbärgets sammanslutning av lagöverträdare.

 

I denna pikaresk med politiska under­toner, publicerad första gången i Kairo 1992, målar Shalabi ett färgstarkt porträtt av staden Damanhour med dess omgivande landsbygd och människor i 1950-talets början. Mellan landsbygd och stad, fattiga och rika, ”fallna” och ”ärbara”, undre världens skumrask och religiösa förkunnare, ritar Shalabi vansinnets och de orealistiska förhoppningarnas karta i ett Egypten som nyss vunnit sin självständighet men som inte vet vilken väg det ska ta.

 

 

 
 
Khairi Shalabi föddes 1938 i Delta­staden Kafr al-Sheikh i norra Egypten och dog i Kairo 2011. 1981 vann Shalabi Egyptiska nationella litteraturpriset och 2003 tilldelades han Naguib Mahfouz litterära utmärkelse för sin roman ”Härbärget”, eller ”Wikalat Atiyya” på arabiska. Han har skrivit över 70 böcker, inklu­sive romaner, noveller och kritiska studier. 
 
 
Boken kan förbeställas hos din bokhandlare eller genom att mejla till alhambra@alhambra.se
 
 

Bo Gustavsson njuter av att gå vilse i tredje och sista delen av poeten Adonis mäktiga trilogi.

 

   
 

 

”Det tog ett decennium för den syriske poeten Adonis att färdigställa sitt diktverk "Boken" – ett slags antikrönika i diktform över islams första 350 år. Arbetet med att överföra den arabiska texten till svenska har tagit minst lika lång tid, vilket gör det till en imponerande översättargärning.”

Jonathan Morén, SvD

 

”Detta är att betrakta som en blivande klassiker. Jämförelsen med Dantes Den gudomliga komedin som ofta görs är inte överdriven. Att döma av intresset som de två första banden väckte kan man utgå från att förväntningarna på denna del är mycket höga, och för att vara tydlig: Adonis verk kommer inte göra den som är intresserad av arabisk poesi och kulturhistoria besviken.”

Michael Economou, BTJ

 

”Trots att vi bara är i maj månad vill jag påstå att jag i min hand håller årets viktigaste bok. Det är tredje delen av Adonis trilogi ”Boken, platsens gårdag nu” i översättning från arabiska av den prisade översättaren Hesham Bahari. Det har tagit översättaren 15 år att tolka verket till svenska. Det är en översättarbragd som saknar like.”

Bo Gustavsson, UNT

 

”Ett mäktigt tragiskt epos. Med översättningen av den tredje delen av Boken har Adonis dikt fått en kraftfull svensk språkdräkt av Hesham H Bahari.”
 
Eva Ström, SDS
 
 
 
BOKRECENSION Bo Gustavsson njuter av att gå vilse i tredje och sista delen
av poeten Adonis mäktiga trilogi.
 
Källa: http://www.unt.se/kultur-noje/litteratur/med-den-fria-tanken-som-ledstjarna-4986711.aspx 
 
 
 
 
 
 

Trots att vi bara är i maj månad vill jag påstå att jag i min hand håller årets viktigaste bok. Det är tredje delen av Adonis trilogi ”Boken, platsens gårdag nu” i översättning från arabiska av den prisade översättaren Hesham Bahari. Det har tagit översättaren 15 år att tolka verket till svenska. Det är en översättarbragd som saknar like.

 

Allt Adonis skrivit kretsar kring människans frihet i förhållande till olika maktstrukturer, vare sig det handlar om religion eller politik. Den fria människan är den kreativa människan som har förmåga att uppfatta oanade dimensioner i tillvaron. Det poetiska jaget står i centrum i Adonis författarskap men det är ett jag som utgör en metafor för den intellektuelle.

 

Att tänka fritt är speciellt viktigt i vår tid då fundamentalism och nationalism breder ut sig. Men att tänka fritt har varit problematiskt i den arabiska historien och kulturen eftersom legeringen av religion och politik oftast lett till förtryck och förföljelse av oliktänkande. Tvistefrågan har varit den bokstavliga eller symboliska tolkningen av den heliga Koranen, det vill säga rätten att använda förnuftet i trossammanhang.

 

Huvudpersonen i ”Boken, platsens gårdag nu” är Adonis alter ego poeten al-Mutanabbi, en faktisk historisk person som levde på 900-talet. Han förde ett kringflackande liv som hovpoet i en orolig tid. En period satt han i fängelse. Al-Mutanabbi dog 965, 50 år gammal. Adonis gör honom till sitt språkrör samtidigt som han blandar berättande och lyriska partier. ”Boken, platsens gårdag nu” kan liknas vid ett polyfoniskt körverk för många röster där de olika sektionerna struktureras på ett liknande sätt. Först kommer ett lyriskt intro och sedan följer omväxlande textspalter med dikter och den kronologiska berättelsen om historiska händelser och kulturlivet under islams första tre århundraden. Intrycket blir det av ett mäktigt panorama av yttre och inre skeenden. Ibland tappar läsaren orienteringen bland alla namn och rörelser, även om både Adonis och översättaren försett texten med noter. ”Boken, platsens gårdag nu” är ett verk att gå vilse i och njuta av förvirringen. Tillvarons motsägelsefullhet bildar även bokens grundtema.

 

I tredje delen av Adonis trilogi skildras al-Mutanabbis exil i Egypten och död mot bakgrund av islams historia på 900-talet. Den islamiska civilisationen är nu etablerad samtidigt som den hotas av yttre fiender och inre motsättningar.

 

Att läsa sista delen i Adonis trilogi är både plågsamt och märkligt hoppingivande. Å ena sidan berättas det om maktkamp och ofattbara grymheter. Å andra sidan sjunger dikten om visionen av ett möjligt annat liv. Al-Mutanabbi tillhör båda dessa världar samtidigt som han befinner sig i exil mellan alla världar. På så vis blir Al-Mutanabbi en bild för människans sökande efter sitt sanna öde på denna jord. Ledstjärnan är den fria tanken.

 

”Boken, platsens gårdag nu, del III” innehåller många lyriska pärlor, till exempel denna korta dikt: "Jag ser inte ett hem i ljuset./ I ljuset ser jag en resa."

 

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare


En revolution inom islam är vår bro till demokratin - Intervju med Adonis

Adonis

 
 
 
 

En revolution inom islam är vår bro till demokratin

 

Teveintervju med Adonis

15 april 2018

 

 

Intervjuaren: Välkomna till ett nytt avsnitt av Mahawir (den arabiska tevekanalen på France24, Paris). Idag samtalar vi med poeten och tänkaren Adonis. Välkommen Adonis! Du beskrivs som modernismens fader i den arabiska kulturen, inte bara inom poesin utan även som tänkare. Ditt stora verk i 4 delar, ”Det fasta och det föränderliga” som publicerades för 45 år sedan, var bland de första om inte det första verk som ifrågasatte det arabiska kulturarvet på det arabiska språket. Du har länge varit känd för att vara en kompromisslös kritiker av den arabiska kulturens tillstånd. Hur skulle du beskriva det tillståndet idag?

