Palestinska öden, av Salim Tamari

Palestinska öden


av Salim Tamari

 

Utdrag ur kommande bok.
Beräknat utgivningsdatum våren 2024

 

Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.

 

Ett eländigt år i Brooklyn

 

Khalil Sakakini i Amerika 1907-1908

 

Av Salim Tamari

 

”I min vakna tid, under dagen, medan jag går omkring och uträttar mina dagliga sysslor, vandrar på New Yorks gator, lyssnar på bullret från snabbtågen och från spårvagnar på och ovanför marken, sirenerna från skeppen och det öronbedövande larmet från människor som skär genom märg och ben, bullret från trådbussar och vagnar och allt glitter… så kvicknar jag bara till genom att sväva i Jerusalems himmel, över skolan, över huset som jag älskar och ofta över Artas och Kalona, och Ein Karem och Beit Ala. Och när jag somnar är det inte för att jag är sömnig utan för att jag väntar på att sömnen ska övermanna mig. Inte för att sova utan för att bli kvitt vakenhetens plågor, i hopp om att bli fri från min tungsinthet och från min kropp – lämna kvar den i Amerika och flyga i drömmen till Jerusalem.”

 

Att Khalil Sakakinis dagböcker nyligen har publicerats av hans familj är något att fira. Nära 3400 sidor av handskrivna memoarer utgör författarens förtroliga redogörelse för sitt liv från det ögonblick då han steg ombord på fartyget i Jaffa på väg till sin amerikanska exil (oktober 1907) och till hans andra exil i Kairo, sedan han tvångsförflyttats från sitt hus i Katamon i västra Jerusalem under kriget 1948. Sakakinis dagböcker, baserade på en daglig uppteckning av hans tankar och skenbart inte avsedda för publicering, är de enda existerande liknande memoarerna skrivna av en betydande modern palestinsk intellektuell (och möjligen av någon arabisk författare). Enbart detta ger dessa dagböcker en oerhörd litterär tyngd. Passagerna om hans amerikanska vistelse utgör en liten men betydelsefull del av dagböckerna, eftersom de ägde rum under den formativa perioden av hans intellektuella utveckling, när han var i 25- årsåldern. De spänner över hans möte med syriska (dvs. shami) intellektuella landsflyktiga i New York och hans arbete med den viktiga litterära tidningen, al-Jam’iyya, såväl som hans arbete – under kort tid – på ett pappersbruk i centrala Maine. De skildrar också tiden för hans stormiga uppvaktning av hans blivande fru Sultana och hans kval när de måste skiljas eftersom hon blev kvar i Jerusalem.

 

Sakakini är mest känd som Jerusalemessäist, framstegspedagog och antiklerikal fritänkare. Hans dagböcker utgör, enligt en ledande litteraturkritiker, den palestinska litteraturens inträde i den moderna tiden. Hans undervisningsmetod, införd i hans Dusturiyyeh-skola efter första världskriget, var revolutionerande för praktiskt taget alla hans samtida. Han hade avskaffat kroppsaga av elever såsom varande ”barbarisk och medeltida”, och ersatt examina med lärares och elevers egen utvärdering. Lärare instruerades att inte ha något närvaro- och frånvaroupprop. Det stod eleverna fritt att lämna skolan om de blev uttråkade. Detta, menade han, skulle tvinga lärarna till att vara uppfinningsrika och underhållande, så att de vidmakthöll elevernas uppmärksamhet.

 

Allt detta tog han sig för tidigt på 1920-talet. Men trots hans radikala brytning med det då rådande skolsystemet, var han ytterst framgångsrik som pedagogisk förnyare och administratör efter att ha utnämnts både av osmanerna och senare av britterna till undervisningsinspektör i Palestina. Genom sin nyskapande pedagogiska metod att lära ut arabiska, publicerad i den vida spridda periodiska publikationen, al-Jadid, och sina journalistiska essäer lanserade han ett rappt, koncist och nytt skriftspråk för en ny generation av palestinier, vilket 1948 renderade honom en plats i Akademin för det arabiska språket i Kairo. Så här skrev forskaren och romanförfattaren Ishaq Musa al-Husseini, som skrivit bl.a. ”En kycklings dagbok”, om Sakakinis språk:

 

”Sakakini efterlyste en grundläggande modernisering av utlärandet av arabisk grammatik, genom att förenkla dess allmänna grundregler och sprida undervisningen genom praktiskt språkbruk, och lämnade fältet fritt för nyskapande. Han såg språket som en färdighet vi tillägnar oss (malika), inte som ett hantverk, något som ska läras genom förnuftig träning (salíqa), inte något som eleven förvärvar genom formella regler. Han ersatte mekanisk inlärning med exempel (qiyás), övning inte efterhärmning, och han försvarade detta system i två av sina böcker: al-Jadid, där han revolutionerade grammatiken genom att förvandla maskulinumbaserade meningar till pluralisbaserade. Han uppmuntrade eleven till att internalisera språkets grundläggande regler utan att tänka på att han höll på att studera, och i sin bok, Alayhi Qiss, införde han exempel och paradigm varifrån eleverna kunde härleda grammatikens principer utan förklaring.”

 

Innan hans memoarer utgavs hade vi en begränsad kännedom om Sakakinis privatliv, förutom att han var en excentrisk forskare och livsnjutare. Hans Kadha ana ya dunya (1954), utgiven postumt, inkluderade endast ett begränsat urval ur hans memoarer, gjort av hans dotter Hala Sakakini (d. 2002). Boken framhävde hans bana som essäist med förkärlek för Nietzsches filosofi, men undertryckte avsiktligt hans tydligt antiklerikala tendenser. Hans skepticism och allsidiga humanism avhöll honom från att gå in i något politiskt parti under sin livstid, men han deltog i grundandet av Hizb as Sa’alik, ”Vagabondpartiet”, som utgjorde en krets i caféet med samma namn i närheten av Gamla stans Jaffaport. Hans antiklerikala, och senare antireligiösa, böjelser var mycket provokativa för hans konservativa, provinsiella samhälle, även efter dagens mått. Dessa böjelser dämpades ner av hans dotter som redigerade de tidigare urvalen av hans memoarer i Kadha ana, men framträder mycket tydligt i de publicerade dagböckerna. Exempelvis är hans långvariga kamp mot den ortodoxa kyrkan välkänd men brukar tillskrivas kampen för arabiseringen av kyrkan från grekisk kontroll. Mindre känt är hans öppet ateistiska förslag att ersätta Fader Vår med en förislamisk hednisk strof från Imru al-Qais. Han fann böner tråkiga och enbart slöseri med tid. Han var troligen den ende arabiske tänkaren som var öppet antinatalist. Hans visitkort hade bara två rader: Khalil Sakakini, Ta’alu li-nanqarid, ”Khalil Sakakini: Låt oss utplåna oss själva.” 1932 föreslog han att hans landsmän skulle överge den institutionella religionen och anta rituell narcissism som en form av dyrkan, ”… eftersom detta är en form av dyrkan som vi alla kan utöva utan att hota andra religioner… ty Kristus har sagt: ’Om du inte kan älska din broder som du kan se, hur kan du då älska Gud som du inte kan se’. Men jag [Khalil Sakakini] säger till er: ’Om du inte kan älska dig själv, då kan du inte älska Gud eller någon annan…”.

 

Khalil blev passionerat förälskad i Sultana Abdo mindre än ett år före hans avresa till Amerika. Hon var född 1888 i Gamla stan och var en avlägsen släkting. Båda växte upp i den kristna stadsdelen och kom från arabiska ortodoxa familjer. Khalils far var snickarmästare (mu’alim) och likaså mukhtar (by- eller kvartershövding, ordet betyder ordagrant ’utvalde’) för det grekisk-ortodoxa samfundet i Jerusalem. Sultanas far, Nicola Salem Abdo (Abu Adib) var också en förgrundsgestalt i Gamla stan och hade blivit utnämnd av patriarkatet till uppsyningsman för ortodoxa pilgrimer under påsk- och julhögtiderna, han övervakade deras bostäder, mat och sociala behov. Enligt hans dotterdotter Hala Sakakini var Sultanas far före sin tid eftersom han skickade båda sina döttrar till inackordering i Vännernas skola i Ramallah, vilken låg ”tre timmars mulåsneritt” norrut. Vi får en inblick i hans relation till sin dotter genom ett brev, daterat 1906, som han skrev till Sultanas syster, Amalia, vid hennes giftermål med en läkare i Nablus.

 

”… Jag grät hela dagen idag då jag såg dig lämna huset, ty nu tillhör du en annan. I ett slag lämnade du mitt namn och valde ett annat. Du delade kärlek med en annan man. Jag vet ju, min älskade, att din make ska gå före mig… och att jag kommer i andra hand. Må så vara, men jag ber dig, håll kvar mig i ett hörn av ditt hjärta. Och ge mig tid att anpassa mig till att du är borta, efter att ha varit tillsammans med dig i 20 år.”

 

Men Nicola Abdo måste ha varit en mycket fördomsfri man efter samtida mått som tillät sina döttrar (den tredje dog alltför ung) att offentligt uppvaktas av sina manliga bekanta utan eskort.

Strax efter att ha gått ut gymnasiet 1903 började Sultana, 1905, i St Mary’s flickskola, en anglikansk sådan. Det var där Khalil lärde känna henne när han fick uppdraget att vara hennes lärare i arabiska språket och arabisk litteratur. Khalil var själv lärare, utbildad av den berömde läraren i arabisk litteratur, Nakhleh Zureik (1861-1921).

 

När Khalil började uppvakta Sultana 1907, var han 29 och hon 19. På den tiden hade både familjen Abdo och Sakakini sommarhus utanför stadsmurarna, i likhet med många andra medelklassfamiljer som ville komma ifrån den kvävande atmosfären i de tättbebyggda kvarteren. Sakakinifamiljens hus låg i Musrara, medan Abdos låg nära järnvägsstationen och var känt som Haririyyeh, sidenfabriken, efter den verkstad som låg där innan de flyttade in. (Nära ett sekel senare blev al-Haririyyeh Abdo Khanteatern i västra Jerusalem.)

 

Eftersom både Khalil och Sultana var inblandade i ortodoxa samfunds aktiviteter hade de rikliga tillfällen att träffas. Vid den tiden hade Sultana blivit vän med Milia, Khalils äldre syster, och därför ofta besökt deras hus. På kvällen brukade Khalil följa Sultana hem, i början tillsammans med Milia, senare ensam. Längre fram tog de långa promenader eller åsneritter ut på landet mestadels till Ein Karim eller Olivberget. Det var under en av dessa utflykter som Khalil yppade sin kärlek till Sultana. Glädjande nog är detta rapporterat för eftervärlden. Khalils kärlek uttrycks här med en romantisk modern terminologi som var så gott som okänd på den tiden, definitivt i den lokala palestinska litteraturen och förekom mycket sällan i syrisk-libanesiska eller egyptiska samtida berättelser.

 

”Torsdagen den 3 oktober [1907] gick jag med Sultana och min syster [Milia] till Qalona”, anförtrodde han sin vän Dawud, i ett brev som skrevs några dagar efter händelsen. ”Där tillbragte vi dagen under citronträden… nära solnedgången besteg vi våra åsnor och vände tillbaka. Atmosfären var laddad av vår kärlek. Jag gick bredvid henne tills hennes åsna nästan föll, så jag tog ett fast tag i selen och ledde den resten av vägen. På kvällen kom hon och stannade några timmar hemma hos oss. När natten kom, följde jag henne hem och sa att jag skulle skriva ett brev till henne. Tidigt nästa morgon utgöt jag alla mina känslor i det brevet. Sen gick jag till hennes skola och gav henne brevet, med ett annat brev skrivet över hela ansiktet på mig. Senare den kvällen gick Milia och jag förbi hennes hus. När jag såg henne gick det en elektrisk stöt genom kroppen på mig. Vi tog alla tre en promenad till en klippa vid Ramallahvägen. Vi satt där och jag kunde i hennes ansikte se tecken på belåtenhet och godtagande. Vi fortsatte med detta nästa dag och de närmaste dagarna: gick ut på eftermiddagen och tillbragte sen kvällen hemma hos oss och sedan hos henne. Igår skickade hon mig ett brev där hon förklarar sin kärlek och lovade att skriva [fler detaljer] snart.”

 

Genast efter denna episod övermannades Khalil av skuldkänslor, så ofta uttryckta i hans senare korrespondens: han förtjänade henne inte, han var självisk som ville ha henne för sig själv, det måste finnas andra som mer förtjänade hennes kärlek än han:  ”… trots min glädje känns det som om jag satt mina egna önskningar före de av mina vänner som har försökt vinna hennes kärlek. Jag bönfaller dig, Dawud, hjälp mig! Vad ska jag göra för att inte svika deras förtroende och stämplas av dem som självisk och egennyttig.”

 

Khalils förtärande tvivel på sig själv var inte i första hand, som det kan förefalla till en början, resultatet av självförakt – även om detta element finns i hans personlighet i avsevärd omfattning – utan av nervspänning beroende på en viss tvekan hos Sultana. Han hade en tendens att avläsa hennes känslor enbart i gester och överreagera på hennes tystnad som ett tecken på kyla gentemot honom. Eftersom vi har mycket få direkta bevis på vad hon faktiskt tyckte om hans närmanden kan vi bara gissa hennes verkliga tankar genom hans berättelse eller omnämnanden av yttranden som han tillskrev henne.

 

Men Sultana var inte helt stillatigande. Hon skrev faktiskt några, men betydelsefulla, brev till Khalil när han bodde i Brooklyn, och vi har hans dotter Halas minnen av henne. I dem framstår hon som en tystlåten, intelligent och tankfull person, med ett välutvecklat sinne för humor, mindre filosofisk än han men förvisso lekfullare och mer sarkastisk.

 

Att hon tvekade inför att återgälda Khalils känslor tycks huvudsakligen bero på den oklarhet som var förbunden med deras relation. Han var tio år äldre än hon, med en osäker ekonomisk framtid, och på väg att företa en resa vars varaktighet och möjligen syfte var okända för dem bägge. Ju mer han försökte övertala henne att binda sig, ju oklarare blev hennes gensvar. Detta, menar jag, var en viktig orsak till den fortgående spänning som präglade deras relation tvärsöver haven och dominerade deras brevväxling under hela året.

 

I snabbmatslandet

 

Sakakini var själv högst okonventionell för sin tid. Trots att han klädde sig ganska konservativt var han en livsnjutare, som sjöng, dansade, rökte mycket (pipa och argileh - vattenpipa) och spelade fiol regelbundet. Han ansåg sig vara sensualist, för att använda det ord som förekommer i hans dagböcker. Han älskade musik och poesi, vilket han skrev i stor mängd, tydligen med blygsam framgång.  Framför allt uppskattade han gott sällskap, långa dryckessammankomster och brottningsmatcher med sina manliga vänner och bekanta. Hans favoritsport var att få flera män till att attackera honom och sen brotta ner dem på marken samtidigt. Han var fascinerad av sin kropp och ägnade lång tid åt sina tvagningar. Men i dagböckerna framstår han som en man med ambivalent och undertryckt sexualitet. Hans anteckningar är fulla av självförebråelser och anfall av dysterhet och förtvivlan. Hans besatthet av kalla bad (sommar som vinter) och långa försvinnanden från sällskapslivet var liktydigt med självplågeri. Han förtärdes under sin återstående levnad av tre passionerade kärleksrelationer. Alla tre slutade med tidiga dödsfall i hans egen livstid: hans vän och ungdomskamrat Dawud al-Saidawi, hans fästmö och senare hustru Sultana Abdo och hans ende son Sari som dog redan vid 42 års ålder.

 

Khalil Sakakini for till New York 22 oktober 1907 från Jaffa och återvände till Jerusalem 10 september 1908.  Hans amerikanska exil varade alltså mindre än ett år, och även om han gjorde många resor senare återvände han aldrig till Amerika. Han var tvungen att låna pengar av bl.a. Dawud och Sultana för att täcka resekostnaden. Det innebar också att han reste tredje klass och under en del av resan på däck. Reseförhållandena på den tiden var annorlunda: resorna tog lång tid (tio till fjorton dagar från Marseille till New York) och var mycket tröttande.

 

Sakakini ger oss en inblick i dessa förhållanden i ett brev som han skickade från London vid sin återkomst från New York: ”… Att resa tredje klass är otroligt tröttsamt. I nio dagar sov jag knappt. Jag åt väldigt lite och bytte inte kläder eller tvättade mig i ansiktet en enda gång. När jag kom till England var jag helt slut av hunger, utmattning och sömnbrist. Jag äcklades oerhört över mig själv.”

 

Vid ankomsten skickade han följande rimmade brev till Milia: ”Efter en resa av lidanden full kom jag till landet med gator av gull. Skeppet skakade till den grad att jag bittert ångrade att ha gett mig av. Inte en själ att prata med, och mat som makade illa med besked.”

 

Amerika befann sig mitt i en förfärlig lågkonjunktur 1908. ”Ingen har kurage nog att be någon om arbete”, skrev han till Dawud i ett av sina första brev. ”Så sent som igår sa min vän Farah Anton till mig: ’Hade du bett mig innan du kom så hade jag rått dig att inte komma till det här landet’… varenda dag hör man om ett bolag som förklarar sig bankrutt. Firma Muluk, brorsöner till hr Rafleh [Khalils rumskamrat] förlorade mer än 13 000 riyal [dollar] enbart förra veckan.”

 

När han kom till New York räknade han med att hans bror Yusif, handelsresande i Philadelphia, skulle hjälpa honom till rätta. Men på grund av de allt värre förhållandena i USA det året fann han Yusif i svårt trångmål och själv i behov av hjälp. Han hyrde ett rum på Atlantic Avenue i Brooklyn (det ”syriska kvarteret”) med hjälp av bekanta från Jerusalem. Ekonomisk misär och ensamhet drabbade honom hårt redan från början. Hur han kände sig dessa tidiga månader i New York beskriver han i ett brev till Dawud avskickat mitt under 1908 års nyårsfestande:

 

”Läs det här och skratta. Förut grät jag över hur eländigt jag hade det men nu skrattar jag. I mitt förra brev nämnde jag att jag efter mycken möda hittade tre elever att undervisa. Min inkomst från dem var fyra riyal per vecka, förutsatt att de alla kommer ihåg att dyka upp – vilket är sällsynt, för varje vecka försvinner minst en av dem, så att jag förlorar en riyal. För dessa fyra stackars mynt äter jag, tvättar mina kläder och betalar rummet och sedan delar jag resten med några av mina kamrater från Jerusalem här. Jag önskar att det åtminstone skulle förbli så. Men nu har alla mina elever försvunnit under jullovet, och i två veckor har jag inte haft någon inkomst. Jag skickade min tvätt till tvätterskan och kunde inte hämta den [p.g.a. penningbrist] så jag får sitta där med de kläder jag har på mig. För två dar sen började jag tvätta dem själv.

 

Det var lätt. Men igår, sista dagen på året, hade jag bara 10 cent i fickan. Jag gick med Nicola al-Barghout till torget och köpte bröd (9 cent) och vi kom tillbaka och åt det till teet. Medan Amerika bjöd farväl till det gamla året och hälsade det nya satt vi som bedövade vid bordet, sen ramlade vi huvudstupa i säng.

 

[Nyårsdagen] Vad ska jag göra? Skrev jag till min bror Yusif i Philadelphia. Han måste ha det ännu värre än jag eftersom han aldrig svarade. Så nu försöker jag fasta och säger till mig själv: ”Bäst att bli kvar i sängen hela dan.” Hanna Farraj och grabbarna kom och sa: ”Stig upp, låt oss gå omkring på gatorna, det är en stor dag idag i Amerika.” Jag ursäktade mig. De gick sin väg och Nicola blev kvar. Då steg jag upp, klädde på mig och gav honom [den återstående] pennyn och bad honom köpa bröd”, för att bryta fastan. ”När han kom tillbaka delade jag bullen mellan oss, men han hade knappt fått in sin bit i munnen förrän han storknade av sinnesrörelse. Han skyndade ut ur rummet. Jag ropade på honom och försökte trösta honom. Han sa: ”Jag gråter inte för min egen skull utan för dig, Khalil, när jag ser att du inte kan skaffa mat”… Jag funderade på att värva mig, men de tar in en för tre år, och en rekryt får inte lämna armén under den tiden. Jag tror att allt det här är en läxa för mig, eftersom jag har växt upp i en bekväm och skyddad miljö. Pengar har aldrig betytt något för mig.”

 

Denna sista mening om pengar, och likaså hans nämnande av sin lyxiga uppfostran (den arabiska termen är mun’amman mutrafan, något mitt emellan lyx och bekvämlighet) måste ha slagit Dawud som besynnerlig, eftersom hela syftet med resan var att tjäna pengar så att han skulle kunna betala sina skulder och köpa ett hus inför sitt kommande giftermål med Sultana.

 

Han sammanfattade sin inställning till New York och USA i ett brev till Sultana i juli 1908:

”Min älskade Sultana!

Jag lämnade Rumford Falls efter att ha arbetat där en månad [i pappersbruket]. Det kändes som ett århundrade. Jag kom till Boston och möttes av Mikhael Sayegh och din kusin Bandeli. Mikhael arbetar halva dagen och tjänar knappt ¾ riyal. Din kusin far ut var dag för att sälja [mattor] men tjänar nätt och jämnt tillräckligt för att täcka sina reseutgifter. Jag tvivlar på att han kommer att göra det även om han tillbragte hela sitt liv i det här landet. Jag var nära att försöka övertala honom till att fara tillbaka hem [till Palestina] men jag vill inte lägga mig i det som inte angår mig.

 

På kvällen sa jag farväl till dem… Mikhaels fru var på väg att nedkomma med deras baby. Jag tog tåget cirka en timme [till Providence?] och sen båten till New York. Alla jag möter försöker få mig att fara tillbaka hem, för det här landet passar inte sådana som mig. Men var gång jag bestämmer mig för det så kommer jag ihåg min ed till dig om att göra allt för att söka min lycka här. Då skulle jag komma tillbaka och ta med mig dig och Milia på besök i Amerika. Sanningen, min älskling, är den att Amerika är värt att se men passar inte till att vara ett hemland [la taslah an takun watanan] för oss eftersom det är ett land där man arbetar hårt och det finns ingen glädje i det. Jag har kvar en förhoppning och det är att fara tillbaka och pröva min lycka därhemma. Jag hoppas att det är bättre ställt nu när sultanen har stadfäst konstitutionen.”

 

Sakakinis vistelse i Brooklyn dominerades av hans relation med Farah Anton, utgivaren av den syriska exiltidningen, al-Jam’iyya, och det översättningsarbete han utförde för Columbiauniversitetets orientalistprofessor, Richard Gottheil. Han tjänade extrapengar genom att lära ut arabiska till amerikanska studenter (främst från Columbiauniversitetet) och fruar och döttrar till arabiska butiksägare och köpmän som varken kunde läsa eller skriva sitt modersmål. För Anton redigerade och skrev han artiklar och korrekturläste. När han fick mer självförtroende blev han också inbegripen i polemik på Antons vägnar med hans konservativa motståndare.

 

Sakakini hörde till den första arabiska immigrationsvågen till Amerika, som började på 1870-talet men hejdades av den radikala antianarkistskräcken på 1920-talet. Liksom de flesta av sina landsmän från det arabiska Östern hade han osmanskt medborgarskap och legitimerade sig som syrier, ibland som palestinier. Före första världskriget slog sig den syriska kolonin (dvs. libaneserna, syrierna och palestinierna) ner i det som blev känt som Manhattans ”Lilla Syrien” i Lower West Side, (Paradoxalt nog blev detta område på 1970-talet platsen för World Trade Center). De flesta av dessa familjer bodde runt Washington Street och arbetade i beklädnadsindustrin. När de gick vidare och tjänade pengar kunde de inrangera bankmän, förläggare och importörer av linne, spetsar och damunderkläder. De flyttade från Lower West Side till Atlantic Avenue i Brooklyn. Där etablerade de stadsdelen South Ferry som inkluderade delar av Brooklyn Heights och Cobble Hill.

 

I likhet med Sakakini pendlade många av dessa immigranter dagligen från Manhattan genom att ta färjan från Whitehall Street till Atlantic Avenue. Den geografi över Khalils förflyttningar i Amerika som kan samlas ihop från hans dagboks anteckningar och brev är kryptisk och dunkel, ofta roande i sin naivitet. Han bodde i ett icke namngivet område i Brooklyn, fullt av ”syriska” och grekiska caféer och restauranger. (Senare visar sig detta vara Atlantic Avenue). Han tog dagligen högbanan eller en båt till New York – dvs. Manhattan – där han tillbragte merparten av dagen antingen på Lower West Side, i närheten av Columbiauniversitetet, eller mitt i stan i al-Jam’iyyas redaktionslokaler. Ganska ofta brukade han gå över bron [Brooklynbron?] till fots och gå till Washington Street eller till Greenwich Village. Någon gång tidigt 1908 började han använda underjordisk transport, sedan en tunnel grävts som förband Brooklyn med Manhattan. För att beskriva detta använder han den arabiska transkriptionen av ”T-bana”.

