Brittiska kvinnliga poeter / en antologi

 
 
Ur en kommande antologi
 
BRITTISKA KVINNLIGA POETER
 
tolkningar av Lis Lovén
 
 

I denna bok presenterar poeten Lis Lovén sexton brittiska, kvinn­liga författare från Margaret Cavendish på 1600-talet till Jane Austen, systrarna Brontë, Ann Radcliffe, Beatrix Potter, Virginia Woolf med mera… Många är främst kända som romanförfattare. De har haft stor betydelse inom brittisk litteratur. För första gången är ett urval av deras lyriska verk samlat i denna antologi med brittiska kvinnliga poeter.

 

Letitia Elizabeth Landon
(1802-1838)

 

Hemligheter

 

Livet har mörka hemligheter: och de själar är få
Som inte ser skatter från någon sorg i världen.
En sorg tyst, ledsam, och oviss,
Ändå färgar den dåtiden från förr.
Vi ser ögat betvingat, det inövade leendet,
Ordet väl avvägt före det passerar läppen,
Och känner ej de inre svårigheterna:
Och där pågår det oupphörligt, och rädslor
I kommande tider: för tiden är outhärdlig,
Den hämnas, och förråder.

 

 

Letitia Elizabeth Landon (1802-1838)


L.E.L. är de initialer hon är bättre känd som. Hon var visst brådmogen, om det kan vara av nytta att känna till. Många fann att hennes svar ofta var korrekta och lärda. Hon kallades inte snygg men hennes ögon var kända för att utstråla intelligent glans, och det kan vara mycket värt. Det anses att hennes enkelhet kan missförstås när det kommer till hennes poesi. Hon föll i glömska men började diskuteras av Germaine Greer och väcktes till liv igen.

 

 

 

Sarah Flower Adams
(1805-1848)

 

Han sänder sol

 

Han sänder sol, han sänder regnets skur,
Båda behövs för blommans tur:
Och både glädje och tårar kan flöda
För att ge själen bruklig föda.
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Kan barn som älska förebrå
Med sorl av tillit och kärlek de få?
Skapare! Jag skulle alltid vara
Kärleksfull och lita på dig bland barnens skara:
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Oh, aldrig att jag över livet ska klaga,
Men att det blir mitt det kan du laga.
När skuggan faller kall likt död
Jag ändå sjunger, vid avskeds nöd,
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!

 

 

Sarah Flower Adams (1805-1848)

författade bland annat flera psalmer, varav en är Närmare gud till dig. Musiken är komponerad av John Bacchus Dykes. Hon var även verksam som skådespelerska. Dog vid 43 års ålder även hon av tuberkulos.

 

 

 

Margaret Cavendish,
Hertiginna av Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)

 

Atomers vikt

 

Om atomer är så små, som litet nånsin kan bli,
Då kan mängden hos materien ej vara bryderi:
Och om samma materia innehåller samma (tänkt rätt)
Då måste varje atom väga lika lätt.
Då måste mängd, kvalitet och vikt, ja allt
Mötas samman i var atoms gestalt.

Att hopa flera former av atomer skapar en annan Form.
Flera former atomer sätts nu ihop,
När samman de är, det ger upphov till Form av annan kvot.
För när dessa former samsas, blir de egenhet i mängd,
Denna väv påverkar varje skapelse i sin fulla längd.

 

 

 

Margaret Cavendish, Duchess
of Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)


var hovdam hos drottningen av Frankrike. Hon var feminist, filosof och stolt över sitt vetenskapliga intresse. Hon behandlade många ämnen och var en av de första som skrev en science fiction. Under en tid då de flesta kvinnor skrev under manlig pseudonym skrev hon under eget namn. Hon kritiserade det ”mekaniska” tänkandet och trodde på vitalismen. Hon var även motståndare till djurförsök. Någonstans har hon skrivit att hon ville att hennes personlighet skulle uttryckas genom hennes kläder…

 


Ny Bok: SKUTAN, noveller av Turhan Kayaoglu

Ny Bok
 
 
 
 
Noveller
 
av Turhan Kayaoglu
 
152 s / Hft med flikar
Utgivare Alhambra
 
 

Förgängligheten och tillfälligheternas roll i människans liv går som en röd tråd genom Kayaoglus noveller. Det är rika texter som berättar om storstadsmänniskans existentiella frågor och människors enkla men värdiga liv på landsbygden. De handlar också om kriget, döden och exilen. Men livet och naturen är ändå närvarande. Man färdas i tiden, drömmarna, kärleken och myterna i den magiska realismen som författaren skapar med ett ömsint språk.

 
 
 
 
 
Turhan Kayaoglu är född i Istanbul, studerade statsvetenskap i den ansedda fakulteten Mülkiye i Turkiet. Började tidigt med journalistiskt arbete och var chefredak­tör för den vänsterorienterade dagstidningen Demokrat innan han 1981 kom till Sverige som politisk flykting. I Sverige arbetade han som arkivarie på Dagens Nyheter 1983-1998 och skrev under samma period som frilansjournalist artiklar och kåserier i DN samt i tidningar och litterära tidskrifter i Turkiet. Han flyttade tillbaka till Turkiet 1998 och återvände efter tio år till Sverige 2009. Sedan dess har han varit verksam som författare och översättare. Kayaoglu har givit ut en diktsamling och tre romaner på turkiska och översatt elva böcker till och från turkiska. 
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
 
Du kan också mejla din beställning till alhambra@alhambra.se

Ny Bok: En hyllning till den vilda mumien, av M. Afifi Matar

NYHET

 

 

 

En hyllning till den vilda mumien


– Fängelsedikter –

 

av Muhammad Afifi Matar

 

BTJ:s recension

Den egyptiske poeten Muhammad 'Afifi Matar (1935–2010) … är ett intressant författarskap som med sitt surrealistiska bildspråk för tankarna till såväl Rimbaud som Lorca. … Matars poesi anses vara svårtillgänglig, men han är också en jordnära poet som i sina dikter tar in intryck från sin uppväxt i Nildeltat. Ämnet för hans dikter är i grunden av existentiell art och visar på människans styrka i tider av förtryck och lidande. Kombinationen av komplexitet och enkelhet gör Matar till en mycket intressant och inspirerande poet. Bo Gustavsson har skrivit ett belysande förord. Översättningen är lyhörd och rytmiskt följsam. / Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2022. Lektör Jonas Herrlin / Helhetsbetyg: 5.

 

 
 
 

Med En hyllning till den vilda mumien – Fängelsedikter introduceras den egyptiske poeten Muhammad Afifi Matar (1935 – 2010) på svenska. 1998 tilldelades han al-Owais-priset, arabvärldens främsta litterära utmärkelse som även gått till Mahmoud Darwish och Adonis.


Afifi Matar föddes i byn Ramlat al-Angab i Nil­deltat. Barndomens landskap med floddeltats växt- och djurliv är också landskapet i hans poesi. Samtidigt kontrasteras den lyriska sensibiliteten mot historiens och politi­kens grymma realiteter. Det skapar den speciella dynamiken i hans diktning.
Under Anwar Sadats tid vid makten utvisades han på grund av sin kritik mot regimen. Han bosatte sig i Bagdad och återvände efter sex år till Egypten. 1991 fängsla­des han anklagad på falska grunder för delta­gande i en komplott. Han dömdes då till flera års fängelse. Hans fängelsedikter utgör en höjdpunkt i författarskapet. Men Matar är inte någon politisk eller ideologisk diktare utan han söker existensens djupare mening. Trots förtryck och lidande är han framför allt en livsbejakande poet.

 

Jag ser att solens fotsteg
är vidare än tragedins rike,
djupare än det rostiga hölje
som samlats på jordens bröd,
mer fjärran än sista frågan,
närmare än lungornas andning.

 

 

  

 
 
En hyllning till den vilda mumien
 
Fängelsedikter
 
av Muhammad Afifi Matar 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

i samarbete med Bo Gustavsson

 Förord av Bo Gustavsson

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Ny Bok: "Utsikter" av Christian Munthe

Ny Bok från Alhambra
 

Christian Munthe (f. 1962) är professor i praktisk filosofi, musiker, kompositör och författare. Han har mottagit ett flertal priser för sin skrivkonst. Samlingen Utsikter innehåller åtta särdeles väl skrivna noveller vari vi får följa människor i olika prekära och allmänmänskliga situationer. … Om människor och deras gemenskap, deras hemvist och att inte tillhöra är några av de frågor texterna kretsar kring. Till sist, ett knippe noveller med ett rikt tankegods som pockar på omläsning och  boksamtal, stilistiskt mycket njutbara. / Fredrik Wolf / BTJ-häftet

 
 
 
UTSIKTER
 
noveller
 
av Christian Munthe
 
240 sid. / Hft med flikar
 
Utgivningsdatum januari 2022
 
Kan förbeställas hos bokhandlarna.
 
 

Havsbandet utmanar prövade öbor med tid, glömska, väder, strandgods och vrede.  På två procent socker överlever onkel Avrum, Solomon och Leah förtryck, flykt och sina egna val.  Sanningen är till salu, men Oskar Kamp kommer till vetenskapens räddning.  En glömd fartygskatastrof och ett möte på Djurgården får Hermés-scarfen att falla som en slöja och beseglar pojken Sinas framtid.  Pandemins flimrande skärmar och osäkra uppkoppling binder familjen samman och tvingar dem i sär, medan fantasin fyller i där bandbredd och samhälle brister.  En lojal medborgare får slutligen sin rättmätiga vila i nationens trygga sköte. Mänsklighetens sista flykt kräver Jonna Gudridsdotters offer, maskinernas bistånd och ett omöjligt val med självskrivet slut.  Alltmedan vålnaden väntar med viskningen redo i det uråldriga templets febriga hjärta.

 

I åtta fristående noveller flätar Christian Munthe samman teman om flykt, hav, vyer, våld och framtid till en tät väv om människans villkor och utsikter.

 

 

Christian Munthe har skrivit sedan ungdomen men debuterade skönlitterärt 2020.  Hans noveller har vunnit flera tävlingar och publicerats i antologier på olika förlag.  Uppvuxen i Stockholms skärgård, delar han numera sin tid mellan Berlin och Göteborg, där han är verksam som filosof.  Utsikter är hans debutbok som skönlitterär författare.


Höstens böcker: Judits slavinna, ny bok av René Vázquez Díaz

Höstens böcker!

 

 

Judits slavinna

 

René Vázquez Díaz

 

Utgivare: Alhambra

Hft med flikar / 168 sidor

 

 

 
 
 

Enligt Bibeln bodde den fromma änkan Judit i en mindre stad i Judéen. Staden belägras av en övermäktig främmande här och de blockerade invånarna försmäktar av brist på mat och vatten. Judit ger sig in i fiendelägret och dödar Holofernes, deras överbefälhavare.

 

Men skulle vi se Judit som en räddare av sitt folk om hon inte hade haft med sig sin slavinna, en gåtfull kvinna vars namn vi aldrig får veta? I denna roman uppvisar de en blandning av alla ingredienser man finner i kärleken: trofasthet och svartsjuka, sårade känslor och brinnande passion. Vi följer dem under deras djärva tilltag, med alla de faror det innebär att kasta sig ut i ett hopplöst mordföretag.

 

Judits slavinna är en ömsint skildring av kärlekens väsen, dess våndor och lyckostunder i en fientlig miljö. Romanen utspelar sig i biblisk tid, men den följer inte Bibelns apokryfa berättelse och kan läsas som om allt händer i dagens värld. Många författare har genom århundradena skapat nya versioner av Judits bragd. Judits slavinna aktualiserar uråldriga motsättningar mellan gudar och människor, härskare och underkuvade, renläriga dogmer och häftiga begär. Det blir ett samvetsdrama om avsky för en ockuperande övermakt.

 

I den fria berättelsens form frammanar Vázquez Díaz något som kanske förtigits i Bibeln om Judits och slavinnans mytiska seger. En seger som störtar dem i fördärvet.

 

 

René Vázquez Díaz föddes på Kuba 1952 och är bosatt i Sverige sedan 1975. Han är romanförfattare, essäist, översättare och kulturjournalist. År 2007 mottog han i Paris Radio Frances Internationales Juan Rulfo-priset för romanen Välkommen till Miami doktor Leal och 2011 fick han Skåne-bokhandlarnas författarpris för Städer vid havet, krönika över en irrfärd (Alhambra, 2011).

 
 
 Boken kan beställas i bokhandeln.

Höstens böcker: "En flod till hjärta", stor roman från Bangladesh av Dilruba Z. Ara

Höstens böcker! Stor roman från Bangladesh!
 

En flod till hjärta

 

Dilruba Z. Ara

 

Hft med flikar / 368 sidor

Boken kan beställas i bokhandeln 

 
 
 

Gulab Ganja är namnet på den by i Bangladesh, belägen vid en flod, där handlingen i denna roman tar sin början. I en traditionell, muslimsk och välbärgad familj, som redan är välsignad med söner, föds en dag en efterlängtad flicka. Men det är något djupt oroande med hennes yttre, som ska komma att bestämma hennes öde...

 

 
 

Född i Dhaka, Bangladesh, flyttade Dilruba Z. Ara till Sverige vid tjugo års ålder. Hon utbildade sig vid Göteborgs universitet och arbetar nu som lärare i engelska och svenska som andra språk. Hon är bosatt i Lund och skriver både prosa och poesi, översätter och är också en driven konstnär.  En flod till hjärta är Aras egen översättning av sin första roman A List of Offences, (UPL, Dhaka, 2006). Ytterligare en roman på engelska, Blame (2015) och novellsamlingen Detached Belonging (2016) har blivit publicerade av UPL.

 

En flod till hjärta har översatts till grekiska och spanska och blivit en bästsäljare i den spansktalande världen.

 

Om bokens engelska original

A List of Offences

 

A List of Offences is a magical river that whispers ancient desires.”

Poppy Musuraki, Athens, Eleftherotypia

 

“Dilruba Ara is rapidly on her way to becoming an important name in contemporary literature. Her novel A List of Offences (2006) is a tour de force in storytelling…  The description of the social and geographical milieu is a wonder of detail and expressive depiction. The pace is more akin to the great novels of the nineteenth century than the movie-inspired fast cuts of contemporary prose.”

Claes-Göran Holmberg, Literary Critic and Professor of Comparative Literature,

Lund University, Sweden

 

“A world-class book, by turns evocative, chilling, informative, humorous, inspiring and brave… Bangladesh has produced a great writer and a magical masterpiece of a book, which will come to be considered as one of the few classical novels born from the Indian subcontinent.”

Anna-Karin Herbert, Senior Lecturer in Psychology, Kalmar University, Sweden

 

“This remarkable author, Dilruba Ara, embraces the reader in a wonderfully rich cloth of people, places and narrative events magnificently woven with a language akin to that of the classical twentieth-century novel, yet original and empowered by spellbinding artfulness.”

Sven Strömqvist, Professor of Linguistics and Language Acquisition and Vice-Chancellor, Lund University, Sweden

 

“This book is exquisitely and powerfully written – well deserving of the book hitting the top ten list in South America. Dilruba Z. Ara is an exhilarating writer with a gift for irony and a gentle, perceptive heart. A List of Offences is a gritty book, where beauty and strength come to life. The customs and food and smells of the city; We can imagine we are there, and we can share in the sights, the smells, and the challenges Daria had to experience.  This story will make you smile yet cry and will touch you deeply. It will remind us of the problems other people go through and give us insight of other countries.”

Barbara R. Cochran, in Pacific Book Review

 

“Reading Dilruba Z. Ara’s captivating book, one seems to be in the realm of South American magic realism. But this is another kind of realism, quite different, though just as sensual: oriental…A fascinating family saga, written in beautiful prose.”

José Luis Muñoz, Novelist, Madrid, La Soledad del Corredor de Fondo

 

Ny bok - Hyllning till Katalonien av George Orwell

 

 

Översättning av Ingemar Johansson

316 sidor 

Utgivare www.marisma.se 

 

I december 1936 anländer Orwell till Barcelona i Spanien för att som journalist rapportera om det inbördeskrig som rasar i landet. Men snart ansluter han sig till arbetarmilisen, för att som soldat försvara den republikanska regeringen mot Francisco Franco och de andra kuppmakarna. Beväpnad med ett tyskt mausergevär från 1896 skickas han ut till fronten – och beskriver den brist på mat, disciplin och utrustning som där råder. Det är en av flera överraskningar som väntar honom, och snart ska Orwells idealism krocka med verkligheten på ett sätt han aldrig kommer att glömma.

 

När han efter 115 dagar vid den aragonska fronten återvänder till Barcelona, beskriver han den paranoida stämning som tagit staden i sitt grepp. Det rensas bland de egna leden, vänner kastas i fängelse och gatustrider bryter ut när Komintern och de Stalintrogna partierna kräver att Orwells milis ska lägga ner sina vapen.

 

Denna klassiker är en stark ögonvittnesskildring av det inbördeskrig som kom att förebåda 1900-talets stora kraftmätning.

 

__________

“En av Orwells allra bästa böcker och kanske den bästa boken som skrivits om det spanska inbördeskriget.” The New Yorker

 

Hyllning till Katalonien är … en personlig nyckel till Orwells senare verk Djurens gård och 1984.”

Carl Axel Westholm i Upsala Nya Tidning


Utdrag ur "Ibn Arabi och resan utan återvändo"

Utdrag ur
 
 
"Ibn Arabi och resan utan återvändo"
 
av Claude Addas
 
översättning av Hesham Bahari
 
 
 
 
 
 
Min trogna tjänares hjärta rymmer mig
 
 
“Den som inte kontemplerar teofanierna med hjärtat förnekar dem.” Ogripbara, bländande, ger sig teofanierna tillkänna bara för hjärtats öga – det andliga hjärtat, förstås, om vilket Ibn ‘Arabí skriver: “Vet att hjärtat är en polerad spegel, en fullständigt okorrum­perad yta.” Ett “gudomligt yttrande” ofta citerat av muslimska mystiker bekräftar att “Min himmel och Min jord kan inte rymma Mig, men Min trogna tjänares hjärta rymmer Mig.” Så klart och genomskinligt är detta hjärta att Han kan se Sig själv i det, så rymligt att Han kan vistas där! Den Fullkomliga Människans hjärta är samtidigt de andliga kunskapernas organ och Guds tempel. Förvisso. Men ogynnsamma väderförhållanden fräter sönder metallen, och egot och de passioner det genererar kommer sakta men säkert att fräta sönder hjärtat. Av teofaniernas oupphörliga flöde som ständigt bestrålar hjärtat för varje fraktion av en sekund, förblir det inerta och motsträviga hjärtat dessvärre oberört. För att återuppliva det och återge det dess ursprungliga genomskinlighet finns bara ett sätt, en enda utväg: utplåningen av denna mäktiga illusion som är egot. Låt oss återkalla denna hadíth som vi redan hört beträffande de “hjältar” som har brutit sönder sina “avgudabilder”, d.v.s. sitt “ego”: “För den jag älskar är Jag hans syn med vilken han ser…” Den vars syn är Gud, anmärker Ibn ‘Arabí, ser Gud genom Gud. Med hjärtat renat från den köttsliga själens tillväxt “uppfattar gnostikern ständigt teofanierna i den aldrig upphörande uppenbarelseprocessen.”
 