 

Adonis: Tack, men först vill jag göra klart att jag är mot idén om ”faderskap”. Jag är en av denna kulturs söner och önskar förbli det, alltid i strid med den patriarkaliska idén om ”faderskap”. Beträffande den arabiska kulturens tillstånd idag ser jag att araberna saknar en skapande närvaro på världskartan. Deras verklighet kan summeras i två punkter: De förfogar över enorma materiella resurser och deras geografiska läge är av stor strategisk betydelse. Därför har de blivit ett redskap som utnyttjas av större spelare.

 

Intervjuaren: Låt oss tala om den kognitiva brytningen med det förflutna och med kulturarvet som du förespråkar. Vad innebär denna brytning?

 

Adonis: För att kunna åstadkomma en brytning med något måste man lära känna detta något först. Den islamiska kulturen har byggts på 3 grundvalar. Den första är att det islamiska profetskapet är världshistoriens sista. Den andra postulerar att de fakta som detta profetskap förmedlade är slutgiltiga, och den tredje säger att världen delas i två: muslimsk och otrogen.

 

Intervjuaren: Krigets och fredens sfärer?

 

Adonis: Muslimsk och otrogen, och jag föredrar att använda denna terminologi. Detta är begripligt om denna erfarenhet bara berörde individen, men dessa grundvalar, denna dualistiska indelning har tolkats politiskt till makthavarnas fördel, och hela samhället måste underkasta sig den. Därför måste brytningen först ske med denna tolkning. Religionen är en personlig, individuell erfarenhet, men den får inte överordnas hela samhället. Vi måste vara öppna mot nya fakta och nya sanningar samt låta förnuftet vara grunden för både utformningen av det praktiska styrelseskicket och våra teoretiska närmanden till vår historia.

 

Intervjuaren: Måste vi då annullera kulturarvet helt eller ska vi närma oss det på ett visst selektivt sätt?

 

Adonis: Det finns två nivåer av kulturarvet. Den första nivån har att göra med makten och dess politiska tolkningar. Den andra nivån berör de frågor som livet, människan och universum ställer oss. Den förhärskande nivån i arabvärlden är den förstnämnda, som är förknippad med makten och makthavarna. Därför har vår kultur både på ytan och på djupet en religiös legislativ karaktär, som har att göra med de religiösa lagarna och deras tolkning. Beträffande poesin, filosofin och sufismen – och den senare är den som skapat allt av värde i vår kultur – har de alltid varit marginaliserade, och deras stora skapare har ofta fått möta ett tragiskt slut.

 

Intervjuaren: Ja, men måste vi idag återgå till denna marginaliserade kultur eller ska vi bygga vidare på den?

 

Adonis: Vi måste återgå till en kultur som förmår interagera med oss idag, vi måste lyssna på det den har att säga oss. Kort sagt måste vi åstadkomma en fullständig brytning med den legislativa religiösa kulturen så som den tolkats av makthavarna och återupptäcka det som marginaliserats, d.v.s. filosofin, poesin och sufismen i vårt arv.

 

Intervjuaren: Vad innebär det rent praktiskt?

 

Adonis: Brytningen kan omsättas praktiskt genom skrivandet och i arbetet med att sprida idéerna, men den kan aldrig förverkligas på samhällsnivå innan man först har lyckats förändra institutionerna.

 

Intervjuaren: Men att förändra institutionerna innebär en förändring av maktutövandet och av styrelseskicket, allmänt talat. Var inte den arabiska våren en sorts brytning med detta statiska tillstånd?

 

Adonis: Den arabiska våren började med de bästa avsikter men resultaten visade sig vara en fortsättning på det som arabiska muslimer måste förändra i sina liv, nämligen idén att religion är både politik och filosofi och kultur och att den omfattar allt i människans liv. Religionen måste, liksom överallt annars i världen, begränsas till att vara en personlig erfarenhet, som bara förpliktar individen som erfar den. Självfallet måste vi respektera denna personliga erfarenhet och försvara individens rätt till den, men människan måste också ha rätt att inte tro, precis som hon har rätt att tro. Hela samhället får inte underkastas religionens diktat.

 

Intervjuaren: Men hur ska vi förändra styrelseskicket om det inte sker genom en revolutionär rörelse?

 

Adonis: För detta krävs ett program och en sammanhängande kritik. Hur uppstod den franska revolutionen? Kyrkan hade lagt sig i allt, precis som de religiösa institutionerna gör i arabvärlden idag. Sedan ägde revolutionen rum och de nya riktningarna för att skapa ett nytt samhälle tillkom först när kyrkan skildes från staten. Vi behöver en liknande process. Vi behöver skilja mellan det som hör till religionen och det som hör till det politiska, kulturella och sociala livet.

 

Intervjuaren: Ligger det inte en del utopism och önsketänkande i det du säger?

 

Adonis: Om det har kunnat förverkligas i Väst, varför kan man inte förverkliga det i arabvärlden också?

 

Intervjuaren: Ja, varför?

 

Adonis: Den frågan måste vi ställa oss. Den andalusiske filosofen Ibn Rushd (Averroes) var förbjuden på 1200-talet av den franska kyrkan. Man fick inte läsa eller diskutera hans texter på Sorbonne. Han ställde till en intellektuell revolution då, men idag är det knappt någon som nämner honom. Hans böcker blev t.o.m. brända på bål av muslimerna i Spanien.

 

Intervjuaren: Ja, men det finns många arabiska intellektuella idag som förespråkar denna brytning med kulturarvet, bland dem ni själv, så varför lyckas vi inte åstadkomma detta på samhällsnivå?

 

Adonis: Uppkomsten av det sekulära samhället beror inte på antalet utbildade intellektuella eller skapare i samhället utan sker först när vi lyckas ändra på institutionerna, de politiska och kulturella inklusive utbildningsväsendet. Hur kan man förändra dessa institutioner? Det finns bara två sätt att göra det på, genom revolution eller genom att tillämpa de demokratiska principerna. Men vi har aldrig haft någon demokratisk process under någon period av vår historia. Dessutom kan vi inte idag förstå eller analysera skeendet i arabvärlden utan att ta hänsyn till hur västerlandet påverkar den. Europa och USA vill att religionen ska förbli förhärskande i arabvärlden och arbetar aktivt för denna regression.

 

Intervjuaren: OK! Då övergår vi till vårt andra fokus ikväll. Du har under alla år förespråkat en framtida ny diskurs som arbetar för en radikal förändring i de arabiska samhällena. Om du får i uppgift att ge råd till hur denna nya framtida diskurs borde se ut, vad skulle du då säga?