 

När Sakakini flyttade till Maine gav han dessutom sin familj det intrycket att fabriken låg någonstans precis utanför New York City. Hans omnämnande av bekanta i det avlägsna Michigan och Chicago var alltid ”i inlandet” (dakhil al-bilad). Rumford Falls var övervägande bebott av ”fransmän” och ”fransyskor”, varav många inte kunde tala engelska. Sakakini anger inte vilka dessa fransmän var och tycks tro att de var europeiska immigranter, snarare än Quebec-bor eller infödda i regionen Acadia.

 

Under alla sina resor i New York och New England rörde sig Khalil inom gränserna för de arabiska immigrantkretsarna. I slutet av 1800-talet var flertalet av dessa butiksinnehavare, försäljare och gårdfarihandlare. Han fann denna miljö okultiverad och ointressant och klagade ständigt över hur han saknade sin intellektuella Jerusalemkrets: ”Syrierna här i landet är i allmänhet en motbjudande samling – både beträffande moral och manér [även om] de brukar visa mig en hel del respekt. Nyligen var jag på några av deras sammankomster. Jag tog med mig min violin och spelade några arabiska visor, och de blev rent tokiga [av förtjusning]. Vilken eländig samling. Tänk om miss Mannana [Dawuds syster] dyker upp här. Jag överdriver inte om jag säger att man inte ens bland amerikanerna hittar någon kvinna med hennes bildning och förfining.”

 

Den amerikanska kulturen förblev en främmande företeelse för Sakakini. Liksom många av sina landsmän under tiden före första världskriget hade han en ”de-och-vi”-attityd gentemot det amerikanska samhället. Det fanns inget sken av någon smältdegelkultur. Många araber fortsatte klä sig och agera så som de var vana vid, t.ex. att röka argileh på de offentliga caféerna, vilket man kan se på talrika foton från Brooklyn och Lilla Syrien på den tiden. Under hela sin vistelse i New York åt Khalil på syriska restauranger, handlade i arabiska eller grekiska affärer och läste arabiska tidningar. Brooklynområdet var kallt och ogästvänligt. Khalil rapporterar minst fem tillfällen då hans vänner – och en gång hans bror Yusif – attackerades av vad han kallade ”amerikanska gatugäng”. Bara en gång klagade han hos polisen över attacken men fann dem föga tillmötesgående. De t.o.m. hotade att arrestera dem allihop.

 

Först i slutet av sin vistelse visar Khalil ett svagt intresse för den amerikanska kulturella och litterära världen. Han börjar läsa Evening standard och besöka Metropolitan Museum. Vid två tillfällen övertalar Farah Anton honom att följa med till teatern på Broadway, men Khalil fann musikaler bullriga och ett slöseri med tid.

 

I sin värdering av tidiga arabiska intellektuella i Amerika listar Michael Suleiman Sakakini – den mest radikale pedagogen på den tiden – bland de konservativa, särskilt jämfört med socialistiska tänkare som Farah Anton och Tolstojnaturalister som Michael Nu’aimi, båda hans samtida i New York. Detta omdöme är delvis en återspegling av Sakakinis oförmåga att avge någon positiv kritik av den amerikanska kulturen. Men den speglar också hans vrånga, nästan bondska, opposition mot att kvinnor intog det offentliga rummet. Under en färd 1908 till stranden i Coney Island tillsammans med vännen Elias Haider blev Sakakini bokstavligt talat chockerad och äcklad vid åsynen av män och kvinnor i baddräkter som uppsluppet lekte med varann.

 

Trots sin motvilja mot amerikanska seder hade Khalil ett skarpt och satiriskt öga för vardagslivet. ”Amerikanen går fort och äter fort”, skrev han för al-Safir (Kairo).  ”… De är så snabba att de har restauranger med namnet snabbmat där det inte finns stolar eftersom kunderna äter stående. Man kan t.o.m. lämna restaurangen med en matbit kvar i munnen!” Eftersom han var omgiven av syriska och armeniska handelsresande, var han fascinerad av deras manér, i synnerhet hur de återspeglade arbetsmoralen i två skilda världar.

 

I arabvärlden, konstaterade M. Suleiman, var nasarna glada och sjöng för sina varor. Men i Amerika log de sällan och deras röster var störande när de ropade på kunder. De gick till sängs bekymrade och oroliga och vaknade på samma sätt. Så var det inte i Levanten. När Sakakini jämförde ”våra manier och deras”, rapporterade han om två galningar som han kände där hemma. Den ene gick omkring dag och natt, den andre låste in sig i ett skåp. I Amerika fann han att alla var lika tokiga, antingen i ständig rörelse eller bakom en disk[skåp]. I Amerika arbetade folk hela tiden, det fanns inget nöje i arbetet. Deras enda nöje var att tjäna pengar och ännu mer pengar.

 

Sultanas grymma hjärta

 

I New York kunde Sakakini ligga sömnlös hela nätter och minnas utfärder som han gjorde med Sultana, mestadels i Ein Karim, Artas, Beit Jala och vid två tillfällen till Ramallah. Flera gånger tillbragte hon natten hemma hos dem, med sin familjs samtycke. Medan en av de främsta drivkrafterna bakom hans avresa till Amerika var att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna sätta bo tillsammans med Sultana, blev det tydligt genom hans vädjanden till henne att hon inte var helhjärtat inställd på giftermål.

 

Allt som allt skrev Khalil 41 brev till Sultana, 21 av dem från New York. Därav har ca 35 brev bevarats som låter oss få en inblick i deras relation och uppvaktningstraditionerna i Palestina före första världskriget. Sakakini hade lämnat Palestina utan någon formell trolovning med Sultana, så deras förhållande förblev hemligt för båda deras familjer. Endast Dawud var invigd i deras kärlekslöften.

 

Trots Khalils böner och hot om att bryta deras relation om hon inte svarade skrev Sultana till honom bara ett par gånger medan han var i Amerika. Det finns återkommande teman i nästan alla hans många brev: återskapandet av varje stund han tillbragte med henne i Jerusalem och deras promenader i stadens omgivningar, hans tvångstanke att han skulle fara tillbaka utan nog med pengar till att göra honom värdig henne i hennes ögon och hans allt överskuggande känsla av ovärdighet och att han hindrar andra mer lämpliga män från att vinna hennes gunst.

 

Till skillnad från dagboksanteckningar som innehåller omfattande skildringar av hans liv i Brooklyn och arbete i Manhattan är Sakakinis kärleksbrev förankrade i den nostalgiska sfären, eller också fulla av självförebråelser för att han lämnade henne. ”Förklara för mig, Sultana, varför lät du mig skiljas från dig?” skrev han 25 november 1907. ”All rikedom, alla underbara ting i Amerika uppväger i mina ögon inte den förlust och de kval jag lider i din frånvaro. Och vad händer om jag inte klarar av det i längden. Du säger att det bara är två år. Men två år är som att vara borta från dig i tusen år.”

 

Efter nyårsfirandet följer han med en bekant från Jerusalem, dr. Najib al-Jamal, för att se staden från toppen av en skyskrapa på Manhattan. Jamal meddelar Khalil att han vill att denne lägger sig ut för honom när han friar till Sultana: ”Han [dr. Jamal] började lovsjunga din skönhet och dina egenskaper. Förut har jag hört liknande lovord från Issa al-Issa [senare utgivaren av tidningen Falastin i Jaffa] och Aftim Mushabbik … Jag hoppas verkligen att jag förtjänar din tillit och kärlek.”

 

Efter månader av ständiga böner och vädjanden svarar Sultana honom äntligen i ett märkligt brev. Hennes stil uppvisar en rättfram inställning som svar på hans bedrövelse, men också en avsevärd behärskning av bildning och litterär arabiska. Hennes stil är, liksom Khalils stil, modernistisk och fri från det blomsterspråk som är typiskt för samtida arabiska skribenter. Hennes skrivsätt var det perfekta motgiftet mot hans sentimentalism, självömkan och periodiska utbrott av självförakt.

 

”Jerusalem, måndagen 20 januari 1908

Käre Khalil!

Jag har fått alla dina brev av din kusin Ya’coub [Farraj]. Jag tackar dig för dina känslor och för din kärlek och tillgivenhet. Jag hade hoppats att dina brev skulle vara en vägledning för mig men tyvärr måste jag bekänna för dig att jag knappast kan läsa dem mer än en gång. Var gång jag öppnar dem blir jag nämligen förargad över den gråt och klagan du genomlider vid blotta minnet som jag framkallar hos dig.

Jag är inte död än, så du behöver inte gråta floder av tårar över mig och förvandla dina ord till minnestal! Varför kan du inte småle istället Khalil, när du tänker på mig?... Finns det inget trevligt eller förunderligt i Amerika som du kan berätta om för mig? Jag vet att du måste ha utstått mycket när du först kom till New York men snälla du, gör inte gråtandet till ditt största nöje.

Du oroar dig hela tiden över att kanske misslyckas och komma tillbaka med tomma händer. Vad är det för sorts prat, Khalil? Varför skulle du misslyckas? Låt mig för Guds skull slippa höra dig upprepa sådant nonsens … var [också] snäll och skicka dina brev direkt till biskopen, eller till [min] skola så att jag blir den första som läser dem, hellre än att de ska bli föremål för allas beundran på vägen hit.

… Minns du vår picknick i Artas, Khalil? Frid över den dagen, ty vad som hände där har blivit outplånligt inristat i mitt hjärta… Jag skriver detta till dig medan månen tittar på mig mellan olivträden, och jag känner det som om jag inte skriver till dig utan talar till dig mun mot mun… På din begäran gick jag tillsammans med min bror Yusif dagen efter jul för att få ett porträtt av mig hos Miltyawis [fotografen] som ersättning för det som du hade sönder. Jag ska genast skicka det till dig per post och hoppas du får det intakt.

Sultana”

 

Brevet visar att Sultana erkände deras relation, men hon ville inte att Khalil skulle ta henne för given. Vid minst två andra tillfällen markerade hon för honom att ingenting kan garanteras. 10 oktober 1907 t.ex. skrev hon till honom, när han just skulle anträda sin amerikanska resa: ”Jag ger dig min kärleksed så länge jag råder över mitt öde.” Sedan tillägger hon kryptiskt: ”Säll och lycklig är du själv, men det finns ingen tröst för dem du lämnade kvar.” Khalil grips av panik. Han svarar omedelbart: ”Vad menar du? Antyder du att om någon annan man kommer i din väg, eller om din familj föreslår en ersättare eller tvingar dig att ta någon, så kommer du att ge efter? Jag hoppas du inte tänker pina mig med sådant tal.” Och sedan använder han en arabisk ordlek med deras namn och skriver: ”Vad hindrar att jag blir din älskare [khalilik] och du min älskarinna [sultanati]? Må min sultana ha förbarmande med sin khalil”.

 

Efter flera månader i Amerika började Khalils hopp om en stadig inkomst att slockna. Hans få säkra elever, mestadels studenter från Columbiauniversitetet med begränsad ekonomi, slutade komma regelbundet. Forskare som gett honom i uppdrag att rätta deras skrifter var sena med betalningen, och Farah Antons tidning al-Jam’iyya förlorade pengar hela tiden. I sin förtvivlan packade han sina tillhörigheter och flyttade till Maine för att arbeta i ett pappersbruk för den utlovade lönen av 12 dollar i veckan. Eftersom hans utgifter för mat och logi var ca 6 eller 7 dollar räknade han med att spara en nettoinkomst på 5 dollar i veckan.

 

Men det dröjde inte länge förrän det hårda arbetet i pappersbruket plus fysisk utmattning började utkräva sin tribut. I Jerusalem var han en aktad om än underbetald lärare, en stöttepelare i sitt samfund med en tillgiven vänkrets. Och han hade Dawud och Sultana som gav honom hopp och tröst. Men nu var Dawud död och Sultana svarade inte på hans brev. När våren kom hade han nått förtvivlans botten. ”Detta är sista gången som jag tilltalar dig som min älskade [habibati]”, skrev han till henne från Rumsfold Falls fredagen den 17 juli 1907.

 

”Ty det innebär att jag är din och du är min… ja, det är eden vi svor, men en eländig slyngel som jag, ur stånd att uppnå sina mål och sen förvandla [ditt] lyckliga liv till bedrövelse?? Ja, Sultana, jag är dömd att leva i elände. Vänd bort dina ögon från mig för att undvika denna förbannelse. Spotta ut mig, skär av dessa band och lämna mig för alltid. Riv sönder mina brev och bränn alla spår efter mig. Glöm mig. Nämn inte mitt namn, det är alltför ovärdigt dina rena läppar. Om mitt namn blir nämnt inför dig, säg då: ’Jag känner honom inte.’ Men dessförinnan ber jag dig förlåta mig för att ha tagit ditt hjärta i besittning och blockerat vägen till lycka för dig. Förvägra mig inte din förlåtelse, för jag har mistat allt: min vän, min framtid…  jag har enbart mitt misslyckande som sällskap. Och varför skulle du stå ut med mig? Vad är ditt brott? Nej, Sultana, jag förtjänar dig inte. Du måste välja någon annan [att älska]. Välj en som kommer att göra dig lycklig. Hädanefter ska min lycka bestå i att höra att du är lycklig [med någon annan]. Jag tänker snart återvända till Jerusalem, en totalt misslyckad person. Mitt straff blir att leva på avstånd från dig och att undvika de vägar du tar och platser du besöker. Jag ska ta min tillflykt till min älskades [Dawud] grav som tröst till dess döden når mig och jag är glömd av alla… Detta är mitt sista brev till dig. Farväl, Sultana. Khalil.”

 

Khalil skrev tre brev i denna sinnesstämning. Ett utkast som han behöll men inte skickade lyder: ”Jag önskar jag inte hade känt dig, Sultana… alla älskar dig. Välj någon som älskar dig och kan göra dig lycklig. ” Sedan lägger han till en anmärkning som aldrig skådats tidigare i deras brevväxling: ”Jag skriver till dig på ett språk som jag aldrig skulle våga använda till min mor och syster… det är bara för att du har ersatt ditt spröda hjärta med ett som är hårdare än stål och tjockare än granit som jag kan tala så till dig.”

 

Men efter tio dagar var det andra tongångar. Han var fortfarande reserverad men hade återfått sitt självförtroende. Hon var hans habiba igen. ”Jag håller på och förbereder min hemresa”, skrev han den 27 juli. Jag önskar jag kunde flyga till dig. Jag hoppas vår återförening blir början på ett nytt och lyckligt liv. Jag vänder tillbaka, min älskling, tyngd av sorg och olycka, men min bedrövelse förflyktigas så snart jag ser dig le. Du är min tröst och min glädje.”

 

En undflyende kärlek

 

Om bilden av Sultana innebar planerade förhoppningar som hjälpte Khalil att undfly sina dagliga vedermödor i New York, så var Dawud Saidawi den ikon som band honom till hans rötter i Jerusalem. Hans funderingar om Dawud är drömlika, och Dawud uppträder ofta i Khalils dagligen upptecknade drömmar. Innan han lämnade Jerusalem var Dawud hans själsfrände [shaqiq ruhi] och förtrogne. Han var den ende vännen som var invigd i hans relation till Sultana, dess framåtskridande såväl som dess motgångar. Dawuds plötsliga död [meddelad Khalil i ett brev från den mystiska miss Singer fyra månader efter hans ankomst till Brooklyn] var det avgjort mest förödande slaget under hans Amerikavistelse.

 

Dawud, ya Yonathai [min Jonathan]”, skrev han vid underrättelsen om hans död. ”Min älskade, min själsfrände, mitt hopp, min glädje och lycka. Hur vågar du lämna mig ensam… ingenting gottgör mig [för förlusten av dig]. Livet utan dig har ingen mening. Om du är död nu, så är jag bland de levande döda.”

 

Två månader senare var han ännu ett rov för långvariga anfall av förtvivlan och depression: ”I morse efter att jag rakat mig tänkte jag äta frukost, när min blick föll över ett porträtt av Dawud och jag överväldigades av sorg. Jag började gråta igen. Må min högra hand överge mig, Dawud, om jag sviker dig. Och min tunga fastna i gommen om jag slutade minnas dig.”

 

Hans brev är späckade med bibliska besvärjelser (”Min Jonathan”, ”må min högra hand”, etc…) blandade med blomsterrika språkcitat från Manfaluti, det tidiga århundradets egyptiska romantiker (bägge influenserna försvann från hans stil när han återvände till Palestina).

 

I Khalils amerikanska dagbok förblir Dawud en dominerande gestalt både i liv och död. Han uppträder mest livfullt i de talrika drömepisoder som berättas i fascinerande detalj. En månad efter nyheten om Dawuds död minns Khalil ett möte i Jaffa:

 

”För fyra månader sen, i oktober 1907, omfamnade vi varann på Medelhavets stränder. Jag lade huvudet mot ditt bröst och grät bittert, som om jag hade en föraning om att detta ögonblick skulle markera vår permanenta skilsmässa. Jag gick ombord medan du blev kvar på stranden och ståndaktigt sände mig blickar av kärlek och ömhet. Vad tänkte du på då?... När jag återvänder till den stranden i morgon, vem ska då trösta mig för din frånvaro? Jag ska kyssa marken du gick på. Jag ska stå där ansikte mot ansikte med dig på den motsatta stranden, det eviga livets strand…”

 

Efter denna passus följer något slående. I dessa drömberättelser börjar Dawuds och Sultanas gestalter att flyta ihop. Det är oklart vad som försiggick i Khalils medvetande, men det verkar som om denna sammansmältning var resultatet av en dubbel förlust: Dawuds fysiska död och Sultanas tilltagande reservation och kylighet. I februari 1908 gör han följande kryptiska anteckning: ”Jag har tillbragt hela natten med dig. Min sömn var fylld av oro. Jag vaknade och låg kvar i sängen hela dan. Jag kom ihåg min mor och min [forna] lycka. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna.”

 

Återigen den 7 mars 1908 skriver han: ”Jag drömde att jag återvände hem tillsammans med dig i [Gamla] stan. När vi närmade oss ingången såg jag att grannens dörr stod på glänt. När vi kom in kysste jag dig.”

 

Vem kysste Khalil egentligen i denna dröm? Och vem återvände han tillsammans med i mörkret? Hänsyftningen här är i förtäckta ordalag. I början tycks han syfta på Sultana, men den inledande strofen (faqadtu habiban) om förlusten av den älskade låter förstå att det var Dawud. Dessutom nämner Khalil aldrig i sina dagböcker att han kysste Sultana före deras giftermål (eller efter det), inte ens i hans talrika drömsekvenser. Antingen ville han skydda Sultana (ifall dagböckerna föll i orätta händer) eller också – troligare – beskrev han en abstrakt och asexuell kärlek.

 

På detta stadium bör läsaren uppmärksammas på att många av de citerade dagbokspassagerna kommer från en tid då det stod män fritt att uttrycka sin kärlek till varann på ett sätt som föga brukas numera och ett som inte innebär någon erotisk relation. Dessutom, eftersom han levde i ett socialt restriktivt samhälle, var Khalils uttryck för sin kärlek till Sultana avsevärt mer reserverade än hans känslor i själva verket var. Det var mer tillåtligt att uttrycka kärlek till personer av samma kön än det motsatta. Men Sultana återgäldade inte heller hans ömhet. Dawuds dominerande gestalt, inte längre av kött och blod, smälte samman med hans längtan efter en undanglidande kärlek till Sultana. De två föremålen för hans dyrkan förenades i hans fantasier.

 

New York som en efemär stad

 

Nästan varje dagboksanteckning införd i Brooklyn eller Rumford Falls börjar och ibland slutar med en drömsekvens. Flertalet av dessa drömmar utspelar sig i ett Jerusalemlandskap – promenader med Sultana, samtal med Dawud, familjeutflykter och bisarra händelser med diverse bekanta. Ofta inträffar dödsfall, begravningar och återuppståndelser. Många av besöken till den Heliga Staden innefattar eskapader från New York eller låter Khalil föras i yttre rymden från New York till Jerusalem. Som sådan blir den förra staden i hans drömmar scenen för en kortvarig existens.

 

I varje detaljerad dröm finns ett tema med en vibrerande spänning mellan Khalils amerikanska persona och det faktum att han är ”en son av Jerusalem”. De flesta av drömmarna ställer mot varandra New Yorks industriella ohygglighet och Palestinas ”naturliga lugn”. Återvändandet till Jerusalem är för honom en flykt från den amerikanska metropolens grymma arbetsmaskin.

 

Detta exemplifierades så småningom i de pressande förhållandena och Sakakinis våndor på pappersbruket i Rumford Falls, som han kontrasterar mot de lantliga öppna fälten i Ein Karim och Artas. I dessa drömmar är Jerusalem reducerat till sin landsbygd. (I Kadha ana ya dunia skriver han: ”det är ingen skillnad här mellan människa och maskin. Arbetaren rör sig utan tanke och vilja, och det finns inte ett spår av resonemang i hans arbete. Man bör inte förvåna sig över att arbetarnas själ och känslor är döda. De jobbar tio timmar per dag med föga eller ingen vila och får inte mer än en och en halv dollar i lön. Kapitalismens orättvisa har ingen gräns. Vilken hemsk och brutal kultur!” Men man ska inte överdriva hans antikapitalistiska känslor. Hans kritik var riktad mot kapitalismens själlösa snarare än dess utnyttjande natur. Khalil slåss inte i sina drömmar, han flyr.

 

Ett annat närbesläktat tema i drömmarna är kontrasten mellan New Yorks frigida modernism och den traditionella förtroligheten i Jerusalems samhällsliv. Dessa kontraster kommer till uttryck i det ständiga överskridandet av europeiska/arabiska klädnormer. Här är ett typiskt exempel från hans dagbok: ”Jag drömde [i natt] att jag hade åkt tillbaka till Jerusalem, klädd i en europeisk hatt [burnaita] och min qumbaz [traditionell arabisk dräkt]. Jag blev generad så jag tog av mig den och gick slarvigt klädd. Det var en varm dag och jag gick förbi det ryska området bredvid det italienska konsulatet. Jag gick på den nya vägen mellan Halabi-familjens hus och Feidi Afendi al-Alamis. När jag kom till slutet av vägen såg jag att jag var barfota och utan qumbaz men jag var täckt av en vit abaya (sjal). En svart tjänarinna (jariya) ställde sig framför mig och sa: ”Vad vill ni?” Jag svarade: ”Jag vill gå hem”. Hon pekade på ett staket och sa: ”hoppa över här”. Jag hoppade och min vita abaya fastnade i en törnbuske vid ingången. Jag blev så utmattad när jag försökte lösgöra den från törnena.”

 

Proceduren med att fara till Jerusalem innebar alltid fysiska hinder och flyktvägar [från New York?]. Den riktade oföränderligt in sig på att hoppa över murar och att klä på och av sig på ett sätt som Khalil skulle ha tvekat att registrera om han hade känt till freudianska paradigm. Precis före Dawuds död skrev Khalil följande om sin vän. (I just denna episod, liksom i flera andra, frapperas man av de livfulla allusionerna på Jesus och nattvarden):

 

”Dawud och jag promenerade i Gamla stan. Han var full av liv och hade ett strålande änglalikt leende på sina läppar. Vi gick förbi den amerikanska kolonin men gick inte in. Sedan passerade vi Taraziaffären där de [?] tittade på honom som om hans tid var ute [dana ajaluhu]. Jag såg mig själv hoppa på hustaken och klättra över murar tills jag kom till vårt hus. Då klättrade jag ner för att gå in, men jag var naken.”

 

När Khalil till slut återvänder till Jerusalem upphör drömsekvenserna eller också slutar han registrera dem.

 

Sakakinis misslyckade ”uppgift” i New York visar sig vara en övergående episod. Han nämnde den mycket sällan i sina senare skrifter. Han blev snabbt uppslukad av en annan strid: strävandet efter att reformera undervisningen i arabiska, rörelsen för en osmansk konstitutionell reform och kampen för att arabisera den ortodoxa kyrkan.

 

Sultana gav honom ett varmt välkomnande, om än inte med öppna armar. Han blev officiellt förlovad med henne före årets slut. De gifte sig i Jerusalem 12 januari 1912, då Sultana var 24 och Khalil 34. De fick tre barn: Sari som dog ung och krossade sin fars hjärta, Hala som publicerade ett flertal böcker om sin far, däribland urval från hans memoarer (Kadha ana ya dunia, 1955) och Dunia som idag bor i Ramallah. I alla Sakakinis biografier och biografiska anteckningar betraktas hans amerikanska sejour som ett fiasko och ett lidandets år.

 

Det vill säga bortsett från vad hans dotter Hala skriver. Hon gör denna korta kommentar i sina egna memoarer: ”Han for till [Amerika] i hopp om att finna lämpligt arbete och småningom slå sig ner där men han lyckades inte. 1907/1908 råkade vara ett av dessa depressionsår i Amerika. Efter en frånvaro av nio månader varunder han fick utstå många vedermödor, återvände far till Jerusalem. Men även denna erfarenhet, om än olycklig, hade berikat honom på många sätt.”