 
Vid det här laget borde vi ha insett att även om alla varelser är Guds behållare, är de inte det på jämlik fot. Deras väsentliga “anlag”, som de besitter i all evighet, bestämmer deras förmåga att mer eller mindre troget reflektera “Den som uppenbarar sig”, al-Mutajallí. “Jag efterkommer den uppfattning som Min tjänare har av Mig”, lyder ett “gudomligt ytt­rande”. Liksom vattnet nödvändigtvis tar efter behållarens färg, observerar Ibn ‘Arabí beträffande denna hadíth att teofanierna är formade efter den behållare som tar emot dem och vars konfiguration de äktar sig med. Av det följer att varje människa bara kan känna eller igenkänna endast den Gud som hon förmår rym­ma och som Ibn ‘Arabí kallar den “Gud som skapas i trosföreställningarna”: “Denna Gud som skapas i trosföreställningarna är densamma vars form innebor hjärtat, det är den som uppenbaras för hjärtat och som det känner igen”; “Om Gud ­uppenbarar sig för hjärtat i denna trosföreställning blir Han igenkänd, i annat fall förnekar det Honom.”
 
 
Gnostikern ser till att överskrida den åsidosatta och förnekade Gudens tragedi. Han har fullt ut införli­vat betydelsen av den Koranvers som intygar att “vart ni än vänder er finner ni Guds anlete”. (2:115) Han vet, eller snarare ser han att det inte finns en plats i universum som inte är en epifanisk sådan. “Alla de förnimbara och begripliga formerna är orter för Hans uppenbarel­ser.” Följaktligen saknar ingenting en stöd­punkt in divinis: “Det gudomliga stödet består i det faktum att Namnen stöttar uppenbarelsernas behållare på vilka de utövar sin verkan.” Denna “stödpunkt” – d.v.s. Namnet som “styr” varelsen i det stundande nuet – utgör varje tings “särskilda sida”, dess “innersta väsen”: “Varje verklighet i världen är ett tecken som leder oss mot en gudomlig verklighet, som är stödpunkten för dess existens och målet för dess återvändande”; “Det finns inte något ting som skulle kunna sakna någon sida av Honom – må Han prisas! Han är denna sidas verklighet.” Därav avgudadyrkan: varje förnimbart eller begripligt ting kan vara ett objekt för dyrkan på grund av denna gudomliga sida som den besitter och som är själva detta som i henne är dyrkat. Och Ibn ‘Arabí bekräftar vidare: “I varje dyrkad besitter Gud en sida”; eller också: “Gud är det dyrkade i allt som dyrkas.” Oavsett vilken kult människorna ägnar sig åt, säger Ibn ‘Arabí, är det alltid Gud de dyrkar, antingen de vet det eller ej.
 
 
Mitt hjärta har öppnat sig för varje bild:
En prärie för gaseller, ett kloster för munkar,
Ett tempel för gudabilder, en Ka‘ba för pilgrimer,
Toras rullar och Koranens blad.
Jag följer kärlekens religion, åt vilket håll
Dess karavaner än vänder sig.
Ty kärlek är min religion och kärlek är min tro.
 
(Ur Tarjumán al-ashwáq / Begärens tolk)
 
 
Låt oss dock akta oss! Den ekumenism som bekräftas av denna berömda dikt är inte – oavsett vad Ibn ‘Arabís belackare, men även vissa av hans beundrare, säger – en inbjudan till språkens förvirrande förväxling. Inget är mer främmande för Futúháts författare än den konturlösa synkretism vars senaste avatar kan läsas i New Age-litteraturen. Om i varje form av trosyttring, i ordets bredaste betydelse, den andliga sökaren kan uppfatta en manifestering av den universella Verkligheten, håller han sig inte desto mindre fast vid sin egen Lag. Denna Lag påbjuder honom en bestämd form av dyrkan som han rigoröst efterföljer; men den intygar också att “er Herre har befallt, att ni inte skall dyrka någon annan än Honom.” (Kor. 17:23) Och här gäller det inte – tvärtemot den gängse uppfattningen – ett föreskrivande dekret (som man allt­så eventuellt inte skulle behöva lyda) utan att ålägga varelserna en omistlig statut. Ingen kan undandra sig den. Alla människor, kommer Ibn ‘Arabí fram till, dyrkar Gud – inklusive de som intygar att de vägrar göra det, inklusive avgudadyrkarna – eftersom sådan är hans oförytterliga vilja. Alla varelser är alltså slutligen förutbestämda till den gudomliga Barmhärtigheten i vilken de tagit emot existensen genom den “Barmhärtiges utandning”.
 
 
 
 
 “Den som närmar sig makthavarnas dörrar blir förförd.”
 
 
 
Till den sammankomst som Gud har bestämt för dem, är alla närvarande: araber, kurder, iranier… En ort för bön och andakt är helgedomen i Mecka också en mötesplats där en mångfald etniciteter, språk och kul­turer umgicks sida vid sida. I likhet med många pilgrimer såg Ibn ‘Arabí till att dra nytta av sin vistelse där för att utöka sina kunskaper och fördjupa sig i studiet av hadíth. Två år kommer att förflyta innan han bestämmer sig för att gå vidare. Under denna långa vistelse ser nya verk ljuset. Förutom Futúhát, vars redigering han redan påbörjat, skriver han den 27 januari 1203 “Helgonens prydnad”, dedicerat till två disciplar varav en är Habashí. Skriften handlar om via purgativas fyra pelare: tystnaden, avskildheten, fastan och vakan.
 
 
Betyder det att om vi avstår från att tala, undviker att umgås med våra likar, slutar äta och sova, då upp­når vi helgonens rang? Alla mästare är eniga om att dessa tillvägagångssätt hjälper till att döda den “gamla människan”. Men om sinnenas askes är det oeftergivliga villkoret för all andlig metamorfos, är det bara i det mentalas tystnad, understryker Ibn ‘Arabí, i glömskan av jaget, i intellektets fasta och i hjärtats vaka som den förnyade skapelsens underverk fullbordas och den Fullkomliga Människan återföds.
 
 
Mindre än ett år senare redigerar Ibn ‘Arabí Rúh al-quds, (“Episteln om den heliga Anden”), vilken som nämnt ägnas hans andalusiska och maghrebinska mästares helighet, eller borde vi säga enkelhet. Sedan skriver han 1204 Táj al-rasá’il, (“Epistlarnas krona”), åtta brev på rimmad prosa adresserade till Ka‘ban, vars värdighet han hyllar. Till dessa verk tillkomna i ett enda utkast, och till de vars redigering, påbörjad i väst, han nu avslutar, måste vi lägga Tarjumán al-ashwáq, (“Begärens tolk”). Det är faktiskt mycket senare, i slutet av år 1214, som denna lilla samling “sonetter” blev nedskrivna. Men det var först under 1202, vid Ka‘bans skugga, som poeten satte till världen dessa kär­lekssånger där han, utan vidare återhållsamhet, av­slöjar dessa passionens svallvågor som konsumerar honom.
 
 
Med all respekt för de som inte kan se mer än en “esoterismens grammatiker” i honom, är Ibn ‘Arabí ock­så, eller, rättare sagt, är han först och främst en andlig mästare överväldigad av kärlek. Det är länge sedan, förstås, som Guds passion besitter och styr honom. Men denna natt, när det gudomliga Mysteriet uppenbaras för honom i en ung persisk flickas skepnad, vid namn Nizám, [Ordning, Harmoni], eklaterar hans brinnande begär i ett poetiskt flöde. Behöver vi precisera att den hövliga, sensuella kärleken, som kommer i dagen i varje vers i Tarjumán bara är det symboliska uttrycket för den outsägliga och ohållbara längtan efter Gud? Förvisso är det väl mötet med en varelse av kött och blod som Ibn ‘Arabí beskri­ver i Tarjumáns prolog; en kvinna som han inte räds att lovprisa, lika mycket för hennes fysiska skönhet som för hennes själs nobless. Som Corbin har visat i några mycket vackra sidor i L’Imagination créatrice, är det en Sophia divine som Shaykhen förlorar sig i och vördar i Nizáms skepnad. Detta är givetvis ingen tvungen att tro på! Konfronterad med illvilliga, kränkande antydningar från några stridslystna jurister, ser sig Ibn ‘Arabí nödgad att författa en detaljerad kommentar till denna samling, vers för vers, som bevis på hans rena avsikter.
 
 
Översatt 1911 till engelska av Nicholson och sena­re delvis till franska, har Tarjumán blivit väl sett i väst. Inte minst det arbete som Corbin ägnat Ibn ‘Arabí har starkt bidragit till verkets uppskattning. Denna en­tusiasm är fullt berättigad: Tarjumán räknas till den klassiska arabiska poesins mästerverk. Boken representerar dock en försvinnande liten del av Ibn ‘Arabís enorma poetiska produktion. Indelad i ett flertal sam­lingar, utspridd i otaliga handskrifter på allmänna och privata bibliotek, återstår en stor del av Ibn ‘Arabís poetiska korpus faktiskt att utforska. Denna stora dispersion av manuskripten är också, tvivels­utan, resultatet av de villkor som ledsagade skrivandet: improviserade alltefter en irrande tillvaro, verser komponerade var som helst, när som helst. Ibn ‘Arabí kommer förresten att återsamla större delen av sin poe­tiska produktion i en unik huvudsamling, “De gudomliga kunskapernas Samling”, som olyckligtvis inte har återfunnits i sin helhet än idag.
 
 
Det är under hans ungdom, i väst, som Ibn ‘Arabí upptäcker sin poetiska ådra, den som “Boken om den nattliga resan” – redigerad i Fès 1198 – får att träda fram. Det innebär att hans poetiska kall infann sig långt före hans möte med den unga iranska kvinnan i Mecka. Hans poetiska anlag har sin källa i en vision som han beskriver i “De gudomliga kunskapernas Samlings” långa och täta förord:
 
 
“Jag började tala med poesins språk (shi‘r) efter att jag hade sett en ängel i drömmen, som hade med sig till mig ett stycke vitt ljus; som om det hade hämtats från solen. ‘Vad är detta?’ frågade jag. ‘Det är Poeter­nas sura (al-shu‘ará)’, fick jag för svar. Jag svalde lju­set och jag kände hur ett hårstrå (sha‘ra) växte genom mitt bröst in i min hals och ut ur min mun. Det var ett djur med ett huvud, en tunga, ögon och läppar. Det sträck­te ut sig tills det nådde de två horisonterna med sitt huvud, den östra och den västra. När jag återfick medvetandet, deklamerade jag verser som inte föddes ur någon reflektion eller någon intellektualisering. Allt­sedan dess har denna inspiration aldrig upphört att verka.”
 
 
Ingen behöver vara en bevandrad arabist för att konstatera att nyckelorden som strukturerar denna berättelse är morfologiskt besläktade: Shu‘ará, “poe­terna”, är titeln på den koranska suran som Ibn ‘Arabí sväljer; sha‘ra är “hårstrået” som växer ur denna gudsgemenskap; och shi‘r är “poesin” som denna vision ger liv åt. Denna text blir dock inte begriplig förrän vi har jämfört den med åtskilliga passager i Futúhát där Ibn ‘Arabí använder sig av “hårstråets” metafor för att förklara det muhammedanska Inseglets funktions subtila och omärkbara karaktär, som är likartad med avseende på den initiationsmässiga funktion som Ibn ‘Arabí tilldelar den “heliga” poesin. På samma sätt som hans inlägg i helgonskapets sfär lånar underjordiska gångar, är det genom antydningar och symboler som Inseglet måste uttrycka sig, så att ing­en ogudak­tig blick skall kunna vanhelga det hemliga budskap som han adresserar till al-awliyá, de två horisonternas helgon. I grunden mångtydigt erbjuder det poetiska språket, mer än någon annan form av diskurs, okränkbarhetens nödvändiga garantier: bara de rena själarna vet att framgångsrikt avkoda de gåtor och symboler som livnär detta språk.
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare
 
 

Upphävandet av jaget / Utdrag ur ny bok, "Tawásín" av Halláj

Utdrag ur kommande bok
  
 
 
 
 
 
Tawásín
 
 
och andra texter
 
 
av Husayn Mansúr al-Halláj, mystiker korsfäst i Bagdad 922.
 
 
Översättning av Hesham Bahari
Förord av Bo Gustavsson
132 sidor / Hft med flik
Kan beställas för omgående leverans hos din bokhandlare.
 
 

Det är farligt att tänka annorlunda. Det märks inte minst i Sverige idag då hat och hot frodas i sociala medier, medan konformism styr den politiska och kulturella debatten. Därför är den sufiske mystikern Husayn ibn Mansur al-Hallaj vår samtida. Den 26 mars 922 avrättades han i Bagdad anklagad för kätteri. Hans frispråkighet blev för mycket för den tidens makthavare. I fängelset skrev Hallaj två av sina centrala verk Kitáb al-Tawásín (“Tawásíns bok”) och Bustán al-ma‘rifa (“Kunskapens trädgård”). De anses tillhöra inte bara den arabiska spiritualitetens klassiker utan även vårt andliga världsarv och är lika angelägna i våra dagar som då de skrevs.

 

För första gången finns dessa verk nu översatta till svenska av Hesham Bahari med ett förord av Bo Gustavsson. Boken innehåller dessutom ett urval av Hallajs dikter som blivit tonsatta och har miljoner lyssnare på Youtube. Efterordet är ur ett kapitel i Louis Massignons monumentala verk La Passion de Husayn ibn Mansur al-Hallaj utgivet 1922.

 

 
 
 
 
 
 
Upphävandet av jaget
 
 
 
Jag har läst i en skrift (*) författad av Husayn ibn Mansur al-Hallaj hos en av hans lärjungar följande stycke:
 
“För min del prisar jag Gud! Förutom Honom finns det inte någon annan gud, Han som över­skrider fantasins gränser och tankens föreställ­ning­ar, Han som avslöjar vår konceptuella brist­fällighet och vår fallenhet för att avgränsa vår personlighet, Han som ingenting kan liknas vid, den Hörsammande, den Seende! Vet att den människa som håller sig till Lagens fulla observans, hon följer den rätta vägen ända till Enhetsbekännelsens anhalt, tawhíd.
 
När hon kommit dit, behöver hon inte längre ta hänsyn till Lagen som faller likt fjäll från ögonen, och hon bearbetas av de skimrande ljusen som kommer från uppriktighetens avgrund. Och när hon ser hur de skimrande ljusen tilldelas synonymer och hur deras strålar flätas samman inför hennes blick, blir Enhetsbekännelsen för henne en gudlöshet och Lagen en extravagans. Och hon förblir där, utan substans eller lämning­ar. Och när hon agerar enligt Lagen, gör hon det för att respektera formen, och när hon uttalar Enhetsbekännelsen, måste hon tvinga sig till det.”
 
Och jag frågade honom: “Vilken väg skall man då ta för att komma fram till Gud?”
 
Och han sade: “En väg ligger mellan två vägar, men jag står ensam idag.”
 
“Förklara dig!”
 
“Den som inte kan gissa sig till mina allusioner blir inte hjälpt av mina för­kla­ringar.”
 
 
Och han reciterade:
 
 
Är det Du? Är det jag? Detta skulle betyda en annan Essens inuti Essensen…
 
Du skulle aldrig, nej aldrig bekräfta tvåheten!
 
Du har en egen sådanhet i min intighet,
 
Det är Alltet som skimrar framför varje ting, tvetydigt och med dubbelt ansikte…
 
Var är Din Essens, utanför mig, så jag kan se klart…
 
Men min essens är redan drucken, förtärd, och platsen försvunnen…
 
Var finner jag denna beröring som vittnade om Dig, mitt hopp?
 
På hjärtats botten, eller i ögats?
 
Mellan Dig och mig dröjer en “det är jag!” som plågar mig…
 
Nåd! Avlägsna detta “det är jag!” från oss två!”
 
 
 
 
Akhbár al-Halláj, nr 47: vittnesmål av Ibn al-Qásim, och enligt ett annat ms. av Abú Nasr al-Baydáwí.
 
 
 

Andra solar, andra orienter av Jean Sur

Andra solar, andra orienter 

 

av Jean Sur

 

Översättning av Ingvar Rydberg

 

 

Jacques Berque, 1910-1995

 

 

Tekniken har dragit upp människan med rötterna
och berövat samhällena deras musik.

Den har delat in världen i lättbevakade rutor
mycket effektivare än någon polisorganisation.

Den har satt ut barriärer mot rummet,
den obehindrade rörligheten och friheten.
Allt förfalskas.

 

Jean Sur, 2005

 

 

 

1968 hade Jacques Berque varit professor vid Collège de France i tolv år. Det ämne han undervisade i kallade han Det moderna islams sociala historia. Denne berömde arabist – vi undviker ordet “orientalist” med all den tvetydighet det rymmer – för vilken trohet var en första rangens dygd, fick det året en överraskande idé: att utarbeta en moderniserad syn på den franska kulturen och offra en del av den tid han ägnade åt arabiska studier för ett sådant projekt.

 

Där spelade naturligtvis de aktuella händelserna en betydande roll. “Det handlade om en omfattande plan”, skulle han senare säga, “en kulturell revolution som skulle gå längre än en strikt ekonomisk eller samhällsekonomisk kritik.” Redan då kände han på sig att den stormiga revoltrörelsen i maj 68 saknade en organiserande idé.

 

Han tyckte att den kom sig mer av “ungdomens heta, av instinkter bestämda mentalitet” än en genomtänkt kritisk analys eller ens en “verkligt drivande känsla”. Han förutspådde att rörelsens ledare snart skulle välja samhällskarriärer “när de väl förnekat sina ungdomliga uppror”.

 

Även om Berque inte helt uppgav sitt projekt, kom det inte att nämnvärt inkräkta på det arbete han ägnade araberna eller de arabiska studierna. Det var inte bara för västerlandets skull han ville förskjuta dess kulturella tyngdpunkt. Det var också för att ge de icke-västliga folken och särskilt araberna tillgång till en modernitet, som de ofrånkomligen måste anamma men som de förblivit främmande för.

 

Att kritisera den franska kulturen innebar en hjälp på traven för västerlandet att närma sig omvärlden. Det skulle motsvaras av steg från arabvärldens och den övriga icke-västliga världens sida, förutsatt att man önskade att detta möte skulle ske utan konflikter, agg och förvirring.

 

1964 skrev Jacques Berque « Dépossession du monde » (Expropriering av världen). Sex år senare kom han ut med ett av sina viktigaste verk, « L’Orient second » (Det andra orienten). Det svala mottagandet gjorde honom något besviken, även om det inte överraskade honom. Han visste att hans ståndpunkt var svår att driva. Han godtog inte det teknologiska samhället.

 

Men han ville inte heller avskaffa det och absolut inte skyla över sin maktlöshet med förslag om formella reformer, verbala anpassningar eller moraliska protester. Detta samhälle måste istället enligt honom överskridas i ordets hegelianska mening, d.v.s. det måste anammas samtidigt som man argumenterade mot det.

 

”Vet ni i vilken mening jag är fundamentalist?” frågade han en gång leende. “Jo, jag vill gå till botten med saker och ting.”

 

Han såg tydligt att västerlandets framtid varken låg i herravälde eller dess trista kusin, ånger, utan i en process som ifrågasatte den västerländska människan och det västerländska samhället i deras innersta grundvalar.