 

Adonis: Att förändra samhällsinstitutionerna sker inte genom några samtal mellan intellektuella. Men jag skulle föreslå tre viktiga tankar. Den första är att producera en ny kunskap, helt skild från den religiösa visionen av människan och världen, en humanistisk och sekulär kunskap som är öppen mot alla livets aspekter. Den andra är att frigöra kvinnan. I våra arabiska samhällen har kvinnan ingen talan. Hon finns inte. Hon måste bli oberoende, fri och äga sin framtid. Det vi har är ett förlamat samhälle, vars ena hälft är så gott som obefintlig, politiskt och kulturellt sett. Den tredje tanken gäller demokratin. Vi måste bli helt oberoende av de stammässiga, sekteristiska och dogmatiska samhällsramarna som styr våra liv idag. Dessa tre principer skulle bli mitt råd, om jag tillfrågas.

 

Intervjuaren: Du har kallat till en sekulär arabisk front…

 

Adonis: Det är en början. Arabiska sekulära krafter måste samlas idag och förenas för att kunna utöva tryck på samhället …

 

Intervjuaren: Men varför gör de inte det? Det finns olika sekulära strömningar som har dykt upp på sistone från Marocko till Irak…

 

Adonis: Det beror på att vi har blivit smittade av västerlandet. En situation som fått spridning i Väst innebär att de intellektuella förvandlas till ”löntagare” som måste ta hänsyn till sina ”arbetsgivare”. Sartres, Camus och Deleuzes generation är förbi för länge sen. Idag tvingas alla intellektuella att anpassa sig och bli funktionärer, på ett eller annat sätt…

 

Intervjuaren: Inklusive din egen person…

 

Adonis: Inklusive jag själv. I den meningen att vi inte alltid kan säga det vi tror på. Vi är alla underkastade olika sorters påtryckningar. På så vis är vi alla funktionärer.

 

Intervjuaren: OK. Du tar alltid upp frågans intellektuella sida, men det finns andra faktorer, sociala, tekniska, ekonomiska.

 

Adonis: Det stämmer. Mitt intresse är kulturens teoretiska premisser, men självklart finns det andra praktiska sidor som andra experter måste ägna sig åt.

 

Intervjuaren: Vad är det som har förändrats i denna fråga de sista åren och efter den arabiska våren?

 

Adonis: Ingenting har förändrats, tyvärr. Tvärtom, den allmänna tendensen är en återgång till den kultur som rådde under det islamiska imperiet. Och den s.k. arabiska vårens misslyckande är bästa beviset på detta. De som krigar i revolutionens namn idag hör till det islamiska imperiets arméer. Enligt dem ska icke-muslimer underkastas islamisk lag när det gäller beskattning och andra frågor!

 

Intervjuaren: Men detta är väl en generalisering, för det finns ändå demokratiska krafter som har medverkat i den arabiska våren och som kämpar…

 

Adonis: Det är den kampen som vi hoppas ska fortsätta, men samtidigt ser vi hur Väst är fientligt inställd till den.

 

Intervjuaren: Varför?

 

Adonis: Därför att västerlandet inte vill ha en demokratisk arabvärld som konkurrent. Västerlandet vill att arabvärlden ska förbli i sin obskurantism. Västerlandet föraktar araberna och muslimerna. Och de har förtjänat detta förakt. Det räcker att lyssna på samtalet som pågick mellan den saudiske kronprinsen Muhammad bin Salman och Trump när denne skulle sälja honom amerikanska vapen och ta hans pengar…

 

Intervjuaren: Ja, men Trump är ett specialfall som dök upp nyligen.

 

Adonis: Det är inte alls något specialfall, utan Trump gav uttryck för det som andra tänkte i många år. Jag förvånas t.ex. över hur ett land som Frankrike, den franska revolutionens och de mänskliga rättigheternas vagga, kan bistå de mest bakåtsträvande regimerna i världen. Hur förklarar man detta?

 

Intervjuaren: Har inte Frankrike bistått demokratiska rörelser…?

 

Adonis: Inte en enda gång har Frankrike stått vid en arabisk demokratisk front.

 

Intervjuaren: Hur förklarar man detta?

 

Adonis: Därför att Frankrike inte ser på araberna ur vår synpunkt, utan bara till sina egna intressen, som inte går bortom oljan och de strategiska prioriteringarna.

 

Intervjuaren: Vilken roll spelar de arabiska intellektuella i detta?

 

Adonis: Makthavarna i arabvärlden är bara instrument, och de intellektuella araberna har förvandlats till funktionärer. De får inte tala ut, annars tvingas de ut i exil. De flesta araber som har något att säga tvingas lämna arabvärlden.

 

Intervjuaren: Ser du inte idag ett litet hopp i uppkomsten av nya spelare på arenan, inte bara bland intellektuella utan även när det gäller de teknologiska framstegen och deras tillämpningar? Ungdomen inklusive den arabiska ungdomen har lagt sig till med nya sätt att uttrycka sig och meddela sig på. Kan inte detta leda till en demokratisk förändring?

 

Adonis: Det är vad vi hoppas på, men vi lär inte åstadkomma någon förändring om vi inte skiljer religionen från staten. Vi kommer att förbli i en sluten cirkel. Vad är det som hindrar muslimerna från att närma sig den koranska texten med nya ögon, en ny läsning? Det vi behöver är en revolution inom islam, om vi vill ändra de ursprungliga maktrelaterade tolkningarna som härskat över oss i 1500 år. Ingen radikal förändring kommer att ske om inte denna ursprungliga tolkning ifrågasätts och förändras. Vilket kognitivt värde har den religiösa uppenbarelsen idag? Hur kan kvinnans ställning idag vara sämre än under det första seklet efter islam? Alltfler araber har börjat våga ställa dessa frågor. Men vi befinner oss i en institutionell regression utan motstycke i världshistorien, och den kultur som vi har ärvt från det osmanska kalifatet är ännu den förhärskande. Trots allt detta måste jag erkänna att det dyker upp utomordentliga och förtroendeingivande individer, särskilt bland unga araber idag. Jag är säker på att de kommer att lyckas med att skapa en ny framtid åt araberna.

 

Intervjuaren: Med detta hoppfulla inlägg avslutar vi dagens program. Tack, käre Adonis!

 

Översättning från arabiska av Hesham Bahari

 

 

Adonis är aktuell idag med sista delen i hans trilogi 

Boken - Platsens gårdag nu

 

 

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare


Ny Bok: Eldfängd - en parabel, av Marcus Petrisson

”Korta kapitel låter olika personer, ja till och med byggnader och städer, ta till orda, och alla återger de bitar av en sufisk mystikers liv och tankar. Hela boken Eldfängd liknar därför mer ett musikstycke med ett ledmotiv som återkommer i olika tonarter. … Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av; en bok som lär oss att den stora sanningen ofta göms i det enkla och vardagliga.”