 

Varken Hala Sakakini eller hans andra levnadstecknare nämner på vad sätt denna vistelse var berikande. I min läsning av dessa hittills opublicerade brev och dagboksanteckningar skulle jag vilja framkasta tre källor för detta berikande. Den första var det tydliga sätt på vilket det kulturella livet i New York, även om det var bedrövligt, hjälpte till att bredda och stimulera hans intellektuella horisonter. Hans samarbete med Farah Anton i synnerhet gjorde honom bekant med Nietzsches skrifter, vilka – på ett rudimentärt sätt – gjorde ett grundläggande inflytande på hans tänkande. Betecknande nog gjorde hans redaktionella arbete för al-Jam’iyya hans språk koncisare och mindre blomsterrikt, vilket blev uppenbart i Sakakinis redigering av den litterära tidskriften al-Asma’i i Jerusalem efter hans återkomst från New York. Flera år senare, medan han tillbragte sina dystra månader i ett osmanskt fängelse i Damaskus, kunde han se tillbaka på sitt år i Brooklyn med en viss nostalgi. ”Om jag skulle bli utvisad från mitt hemland”, skrev han i början av 1918, ”… så skulle jag välja Amerika. Inget skulle göra mig lyckligare än att se min son i lekdräkt, barhuvad och i kortbyxor, hoppande nerför trapporna i Columbiauniversitetet i New York, med vinden blåsande i hans gyllene lockar… hur lycklig skulle jag inte vara om jag kunde sitta tillsammans med min lilla familj och dricka te i ett elegant hem i Brooklyn eller i förstäderna i dess grannskap… ”

 

Vad som är viktigare: Khalils amerikanska exil och de tragedier som åtföljde den, Dawuds död och Sultanas vankelmod, bidrog till att han reflekterade över kärlekens och förlustens betydelse. Den förra kunde han inte längre ta för given (nu måste han ju kämpa för att vinna hennes fulla kärlek), och den senare stärkte hans karaktär. Inte heller kunde han fara tillbaka och finna tröst i ett konventionellt familjeliv, vilket män i hans ålder av tradition var inställda på. I stället satte dessa bedrövelser hans karaktär och hans tro på prov. Fröna till uppror och skepsis hade såtts – endast för att bli ännu mer fokuserade vid hans återkomst till Jerusalem för att ta itu med de intellektuella striderna strax före första världskriget: kampen mot det tyranni som utövades av staten, kyrkan (som sökte bannlysa honom och förbjuda honom från att äkta Sultana) och hans eget konservativa samhälle.

 

Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.

 

Översättning från engelska av 
Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari


Ny bok: Förislamisk poesi - De sju Mu'allaqat

Förislamisk poesi
 
De sju Mu'allaqat 
 
en antologi
 
 
 
Recension

Denna utgåva innehåller sju berömda oden av kända poeter, som var och en får en presentation. Boken innehåller också en s.k. stråtrövardikt (av en poet utstött av sin klan) samt förord och bibliografi. De vemodiga dikterna handlar om saknaden efter det som varit, ritter genom ogästvänliga ökenlandskap och klanens stränga och ofta blodiga hedersförtryck. Här finns också hyllningar till modiga krigare och hån av fega fiender. Odena beskriver en ond och brutal tillvaro utan hopp om himmelsk lycka efter döden, men har även ömsinta beskrivningar av kärleken, lovsånger till vin och vänskap och lyriska betraktelser av nattliga berg. De arabiska versmåtten och rimmen är förstås omöjliga att översätta utan att mycket går förlorat eller förvrängs, men Hesham Bahari har lyckats förmedla magin och metaforrikedomen i en böljande och fri vers. (Helhetsbetyg: 5.) / Eva Palm / BTJ

Hft / 168 sid.

Tolkning och Förord av

Hesham Bahari

 

Kom till andras hjälp på den jord där du befinner dig.

Säg aldrig: “Jag är en främling!

                                            (’Abíd ibn al-Abras, 500-talet e.Kr.)

 

Redan under medeltiden kunde lingvisterna urskilja sexton olika versmått i förislamiternas muntliga poesi. I denna antologi presenteras åtta förislamiska poeter – sju stampoeter och en stråtrövarpoet – som levde mellan åren 400 och 650 e.Kr. Arabiens förislamiska kultur, som blomstrade två århundraden före islams uppkomst, uppmärksammas sällan utanför forskarvärldens akademiska ramar. Huvudsyftet med denna bok är att väcka intresse för en viktig period i världslitteraturens historia hos läsare utan förkunskaper i arabisk litteratur eller det arabiska språket. Det språk skalderna använde före islam är källan som kom att vattna all arabisk litteratur, konst och filosofi genom tiderna. Själva Koranen använder det. 

     Nomadernas svar på öknens krävande tribut tog form i en jämn ström av uppmätt, rimmat tal, en besvärjelse mot döden, men också en omdaning av medvetandet.

 

Jag gjorde kvinnor till änkor

  och fråntog barnen deras fäder.

Jag återvände sedan liksom jag begett mig ut:

  den svarta natten ännu svartare.

                                            (al-Shanfara, 400-talet e.Kr.)

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare 

 


Bokbål eller "Nådens Epistel"

Bokbål eller ”Nådens Epistel”?

 

Genom hela historien har bokbål alltid följts av förintelser och förfall av mänskliga värden. Att just det land som gjort sig känt för sitt försvar av mänskliga rättigheter sätter likhetstecken mellan två oförenliga företeelser, bokbål och yttrandefrihet, är minst sagt olycksbådande. En fjärdedel av mänskligheten idag bekänner sig till islam. Islamiska samhällen och kulturer uppvisar en mängd olika yttringar, varav den extrema fundamentalismen är bara ett ansikte, uppväckt och stärkt av västerländska militärindustriella komplex i samförstånd med oljerika, reaktionära och bakåtsträvande krafter. Detta gjordes målmedvetet för att bromsa de forna koloniernas strävan efter ekonomisk självständighet och sociala omvandlingar.

 

Koranen i sig har inte stått i vägen för den islamiska filosofins framväxt under islams guldålder (från Ibn Tufails ”Den självlärde filosofen” till Ibn Khalduns, Rumis, Avicennas och Ibn Arabis digra verk) eller de olika renässansrörelser som försökte modernisera muslimska samhällen från 1850 till 1950. Att dessa moderniseringsförsök misslyckades beror inte på en bok, hur helig den än kan vara, utan som antytt ovan på geopolitiska målsättningar. En fråga man kan ställa sig är: hur många människor har mördats och skändats och bränts ihjäl i det ”fredliga” Nya testamentets namn, eller i vår så kallade demokratis namn, eller i socialismens! Ja, betydligt fler än de som dödats i Koranens namn. Men nu handlar det inte om kvantiteter. Varje själ som släcks i förtid är ett brott mot livets helighet.

 

En kritisk analys av s k heliga skrifter kan nyansera trons grundvalar och visa utövarna religionernas inveckling i historiska processer, hjälpa oss skilja mellan religionens andliga och världsliga utsagor. Men för varje bok som bränns offentligt ökar oförsonligheten och hatet på båda sidor.

 

Alhambra har i snart 4 decennier försökt visa bredden och vidden på den islamiska kulturens mångfacetterade uttryck genom att publicera kritiska verk som ifrågasätter ortodoxin och åberopar tankens frihet. Idag bjuder vi på förordet till en lysande översättning av ”Nådens Epistel”, en diger satir skriven av den blinde litteratören Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí, och ytterligare ett exempel från tusentalet på den stora variation som islamisk kultur kunde uppvisa. Varsågoda!

 

Obs! ”Nådens Epistel” har tyvärr inte blivit publicerad på svenska än. Men det finns olika engelska och franska översättningar, varav den bästa enligt min mening är den vars Förord publiceras nedan.

 

 

Nådens Epistel

 

av Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí

 
 
 

Nådens Epistel

 

av Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí

 

Förord av Matthew Reynolds
Professor of English and Comparative Criticism
Oxford University

Översättning av  Förordet av Hesham Bahari

 

Förord till  "The Epistle of Forgiveness"
New York University Press, 2016

 

Huvudpersonen i denna bok har dött men verkar vara intensivt levande. Han är skriftställare, och folk kallar honom ”Shejkhen”. Han är också ängslig och impulsiv, nyfiken och verkningslös, ja t o m häpnadsväckande och underhållande pedantisk. När han återuppstår ogillar han tanken att behöva vänta i femtiotusen år innan inträdet i paradiset äger rum, så han börjar dra i trådarna. Han komponerar smickrande verser till paradisets portvakt, ängeln Ridwán. Han går faktiskt igenom alla metriska mönster som kan rätta sig efter namnet ”Ridwán”. Men till ingen nytta: Ridwán vet inte ens vad ett poem är för något.

 

Oförskräckt försöker Shejkhen samma knep med ett par andra andliga eminenser, men igen till ingen nytta. Det ser mörkt ut för honom när han upptäcker att han har blivit av med sitt ångerscertifikat. Men hans utsikter ljusnar något när han möter Muhammads dotter Fátimah: hon medlar å hans vägnar. Han känner sig ändå osäker när han ska gå över den smala bron som leder till paradiset, så han ber en av Fátimahs tjänsteflickor att bära honom på ryggen, och deklamerar (som vanligt) verser till stöd för sitt förslag. Tjänsteflickan har aldrig hört talas om ridturer på ryggen (eller den poet han citerar för den delen) men hon bär upp honom ändå och går tvärs över bron ”som ett blixtljus”.

 

Kärleken till poesin går som en krusning genom denna episod som vore den en tecknad serie; den livar upp även resten av verket. Kanske ”kärlek” är ett för svagt ord här. När Shejkhen kommer in i paradiset är alla de människor han vill träffa poeter; han vill ha upplysningar om tolkningarnas subtila nyanser (och medverka i recitationernas festtåg). Vid något tillfälle samlas alla ”lärda överförare av poesi” samman för att bli tillrättavisade om en grammatisk detalj. För experten i klassisk arabiska måste dessa passager vara en lärdomens guldgruva. För den vanliga läsaren som ingenting vet om det arabiska språket (dvs. som jag) öppnar de dörren till ett landskap av glittrande texttrogenhet, där alternativa betydelser mångfaldigas och blommar. Som när Shejkhen frågar en av poeterna, ”Vad menade du egentligen med ’förstfödd’? För kritikerna har ju olika åsikter därom. Några säger det handlar om ett ägg, andra säger det är en pärla, eller en äng, eller en blomma, eller en papyrusväxt.”

 

Shejkhens besatthet av språket läggs fram på så sätt att den verkar både beundransvärd och absurd – en kombination som förklaras av bokens bakgrund. Nådens epistel skrevs ned av den förträfflige Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí, en lärd poet som levt på tusentalet, som svar på ett brev från ‘Alí ibn Mansúr ibn al-Qárih, en annan, äldre skriftställare. Kontexten förklaras i detalj av Geert Jan van Gelder och Gregor Schoelers introduktion till denna bok, så jag kommer bara att ge en snabb skiss här. Ibn al-Qárihs brev är både pedantiskt och inställsamt. Han vill rentvå sig från att ha angripit en vän till Abú l-‘Alá’ som hade fallit i onåd hos kalifen. Men han gör det genom att angripa honom än mer i en tungrodd och pratsam prosa (t.ex. ”Jag var rädd för galenskapen i hans galenskap, ty hans galenskap var förvisso galen. En galning hade mer vett i hjärnan än han!”). Tydligen var Abú l-‘Alá’ inte alls imponerad av detta stilgrepp. I respons föreställer han sig att ibn al-Qárih har dött och återuppstått som ”Shejkhen” som gör bort sig i paradiset och som kanske till slut lyckas visa lite mer hänsyn och bli visare.

 

Alltså är ”Shejkhen” en parodi över en skriftställare, skapad av en annan skriftställare. Det är därför som Episteln kan bli så bitande och varm på en och samma gång. Abú l-‘Alá’ gör narr av ibn al-Qárih men erkänner samtidigt att båda delar många intressen och ingivelser. Den poesi som Shejkhen reciterar känner han själv väl till – Abú l-‘Alá’ var blind men hade ett fenomenalt minne. De pedantiska frågor som Shejkhen ställer är frågor som intresserar också honom. Episteln blir då en bärare av frågeställningar, inte enbart gällande ibn al-Qárihs beteende utan det litterära livets värde i allmänhet.

 

En poet hade frisläppts från helvetet till paradiset tack vare en särskilt lyckad vers som han hade skrivit: ”Den reciterades om och om igen medan jag gradvist blev kvitt mina bojor och kedjor.” Annars brydde sig många av paradisets poeter föga om Shejkhens förfrågningar. De kunde inte ens erinra sig de poem de själva hade skrivit: nu hade de andra viktigare saker att ägna sig åt. Ändå inser läsaren lätt att Abú l-‘Alá’ delar Shejkhens glädje över den poesi som paradisets unga kvinnor deklamerar: ”Om den skulle matchas med alla den övergående världens njutningar från då Gud skapade Adam tills Han återkallade hans avkomma till Sig, skulle den överstiga dessa njutningar liksom det djupa havets böljor överstiger ett nyfött barns tårar, eller ett högrest berg överstiger ett dammkorn som någon skakar av sin sadelfilt.”

 

Abú l-‘Alá’s allmänna uppfattning om paradiset härstammar från de muslimska trossatserna och hans tids kultur. Festandet och drickandet, de lyckliga djuren, de vackra, artificiellt skapade unga kvinnorna: inget av allt detta är hans uppfinning. Det som utmärker Episteln (enligt mig) är den sluga och vanvördiga ton som läsaren kan lägga märke till och avnjuta. Eftersom min egen fantasi rättar sig efter europeiskt gods, känner jag igen denna kvalité i verk som jag är bekant med. Den påminner mig om Chaucers drömvisioner eller Popes The Rape of the Lock, och jag känner att den bildar en överraskande kontrast till Dantes Gudomliga komedi, även om denna också är en föreställning om livet efter detta.

 

Men Abú l-‘Alá’s Epistel har faktiskt en helt egen lyskraft. Ta t.ex. föreställningen om djuren. Vid ett tillfälle går Shejkhen på jakt och kastar upphetsad sitt spjut mot ”en oryxantilophanne med platt näsa och lång svans”. Men när det blott finns ”en spiks längd kvar mellan djuret och spjutspetsen, säger djuret ’Stopp’.” Det visar sig att antilopen hade förtjänat sin plats i paradiset genom att rädda några människor i ”den övergående världen”. Att döda den är inte möjligt längre.  

 

Shejkhen framkastar att ett sådant värdigt djur inte borde blanda sig med de ordinära djur som har hamnat i paradiset för att tillfredsställa människors behov. Men det visar sig att även dessa går inte att skada. Ett välsignat lejon belönas genom att få sluka ”Gud vet hur många djur” – men mystiskt nog får djuren aldrig någon skada därav och är obekymrade: ”Bytet avnjuter det lika mycket som lejonet.” Folk undfägnar sig med en gås, stor som en baktrisk kamel. Någon vill ha den grillad, en annan vill ha den som kebab, och en tredje kryddad med sumak, eller med mjölk och vinäger. Men varje gång återvänder gåsen till sitt bevingade och lyckliga liv. Berättaren kommenterar: ”Och detta pågick en bra stund framöver.” Jag är inte helt säker hur tonen i kommentaren ska tolkas; men eftersom Abú l-‘Alá’ var vegetarian och hatade att se djuren lida är det sannolikt att här ligger en viss ironi. ”En lösning på mina medmänniskors grymhet” –tänkte han kanske – ”där djur kan bli uppätna utan att komma till skada!” Samtidigt måste han säkerligen ha känt ett visst obehag inför allt detta hetsiga köttslukande tidsfördriv.

 

Könsidentitet verkar betraktas med samma förvånade uttryck. Läckra unga kvinnor stiger fram ur kvitten, granatäpplen och äpplen; gäss förvandlas till ”flickor med runda bröst”; kvinnor som var fula men dygdiga i den övergående världen återföds som skönheter. Trots kraften i bilderna handlar det hela om en standardomskrivning av stereotyper (ingen förväntar sig att männen ska vara attraktiva). Men andra element i Episteln är mer överraskande. Där finns kvinnor med supermakt, som hon som ger Shejkhen en ridtur på ryggen. Och en absurd monstruositet i männens begär, som så fort Shejkhen tycker att den flicka som skapats för att tillfredsställa honom ”är ganska spinkig”, skapas hon omedelbart om så att hennes ”bakdel tävlar med ‘Álij-backar, al-Dahná’s dyner och Yabríns och Banú Sa‘ds sandåsar.” Där finns en orm som har makt att förvandla sig till ”paradisets vackraste flicka”, som citerar poesi och diskuterar textvarianter med de bästa litteratörerna: hon åtrår Shejkhen men han blir rädd och kilar iväg. Det är väl relevant för dessa berättelser att Abú l-‘Alá’ själv aldrig gifte sig och tydligen inte haft några sexuella relationer. Paradisets heterosexuella njutningar blir ändå både raljerade och lovprisade av honom.

 

Den engelske poeten John Keats njöt av att läsa mycket långa poem därför att de erbjöd en ”plats där läsaren kunde vandra, välja och vraka, och där bilderna är så talrika att många glöms bort för att på nytt hittas i en andra omläsning: vilket kan bli föda för en hel veckas strövande på sommaren.” Detta makliga och utforskande sätt att läsa på skulle väl passa den volym vi här har till hands.

 

Andra delen av Episteln lämnar föreställningarna om paradiset åt sidan och ägnas mer åt sobra reflektioner. Den har för det mesta uteslutits från tidigare översättningar: denna volym är faktiskt den enda fullständiga översättningen av Nådens Epistel till något språk. Andra delen är förvisso inte lika lustig som den första; men den är värdefull, eftersom vi hör Abú l-‘Alá’ tala i den med egen röst. Hans etiska stringens är desto mer lockande på grund av den gnistrande vision som föregår den. Ta till exempel denna tanke där hans kärlek till djuren återgivs i förtäckt form: ”Gud är mitt vittne på att jag blir glad när någon finner fel hos mig, därför att denne då besannar sina farhågor, och att jag blir brydd över falskt beröm, som lämnar mig likt ett jagat djur, så törstigt att det inte kan äta.”

 

”Paradiset” är fullt av kvicka komplimanger, varav inte alla (kanske) varit allvarligt menade. Men det är inget falskt beröm att låta en av dem gälla för det briljanta, vassa men generösa verk som Nådens Epistel är: ”Om det hade varit stillastående vatten skulle det ändå aldrig bli unket eller stinkande.”

 

Matthew Reynolds
Professor of English and Comparative Criticism
Oxford University

Översättning av Hesham Bahari


Ny bok / Olika nyanser av Empedokles lära av M. Afifi Matar

Muhammad
 
Afifi Matar
 
 
 
 
 
 
Olika nyanser
 
 
av Empedokles lära
 
 

Matar vänder sig till filosofen, försokraten och poeten Empedokles (omkring 490 – 434 f. Kr.) för att gestalta sina poetiska visioner inte bara om människans mer eller mindre tidlösa väsen, präglat av en dualistisk kamp mellan kärlek och hat. Också natur och historia ses i Matars flöde som ett ständigt pågående illusionsverk, bejakat av tanken på att kärleken kan befria människans, historiens och naturens ande från sådant förfrämligande/exkluderande som försvårar all utveckling. Olika nyanser av Empedokles lära är rik, fascinerande och fängslande i sitt episk-poetiska flödeBudskapet förutsätter kamp, vilken ger mångfalt igen av lärdom, skönhet och bejakande möten med förflutna tider/civilisationer/myter/religioner.

(Michael Economou i BTJ-häftet nr 16, 2023.) 

 
 
dikter
 
 
Tolkning från arabiska av
Hesham Bahari
 
Förord av
Bo Gustavsson
 
 Utgivare Alhambra
 Hft med flik / 312 sidor
ISBN 978-91-87771-54-5
 
 

Sanningen kan sägas två gånger:

en gång av spåmannen och en gång av bödeln.

 

Det som framför allt kommer till uttryck i Olika nyanser av Empedokles lära är att alla tider och alla civilisationer är närvarande i människans liv och medvetande. Vi ut­gör dessutom en del av naturens växlingar både på ett fysiskt och andligt-existentiellt plan. Det är insikter som är särskilt viktiga idag på 2020-talet då vi måste lära oss ett nytt förhållande till vår livsmiljö för att överleva på denna planet. Vi måste övervinna vår artegoism och säkerställa den biologiska mångfalden. Dessutom måste vi lära oss av historien för att kunna befrias ur hatets dominans i vår tid. Därför är Matars episka dikt speciellt aktuell i våra dagar.

Ur Förordet av Bo Gustavsson

 

Boken kan beställas hos bokhandlarna

 

Förord

av Bo Gustavsson

 

Nästan 2500 år skilde den antike filosofen Empedokles (ca. 490 – ca. 434 f. Kr.) från den nutida egyptiske poeten Muhammad Afifi Matar som dog 2010 vid 75 års ålder. Ändå hade de mycket gemensamt. För det första poesin eftersom Empedokles i likhet med andra försokratiker skrev sina verk på vers. Dessutom delade de synen på världen som en cyklisk process av förvandlingar och människans liv som en del av denna förvandlingsprocess. Framför allt var de civilisationskritiker, Empedokles på 400-talet före Kristus och Matar på 1900-talet.


Båda levde i en orolig tid då de kom i konflikt med makthavarna på grund av att de förespråkade ett fritt och demokratiskt samhälle. Empedokles hemstad Acragas el­ler Agrigentum på Sicilien styrdes periodvis av tyranner och präglades av politiska motsättningar. Han kritiserade styret och fick fly utomlands. Matar å sin sida tvingades i exil under Anwar Sadats regim och en tid på 1960-talet och i början av 1990-talet satt han i fängelse då han utsattes för tortyr. Det var en traumatisk upplevelse som han ofta återkom till i sin diktning.


Därför var det inte så konstigt att Matar inspirerades av den antike filosofen för sitt magnum opus Olika nyanser av Empedokles lära som kom ut i Egypten 1998. Boken kan ses som en uppföljare till vår tolkningsvolym En hyllning till den vilda mumien från 2022 där Matar introduceras på svenska med ett urval av hans dikter. Han anses vara en av arabvärldens främsta poeter.


Empedokles är känd för sin lära om de fyra elementen jord, luft, vatten och eld. Enligt honom består kosmos av en cyklisk förening och sönderdelning av dessa element genom de kosmiska krafterna kärlek och hat. Det är en livs­process som omfattar såväl människan som naturen på lika villkor samtidigt som den mänskliga anden har möjlighet att följa kärleken och på så vis nå gudarnas tillstånd och bli fullkomlig.


Det sker på en vandring genom olika livsformer som kan liknas vid religiösa och mystiska läror om själens upp­lysning och förening med Gud. Själv säger Empedokles i sina Fragment att han varit flicka och pojke, buske, fågel och fisk och att han nu är poet och profet. Tillvaron i denna världen är en exil från ett tidigare lyckotillstånd när kärleken var dominerande. Sådant är gudarnas liv där harmoni och fred råder. Den nuvarande världen är “en glädjelös plats” fylld av våld och lidande. Det var även Matars uppfattning eftersom han i barndomen fick uppleva fattigdom och senare i livet förföljelse och censur.


Han använder sig av Empedokles lära om de fyra ele­menten för att gestalta sin syn på människan, naturen och historien som en kontinuerlig serie av metamorfoser styrd av kärlek och hat. Han gör då bruk av uppståndelsemyter, till exempel om Fågel Fenix, och Koranens frälsnings­bud­skap för att ge visionen av ett tillstånd bortom ett cykliskt föränderligt kosmos. Det är en livsväg som påminner om Empedokles syn på kärlekens förmåga att befria den mänskliga anden ur exilen i denna världen.
Strukturen i Olika nyanser av Empedokles lära foku­se­­rar på var och en av de fyra elementens funktion i den cykliska världsordningen. Det gör det möjligt för Matar att briljera med sitt flödande bildskapande. Även formellt växlar den episka dikten mellan korta och längre texter, mellan lyriska och dramatiska partier. Ibland förekommer även prosaavsnitt. Geografiskt och tidsmässigt växlar den mellan faktiska och fiktiva platser, nutid och dåtid. Inte minst viktig är den eskatologiska tiden som hos Matar ut­gör en dimension av all temporalitet genom mötet med mytiska eller andliga frälsningsgestalter.


Diktsamlingen inleds med några texter ur Empedokles bevarade Fragment som anger tematiken om kampen mel­lan kärlek och hat inom människan och i världen. Det är en tidlös problematik som är lika aktuell i våra dagar som på Empedokles och Matars tid. Fragment 115 ger uttryck åt en personlig förtvivlan då Empedokles utbrister att han är en utstött som har irrat långt från gudarna därför att han litat på det meningslösa hatet. Därefter kommer en programmatisk kortdikt av Matar.

 

Sanningen kan sägas två gånger:
en gång av spåmannen och en gång av bödeln.