 

Det var vad “L’Orient second” siktade till. “Detta förutsätter”, skulle Jacques Berque senare med sitt sinne för understatements skriva, “en mängd begrepp som är svåra att omsätta i praktiken och kanske rentav är för sammansatta för att klart kunna teoretiseras.”

 

Tiden var då, på 70-talet, inte mogen för att man skulle kunna ge uttryck för eller ens ha en klar bild av vad västerlandets kulturella omdaning borde gå ut på. Men han anade att den varken förbereddes på expertmöten eller i hemliga sammankomsters rökiga lokaler utan i själarna och hjärtana, i djupet av det förhållande alla har till sig själva, till andra och världen. 

 

Än en gång var tiden inte inne. Västerlandet, lättjefullt i all sin febrila aktivitet, orörligt trots all vältalighet, var inte berett att säga vad det var.

 

Frågan man måste ställa formulerade Jacques Berque klart och tydligt 1972: “Finns det någon fransk kultur? Om det är fallet, lever den upp till en kulturs inneboende krav och det franska samhällets behov? Om det inte är fallet – vilket jag menar – vad skall vi då göra?” Detta “Vad skall vi göra?” ledde – som han aldrig upphörde att upprepa – ofrånkomligen till nästa fråga “Vem skall vi vara? 

 

Tillsammans med några andra kände Jacques Berque redan då att ett kapitel var avslutat. Men det konstaterandet ledde aldrig till fatalism, cynism eller hopplöshet.

 

För honom framkallade en epoks slut ett slags absolut början född ur historiens eget djup, en tematik som gör sådana reaktioner som fatalism, cynism och hopplöshet meningslösa, åtminstone om man har modet att inte blunda för den negativitet som under rådande omständigheter de positiva löftena färgas av. Att smita undan detta dilemmas eld innebär att bidra till katastrofen, vilket humanistiskt eller humanitärt ordklyveri man än ägnar sig åt eller vilken påstådd realism man än skyltar med.

 

När Jacques Berque tjugo år gammal anlände till Paris från Alger, var det denna eld som brann i hans hjärta. I likhet med andras upplevelser före honom, t.ex. Romain Rolland och Paul Claudel, gav ensamheten i den parisiska provinsialismen ett tillfälle att återbördas till sitt inre. Vantrivseln skärpte hans individualitet och kunskapstörst. Att bli åsidosatt därför att han inte kände koderna bakom “de invigdas konventioner och karriäristiska umgänge” tvingade honom att “gå omkring i dykardräkt” men ledde ändå med fantasins hjälp fram till en autentisk hållning.

 

Han genomskådade snabbt att det inte fanns mycket seriöst bakom specialisternas orubbliga självsäkerhet, i de politiserades gester, bland monarkisterna eller den yttersta vänsterns aktivister. Han kom utifrån. På Frendas skolgård i Algeriet hade han hört tre eller fyra språk talas. Denna dagligen upplevda mångfald hade vidgat hans sinne. Den hade öppnat det härvarande för det “där borta”. Den hade uppmuntrat till en positiv syn på olikheterna mellan folk, länder och kulturer. Den hade förmedlat den leende anspråkslösheten hos en Sindbad, denna den goda viljans förespråkare, som Frankrike, stolt över sin image, betraktade så nedlåtande.

 

Ett enklare förhållningssätt till kroppen och det fysiska behövde inte “driva konflikten mellan natur och kultur till dess spets”.

 

Berque var mån om att ständigt påminna om att detta nordafrikanska samhälle just tagit sina första steg, och han kände det som om han tagit sina första steg med det. Frankrike var långt ifrån frånvarande. Det var inte bara hans ursprungsland. Det framstod som ett uppfordrande ideal, ett kategoriskt imperativ, nästan ett överjag.  Det var den jord man aldrig blir blaserad på, därför att man älskar den. Den kan inte reduceras till ett torrt faktum, en tvingande omständighet eller ett sätt att döma saker och ting på.

 

Den kan svika och sviker också. Den har rätt till respekt men också till anspråk, ibland till vrede.

 

Att vara fransman var för Jacques Berque ingen formalitet. Det innebar både plikten och lyckan att kunna omfatta hela världen med en vidsynt, generös och förälskad blick, en därmed alltid ny, eller för att bruka ett ord han lånat från grammatiken, inkoativ blick – och därmed ofrånkomligen stridslysten.

 

Han hade sett misären på alltför nära håll för att motsätta sig framsteg. Ibland kallade han sig lite ironiskt för den siste partisanen. Han längtade aldrig nostalgiskt efter svunna tider utan ville, för Frankrikes och världens bästa, se en industriell kultur och en industriell eller post-industriell civilisation värda namnet blomstra.

 

Det var ett mål han såg fram mot och arbetade för. Men han hade förstått och upplevt för mycket av sin epok, både i och utanför Frankrike, för att kunna blunda för verkligheten. Denna civilisation skulle nog bli verklighet en vacker dag, men idag existerade den inte.

 

Det man benämner europeisk civilisation, denna “gamla soppskål som överlevt alla djuptallrikar”, som Aragon kallade den, höll ihop bara tack vare de kulturer som föregick industrisamhället. I detta försökte dessa kulturer allt efter förmåga överleva och göra sig nyttiga på något sätt. För det mesta nöjde de sig med att med trött värdighet fylla de representativa funktioner som tilldelats dem. 

 

Det finns ett industriellt och ett postindustriellt samhälle. Men för Berque finns det varken en industriell eller postindustriell kultur (eller civilisation). Vårt samhälle har inte anpassat sig efter människans fundamentala behov. Och det torde inte komma att göra det, vare sig till följd av fåraktiga majoriteters beslut eller de moraliserande tillsägelser som de rika mekaniskt riktar till de fattiga. 

 

Den kritik som Jacques Berque riktar mot det tekniska samhället är ytterst originell. Utan tvivel hittar man där element som också andra har dragit fram. Men Berque nöjer sig inte med att beskriva och analysera. För honom handlar det alltid om levande människor och ett levande samhälle. Det försöker han rekonstruera genom att avslöja roten till människornas olyckor, deras lemlästning och förnedring.

 

Han går fram genom historien med det imaginäras redskap, poesins och sympatins. När han behandlar invandrarproblematiken säger han sig föredra ordet en-migration framför immigration och emigration, en term som frammanar en rörelse mot andra i människan själv och mot henne själv i andra.

 

Detta var en konstant attityd och en naturlig läggning hos honom. Han trodde att man bara kunde möta andra genom detta sökande efter dem i oss och efter oss i dem. Förnuftet kan tas i anspråk för en sådan uppgift eller skulle rättare sagt ha kunnat göra det, om det inte för det stora flertalet och än mer hos eliterna hade degraderats till rationalitet. Och rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion, som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.

 

Det västerländska förnuftet har reducerats till en organisatorisk form, som i såväl praktiken som teorin gör sig gällande som strategi, d.v.s. det går ut på herravälde, plundring och ständiga erövringar. Det spelar föga roll vilka ord man sätter till denna musik, hur angenäma eller medryckande de än kan tyckas. Det är alltid krigets lov de sjunger. Tekniken har överutvecklat det funktionella och operationella. Den klassificerar och analyserar, inte för att förena utan för att skilja människor och mänskliga aktiviteter åt, åtskilda redan i deras medvetande.

 

Den tillmäter funktionerna och rollerna, som ju bara är existensformer utan eget liv, en orimlig betydelse. Prioriteringen av det funktionella har på alla områden satt det synliga framför det osynliga, det schematiska framför det sammansatta, bokstaven framför språket, det statiska framför det rörliga och det döda framför det levande.

 

”Livet är inte ett knippe konsekvenser”, menade redan Léon-Paul Fargue. Genom att överbetona orsakssammanhangens betydelse har tekniken torrlagt livets och fantasins källor hos människan och i mänskliga relationer. Den har väckt misstankar hos dem mot det familjära och spontana, inte mot det förhållande att de utgör en helhet, men mot att de kan ha en ursprunglig, direkt och omedelbar tillgång till helheten.

 

Tekniken har ställt människan inför ett absurt val: antingen låtsas hon inte se det som inte är en del av den, det fantasifulla, lekfulla och erotiska, eller så marginaliserar hon dessa sidor och upplever dem som bihang utan mening, som arkaiska och bedrägliga appendix. Inte ens det religiösa slipper ur dess skruvstäd. För att läka de sår det lider av har det tekniska samhället uppfunnit en rad kurer: bedrägeri, illusionsmakeri och artigt framförda nedvärderingar. Jacques Berques konst bestod i att han, samtidigt som han beskrev dessa ersatzföreteelser, fick oss att inse vilket sammanhang de ingår i, ställena som döljer avigsidorna, det osagda bakom denna tekniks alltför detaljerade beskrivningar.

 

Naturen är inte längre den gemensamma plats där kroppar och drömmar upplever sitt organiska ursprung, anar sitt mysterium och sin ändlighet och känner en svällande livslust. Den har blivit en plats där stadsborna underhålls och roar sig, där betongens barn utforskar sin sterila narcissism i parker och trädgårdar. För att undsätta de mäktiga har man utvecklat en sorts godtycklig, artig humanism, som även de svaga känner sig nödgade att sminka sin revolt och sitt agg med.

 

Tekniken har i sin propaganda uppbådat en arsenal av pseudovärden som inte längre har något gemensamt med vare sig ett förutsättningslöst sökande eller uppfattandet av sanningen. Deras funktion är bara att se till att den globala maskinen obehindrat får löpa vidare. Det är värden utan täckning i förnuft eller känslor som enbart styrs av taktiska intressen och anpassningar.

 

Tekniken har dragit upp människan med rötterna och berövat samhällena deras musik. Den har delat in världen i lättbevakade rutor mycket effektivare än någon polisorganisation. Den har satt ut barriärer mot rummet, den obehindrade rörligheten och friheten. Allt förfalskas.

 

Målet, som alltid fastställs av andra och föreskrivs med beskäftiga utsagor som inte går att verifiera, förväxlas med projektet, frukten av en avsikts fria val. Likaså blandar man ihop kunskapen, som är “ett möte och en skolning av jaget, ett unikt tillägnande av världen” med kunskaperna, bland vilka Berque fann en hel del frukter av genuin forskning, dock förtorkade.

 

Av stor betydelse för honom var upptäckten av en indisk sunnitisk tänkare på 1700-talet, al-Dihlawi. Denne hjälpte honom att förstå hur världen skulle ha kunnat se ut om inte teknologin tillåtits härja fritt. Han såg hur “olika men icke fientliga kulturer hade kunnat stödja varandra”. Den teknologiska eran var inte ödesbestämd.

 

Denna syn framkallar ändå ingen nostalgi hos honom. Den stärker istället hans övertygelse att man inte kommer förbi det tekniska samhället och att tekniken i sig inte är pervers. Det viktiga är att å ena sidan förstå hur den så kunnat inskränka västerlandets mentala universum och mura in dess samhällen och å andra sidan lyckas ta sig ur denna både skrämmande och frigörande prövning: skrämmande, därför att om den inte övervinns kommer den att reducera all mänsklig aktivitet till ett sken, och frigörande, därför att den i så fall kan återge västerlandet dess själ utan att döma det att blicka tillbaka, det vill säga berika det med en ny begynnelses mångskiftande möjligheter.

 

En mycket svår uppgift! Ingen västerlänning slipper ur klassificeringsmanins grepp, den ofruktbarhet den ger upphov till och de gränser den drar upp – ingen, vare sig de som försvarar den etablerade ordningen eller de som driver kraven på förändringar, ansåg Berque. Som väl är har framstegen bidragit till att eliminera fattigdomen. Men därigenom har de också undergrävt de värderingar som denna fattigdom låg till grund för, dessa “människans trofasta följeslagare alltsedan förhistorien”, som långt ifrån bara var en enkel andlig tolkning av materiell nöd.

 

Framstegen har därmed berövat människan en väsentlig och grundläggande “brist”, som, även om den inte kan rättfärdiga fattigdom, innebar något avsevärt mer. Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara. Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.

 

Få poeters utrop har anammat människans misär så som den fruktansvärda mening där Jacques Berque förvisar den platta positivism och småaktiga pragmatism som tynger våra liv till skamvrån: “Den pedagogik är säker som vill beröva de utblottade övermåttet av deras törst.”

 

Alltså vad? Alltså måste vi bryta med kausalitetens vansinniga terrorism, den vars karikatyrbild vi nyligen kunde beskåda i jordklotets mäktigaste land.

 

Sluta härleda framtiden ur nuet.

 

Inte behandla nuet i förfluten form utan som en ständigt fortgående begynnelse, som förbinder det förflutna med nuet och på så vis gör framtiden möjlig. Berque preciserar: “Inte det föråldrade som ältat kunskapsstoff utan det innovativa som en återförening”. Vår antropologiska grund är stark och säker. Den sträcker sig långt bortom både historien och teknologin. Den klarar sig utan modernitetens konstlade attityder och pedanternas fabriker där unga grymma gamlingar invigs i den civiliserade intighetens societetslekar.

 

Tekniken har ödelagt “orienterna”. Alla? Både västerlandets och österlandets? Då kommer vi att projicera dem på nytt, denna gång mot andra “orienter”. Skulle våra rötter ge upphov till ett patetiskt förhärligande av det förflutna? Då vänder vi oss mot framtiden istället.

 

Ur våra släckta solar drar vi ut “andra solar”, des soleils seconds, med Adonis ord. Berque finner de harmonierande elementen hos denna antropologiska, historiska och poetiska sensibilitet i såväl de västerländska som de arabiska traditionerna. Han framträder på så vis som vittne till den omfamning som han förespråkar.

 

Utrymmet räcker här inte för en närmare diskussion av den erforderliga väg av “svällande fullhet”, de surgissement et de plénitude, som Jacques Berque anvisar våra västerländska samhällen.

 

Jag vill till slut bara ta upp två aspekter, båda brännande aktuella.

 

Västerlandet uppmanar resten av världen att förvästliga sig med teknologins hjälp. Så fort ett icke västerländskt samhälle gör framsteg på det teknologiska området, måste det för att inte duka under inlemma sig i den ekonomiska rationaliteten, d.v.s. förvästliga sig. Det räcker inte längre med att bara betrakta det skrämmande spel som här pågår. Vi måste bekämpa det.

 

Det handlar inte bara om Frankrikes eller Europas intressen. Hela världen lider av de sår som västerlandet tillfogat den och som den själv åsamkat sig genom att gå ner sig i teknikens ideologi. Att detta lidande samtidigt medfört odiskutabla framsteg ändrar inte på saken. Vi kan inte acceptera att ett sådant lidande måste vara deras pris.

 

”Bara vapnet som förorsakat såret kan bota det”, finner vi hos Parsifal. En iransk filosof har nyligen varnat för just detta. Västerlandets överdrifter har drivit världen samman i ett slags negativ solidaritet. Denna måste förvandlas till en positiv sådan.

 

Det var av hängivenhet för Frankrike och av stolthet över Europas kulturer som Berque särskilt reflekterade över vad Frankrike och Europa här har för uppgift. Man kan inte längre förneka att varje herravälde har två offer, den ockuperade och ockupanten. Om västerlandet bestämmer sig för att satsa på liv och förnyelse, skulle följderna bli lyckosamma även för andra men framför allt för västerlandet självt.

 

Det franska folket kan med rätta känna sig stolt över Frankrikes inställning till invasionen av Irak 2004. Att motarbeta den negativa solidariteten är det enda sättet att söka och en dag finna en positiv solidaritet med alla, gamla som nya vänner. Men världen kan inte påbörja denna förnyelseprocess om inte dess människor gör det.

 

Här spelar kulturen en avgörande roll. Kulturens roll är enligt Jacques Berque att bygga upp en industriell eller post-industriell civilisation värd namnet. Detta kan inte ske om vi inte alla har viljan och medlen att omvandla konkurrensens, våldets och uteslutningens negativa solidaritet till en positiv sådan.

 

Det är fråga om en både individuell och kollektiv rörelse, då förvandlingen måste äga rum på alla livets nivåer.

 

”Kultur är de tillfällen då ett samhälle söker efter en mening och finner uttryck härför,” skriver Berque. Att söka efter en mening innebär att i sin tillvaro ställa mänskligheten, det primärt mänskliga, i centrum och inte en förskrämd konformism, hyllandet av tvång eller en realism utan realitet.

 

Kultur är inte en grädde som en generös smaktradition lärt oss spritsa över det verkliga livets otacksamma deg. Kultur är inte ceremonier, envist samlarnit, försvagande av prestigefulla former eller deras uppstyckning i kulturella element och kulturella utsagor, som inte har med ett folks lidanden, språk och medvetande att göra utan på sitt och den övermäktiga penningens villkor medverkar till att vända det bort från sig självt och från sitt liv.

 

Det är orimligt att ett helt folk under hot och utpressning skall fortsätta att utöva konkurrensens arkaiska kult och ägna sin fritid åt att betrakta moraliserande mannekänger spankulera förbi uppvisande sin haute culture, när deras välbetalda kunnande bara har till syfte att täta den egna underkastelsens sprickor.

 

”Man måste organisera både uttrycket och destabiliseringen,” säger Berque.

 

Med det uttrycket menar han inte bara att låta skilda meningar komma till tals om den ständigt förändrade relationen mellan eliter och medier med deras halvsanningar och direkta lögner. Det betyder inte heller opinionsundersökningar för att få fram det man vill höra.

 

Vad man däremot bör lyssna till är människornas tankar om den värld som byggs upp med eller mot deras vilja, om de experter och egennyttiga mellanhänder som berikar sig på att förklara det sanna, djupt förborgade och ej reducerbara hon bär inom sig.

 

Om man vill tillämpa det sunda förnuft som den franska inställningen i Irakfrågan vittnar om på en nations liv, om man efter att ha vågat stå emot det yttre våldet även vill stå emot det inre, då måste man organisera uttrycket och destabiliseringen. Det är detta kulturen bör handla om. Jacques Berque visste att ordet destabilisering skulle förbrylla eller chockera.

 

Och hur kan det undgå att göra det, när det spränger sönder “den stelnade cement”, som Fourier talade om, när det på nytt öppnar bristernas och begärens sår i de fattigas hjärtan, de fattiga fattigas och de fattiga ej fattigas? Men vad är lite virrvarr jämfört med en långsam kvävning av meningen till ett neurotiskt fåtals fördel, när hela samhällen ligger för döden, när arbetarna ligger för döden som arbetare, studenterna som studenter och arbetsgivarna som arbetsgivare? Där experterna frodas samtidigt som eländet ökar? Där storhetsvansinniga konstruktörer, som påstås hylla kulturen, mest verkar skrämma medborgarna och öka deras rädsla?

 

Det är under samma barnsliga fruktans tryck som vissa byggt mäktiga murar, som väst, än mer oöverstigliga, upprättat i sina medborgares hjärtan. Att riva dem utan överdriven hänsyn innebär att för sig och den övriga världen, mitt i människans nakna bräcklighet, söka efter det autenticitetsbegrepp, som var så välkänt för vår käre Berque och som låg honom så nära under hela hans liv att han inte kunde yttra det utan att nämna dess arabiska motsvarighet, asala.

 

Autenticitet, visst, men… Han tänkte inte på de angenäma dimmor som moderniteten älskar att insvepa sig i för att maskera sin likgiltighet, en modernitet som tror sig vara öppen, när den i verkligheten bara är lättpåverkad.