Ulf Lindgren / BTJ

 
 
 
 
ELDFÄNGD - EN PARABEL
av Marcus Petrisson
Hft / 142 sid.
 
 
 

En ung gymnasist i staden Shehir i landet Beled möter en hakawati, en sagoberättare, som berättar för henne om al-Hallāj och hans vänner. I sitt sekulariserade land där religiösa yttringar blivit en förlegad relik från det förflutna introduceras hon till hakawatins gamla vänner, en böneutropare utan minaret, en rabbi som förlorat sin tro och Ummuna Khadija (Vår moder Khadija) som tar hand om dessa överlevande på sin rivningshotade karavanseraj. Boken kan med fördel sättas i händerna på unga läsare som är nyfikna på sufismens andliga budskap, men även vuxna kan genom denna parabel få inblickar i en av det andliga livets största mästare och martyrer, Mansour al-Hallaj, som korsfästes för att ha sökt efter och identifierat sig med Sanningen.

 

"Eldfängd" är en parabel om vår tids sökande efter identitet, mening och andlighet. I en tid då de politiska ideologierna sedan länge genomskådats, och där innehållslös materialism understundom verkar vara det enda svaret på religiös trångsynthet, erbjuder mystiken ett alternativ som ligger bortom traditionella dikotomier. Med en stil och berättarteknik som inspirerats av den klassiska arabiska litteraturen, diskuteras de eviga frågorna om andlighet och sinnlighet, om tro och krav på bevis. I ett sådant sammanhang är berättelserna om Mansour al-Hallāj inte enbart avlägsna ekon från det förflutna. De är också bud från framtiden.

 

 

 

Om författaren:

 

Marcus Petrisson föddes i Ängelholm 1986. Han arbetade som reseledare i Italien och Spanien under några år. När solturisterna övergav medelhavsstränderna hade han därför råd att bege sig till Egypten. Han började lära sig arabiska och upptäckte den lokala berättartraditionen. Han fascinerades av att bo på en plats där andlighet intog en självklar plats i människornas vardag. Han började upptäcka den islamska mystiken, och kunde ana något som liknade svar. Han studerade arabisk litteratur och filologi vid Freie Universität Berlin. Han läste filosoferna: Kant, Hegel, Habermas och Wilber. Han läste författarna: Mahfouz, Hesse, Boye och Huxley. Han fick en kappsäck full med pengar, i form av ett stipendium. Sedan läste han ännu mer. Efter sex år kunde han skriva ”M.A. Arabistik” efter sitt namn. Trots att han läst så många böcker och besökt så många platser, var det inte de som gav honom svar. Han började förstå att det som han söker, söker honom. Han började förstå att han, likt Márquez,vill leva för att berätta, vivir para contarla. Eller kanske ännu hellre som Rumi: Hellre än att låta sig nöjas med historier om hur det gick för andra, vill han leva sin egen myt. Därför har han skrivit Eldfängd. Ni får väldigt gärna läsa den som hans trosbekännelse. 

 

Boken kan beställas hos Din bokhandlare

 

Richard Falk och no-state solution

Richard Falk och no-state solution

Referat med kommentar av Hesham Bahari

 

 

 
 

Den lilla salen på Bantorget 5 i Lund blev snabbt fullsatt fredagen den 16, när den 88-årige professor emeritus i Internationell rätt och FN:s f.d. High Commissioner for Human Rights skulle, stående, hålla sin tredje föreläsning på 2 dagar. Efter ”Revisiting Vietnam” och ”Revisiting the Geopolitics of the Middle East”, som professor Falk föreläste om dagen innan var det nu dags för en genomgång av apartheidstaten Israel och vilka framtida möjligheter som finns för en varaktig fred i Mellanöstern.

 

Han började med att förklara sitt personliga engagemang i palestiniernas kamp. Född 1930 i en tolerant judisk familj i New York gick allt Israel gjorde emot den uppfattning han fick som barn om judisk etik, nämligen att försvara de svaga och sprida rättvisa. När han till slut åtog sig uppdraget åt FN som Special Rapportör om de mänskliga rättigheternas situation på palestinsk ockuperad mark, blev han ständigt attackerad av sionisterna. Uppdraget, som han innehaft i 6 år (2008-2014), gick ut på att utreda massakrerna på civila och den omfattande förstörelsen av infrastrukturen under Israels krig mot Gaza 2008.  

 

Attackerna från sionistiskt håll upphörde dock, menade han, när han avslutade sitt uppdrag! Han berättade om hur han för några år sedan listades som tredje namn, efter Irans ledare och Turkiets premiärminister, bland världens värsta 10 antisemiter! ”Folk undrade hur en fin judisk grabb från New York kunde hamna i sådant sällskap.” Hans rapport om apartheidförhållandena i Palestina, som finns att läsa på ett tiotal hemsidor på nätet men som plockades bort av uppdragsgivaren från deras hemsida, gjorde förstås inte saken bättre. [*]

 

Men professor Falk, som har ägnat hela sitt liv åt internationell rättvisa, vet bättre än att låta krigsindustrin bestämma över vår moral. Hans nya bok kommer därför att handla om krigsindustrin, kärnvapnen och deras spridning. Det blir den femtiofemte boken i en lång uppmärksammad utgivningshistoria. En annan faktor bakom hans engagemang på de förtrycktas sida var hans långa vänskap med Edward Said. Det var professor Said som uppmuntrade honom till att ta ställning och agera därefter. Sista kapitlet i ”Palestinas horisont – Mot en rättvis fred” ägnas också den store palestinske tänkaren och aktivisten.

 

Det blev förstås tal om BDS-rörelsen (Bojkott, desinvestering och sanktioner) mot Israel samt jämförelser med apartheidstaten i Sydafrika, ämnen som behandlas i boken. Mycket tack vare Nelson Mandelas försoningsanda och de vita sydafrikanernas insikt om det lönlösa med att stå emot historiens rörelse, kunde en lösning uppnås i Sydafrika. Detta berodde inte i första hand på någon moralisk ståndpunkt från det vita politiska etablissemangets sida utan mer som en pragmatisk nödvändighet, att försöka rädda det som gick att räddas. [1] Men det är först när vi får en palestinsk Nelson Mandela (Marwan Barghouti kanske, som sitter fängslad idag i Israel på livstid?) och en israelisk vilja till kompromiss om den ”judiska statens” utformning, som en sådan process skulle kunna påbörjas i Palestina/Israel.