 

Detta är de båda sanningar som bildar stoffet till den episka dikten. I fragment 8 säger Empedokles att hans lära bildar en berättelse om kärlekens och hatets två sanningar och Matars första kortdikt kan ses som en omformulering av uttalandet.


Spåmannen syftar på poeten eller magikern som om­nämns i fragment 111 i inledningen av dikten. Det sägs där att den som följer Empedokles lära ska kunna bota sjuka och uppväcka döda. Han såg sig själv som en profet, medan andra betraktade honom som en magiker. Vid ett tillfälle räddade han sin hemstad från pesten och en annan gång hejdade han en storm. Han reste runt och predikade sin lära för stora folksamlingar och fick då många följeslagare. Som bevis på att han var odödlig hop­pade han enligt legenden ner i vulkanen Etna.


Om Acragas och det sicilianska landskapet formade Empedokles tänkande, fick Egypten och Nilen en liknande funktion för Matar. Han växte upp i en liten by i Nildeltat där fadern var en fattig bonde. I sin diktning identifierade Matar sig med floden och växt- och djurlivet i Nildeltat. Det gäller inte minst Olika nyanser av Empedokles lära. Ett annat viktigt inslag i dikten är islams blodiga historia. En svit handlar om den andre kalifen Omar som blev mördad och samma öde drabbade troligtvis despoten al-Hakim 1021. Hans regeringstid återges i en sektion.


Referenser till sufismen förekommer även då bland andra Ibn Arabi och Suhrawardi nämns. Ibn Arabi är mest känd för sin lära om varats enhet och Suhrawardi har haft stort inflytande genom sin illuminationsfilosofi. Han är även en av sufismens centrala gestalter. Han avrättades 1191 på grund av sin kritik mot islamiska rättslärde. Vidare refererar Matar till filosofer som Avicenna och de magisk-religiösa skrifterna som anses vara författade av den senantike tänkaren Hermes Trismegistos. Andra avsnitt handlar om den egyptiske faraon Echnaton och den mytiska hästen Pegasus, en symbol för poesins flykt bort från den faktiska verkligheten mot visionen och drömmen.

 

Det som framför allt kommer till uttryck i Olika nyanser av Empedokles lära är att alla tider och alla civilisationer är närvarande i människans liv och medvetande. Vi ut­gör dessutom en del av naturens växlingar både på ett fysiskt och andligt-existentiellt plan. Det är insikter som är särskilt viktiga idag på 2020-talet då vi måste lära oss ett nytt förhållande till vår livsmiljö för att överleva på denna planet. Vi måste övervinna vår artegoism och säkerställa den biologiska mångfalden. Dessutom måste vi lära oss av historien för att kunna befrias ur hatets dominans i vår tid. Därför är Matars episka dikt speciellt aktuell i våra dagar.


I likhet med Empedokles ser Matar världen och his­to­rien som ödets stora böcker som han försöker tyda. Sam­tidigt menar han att människan har möjlighet att skapa sig ett nytt öde i kärlekens tecken. Men hennes liv består av en ständig kamp med främlingskap och lidande på hatets “förbannade vägar”. Olika nyanser av Empedokles lära sjunger vackert ändå om att färdas på dessa främ­lingskapets vägar. Poesin äger den magiska förmågan att kunna omvandla lidande till kunskap och insikt.

 

Förlora inte hoppet, för återvändandets
hemlighet finns i hemkomsten.



Vad filosofin var för Empedokles, blev poesin för Matar – ett sätt att övervinna våra tragiska livsvillkor. Deras vandring genom olika existentiella tillstånd påminner om Dantes vandring i Den gudomliga komedin mot den kärlek som “sätter solen och de andra stjärnorna i rörelse”. Men målet för den moderne poeten förblir ovisst och ett ständigt sökande. I slutet av Olika nyanser av Empedokles lära möter Matar än en gång “mannen med den lappade manteln” som likt Vergilius i Dantes dikt vägleder poeten på den ändlösa färden genom världarna.


Vad är viktigare än att skydda världen från ett kärnvapenkrig, av Mikael Böök

Vad är viktigare än att skydda världen

 

från ett kärnvapenkrig?

 

av Mikael Böök

 
 

Vad är viktigare än att skydda världen från ett kärnvapenkrig med åtföljande nukleär vinter? Borde jag säga mod? Eller att vara goda människor? Eller frihet?

 

Borde jag svara: att kämpa mot Putin och besegra honom?

 

Nej, det är inte rätt svar. Rätt svar lyder: ingenting. Ingenting är viktigare än att skydda livet på jorden från den hotande miljökatastrofens nukleära genväg.

 

Vi som säger så pekar kanske i första hand på våra känslor. Men när vi säger ”detta är viktigare än någonting annat” fäster vi också uppmärksamhet vid gåvan, som människorna fått till skänks, jag vet inte av vem, hur eller varifrån: förnuftet, förmågan att tänka och välja.

 

President Sauli Niinistö sade: ”När Finland slutligen blir medlem i Nato är det just den förebyggande effekten av försvarsalliansens avskräckning som är det viktigaste tillägget till vår säkerhet. Som medlem av Nato deltar Finland i planeringen och byggandet av den avskräckning som alliansen upprätthåller. Detta ger oss ett skydd som vi inte har utanför Nato.”

 

Vad betyder ordet avskräckning i Niinistös uttalande? Det betyder att hota med kärnvapenkrig.

 

Vi som inte vill välja denna väg är många. Opinionsinstitutet Kantar har tagit fram siffran 84 procent av finländarna, vi som anser att Finland borde ansluta sig till Förenta nationernas gällande avtal om ett förbud mot innehav och användning, inklusive hot med kärnvapen.

 

Professor Stefan Forss, som med omisskännligt gillande citerar Sauli Niinistös ovannämnda uttalande, skriver att FN-avtalet är ”verklighetsfrämmande” (HBL 2.10). De regerande gamla männen och unga kvinnorna anser sig uppenbarligen göra alldeles rätt i att strunta i FN:s lag och vår åsikt men det skulle vi, finländarnas flertal, inte vilja göra. Detta är ju vad Kantars siffra visar.

 

Vad borde vår regering göra i stället för att med Nato hota med kärnvapen? Den frågan är inte så svår att besvara. Nyckelorden är kommunikation och förhandlingar. I situationer som Kubakrisen 1962 eller den pågående Ukrainakrisen gäller det att kommunicera och förhandla för att skydda världen från ett kärnvapenkrig och att följa FN-stadgan och FN:s nya internationella lag om kärnvapnen.

 

Här om dagen hade jag tillfälle att prata om viktiga ting med ett antal finländska män i tjugoårsåldern. Jag bad dem som tidigare hört talas om FN:s kärnvapenförbud att räcka upp en hand. Ingen stack upp sin hand. På vad beror deras okunskap om denna möjlighet att lösa ett världsproblem med hjälp av internationell rätt? Den beror väl i någon mån på föräldrarna och skolan men i synnerhet på massmediernas och regeringens nukleära avskräckningskult.

 

”Om vi vill ha frihet och fred måste vi mötas i ett sanningens rum som finns före all partiskhet och åsikter, före våra beslut och resolutioner. När vi blir fria och sanningsenliga återvänder vi ständigt till detta gemensamma rum där vi förblir förbundna även när vi är motståndare” (Karl Jaspers).

 

Mikael Böök, Isnäs

 

Bok av Mikael Böök utgiven på Alhambra

 

 
 
BIBLIOTEKSAKTIVISTEN
Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället
av Mikael Böök
 
Hft. / 234 sidor
 
 
Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel.  Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare.  De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska.  Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.
 

Mikael Böök om Biblioteksaktivisten, en snabb reflexion om läget:

Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.

Folkopinionen som har stött och vill fortsätta stöda folkbiblioteken är delad i ja-sägare och nej-sägare.

Ja-sägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa sig till dess politik.  De föreslår ständigt nya funktioner och aktiviteter för "mötesrummen" i stället för läsfrämjande och folkbildning.

En annan del av opinionen, nej-sägarna, motsätter sig den neoliberala politiken (nedmonteringen av alla offentliga tjänster mm.)  De försöker höja sin röst mot t ex utlåning av slagborrar i biblioteken och för status quo i bibliotekssektorn men står på det stora hela lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.

Ovanstående bild av opinionsläget är naturligtvis alltför ytlig.  Dragkampen om biblioteken handlar inte om att bevara status quo.  I grunden handlar den om kontrollen över informationen och därmed om makten i samhället.  Den handlar också om kontrollen över "mänsklighetens enda pålitliga minne", dvs biblioteket enligt Schopenhauers defintion.  Tesen i boken Biblioteksaktivisten, nämligen att det är biblioteken och bibliotekarierna som bör råda över den nya informationsteknologin, förblir tillsvidare svårsmält.  Den omfattas närmast av scifi-författare som Jon Bing och utopister som Mikael Böök.

Vi får hopas att nej-sägarnas antal växer och att det bland dem finns ett växande antal som radikaliseras i sin vision av informationssamhället.

Fast utrensningen av ordet radikal ur mänsklighetens politiska minne, eller åtminstone av ordets positiva konnotationer, har ju redan påbörjats.

Mikael Böök

 

Hardcore bibliotekpolitikk

 

Ur https://bibliotekettarsaka.com/2018/08/21/hardcore-bibliotekpolitikk

 

For fem år siden kom det ut i Finland den råeste bibliotekpolitiske boka vi har vært borti.  Den er smertelig eksistensiell på vegne av institusjonen og samtidig himmelstrebende utopistisk.  Vi snakker om artikkel- og essaysamlinga Biblioteksaktivisten av Mikael Böök.  Og vi skal ikke si så mye mer her, for godeste Böök er vår medblogger.

 

    Det noe spesielle, som bør nevnes, er at boka i disse dager er kommet ut på ny, i et annet land, men på samme språk.  Nødvendigvis må det bli Sverige.  Forlegger Hesham Bahari skal ha kommet over førsteutgaven og mente spontant at den var så viktig at en nyutgivelse og presentasjon for svenske lesere var tvingende nødvendig.

 

    Apropos det eksistensielle:  Mikael Böök sier det sjøl sånn på vaskeseddelen:  «Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet».

 

Boken "Bibioteksaktivisten" kan beställas hos din Bokhandlare


"Men Jerusalem står kvar", ny bok av Mahmoud Shukair

Ny bok från Alhambra
 
Men Jerusalem står kvar
 
av Mahmoud Shukair
 
i översättning och efterord av Kerstin Eksell
 
168 sid / Hft med flikar
 
 
 

"En samling mininoveller vars längd aldrig överskrider en sida, ögonblick fångade i flykten av Jerusalem och några av dess invånare ... Berättelserna, med enkelt poetiskt språk, blir till skärvor som fogas samman till en fängslande mosaik, där nuet existerar sida vid sida med tidigare epoker. ... Det är en gripande och oförglömlig hyllning till en ärrad stad ”insvept i sorg”. Som novellförfattare är han en förnyare och räknas som en av arabvärldens främsta.
Kerstin Eksell står för efterord och lyhörd översättning."

 

Anne Marie Lundström, BTJ-häftet nr 21, 2022

 
 

Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker.
Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar”.

 

 

EFTERORD
av Kerstin Eksell

 

Mahmoud Shukair är känd för två saker: för att vara den korta novellens mästare och för sina Jerusalemskildringar. I mikronoveller, ultrakorta texter, tecknar han med ett fåtal effekter pregnanta bilder av det typiskt mänskliga, av människors förmåga till sorg och lycka och av de komplexa händelseförvecklingar som formar det mänskliga ödet. Tonen är ömsint, orden sparsamma. Humoristiska anslag växlar med stråk av sorg och vemod. Det är glesa texter, lätta och starka som spindelväv, och mellanrummet, det outsagda mellan orden, är lika betydelsebärande som trådarna.


Han är född och uppvuxen i Jerusalem där han också bor. Det är både hans naturliga habitat och hans valda litterära miljö. Hans verk ger en sällsynt ingång till en stad som vi ofta hör och läser om i media utan att för den skull få möjlighet att lära känna stadens invånare. Litteraturtidskriften Banipal gjorde sitt vårnummer 2021 (nr 70) till ett specialnummer om Mahmoud Shukair. Den innehåller bland annat flera av hans tidigare oöversatta texter. Tidskriften hyllar honom särskilt för hans Jerusalemskildringar som utkommit under sex decennier.


I två korta essäer i samlingen Mordechai´s Moustache and His Wife´s Cats från 2007 berättar författaren om sin litterära utveckling. Hemingway in Jerusalem handlar om ungdomsperioden under 60-talet. Östra Jerusalem var då en levande intellektuell miljö som stimulerades av många impulser utifrån. Kulturtidskriften Ny horisont (al-Ufq al-jadīd) började utkomma 1961. Den arbetade med anknyt­ning till det litterära livet i Beirut och Kairo och innehöll översättningar av västerländsk litteratur, essäer och litteraturkritik. Shukair skrev egna bidrag till tidskriften och botaniserade i bokhandlarna på Salah al-Dingatan och al-Zahragatan där det fanns gott om översättningar av västerländska författare. Han fascinerades av Hemingway, dennes till synes okonstlade prosa med många bottnar.


1967 kom ockupationen som fick en förödande inverkan på det intellektuella livet. Det intellektuella samfundet upplöstes; en del av medlemmarna blev arresterade, andra tvingades i landsflykt, resten tystnade och slutade skriva. Bokhandlarna kunde inte längre importera ny litteratur. En mångårig stagnation inträdde. Men Shukair hade andra inflöden till sitt författarskap. I Min resa i skrivandet skriver han om hur hans barndom präglades av det muntliga historieberättandet, hans mor och en morbror var skickliga på att vidareföra detta traditionella arv. Folklitteraturen förmedlade inte minst kunskap om kvinnor, något Shukair senare kom att använda sig av.


I mitten av 70-talet hade Shukair kommit till vägs ände med den konventionella novellen. Erfarenheterna från li­vet i exil och även hans enorma läsande förändrade hans perspektiv. Modernismen var en genomgående trend och man experimenterade allmänt med novellen. Shukair blev en av dem som påverkade utvecklingen. I sin andra novellsamling Den palestinske pojken från 1977 visade han upp den stil som skulle bli hans signum: ”en verkningsfull språklig ekonomi och ett koncentrerat fokus som fram­tvingade en yttersta enkelhet”, för att citera honom själv.


Även i detta verk använder Shukair just enkelheten för att skildra sitt Jerusalem, Gamla staden i östra Jerusalem. Byggd i vacker gulrosa kalksten, omsluten av murar, med trånga gränder och souqer, är det en stad ärrad av ålder och tyngd av skeenden. Turisterna strömmar mellan butiker och religiösa minnesmärken medan de bofasta invånarna lever sin vardag fångade mellan gamla och nya konflikter.


Berättaren i första person är en flanör som går omkring i staden. Vandraren kan förena platsen och historien, skapa sammanhang och foga detaljer till ett ordnat landskap. Och inte minst, vandraren förmedlar minnen och stäm­ningar från platsen som drar in läsaren i berättelsen: lä­sa­ren blir medaktör, det betraktade kommer nära.


Inte bara berättaren utan också bokens huvudpersoner rör sig i staden, genom gator och souqer, mellan stadsportarna, förbi kyrkor och moskéer. Alla dessa landmärken får namn och ingår i en dialog med personerna i berättelsens diskurs. De vandrar mellan Jaffaporten och Damaskusporten, längs Via Dolorosa, förbi Heliga gravens kyrka och Omars moské, upp mot Tempelberget, genom Aftimossouqen och Kryddhandlarnas souq, för att nämna några av platsangivelserna.
Gamla stadens rumslighet omfattar även tiden, en historisk dimension. Det förflutnas epoker flyter obehindrat in i nutiden. På sina vandringar möter huvudpersonerna gestalter ur stadens mångtusenåriga historia och litteratur. Den rättfärdige konung Melkisedek i ”Fredens stad”, som kom så bra överens med patriarken Abraham, dyker plötsligt upp under berättarens kvällspromenad. Stadens nutida situation gör honom förståeligt nog förvirrad. Den drömska och poetiska Rabab hör sången från den judiska kvinnan i Höga Visan som vandrar runt i staden och söker sin älskade och Rabab känner en stark samhörighet. Den franska turisten Suzanne följer Jesu lidande längs Golgatavandringen och sörjer. I texten ”Scen” upplever berättaren hur blod strömmar över gatorna. Han har hamnat i den massaker på muslimer och judar som de kristna korsfararna anställde när de erövrade Jerusalem år 1099.


Den gode sultanen Saladdin, Jerusalems befriare år 1187, syns rätt ofta här och var på gatorna, följd av sina ryttare med jemenitiska svärd.
Stadens slitna monumentalitet flyttas på så sätt in i den intima sfären, införlivas med stämningar och känslor i de bofastas vardag. Jerusalem är de nu levandes stad, en plats för människor som rör sig i sin egen miljö.


Berättarens identitet som modern bildad palestinier formas av element från väst och öst, från det palestinska och det arabiska. Han läser Eugène Ionesco och samtidigt de stora sufierna från persisk medeltid. Han umgås med ättlingarna till intellektuella från det kristna palestinska kvarteret Katamon från mandattiden och när han flanerar runt i staden möter han detaljer och fragment från ayyubidisk, mamlukisk och osmansk arkitektur.


Det skenbart tillfälliga och lösryckta i de vardagliga episoderna tätnar efterhand till ett episkt förlopp och människorna får färg och karaktär. En central miljö är det gamla huset där fiskhandlaren Abd al-Razzaq, hans hustru Khadija och deras barn bor. Äldsta dottern Rabab stude­rar litteratur på universitetet och gifter sig med berättaren, en författare (i likhet med Shukair själv): i deras nya hem utanför murarna frodas romantik och litteratur. En son är i fängelse, en annan vistas på okänd ort i utlandet. Yngsta dottern Asmahan håller på att växa upp.


Kvarterets kvinnor hänger upp tvätt och skvallrar, männen småpratar om kvällarna medan vattenpiporna sakta bubblar. Stadens klockor kallar till gudstjänst. Författaren och hans hustru läser poesi för varandra, går på teatern och köper antikviteter till sitt nya hem. Den israeliske polischefen Yoram beskrivs med gemyt­lig drift. Tillsammans med hans efterhand alltmer skeptiska hustru får läsaren följa hur mannens nitiskhet och plikttrohet övergår i patetisk förföljelsemani.
Men rädslan är alltid närvarande. En dag upptäcker fiskhandlarfamiljen att fem män med långt skägg (omskrivning för en grupp bosättare) har flyttat in i huset mittemot. Männen ställer snart anspråk även på familjens hus; långsamt framskrider exproprieringsprocessen och slutligen kommer besked om att familjen ska vräkas.


Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker. Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar.”

Kerstin Eksell

 

 

 
 
 


Mahmoud Shukair är född 1941 och har studerat filosofi och sociologi vid universitetet i Damaskus. Efter Israels ockupation av östra Jerusalem 1967 fängslades han i perioder och deporterades till Libanon 1975. Sedan levde han i exil i många år i olika länder men kunde återvända till Jerusalem 1993 och har bott där sedan dess. Förutom skönlitteratur har han också arbetat som kulturredaktör för arabiska tidskrifter och som lärare samt varit engage­rad i kulturpolitik. Han har genom åren blivit mest känd för sina korta noveller – nio novellsamlingar hittills – men har dessutom publicerat ett stort antal verk i andra genrer, bland annat barnböcker. 2011 tilldelades han Mahmoud Darwish pris för ”Freedom of Expression”. 2016 nomi­nerades han för det arabiska Bookerpriset IPAF för sin roman som i engelsk översättning fick titeln Praise for the Women of the Family och som tilldrar sig i beduinmiljö.

 

Visdom och Skönhet mot Krig / Ett ode mot krig från 600-talets Arabien av Zuhayr ibn Abí Sulma

Ett ode mot krig från 600-talets Arabien

 

av Zuhayr ibn Abí Sulma
(ca 530 – ca 627 e.Kr.)

 

Visdom och Skönhet mot Krig

 

 

Foto: H Bahari, Sandhavet, Silicadalen, 2008

 

Utdrag ur kommande bok
Förislams sju Oden
al-mu’allaqát

 

Zuhayr ibn Abi Sulma

 

Zuhayr ibn Rabí’a ibn Abí Sulma tillhörde Muzayna-stammen, en underavdelning av Mudar-gruppen, som vandrade efter bete i arabiska halvöns västra delar på 500-talet e.Kr. Genom modern var han också knuten till Dhubyán-stammen (Ghatafán-gruppen). Till hans familj, som hade installerat sig på Ghatafáns betesmarker, räknades ett stort antal poeter: hans morbror, Basháma, hans far Abu Sulma och hans syster förutom hans bror Sulma och sönerna Ka’b och Bujayr. Särskilt Ka’b ibn Zuhayr gjorde sig känd senare med en lång panegyrik till profeten Muhammad. För att tacka och hedra Ka’b för sitt magistrala ode täckte profeten hans skuldror med sin egen burda (mantel), vilket gav dikten namnet ”Burdas Ode”. Det finns dock inga indicier på att Zuhayr själv skulle ha träffat profeten eller konverterat till islam. Hans ode har senare införlivats i de Sju Mu’allaqát, dikter som, enligt sägnen, hängdes upp förgyllda på Ka’bans väggar under hednatiden.

 

Zuhayr var älskad och hedrad av sin stam på grund av det stora medkännande han hyste för sina medmänniskor. Han blev känd för sin gränslösa godhet och generositet och ett rent hjärta inför livets påfrestningar. Hans dikter hyllade hjälpsamma, storsinta människor.

 

Det berättas att hans stamfränder alltid konsulterade honom innan de drog ut på razzior mot fientliga stammar, och vid återkomsten skänkte de honom den bästa delen av bytet, så pass att han befann sig, mot sin vilja, ägare till en stor förmögenhet i kameler och boskap. Men Zuhayr, olikt flertalet andra poeter från den tiden, deltog inte själv i stridigheterna.

 

För Zuhayr var känslolivets rikedom och ett fredligt sinnelag mer värda än all fåfäng ärelystnad och törst efter värdsliga ägodelar. Mot slutet av sitt liv såg han dock hur kriget rasade mellan ’Abs- och Dhubyán-stammarna, det krig som skulle vara i 40 år och som blev känt som Dáhis- och al-Ghabrá’-kriget. *  Zuhayrs ode komponerades som en stark appell till försoning mellan stammarna, och hans eloger gick främst till två framstående hövdingar vars ansträngningar hjälpte till att nå vapenvila: Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf från Banu Murra-klanen, Dhubyán-stammen, Ghatafán-gruppen. I sitt ode har poeten velat odödliggöra dessa hövdingars ihärdiga medlingsförsök och stora uppoffringar, som till slut lyckades stifta fred mellan ’Abs och Dhubyán och sålunda rädda många människoliv.

 

Som de flesta stora odena från den tiden öppnas poemet med en nasíb, en beskrivning av ödelagda lägerplatser och älskade kvinnors uttåg. Odet innehåller dock ingen rahíl, som brukar följa efter nasíben och beskriver en färd genom öknen och den resandes riddjur. Efter en lång eloge för de två hövdingarnas insatser för att nå vapenstillestånd, avslutas odet med en rad visdomsverser författade med åttioåringens ledsamhet. Um Awfa som dikten hänvisar till i första versen var Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid men vars barn alla dog i spädålder.

 

Den livslängd som traditionen tillskriver Zuhayr förklarar kanske visdomssatsernas besvikna ton i slutet av dikten. I odets första del, nasíben, håller poeten ett visst avstånd till sitt ämne jämfört med den tidens poetiska tradition. Helt annorlunda är tonen i den centrala delen, med starka och engagerade variationer på stamkrigets tema. Zuhayrs diktningsådra, så rättvist opartisk i sitt närmande till stammarnas mångfald och meningsskiljaktigheter, tillförsäkrade honom kalifen Omars beundran, som räknade honom till första rangen poeter, medan profeten Muhammad, av samma skäl kanske, beklagade sig över demonen som härjade i hans inre – möjligtvis skrämd av den poetiska ambiguitetens dubbla ansikte.

 

Arabiskan är till min kännedom ett av få språk som utvecklat monorimmet till fulländning. Ett ode på 100 verser behåller samma rim genom hela dikten. Zuhayrs ode rimmar på -mi, och versmåttet är tawíl, (långt). Att försöka återge versmått och rim i en översättning mellan språk tillhörande skilda familjer kan leda till att många av originaltextens betydelser går förlorade eller förvrängas. Dessutom att åstadkomma ett monorim i ett så långt ode är omöjligt på svenska. Man kan trösta sig med att det poetiska dväljs kanske mer i metaforernas oväntade bilder och flödets inbyggda allitterationer än i en meterns och rimmets tvångströja när dessa inte hör till mottagarspråkets poetiska normer. Zuhayr motverkade sina samtidas hämndlystnad och habegär med visdomsord och skönhet, och krigets offer på båda sidor kan bara hålla med honom om att ”Tungan utgör / hjältens halva, / hans hjärta / den andra halvan, / allt annat är bara / en bild av kött och blod.”