 

Det autentiska är det som förbinder oss med våra källsprång, som når oss från dem och som utan bemyndigande av någon makt ger oss tillträde till våra medmänniskor.

 

Det är det som gör det möjligt för oss att inte finna oss i våra begränsningar utan att upphäva dem, att inte reflektera över vår rädsla utan att skingra dem.

 

Det är det som gör oss till allt det vi är, närvarande för andra, för världen och för denna historia som vi inte har uppfunnit, närvarande på ett ödmjukt men kompromisslöst, uppmärksamt men okuvligt sätt.

 

Text: Jean Sur

Översättning från franska av Ingvar Rydberg
 
 
 
 
Av Jacques Berque på svenska
 
Egypten - Imperialism och revolution (Övers. av Ingvar Rydberg, Alhambra 1995)
Arabvärlden - Kultur och mångfald (Övers. av Jan Stolpe och Lotta Riad, Alhambra 2000)

"Bortom den arabiska våren", en vänbok till Hesham Bahari

Förläggarna Hesham & Astrid Ericson Bahari överraskas av sina vänner i Lund med en nyutgiven antologi: ”Bortom den arabiska våren”. Närvarande: Jan Hjärpe, Kerstin Eksell, Sören Sommelius, Ingvar Rydberg och Bo Holmberg.

 

 
Bortom den arabiska våren
en vänbok till Hesham Bahari
 
En antologi med texter av
Henrik Bahari, Inga Brandell, Kerstin Eksell, Bo Gustavsson, Jan Hjärpe, Bo Holmberg, Astrid Otosson al-Bitar, Gail Ramsay, Ingvar Rydberg, Sören Sommelius och Nils Wiklund
 
Inbunden / 245 sidor / Utgivare Dar al-Muna
Boken kan snart beställas i bokhandeln eller direkt genom förlaget order@daralmuna.se
 
 
 
Den arabiska våren var en unik händelse men den uppstod inte ur intet. Den var möjlig därför att det moderna Mellanöstern ingår i ett kontinuum av kulturella landvinningar där utvecklingen i sociala medier och i det offentliga rummet utgör den senaste fasen. I den här volymen vill vi belysa enskilda gestalter och konfigurationer inom arabisk och persisk litteratur, med början i den förislamiska poesin, förbi persisk högkultur under medeltiden och den sufiska traditionen, till några helt nya fenomen i modern litteratur. Perspektivet kombineras med exempel på gränsöverskridande kulturdialog mellan Sverige och arabvärlden.
 
 
 

Louis Massignon: Utdrag ur La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj

Utdrag ur

La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj

av Louis Massignon

 

 

Del III, (utdrag sid. 217-234)

I översättning från franska

av Hesham Bahari

 

D. Helgonskapet

 

1. Definition: hadîth al-ghibta.

2. Engagemanget för det islamska Samfundet.

3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.

 

 

1. Definition: hadíth al-ghibta.

 

[…]

Snart börjar dock en viss objektiv beskrivning av helgonskapet sprida sig bland fromma sunniter; det handlar om hadíth al-ghibta, om “de som profeterna själva avundas, d.v.s. förklarar vara saliga”. Så löd denna hadíth enligt Yazíd Raqáshí (d. 131/748): “Jag förkunnar för er att det kommer att finnas människor, varken profeter eller martyrer, som profeterna och martyrerna kommer att avundas på grund av deras närhet till Gud och de lysande boningar som väntar dem! Vilka är de? De som kommer att få de troende att älska Mig och få Mig att älska dem tillbaka… genom att anbefalla (min Lags) Bud…” I överenstämmelse med Hasan Basrís hadíth, förkunnar denna tradition, […] att det alltid kommer att finnas ödmjuka, trogna individer bland Samfundets troende som godkänns och älskas av Gud, verkliga “riktmärken” som leder till den raka vägen, samhällspelare förutan vilka allting skulle bryta ihop. I sin kommentar till hadíthen “Att minnas de fromma framkallar den gudomliga barmhärtigheten”, hyllar Wakí‘ “dessa renade själar som kan dö av blotta heliga fruktan, vilket ger dem det högsta martyrskapet. Det är de, preciserar Muhásibí, “som kärleksfullt vårdar Samfundets sjuka; de botar de troendes hjärtan genom att påminna dem om Guds nåd och godhet, och får dem att älska Honom genom att ihärdigt tjäna Honom och hans Lag, och visa uthållighet i att stå ut med Hans dekret; ty de själva, i sin försakelse, hålls vid liv av Guds bestående vänskap.”

[…]

 

 

 
 

 

 

2. Engagemanget för det islamska Samfundet

 

[…] Alltsedan Hudhayfas tid har begreppet al-suhba (vänskapen) använts av sunniterna för att beteckna trohetsandan mot Samfundet, sammanhållningen och den uppriktiga inbördes hjälpen troende emellan; m.a.o. utvecklingen av den koranska enighetsandan, ta’líf al-qulúb. Detta syns t.ex. hos Hasan Basrí när troende delar med sig av sin föda, eller när de vägrar att inta gemensamma måltider med människor som lever på suspekta tillgångar, eller som sprider förkastliga innovationer (bida‘). Det handlar alltså om en vilja att ”leva tillsammans” och följa reglerna. Samfundet vill låta sig inspireras av Profetens följeslagare och deras starka tro, utan att gå in på deras meningsskiljaktigheter. Detta “gemensamma liv” förbinder också de levande med Samfundets döda och manar till att be för deras själar för att gottgöra deras brister, eller, som Abd al-Wáhid Ibn Zayd gjorde, genom att t.o.m. betala deras skulder. Det är detta gemensamma liv, starkare än partisanandan, som grundade bland Hasan Basrís disciplar den ödmjuka gruppering i Basra, som blev känd som ahl al-sunna wa ’l-jamá‘a,“traditionens och gemenskapens folk”, och som utgör sunnismens historiska grund. […].  

 

 

Murra Hamdání hade mångdubblat sina av lagen icke föreskrivna dagliga böner ju mer meningsskiljaktigheterna ökade mellan följeslagarna, från yawm al-dár till slaget vid Siffín. Ibn ‘Iyád brukade säga: “Om mina böner hörsammas, skulle jag enbart be för sultanen, eftersom det innebär att man ber för allas bästa”, ty “Guds hand är med gemenskapen”, fortsätter han med Hudhayfas träffande ord. Ma‘rúf Karkhí ber tio gånger om dagen enligt följande: “O Gud, laga att det muhammedanska Samfundet lever i fred! Trösta det! Visa det Din barmhärtighet!” Ibn Hanbal kräver att folk “tålmodigt lyder under sultanens fanor och ber för makthavarnas bättring … utan att göra uppror när dessa syndar och är orättvisa, ty deras bättring leder till gemenskapens bättring.” Muhásibí visar oss hur hans konvertering till den mystiska sunnismen föddes ur hans sorg över de schismer som splittrade muslimer i sinsemellan stridande faktioner.

 

Med den karrámiska idén om Förbundet, får denna anda av ömsesidig hjälp en apostolisk och universell karaktär. Med en paradoxal häftighet ber Bistámí för judarna, för alla människor, de fördömda, och Adam, vilket även hanbaliten Ibn Bashshár (d. 313/925) gör.

 

 

 
 
 

Men det är tydligen hos Halláj som denna doktrin når sin fulla mognad. Hos honom kännetecknas hängivenheten och engagemanget för det islamska Samfundet inte bara av att han ihärdigt iakttar Lagens föreskrifter och underkastar sig sin tids de facto-auktoriteter, men också av att han ägnar sig åt hjärtats apostlaskap och visar omsorg för de sämst lottade. Denna omsorg gäller inte bara de ortodoxa utan även de schismatiska, och speciellt qarmaterna; den gäller inte bara muslimer utan t.o.m. otrogna, och avgudadyrkare. I sina böner lägger han sig inte ut bara för sina vänner, utan även för sina fiender. Därtill börjar han, år 296/908, tala öppet i Bagdad om denna förvånande längtan efter att dö, bannlyst och fördömd, så att alla andra skall frälsas. Mer än hans argument om den förvandlande föreningen ingår nog denna önskan att dö som martyr i hans doktrin, som hans son Hamd erkänner sig bara ha förstått till hälften. 

 

Hur tog doktrinen form i hans sinne? Samlingen med hans Munáját, hans ”extatiska tal [till Gud]”, […] låter oss ana hur det gick till. Vissa av texterna vittnar om en gammal och växande längtan efter att finnas uteslutande för Gud, att erbjuda sig själv till Honom som lösen för alla skapade varelser. Andra texter visar hur han, i föreningens fulla extas, blir ängsligt medveten om konflikten mellan den islamska Lagen och de mystiska nåderna: denna distinktion mellan den gudomliga föreskriften och den gudomliga maningen, ännu skarpare dragen än den som skiljer Dekretet från föreskriften. Han inser på så sätt pinobänkens växande eventualitet; och trogen sin doktrin om helgelse medelst lidande, utformar han och yppar alltmer denna längtan, inte bara efter att i döden förenas med Gud utan också efter att efterkomma och visa respekt för Hans lag. Han ber om att få dö, offrad som en gåva av lagen, i likhet med Íd al-Qurbáns lagenliga djuroffer. Sålunda blir han lycklig över att bli dödad av de som han vill rädda. Hans respekt för den islamska lagstiftningen blir för honom det avgörande beviset på den kärlek han hyser för alla muslimska själar. Gud skulle inte kunna fördöma honom längre eftersom han, deras offer, förlåter dem.   

 
 
 
 
 
 

“Jag kom en natt för att hälsa på Hallaj och fann honom försjunken i bön. Jag ställde mig bakom honom och när han var färdig hörde jag honom säga: ‘O min Gud, Du den Förväntade med varje ny lycka som kommer, den Eftersökta mot all ängslan och fruktan, den Åkallade som besvarar varje behov, benåda oss, ge oss syndaförlåtelsen. Ty Du vet, och vi vet intet, Du ser, och vi ser intet. Du som skyddar våra hjärtans hemligheter. Personligheterna är Din skapelse, makt äger Du över alla ting. Det jag anförtrotts av väldoften i Din kärlek och av Ditt närmandes arom får mig att se ned på de högsta bergen och ringakta de två jordarna och himlarna. Vid Din sanning! Om Du sålde mig paradisets fröjder för den snabbaste blinkningen eller det minsta andetaget, skulle jag inte köpa dem! Helvetet med dess många plågor kan inte jämföras med det tillstånd Du försätter mig i när Du gömmer Dig för mig. Åh! Förlåt Dina varelser för deras synder, men förlåt inte mina! Ha förbarmande med din skapelse, men visa mig inte något förbarmande! Jag talar inte i egen sak, jag kräver ingenting för mig själv, gör vad Du vill med mig.” Sedan fortsatte han att be, reciterade Fátihan, och läste fram till vers 27 i sura 25: “den Dag då den orättfärdige biter sig i handen i förtvivlan och ropar: ‘Om jag ändå hade följt sändebudets väg!’”. Då utstötte han ett högt rop och sade: “Detta är ropet av en som inte känner Gud. Skäms inte den som älskar, den trogna älskare som är värdig Hans kärlek, över att vara åtskild från sin Älskade?” 

 

 

 
 
 

“Jag gick in till Halláj, säger Ibráhím Hulwání, mellan maghrib och ‘ishá, (solnedgångs- och kvällsbönen) och jag fann honom bedjande… Sedan ropade han: ‘O gudarnas Gud, o herrarnas Herre, Du som inte grips av vare sig slummer eller sömn (Kor. 2:255), ge mig tillbaka mitt jag, så att dessa dina tjänare inte faller i frestelsen. Åh! Du är mig själv, och jag är Dig själv! Det enda som skiljer mitt innersta väsen från ditt Jag är det tillfälliga [det som tillkommer i tiden] och det absoluta.’ … Sedan sade han till mig: ‘O Abú Isháq! Ser du hur min Herre lämnar Sitt absoluta avtryck på det tillfälliga inom mig, tills det brinner upp i Honom, hur det enda attribut som återstår mig är det Absolutas attribut, och hur mitt tal (nutqí) formas efter detta (gudomliga) attribut? Alla varelser, tillkomna i tiden, kan enbart artikulera det som tillkommer i tiden. Läser jag av det Absolutas tal, kommer de att anklaga mig för att ha begått dödssynder, bannlysa och döma mig, och göra allt de kan för att få mig avrättad. Men för detta är de ursäktade; och för allt de kommer att utsätta mig för blir de belönade.’ ” 

 

Ett antal texter visar, med än större precision, att Halláj hade förutsett hur nära de legala sanktioner som skulle drabba honom var. “Jag gick in, säger Ibn Fátik, oväntat en dag till Halláj i hans rum. Han bad med pannan mot marken och jag hörde honom säga: ‘O Du vars närmande belägrar min hud, vars gåta utvisar mig dit där det absoluta skiljer sig från det tillfälliga, Du strålar ut inför min syn och jag drar slutsatsen att Du är allt (detta), sedan förnekar Du dig inom mig och jag drar slutsatsen att Du inte är något (av allt detta)! Varken din distansering kommer att bevara (mig), eller Ditt närmande att hjälpa (mig), eller Ditt krig att förgöra (mig), eller Din fred (silm) att lugna (mig)!’ När han lade märke till min närvaro reste han sig upp och sade: ‘Kom in, du stör mig inte.’ Jag gick in och satte mig framför honom. Hans ögon var blodsprängda och glänste som två glödbitar. Han sade till mig: ‘Käre son, vissa vittnar till min fördel om min helighet, och andra till min nackdel om min ogudaktighet. Vet att de som vittnar mot mig om min ogudaktighet är mig kärare, och är kärare till Gud, än de som hävdar att jag är ett helgon.’ – ‘Varför är det så, mästare?’ – ‘De som hävdar att jag är ett helgon gör det för att de är fästa vid mig, medan de som förklarar mig vara ogudaktig gör det av nit och plikttrohet för sin kult. Och den som visar plikttrohet och nit för sin kult är mig kärare, och kärare till Gud, än den som förhärligar och förlitar sig på en skapad varelse.’ Sedan tillade han: ‘Och vad kommer du, Ibráhím, att säga, när du ser mig hänga från galgen, avrättad och bränd? [Vet du att] detta ändå blir den lyckligaste dagen i mitt liv!’ Sedan sade han till mig: ‘Stanna inte här! Ge dig iväg med Guds välsignelse!’ ”     

 
 

Han skulle ha kommit dithän att han önskade sig detta skändliga slut, som han såg komma. “O Abú Bakr, sade han en dag till Shiblí, ge mig din hand för det stora verk som vi tillsammans måste fullborda; se nu till att jag blir avrättad.” – “… När Gud älskar en av sina trogna, uppmanar Han andra att hata honom!… Men vad är det som händer? ... Det ser ut som mina hatare minskar i antal, …” Och så minns vi hans bön ensam på natten över Ibn Hanbals grav:  “… Återbörda inte mig till mig själv efter att ha uppryckt mig från mig själv, visa inte mig åter mitt jag, nu när Du har beslöjat det, mångfaldiga mina fiender i Dina städer och de som kräver min död bland Dina trogna!” … Abú Músa berättar att en Basrabo, som dittills varit fientligt inställd till Halláj, beslöt att ändå söka honom och bönfalla honom att bota hans döende bror. Halláj svarade med ett leende: “Jag kommer att be för honom, men på ett villkor, att du fortsätter tala illa om mig, även mer än så, att du anklagar mig för ogudaktighet och eggar folket så att jag blir avrättad.” – Förbluffad höll mannen tyst. Halláj hällde lite vatten i en skål, spottade i det och sade: “Bry dig inte om det som inte angår dig, men bara se till att uppfylla villkoret.” – “Jag gör som du säger.” Och efter broderns tillfrisknande anförtrodde Halláj honom följande: “Om Gud inte hade sagt: Jag skall sannerligen fylla helvetet med osynliga väsen och människor, alla tillsammans! (XI, 119, XXII, 13) skulle jag ha kastat en blick över helvetet för att låta en ljuv bris mildra dess invånares lidande.”   

 

 

 
 

Det är inte för sin egen skull, eller bara av kärlek till Gud, som han önskar dö; den död han begär är en rättslig avrättning, för det islamska Samfundets och dess medlemmars bästa. “Vet, förkunnar han för folkmassan i al-Mansúrs moské i Bagdad, att Gud har gjort mitt blod lagligt för er; döda mig nu! … Ni kommer att bli belönade för det, förklarar han vidare, ty ni kommer då att ha kämpat för tron, och jag kommer att dö som martyr… Det finns ingen mer angelägen sak för muslimerna än att avrätta mig. Vet att med min avrättning fullbordas de straffåtgärder som Lagen utfärdat; och vem som än överträder Lagen måste underkasta sig dess straff.”

 

Natten före avrättningen ber han och klagar inför Gud om sin lott; sedan när han har förstått och accepterat sitt öde, är det “över dessa själar, vars vittne är på väg att lämna dem…” som han sörjer inför Gud:

 

Jag ropar ut ditt namn, o Sorg!
För dessa hjärtan, sedan länge bortvända
från den gudomliga uppenbarelsens moln,
där visdom samlas i oceaner. 

 

 

 

 

Stående inför galgen ber han: “… Se Ditt folk, Dina dyrkare, de har samlats för att döda mig, av nit till Dig, för att vara Dig angenäma… Förlåt dem! Om Du hade för dem avslöjat det Du har avslöjat för mig, skulle de inte ha gjort det de gör, och om Du hade undanhållit mig det Du undanhållit dem, skulle jag inte ha behövt gå genom denna prövning” … På korset, medan tiden verkar stå stilla, flammar övergivenhetens ångest: “O min Gud, hur kommer det sig att Du inte visar Din kärlek till den(na här), som förorättas i Dig?” Men, den yttersta stunden nalkas, och timmen är slagen: “Det som den extatiska människan söker är Den Endas ensamhet, att vara allen med Sig själv!” 

 

Här handlar det inte om legender som senare förskönats utan om det direkta intryck som hans martyrskap lämnade på hans närmaste disciplar, det som fick dem att drömma, det de inte vågade offentliggöra. De föredrog att, genom en bekväm legitimerande fiktion, inlemma hans förmodade dialog med Satan, och sedan med Farao, i Tá Sín al-Azal, hans viktigaste verk; och på det sättet göra av Halláj en av dessa fördömda vars bekännelser Koranen tillåter de troende att meditera över.

 

Nasrábádhí (d. 372/982) är den förste som formulerar sensmoralen i ett sådant martyrskap, i det han sade till Sulamí: “Om det finns en (broderlig) kärlek som förbjuder muslimerna att spilla (muslimernas) blod, så finns det en (gudomlig) kärlek som beordrar (muslimen) att spilla (= sitt eget blod), med hjälp av Kärlekens svärd, och detta är den högsta kärleken.” 