 

Professor Falk menade även att Israels agerande allt sedan dess uppkomst egentligen aldrig har gynnat en tvåstatslösning. Idag är en sådan lösning helt omöjlig med tanke på hur de palestinska territorierna (knappt 10 procent av det ursprungliga Palestina) ser ut. Israelerna vill att palestinierna ska förstå att det är segraren, Israel, som sätter gränserna. Palestinierna måste först erkänna sitt nederlag, och sedan, med segrarens välvilja, kan de som tillåts stanna kvar i sina hem få några smulor ur den enstatslösning som påtvingas de besegrade. [En ny lag föreslogs där Östra Jerusalems arabiska invånare kan kastas ut ur sina hem om de visar sig vara illojala mot staten Israel!!!] Och här nämner professor Falk, med sina insikter i områdets historia, ingen-stat-lösningen (no-state solution). [2]

 

En sådan lösning ligger naturligtvis bortom vårt horisontseende. Men professor Falk har sedan länge varit känd för att bryta ny mark. Området som går under benämningen ”Bördiga halvmånen” var ju som bekant en del av det osmanska riket och uppdelat i regioner där alla etnier/religiösa schatteringar fick en ”rättvis” behandling ur den islamiska lagens synpunkt. M.a.o. rätt att styra över sina konfessionsmedlemmar så länge de betalade millet-skatten till Istanbul. Nationalstaternas gränser i denna del av Mellanöstern har varit ett påhitt introducerat av de koloniala makterna (Sykes-Picot-fördraget 1916) för att ha fotfäste i området. De är onaturliga och går mot den etniska-religiösa mosaiken som Levanten och landet mellan de två floderna består av och där alla oavsett tillhörighet använde arabiska för att både kommunicera med varandra och som kulturspråk.[3] Professor Falk hann inte gå in i detaljerna beträffande denna fråga. Men man kan med fördel sätta sig in i hans tankar om Palestina och dess större kontext i hans nya bok: ”Palestinas horisont – Mot en rättvis fred” i översättning av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2017).

 

Hesham Bahari

 

Noter

 

[*] Hela rapporten kan läsas här https://www.middleeastmonitor.com/wp-content/uploads/downloads/201703_UN_ESCWA-israeli-practices-palestinian-people-apartheid-occupation-english.pdf 

 

[1] Är vi på väg mot en ny kollision idag när den sydafrikanska regeringen vill dela ut de vitas mark till jordlösa svarta bönder? De vita i Sydafrika, 10 procent av befolkningen, förfogar över 73 procent av alla jordbruk! Men den nuvarande regeringen har också problem med missnöjesyttringar. Nationalstatsmodellen visar sig inte fungera där heller som samlande enhet för landets mosaik av raser, språk och religioner.

 

[2] Se “Palestine: The No-State Solution” här https://theanarchistlibrary.org/library/james-herod-palestine-the-no-state-solution

 

[3] Arabiskan i Bördiga halvmånen var huvudkulturspråk under osmansk överhöghet och senare under den panarabiska sekulära tid som upphörde med Nassers bortfall. Dagens situation skulle dock kräva ett kategoriskt bejakande av den mångfald som den s.k. ”arabvärlden” består av. Minoritetsspråken som kurdiska, amazigh (berberspråk), syrianska, hebreiska, nubiska m.fl. måste också stödjas. I Marocko, där halva befolkningen är amazigh har deras språk idag klassats som huvudspråk intill arabiskan. Mångfalden kan bara berika den ”arabiska” kulturen i tider då en sekulär anti-statism verkar vara den enda tänkbara logiska lösningen efter fundamentalismernas och ekonomismernas fall. Därav mitt fulla stöd för experimentet i Rojava och den stora oron inför händelseutvecklingen där. Först attackerades Rojava/Norra Syrien av ”kalifatets” islamistiska miliser, och när det kom segrande ur denna konflikt utsätts nu regionen för ytterligare förödande attacker från den turkiska statens armé som dessutom understöder andra islamistiska miliser i området. Vill det sig riktigt illa kan slaget mot Afrin leda till en etnisk rensning av samma mått som den som skett i Palestina 1948 och senare. Rojavas lösning förespråkar anti-patriarkalism och anti-statism och gynnar regional autonomi där människor tar hand om varandra utan inblandning av nationalstaters ”intressen” eller bigotta religiösa uppfattningar. Därför uppfattas experimentet som ett hot mot alla ”nationalstater” med tillgjorda gränser i området. Rojava är nog det mest avancerade samhällsexperimentet under vår tid för att åstadkomma social rättvisa och jämlikhet. Dess framgång skulle kunna inge idéer till hur man löser den israeliska-palestinska konflikten, hur man tillvaratar ALLAS intressen i området, och ännu viktigare hur vi skulle kunna få krig att upphöra, vilket inte gynnar krigsprofitörerna. Information om rörelsens framväxt i norra Syrien finns i ”Revolution i Rojava – Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan” av Knapp, Flach och Ayboga (Alhambra 2017)

 

Böckerna kan beställas hos Din bokhandlare

Revolution i Rojava
Demokratisk autonomi och kvinnofrigörelse i syriska Kurdistan
av Mikael Knapp, Anja Flach och Ercan Ayboga
 
 
 
 
Palestinas horisont
Mot en rättvis fred
av Richard Falk

 
 
 

By James Herod, February 2009

 

 

Neither the two-state nor the one-state solution will solve the problem in Palestine. Only the no-state solution will.[1] The no-state solution calls for dismantling the Israeli state and abandoning any attempt to establish a Palestinian state. Rather, the peoples living in the territory of historical Palestine will progress to the advanced decentralized social form of an association of autonomous self-governing communities based on direct democracy. Representative government will be abolished. This historic leap forward should also immediately encompass both Lebanon and Jordan, two artificial states created by Western imperialists upon the dissolution of the Ottoman Empire.

 

The no-state solution would allow the inhabitants of Palestine to progress beyond territorial units governed by capitalist ruling classes, regardless of whether these classes defined themselves in ethnic, racial, or religious terms, or by the so-called civil rights of secular humanistic liberalism. The real problem is the nation-state itself, and not whether it is religious or secular, ethnically (or racially) homogenous or not, mono or multi cultural, liberal or conservative.

 

This beautiful anarchist proposal -- an obvious solution -- has unfortunately not even been on the agenda throughout the entire one-hundred year long attack by Zionists upon Palestinians. Why? For one thing, the historical victory of marxism over anarchism in the nineteenth century meant that anarchists have been marginalized and kept out of the political arena for more than a hundred years. For another thing, the capitalist-controlled nation-state system is so strong and entrenched that it is hard to think outside that framework, and hardly anyone has. Now, however, a few innovative voices are being heard in favor of the idea, for example, those of Bill Templer[2] or Uri Gordon.[3]

 

The trouble with the two-state solution is that it grants legitimacy to the Zionist state of Israel, and thus recognizes its right to exist. But Israel has no right to exist whatsoever. It was founded on the violent expulsion of the native inhabitants (and rightful owners) of Palestine (approximately 750,000 of them). The Zionists’ terrorist campaign of ethnic cleansing, stretching now for nearly a century, has been possible only because Western imperialist powers, especially the United States, have supported it, with massive amounts of military, financial, and political aid. To right this egregious historical injustice it is necessary to dismantle the militarist and racist state of Israel and establish the right of return for Palestinian refugees, who now number nearly five million persons.