 

Hesham Bahari

 

Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008

 

Zuhayrs Mu’allaqa

Visdom och skönhet mot krig

Av Zuhayr ibn Abí Sulma (530-627 e.Kr.)
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

Har askan
efter Um Awfas eld *
på Hawmánat ad-Darráj
och al-Mutathallam
något mer att berätta,

   när spåren i Raqmatayn
efter hennes lägerplatser
sticker ut likt gamla,
nötta tatueringar
på handlovens ådror?

   Se, nu strövar storögda
antiloper och gaseller där,
medan deras ungar
frustande lämnar
sina legor.

   Där stod jag igen
efter tjugo år
av vandringståg, 
med ovisshet i hjärtat
före igenkännandet.

   Härdens svarta stenar
låg kvar där hon slagit läger
och spåren efter rännor
längs tältens sidor
ännu synliga.

   Och när jag kände igen
lägerplatsen
skänkte jag spåren
efter hennes boning
en fridens och lyckans hälsning.

 

   Se dig omkring, min vän,
kan du se kvinnor på uttåg
bäras i palankiner
till Jurthums vattenkälla
uppå berget?

   Under färden låg Qanán
och dess rasmassor
på höger sida,
Qanáns högland
och allt det rymmer
av tillåtna
och förbjudna nöjen.

   De steg allt högre upp
i sina bärstolar,
inrättade med stammens
antika tyger och prydda
med dyrbara, röda
förhängen, röda
som saven
från ett drakblodsträd.

 

   Uppför Súbán-höjderna
red de, hängande fast
vid kamelstonas
bakre lår, och
på deras gestalter syntes
de välföddas koketteri,
med affekterade miner.  

   Arla innan solen
hann stiga upp
gav de sig iväg
mot Rass-dalen och red
till nästa dags gryning.
Vägen var lika bekant
för dem som sträckan
mellan hand och mun.

   Deras skönhet ingav
behag och beundran
hos det seende ögat,
inbjöd till lekar,
en charmfull tavla
för blicken som söker
efter tecken.


   Vid var och en
av deras anhalter
lämnade de efter sig
flagor av färgade tofsar,
som prydde deras palankiner,
brandgula som krusbärsfrukten
innan den krossas.
   Framme vid kanten
av den djupa dammen
med dess klarblåa yta
slog de upp sina tältstänger
för att vila,
   sedan red de igen
genom Súbáns dal
för att genomkorsa den,
sittande på vackra sadlar
som tillverkats av Hiras
skickligaste hantverkare.

 

**

 

Jag svär vid helgedomen
runt vilken männen kretsar,
vid Huset som byggdes
av Quraysh och Jurhum, *
   att ni båda hör till Ghayz
ibn Murras hjältar, *
dessa som offrar sig
när stammen lider,
och som visar
hövdingskapets
rätta virke i seger
som under prövotider.

   Ni har försonat ’Abs’
och Dhubyáns söner, *
som förintade varandra
efter att ha doppat händerna
i den olycksbringande
parfymförsäljerskans mysk. *
   ”Om att skänka bort egendom
och sprida välgärningar
kan bringa fred”, sade ni,
”då kommer vi undan förintelsen,
   och vaknar
i den bästa fredens land,
utan att ha svikit vår börd,
begått olydnad eller brutit
mot blodsbanden.”
 

  Högst bland Ma’ads barn
och ädlast är ni!
Må ni alltid ledas
till välgångens bana!
Den som gör äran
till sin skatt
sig finner upphöjd. 
   Hundratals kameler
är priset för att
förbinda såren.
Och ni tvekade aldrig,
utan förbehåll gav ni allt,
ni som ej hade
begått något brott.
   Ni betalade vitet
för det spillda blodet,
ni som inte hade spillt
så mycket som
ett kopphorn.
  

   Från ert eget arv
skänkte ni bort hjordar
av renrasiga kameler,
och föl med märkta öron.
   Jag vill med mitt budskap
nå ut till våra allierade
liksom till Dhubyán,
och påminna alla och envar
om de eder som svurits.


   Försök inte dölja
era hemligheter för Gud,
och gömma dem djupt
i era bröst,
oavsett hur mycket
som där göms
kan ingenting
döljas för Gud.
   Han skjuter upp det,
skriver ned det på rullen,
förvarar det
till räkenskapens dag
eller så skyndar Han
på straffet här och nu,
på jorden.

 

**


   Kriget är det
som ni har lärt känna
och fått smaka på.
Om kriget är mitt tal
ej byggt på lösa
antaganden.
  Så fort ni tänder dess eld
sprakar det obarmhärtigt,
så fort det eggas blossar
det skoningslöst upp
och härjande. 
   Kriget kommer att mala er
som kvarnstenen nöter
lädersäcken under sig,
tvenne gånger om året
befruktas det
och båda gångerna
blir det tvillingar.
   Det kommer att föda er
olyckssöner värre
än ”’Ads rödhårige”,
han som slaktade
kamelstoet
och bringade fördärv
över sitt folk,
och det kommer
att låta dem dia
tills de blir avvanda.
  

   Er skörd av elände
blir större än den
som byarna i Irak
har givit folket
i grödor och penningar.
   Vid mitt liv! Till de högsta
har ni sällat er!
Husayn ibn Damdam *
har dragit vanära över er
och orättvist skadat er,
ni som visade avsky
för hans handlingar.
   Djupt i sitt hjärta
hade han närt
ett agg så stort
och väl dolt, i väntan
på att visa sig.
   ”Först gottgöra mordet
på min bror”, sade han.
”Sedan möta fienden
med tusen betslade
hästar bakom mig.”
   Han slog till och anföll
men skrämde blott
ett fåtal tält,
där underjordens
hämndgudinna slog läger
   hos ett lejon
med välfunna vapen
i handen och kompakt
hängande man
och vassa otrimmade klor.
   Djärv när orättvist behandlad
slår han till snabbt
med samma mynt,
övergrepp för övergrepp,
eller så försöker han
förhindra det.

 

**


   De vallade sina flockar
tills törsten infann sig
och på vägen till vattenhålen
sköljdes de av vedergällningens
vågor som förde med sig
vapen och blod
i stället för vatten.


   Sedan fullbordade de
sitt ömsesidiga dräpande,
där ingen skulle
den andre skona,
innan de gav sig av
till sina ohälsosamma
och motbjudande betesmarker.


   Vid ditt liv! Det var inte
välgörarnas spjut
som fick ibn Nahíks
eller Qátil al-Muthallams
blod att rinna.
   De har inte heller tagit del
i dödandet av Nawfal
eller Wahab eller
ibn al-Mukhazzam.
   Som blodvite
för var och en
av de döda
har jag sett dem
skänka sina kameler,
som klättrade mellan
trånga bergspass
till offrens släktingar,
för att blidka
hämndens furie.


   En väletablerad klan,
som värnar om sina grannar
när på natten
en dödlig fara hotar,
   generösa människor,
fria från hämndlystnad
och baktankar,
och som inte utlämnar
den skyldige
även om hans brott
mot dem
har begåtts.

 

**

 

Jag har tröttnat
på livets plågor,
och den som lever
åttio år har ingen
fader, bara leda.


   Jag vet vad dagen
är gjord av, och gårdagen
före den. Men morgondagen
kan jag inte förutse
hur den kommer att bli.


   Den som inte ägnar sig
åt allsköns smicker
slits sönder med gaddar
och krossas som under
fötterna på en kamel.


   Den som låter sin heder
gå före sina ägor
växer i heder, men om
han låter sig skymfas
måste han skymfen tåla.


   Den som meriter har
men snålar med dem
till sitt folk
blir ensam och utan stöd;
klander, skuld och hån
blir hans lott.


   Den trogne skall ej
frukta klander,
och den som låter
sitt hjärta ledas
till dygdens frid
kan ej vackla.


   Den som räds
dödens steg
faller ändå till slut,
även om han lyckas
klättra upp
på en stege till himmelen.


   Den som gör gott
mot de ovärdiga
skördar förolämpningar
i stället för beröm;
han kommer att ångra sig.


   Den som gör uppror
mot spjutets botten
kommer att lyda
dess vassa spets.


   Den som inte försvarar
sin jordplätt
med vapen i hand,
förlorar den,
och den som inte
förtrycker andra
blir förtryckt.


   Den som lämnar sitt land
lär ta fienden för en vän
och den som inte
visar sig själv respekt
blir aldrig högaktad.


   Oavsett vilket lynne
människan har
och tror att det går
att dölja för andra,
kommer det alltid att
förr eller senare blottas.


   Hur många tysta människor
som du ser
och som faller dig i smaken
uppvisar inte sitt rätta värde
så fort de talat.


   Tungan utgör
hjältens halva,
hans hjärta
den andra halvan,
allt annat är bara
en bild av kött och blod.


   Ingen visdom följer
på ålderdomens förvirring,
men efter den unges förvirring
finns det hopp kvar.


   Vi sporde och ni gav.
Vi bad igen och ni gav åter.
Men det kommer en dag
då man går miste om allt
för att ha bett om
för mycket, för ofta.

 

 Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008
 
 

Noter

 

* Um Awfa, Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid. Hon födde honom flera barn men alla dog. Han gifte om sig och skaffade två söner med sin andra hustru, Ka’b och Bujayr.

* Hawmánat ad-Darráj och al-Mutathallam, två orter i Najd.

* Raqmatayn, dualis till Raqma, namnet på två orter, den ena i södra Irak och den andra nära Yathrib (Medina).

* Jurhum-stammen sägs enligt legenden ha bott i dalarna kring Mecka och försett pilgrimerna med vatten och föda, samt hållit i Ka’bans nycklar. Quraysh-stammen (profetens) jagade bort dem från trakterna och tog över deras uppdrag för att bli Ka’bans beskyddare ett par århundraden före islam.

* ”Ni” här syftar på Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf, som betalade blodpriset för alla fallna krigare från sina egna flockar motsvarande flera tusen kameler för att få slut på dödandet.

* ’Abs och Dhubyán, två stammar som utkämpade Dáhis och al-Ghabrá’-kriget i över fyra decennier. Enligt legenden var anledningen till kriget ett vad om vilken häst som var snabbast, Dáhis eller al-Ghabrá’. Al-Ghabrá’s ägare lät sina vänner ligga i bakhåll för Dáhis och skrämma bort den så att al-Ghabrá’ kunde vinna tävlingen. Detta ledde till ett första mord som följdes av flera i fyrtio långa år.

* Parfymförsäljerskan hette Manshim och legenden förtäljer att hon sålde parfym till unga krigare från en viss stam, som bestämde sig att doppa fingrarna i den före varje slag för att göra dem odödliga, men de dog till sista man.

* Husayn ibn Damdam, bröt mot vapenvilan och hämnades mordet på sin bror genom att döda en man från den rivaliserande stammen, vilket fick kriget att åter blossa upp. 

 

 

Brittiska kvinnliga poeter / en antologi

"Att samla kvinnliga författare så här är ett fantastiskt sätt att kunna jämföra dem med varandra och hitta inspirationer dem emellan. ... det kliar i fingrarna efter att få läsa ännu fler brittiska kvinnors poesi." Frida Jönsson BTJ-häftet, nr 8
 
 
 
 
Ur en kommande antologi
 
BRITTISKA KVINNLIGA POETER
 
tolkningar av Lis Lovén
 
 

I denna bok presenterar poeten Lis Lovén sexton brittiska, kvinn­liga författare från Margaret Cavendish på 1600-talet till Jane Austen, systrarna Brontë, Ann Radcliffe, Beatrix Potter, Virginia Woolf med mera… Många är främst kända som romanförfattare. De har haft stor betydelse inom brittisk litteratur. För första gången är ett urval av deras lyriska verk samlat i denna antologi med brittiska kvinnliga poeter.

 

Letitia Elizabeth Landon
(1802-1838)

 

Hemligheter

 

Livet har mörka hemligheter: och de själar är få
Som inte ser skatter från någon sorg i världen.
En sorg tyst, ledsam, och oviss,
Ändå färgar den dåtiden från förr.
Vi ser ögat betvingat, det inövade leendet,
Ordet väl avvägt före det passerar läppen,
Och känner ej de inre svårigheterna:
Och där pågår det oupphörligt, och rädslor
I kommande tider: för tiden är outhärdlig,
Den hämnas, och förråder.

 

 

Letitia Elizabeth Landon (1802-1838)


L.E.L. är de initialer hon är bättre känd som. Hon var visst brådmogen, om det kan vara av nytta att känna till. Många fann att hennes svar ofta var korrekta och lärda. Hon kallades inte snygg men hennes ögon var kända för att utstråla intelligent glans, och det kan vara mycket värt. Det anses att hennes enkelhet kan missförstås när det kommer till hennes poesi. Hon föll i glömska men började diskuteras av Germaine Greer och väcktes till liv igen.

 

 

 

Sarah Flower Adams
(1805-1848)

 

Han sänder sol

 

Han sänder sol, han sänder regnets skur,
Båda behövs för blommans tur:
Och både glädje och tårar kan flöda
För att ge själen bruklig föda.
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Kan barn som älska förebrå
Med sorl av tillit och kärlek de få?
Skapare! Jag skulle alltid vara
Kärleksfull och lita på dig bland barnens skara:
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Oh, aldrig att jag över livet ska klaga,
Men att det blir mitt det kan du laga.
När skuggan faller kall likt död
Jag ändå sjunger, vid avskeds nöd,
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!

 

 

Sarah Flower Adams (1805-1848)

författade bland annat flera psalmer, varav en är Närmare gud till dig. Musiken är komponerad av John Bacchus Dykes. Hon var även verksam som skådespelerska. Dog vid 43 års ålder även hon av tuberkulos.

 

 

 

Margaret Cavendish,
Hertiginna av Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)

 

Atomers vikt

 

Om atomer är så små, som litet nånsin kan bli,
Då kan mängden hos materien ej vara bryderi:
Och om samma materia innehåller samma (tänkt rätt)
Då måste varje atom väga lika lätt.
Då måste mängd, kvalitet och vikt, ja allt
Mötas samman i var atoms gestalt.

Att hopa flera former av atomer skapar en annan Form.
Flera former atomer sätts nu ihop,
När samman de är, det ger upphov till Form av annan kvot.
För när dessa former samsas, blir de egenhet i mängd,
Denna väv påverkar varje skapelse i sin fulla längd.

 

 

 

Margaret Cavendish, Duchess
of Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)


var hovdam hos drottningen av Frankrike. Hon var feminist, filosof och stolt över sitt vetenskapliga intresse. Hon behandlade många ämnen och var en av de första som skrev en science fiction. Under en tid då de flesta kvinnor skrev under manlig pseudonym skrev hon under eget namn. Hon kritiserade det ”mekaniska” tänkandet och trodde på vitalismen. Hon var även motståndare till djurförsök. Någonstans har hon skrivit att hon ville att hennes personlighet skulle uttryckas genom hennes kläder…

 


Ny Bok: SKUTAN, noveller av Turhan Kayaoglu

Ny Bok
 

Skutan är en novellsamling bestående av åtta korta berättelser. De flesta utspelar sig i den egeiska regionen av Turkiet, även storstadsmiljöer från Istanbul och Stockholm förekommer. Hans gestalter rör sig i ett fascinerande landskap där historia och antikens myter är närvarande. Boken har ett motto från Heidegger, drabbande i sin isande beskrivning av att ”tänkandet” kan få människan att förlora sin omedelbara hemkänsla i tillvaron. Det är detta som drabbar flera av författarens gestalter, här finns en existentiell oro och förgänglighetskänsla, en upplevelse av ”intighet”. I bokens titelnovell väljer huvudpersonen Okan, trots allt han har i livet, till sist att försvinna spårlöst i havet. …  Dessa okonstlade noveller är både personliga och läsvärda. 

Mikael Wallin / BTJ-häftet

 
 
 
Noveller
 
av Turhan Kayaoglu
 
152 s / Hft med flikar
Utgivare Alhambra
 
 

Förgängligheten och tillfälligheternas roll i människans liv går som en röd tråd genom Kayaoglus noveller. Det är rika texter som berättar om storstadsmänniskans existentiella frågor och människors enkla men värdiga liv på landsbygden. De handlar också om kriget, döden och exilen. Men livet och naturen är ändå närvarande. Man färdas i tiden, drömmarna, kärleken och myterna i den magiska realismen som författaren skapar med ett ömsint språk.

 
 
 
 
 
Turhan Kayaoglu är född i Istanbul, studerade statsvetenskap i den ansedda fakulteten Mülkiye i Turkiet. Började tidigt med journalistiskt arbete och var chefredak­tör för den vänsterorienterade dagstidningen Demokrat innan han 1981 kom till Sverige som politisk flykting. I Sverige arbetade han som arkivarie på Dagens Nyheter 1983-1998 och skrev under samma period som frilansjournalist artiklar och kåserier i DN samt i tidningar och litterära tidskrifter i Turkiet. Han flyttade tillbaka till Turkiet 1998 och återvände efter tio år till Sverige 2009. Sedan dess har han varit verksam som författare och översättare. Kayaoglu har givit ut en diktsamling och tre romaner på turkiska och översatt elva böcker till och från turkiska. 
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
 
Du kan också mejla din beställning till [email protected]

Ny Bok: En hyllning till den vilda mumien, av M. Afifi Matar

NYHET

 

 

 

En hyllning till den vilda mumien


– Fängelsedikter –

 

av Muhammad Afifi Matar

 

BTJ:s recension

Den egyptiske poeten Muhammad 'Afifi Matar (1935–2010) … är ett intressant författarskap som med sitt surrealistiska bildspråk för tankarna till såväl Rimbaud som Lorca. … Matars poesi anses vara svårtillgänglig, men han är också en jordnära poet som i sina dikter tar in intryck från sin uppväxt i Nildeltat. Ämnet för hans dikter är i grunden av existentiell art och visar på människans styrka i tider av förtryck och lidande. Kombinationen av komplexitet och enkelhet gör Matar till en mycket intressant och inspirerande poet. Bo Gustavsson har skrivit ett belysande förord. Översättningen är lyhörd och rytmiskt följsam. / Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2022. Lektör Jonas Herrlin 

 
 
 

Med En hyllning till den vilda mumien – Fängelsedikter introduceras den egyptiske poeten Muhammad Afifi Matar (1935 – 2010) på svenska. 1998 tilldelades han al-Owais-priset, arabvärldens främsta litterära utmärkelse som även gått till Mahmoud Darwish och Adonis.


Afifi Matar föddes i byn Ramlat al-Angab i Nil­deltat. Barndomens landskap med floddeltats växt- och djurliv är också landskapet i hans poesi. Samtidigt kontrasteras den lyriska sensibiliteten mot historiens och politi­kens grymma realiteter. Det skapar den speciella dynamiken i hans diktning.
Under Anwar Sadats tid vid makten utvisades han på grund av sin kritik mot regimen. Han bosatte sig i Bagdad och återvände efter sex år till Egypten. 1991 fängsla­des han anklagad på falska grunder för delta­gande i en komplott. Han dömdes då till flera års fängelse. Hans fängelsedikter utgör en höjdpunkt i författarskapet. Men Matar är inte någon politisk eller ideologisk diktare utan han söker existensens djupare mening. Trots förtryck och lidande är han framför allt en livsbejakande poet.

 

Jag ser att solens fotsteg
är vidare än tragedins rike,
djupare än det rostiga hölje
som samlats på jordens bröd,
mer fjärran än sista frågan,
närmare än lungornas andning.

 

 

  

 
 
En hyllning till den vilda mumien
 
Fängelsedikter
 
av Muhammad Afifi Matar 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

i samarbete med Bo Gustavsson

 Förord av Bo Gustavsson

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Ny Bok: "Utsikter" av Christian Munthe

Ny Bok från Alhambra
 

Christian Munthe (f. 1962) är professor i praktisk filosofi, musiker, kompositör och författare. Han har mottagit ett flertal priser för sin skrivkonst. Samlingen Utsikter innehåller åtta särdeles väl skrivna noveller vari vi får följa människor i olika prekära och allmänmänskliga situationer. … Om människor och deras gemenskap, deras hemvist och att inte tillhöra är några av de frågor texterna kretsar kring. Till sist, ett knippe noveller med ett rikt tankegods som pockar på omläsning och  boksamtal, stilistiskt mycket njutbara. / Fredrik Wolf / BTJ-häftet

 
 
 
UTSIKTER
 
noveller
 
av Christian Munthe
 
240 sid. / Hft med flikar
 
Utgivningsdatum januari 2022
 
Kan förbeställas hos bokhandlarna.
 
 

Havsbandet utmanar prövade öbor med tid, glömska, väder, strandgods och vrede.  På två procent socker överlever onkel Avrum, Solomon och Leah förtryck, flykt och sina egna val.  Sanningen är till salu, men Oskar Kamp kommer till vetenskapens räddning.  En glömd fartygskatastrof och ett möte på Djurgården får Hermés-scarfen att falla som en slöja och beseglar pojken Sinas framtid.  Pandemins flimrande skärmar och osäkra uppkoppling binder familjen samman och tvingar dem i sär, medan fantasin fyller i där bandbredd och samhälle brister.  En lojal medborgare får slutligen sin rättmätiga vila i nationens trygga sköte. Mänsklighetens sista flykt kräver Jonna Gudridsdotters offer, maskinernas bistånd och ett omöjligt val med självskrivet slut.  Alltmedan vålnaden väntar med viskningen redo i det uråldriga templets febriga hjärta.

 

I åtta fristående noveller flätar Christian Munthe samman teman om flykt, hav, vyer, våld och framtid till en tät väv om människans villkor och utsikter.

 

 

Christian Munthe har skrivit sedan ungdomen men debuterade skönlitterärt 2020.  Hans noveller har vunnit flera tävlingar och publicerats i antologier på olika förlag.  Uppvuxen i Stockholms skärgård, delar han numera sin tid mellan Berlin och Göteborg, där han är verksam som filosof.  Utsikter är hans debutbok som skönlitterär författare.


Höstens böcker: Judits slavinna, ny bok av René Vázquez Díaz

Höstens böcker!

 

 

Judits slavinna

 

René Vázquez Díaz

 

Utgivare: Alhambra

Hft med flikar / 168 sidor

 

 

 
 
 

Enligt Bibeln bodde den fromma änkan Judit i en mindre stad i Judéen. Staden belägras av en övermäktig främmande här och de blockerade invånarna försmäktar av brist på mat och vatten. Judit ger sig in i fiendelägret och dödar Holofernes, deras överbefälhavare.

 

Men skulle vi se Judit som en räddare av sitt folk om hon inte hade haft med sig sin slavinna, en gåtfull kvinna vars namn vi aldrig får veta? I denna roman uppvisar de en blandning av alla ingredienser man finner i kärleken: trofasthet och svartsjuka, sårade känslor och brinnande passion. Vi följer dem under deras djärva tilltag, med alla de faror det innebär att kasta sig ut i ett hopplöst mordföretag.

 

Judits slavinna är en ömsint skildring av kärlekens väsen, dess våndor och lyckostunder i en fientlig miljö. Romanen utspelar sig i biblisk tid, men den följer inte Bibelns apokryfa berättelse och kan läsas som om allt händer i dagens värld. Många författare har genom århundradena skapat nya versioner av Judits bragd. Judits slavinna aktualiserar uråldriga motsättningar mellan gudar och människor, härskare och underkuvade, renläriga dogmer och häftiga begär. Det blir ett samvetsdrama om avsky för en ockuperande övermakt.

 

I den fria berättelsens form frammanar Vázquez Díaz något som kanske förtigits i Bibeln om Judits och slavinnans mytiska seger. En seger som störtar dem i fördärvet.

 

 

René Vázquez Díaz föddes på Kuba 1952 och är bosatt i Sverige sedan 1975. Han är romanförfattare, essäist, översättare och kulturjournalist. År 2007 mottog han i Paris Radio Frances Internationales Juan Rulfo-priset för romanen Välkommen till Miami doktor Leal och 2011 fick han Skåne-bokhandlarnas författarpris för Städer vid havet, krönika över en irrfärd (Alhambra, 2011).

 
 
 Boken kan beställas i bokhandeln.

Höstens böcker: "En flod till hjärta", stor roman från Bangladesh av Dilruba Z. Ara

Höstens böcker! Stor roman från Bangladesh!
 

En flod till hjärta

 

Dilruba Z. Ara

 

Hft med flikar / 368 sidor

Boken kan beställas i bokhandeln 

 
 
 

Gulab Ganja är namnet på den by i Bangladesh, belägen vid en flod, där handlingen i denna roman tar sin början. I en traditionell, muslimsk och välbärgad familj, som redan är välsignad med söner, föds en dag en efterlängtad flicka. Men det är något djupt oroande med hennes yttre, som ska komma att bestämma hennes öde...

 

 
 

Född i Dhaka, Bangladesh, flyttade Dilruba Z. Ara till Sverige vid tjugo års ålder. Hon utbildade sig vid Göteborgs universitet och arbetar nu som lärare i engelska och svenska som andra språk. Hon är bosatt i Lund och skriver både prosa och poesi, översätter och är också en driven konstnär.  En flod till hjärta är Aras egen översättning av sin första roman A List of Offences, (UPL, Dhaka, 2006). Ytterligare en roman på engelska, Blame (2015) och novellsamlingen Detached Belonging (2016) har blivit publicerade av UPL.