 

 
 
 
 

Abd al-Qádir Kílání har i lyriska termer hyllat denna högsta kärlek:

 

“En blixt från Evighetens Majestät har genomfarit de visa hjärtanas himmel, en bris från bestående lustgårdar har smekt de extatiska andarnas kinder, helighetens flora har färgsatt de synska själarnas blomkrona; och se nu hur deras förstånd har gått till sjöss i Guds namn, seglat över haven och kastat ankar vid ‘den barmhärtiges, förbarmarens’ strand. Därifrån, berikade av Gudomlighetens oförlikneliga pärlor, återvänder de efter att ha erövrat evighetens skatter och bemästrat den gåva som efterfrågades av Moses under ‘Visa mig’-natten. Från sitt sökandes Sinaiberg, begrundar de det gudomliga förhärligandets ljus som strålar ut över de visas samlade skaror. Att dö medan man kämpar för att erövra Sin kärlek, bara det är värt hela livet! Att leva om än en så kort stund med en annan än Honom, det är att verkligen dö… Om Han avrättar dig med Sin kärleks svärd i denna övergående värld, kommer Han till slut att bevilja dig det lösen som kallas ‘Levande hos sin Herre, som Själv sörjer för deras uppehälle’. 

 

Evighetens munskänkar har låtit vinglasen passera nära vissa av Adams barn, i samlingsrummets ensamhet. Det är gästabudsgivaren som har berusat dem, inte vinet… En av de visa drack en enda droppe av detta vin, upphällt åt honom av ödets Ängel som ett melodiöst förtroende, och se, nu dansar hans ande av glädje bland gästerna. Sinaiberget rycker till av begär efter förvandlingens blixtsken, det beskådar den Älskades hemlighet, och överväldigat av sin ömhets överflöd ropar det ut “Aná l-Haqq!” (“Jag är den sanna verkligheten!”). En annan hänförd gäst ropar “Subhání!” (Må Jag prisas!). Och en hel flock andliga fåglar lämnar de synliga kropparnas burar och svävar med längtans vingar i den kärleksfulla klagans firmament… de längtar efter att få picka visionens korn på evighetens Sinai. Men, mot längtans duvor skränar Allmaktens fiskgjusar: “… och då griper skräcken om alla i himlarna och på jorden, utom dem som Gud vill [skona].” (Kor. XXVII, 87) Eller, enligt den första textutgåvan: “Ruset besatte atomernas essenser tills Muhammads Lag spirade och sken i hans apostlaskaps östra himmel, medveten som den är om det Eviga Majestätets hemlighetsfulla och nåderika mysterium. Och Muhammad anropade de som berusats av kärlek, och han uppväckte de som hypnotiserats av talet, för att erinra dem om deras förbund med Honom, denna solitära natt, när Han frågade dem: ”Är jag inte er Herre?” 

 

 

 

 

Man kan också citera diverse passager från Maqdisí, och Rúmí. Men vi nöjer oss med ett mycket vackert, och oförkortat, kapitel ur Mirsád al-‘ibád av Najm al-Dín Rází (d. 654/1256), där Hallájs frivilliga uppoffring insiktsfullt läggs fram (Bok III, kapitel XX):

 

Att åter förena sig med den gudomliga närvaron
utan att upptas av den eller att skiljas från den”

 

“Den uppriktiga älskaren utlöser med sitt vara en eldens parfym, så väl att hela det mänskliga trädet, som är kött på utsidan, och på insidan Guds (andliga) rike, fattar eld och brinner. Då gör elden så att alla delarna på detta lysande träds vara, ja hela trädets vara, blir en glödande eld, så väl att allt det som var trädet nu förvandlas till ett eldhav. Här beseglas den verkliga mystiska föreningen.

 

[…]

Stackars Husayn Mansúr! Medan den gudomliga Elden ruvade under sitt varas träd, innan hans lemmar ens hade hunnit bli förtärda, flög Jag är den sanna Verkligheten-gnistor ur dem. Eftersom andra förvända människor, hans fiender, befann sig i närheten, bad Husayn också dessa gnistor för deras frälsning. Han blev satt i brand av själva den Allsmäktiges barmhärtighet, och blev därmed deras medlande helgon. Inse nu att denna Eld är sådan att båda blir lika välsignade, den som kastas i den och den som står intill den. ‘Välsignade är de som står intill elden och de som befinner sig i dess närhet!’ (Kor. XXVII, 8) O Husayn! Välsignad är denna Eld inom dig! Den behöver inte bränna de som står nära dig, den kommer att vara en välsignelse även för dem:

 

För min vän är jag en välsignelse, 
och för min fiende också.

 

… Inte nog med att Husayn Mansúr offrade sig, han ville genom att konfrontera de onda att de också skulle bli förlåtna. Därför placerade han sitt kroppsliga vara i brasan, mellan dem och elden, och sade: ‘O min Gud! Eftersom du har upptagit min mänsklighet i Din gudomlighet, och genom den rätt min mänsklighet har till din gudomlighet, ber jag Dig att visa förbarmande för dessa som ihärdigt arbetade för att döda mig.’

 

Förvisso är det inte i varje mänskligt träd som offerelden lyckas sätta fyr på en sådan aloe, som utandas barmhärtighetens väldoft, med sitt begär att vara en välsignelse även för sina fiender.

 

O Husayn, när denna Vår kärleks eld tog fatt i ditt mänskliga träd och dess ‘Jag är den sanna Verkligheten’-gnistor sprang ur den, och eftersom din personlighet inte helt hade konsumerats av den, kunde dessa gnistor inte göra annat än att sprida rök. Men när du blev eldens byte i hela ditt varas träd, och när din gjutform, röken från ditt jag, hade avlägsnat sig och försvunnit, när din kropp hade brunnit ner till aska genom elden i Guds smärta, befallde Han att din aska skulle kastas i Tigris vatten, och då lyfte Han upp den lösa slöjan för oss att beskåda din skönhet och din fullkomlighet. Då skrev elden ‘Gud! Gud!’ på vattnets yta, med synliga bokstäver och utan rök.”  

 

 

 
 

3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.

 

Koranen presenterar Jesus, alltifrån hans mirakulösa födelse, som identisk med Guds Ande, vilken såg till att Maria blir havande med honom. Det är den typ av helgonskap som har sitt ursprung i en mystisk förening. De Jesu underverk som Koranen nämner är denna Andes verk genom hans person, vilket uppmärksammats av Ibn ‘Arabí. Det är således normalt att den tidens muslimer som hörde Halláj predika för dem om den mystiska föreningen, skulle i honom ha sett den koranska bilden av Kristusfiguren. Enligt Koranen blåste Jesus liv i fåglar av lera, botade de blindfödda och de spetälska, återupplivade de döda, uppenbarade för människor de förnödenheter som höll dem vid liv och som gömdes i deras hem. Han bekräftade den mosaiska Lagen och försökte mildra dess efterlevnad med hjälp av några lättnader. Samtliga dessa tilldragelser återfinns hos Halláj, med många oväntade detaljer, och citeras av alltför många oberoende källor för att denna typiska gestaltning skulle förklaras vara resultatet av en i efterhand konstruerad plagiering. Betjänad av änglarna, som försedde honom, liksom Maria i templet, med “sommarfrukter under vintersäsongen”, släcker Halláj mandeisternas heliga eld, en mission som förbehålls Messias. Och i Jerusalem får han för en stund den heliga gravens kyrka att bada i ljus, när dess kandelabrar bara “tändes på den gryning som följer” efter påskafton.

 

Dessa konkreta episoder vilar, som vi redan sett, på en uttryckligen framhållen doktrinär likhet; det är genom att meditera över den koranska Kristusfiguren som Halláj hade definierat helgonskapet som en bestående förening med det gudomliga “Kun” (Varde!). En förening som, genom askes och ödmjukhet, uppnår de inre växande nådernas helgande. Det är vad den generation muslimer som lärt känna honom på ett utmärkt sätt har vittnat om: likheterna med den koranska Jesus som genomsyrar hans legend, de relaterade omständigheterna och de tilldelade avsikterna.  

 

Det finns mer därtill: Hallájs efterlämnade arv projicerar idag mer än en skugga av externa likheter, tillskurna efter Jesu liv och exempel. Vissa muslimska mystikers meditationsarbete har fördjupat berättelsernas gemensamma drag. Berättelsen, där vi ser vesiren Hámid två sina händer som Pilatus inför den dömde, och där huvudvittnenas skara skriker efter hans blod, är så originellt iscensatt att jämförelsen med Jesu lidande och död blir än mer oundviklig, särskilt som båda frivilligt överlämnade sig till tortyr och korsfästning. Denna parallellism har från början sett till att förnya de olika hypoteser om den korsfästes sista minutens substitution på Golgata som i Bagdad. Idén har också fortsättningsvis fått en hedersplats i shádhiliyyas sufiska orden. […]

 

Denna biografis lösa beståndsdelar, identifierade tack vare annalisternas oreflekterade nyfikenhet, och till motståndarnas och partisanernas blinda tilltro, är bevis nog på anpassningen av Hallájs legend till den koranska Kristusfiguren. I denna typiska avbildning av den koranska Jesus, mejslad efter den legendariska historien, - som en martyrskapets ideala symbol i enlighet med den sufiska kristologin, - blir Halláj en märkligt levande bild av den verklige Jesus, så som vi lärt känna honom: föga ortodox, förvisso, med hans äktenskap, hans brytning med de andra mystikerna, hans apostlagärning bland shi‘itiska qarmater och otrogna, och slutligen hans långdragna och så fariseiska process. En bild som blivit kraftigt modellerad från utsidan i den samordnade dramatiseringen av hans liv och i den utsökta gestaltning som omger hans död: brutala, tvekande eller skeptiska politiker; korrumperade, omedgörliga eller likgiltiga rättslärda; vanmäktiga, räddhågsna eller uppköpta disciplar; berörda förbipasserande, gråtande kvinnor, tillgivna hjärtan. Deras enkla gruppering, överlappningarna av deras gester, förråder dessa statisters intima avsikter, hänförda, upplysta, träffade ända in i djupet av sina själar av detta inre flammande ljus, som de betraktar och som dömer dem.

 

 

 

Text: Louis Massignon

Övers. från franska: Hesham Bahari

Utdrag ur ”La Passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj, martyr mystique de l’Islam exécuté à Bagdad le 26 mars 922”, Del III, sidorna 217-234. Gallimard, Paris, 1975.


Pickles- och godisförsäljarens tidsresor

 
 
292 s. / Danskt band med flikar
Boken kan beställas hos din bokhandlare
Övers. av Hesham Bahari
 
 

Pickles- och godisförsäljarens tidsresor är en historisk satir över Egyptens öde att alltid styras ”utifrån”, där huvudgestal­ten, Ibn Shalabi, en pickles- och godisförsäljare från 1900-talets Kairo, gör en rad intrasslade men upplysande tidsresor till de fatimidiska, ayyubidiska och mamlukiska epokerna. Parallellerna med nutid genomsyrar skildringen, som livas upp av oväntade omkastningar i tid och rum.

 

Ibn Shalabi söker i likhet med många egyptier efter jobb. Men till skillnad från de flesta av sina landsmän kan han göra plötsliga förflyttningar i tid. Försedd med en oumbärlig portfölj och ett islamiskt armbandsur ilar han fram och tillbaka genom Egyptens rika, omväxlande historia med sporadiska återbesök till 1980-talet.

 

Under sina vilda, fantastiska äventyr träffar han, blir vän med och bryter med sultaner, diktare och diverse berömdheter allt­ifrån Kairos grundare till Naguib Mahfouz. Khairi Shalabis fyndiga berättarkonst ger denna kvicka odyssé ett ovanligt liv.

 

 

 
Khairi Shalabi
 
 
Khairi Shalabi föddes 1938 i Delta­staden Kafr al-Sheikh i norra Egypten och dog i Kairo 2011. 1981 vann Shalabi Egyptiska nationella litteraturpriset och 2003 tilldelades han Naguib Mahfouz litterära utmärkelse för sin roman ”Härbärget”, utgiven på Alhambra 2018. Han har skrivit över 70 böcker, inklu­sive romaner, noveller och kritiska studier. 
 

En introduktion till Ibn ‘Arabí

En introduktion till Ibn ‘Arabí och

”De meckanska illuminationerna”

 

På denna vackra handskrift från 1700-talet står det:
”Och den som närmar sig makthavarnas dörrar låter sig förföras.”

 

 

Ibn Arabi, en universell ande som än idag inspirerar och förvånar filologer, historiker, filosofer och kvantfysiker. För 800 år sedan skrev han: ”Rummet är frusen tid, tiden är flytande rum”. Min senaste översättning är en kort introduktion till hans storverk, ”De meckanska illuminationerna”. Han betraktade allt i universum som levande, och arbetade för den fullkomliga Människans tillkomst, Näset som kommer att förena det synliga med det osynliga, Boken med Universum, och återställa frid och harmoni genom ingenting mindre än vår bildskapande föreställningsförmåga, (Alam al-mithál) eller enklare sagt genom vår förståelse av och kontroll över det som allmänt kallas fantasi.

 

Ibn Arabi, "Helgonens Insegel" och "Gnostikernas Sultan", har i åtta århundraden för sufismen varit en viktig referens och källan till ett andligt inflöde som ännu inte har uttömts. Denna visionära metafysiker som har fått smeknamnet Al-Shaykh al-Akbar, "Den  största mästaren”, är dock inte en man utan rötter, historia eller hemland: hans arbete är oskiljaktigt från hans liv och från de stadier av hans inre upplevelser, artikulerade i många skrifter under den långa vandringen från väst till öst som fick honom att korsa en hotad muslimsk värld, i väst av återerövringen av den iberiska halvön, i öster av korstågen och mogulerna. Hans följeslagare och hans samtida är inte statister i en pjäs. De platser han bodde på och händelserna han levde genom är mycket mer än anekdotiska detaljer i hans sökande.

 

Michel Chodkiewicz introduktion till Ibn Arabis metafysiska och kosmologiska doktrin är ingen lättläst bok, men ett första steg mot införlivandet av en unik erfarenhet som visat sig vara lika tidlös som avgörande för vår förståelse av människans och språkets plats i universum. (Se Ibn Arabi: en minnesbok, Alhambra 1998. Red. Hirtenstein & Tiernan. En stor antologi med texter av Ibn Arabi samt studier av James W Morris, William C Chittick, Michael Sells, Avraham Abadi, Claude Addas, Michel Chodkiewicz, Ralph Austin, Mahmoud al-Ghorab, Souad Hakim, Frithiof Rundgren m.fl.) 

 

Sannerligen, som vissa hävdar, behöver Gud all vår medkänsla lika mycket som vi behöver tanken på Gud. Ibn Arabi utforskade de ledtrådar som leder den sökande till "Varats enhet" genom tusentals sidor i hans otaliga skrifter utan att någonsin använda just de orden, som av ortodoxin än idag anses vara hädiska. Inte lätt att undvika svärdsmännen, men genomförbart, och han bevisade det och dog inte av svärdet utan av ålderdom, till skillnad från många av hans sufi-kollegor. 

 

Jag är stolt över Alhambras utgivning som pågått mot alla odds i snart 35 år. Jag har tjänat Sverige väl som förläggare, översättare och författare, men jag sörjer över de pågående attackerna mot yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och värdighet, som pågår idag i våra olycksaliga demokratier. Våra s k rättigheter har visat sig vara intet mer än tillfälliga förmåner, som kunde upphöra över en natt, utan förvarning. Världen går tydligen tillbaka mot de lägsta nivåer av medvetande som någonsin upplevts. Kanske desto större anledning att ta del av Ibn Arabis tankar. ”De meckanska illuminationerna” är hans bevis på människans överskridande strävan efter det evigt sanna.

 

 

 

MICHELCHODKIEWICZ

En introduktion till Ibn ‘Arabí och

”De meckanska illuminationerna”

Översättning av Hesham Bahari
92 sidor / Hft 

Beställ boken hos din bokhandlare!

 
 

”Låt ingen okunnig om geometri komma in”

 
 

Enligt legenden lät Platon rista in orden: ”Låt ingen okunnig om geometri komma in” på akademins dörr i Atén.

 

Vågar man säga de orden idag? Tecken i sädesfält. Hur känns det att vakna en morgon och upptäcka en gigantisk triskelion bestående av 409 cirklar utanför sitt fönster? Den fanns inte där dagen innan. 

 

Om man i genomsnitt behövde bara 10 minuter för att skapa varje cirkel av de 409 behövs cirka 70 arbetstimmar för att bli klar. Hur många skojare behövs det för att utföra ett sådant präktigt konstverk i fälten? Med bräda och rep? I Englands korta sommarnatt? Visst, vi vet att det finns de som specialiserat sig på att skapa cirklar i fälten. Skojare, konstnärer och reklamnissar har haft fullt upp med att bevisa att det går att göra. Men deras verk har gjorts i dagsljus av ett helt lag med trampare och mätinstrument.

 

Står skojarna för de tusentals formationer som dykt upp de sista 40 åren? Hur kommer det sig att så många lyckas med sådan perfektion, nattetid, utan att avslöjas? De måtte ha högsta möjliga estetiska och geometriska sinne! Och läst Platon! Tur för dem!

 

Står man mitt i en formation ser man bara linjer och kurvor. Det tre dimensionella perspektivet avslöjas först när man ser tecknen från luften. Hur lyckas man skapa den effekten på marken, nattetid, på några få mörka timmar? En formation var nästan 1000 meter lång. Jag har inga svar. Utomjordisk intelligens, väderfenomen, jorden som levande organism, militären, laserstrålar, skojare? Vad spelar det för roll? De är vackra att se på och de gör något med betraktaren. De liksom upphäver tyngdlagen och tvingar oss att tänka om. Är det därför man undviker att nämna saken i medierna utom när man ska göra sig lustig över dem? Så att vi inte ska tänka om?

 

Alhambra publicerade en liten antologi med färgillustrationer i ämnet för länge sen, "Sädesfältens teckenmysterier", red. Beth Davis, hft, 107 s. Boken kan fortfarande beställas hos Adlibris & Co.

 

 

Adonis: "Och rymden väver förklaringarna"

Marrakesh / Fès ...

... och rymden väver förklaringarna

 

Adonis på 1980-talet med sina döttrar, Arwad och Ninar
 

 

Hundratals författare, konstnärer och kulturarbetare

hylla Adonis på hans nittionde födelsedag på länken nedan

https://adonis90.org/participants/

se även www.alhambra.se för mer Adonis på svenska

 

 

Adonis

(1979)

Översättning från arabiska av Hesham Bahari 

 

 

1.

 

Tiden rusar blint i en dimma

som sänker sig ner och tunnas ut,

en dimma av människors andedräkt,

ej av ånga eller damm.

Historien har sina åkommor, sina ruiner,

och nuet har en smak av halm.

Säg: Kungaspiran tillfaller krigets mamluker

och dagarna smyckas med död.

 

 

En viss kultur drar sitt sista andetag

i detta civiliserade stall.

Mellan Juvelerarnas kvarter och De kristnas aveny

ligger tiggarnas revir, där turbanernas

och lyktornas glänsande dygder hopar sig

och dansar i horisontens breda byxor.

 

 

            Något kastas genom ”Stavporten”,

            fylls av otålighet vid ”Havsporten”

            för att nästan sprängas framför ”Krutporten”.

 

 

Föraningar som slukar avstånden...

 

 

Och om dessa dammar skulle svämma över sina bräddar,

dessa stränder driva i väg...

                        Tanger,

du är vidden som för krig mot hjärtat

och vägrar sluta fred med ögat.

Ordna nu väl dina drömmar i Asilah!

Marrakesh och Fès nalkas snart.

Välkomna längtans taggar.

I universums vidsträckta vingslag

skiner en profetia, ett tecken.

 

 

2.

 

 

Ett barn går i Marrakesh

genom växtlighetens hovssalar.

Varje gren i palmernas smärta linjer

är en eldkrona. Förneka inte...