 

And this has always been the intention of Palestine liberation movements, although not always of their leaders, or of certain Western intellectuals. As for the leaders, both the Palestine Liberation Organization and Hamas eventually came to accept the two-state solution. As for intellectuals, Noam Chomsky has always (and as recently as last month) endorsed the two-state solution. (How is it, by the way, that Chomsky, who purports to be an anarchist, never proposes an anarchist solution to any issue of current import?) So why haven’t two states been established? Because Zionist Israel doesn’t want a Palestinian state. Its goal from the beginning has always been to steal all the land of Palestine -- and even more land from Lebanon, Syria, Jordan, and Egypt -- for a Greater Israel, and to cleanse the land of all non-Jewish inhabitants.

 

Furthermore, the Zionist theft of Palestinian land has proceeded unabated to such an extent that there is by now hardly any land left upon which to base a Palestinian state. Palestinians have been corralled and imprisoned in Gaza and in numerous tiny Bantustan-like isolated enclaves in the West Bank. They control nothing. Israel has effectively taken the two-state solution off the agenda.

 

Moreover, after Israel’s ghastly and horrific massacres, bombings, and invasions in recent years of Jenin, Lebanon, and now Gaza, and after decades of its brutal assaults on Palestinians with targeted assassinations of their leaders, house demolitions, blockades, the Wall, random murders, destruction of orchards and olive groves, the theft of water, economic strangulation, imprisonment without trial, torture, starvation, theft of moneys, restriction of travel, destruction of civil society, destruction of infrastructure, and so forth ad nauseam, who in their right mind could still contemplate Israel’s continued existence in the Middle East. These crimes have been so beyond the pale as to totally destroy forever any claim some may have made for Israel’s legitimacy, or any desire to live with the Israeli state in peace.

 

And so we come to the one-state solution, which is now being mentioned more frequently, and sometimes seriously argued for.[4] Its proponents envision one secular state for historical Palestine in which the civil rights of all citizens would be guaranteed, and in which people from the various religions and ethnicities could live together in equality, freedom, and peace. Such a state would obviously mean the end of the Zionist project and so is vehemently rejected by Zionist Israelis.

 

In truth, the secular state should not be endorsed by anyone. Its supposed benefits are largely a mirage. There is hardly a nation-state anywhere that doesn’t practice serious discrimination against internal racial or ethnic minorities, not to mention their seemingly ineradicable oppression of the female half of the human race, or their determined and universal exploitation of the working class. With rare exception the nation-states of the world are controlled by capitalists. Those few which fall into socialist hands end up colluding with capitalists anyway. For decades marxists have written detailed critiques of “bourgeois democracy,” as they called it, exposing it as a fraud. So have anarchists. Kropotkin published a blistering attack on representative government 124 years ago in 1885.[5] It’s as though he had written it last year just for us. The era of representative government is coming to an end. It is imperative that we make sure that it does end.[6]

 

This is why it is so important to push for the no-state solution in Palestine. The fact that this seems presently impossible is all the more reason to try hard to get the idea into the air, to get the proposal onto the table. This is the first step. Only in this way will we begin to see how it might be brought about. After all, a decentralized world, without capitalism or states, seems impossible everywhere. But it might not be. We have to start fighting for what we want, and for what is just, and not for what we think we can get. The social organization of the world must be changed in fundamental ways if we humans are to have any hope of surviving the unprecedented crises now facing us, and of creating a livable and sustainable society.

 

Useful Books

Edward Said, The Question of Palestine

Edward Said, The End of the Peace Process (revised and updated edition, 2002)

Norman Finkelstein, Image and Reality of the Israel Palestine Conflict

James Petras, The Power of Israel in the United States

 

Useful Web Sites

Angry Arab News Service

The Web Site of As’ad Abukhalil

<http://www.angryarab.blogspot.com/>

Electronic Intifada

<http://electronicintifada.net/>

Uruknet.info

<http://www.uruknet.info/?p=-6/>

New England Committee to Defend Palestine

<http://www.onepalestine.org/>

 

 

[1] William Bowles, “The Final Solution is a No-State Solution,” on the web at: 
<http://www.creative-i.info/?p=4296>. This short article, which appeared on several web sites on the Internet on January 28-29, 2009, is not about the anarchist idea of a no-state solution, as discussed in this essay, but about the Zionist ideological connection with Nazism, and to a doctrine which seeks the eradication of “impure” persons from a population or territory. “No-state” as used by Bowles means that Palestinians will get neither the two-state solution nor the one-state solution. They will get nothing, no state. They will be eliminated or expelled, and “Israel” will be ethnically cleansed.

[2] Bill Templer, “Reclaiming the Commons in Palestine/Israel: Ya Basta! / Khalas!” on the web at: <http://mrzine.monthlyreview.org/templer230708p.html>.

[3] Uri Gordon, “Homeland: Anarchy and Joint Struggle in Palestine/Israel,” Ch. 6 in his Anarchy Alive!

[4] Ali Abunimah, One Country: A Bold Proposal to End the Israeli-Palestinian Impasse; and Joel Kovel, Overcoming Zionism: Creating a Single Democratic State in Israel/Palestine

[5] Peter Kropotkin, “Representative Government,” Ch. 13 in his Words of a Rebel

[6] A bibliography of literature discrediting representative government can be found online at: <http://www.neanarchist.net/antielect08/bib>, entitled “Resource List for the Anti-Elections / Pro-Anarchy Campaign”

 

 

Källa https://theanarchistlibrary.org/library/james-herod-palestine-the-no-state-solution 
Published in the 'Newsletter' of the Boston Anti-Authoritarian Movement (BAAM), #18, February 2009

Ibn Khaldun: Genial arabisk allvetare från 1300-talet

 

TIDIG INTELLEKTUELL. Ibn Khaldun försökte förstå hur världen fungerar,
geografins och klimatets betydelse och samhällens uppkomst och organisation.

 

Sture Källberg om Ibn Khaldun,

mannen som kallats samhällsvetenskapernas fader.

Tidigare publicerad i Norrskensflamman

 

En arabisk tänkare som ett halvt årtusende före Darwin såg det som självklart att vi härstammar från aporna är givetvis fascinerande. Han ruckar på föreställningen om ständig europeisk överlägsenhet, eller borde åtminstone göra det.


Ibn Khaldun hette han (kh uttalas som i tyska Achtung). Han föddes i Tunis 710 och dog i Kairo 784 muslimsk tidräkning, 1332–1406 kristen tidräkning. Föräldrarna var rika, respekterade och släkt med kunga­huset. De sörjde för bästa möjliga utbildning åt sonen. Bägge dog när han var 16 år och diger­döden härjade.