 

En flod till hjärta har översatts till grekiska och spanska och blivit en bästsäljare i den spansktalande världen.

 

Om bokens engelska original

A List of Offences

 

A List of Offences is a magical river that whispers ancient desires.”

Poppy Musuraki, Athens, Eleftherotypia

 

“Dilruba Ara is rapidly on her way to becoming an important name in contemporary literature. Her novel A List of Offences (2006) is a tour de force in storytelling…  The description of the social and geographical milieu is a wonder of detail and expressive depiction. The pace is more akin to the great novels of the nineteenth century than the movie-inspired fast cuts of contemporary prose.”

Claes-Göran Holmberg, Literary Critic and Professor of Comparative Literature,

Lund University, Sweden

 

“A world-class book, by turns evocative, chilling, informative, humorous, inspiring and brave… Bangladesh has produced a great writer and a magical masterpiece of a book, which will come to be considered as one of the few classical novels born from the Indian subcontinent.”

Anna-Karin Herbert, Senior Lecturer in Psychology, Kalmar University, Sweden

 

“This remarkable author, Dilruba Ara, embraces the reader in a wonderfully rich cloth of people, places and narrative events magnificently woven with a language akin to that of the classical twentieth-century novel, yet original and empowered by spellbinding artfulness.”

Sven Strömqvist, Professor of Linguistics and Language Acquisition and Vice-Chancellor, Lund University, Sweden

 

“This book is exquisitely and powerfully written – well deserving of the book hitting the top ten list in South America. Dilruba Z. Ara is an exhilarating writer with a gift for irony and a gentle, perceptive heart. A List of Offences is a gritty book, where beauty and strength come to life. The customs and food and smells of the city; We can imagine we are there, and we can share in the sights, the smells, and the challenges Daria had to experience.  This story will make you smile yet cry and will touch you deeply. It will remind us of the problems other people go through and give us insight of other countries.”

Barbara R. Cochran, in Pacific Book Review

 

“Reading Dilruba Z. Ara’s captivating book, one seems to be in the realm of South American magic realism. But this is another kind of realism, quite different, though just as sensual: oriental…A fascinating family saga, written in beautiful prose.”

José Luis Muñoz, Novelist, Madrid, La Soledad del Corredor de Fondo

 

Ny bok - Hyllning till Katalonien av George Orwell

 

 

Översättning av Ingemar Johansson

316 sidor 

Utgivare www.marisma.se 

 

I december 1936 anländer Orwell till Barcelona i Spanien för att som journalist rapportera om det inbördeskrig som rasar i landet. Men snart ansluter han sig till arbetarmilisen, för att som soldat försvara den republikanska regeringen mot Francisco Franco och de andra kuppmakarna. Beväpnad med ett tyskt mausergevär från 1896 skickas han ut till fronten – och beskriver den brist på mat, disciplin och utrustning som där råder. Det är en av flera överraskningar som väntar honom, och snart ska Orwells idealism krocka med verkligheten på ett sätt han aldrig kommer att glömma.

 

När han efter 115 dagar vid den aragonska fronten återvänder till Barcelona, beskriver han den paranoida stämning som tagit staden i sitt grepp. Det rensas bland de egna leden, vänner kastas i fängelse och gatustrider bryter ut när Komintern och de Stalintrogna partierna kräver att Orwells milis ska lägga ner sina vapen.

 

Denna klassiker är en stark ögonvittnesskildring av det inbördeskrig som kom att förebåda 1900-talets stora kraftmätning.

 

__________

“En av Orwells allra bästa böcker och kanske den bästa boken som skrivits om det spanska inbördeskriget.” The New Yorker

 

Hyllning till Katalonien är … en personlig nyckel till Orwells senare verk Djurens gård och 1984.”

Carl Axel Westholm i Upsala Nya Tidning


Utdrag ur "Ibn Arabi och resan utan återvändo"

Utdrag ur
 
 
"Ibn Arabi och resan utan återvändo"
 
av Claude Addas
 
översättning av Hesham Bahari
 
 
 
 
 
 
Min trogna tjänares hjärta rymmer mig
 
 
“Den som inte kontemplerar teofanierna med hjärtat förnekar dem.” Ogripbara, bländande, ger sig teofanierna tillkänna bara för hjärtats öga – det andliga hjärtat, förstås, om vilket Ibn ‘Arabí skriver: “Vet att hjärtat är en polerad spegel, en fullständigt okorrum­perad yta.” Ett “gudomligt yttrande” ofta citerat av muslimska mystiker bekräftar att “Min himmel och Min jord kan inte rymma Mig, men Min trogna tjänares hjärta rymmer Mig.” Så klart och genomskinligt är detta hjärta att Han kan se Sig själv i det, så rymligt att Han kan vistas där! Den Fullkomliga Människans hjärta är samtidigt de andliga kunskapernas organ och Guds tempel. Förvisso. Men ogynnsamma väderförhållanden fräter sönder metallen, och egot och de passioner det genererar kommer sakta men säkert att fräta sönder hjärtat. Av teofaniernas oupphörliga flöde som ständigt bestrålar hjärtat för varje fraktion av en sekund, förblir det inerta och motsträviga hjärtat dessvärre oberört. För att återuppliva det och återge det dess ursprungliga genomskinlighet finns bara ett sätt, en enda utväg: utplåningen av denna mäktiga illusion som är egot. Låt oss återkalla denna hadíth som vi redan hört beträffande de “hjältar” som har brutit sönder sina “avgudabilder”, d.v.s. sitt “ego”: “För den jag älskar är Jag hans syn med vilken han ser…” Den vars syn är Gud, anmärker Ibn ‘Arabí, ser Gud genom Gud. Med hjärtat renat från den köttsliga själens tillväxt “uppfattar gnostikern ständigt teofanierna i den aldrig upphörande uppenbarelseprocessen.”
 
 
Vid det här laget borde vi ha insett att även om alla varelser är Guds behållare, är de inte det på jämlik fot. Deras väsentliga “anlag”, som de besitter i all evighet, bestämmer deras förmåga att mer eller mindre troget reflektera “Den som uppenbarar sig”, al-Mutajallí. “Jag efterkommer den uppfattning som Min tjänare har av Mig”, lyder ett “gudomligt ytt­rande”. Liksom vattnet nödvändigtvis tar efter behållarens färg, observerar Ibn ‘Arabí beträffande denna hadíth att teofanierna är formade efter den behållare som tar emot dem och vars konfiguration de äktar sig med. Av det följer att varje människa bara kan känna eller igenkänna endast den Gud som hon förmår rym­ma och som Ibn ‘Arabí kallar den “Gud som skapas i trosföreställningarna”: “Denna Gud som skapas i trosföreställningarna är densamma vars form innebor hjärtat, det är den som uppenbaras för hjärtat och som det känner igen”; “Om Gud ­uppenbarar sig för hjärtat i denna trosföreställning blir Han igenkänd, i annat fall förnekar det Honom.”
 
 
Gnostikern ser till att överskrida den åsidosatta och förnekade Gudens tragedi. Han har fullt ut införli­vat betydelsen av den Koranvers som intygar att “vart ni än vänder er finner ni Guds anlete”. (2:115) Han vet, eller snarare ser han att det inte finns en plats i universum som inte är en epifanisk sådan. “Alla de förnimbara och begripliga formerna är orter för Hans uppenbarel­ser.” Följaktligen saknar ingenting en stöd­punkt in divinis: “Det gudomliga stödet består i det faktum att Namnen stöttar uppenbarelsernas behållare på vilka de utövar sin verkan.” Denna “stödpunkt” – d.v.s. Namnet som “styr” varelsen i det stundande nuet – utgör varje tings “särskilda sida”, dess “innersta väsen”: “Varje verklighet i världen är ett tecken som leder oss mot en gudomlig verklighet, som är stödpunkten för dess existens och målet för dess återvändande”; “Det finns inte något ting som skulle kunna sakna någon sida av Honom – må Han prisas! Han är denna sidas verklighet.” Därav avgudadyrkan: varje förnimbart eller begripligt ting kan vara ett objekt för dyrkan på grund av denna gudomliga sida som den besitter och som är själva detta som i henne är dyrkat. Och Ibn ‘Arabí bekräftar vidare: “I varje dyrkad besitter Gud en sida”; eller också: “Gud är det dyrkade i allt som dyrkas.” Oavsett vilken kult människorna ägnar sig åt, säger Ibn ‘Arabí, är det alltid Gud de dyrkar, antingen de vet det eller ej.
 
 
Mitt hjärta har öppnat sig för varje bild:
En prärie för gaseller, ett kloster för munkar,
Ett tempel för gudabilder, en Ka‘ba för pilgrimer,
Toras rullar och Koranens blad.
Jag följer kärlekens religion, åt vilket håll
Dess karavaner än vänder sig.
Ty kärlek är min religion och kärlek är min tro.
 
(Ur Tarjumán al-ashwáq / Begärens tolk)
 
 
Låt oss dock akta oss! Den ekumenism som bekräftas av denna berömda dikt är inte – oavsett vad Ibn ‘Arabís belackare, men även vissa av hans beundrare, säger – en inbjudan till språkens förvirrande förväxling. Inget är mer främmande för Futúháts författare än den konturlösa synkretism vars senaste avatar kan läsas i New Age-litteraturen. Om i varje form av trosyttring, i ordets bredaste betydelse, den andliga sökaren kan uppfatta en manifestering av den universella Verkligheten, håller han sig inte desto mindre fast vid sin egen Lag. Denna Lag påbjuder honom en bestämd form av dyrkan som han rigoröst efterföljer; men den intygar också att “er Herre har befallt, att ni inte skall dyrka någon annan än Honom.” (Kor. 17:23) Och här gäller det inte – tvärtemot den gängse uppfattningen – ett föreskrivande dekret (som man allt­så eventuellt inte skulle behöva lyda) utan att ålägga varelserna en omistlig statut. Ingen kan undandra sig den. Alla människor, kommer Ibn ‘Arabí fram till, dyrkar Gud – inklusive de som intygar att de vägrar göra det, inklusive avgudadyrkarna – eftersom sådan är hans oförytterliga vilja. Alla varelser är alltså slutligen förutbestämda till den gudomliga Barmhärtigheten i vilken de tagit emot existensen genom den “Barmhärtiges utandning”.
 
 
 
 
 “Den som närmar sig makthavarnas dörrar blir förförd.”
 
 
 
Till den sammankomst som Gud har bestämt för dem, är alla närvarande: araber, kurder, iranier… En ort för bön och andakt är helgedomen i Mecka också en mötesplats där en mångfald etniciteter, språk och kul­turer umgicks sida vid sida. I likhet med många pilgrimer såg Ibn ‘Arabí till att dra nytta av sin vistelse där för att utöka sina kunskaper och fördjupa sig i studiet av hadíth. Två år kommer att förflyta innan han bestämmer sig för att gå vidare. Under denna långa vistelse ser nya verk ljuset. Förutom Futúhát, vars redigering han redan påbörjat, skriver han den 27 januari 1203 “Helgonens prydnad”, dedicerat till två disciplar varav en är Habashí. Skriften handlar om via purgativas fyra pelare: tystnaden, avskildheten, fastan och vakan.
 
 
Betyder det att om vi avstår från att tala, undviker att umgås med våra likar, slutar äta och sova, då upp­når vi helgonens rang? Alla mästare är eniga om att dessa tillvägagångssätt hjälper till att döda den “gamla människan”. Men om sinnenas askes är det oeftergivliga villkoret för all andlig metamorfos, är det bara i det mentalas tystnad, understryker Ibn ‘Arabí, i glömskan av jaget, i intellektets fasta och i hjärtats vaka som den förnyade skapelsens underverk fullbordas och den Fullkomliga Människan återföds.
 
 
Mindre än ett år senare redigerar Ibn ‘Arabí Rúh al-quds, (“Episteln om den heliga Anden”), vilken som nämnt ägnas hans andalusiska och maghrebinska mästares helighet, eller borde vi säga enkelhet. Sedan skriver han 1204 Táj al-rasá’il, (“Epistlarnas krona”), åtta brev på rimmad prosa adresserade till Ka‘ban, vars värdighet han hyllar. Till dessa verk tillkomna i ett enda utkast, och till de vars redigering, påbörjad i väst, han nu avslutar, måste vi lägga Tarjumán al-ashwáq, (“Begärens tolk”). Det är faktiskt mycket senare, i slutet av år 1214, som denna lilla samling “sonetter” blev nedskrivna. Men det var först under 1202, vid Ka‘bans skugga, som poeten satte till världen dessa kär­lekssånger där han, utan vidare återhållsamhet, av­slöjar dessa passionens svallvågor som konsumerar honom.
 
 
Med all respekt för de som inte kan se mer än en “esoterismens grammatiker” i honom, är Ibn ‘Arabí ock­så, eller, rättare sagt, är han först och främst en andlig mästare överväldigad av kärlek. Det är länge sedan, förstås, som Guds passion besitter och styr honom. Men denna natt, när det gudomliga Mysteriet uppenbaras för honom i en ung persisk flickas skepnad, vid namn Nizám, [Ordning, Harmoni], eklaterar hans brinnande begär i ett poetiskt flöde. Behöver vi precisera att den hövliga, sensuella kärleken, som kommer i dagen i varje vers i Tarjumán bara är det symboliska uttrycket för den outsägliga och ohållbara längtan efter Gud? Förvisso är det väl mötet med en varelse av kött och blod som Ibn ‘Arabí beskri­ver i Tarjumáns prolog; en kvinna som han inte räds att lovprisa, lika mycket för hennes fysiska skönhet som för hennes själs nobless. Som Corbin har visat i några mycket vackra sidor i L’Imagination créatrice, är det en Sophia divine som Shaykhen förlorar sig i och vördar i Nizáms skepnad. Detta är givetvis ingen tvungen att tro på! Konfronterad med illvilliga, kränkande antydningar från några stridslystna jurister, ser sig Ibn ‘Arabí nödgad att författa en detaljerad kommentar till denna samling, vers för vers, som bevis på hans rena avsikter.
 
 
Översatt 1911 till engelska av Nicholson och sena­re delvis till franska, har Tarjumán blivit väl sett i väst. Inte minst det arbete som Corbin ägnat Ibn ‘Arabí har starkt bidragit till verkets uppskattning. Denna en­tusiasm är fullt berättigad: Tarjumán räknas till den klassiska arabiska poesins mästerverk. Boken representerar dock en försvinnande liten del av Ibn ‘Arabís enorma poetiska produktion. Indelad i ett flertal sam­lingar, utspridd i otaliga handskrifter på allmänna och privata bibliotek, återstår en stor del av Ibn ‘Arabís poetiska korpus faktiskt att utforska. Denna stora dispersion av manuskripten är också, tvivels­utan, resultatet av de villkor som ledsagade skrivandet: improviserade alltefter en irrande tillvaro, verser komponerade var som helst, när som helst. Ibn ‘Arabí kommer förresten att återsamla större delen av sin poe­tiska produktion i en unik huvudsamling, “De gudomliga kunskapernas Samling”, som olyckligtvis inte har återfunnits i sin helhet än idag.
 
 
Det är under hans ungdom, i väst, som Ibn ‘Arabí upptäcker sin poetiska ådra, den som “Boken om den nattliga resan” – redigerad i Fès 1198 – får att träda fram. Det innebär att hans poetiska kall infann sig långt före hans möte med den unga iranska kvinnan i Mecka. Hans poetiska anlag har sin källa i en vision som han beskriver i “De gudomliga kunskapernas Samlings” långa och täta förord:
 
 
“Jag började tala med poesins språk (shi‘r) efter att jag hade sett en ängel i drömmen, som hade med sig till mig ett stycke vitt ljus; som om det hade hämtats från solen. ‘Vad är detta?’ frågade jag. ‘Det är Poeter­nas sura (al-shu‘ará)’, fick jag för svar. Jag svalde lju­set och jag kände hur ett hårstrå (sha‘ra) växte genom mitt bröst in i min hals och ut ur min mun. Det var ett djur med ett huvud, en tunga, ögon och läppar. Det sträck­te ut sig tills det nådde de två horisonterna med sitt huvud, den östra och den västra. När jag återfick medvetandet, deklamerade jag verser som inte föddes ur någon reflektion eller någon intellektualisering. Allt­sedan dess har denna inspiration aldrig upphört att verka.”
 
 
Ingen behöver vara en bevandrad arabist för att konstatera att nyckelorden som strukturerar denna berättelse är morfologiskt besläktade: Shu‘ará, “poe­terna”, är titeln på den koranska suran som Ibn ‘Arabí sväljer; sha‘ra är “hårstrået” som växer ur denna gudsgemenskap; och shi‘r är “poesin” som denna vision ger liv åt. Denna text blir dock inte begriplig förrän vi har jämfört den med åtskilliga passager i Futúhát där Ibn ‘Arabí använder sig av “hårstråets” metafor för att förklara det muhammedanska Inseglets funktions subtila och omärkbara karaktär, som är likartad med avseende på den initiationsmässiga funktion som Ibn ‘Arabí tilldelar den “heliga” poesin. På samma sätt som hans inlägg i helgonskapets sfär lånar underjordiska gångar, är det genom antydningar och symboler som Inseglet måste uttrycka sig, så att ing­en ogudak­tig blick skall kunna vanhelga det hemliga budskap som han adresserar till al-awliyá, de två horisonternas helgon. I grunden mångtydigt erbjuder det poetiska språket, mer än någon annan form av diskurs, okränkbarhetens nödvändiga garantier: bara de rena själarna vet att framgångsrikt avkoda de gåtor och symboler som livnär detta språk.
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare
 
 

Upphävandet av jaget / Utdrag ur ny bok, "Tawásín" av Halláj

Utdrag ur kommande bok
  
 
 
 
 
 
Tawásín
 
 
och andra texter
 
 
av Husayn Mansúr al-Halláj, mystiker korsfäst i Bagdad 922.
 
 
Översättning av Hesham Bahari
Förord av Bo Gustavsson
132 sidor / Hft med flik
Kan beställas för omgående leverans hos din bokhandlare.
 
 

Det är farligt att tänka annorlunda. Det märks inte minst i Sverige idag då hat och hot frodas i sociala medier, medan konformism styr den politiska och kulturella debatten. Därför är den sufiske mystikern Husayn ibn Mansur al-Hallaj vår samtida. Den 26 mars 922 avrättades han i Bagdad anklagad för kätteri. Hans frispråkighet blev för mycket för den tidens makthavare. I fängelset skrev Hallaj två av sina centrala verk Kitáb al-Tawásín (“Tawásíns bok”) och Bustán al-ma‘rifa (“Kunskapens trädgård”). De anses tillhöra inte bara den arabiska spiritualitetens klassiker utan även vårt andliga världsarv och är lika angelägna i våra dagar som då de skrevs.

 

För första gången finns dessa verk nu översatta till svenska av Hesham Bahari med ett förord av Bo Gustavsson. Boken innehåller dessutom ett urval av Hallajs dikter som blivit tonsatta och har miljoner lyssnare på Youtube. Efterordet är ur ett kapitel i Louis Massignons monumentala verk La Passion de Husayn ibn Mansur al-Hallaj utgivet 1922.

 

 
 
 
 
 
 
Upphävandet av jaget
 
 
 
Jag har läst i en skrift (*) författad av Husayn ibn Mansur al-Hallaj hos en av hans lärjungar följande stycke:
 
“För min del prisar jag Gud! Förutom Honom finns det inte någon annan gud, Han som över­skrider fantasins gränser och tankens föreställ­ning­ar, Han som avslöjar vår konceptuella brist­fällighet och vår fallenhet för att avgränsa vår personlighet, Han som ingenting kan liknas vid, den Hörsammande, den Seende! Vet att den människa som håller sig till Lagens fulla observans, hon följer den rätta vägen ända till Enhetsbekännelsens anhalt, tawhíd.
 
När hon kommit dit, behöver hon inte längre ta hänsyn till Lagen som faller likt fjäll från ögonen, och hon bearbetas av de skimrande ljusen som kommer från uppriktighetens avgrund. Och när hon ser hur de skimrande ljusen tilldelas synonymer och hur deras strålar flätas samman inför hennes blick, blir Enhetsbekännelsen för henne en gudlöshet och Lagen en extravagans. Och hon förblir där, utan substans eller lämning­ar. Och när hon agerar enligt Lagen, gör hon det för att respektera formen, och när hon uttalar Enhetsbekännelsen, måste hon tvinga sig till det.”
 
Och jag frågade honom: “Vilken väg skall man då ta för att komma fram till Gud?”
 
Och han sade: “En väg ligger mellan två vägar, men jag står ensam idag.”
 
“Förklara dig!”
 
“Den som inte kan gissa sig till mina allusioner blir inte hjälpt av mina för­kla­ringar.”
 
 
Och han reciterade:
 
 
Är det Du? Är det jag? Detta skulle betyda en annan Essens inuti Essensen…
 
Du skulle aldrig, nej aldrig bekräfta tvåheten!
 
Du har en egen sådanhet i min intighet,
 
Det är Alltet som skimrar framför varje ting, tvetydigt och med dubbelt ansikte…
 
Var är Din Essens, utanför mig, så jag kan se klart…
 
Men min essens är redan drucken, förtärd, och platsen försvunnen…
 
Var finner jag denna beröring som vittnade om Dig, mitt hopp?
 
På hjärtats botten, eller i ögats?
 
Mellan Dig och mig dröjer en “det är jag!” som plågar mig…
 
Nåd! Avlägsna detta “det är jag!” från oss två!”
 
 
 
 
Akhbár al-Halláj, nr 47: vittnesmål av Ibn al-Qásim, och enligt ett annat ms. av Abú Nasr al-Baydáwí.
 
 
 

Andra solar, andra orienter av Jean Sur

Andra solar, andra orienter 

 

av Jean Sur

 

Översättning av Ingvar Rydberg

 

 

Jacques Berque, 1910-1995

 

 

Tekniken har dragit upp människan med rötterna
och berövat samhällena deras musik.

Den har delat in världen i lättbevakade rutor
mycket effektivare än någon polisorganisation.

Den har satt ut barriärer mot rummet,
den obehindrade rörligheten och friheten.
Allt förfalskas.

 

Jean Sur, 2005

 

 

 

1968 hade Jacques Berque varit professor vid Collège de France i tolv år. Det ämne han undervisade i kallade han Det moderna islams sociala historia. Denne berömde arabist – vi undviker ordet “orientalist” med all den tvetydighet det rymmer – för vilken trohet var en första rangens dygd, fick det året en överraskande idé: att utarbeta en moderniserad syn på den franska kulturen och offra en del av den tid han ägnade åt arabiska studier för ett sådant projekt.

 

Där spelade naturligtvis de aktuella händelserna en betydande roll. “Det handlade om en omfattande plan”, skulle han senare säga, “en kulturell revolution som skulle gå längre än en strikt ekonomisk eller samhällsekonomisk kritik.” Redan då kände han på sig att den stormiga revoltrörelsen i maj 68 saknade en organiserande idé.

 

Han tyckte att den kom sig mer av “ungdomens heta, av instinkter bestämda mentalitet” än en genomtänkt kritisk analys eller ens en “verkligt drivande känsla”. Han förutspådde att rörelsens ledare snart skulle välja samhällskarriärer “när de väl förnekat sina ungdomliga uppror”.

 

Även om Berque inte helt uppgav sitt projekt, kom det inte att nämnvärt inkräkta på det arbete han ägnade araberna eller de arabiska studierna. Det var inte bara för västerlandets skull han ville förskjuta dess kulturella tyngdpunkt. Det var också för att ge de icke-västliga folken och särskilt araberna tillgång till en modernitet, som de ofrånkomligen måste anamma men som de förblivit främmande för.

 

Att kritisera den franska kulturen innebar en hjälp på traven för västerlandet att närma sig omvärlden. Det skulle motsvaras av steg från arabvärldens och den övriga icke-västliga världens sida, förutsatt att man önskade att detta möte skulle ske utan konflikter, agg och förvirring.

 

1964 skrev Jacques Berque « Dépossession du monde » (Expropriering av världen). Sex år senare kom han ut med ett av sina viktigaste verk, « L’Orient second » (Det andra orienten). Det svala mottagandet gjorde honom något besviken, även om det inte överraskade honom. Han visste att hans ståndpunkt var svår att driva. Han godtog inte det teknologiska samhället.

 

Men han ville inte heller avskaffa det och absolut inte skyla över sin maktlöshet med förslag om formella reformer, verbala anpassningar eller moraliska protester. Detta samhälle måste istället enligt honom överskridas i ordets hegelianska mening, d.v.s. det måste anammas samtidigt som man argumenterade mot det.

 

”Vet ni i vilken mening jag är fundamentalist?” frågade han en gång leende. “Jo, jag vill gå till botten med saker och ting.”

 

Han såg tydligt att västerlandets framtid varken låg i herravälde eller dess trista kusin, ånger, utan i en process som ifrågasatte den västerländska människan och det västerländska samhället i deras innersta grundvalar.