                        Hösten är vårens glöd

                        Våren är höstens vätska

 

 

Plötsligt

öste regnet ner framför en lidande palm.

            Oro i kronan och i roten vilsamhet.

            Jag hör något som liknar tal:

            Idag lär månen hälsa

            på sina fattiga vänner i medinan.

 

 

3.

 

 

Kopparansiktena och nöden

som förgrenar sig längs midjorna

förhäxar dig. Du dras dit av röster:

Hettans hovar spräcker gatornas matta.

 

 

Vad sade skoputsaren

till denna förgyllda kaftan?

Vad viskade mjölkmannen

till detta cementtorn?

Och varför ser dessa trottoarer ut

som utmattade hästar,

            förlorade slag?

 

 

När solskivan äntligen går ner, splittrad

mellan Atlanten och Medelhavet,

tror du dig veta att solen är en kvinnas kropp

som pendlar mellan två kärleksläger.

 

 

4.

 

 

Djami’ l-fna

En gryning i nattens kved

eller oförvägna fotsteg

klapprande i skymningen?

 

 

Textens mångfald (avlelse)

 

A. Huvuddel: Det smäckra slottet

Portarna öppnas eller stängs

för att välkomna fångarna

eller botgörarna.

            Din tunga är en dolk, du som vittnar,

            och mellan dina händer kvävs sanningen

            i underjordiska tunnlar, i celler och sovrum,

            där de mördades rosslingar ekar.

 

B. Marginal: Oceanen

Tilldragelsen pekar mot halvsläckta fester,

rastlösa ringar, språkande former

och tecken som sprids i bild efter bild.

 

 

            Hälsa de blinda som förenas i mörkret,

            som tigger och hukar sig framför ljuset.

            Säg: Materian förtunnas i stundernas vätskor

            och själen försonas med vinden.

 

 

Se hur natten tar emot dammets fotsteg.

Färgade glaspärlor skimrar i rymdens dräkter.

Se hur ansiktena på marken bäddas

och stoppas under himmelsfilten.

 

 

Denna stjärna är en sköld, denna ett bord,

den där en trumma och den där en skiva.

Kaftanen är ett klimat. En ängel

nedstiger från Venus och en gasell

har fjättrats i nattens kedjor.

 

 

I jordens kompakta mörker

upphör all kunskap.

 

 

Inbillningar             förställningar            Infall

 

 

Hur lyder den fallna frågan, den nödvändiga?

Hur lyder det möjliga svaret, det rättfärdiga?

Hur tvår man kärleken till kärleksvanan?

 

 

Jag känner men jag tvivlar

på det kändas utseende.

Jag nödgas följa förnuftet

utan säkerhet. Mina ord

sönderfaller. Isen är varm          

Elden är kall. Insikten

Orörlig men ack så rörlig,

dunkel men ack, så klar...

 

 

Djami’ l-fna:

En värld som laddats med minnets kraft,

kroppar som sänder ut och kroppar som tar emot,

heliggjorda magiska handlingar och en legend,

som ammar sin dotter med himlens mjölk.

 

 

Från rodnad till gulnad till vithet

vajar blommorna i alla färger.

Har du undersökt ljusets stadier?

Har du mätt färgernas skala?

Har du trängt in i de sfäriska, avlånga

eller trekantiga mönstren som turas om

för att iaktta himlakropparnas vandring.

 

 

Före Kristus                              Före hidjran

Efter Kristus                              Efter hidjran

 

 

Besläktade årtal kommer och går

i mantlar vävda av sultanernas hår.

Samstämmigheter mellan människor

och tideräkningar, murar

som ibland jämnas med marken

och ibland löper jämsides.

ett moln  ett vatten

 

 

... och i förlängningarnas återkommande våg

väver rymden förklaringarna.

Kommer denna väv aldrig att rivas upp?

 

 

Blinde dervisch, du måste magra än mer

för att döden skall växa, du måste vandra bort

för att låta den komma.

 

 

Ännu finns det lekutrymme mellan här och nu.

Men hur pinsamt är det inte att dö

som vilken djurgud som helst.

Detta språk skickar ut orden som vittnen
och tar emot dem som lik.

Vad sysslar den blinde dervischen med?

En förväxling mellan vinden och anden...

            Jag förbryllas:

            Vilken av de två är bilden?

            Vilken är meningen?

 

 

Handlar det om rytmens förväxling

eller om en förgrening?

Är världen verkligen i stånd att träda in i språkets hus?

 

 

Det kommandes dunkel är för mig

skonsammare

än det gångnas klarhet

 

 

5.

 

 

”Du kan gripa solen med dina händer”, sade hon och började löpa efter sin barndom, bland hästkärror som hon i sin fantasi gjorde om till högresta palmer. Där fanns olivlundarna med sina blad som en gång i tiden vandrade ut från Syriens sluttningar och letade sig fram till annat bläck. Välkomna den lyckliga jorden. Lova att beblanda dig med dess stoft.

 

 

Och när man går igenom Ifran och Imozar för att lägga ansiktet mot Fès ansikte förvandlas man till en handskrift i en bok skriven av växterna, gultörne och lavendel, och träden som tävlar om att diktera.

 

 

Plötsligt,

omringar nattväktarna luften

och avbryter stigarnas kuttrande.

De knäcker trädens nackar och trampar ner rosorna.

 

 

– Vad är ni rädda för?

– För allt. För böcker och drömmar, kifen och bläcket,

hanen och honan, dagen och natten...

 

 

Men,

här kommer en sol och den följer oss sakta

genom dessa dalar.

Marken ångar framför den,

stigen fylls av små moln,

som pressas samman och glider ner...

Så friska molnen ser ut...

regnsåll, titthål mot rymden.

 

 

Ni trångboddhetens teckenfält! Bered plats!

Mellan min själ och naturen ligger

ett bindestreck av visioner och avslöjanden,

ett hemligt brödraskap som darrar

            i ett kristallklart mörker...

 

 

Det är bortsnappandet som kodas av tanken,

den seende iakttagelsen i en inbillning

som vandrar mellan elementen,

som vore den själva visheten...

 

 

Du som stiger upp i Sokrates fyrtorn,

kan du se al-Halladjs lik,

och flugorna som surrar...?

 

 

Sakta ner! Följ denna fjäril,

lär dig se myrans krökta rygg;

solens trogna soldater,

dessa heliga horor
som livar upp varje bröllop.

            Skapelsens rök växer fram,

            ritschandet hörs

            och tingens skjorta rivs i strimlor...

      

     

Således,

när man lägger sitt ansikte mot Fès ansikte

lär man sig uppskatta ruttenhetens doft.

Kvinnor radar upp sig som planeter

med ghislinens färg, och barnen

kretsar intill som asteroider.

 

 

            – Balak! Attention!

            Det är herr Åsna, omsvept av barnslig

            trumpenhet, som går förbi tyngd av alla sorters

            änglar, tyngd av grönsaker, frukt och grödor.

 

 

Så vackert ditt tålamod är,

du åsnornas prinsessa.

 

 

6.

 

 

Fès!

Historien dryper från väggarna,

visar sig i fönstren, tar oss i handen

och drar oss med. Fortsätt framåt

längs denna återvändsgränd,

förbi dörrar som gömmer hemligheten

som kallas Öppenhet – och detta utplånande

kommer att visa er vägen.

Det ena steget efter det andra,

men foten utplånar foten.

Leran har sina böcker, sin läsning,

keramiken sina penslar och blad.

 

            ”Kvinnor – midjor av koppar,

            lår som duvor. I blommornas

            småhus mognar flickorna,

            i väldoftande tält gifter de sig.”

 

– Hur vågar dessa elledningar löpa över åsninnans rygg?

– ”Skynda dig! Må Gud skänka dig lidande!”, säger åsneföraren till sin åsninna.

            En svävande lykta rullar ner mot de Ädlas dal

            och går förlorad i blod, blod som förvandlas

till småstenar, småstenar som färgar tidevarven.

 

 

Och vid al-Qarawiyyin-moskén travar tingen upp sig,

som huvuden och drömbuntar.

Så ljuvligt när allt blandas med allt:

ett bröd med bokens pärmar,

utdrag ur Lenins texter

med Nefzaouis Doftande ängar.

 

 

Se hur kvinnan tränger in i morötterna

med sina persiljefläckade fingrar.

Hör henne ropa: ”Jag vill ha dig, du är så skön!”

 

 

Så vilsamt att hålla blicken fäst vid böneriktningen

som vore den en vacker kropp, och vilken njutning

när man inte längre kan särskilja det man betraktar:

Är det slagg eller malm?

 

 

Lyssna! En lärds mumlande.

Kom in! Nej!

Guds portar står vidöppna,

men världens portar är trånga.

Hur skall du kunna komma in,

du förgänglige?

 

 

Två älskare, ett bönerum,

och en prostituerad med grön slöja.

Men denna moské är givmild och förlåtande,

där den står mitt emellan

naturens och kulturens marknad.

Den är naveln,

och vilken fromhet visas inte upp

i detta förföriska motstånd

mellan helvete och paradis!

 

 

7.

 

 

Adonis

 

Här kommer denna stund som smygande

förvandlar hans sorger till berg.

Han kryper in i sig själv för att sedan
trampas ner i bröllopens trängsel.

 

Vad tänker poesin nu göra åt detta?

Åt länder som skryter med sin ofruktbarhet,

åt språk som sprider epidemier?

O poesi, du ville bli syndaflod, sprutande vulkan...

Kommer det att räcka?

 

 

Befall då: Jag är despoten!

Jag proklamerar Rivningsrepubliken!

 

 

Jag är despoten och jag proklamerar Rivningsrepubliken.

Med Splittring som president.

Ruska om tingens tron i dina sinnen.

Krossa måttens stat i din jordbävning.

Dina drömmar skall ta över stjärnornas ställning

och dina tankar skall byta plats med träden

för att rota sig.

 

 

Omfamna oss, du extasens kön,

du som finns bortom ängel och demon.

Förnöjsamhet förtjänar exilen.

 

 

8.

 

 

Gester och minspel tonsätts

mellan anblicken och insikten.

Vreden antar vilans anlete.

Bitterheten lånar hymnens klang

och smärtan färgas av böneutroparens sång

medan anletsdragen behåller sitt övertag.

 

 

Du säger att ensligheten viskar i ditt öra:

”Åtrån är hjärtats underverk”.

Säg till varje kvinna: Du är den sista

och du är den första.

 

 

Således tillkom det Fès att organisera sina njutningar

och söka hjälp hos begärets förtrupper.

Din prakt lyser i ringarnas sniderier

och i monologernas spelrum

o skön skrift från Kufa.

 

 

Inte erövringens ära, utan mottagandets.

Inte glädjen över att vinna, utan över att leva.

Inte våldet, utan gemytet, den gudomliga sällheten.

 

 

Välkomna insikten som arbetar för att bli,

inte för att äga, för att bli till i förvandlingens ritual,

ritualen som ej kan begrundas,

som motsäger sig själv,

lungornas ritual och sinnenas.

 

 

Närma dig, du som stiger fram beslöjad...

Närma dig! Jag uppskattar din skönhet

och skänker dig min kärlek.

Jag kommer inte att dölja mitt ansikte

av rädsla för att förtrollas.

Någonstans läste jag att synskhet

främjas av trenne ting:

Grönska, ett lugnt ansikte

och rinnande vatten.

 

 

Således stiger din skönhet upp

som det talande ljuset över landskapet.

Närma dig! Sittande, stående, arbetande,

vi skickar söndringens skyttel

som en hälsning till denna trötta trogna kropp,

som skyddande svävar över sin gård

och ställer sin fråga till Döden:

Du barn, varför stamma?

 

 

9.

 

 

Varken Djami’ l-fna eller Djami’ l-qarawiyyin

utan folkstormen, oceanen och inträdet i tillstånd

av harmoni. Allt förskjuts framåt i tiden:

Befrielsen är en viss början till ingivelsen

om en solidarisk men tillbakadragen Tid!

Här får du alla mina stunder, min vän.

 

 

Jag splittras i sönderhackade tillstånd.

Jag tar mig samman i spridandets akt.

Existensen är en klippa och dagen

en snarad fågel som passerat förbi...

Världen har inte större resning än en mus.

 

 

Jag ser och undrar: vilket är bäst –

att fångas in och programmeras

eller att kastas ut i kaos?

Jag undrar därför att mitt kaos

är ett sinnenas godståg, en lemmarnas farkost,

ett skydd åt musklerna och gapande hål i belägringens betong,

därför att mitt kaos innehåller ett visst löfte...

 

 

Zaleghberget, låt olivträden klä mitt lik:

            en uppenbarelse

            en utsikt

            en profetias frukt som välsignar slätternas inälvor

 

 

Djabir ibn Hayyan! Ge plats åt Ibn Arabi!

 

 

I min kropp finns en eld som slukar sig själv

en eld med två väsen, ett som andas på natten

och ett som andas på dagen,

en eld hög som luften, den låter mig aldrig vänta.

I min kropp finns en eld som äter och dricker

och en annan som varken äter eller dricker.

            Mitt ansikte är sömnlöshetens skrevor.

            Lagarna är förväxlingar.

            Min kropp sänks ned i avslöjandets vatten

            och i varje ting ser jag dess motsats.

 

 

Se hur världen låter sig genomskådas

när Vägen bär dig i ensamhetens högtider

mellan handen och hjärtat,

arbetet och språket,

talet och rösten!

 

 

Ordens äkthet i dina andalusiska sånger

formar sig till vägvisare efter vägvisare

och rymden, den väver förklaringarna.

 

 

10.

 

 

Vad gör poesin

bland all denna keramik som blöder av ömhet

som om vår andning ristade märken i den blå glasyren?

Mellan en dag som krönts med tårar

och en som krönts med blod,

            månad efter månad,

            år efter år...

            Vad gör poesin

            i en tid större än varje svulst,

            varje olycka?

Dödens tid, odjurens och njutningens tid,

där skodda böcker drömmer bakom galler

om maskinernas gud.

 

 

Ve den tredje arabiska tiden!

Ve dess nyhetssändningar, tidningar

och biografer. Vem styr oss? Vart går vi

från vaggan till graven? Bakåt? Framåt?

Vad händer med våra inre rytmer?

 

 

Varje ting står för sig självt, ensamt,

i det rasande kriget. Tingen vandrar ut

ur ordlistorna och går miste om sina bokstäver.

 

 

Livet – ett ansikte som intas av katastrofen,

ett bröst som fylls av skräck, inte skräcken för en

slumrande blindgångargranat, som spränger tidens gåtor,

utan skräcken för torg fulla av gamföda, en värld

som slits itu, och öden som ristas i köttslamsornas tärning.

 

 

Jag låter mina steg förenas med mina drömmar

och tillsammans dryftar vi nya planer:

I kroppens vansinne finns botemedel för själen

och lemmarnas historia är en fotnot i begärets historia.

Jag hör vinden viska till stenen och åskan stämma in med molnen:

så dunkelt det tydliga talet är!

 

 

Nämner jag Beirut så menar jag

Damaskus, Ryad, Bagdad, Kairo...

Jag talar om stammar i förfall och gläder mig.

Jag går i elden och delar rum med lågorna.

Jag samlar det som finns till hands av exilens stjärnor

och tillsammans strålar vi mot framtiden.

Jag skriver brev till tingens okända sida och undertecknar dem

med namn som Arwad och Ninar. Ofta sjunger jag till molnen

och förvånas när de stannar och lyssnar.

Jag möblerar om naturens växter

som vore de stolar i mitt hus,

sedan stiftar jag

en inbillning.

 

 

Inte av någon särskild anledning

bara för att i min fantasi se en nyckel,

vilken som helst nyckel

till vilken dörr som helst

 

 

Ve den tredje arabiska tiden!

Tusentals tideräkningar vaknar under dess fanor.

Tusentals källor trängs under dess broar.

Tusentals djurarter irrar under dess bord,

hungriga, fångna, nakna.

 

 

Vakna o sovande stammar

            Slukandets ritual är här

                        Här är ritualernas slukare

 

 

11.

 

 

                                    Moské

 

Sultan                                                               Makt

Spegel                                                              Bild

 

 

Liknande hieroglyfer

           

Marrakesh Damaskus Kairo Bagdad

Jerusalem Fès

 

Livet är sömnen

Döden är att vakna       

 

Havskrabbor

Landkrabbor

Ödlor av varje sort erövrar jorden

medan människan jagar himlen

 

 

            Hon är Gud

            som skrider fram

            i en djurart

            som sakta försvinner

 

 

Vad är detta allmänna som livnär sig på att mörda det unika?

            Hjärnans uppror stänger in kroppen

            i ett slavuppror,

            som enbart kommer herrarna till del.

 

 

Araben ska födas igen!

Araben i mig drar upp sina rötter,

slår fast sin rotlöshet i mina nerver, inälvor, benmärg.

Titta på honom!

Han bidar sin tid, ordnar i premissernas alfabet.

Titta på honom med de inre lyktornas ljus

om ni vill träda in i hans tid.

Han ska förse bokstäverna med tecken

som han kommer att avslöja för er,

och tecken som kommer att avslöjas i sin tid,

ty han och tiden är två barn i samma säng.

 

 

            Poesin stiger ur sin fålla.

            Härska som ni vill, o galaktiska moln.

            Min dikt tar på sig sin kaftan

            med välavvägda ord,

            med hjärtats matematik.

 

 

Visst kan du vara poet här

mellan gården och fängelset,

mellan Imozar och Tanger,

mellan Asilah och Agadir.

Visst kan palmerna vara kärror

och ljuset en kusk,

marknaden ropa till bön,

moskén skynda iväg

och det gröna téet binda samman

förtroendenas turer.

Atlanten kan bli Medelhavets resa

och Medelhavet Atlantens skepp.

Den Brändes Port kan bli Erövringarnas Port.

Min dikt tar på sig sin kaftan,

och rytmen är blodet som forsar i nuets ådror.

 

 

Sidi-l-Leabi                    Sidi-l-Khatibi                 Sidi-Banis*

                       Ja!                                    Ja!

 

Fred till resten av vännernas sällskap

från Asilahs och Tangers balkonger

till trösklarna i Marrakesh och Fès

            Fred i rymden som skriver vår historia!

            Fred på kometerna som skapar rymden!

            ”Alif lam mim

            Detta är skriften – det råder intet tvivel om den.

            Intet tvivel…

 

Marrakesh, september 1979

 

 

* Abdellatif al-Leabi (f. 1942), Abdelkebir Khaitibi (1938-2009) och Mohammed Banis (f. 1948), tre stora marockanska författare.


Öknens lockelse / Stenblödning av Ibrahim al-Koni

Öknens lockelse

Aforismer av

Ibrahim al-Koni

Översättning från arabiska av Jonathan Morén, 2010

Samtliga foton av Hesham Bahari, 2008

 

 

 

 

Naturen är det osynligas kropp.

 

Intighet är priset öknen betalar för att bli själens paradis.

 

Oasen är en fläck på öknens klädnad.

 

Vatten är flytande tid. Tid är flyktigt vatten.

 

 

 

 

 

 

Människor finns av två slag: de som går ut i naturen för att skaffa sig något därifrån,

och de som går ut i naturen för att be om förlåtelse.

 

All tid är inte liv; den tid vi tillbringar i naturens sköte är livet.

 

Den ensamma människan är inte den som drar sig undan andra,

utan den som lever mitt ibland dem.