Han anställdes
 av sultanen i Tunis när han fyllt 20. Intriger drev bort honom till Marocko där han studerade vid universitetet i Fez och blev kunglig handsekreterare. Efter två år i fängelse av politiska skäl gjorde han karriär som lärd och poet, talare och politiker.


I början av 1360-talet flydde han till det muslimska kungadömet Granada i Spanien, blev diplomat, skrev poesi och en lärobok i logik. Därefter  minister i furstendömet Bougie i nuvarande Algeriet. Efter politiska misslyckanden ägnade han sig enbart åt att skriva. Sina sista 25 år bodde han i Egypten och blev bland annat en högt aktad domare i Alexandria.


Hans största verk är Al-Muqaddima – Introduktion till världshistorien, översättning Ingvar Rydberg (Alhambra, 1989, andra uppl. 2001). Bokens 650 sidor har sex kapitel med sammanlagt 199 underrubriker. Den är rätt mödosam att läsa, begripligt nog; den slutliga versionen skrevs för 635 år sedan. 


Ibn Khaldun är en intellektuell gigant som kallats samhällsvetenskapernas fader. Han försöker förstå hur världen fungerar, förstå geografins och klimatets betydelse, samhällens uppkomst och organisation – och förfall, städer och landsbygd, ökennomader, fastboende, gruppsolidaritet, religion och dynastiers upp- och nedgång. Han diskuterar geometri och astronomi, logik, juridik, fysik, medicin, läkekonst, jordbruk, hantverk, handel, språk, grammatik, syntax, propaganda, poesi, litteraturvetenskap, filosofi, teologi, kalligrafi, sång, musik och mycket mera.

 

Samtidigt är han förstås barn av sin tid och skriver om magi och talismaner, det onda ögat, astrologi, spådomstabeller, talmystik och så vidare. Korancitaten är obligatoriska. ”Gud styr allting.” och ”Gud skapar vad han vill.” & cetera.


Denne muslimske tänkare undersöker lagbundenheten i kungliga släkters uppgång och fall. Han finner att dåtida nordafrikanska dynastier i allmänhet härskar i fyra generationer. Sedan fälls de av vällevnad och av någon ny uppåtsträvande stridbar grupp. Allt upprepas, går i ring.


Västerlänningar lär sig se historien som en linje där sekel läggs till sekel. Vi har svårt att istället tänka oss epokerna som likvärdiga cirklar bredvid varandra åt alla håll. Det är som med gamla kartor där söder är uppåt och norr nedåt, öster åt vänster och väster åt höger, det kräver ansträngning att vända på inlärda uppfattningar. Ta decimalsystemet – så inpräglat i oss att det sitter i ryggmärgen. Vi har svårt att fatta att det äldre tolvtalssystemet går att använda, det som vår tidräkning är baserad på med månader, timmar, minuter och sekunder.

 

Ibn Khaldun var mycket intresserad av pedagogik. Han kritiserade sin samtids  lärda som skrev kortfattade handböcker, genvägar som gjorde det svårare för eleverna att förstå och nå verklig kunskap.


Han trodde att hans gud skapat världen, men inte i färdigt skick. Utvecklingen av den skapade världen, skrev han, börjar med mineralerna och går gradvis uppåt, till växtriket och sedan till djurriket, vars arter blir talrika och i en gradvis skapelseprocess leder till människan, som kan tänka och reflektera. Människans högre stadium nås från apornas värld, där både skarpsinne och uppfattningsförmåga påträffas. 


Dessa djur har dock ännu inte nått reflekterandets och tänkandets nivå. Vid denna punkt kommer vi till människans första stadium efter apornas värld.

 

 
Ibn Khaldun
Prolegomena - Introduktion till världshistorien
 
Förord och översättning av Ingvar Rydberg
Inb / 654 sid / Andra upplagan 2001
 
 
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
 

Abdelkader al-Jaza'iri, fursten som räddade tusentals kristna i Damaskus 1860

We must look to the past, not ISIS, for the true meaning of Islam
 
By Robert Fisk
 
 
 

Emir Abdelkader was a Muslim, Sufi, sheikh, humanist, protector of his people against Western barbarism, protector of Christians against Muslim barbarism, so noble that Abe Lincoln sent him a pair of Colt pistols.

 

Muslim historians claim Abdelkader saved 15,000 Christians, which may be a bit of an exaggeration. But here was a man for Muslims to emulate and Westerners to admire.

 

After the Manchester massacre… yes, and after Nice and Paris, Mosul and Abu Ghraib and 7/7 and the Haditha massacre – remember those 28 civilians, including children, killed by US Marines, four more than Manchester but no minute’s silence for them? And of course 9/11…

 

Counterbalancing cruelty is no response, of course. Just a reminder. As long as we bomb the Middle East instead of seeking justice there, we too will be attacked. But what we must concentrate upon, according to the monstrous Trump, is terror, terror, terror, terror, terror. And fear. And security. Which we will not have while we are promoting death in the Muslim world and selling weapons to its dictators. Believe in “terror” and Isis wins. Believe in justice and Isis is defeated.

 

So I suspect it’s time to raise the ghost of a man known as the Emir Abdelkader – Muslim, Sufi, sheikh, ferocious warrior, humanist, mystic, protector of his people against Western barbarism, protector of Christians against Muslim barbarism, so brave that the Algerian state insisted his bones were brought home from his beloved Damascus, so noble that Abe Lincoln sent him a pair of Colt pistols and the French gave him the Grand Cross of the Legion of Honour. He loved education, he admired the Greek philosophers, he forbade his fighters to destroy books, he worshipped a religion which believed – so he thought – in human rights. But hands up all readers who know the name of Abdelkader.

 

We should think of him now more than ever. He was not a “moderate” because he fought back savagely against the French occupation of his land. He was not an extremist because, in his imprisonment at the Chateau d’Amboise, he talked of Christians and Muslims as brothers. He was supported by Victor Hugo and Lord Londonderry and earned the respect of Louis-Napoleon Bonaparte (later Napoleon III) and the French state paid him a pension of 100,000 francs. He deserved it.

 

When the French invaded Algeria, Abdelkader Ibn Muhiedin al-Juzairi (Abdelkader, son of Muhiedin, the Algerian,1808-1883, for those who like obituaries) embarked on a successful guerrilla war against one of the best equipped armies in the Western world – and won. He set up his own state in western Algeria – Muslim but employing Christian and Jewish advisors – and created separate departments (defence, education, etc), which stretched as far as the Moroccan border. It even had its own currency, the “muhamediya”. He made peace with the French – a truce which the French broke by invading his lands yet again. Abdelkader demanded a priest to minister for his French prisoners, even giving them back their freedom when he had no food for them. The French sacked the Algerian towns they captured, a hundred Hadithas to suppress Abdelkader’s resistance. When at last he was defeated, he surrendered in honour – handing over his horse as a warrior – on the promise of exile in Alexandria or Acre. Again the French betrayed him, packing him off to prison in Toulon and then to the interior of France.