 

Det var vad “L’Orient second” siktade till. “Detta förutsätter”, skulle Jacques Berque senare med sitt sinne för understatements skriva, “en mängd begrepp som är svåra att omsätta i praktiken och kanske rentav är för sammansatta för att klart kunna teoretiseras.”

 

Tiden var då, på 70-talet, inte mogen för att man skulle kunna ge uttryck för eller ens ha en klar bild av vad västerlandets kulturella omdaning borde gå ut på. Men han anade att den varken förbereddes på expertmöten eller i hemliga sammankomsters rökiga lokaler utan i själarna och hjärtana, i djupet av det förhållande alla har till sig själva, till andra och världen. 

 

Än en gång var tiden inte inne. Västerlandet, lättjefullt i all sin febrila aktivitet, orörligt trots all vältalighet, var inte berett att säga vad det var.

 

Frågan man måste ställa formulerade Jacques Berque klart och tydligt 1972: “Finns det någon fransk kultur? Om det är fallet, lever den upp till en kulturs inneboende krav och det franska samhällets behov? Om det inte är fallet – vilket jag menar – vad skall vi då göra?” Detta “Vad skall vi göra?” ledde – som han aldrig upphörde att upprepa – ofrånkomligen till nästa fråga “Vem skall vi vara? 

 

Tillsammans med några andra kände Jacques Berque redan då att ett kapitel var avslutat. Men det konstaterandet ledde aldrig till fatalism, cynism eller hopplöshet.

 

För honom framkallade en epoks slut ett slags absolut början född ur historiens eget djup, en tematik som gör sådana reaktioner som fatalism, cynism och hopplöshet meningslösa, åtminstone om man har modet att inte blunda för den negativitet som under rådande omständigheter de positiva löftena färgas av. Att smita undan detta dilemmas eld innebär att bidra till katastrofen, vilket humanistiskt eller humanitärt ordklyveri man än ägnar sig åt eller vilken påstådd realism man än skyltar med.

 

När Jacques Berque tjugo år gammal anlände till Paris från Alger, var det denna eld som brann i hans hjärta. I likhet med andras upplevelser före honom, t.ex. Romain Rolland och Paul Claudel, gav ensamheten i den parisiska provinsialismen ett tillfälle att återbördas till sitt inre. Vantrivseln skärpte hans individualitet och kunskapstörst. Att bli åsidosatt därför att han inte kände koderna bakom “de invigdas konventioner och karriäristiska umgänge” tvingade honom att “gå omkring i dykardräkt” men ledde ändå med fantasins hjälp fram till en autentisk hållning.

 

Han genomskådade snabbt att det inte fanns mycket seriöst bakom specialisternas orubbliga självsäkerhet, i de politiserades gester, bland monarkisterna eller den yttersta vänsterns aktivister. Han kom utifrån. På Frendas skolgård i Algeriet hade han hört tre eller fyra språk talas. Denna dagligen upplevda mångfald hade vidgat hans sinne. Den hade öppnat det härvarande för det “där borta”. Den hade uppmuntrat till en positiv syn på olikheterna mellan folk, länder och kulturer. Den hade förmedlat den leende anspråkslösheten hos en Sindbad, denna den goda viljans förespråkare, som Frankrike, stolt över sin image, betraktade så nedlåtande.

 

Ett enklare förhållningssätt till kroppen och det fysiska behövde inte “driva konflikten mellan natur och kultur till dess spets”.

 

Berque var mån om att ständigt påminna om att detta nordafrikanska samhälle just tagit sina första steg, och han kände det som om han tagit sina första steg med det. Frankrike var långt ifrån frånvarande. Det var inte bara hans ursprungsland. Det framstod som ett uppfordrande ideal, ett kategoriskt imperativ, nästan ett överjag.  Det var den jord man aldrig blir blaserad på, därför att man älskar den. Den kan inte reduceras till ett torrt faktum, en tvingande omständighet eller ett sätt att döma saker och ting på.

 

Den kan svika och sviker också. Den har rätt till respekt men också till anspråk, ibland till vrede.

 

Att vara fransman var för Jacques Berque ingen formalitet. Det innebar både plikten och lyckan att kunna omfatta hela världen med en vidsynt, generös och förälskad blick, en därmed alltid ny, eller för att bruka ett ord han lånat från grammatiken, inkoativ blick – och därmed ofrånkomligen stridslysten.

 

Han hade sett misären på alltför nära håll för att motsätta sig framsteg. Ibland kallade han sig lite ironiskt för den siste partisanen. Han längtade aldrig nostalgiskt efter svunna tider utan ville, för Frankrikes och världens bästa, se en industriell kultur och en industriell eller post-industriell civilisation värda namnet blomstra.

 

Det var ett mål han såg fram mot och arbetade för. Men han hade förstått och upplevt för mycket av sin epok, både i och utanför Frankrike, för att kunna blunda för verkligheten. Denna civilisation skulle nog bli verklighet en vacker dag, men idag existerade den inte.

 

Det man benämner europeisk civilisation, denna “gamla soppskål som överlevt alla djuptallrikar”, som Aragon kallade den, höll ihop bara tack vare de kulturer som föregick industrisamhället. I detta försökte dessa kulturer allt efter förmåga överleva och göra sig nyttiga på något sätt. För det mesta nöjde de sig med att med trött värdighet fylla de representativa funktioner som tilldelats dem. 

 

Det finns ett industriellt och ett postindustriellt samhälle. Men för Berque finns det varken en industriell eller postindustriell kultur (eller civilisation). Vårt samhälle har inte anpassat sig efter människans fundamentala behov. Och det torde inte komma att göra det, vare sig till följd av fåraktiga majoriteters beslut eller de moraliserande tillsägelser som de rika mekaniskt riktar till de fattiga. 

 

Den kritik som Jacques Berque riktar mot det tekniska samhället är ytterst originell. Utan tvivel hittar man där element som också andra har dragit fram. Men Berque nöjer sig inte med att beskriva och analysera. För honom handlar det alltid om levande människor och ett levande samhälle. Det försöker han rekonstruera genom att avslöja roten till människornas olyckor, deras lemlästning och förnedring.

 

Han går fram genom historien med det imaginäras redskap, poesins och sympatins. När han behandlar invandrarproblematiken säger han sig föredra ordet en-migration framför immigration och emigration, en term som frammanar en rörelse mot andra i människan själv och mot henne själv i andra.

 

Detta var en konstant attityd och en naturlig läggning hos honom. Han trodde att man bara kunde möta andra genom detta sökande efter dem i oss och efter oss i dem. Förnuftet kan tas i anspråk för en sådan uppgift eller skulle rättare sagt ha kunnat göra det, om det inte för det stora flertalet och än mer hos eliterna hade degraderats till rationalitet. Och rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion, som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.

 

Det västerländska förnuftet har reducerats till en organisatorisk form, som i såväl praktiken som teorin gör sig gällande som strategi, d.v.s. det går ut på herravälde, plundring och ständiga erövringar. Det spelar föga roll vilka ord man sätter till denna musik, hur angenäma eller medryckande de än kan tyckas. Det är alltid krigets lov de sjunger. Tekniken har överutvecklat det funktionella och operationella. Den klassificerar och analyserar, inte för att förena utan för att skilja människor och mänskliga aktiviteter åt, åtskilda redan i deras medvetande.

 

Den tillmäter funktionerna och rollerna, som ju bara är existensformer utan eget liv, en orimlig betydelse. Prioriteringen av det funktionella har på alla områden satt det synliga framför det osynliga, det schematiska framför det sammansatta, bokstaven framför språket, det statiska framför det rörliga och det döda framför det levande.

 

”Livet är inte ett knippe konsekvenser”, menade redan Léon-Paul Fargue. Genom att överbetona orsakssammanhangens betydelse har tekniken torrlagt livets och fantasins källor hos människan och i mänskliga relationer. Den har väckt misstankar hos dem mot det familjära och spontana, inte mot det förhållande att de utgör en helhet, men mot att de kan ha en ursprunglig, direkt och omedelbar tillgång till helheten.

 

Tekniken har ställt människan inför ett absurt val: antingen låtsas hon inte se det som inte är en del av den, det fantasifulla, lekfulla och erotiska, eller så marginaliserar hon dessa sidor och upplever dem som bihang utan mening, som arkaiska och bedrägliga appendix. Inte ens det religiösa slipper ur dess skruvstäd. För att läka de sår det lider av har det tekniska samhället uppfunnit en rad kurer: bedrägeri, illusionsmakeri och artigt framförda nedvärderingar. Jacques Berques konst bestod i att han, samtidigt som han beskrev dessa ersatzföreteelser, fick oss att inse vilket sammanhang de ingår i, ställena som döljer avigsidorna, det osagda bakom denna tekniks alltför detaljerade beskrivningar.

 

Naturen är inte längre den gemensamma plats där kroppar och drömmar upplever sitt organiska ursprung, anar sitt mysterium och sin ändlighet och känner en svällande livslust. Den har blivit en plats där stadsborna underhålls och roar sig, där betongens barn utforskar sin sterila narcissism i parker och trädgårdar. För att undsätta de mäktiga har man utvecklat en sorts godtycklig, artig humanism, som även de svaga känner sig nödgade att sminka sin revolt och sitt agg med.

 

Tekniken har i sin propaganda uppbådat en arsenal av pseudovärden som inte längre har något gemensamt med vare sig ett förutsättningslöst sökande eller uppfattandet av sanningen. Deras funktion är bara att se till att den globala maskinen obehindrat får löpa vidare. Det är värden utan täckning i förnuft eller känslor som enbart styrs av taktiska intressen och anpassningar.

 

Tekniken har dragit upp människan med rötterna och berövat samhällena deras musik. Den har delat in världen i lättbevakade rutor mycket effektivare än någon polisorganisation. Den har satt ut barriärer mot rummet, den obehindrade rörligheten och friheten. Allt förfalskas.

 

Målet, som alltid fastställs av andra och föreskrivs med beskäftiga utsagor som inte går att verifiera, förväxlas med projektet, frukten av en avsikts fria val. Likaså blandar man ihop kunskapen, som är “ett möte och en skolning av jaget, ett unikt tillägnande av världen” med kunskaperna, bland vilka Berque fann en hel del frukter av genuin forskning, dock förtorkade.

 

Av stor betydelse för honom var upptäckten av en indisk sunnitisk tänkare på 1700-talet, al-Dihlawi. Denne hjälpte honom att förstå hur världen skulle ha kunnat se ut om inte teknologin tillåtits härja fritt. Han såg hur “olika men icke fientliga kulturer hade kunnat stödja varandra”. Den teknologiska eran var inte ödesbestämd.

 

Denna syn framkallar ändå ingen nostalgi hos honom. Den stärker istället hans övertygelse att man inte kommer förbi det tekniska samhället och att tekniken i sig inte är pervers. Det viktiga är att å ena sidan förstå hur den så kunnat inskränka västerlandets mentala universum och mura in dess samhällen och å andra sidan lyckas ta sig ur denna både skrämmande och frigörande prövning: skrämmande, därför att om den inte övervinns kommer den att reducera all mänsklig aktivitet till ett sken, och frigörande, därför att den i så fall kan återge västerlandet dess själ utan att döma det att blicka tillbaka, det vill säga berika det med en ny begynnelses mångskiftande möjligheter.

 

En mycket svår uppgift! Ingen västerlänning slipper ur klassificeringsmanins grepp, den ofruktbarhet den ger upphov till och de gränser den drar upp – ingen, vare sig de som försvarar den etablerade ordningen eller de som driver kraven på förändringar, ansåg Berque. Som väl är har framstegen bidragit till att eliminera fattigdomen. Men därigenom har de också undergrävt de värderingar som denna fattigdom låg till grund för, dessa “människans trofasta följeslagare alltsedan förhistorien”, som långt ifrån bara var en enkel andlig tolkning av materiell nöd.

 

Framstegen har därmed berövat människan en väsentlig och grundläggande “brist”, som, även om den inte kan rättfärdiga fattigdom, innebar något avsevärt mer. Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara. Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.

 

Få poeters utrop har anammat människans misär så som den fruktansvärda mening där Jacques Berque förvisar den platta positivism och småaktiga pragmatism som tynger våra liv till skamvrån: “Den pedagogik är säker som vill beröva de utblottade övermåttet av deras törst.”

 

Alltså vad? Alltså måste vi bryta med kausalitetens vansinniga terrorism, den vars karikatyrbild vi nyligen kunde beskåda i jordklotets mäktigaste land.

 

Sluta härleda framtiden ur nuet.

 

Inte behandla nuet i förfluten form utan som en ständigt fortgående begynnelse, som förbinder det förflutna med nuet och på så vis gör framtiden möjlig. Berque preciserar: “Inte det föråldrade som ältat kunskapsstoff utan det innovativa som en återförening”. Vår antropologiska grund är stark och säker. Den sträcker sig långt bortom både historien och teknologin. Den klarar sig utan modernitetens konstlade attityder och pedanternas fabriker där unga grymma gamlingar invigs i den civiliserade intighetens societetslekar.

 

Tekniken har ödelagt “orienterna”. Alla? Både västerlandets och österlandets? Då kommer vi att projicera dem på nytt, denna gång mot andra “orienter”. Skulle våra rötter ge upphov till ett patetiskt förhärligande av det förflutna? Då vänder vi oss mot framtiden istället.

 

Ur våra släckta solar drar vi ut “andra solar”, des soleils seconds, med Adonis ord. Berque finner de harmonierande elementen hos denna antropologiska, historiska och poetiska sensibilitet i såväl de västerländska som de arabiska traditionerna. Han framträder på så vis som vittne till den omfamning som han förespråkar.

 

Utrymmet räcker här inte för en närmare diskussion av den erforderliga väg av “svällande fullhet”, de surgissement et de plénitude, som Jacques Berque anvisar våra västerländska samhällen.

 

Jag vill till slut bara ta upp två aspekter, båda brännande aktuella.

 

Västerlandet uppmanar resten av världen att förvästliga sig med teknologins hjälp. Så fort ett icke västerländskt samhälle gör framsteg på det teknologiska området, måste det för att inte duka under inlemma sig i den ekonomiska rationaliteten, d.v.s. förvästliga sig. Det räcker inte längre med att bara betrakta det skrämmande spel som här pågår. Vi måste bekämpa det.

 

Det handlar inte bara om Frankrikes eller Europas intressen. Hela världen lider av de sår som västerlandet tillfogat den och som den själv åsamkat sig genom att gå ner sig i teknikens ideologi. Att detta lidande samtidigt medfört odiskutabla framsteg ändrar inte på saken. Vi kan inte acceptera att ett sådant lidande måste vara deras pris.

 

”Bara vapnet som förorsakat såret kan bota det”, finner vi hos Parsifal. En iransk filosof har nyligen varnat för just detta. Västerlandets överdrifter har drivit världen samman i ett slags negativ solidaritet. Denna måste förvandlas till en positiv sådan.

 

Det var av hängivenhet för Frankrike och av stolthet över Europas kulturer som Berque särskilt reflekterade över vad Frankrike och Europa här har för uppgift. Man kan inte längre förneka att varje herravälde har två offer, den ockuperade och ockupanten. Om västerlandet bestämmer sig för att satsa på liv och förnyelse, skulle följderna bli lyckosamma även för andra men framför allt för västerlandet självt.

 

Det franska folket kan med rätta känna sig stolt över Frankrikes inställning till invasionen av Irak 2004. Att motarbeta den negativa solidariteten är det enda sättet att söka och en dag finna en positiv solidaritet med alla, gamla som nya vänner. Men världen kan inte påbörja denna förnyelseprocess om inte dess människor gör det.

 

Här spelar kulturen en avgörande roll. Kulturens roll är enligt Jacques Berque att bygga upp en industriell eller post-industriell civilisation värd namnet. Detta kan inte ske om vi inte alla har viljan och medlen att omvandla konkurrensens, våldets och uteslutningens negativa solidaritet till en positiv sådan.

 

Det är fråga om en både individuell och kollektiv rörelse, då förvandlingen måste äga rum på alla livets nivåer.

 

”Kultur är de tillfällen då ett samhälle söker efter en mening och finner uttryck härför,” skriver Berque. Att söka efter en mening innebär att i sin tillvaro ställa mänskligheten, det primärt mänskliga, i centrum och inte en förskrämd konformism, hyllandet av tvång eller en realism utan realitet.

 

Kultur är inte en grädde som en generös smaktradition lärt oss spritsa över det verkliga livets otacksamma deg. Kultur är inte ceremonier, envist samlarnit, försvagande av prestigefulla former eller deras uppstyckning i kulturella element och kulturella utsagor, som inte har med ett folks lidanden, språk och medvetande att göra utan på sitt och den övermäktiga penningens villkor medverkar till att vända det bort från sig självt och från sitt liv.

 

Det är orimligt att ett helt folk under hot och utpressning skall fortsätta att utöva konkurrensens arkaiska kult och ägna sin fritid åt att betrakta moraliserande mannekänger spankulera förbi uppvisande sin haute culture, när deras välbetalda kunnande bara har till syfte att täta den egna underkastelsens sprickor.

 

”Man måste organisera både uttrycket och destabiliseringen,” säger Berque.

 

Med det uttrycket menar han inte bara att låta skilda meningar komma till tals om den ständigt förändrade relationen mellan eliter och medier med deras halvsanningar och direkta lögner. Det betyder inte heller opinionsundersökningar för att få fram det man vill höra.

 

Vad man däremot bör lyssna till är människornas tankar om den värld som byggs upp med eller mot deras vilja, om de experter och egennyttiga mellanhänder som berikar sig på att förklara det sanna, djupt förborgade och ej reducerbara hon bär inom sig.

 

Om man vill tillämpa det sunda förnuft som den franska inställningen i Irakfrågan vittnar om på en nations liv, om man efter att ha vågat stå emot det yttre våldet även vill stå emot det inre, då måste man organisera uttrycket och destabiliseringen. Det är detta kulturen bör handla om. Jacques Berque visste att ordet destabilisering skulle förbrylla eller chockera.

 

Och hur kan det undgå att göra det, när det spränger sönder “den stelnade cement”, som Fourier talade om, när det på nytt öppnar bristernas och begärens sår i de fattigas hjärtan, de fattiga fattigas och de fattiga ej fattigas? Men vad är lite virrvarr jämfört med en långsam kvävning av meningen till ett neurotiskt fåtals fördel, när hela samhällen ligger för döden, när arbetarna ligger för döden som arbetare, studenterna som studenter och arbetsgivarna som arbetsgivare? Där experterna frodas samtidigt som eländet ökar? Där storhetsvansinniga konstruktörer, som påstås hylla kulturen, mest verkar skrämma medborgarna och öka deras rädsla?

 

Det är under samma barnsliga fruktans tryck som vissa byggt mäktiga murar, som väst, än mer oöverstigliga, upprättat i sina medborgares hjärtan. Att riva dem utan överdriven hänsyn innebär att för sig och den övriga världen, mitt i människans nakna bräcklighet, söka efter det autenticitetsbegrepp, som var så välkänt för vår käre Berque och som låg honom så nära under hela hans liv att han inte kunde yttra det utan att nämna dess arabiska motsvarighet, asala.

 

Autenticitet, visst, men… Han tänkte inte på de angenäma dimmor som moderniteten älskar att insvepa sig i för att maskera sin likgiltighet, en modernitet som tror sig vara öppen, när den i verkligheten bara är lättpåverkad.

 

Det autentiska är det som förbinder oss med våra källsprång, som når oss från dem och som utan bemyndigande av någon makt ger oss tillträde till våra medmänniskor.

 

Det är det som gör det möjligt för oss att inte finna oss i våra begränsningar utan att upphäva dem, att inte reflektera över vår rädsla utan att skingra dem.

 

Det är det som gör oss till allt det vi är, närvarande för andra, för världen och för denna historia som vi inte har uppfunnit, närvarande på ett ödmjukt men kompromisslöst, uppmärksamt men okuvligt sätt.

 

Text: Jean Sur

Översättning från franska av Ingvar Rydberg
 
 
 
 
Av Jacques Berque på svenska
 
Egypten - Imperialism och revolution (Övers. av Ingvar Rydberg, Alhambra 1995)
Arabvärlden - Kultur och mångfald (Övers. av Jan Stolpe och Lotta Riad, Alhambra 2000)

"Bortom den arabiska våren", en vänbok till Hesham Bahari

Förläggarna Hesham & Astrid Ericson Bahari överraskas av sina vänner i Lund med en nyutgiven antologi: ”Bortom den arabiska våren”. Närvarande: Jan Hjärpe, Kerstin Eksell, Sören Sommelius, Ingvar Rydberg och Bo Holmberg.

 

 
Bortom den arabiska våren
en vänbok till Hesham Bahari
 
En antologi med texter av
Henrik Bahari, Inga Brandell, Kerstin Eksell, Bo Gustavsson, Jan Hjärpe, Bo Holmberg, Astrid Otosson al-Bitar, Gail Ramsay, Ingvar Rydberg, Sören Sommelius och Nils Wiklund
 
Inbunden / 245 sidor / Utgivare Dar al-Muna
Boken kan snart beställas i bokhandeln eller direkt genom förlaget [email protected]
 
 
 
Den arabiska våren var en unik händelse men den uppstod inte ur intet. Den var möjlig därför att det moderna Mellanöstern ingår i ett kontinuum av kulturella landvinningar där utvecklingen i sociala medier och i det offentliga rummet utgör den senaste fasen. I den här volymen vill vi belysa enskilda gestalter och konfigurationer inom arabisk och persisk litteratur, med början i den förislamiska poesin, förbi persisk högkultur under medeltiden och den sufiska traditionen, till några helt nya fenomen i modern litteratur. Perspektivet kombineras med exempel på gränsöverskridande kulturdialog mellan Sverige och arabvärlden.
 
 
 

Louis Massignon: Utdrag ur La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj

Utdrag ur

La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj

av Louis Massignon

 

 

Del III, (utdrag sid. 217-234)

I översättning från franska

av Hesham Bahari

 

D. Helgonskapet

 

1. Definition: hadîth al-ghibta.

2. Engagemanget för det islamska Samfundet.

3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.

 

 

1. Definition: hadíth al-ghibta.

 

[…]

Snart börjar dock en viss objektiv beskrivning av helgonskapet sprida sig bland fromma sunniter; det handlar om hadíth al-ghibta, om “de som profeterna själva avundas, d.v.s. förklarar vara saliga”. Så löd denna hadíth enligt Yazíd Raqáshí (d. 131/748): “Jag förkunnar för er att det kommer att finnas människor, varken profeter eller martyrer, som profeterna och martyrerna kommer att avundas på grund av deras närhet till Gud och de lysande boningar som väntar dem! Vilka är de? De som kommer att få de troende att älska Mig och få Mig att älska dem tillbaka… genom att anbefalla (min Lags) Bud…” I överenstämmelse med Hasan Basrís hadíth, förkunnar denna tradition, […] att det alltid kommer att finnas ödmjuka, trogna individer bland Samfundets troende som godkänns och älskas av Gud, verkliga “riktmärken” som leder till den raka vägen, samhällspelare förutan vilka allting skulle bryta ihop. I sin kommentar till hadíthen “Att minnas de fromma framkallar den gudomliga barmhärtigheten”, hyllar Wakí‘ “dessa renade själar som kan dö av blotta heliga fruktan, vilket ger dem det högsta martyrskapet. Det är de, preciserar Muhásibí, “som kärleksfullt vårdar Samfundets sjuka; de botar de troendes hjärtan genom att påminna dem om Guds nåd och godhet, och får dem att älska Honom genom att ihärdigt tjäna Honom och hans Lag, och visa uthållighet i att stå ut med Hans dekret; ty de själva, i sin försakelse, hålls vid liv av Guds bestående vänskap.”

[…]

 

 

 
 

 

 

2. Engagemanget för det islamska Samfundet

 

[…] Alltsedan Hudhayfas tid har begreppet al-suhba (vänskapen) använts av sunniterna för att beteckna trohetsandan mot Samfundet, sammanhållningen och den uppriktiga inbördes hjälpen troende emellan; m.a.o. utvecklingen av den koranska enighetsandan, ta’líf al-qulúb. Detta syns t.ex. hos Hasan Basrí när troende delar med sig av sin föda, eller när de vägrar att inta gemensamma måltider med människor som lever på suspekta tillgångar, eller som sprider förkastliga innovationer (bida‘). Det handlar alltså om en vilja att ”leva tillsammans” och följa reglerna. Samfundet vill låta sig inspireras av Profetens följeslagare och deras starka tro, utan att gå in på deras meningsskiljaktigheter. Detta “gemensamma liv” förbinder också de levande med Samfundets döda och manar till att be för deras själar för att gottgöra deras brister, eller, som Abd al-Wáhid Ibn Zayd gjorde, genom att t.o.m. betala deras skulder. Det är detta gemensamma liv, starkare än partisanandan, som grundade bland Hasan Basrís disciplar den ödmjuka gruppering i Basra, som blev känd som ahl al-sunna wa ’l-jamá‘a,“traditionens och gemenskapens folk”, och som utgör sunnismens historiska grund. […].  