 

Varje förlust är en befrielse.

 

 

 

 

 

 

Fåfängt försöker vi att hitta några andra slags varelser,

som inte är människor, i människorna.

 

En guldklocka är en förolämpning mot tiden.

 

Kunskap dödar till och med stenar.

 

Världen har inte tagit till sig något annat av stenen än dess form.

 

 

 

 

 

 

Stenens ädelhet ligger i dess ointresse.

Stenens vishet i dess tystnad.

 

Den behöver andra, som inte förmår finna den andre i sig själv.

 

Regnets uppgift är att tömma gatorna på folk.

 

Den som yvs över rikedom liknar den som yvs över sina bojor för att de är av guld.

 

 

 

 

 

 

De förnämsta husen är de vi bor i utan att äga dem.

 

Öknen är ett fosterland som emigrerat.

 

Människan är Guds ställföreträdare på jorden,

och hjärtat är Guds ställföreträdare i människan.

 

Stenens lag: att förhålla sig neutral.

 

 

 

 

 

 

Den som vill bli älskad vill vara slav.

 

För själen är gråa hår ett tecken på ungdom.

 

Människorna hör inte vad stenen säger,

eftersom de inte är vana vid tystnad.

 

En människa behöver studera länge innan hon behärskar det språk,

på vilket hon kan tala till sig själv.

 

 

 

 

 

 

Guld är en metall som inte kan rosta, då den skapats för att framkalla rost

i hjärtat hos dem som eftertraktar den.

 

Öknens lockelse ligger i dess frihet från orsaker till lockelse.

 

En besegrad generation?

Alla generationer är besegrade.

 

Ett hus är ett hus så länge det förblir en längtan,

men om det blir verklighet förvandlas det till en grav.

 

 

 

 

 

Ett folk som inte kan sjunga är ett folk som inte kan be.

 

Vi drar oss undan människor för att älska dem.

Vi umgås med dem för att hata dem.

 

Tiden och mätandet av tiden har inget gemensamt.

 

Hur skulle vattnet kunna annat än härstamma från det gudomligas rike,

då det är en varelse utan smak, utan färg och utan doft?

 

 

 

 

Öknen har inte förrått oss. Det är vi som har förrått öknen.

 

 

Översättning från arabiska av Jonathan Morén

Tidigare publicerad i Karavan, nr. 2-3, 2010.

 

Texterna är hämtade ur följande böcker: Sahra’i al-kubra (1998), Amthal al-zaman (1999), Fi talab al-namus al mafqud (1999), Nusus al-khalq (1999), Anubis (2002) och al-Suhuf al-Ula (2005).

 

 

Av Ibrahim al-Koni på Alhambra 

 

 

STENBLÖDNING

En roman

Översättning av Marina Stagh

www.alhambra.se

 

Jonathan Morén skriver om Ibrahim al-Koni

och hans omfattande verk (över 70 titlar) i Karavan, 2010:

 

”Tuaregen Ibrahim al-Koni är en säregen gestalt i den arabiska litterära världen. Uppvuxen i viddernas Sahara har han gett röst åt ökenomadernas myter och legender, men i än högre grad åt själva ödemarken, stenarnas och sandens tysta språk. Han betraktas idag som Libyens främsta författare.”

 

”Al-Koni uppträder gärna i traditionell tuaregisk dräkt med beslöjat ansikte men lika gärna som centraleuropeisk gentleman i vit sommarkostym, fotvandrande i de schweiziska Alperna där han har sitt hem sedan början av 1990-talet. Han är lika hemmastadd på kamelryggen i libyska öknen som i lärda samtal om försokratiker, kyrkofäder, Nietzsche och Heidegger.”

 

”Det al-Koni skildrar är inte främst öknen som landskap, utan öknen som själstillstånd: det serena och upphöjda lugnet hos en människa som är helt i besittning av sig själv, och den isolering som är förutsättningen för detta.”

 

 

 

Vi bjuder på några sidor ur Stenblödning.

Övers. från arabiska av Marina Stagh

Ikonen av sten

 

Getterna brukade inte stångas framför ögonen på honom, men de passade på när han gjorde sig redo för bön.

 

Dagen gick mot sitt slut. Den flammande solskivan sänkte sig sakta från sin himmelska tron, redo till avsked med hotet att återkomma nästa dag för att fullborda sitt verk och bränna sönder det den inte lyckats bränna sönder idag. Asouf körde ner armarna i sanden i den uttorkade flodfåran och började tvagningen inför eftermiddagsbönen.

 

Han hörde det avlägsna motorbullret och bestämde sig för att skynda sig att skänka Gud det som tillkommer Honom innan de kristna anlände. De senaste åren hade han tagit för vana att möta dem i wadin dit de kom för att titta på bilderna som var ristade i klippväggarna.

 

Men djävulen flög i getterna. I samma ögonblick som han åkallade Gud och tyst började läsa Öppningssuran, al-Fatiha, satte de igång att stångas mitt framför honom, som om de ville stoltsera med sina horn eller visa honom hur djärvt och skickligt de stångades. Getternas oro idag orsakades av en behagsjuk hona, som lockat till sig en envis ungget. Han hade följt efter henne sedan morgonen, nosat henne i baken och enträget försökt bestiga henne. Det hade väckt deras rivalitet. Nu samlades de och inledde kraftmätningen, beväpnade med sina långa horn.

 

Han avbröt sin bön, förbannade djävulen, och gav sig av mot den viktigaste klippan i wadi Matkhandoush för att göra sin plikt.

 

Det var en brant klippa längst ner på västsidan av den uttorkade wadin, just där den mötte wadi Aynsis och de tillsammans bildade en djup, bred flodfåra som fortsatte sitt sluttande lopp mot nordost tills den rann ut i Stora Abrahuh i Massak Mallat.

 

Den väldiga klippan, som kantades av en kedja av grottor, stod som en hörnpelare sist i raden, trotsigt vänd mot den brännande solen sedan tusentals år tillbaka. Den var smyckad med de mest konstfulla ristningar som den förhistoriska människan åstadkommit i hela den stora Saharaöknen. Uppför den mäktiga klippan reste sig en jättelik siare. Hans ansikte var dolt av en gåtfull mask. Med högerhanden vidrörde han en stolt och vördnadsbjudande mufflon som stod vid hans sida med lika högburet huvud som han själv, båda vända mot den fjärran horisonten, varifrån solen vräkte sina strålar över deras anleten dag efter dag.

 

Under tusentals år hade den store siaren och den heliga mufflon bibehållit sina tydliga, djupt utmejslade och utsökta anletsdrag, som talade till oss från den stumma, stenhårda klippan.

 

Inristad i den massiva stenen trädde siaren emot oss i full gestalt, fast han tycktes större och kraftigare än verkliga människor. Han stod aningen vänd mot den heliga mufflon, som också den var avsevärt större än vanliga mufflon.

 

När Asouf i sin ungdom genomkorsat den otillgängliga wadin för att finna bete för sin hjord hade han förstås inte haft en tanke på att dessa klippristningar skulle vara så märkvärdiga, som de ansågs vara idag, när de blivit en bönenisch för kristna turister. De kom farande i terrängbilar genom öknen från de mest avlägsna länder för att titta på klippan, och de gapade stort av förvåning inför dess mäktighet, skönhet och mystik. En gång hade han till och med sett en europeisk kvinna falla på knä framför klippan och mumla fram obegripliga ord, som han intuitivt förstått måste vara de kristnas böner.

 

Varenda wadi i hela Massak Satfat hade klippväggar och grottor prydda med målningar. Han hade upptäckt dem när han var liten och utmattad av att springa bakom den ostyriga hjorden tagit sin tillflykt till grottorna för att söka skugga från solen och njuta några ögonblicks vila. Han brukade roa sig med att betrakta de färglagda teckningarna: jägare med långsmala, konstiga ansikten som sprang efter olika djur, där han bara kände igen mufflon, gasellen och vildbuffeln. På klippväggarna fanns också nakna kvinnor med enorma, svällande bröst, alldeles för stora för deras kroppar. Denna syn fick honom att brista i skratt. Han såg för sig hur brösten hindrade kvinnornas gång och deras möjligheter att förflytta sig fritt och kastade sig bakåt med ett ljudligt gapskratt, som ekade mystiskt när det fångades upp av otaliga, okända grottor.

 

När han klättrade upp i bergen efter getterna upptäckte han sedan andra målningar. På klippväggarna såg han hemska ansikten som såg ut som demoner och otäcka djur som inte fanns i öknen. Det som förvånade honom var att hans mor aldrig hade berättat om dem ens i sagans eller legendens form. Inte heller hans far hade fört dem på tal innan han omkom i den ödesdigra jakten på den besatta mufflon.

 

– Det var de som bodde i grottorna förr i tiden, våra förfäder, sade hon när han frågade.

– Men du har ju sagt att det är djinner som bor i grottorna.

         

Hon stirrade häpet på honom, log till och fortsatte sedan att med vaggande rörelser från höger till vänster kärna mjölken i skinnsäcken framför sig.

 

Men han gav sig inte.

– Var våra förfäder djinner?

 

Hon kvävde ett skratt, men han fångade upp det i hennes ögon och upprepade frågan. Besvärad snäste hon av honom.

– Du får väl fråga din far.

 

Han frågade sin far som skrattade och sade:

– Kanske var de djinner, men djinner av det goda slaget. Djinner är som människor, de tillhör olika stammar, några stammar är goda och andra är onda. Vi tillhör den andra stammen, den stam av djinner som valt det goda.

– Är det därför som vi inte bor granne med någon?

– Ja, just därför. Om du bor granne med de onda, häftar sig ondskan vid dig. De människor som föredrar det goda måste hålla sig undan från människorna för att inte råka illa ut. På samma sätt gjorde den här gruppen djinner. De bosatte sig i grottorna för mycket länge sedan på flykt undan ondskan. Hör du inte hur de pratar med varandra under månklara nätter?

 

Hans mor blandade sig i.

– Varför skrämmer du upp honom med djinnernas nattliga prat? Det vore bättre om du mjölkade kamelen, så att jag får mjölk innan kvällsvarden.

Skrattande reste sig fadern för att gå och mjölka kamelstoet. Asouf vände sig till sin mor:

– Jag hör djinnerna prata i grottorna varje dag. De säger konstiga saker och ibland får de för sig att sjunga. Men jag är inte rädd för djinnerna.

 

Hon skrattade till och kastade några torra grenar på elden.

 

Asouf fortsatte att ha roligt åt djinnernas ansikten i grottorna i bergen.

 

Han brukade fly det stekheta solgasset och flämtande ta skydd i klippornas håligheter. Efter att ha vilat sig en stund kröp han fram mot klippväggen och började stryka bort lagren av dammstoft för att få de inristade linjerna i klippan att framträda. Han fortsatte att torka de väldiga väggarna rena ända tills de maskerade eller långsmala ansiktena blev synliga eller tills djuren, på flykt undan de maskerade jägarnas spjut, framträdde klart: mufflon, gaseller, bufflar och många andra storvuxna, långbenta djur, som man aldrig skådar i öknen idag.

 

Sedan började han ge olika floddalar, markområden och berg namn efter de varelser som var inristade i klipporna; en blev Gasellwadin, en annan Jägarfolksmarken, en tredje Mufflonberget, en fjärde Betesslätten, tills han en dag upptäckte stordjinnen, den maskerade jätten, som tornade upp sig intill den vördnadsbjudande mufflon och vänd mot kaaban inväntade soluppgången, lovprisande Herren i evig bön.

 

Den dagen hade han följt efter den ostyrigaste geten i hjorden. Den hade lösgjort sig från resten av flocken och smitit ner i den otillgängliga wadin Matkhandoush. Asouf rusade iväg efter geten men kom inte ikapp den förrän långt nere i wadin där den löpte samman med den angränsande flodfåran Aynsis, och de tillsammans formade en djup, mäktig flodravin som vindlade sig genom det karga ökenlandskapet ända fram mot Abrahus slätter. Där fanns det en samling grottor krönta av väldiga klippor. Dessa klippor kantade den där höga bergsklippan som tornade upp sig som en byggnad mot skyn, som en hednisk stod rest av gudarna. Den maskerade djinnen och den heliga mufflon täckte hela det mäktiga stenpartiet från topp till fot. Han stod länge och betraktade bilden. Sedan försökte han klättra uppför klipporna för att vidröra den enorma djinnens mask, men lyckades inte.

 

Vägen upp till klippan var en svårframkomlig stenbrant. Han försökte ännu en gång klamra sig uppför de släta klipporna, men några stenar under hans fötter gav vika, och han föll handlöst ner i wadin och hamnade på rygg.

 

Han vred sig ännu av smärta när han krypande på alla fyra försökte komma i skugga under en hög, grön akacia i mitten av wadin.

 

Hjärtat dunkade våldsamt och kroppen badade i svett. När han nådde fram till trädet försvann skuggan.

 

Trots sin häpnad över att skuggan försvann lade han sig ner under trädet och väntade på att den obarmhärtigt stekande solen skulle gå ner.

 

Nästa dag upptäckte han att den ostyriga geten som lämnat hjorden och fört honom till stordjinnens grotta hade rivits av vargen under natten. Han mindes hur akacian hade lämnat honom i sticket och fått skuggan att fly när han sökte dess skydd efter fallet från klippan.


En kommentar till Houria Abdelouaheds kommande bok: "Profetens kvinnor"

En kommentar till Houria Abdelouaheds kommande bok

 

Profetens kvinnor

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans

 

 
 

Storschejken vid det egyptiska lärosätet al-Azhar runt förrförra sekelskiftet, reformisten Muhammed Abdoh, yttrade under sin förvisning i Frankrike någon gång på 1890-talet följande ord: ”Jag ser islam praktiseras utan muslimer i Frankrike medan hemma har vi muslimer som inte vet hur man ska praktisera islam.” Mycket vatten har runnit under broarna sen dess men hans dom över islam och muslimerna står sig. Idag och med få undantag hänger flertalet muslimska länder efter i utvecklingen. Detta gäller inom de flesta områden, utbildning, forskning, hälsa, industri, jordbruk, förmågan till innovation och återhämtning – den muslimska världen har alltsedan Abdohs tid och långt tidigare gradvis förlorat sin självständighet som kultursfär, alienerats, och de sista femtio åren har den alltmer blivit ett fritt spelfält för skoningslösa geopolitiska intressen.

 

Historien kan dock inte sammanfattas i enkla manualer i hur man bygger en civilisation och hur den går förlorad. Den har sin egen komplexitet och tillväxtsmekanismer beroende av ett stort antal invecklade faktorer, rumsliga och tidsliga, materiella och immateriella, vilket Ibn Khaldun tog väl hänsyn till när han skulle förklara rikenas uppgång och fall på sin tid. (Se Prolegomena - En introduktion till världshistorien, av Ibn Khaldun, Alhambra, 2.a uppl 2001)

 

Alltsedan renässansen och med högre tempo från och med upplysningen har vetenskapernas utveckling och samhällets gradvisa sekularisering tvingat fram ett ifrågasättande av de religiösa urkunderna. Bibelns båda delar utsattes för en noggrann komparativ läsning och historiska svar söktes för första gången med hjälp av de växande filologiska och arkeologiska disciplinerna. Detta hade som effekt en sorts ”sekularisering” av kyrkan, som fråntogs sin politiska makt och hädanefter enbart tilläts ägna sig åt en själasörjande verksamhet. På sätt och vis blev denna förvandling av den kristna religionens roll i samhället dess räddningslina under turbulenta och blodiga tider, som ännu inte tagit slut.

 

 

 
 

Islam å sin sida har vuxit ur den politiska turbulensen som drabbat Arabien på sexhundratalet och som såg till att det skriftlösa arabiska språket inom loppet av blott två hundra år skulle bli det patriarkala paradigmets och vetenskapens mest avancerade medium, främst genom assimilering av grekiska, persiska och indiska tankegods.

 

Det som är mest slående i detta patriarkala tankegods, där religiösa urkunder och deras uttolkare ännu inte lyckats befria sig från ”politikens träsk” och de myter en sådan symbios mellan religion och politik ser till att underhålla och sprida, är samexistensen inom det av fullständigt motsatta, för att inte säga motsägelsefulla, världar. Det är märkligt nog samma patriarkala grund där samhällets kvinnliga hälft döljs och förtigs som gett upphov, mycket tack vare Koranens förlösande kraft uppfattad som en övergång från den muntliga till den skriftliga kulturen, till den mystik och de mystiker som kom att hylla kvinnan och i henne se i lika hög grad som i mannen det gudomligas verkan och väsen.

 

Islams största mystiker genom tiderna, andalusiern Muhyiddin ibn Arabi, återkommer ofta till kvinnans roll i hans uppvaknande, och i utformningen av hans verk, vilket beskrivs av honom som ”en ocean utan stränder”. En av hans böcker, ”Längtans tolk”, ägnas den kvinna som inspirerat hans opus major. Boken som består av ett sextiotal kärleksdikter, sonetter, besjunger denna andliga förening i kroppsliga termer, vilket åsamkade honom kritik från de fromma lärda.

 

 

 
 
 

Det som mystiker upptäckte i Koranen var den skarpa skillnaden mellan det som hör det eviga och det som hör tiden till. Några av Koranens verser är fascinerande genom att de hänvisar till frågor som handlar om en förtidig förståelse av kosmisk relativitet. ”En ängels dag, för att nå de högre sfärerna, motsvarar femtiotusen av människans år”, står det att läsa i Boken. Men det finns inget logiskt sätt som dessa två dimensioner, det eviga och det tidsliga, kan mötas på eller ens växelverka sinsemellan i den skapade världen. Enbart genom sublimation och transcendens kan detta ske.

 

En myt är en imaginär konstruktion, avsedd att förklara kosmiska eller sociala fenomen. Den lägger grunden för en social praxis enligt de grundläggande värdena i ett givet samhälle i strävan efter dess sammanhållning. Om man godkänner denna pragmatiska definition av myten kan man också betrakta historieskrivningen som en sådan, en myt som bara kan förklaras av eller bytas ut alltefter behov mot en annan myt.  

 

Haditherna och de olika levnadsteckningarna som berättar om Muhammeds liv och den islamska missionens första årtionden, vilka boken ”Profetens kvinnor” bygger på, skrevs ner långt senare under sen umayyadisk/tidig abbasidisk tid för att gå kalifernas ärenden. Många detaljer kan ha blivit fabricerade av den tidens intellektuella för att tjäna makthavarnas syften och behöver inte alls motsvaras av historiska fakta, utan bara bygger på hörsägen. Som psykolog och psykoanalytiker ser författaren till ”Profetens kvinnor”, Houria Abdelouahed, på den tidens kvinnor genom samma prisma som vår tids kvinnor ser på sin långa, underdåniga ställning gentemot männen. Man kan alltid hävda att lidandet och dess påföljder för kvinnorna är desamma då som nu. Dock risken är att vi blir frågan, tagen ur sin historiska kontext, svarsskyldiga.