 

Yet in his French exile, he preached peace and brotherhood and studied French and spoke of the wisdom of Plato and Socrates, Aristotle and Ptolemy and Averroes and later wrote a book, Call to the Intelligent, which should be available on every social media platform. He also, by the way, wrote a book on horses which proves he was ever an Arab in the saddle. But his courage was demonstrated yet again in Damascus in 1860 where he lived as an honoured exile. The Christian-Druze civil war in Lebanon had spread to Damascus where the Christian population found themselves surrounded by the Muslim Druze who arrived with Isis-like cruelty, brandishing swords and knives to slaughter their adversaries.

 

Abdelkader sent his Algerian Muslim guards – his personal militia – to bash their way through the mob and escort more than 10,000 Christians to his estate. And when the crowds with their knives arrived at his door, he greeted them with a speech which is still recited in the Middle East (though utterly ignored these days in the West). “You pitiful creatures!” he shouted. “Is this the way you honour the Prophet? God punish you! Shame on you, shame! The day will come when you will pay for this … I will not hand over a single Christian. They are my brothers. Get out of here or I’ll set my guards on you.”

 

Muslim historians claim Abdelkader saved 15,000 Christians, which may be a bit of an exaggeration. But here was a man for Muslims to emulate and Westerners to admire. His fury was expressed in words which would surely have been used today against the cult-like caliphate executioners of Isis. Of course, the “Christian” West would honour him at the time (although, interestingly, he received a letter of praise from the Muslim leader of wildly independent Chechnya). He was an “interfaith dialogue” man to please Pope Francis.

 

Abdelkader was invited to Paris. An American town was named after him – Elkader in Clayton County, Iowa, and it’s still there, population 1,273. Founded in the mid-19th century, it was natural to call your home after a man who was, was he not, honouring the Rights of Man of American Independence and the French Revolution? Abdelkader flirted with Freemasonry – most scholars believe he was not taken in – and loved science to such an extent that he accepted an invitation to the opening of the Suez Canal, which was surely an imperial rather than a primarily scientific project. Abdelkader met De Lesseps. He saw himself, one suspects, as Islam’s renaissance man, a man for all seasons, the Muslim for all people, an example rather than a saint, a philosopher rather than a priest.

 

But of course, Abdelkader’s native Algeria is a neighbour of Libya from where Salman Abedi’s family came, and Abdelkader died in Syria, whose assault by US aircraft – according to Abedi’s sister – was the reason he slaughtered the innocent of Manchester. And so geography contracts and history fades, and Abedi’s crime is, for now, more important than all of Abdelkader’s life and teaching and example. So for Mancunians, whether they tattoo bees onto themselves or merely buy flowers, why not pop into Manchester’s central library in St Peter’s Square and ask for Elsa Marsten’s The Compassionate Warrior or John Kiser’s Commander of the Faithful or, published just a few months ago, Mustapha Sherif’s L’Emir Abdelkader: Apotre de la fraternite? They are no antidotes for sorrow or mourning. But they prove that Isis does not represent Islam and that a Muslim can earn the honour of the world

 

ROBERT FISK

Källa https://www.independent.co.uk/voices/manchester-attack-muslim-islam-true-meaning-a7754901.html

 

 

I "Storm över berget - Libanons historia under 1700- och 1800-talen", av Mikhayil Mishaqa, finns ett långt kapitel om Abdelkaders räddningsinsats i Damaskus 1860. Bland de räddade var nämligen författaren till boken och medlemmar i hans familj. Boken kan beställas hos din bokhandlare

 


Förord av Wheeler M. Thackston, Jr. 
Övers. Ulla Ericson & Ingvar Rydberg 
Hft med flik / Illustr. / 328 sidor 
 
 

Mellan åren 1975 och 1991 drabbades Libanon av ett rasande inbördeskrig som skördade hundratusentals offer.  Idag genomgår Syrien en liknande tragedi. På Mikhayil Mishaqas tid (1800-1888) var båda dessa stater en del av Storsyrien, som i sin tur var en provins i det osmanska riket. Men medan Syrien styrdes av en osmansk guvernör från Damaskus åtnjöt Libanon-berget en viss självständig status tack vare bergets drusiska emirer. "Storm över berget" ger viktiga inblickar i denna historia, nödvändiga för att förstå dagens våldsamma händelser.  Relationerna mellan de olika minoriteter som bodde i Syrien och Libanon-berget, samt mellan dessa minoriteter, osmanerna och de europeiska stormakterna, vars intresse för Storsyriens framtid hade väckts på 1800-talet, skildras ingående i denna klassiker från 1800-talet.

 

I dessa memoarer, skrivna när han var 73 år på anmodan av en släkting, följer Mishaqa regionens historiska utveckling från tiden för hans farfar, Ibrahim Mishaqa, skatteförpaktare under den beryktade Ahmad Pasha al-Jazzar, fram till de massakrer som är kända som "1860 års händelser" i Damaskus och Libanon. Under denna period, vari man kan se början till det moderna Libanon framträda, fick Libanon-berget tillsammans med sina grannregioner, Beirutkusten, Saydá, Akká, Tripoli och Damaskusprovinsen, genomlida diverse omvälvningar under en rad osmanska pashor, av vilka inte alla var välvilliga i sitt styre. Det invaderades av Egypten och bevittnade de europeiska stormakternas ökande inflytande och intervention i området. Mot bakgrund av historiska händelser tar Mishaqa med skisser och anekdoter i sin berättelse som ger läsaren en sällsynt inblick i periodens vardagsliv.

 

Mikhayil Mishaqa föddes i Rishmayya, en liten by på Libanon-berget, den 20 mars 1800. Han växte upp i Dayr al-Qamar, då säte för Libanon-bergets styrande emirer, och dog i Damaskus 1888. Hans far Jirjis var skatteuppbördsman hos Libanons emir Bashir II Shihab.  Mikhayil följde i sin fars fotspår och utnämndes till skatteindrivare för emirerna av huset Shihab i Hasbayya. Efter att Shihabemirerna förlorat sin makt 1841, var han verksam som läkare i Damaskus och innehade posten som USA:s vicekonsul. Hans omvändelse från grekisk-katolicismen till protestantismen var otvivelaktigt i viss mån orsaken till denna utnämning.

 

Till stor del självlärd och uppfostrad, som han säger, i en stad där multiplikation och division var okända, sökte han redan som helt ung lärare texter i astronomi, matematik, musik och medicin. På alla dessa områden uppnådde han en viss färdighet utöver i de yrken han motvilligt sattes i lära i av sin far. Historikern och romanförfattaren Jurji Zaydan beskrev honom som en föregångare till de religiösa och pedagogiska modernisterna som verkade i slutet av 1800-talet.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0