 

 

Murra Hamdání hade mångdubblat sina av lagen icke föreskrivna dagliga böner ju mer meningsskiljaktigheterna ökade mellan följeslagarna, från yawm al-dár till slaget vid Siffín. Ibn ‘Iyád brukade säga: “Om mina böner hörsammas, skulle jag enbart be för sultanen, eftersom det innebär att man ber för allas bästa”, ty “Guds hand är med gemenskapen”, fortsätter han med Hudhayfas träffande ord. Ma‘rúf Karkhí ber tio gånger om dagen enligt följande: “O Gud, laga att det muhammedanska Samfundet lever i fred! Trösta det! Visa det Din barmhärtighet!” Ibn Hanbal kräver att folk “tålmodigt lyder under sultanens fanor och ber för makthavarnas bättring … utan att göra uppror när dessa syndar och är orättvisa, ty deras bättring leder till gemenskapens bättring.” Muhásibí visar oss hur hans konvertering till den mystiska sunnismen föddes ur hans sorg över de schismer som splittrade muslimer i sinsemellan stridande faktioner.

 

Med den karrámiska idén om Förbundet, får denna anda av ömsesidig hjälp en apostolisk och universell karaktär. Med en paradoxal häftighet ber Bistámí för judarna, för alla människor, de fördömda, och Adam, vilket även hanbaliten Ibn Bashshár (d. 313/925) gör.

 

 

 
 
 

Men det är tydligen hos Halláj som denna doktrin når sin fulla mognad. Hos honom kännetecknas hängivenheten och engagemanget för det islamska Samfundet inte bara av att han ihärdigt iakttar Lagens föreskrifter och underkastar sig sin tids de facto-auktoriteter, men också av att han ägnar sig åt hjärtats apostlaskap och visar omsorg för de sämst lottade. Denna omsorg gäller inte bara de ortodoxa utan även de schismatiska, och speciellt qarmaterna; den gäller inte bara muslimer utan t.o.m. otrogna, och avgudadyrkare. I sina böner lägger han sig inte ut bara för sina vänner, utan även för sina fiender. Därtill börjar han, år 296/908, tala öppet i Bagdad om denna förvånande längtan efter att dö, bannlyst och fördömd, så att alla andra skall frälsas. Mer än hans argument om den förvandlande föreningen ingår nog denna önskan att dö som martyr i hans doktrin, som hans son Hamd erkänner sig bara ha förstått till hälften. 

 

Hur tog doktrinen form i hans sinne? Samlingen med hans Munáját, hans ”extatiska tal [till Gud]”, […] låter oss ana hur det gick till. Vissa av texterna vittnar om en gammal och växande längtan efter att finnas uteslutande för Gud, att erbjuda sig själv till Honom som lösen för alla skapade varelser. Andra texter visar hur han, i föreningens fulla extas, blir ängsligt medveten om konflikten mellan den islamska Lagen och de mystiska nåderna: denna distinktion mellan den gudomliga föreskriften och den gudomliga maningen, ännu skarpare dragen än den som skiljer Dekretet från föreskriften. Han inser på så sätt pinobänkens växande eventualitet; och trogen sin doktrin om helgelse medelst lidande, utformar han och yppar alltmer denna längtan, inte bara efter att i döden förenas med Gud utan också efter att efterkomma och visa respekt för Hans lag. Han ber om att få dö, offrad som en gåva av lagen, i likhet med Íd al-Qurbáns lagenliga djuroffer. Sålunda blir han lycklig över att bli dödad av de som han vill rädda. Hans respekt för den islamska lagstiftningen blir för honom det avgörande beviset på den kärlek han hyser för alla muslimska själar. Gud skulle inte kunna fördöma honom längre eftersom han, deras offer, förlåter dem.   

 
 
 
 
 
 

“Jag kom en natt för att hälsa på Hallaj och fann honom försjunken i bön. Jag ställde mig bakom honom och när han var färdig hörde jag honom säga: ‘O min Gud, Du den Förväntade med varje ny lycka som kommer, den Eftersökta mot all ängslan och fruktan, den Åkallade som besvarar varje behov, benåda oss, ge oss syndaförlåtelsen. Ty Du vet, och vi vet intet, Du ser, och vi ser intet. Du som skyddar våra hjärtans hemligheter. Personligheterna är Din skapelse, makt äger Du över alla ting. Det jag anförtrotts av väldoften i Din kärlek och av Ditt närmandes arom får mig att se ned på de högsta bergen och ringakta de två jordarna och himlarna. Vid Din sanning! Om Du sålde mig paradisets fröjder för den snabbaste blinkningen eller det minsta andetaget, skulle jag inte köpa dem! Helvetet med dess många plågor kan inte jämföras med det tillstånd Du försätter mig i när Du gömmer Dig för mig. Åh! Förlåt Dina varelser för deras synder, men förlåt inte mina! Ha förbarmande med din skapelse, men visa mig inte något förbarmande! Jag talar inte i egen sak, jag kräver ingenting för mig själv, gör vad Du vill med mig.” Sedan fortsatte han att be, reciterade Fátihan, och läste fram till vers 27 i sura 25: “den Dag då den orättfärdige biter sig i handen i förtvivlan och ropar: ‘Om jag ändå hade följt sändebudets väg!’”. Då utstötte han ett högt rop och sade: “Detta är ropet av en som inte känner Gud. Skäms inte den som älskar, den trogna älskare som är värdig Hans kärlek, över att vara åtskild från sin Älskade?” 

 

 

 
 
 

“Jag gick in till Halláj, säger Ibráhím Hulwání, mellan maghrib och ‘ishá, (solnedgångs- och kvällsbönen) och jag fann honom bedjande… Sedan ropade han: ‘O gudarnas Gud, o herrarnas Herre, Du som inte grips av vare sig slummer eller sömn (Kor. 2:255), ge mig tillbaka mitt jag, så att dessa dina tjänare inte faller i frestelsen. Åh! Du är mig själv, och jag är Dig själv! Det enda som skiljer mitt innersta väsen från ditt Jag är det tillfälliga [det som tillkommer i tiden] och det absoluta.’ … Sedan sade han till mig: ‘O Abú Isháq! Ser du hur min Herre lämnar Sitt absoluta avtryck på det tillfälliga inom mig, tills det brinner upp i Honom, hur det enda attribut som återstår mig är det Absolutas attribut, och hur mitt tal (nutqí) formas efter detta (gudomliga) attribut? Alla varelser, tillkomna i tiden, kan enbart artikulera det som tillkommer i tiden. Läser jag av det Absolutas tal, kommer de att anklaga mig för att ha begått dödssynder, bannlysa och döma mig, och göra allt de kan för att få mig avrättad. Men för detta är de ursäktade; och för allt de kommer att utsätta mig för blir de belönade.’ ” 

 

Ett antal texter visar, med än större precision, att Halláj hade förutsett hur nära de legala sanktioner som skulle drabba honom var. “Jag gick in, säger Ibn Fátik, oväntat en dag till Halláj i hans rum. Han bad med pannan mot marken och jag hörde honom säga: ‘O Du vars närmande belägrar min hud, vars gåta utvisar mig dit där det absoluta skiljer sig från det tillfälliga, Du strålar ut inför min syn och jag drar slutsatsen att Du är allt (detta), sedan förnekar Du dig inom mig och jag drar slutsatsen att Du inte är något (av allt detta)! Varken din distansering kommer att bevara (mig), eller Ditt närmande att hjälpa (mig), eller Ditt krig att förgöra (mig), eller Din fred (silm) att lugna (mig)!’ När han lade märke till min närvaro reste han sig upp och sade: ‘Kom in, du stör mig inte.’ Jag gick in och satte mig framför honom. Hans ögon var blodsprängda och glänste som två glödbitar. Han sade till mig: ‘Käre son, vissa vittnar till min fördel om min helighet, och andra till min nackdel om min ogudaktighet. Vet att de som vittnar mot mig om min ogudaktighet är mig kärare, och är kärare till Gud, än de som hävdar att jag är ett helgon.’ – ‘Varför är det så, mästare?’ – ‘De som hävdar att jag är ett helgon gör det för att de är fästa vid mig, medan de som förklarar mig vara ogudaktig gör det av nit och plikttrohet för sin kult. Och den som visar plikttrohet och nit för sin kult är mig kärare, och kärare till Gud, än den som förhärligar och förlitar sig på en skapad varelse.’ Sedan tillade han: ‘Och vad kommer du, Ibráhím, att säga, när du ser mig hänga från galgen, avrättad och bränd? [Vet du att] detta ändå blir den lyckligaste dagen i mitt liv!’ Sedan sade han till mig: ‘Stanna inte här! Ge dig iväg med Guds välsignelse!’ ”     

 
 

Han skulle ha kommit dithän att han önskade sig detta skändliga slut, som han såg komma. “O Abú Bakr, sade han en dag till Shiblí, ge mig din hand för det stora verk som vi tillsammans måste fullborda; se nu till att jag blir avrättad.” – “… När Gud älskar en av sina trogna, uppmanar Han andra att hata honom!… Men vad är det som händer? ... Det ser ut som mina hatare minskar i antal, …” Och så minns vi hans bön ensam på natten över Ibn Hanbals grav:  “… Återbörda inte mig till mig själv efter att ha uppryckt mig från mig själv, visa inte mig åter mitt jag, nu när Du har beslöjat det, mångfaldiga mina fiender i Dina städer och de som kräver min död bland Dina trogna!” … Abú Músa berättar att en Basrabo, som dittills varit fientligt inställd till Halláj, beslöt att ändå söka honom och bönfalla honom att bota hans döende bror. Halláj svarade med ett leende: “Jag kommer att be för honom, men på ett villkor, att du fortsätter tala illa om mig, även mer än så, att du anklagar mig för ogudaktighet och eggar folket så att jag blir avrättad.” – Förbluffad höll mannen tyst. Halláj hällde lite vatten i en skål, spottade i det och sade: “Bry dig inte om det som inte angår dig, men bara se till att uppfylla villkoret.” – “Jag gör som du säger.” Och efter broderns tillfrisknande anförtrodde Halláj honom följande: “Om Gud inte hade sagt: Jag skall sannerligen fylla helvetet med osynliga väsen och människor, alla tillsammans! (XI, 119, XXII, 13) skulle jag ha kastat en blick över helvetet för att låta en ljuv bris mildra dess invånares lidande.”   

 

 

 
 

Det är inte för sin egen skull, eller bara av kärlek till Gud, som han önskar dö; den död han begär är en rättslig avrättning, för det islamska Samfundets och dess medlemmars bästa. “Vet, förkunnar han för folkmassan i al-Mansúrs moské i Bagdad, att Gud har gjort mitt blod lagligt för er; döda mig nu! … Ni kommer att bli belönade för det, förklarar han vidare, ty ni kommer då att ha kämpat för tron, och jag kommer att dö som martyr… Det finns ingen mer angelägen sak för muslimerna än att avrätta mig. Vet att med min avrättning fullbordas de straffåtgärder som Lagen utfärdat; och vem som än överträder Lagen måste underkasta sig dess straff.”

 

Natten före avrättningen ber han och klagar inför Gud om sin lott; sedan när han har förstått och accepterat sitt öde, är det “över dessa själar, vars vittne är på väg att lämna dem…” som han sörjer inför Gud:

 

Jag ropar ut ditt namn, o Sorg!
För dessa hjärtan, sedan länge bortvända
från den gudomliga uppenbarelsens moln,
där visdom samlas i oceaner. 

 

 

 

 

Stående inför galgen ber han: “… Se Ditt folk, Dina dyrkare, de har samlats för att döda mig, av nit till Dig, för att vara Dig angenäma… Förlåt dem! Om Du hade för dem avslöjat det Du har avslöjat för mig, skulle de inte ha gjort det de gör, och om Du hade undanhållit mig det Du undanhållit dem, skulle jag inte ha behövt gå genom denna prövning” … På korset, medan tiden verkar stå stilla, flammar övergivenhetens ångest: “O min Gud, hur kommer det sig att Du inte visar Din kärlek till den(na här), som förorättas i Dig?” Men, den yttersta stunden nalkas, och timmen är slagen: “Det som den extatiska människan söker är Den Endas ensamhet, att vara allen med Sig själv!” 

 

Här handlar det inte om legender som senare förskönats utan om det direkta intryck som hans martyrskap lämnade på hans närmaste disciplar, det som fick dem att drömma, det de inte vågade offentliggöra. De föredrog att, genom en bekväm legitimerande fiktion, inlemma hans förmodade dialog med Satan, och sedan med Farao, i Tá Sín al-Azal, hans viktigaste verk; och på det sättet göra av Halláj en av dessa fördömda vars bekännelser Koranen tillåter de troende att meditera över.

 

Nasrábádhí (d. 372/982) är den förste som formulerar sensmoralen i ett sådant martyrskap, i det han sade till Sulamí: “Om det finns en (broderlig) kärlek som förbjuder muslimerna att spilla (muslimernas) blod, så finns det en (gudomlig) kärlek som beordrar (muslimen) att spilla (= sitt eget blod), med hjälp av Kärlekens svärd, och detta är den högsta kärleken.” 

 

 
 
 
 

Abd al-Qádir Kílání har i lyriska termer hyllat denna högsta kärlek:

 

“En blixt från Evighetens Majestät har genomfarit de visa hjärtanas himmel, en bris från bestående lustgårdar har smekt de extatiska andarnas kinder, helighetens flora har färgsatt de synska själarnas blomkrona; och se nu hur deras förstånd har gått till sjöss i Guds namn, seglat över haven och kastat ankar vid ‘den barmhärtiges, förbarmarens’ strand. Därifrån, berikade av Gudomlighetens oförlikneliga pärlor, återvänder de efter att ha erövrat evighetens skatter och bemästrat den gåva som efterfrågades av Moses under ‘Visa mig’-natten. Från sitt sökandes Sinaiberg, begrundar de det gudomliga förhärligandets ljus som strålar ut över de visas samlade skaror. Att dö medan man kämpar för att erövra Sin kärlek, bara det är värt hela livet! Att leva om än en så kort stund med en annan än Honom, det är att verkligen dö… Om Han avrättar dig med Sin kärleks svärd i denna övergående värld, kommer Han till slut att bevilja dig det lösen som kallas ‘Levande hos sin Herre, som Själv sörjer för deras uppehälle’. 

 

Evighetens munskänkar har låtit vinglasen passera nära vissa av Adams barn, i samlingsrummets ensamhet. Det är gästabudsgivaren som har berusat dem, inte vinet… En av de visa drack en enda droppe av detta vin, upphällt åt honom av ödets Ängel som ett melodiöst förtroende, och se, nu dansar hans ande av glädje bland gästerna. Sinaiberget rycker till av begär efter förvandlingens blixtsken, det beskådar den Älskades hemlighet, och överväldigat av sin ömhets överflöd ropar det ut “Aná l-Haqq!” (“Jag är den sanna verkligheten!”). En annan hänförd gäst ropar “Subhání!” (Må Jag prisas!). Och en hel flock andliga fåglar lämnar de synliga kropparnas burar och svävar med längtans vingar i den kärleksfulla klagans firmament… de längtar efter att få picka visionens korn på evighetens Sinai. Men, mot längtans duvor skränar Allmaktens fiskgjusar: “… och då griper skräcken om alla i himlarna och på jorden, utom dem som Gud vill [skona].” (Kor. XXVII, 87) Eller, enligt den första textutgåvan: “Ruset besatte atomernas essenser tills Muhammads Lag spirade och sken i hans apostlaskaps östra himmel, medveten som den är om det Eviga Majestätets hemlighetsfulla och nåderika mysterium. Och Muhammad anropade de som berusats av kärlek, och han uppväckte de som hypnotiserats av talet, för att erinra dem om deras förbund med Honom, denna solitära natt, när Han frågade dem: ”Är jag inte er Herre?” 

 

 

 

 

Man kan också citera diverse passager från Maqdisí, och Rúmí. Men vi nöjer oss med ett mycket vackert, och oförkortat, kapitel ur Mirsád al-‘ibád av Najm al-Dín Rází (d. 654/1256), där Hallájs frivilliga uppoffring insiktsfullt läggs fram (Bok III, kapitel XX):

 

Att åter förena sig med den gudomliga närvaron
utan att upptas av den eller att skiljas från den”

 

“Den uppriktiga älskaren utlöser med sitt vara en eldens parfym, så väl att hela det mänskliga trädet, som är kött på utsidan, och på insidan Guds (andliga) rike, fattar eld och brinner. Då gör elden så att alla delarna på detta lysande träds vara, ja hela trädets vara, blir en glödande eld, så väl att allt det som var trädet nu förvandlas till ett eldhav. Här beseglas den verkliga mystiska föreningen.

 

[…]

Stackars Husayn Mansúr! Medan den gudomliga Elden ruvade under sitt varas träd, innan hans lemmar ens hade hunnit bli förtärda, flög Jag är den sanna Verkligheten-gnistor ur dem. Eftersom andra förvända människor, hans fiender, befann sig i närheten, bad Husayn också dessa gnistor för deras frälsning. Han blev satt i brand av själva den Allsmäktiges barmhärtighet, och blev därmed deras medlande helgon. Inse nu att denna Eld är sådan att båda blir lika välsignade, den som kastas i den och den som står intill den. ‘Välsignade är de som står intill elden och de som befinner sig i dess närhet!’ (Kor. XXVII, 8) O Husayn! Välsignad är denna Eld inom dig! Den behöver inte bränna de som står nära dig, den kommer att vara en välsignelse även för dem:

 

För min vän är jag en välsignelse, 
och för min fiende också.

 

… Inte nog med att Husayn Mansúr offrade sig, han ville genom att konfrontera de onda att de också skulle bli förlåtna. Därför placerade han sitt kroppsliga vara i brasan, mellan dem och elden, och sade: ‘O min Gud! Eftersom du har upptagit min mänsklighet i Din gudomlighet, och genom den rätt min mänsklighet har till din gudomlighet, ber jag Dig att visa förbarmande för dessa som ihärdigt arbetade för att döda mig.’

 

Förvisso är det inte i varje mänskligt träd som offerelden lyckas sätta fyr på en sådan aloe, som utandas barmhärtighetens väldoft, med sitt begär att vara en välsignelse även för sina fiender.

 

O Husayn, när denna Vår kärleks eld tog fatt i ditt mänskliga träd och dess ‘Jag är den sanna Verkligheten’-gnistor sprang ur den, och eftersom din personlighet inte helt hade konsumerats av den, kunde dessa gnistor inte göra annat än att sprida rök. Men när du blev eldens byte i hela ditt varas träd, och när din gjutform, röken från ditt jag, hade avlägsnat sig och försvunnit, när din kropp hade brunnit ner till aska genom elden i Guds smärta, befallde Han att din aska skulle kastas i Tigris vatten, och då lyfte Han upp den lösa slöjan för oss att beskåda din skönhet och din fullkomlighet. Då skrev elden ‘Gud! Gud!’ på vattnets yta, med synliga bokstäver och utan rök.”  

 

 

 
 

3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.

 

Koranen presenterar Jesus, alltifrån hans mirakulösa födelse, som identisk med Guds Ande, vilken såg till att Maria blir havande med honom. Det är den typ av helgonskap som har sitt ursprung i en mystisk förening. De Jesu underverk som Koranen nämner är denna Andes verk genom hans person, vilket uppmärksammats av Ibn ‘Arabí. Det är således normalt att den tidens muslimer som hörde Halláj predika för dem om den mystiska föreningen, skulle i honom ha sett den koranska bilden av Kristusfiguren. Enligt Koranen blåste Jesus liv i fåglar av lera, botade de blindfödda och de spetälska, återupplivade de döda, uppenbarade för människor de förnödenheter som höll dem vid liv och som gömdes i deras hem. Han bekräftade den mosaiska Lagen och försökte mildra dess efterlevnad med hjälp av några lättnader. Samtliga dessa tilldragelser återfinns hos Halláj, med många oväntade detaljer, och citeras av alltför många oberoende källor för att denna typiska gestaltning skulle förklaras vara resultatet av en i efterhand konstruerad plagiering. Betjänad av änglarna, som försedde honom, liksom Maria i templet, med “sommarfrukter under vintersäsongen”, släcker Halláj mandeisternas heliga eld, en mission som förbehålls Messias. Och i Jerusalem får han för en stund den heliga gravens kyrka att bada i ljus, när dess kandelabrar bara “tändes på den gryning som följer” efter påskafton.

 

Dessa konkreta episoder vilar, som vi redan sett, på en uttryckligen framhållen doktrinär likhet; det är genom att meditera över den koranska Kristusfiguren som Halláj hade definierat helgonskapet som en bestående förening med det gudomliga “Kun” (Varde!). En förening som, genom askes och ödmjukhet, uppnår de inre växande nådernas helgande. Det är vad den generation muslimer som lärt känna honom på ett utmärkt sätt har vittnat om: likheterna med den koranska Jesus som genomsyrar hans legend, de relaterade omständigheterna och de tilldelade avsikterna.  

 

Det finns mer därtill: Hallájs efterlämnade arv projicerar idag mer än en skugga av externa likheter, tillskurna efter Jesu liv och exempel. Vissa muslimska mystikers meditationsarbete har fördjupat berättelsernas gemensamma drag. Berättelsen, där vi ser vesiren Hámid två sina händer som Pilatus inför den dömde, och där huvudvittnenas skara skriker efter hans blod, är så originellt iscensatt att jämförelsen med Jesu lidande och död blir än mer oundviklig, särskilt som båda frivilligt överlämnade sig till tortyr och korsfästning. Denna parallellism har från början sett till att förnya de olika hypoteser om den korsfästes sista minutens substitution på Golgata som i Bagdad. Idén har också fortsättningsvis fått en hedersplats i shádhiliyyas sufiska orden. […]

 

Denna biografis lösa beståndsdelar, identifierade tack vare annalisternas oreflekterade nyfikenhet, och till motståndarnas och partisanernas blinda tilltro, är bevis nog på anpassningen av Hallájs legend till den koranska Kristusfiguren. I denna typiska avbildning av den koranska Jesus, mejslad efter den legendariska historien, - som en martyrskapets ideala symbol i enlighet med den sufiska kristologin, - blir Halláj en märkligt levande bild av den verklige Jesus, så som vi lärt känna honom: föga ortodox, förvisso, med hans äktenskap, hans brytning med de andra mystikerna, hans apostlagärning bland shi‘itiska qarmater och otrogna, och slutligen hans långdragna och så fariseiska process. En bild som blivit kraftigt modellerad från utsidan i den samordnade dramatiseringen av hans liv och i den utsökta gestaltning som omger hans död: brutala, tvekande eller skeptiska politiker; korrumperade, omedgörliga eller likgiltiga rättslärda; vanmäktiga, räddhågsna eller uppköpta disciplar; berörda förbipasserande, gråtande kvinnor, tillgivna hjärtan. Deras enkla gruppering, överlappningarna av deras gester, förråder dessa statisters intima avsikter, hänförda, upplysta, träffade ända in i djupet av sina själar av detta inre flammande ljus, som de betraktar och som dömer dem.

 

 

 

Text: Louis Massignon

Övers. från franska: Hesham Bahari

Utdrag ur ”La Passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj, martyr mystique de l’Islam exécuté à Bagdad le 26 mars 922”, Del III, sidorna 217-234. Gallimard, Paris, 1975.


Pickles- och godisförsäljarens tidsresor

 
 
292 s. / Danskt band med flikar
Boken kan beställas hos din bokhandlare
Övers. av Hesham Bahari
 
 

Pickles- och godisförsäljarens tidsresor är en historisk satir över Egyptens öde att alltid styras ”utifrån”, där huvudgestal­ten, Ibn Shalabi, en pickles- och godisförsäljare från 1900-talets Kairo, gör en rad intrasslade men upplysande tidsresor till de fatimidiska, ayyubidiska och mamlukiska epokerna. Parallellerna med nutid genomsyrar skildringen, som livas upp av oväntade omkastningar i tid och rum.

 

Ibn Shalabi söker i likhet med många egyptier efter jobb. Men till skillnad från de flesta av sina landsmän kan han göra plötsliga förflyttningar i tid. Försedd med en oumbärlig portfölj och ett islamiskt armbandsur ilar han fram och tillbaka genom Egyptens rika, omväxlande historia med sporadiska återbesök till 1980-talet.

 

Under sina vilda, fantastiska äventyr träffar han, blir vän med och bryter med sultaner, diktare och diverse berömdheter allt­ifrån Kairos grundare till Naguib Mahfouz. Khairi Shalabis fyndiga berättarkonst ger denna kvicka odyssé ett ovanligt liv.

 

 

 
Khairi Shalabi
 
 
Khairi Shalabi föddes 1938 i Delta­staden Kafr al-Sheikh i norra Egypten och dog i Kairo 2011. 1981 vann Shalabi Egyptiska nationella litteraturpriset och 2003 tilldelades han Naguib Mahfouz litterära utmärkelse för sin roman ”Härbärget”, utgiven på Alhambra 2018. Han har skrivit över 70 böcker, inklu­sive romaner, noveller och kritiska studier. 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0