 

 

 
 
 

Problemet ligger i det dogmatiska närmandet till det skrivna ordet. Muslimernas enda chans till att återupptäcka Bokens andliga dimension, dess kvinnliga sida om man vågar sig på en sådan jämförelse, är att åter sätta den i dess historiska dimension. Låta det som hör till Gud i Boken återvända till Gud och det som hör till världen stanna kvar i världen. För detta måste muslimerna börja ”läsa” Boken istället för att ”recitera” den (”Vi har inte läst Koranen än…” hävdar den tunisiske filosofen och teologen Yusuf al-Siddiq på France24 arabiska kanal). Problemet är delvis, som under alla tider, de intellektuella som är beroende av makthavarna för sitt uppehälle, dogmtillverkarna, som är så måna om sina förmåner att de sällan lyckas befria sig från det som skänker dem vikt och betydelse i samhället. (För en gedigen beskrivning av detta fenomen se ”Voltaire’s Bastards: The Dictatorship of Reason in the West” av John Ralston Saul, översatt till 23 språk, Simon & Schuster Paperbacks, NY, 1992.)

 

Varje socialt skikt i samhället har alltså skapat sin egen bild av profeten. För det enkla folket blir profeten den personifierade barmhärtigheten medan sufier ser i honom det som levnadsteckningarna förbisåg, inte den man som ”begåvats med fyrtio mäns kraft i sina samlag”, så som han beskrivs av de manliga levnadstecknarna, utan det andliga Näset (al-barzakh) som förbinder Boken med världsalltet och språket med livets mening, den fullkomliga Människan (al-insan al-kamil), så som en ”feminist” som Ibn Arabi skrev redan på 1200-talet. Utan dessa nyanserade och idealiserade speglingar av en annars föga känd historisk period hade ingen levande muslimsk kultur värd namnet kunnat hävda sig, vinna folkens hjärtan och befästas på tre kontinenter under så lång tid. Makthavarnas politiska islam och dess snäva tolkningar å sin sida är inte förmögna att skapa något annat än förtryck, förvrängningar och förvillelser.

 

 

 
 
 

Det är med den tanken i bakhuvudet som läsaren bör närma sig Profetens kvinnor. Houria Abdelouahed har avslöjat den patriarkala myten för vad den står för, för att värna om kvinnans rätt till ett ansikte och ett eget liv i ett ojämlikt samhälle. Hennes arbete har pionjärskapets vågsamhet och förbryllelser. Hon vill rensa den islamska kulturen från allt det världsligt efterhängsna som vidlått den i fjorton långa sekler och återge den dess mystiska glans genom att föra kvinnornas talan, och med Ibn Arabis ord, mystikern som var samtida med Hildegard von Bingen, påminna oss om att ”den jord som inte låter sig feminiseras är ej att lita på”.

 

Text: Hesham Bahari

 

 

 

Fransk-marockanska Houria Abdelouahed är psykoanalytiker och verksam vid universitetet Paris Diderot. Som psykoanalytiker arbetade hon med att hjälpa våldtäktsoffer från kriget i Syrien. Hon har bl a översatt Adonis stora diktverk al-Kitab (“Boken - Plat­sens gårdag nu”) till franska. Boken ”Våld och islam”, översatt till ett 15-tal språk, bl. a. svenska, består av en intervju hon gjort med Adonis i detta brännande ämne. 

 

PS. Houria Abdelouaheds bok "Profetens kvinnor" kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans. 

 

Profetens kvinnor
Hft med flikar / 186 sidor 
Svensk översättning från franska av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2020)
Originaltitel: Les femmes du prophète (Seuil, Paris 2016)

 

 
 
 
 

Intervju med Houria Abdelouahed på Télérama

https://www.telerama.fr/idees/femmes-et-islam-houria-abdelouahed-leve-le-voile-sur-les-femmes-de-mahomet,142096.php

 

Den fransk-marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed är föreläsare vid Universitet Paris-Diderot. Efter en bok med intervjuer 2015 med den syriske poeten Adonis (Våld och islam) publicerar hon nu Les Femmes du prophète, en poetisk och kritisk redogörelse baserad på en studie av de religiösa urkunderna. Hon sätter fingret på det tvivelaktiga bandet mellan religiös tro, social organisation och kvinnornas status.

 

Varför blev ni intresserad av profetens hustrur?

 

Det som intresserade mig i början var mystiken, och i synnerhet Ibn Arabi, filosof, jurist, poet, som föddes på 1100-talet i Andalusien och dog 1240 i Damaskus. En man som hyllade sina två lärare, båda kvinnor, och som skrev: ”Den jord som inte låter sig feminiseras är ej att lita på.” Ibn Arabi skrev bl.a. om Balqis, drottningen av Shebas subtila bemötande av kung Salomo. Så småningom började jag titta på hur kvinnor omtalades i Korantexten. Jag ville veta mer och började läsa Tabari, historiker och koranexeget. Hans idéer och historieskrivning fann jag mycket problematiska ur ett kvinnligt perspektiv. Under denna tid arbetade jag kliniskt med arabiska våldtäktsoffer från kriget i Syrien, och jag kände hur jag översvämmades av oändliga klagomål. Dessa patienter ställde mig inför förtrycket i både min egen uppväxt och den kollektiva historien. Jag insåg att Aysha, profetens barnhustru, kan vara vilken liten flicka som helst som gavs bort för tidigt i äktenskap.

 

Menar ni att det finns en social kontinuitet inom den muslimska kulturen, baserad på teologi?

 

Absolut. Idag, när en kvinna gör anspråk på sin fars arv, baserar domaren sig inte på texten till mystikern Ibn Arabi – "Kvinnlighet är det som får världen att gå runt" – utan på den teologiska texten: ”Mannen har rätt till två gånger kvinnans andel”. Många kvinnor i muslimska länder arbetar för att försörja sina familjer, men när de ärver kommer de ändå att få bara hälften av det brodern får, och det enligt lagar som stiftades för femtonhundra år sedan. I dessa texter läser vi att när Um Salama, en hustru till profeten, ville gå ut i krig för att ha samma rättigheter som mannen, kom ängeln Gabriel för att berätta för honom att nej, Gud hade bestämt annat. Gabriel var alltid där för att berätta för kvinnor att de ska underkasta sig. När Muhammad ville ha sin adopterade sons hustru gjorde Gabriel det lagligt. När han ville ha en liten flicka gjorde Gabriel det lagligt. Och så vidare. Gabriel var för slaveri av kvinnor. Kvinnans underkastelse krävdes av himlen.

 

Varför gjordes det ingen ny läsning av texterna?

 

Den arabisk-muslimska kulturen kan inte reduceras till teologi. Vi har förvisso haft Averroes, Avicenna, Ibn Arabi, Hallaj, Sohrawardi, Razi… Vi har en mystisk, filosofisk, poetisk text, men det är den teologiska som har segrat och som stiftar lagar. Med berättelsen om Zaynab, den fantastiska skönhet som profeten ville ha, trots att hon var hustru till hans adoptivson, har två verser nedkommit med ängeln. Den första ber profetens hustrur att inte exponera sig i det offentliga rummet som andra kvinnor. Den andra påtvingar hijab (slöjan) för profetens hustrur. Den citerade versen säger till de troende kvinnorna att beslöja sin jayb, dvs. sina ”öppningar”. Men det kan syfta på könsklyftan eller skinkorna eller klyftan mellan brösten. Tabari och andra kommentatorer gick till överdrift och inkluderade händerna, fötterna, ja hela kroppen.

 

Så det kommer mycket tidigt?

 

Ja, mycket tidigt, och det som verkligen fick mig att undra och må dåligt under lång tid är denna oförståelse: hur kunde de som tolkat och kommenterat texten under vår tid bara upprepa, bokstavligt talat och ord för ord, gårdagens kommentarer? För att skriva min bok fick jag studera en hel del verk, jag gick från en version till en annan, och jag försäkrar att det inte finns någon skillnad mellan andra århundradets förklaringar (800-talet) och dagens. Jag förstod inte hur dessa hagiografer lyckades påtvinga tystnaden på alla tänkande människor.

 

Och förstår ni det idag?

 

Jag skulle vilja förstå. Så länge det gäller profetens hustrur, i likhet med profeten själv, har de blivit heliga föremål. Inga frågor var möjliga. Och de förblir omöjliga än idag. Förutom av subversiva, överträdande människor. Så vi kan tänka oss att mannen, främmande inför det kvinnliga könet, kände sig orolig och genom att förtrycka kvinnan gav sig för många privilegier. Och eftersom frågan handlar om det heliga är det inte möjligt att ifrågasätta den, utan mannen tvingas uppvisa sin starka dominans genom att åkalla himlens krafter mot kvinnorna.

 

Är islam verkligen annorlunda från andra monoteismer när det gäller kvinnor?

 

Alla monoteistiska religioner har försökt tämja kvinnan. Om vi ​​tar kristendomen, så hände inte detta under Jesu liv som tvättade fötterna på syndaren Maria Magdalena och som var exemplet på själva toleransen, men se vad kyrkofäderna gjorde! Vi faller alltid tillbaka på samma klichéer, samma regler. Monoteismen har varit en katastrof för kvinnor. Det är nödvändigt att studera de tidigare civilisationerna, de sumeriska, babyloniska, egyptiska, när det gäller denna fråga, vilket inte har gjorts tillräckligt.

 

Hur ser islam på det som kom före det?

 

Det är "jahiliyya", den hedniska okunnighetens tid. Och det är katastrofalt. Islam såg sig själv som början på civilisationen. Vi raderar Mesopotamien, Babylon, mederna, grekerna, bysantinerna, egyptierna; den Andre förkastas helt och hållet. Vi vet emellertid att Koranen innehåller många icke-arabiska termer, men inte ens det får vi säga. Det är inte enbart civilisationerna före islam som förkastades utan också de samtida kulturerna, eftersom det fanns gott om judar och kristna i Arabien. Så här har vi ett verkligt problem med hur den Andre uppfattas.

 

Men kvinnornas ställning har ändå varierat mycket beroende på tid och land?

 

Vi gjorde verkligen framsteg under Nahdan, den arabiska renässansen, i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. När du tittar på äldre egyptiska filmer upptäcker du verklig frigörelse. Egypten var en fyrbåk, men det fanns också mycket ifrågasättande i Irak, Syrien och Libanon. Jag kände ett Marocko som var mycket mer upplyst än det är idag, som ung tjej kunde jag gå på bio med mina pojkvänner. Det har blivit svårt för flickorna idag. Saudiarabien finansierar alla islamiseringsrörelser. Jag minns att jag i Tanger gick på kurser finansierade av Wahhabiterna, flickorna uppmanades att bära slöja, imamerna i moskéerna förtalade obeslöjade kvinnor. Saudiarabien la ut texten, och folkmassan följde efter.

 

Varför ?

 

Jag tror det beror på att den religiösa bakgrunden, trots begynnelsen av en sekulär renässans, har förblivit intakt. När religion inte är en individuell fråga längre utan en kollektiv hysteri, representerar den en verklig fara. Den förkastar alla discipliner, från antropologi till psykoanalys. Hur kommer det sig att en undermålig diskurs segrar till slut? Och hur kan vi tala om islamisk feminism? Feminist och muslim har jag inget emot: att en kvinna inte vill rycka undan mattan för sin identitet, det kan jag förstå. Men feminist och islamist, det tror jag inte är möjligt. Vissa verser är öppna för tolkning, andra inte. När en vers säger "Slå dem om de fortsätter att vara rebelliska", antingen man gillar det eller inte så kan verbet ”att slå” bara tolkas på ett sätt. Och när Tabari tolkar versen ”Slå dem…”, skriver han att en man kan bestiga kvinnan utan att prata med henne. Så han har rätt att våldta henne, m.a.o.

 

Ändå måste man känna till allt detta. När man växer upp i ett muslimskt land. Känner folk till dessa texter och historien bakom alla profetens hustrur?

 

Nej, man känner bara till Khadija, för hon är den första, hustru-mamman, kärleksfull och älskad, Hafsa för att hon är ”Koranens bevarare” och Aysha för att hon kallas ”muslimernas minne”. Men muslimer känner inte till alla dessa hadith som berör sexualiteten t.ex., eftersom de bortser från Ayshas ord i frågor om sex. Man måste vara teolog för att känna till dem, eller väldigt nyfiken. Problemet i muslimska länder är att stora intellektuella, efter att ha läst Kant, Hegel, Freud, Lacan eller Lévi-Strauss, låter bli att titta på dessa medeltida texter och studera dem, eftersom de upplevs som oviktiga eller efterblivna. De känner egentligen inte till detta som islamska urkunder talar om. Eller så har vi imamer som läser urkunderna, men ignorerar Kant, Hegel osv. Och lever därmed kvar i forntiden. Det bör tilläggas att de flesta kultiverade muslimer inte känner till dessa texter, inte vet att profeten kunde beordra halshuggning av en man och ta hans dotter som hustru samma dag. De kan hävda att det jag berättar i den här boken inte stämmer. Det är därför jag citerar mina källor. Läs bara dessa texter.

 

Vad skulle hända om dessa berättelser varit bättre kända?

 

Det skulle vara en chock, säkert. I berättelsen om Safiyya – hon blev profetens hustru samma dag som hennes far, hövding för en judisk stam, och hennes make halshöggs – kan man läsa dessa chockerande ord: "Hon talade inte". Ingen undrade över denna tystnad, dess melankoliska dimension. Även om man inte är psykoanalytiker, om man håller sig till historikernas faktiska information, kan man konstatera att Safiyya inte överförde några hadither. Detta betyder att även om hon konverterade och blivit en av profetens hustrur och därför ”De troendes moder”, var hennes ord inte tillförlitliga, eftersom hon var judinna. Hadither från Aisha och Hafsa överförs, men inte Safiyya. Det är en sluten och narcissistisk uppfattning. Ingen öppning mot den Andre görs möjlig.

 

Hur kommer man ut ur detta dilemma?

 

Vi måste hjälpa till att göra denna mörka del av historien känd och debatterad. Det historiska närmandet saknas helt, eftersom våra referenser förblir Tabari, Ibn Kathir, och andra författare från de första århundradena e.H. som blandar ihop historia och legend. Tabaris krönikor berättar hur den muslimska religionen infördes med våld, men det låter vi vara osagt. Ingen konstruktiv tanke är möjlig utan yttrandefrihet. För att avtäcka höljet och förstå kvinnorna bakom slöjan behöver vi rätten till det avvikande talet, demokrati och sekularism. Västerlandet har vunnit enormt på sekularismen; så länge vi inte är sekulära kommer vi att fortsätta att lida. Det betyder inte att man ska avskaffa religionen. Men att var och en kan leva med sin tro utan att påtvinga den andra.

 


"Sätt blommor i håret, ikväll skall vi dricka champagne"

 

… inte bara en välskriven och spännande berättelse om ett fängslande kvinnoöde utan också en detaljerad och doftrik skildring av en konfliktfylld och mytomspunnen del av världen under 1900-talets första del.

 

Inger Wassenius / BTJ

 

Ny bok från Alhambra

 

 

 

Sätt blommor i håret,


ikväll skall vi dricka champagne

 

en biografi om Orientfararen Karin Johnsson
— författare, feminist, fotograf

 

av Carl-Magnus Stolt

 

310 s / Inb / Rikt illustrerad med fotografier av Karin Johnsson

 

 
 
 
 

Karin Johnsson var halländskan som under 1930-talet blev berömd Orient-resenär och författare. Hon levde såväl i öknens beduinbyar som i arabiska palats. Förklädd till muslim tog hon sig som pilgrim till Mecka 1931.


Hon var en färgstark och fantasirik kvinna. Om hon varit man, hade hon kultförklarats och höjts till skyarna som en av våra stora reseförfattare.

 

 

 


Hon var också skicklig fotograf och fängslande föreläsare. Hennes böcker är fartfyllda och roande skildringar av vardagsli­vet i Orienten, såväl i palats som koja. Hon var en osentimental berättare med djup humor.


På 1930-talet var hon en välkänd feministisk kulturpersonlighet i Sverige. Men genom sina arabiska kontakter hamnade hon mitt i den brännande konflikten mellan judar och araber. Det blev inte minst uppenbart när hon 1938 förlovade sig med en muslimsk man som var ättling till profeten Muhammed. Men själv övergav hon aldrig sin kristna tro.

 

 


Efter andra världskriget blev det allt svårare för henne att publi­cera böcker och hon hamnade alltmer i skymundan. Redan långt innan hon dog 1968 var hon bortglömd. Men hennes annorlunda reseskildringar från Orienten borde vara levande klassiker. Utan tvekan är hon en av svensk litteraturs stora ökenskildrare.


Biografin "Sätt blommor i håret, ikväll skall vi dricka champagne" lyfter fram en bortglömd kvinnohistoria. Karin Johnssons författarskap och hennes dramatiska och spännande livsberättelse är värda att rädda från glömskan.

 

 

 

 

 


Ny bok - En överflödig kvinna av Rabih Alameddine

"Det är en inre monolog där berättarrösten på ett knivskarpt sätt betraktar och analyserar sin omvärld, men också en dialog med andra författarskap, karaktärer och texter. ... Alameddine följer inte den traditionella romanens 
typiska ramar utan skapar något alldeles eget."

Josefin Roos / BTJ
 
 
 
 
 
 
 

En överflödig kvinna

 

Rabih Alameddine

 

Översättning av

Astrid Ericson Bahari

 

Hft med flik / 256 s.

Utgivare: Alhambra

Boken finns att beställa i bokhandeln

 

 

Aaliya lever sitt liv i Beirut, i en våning som har varit hennes sedan hon var ung och gift. Skild, barnlös, gudlös, faderlös och fyllda 72 – en belägenhet som knappast ger så mycket prestige, varken i världen eller i Libanon – har hon dragit sig tillbaka för att helt och hållet leva i böckernas värld. Noga väljer hon bland världslitteraturens skatter, från Leo Tolstoj till Fernando Pessoa, och sedan översätter hon, en roman om året. När detta är gjort lägger hon undan manuskriptet i det oanvända badrummet som hör till (den obefintliga) pigans rum. Minnena av inbördeskriget är fortfarande färska, men hon har funnit sitt eget sätt att handskas med dem.

 

 

 
 
 
 
 

Författaren, den libanesisk-amerikanske Rabih Alameddine, är en av världens mest hyllade, och är född 1959 i Jordanien av drusiska föräldrar. 2014 vann han California Book Awards Gold Medal Fiction för En överflödig kvinna. Boken är en kärleksförklaring till litteraturen och dess makt att transformera. Rabih Alameddine bor i San Francisco och Beirut.

 

 

www.alhambra.se

 

Amerikanska pressröster om

En överflödig kvinna

 

En överflödig kvinna är en betraktelse över, bland annat, åldrande, politik, litteratur, ensamhet, sorg och uthållighet. Om det finns några skönhetsfläckar i denna vackra och uppslukande roman, är de knappt synliga.”     New York Times

 

”En triumf… en bok värdig att sättas på en hylla bredvid de stora verk vars skönhet och kraft (Alameddines) roman hyllar.”   Los Angeles Times

 

”Oemotståndlig … ärlig och mänsklig.”    Wall Street Journal

 

”Jag kan inte minnas när jag senast blev så gripen av själva tonen i en roman. ... Aaliya är tankeväckande, hon är komplex, hon har humor och är kritisk.”    NPR.com

 

”En lovsång till läsandets transformerande kraft.”    LA Reviews of Books

 

”Alameddine har frambesvärjt en charmerande berättare i sin medryckande roman, en kvinna som är, liksom hennes stad, svår att förstå, svår att stå ut med, svår att lära känna, och, framför allt, passionerat komplex.”    San Francisco Chronicle

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0