"Men Jerusalem står kvar", ny bok av Mahmoud Shukair

Ny bok från Alhambra
 
Men Jerusalem står kvar
 
av Mahmoud Shukair
 
i översättning och efterord av Kerstin Eksell
 
 
 
 
 
168 sid / Hft med flikar
 
 
 

Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker.
Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar”.

 

 

EFTERORD
av Kerstin Eksell

 

Mahmoud Shukair är känd för två saker: för att vara den korta novellens mästare och för sina Jerusalemskildringar. I mikronoveller, ultrakorta texter, tecknar han med ett fåtal effekter pregnanta bilder av det typiskt mänskliga, av människors förmåga till sorg och lycka och av de komplexa händelseförvecklingar som formar det mänskliga ödet. Tonen är ömsint, orden sparsamma. Humoristiska anslag växlar med stråk av sorg och vemod. Det är glesa texter, lätta och starka som spindelväv, och mellanrummet, det outsagda mellan orden, är lika betydelsebärande som trådarna.


Han är född och uppvuxen i Jerusalem där han också bor. Det är både hans naturliga habitat och hans valda litterära miljö. Hans verk ger en sällsynt ingång till en stad som vi ofta hör och läser om i media utan att för den skull få möjlighet att lära känna stadens invånare. Litteraturtidskriften Banipal gjorde sitt vårnummer 2021 (nr 70) till ett specialnummer om Mahmoud Shukair. Den innehåller bland annat flera av hans tidigare oöversatta texter. Tidskriften hyllar honom särskilt för hans Jerusalemskildringar som utkommit under sex decennier.


I två korta essäer i samlingen Mordechai´s Moustache and His Wife´s Cats från 2007 berättar författaren om sin litterära utveckling. Hemingway in Jerusalem handlar om ungdomsperioden under 60-talet. Östra Jerusalem var då en levande intellektuell miljö som stimulerades av många impulser utifrån. Kulturtidskriften Ny horisont (al-Ufq al-jadīd) började utkomma 1961. Den arbetade med anknyt­ning till det litterära livet i Beirut och Kairo och innehöll översättningar av västerländsk litteratur, essäer och litteraturkritik. Shukair skrev egna bidrag till tidskriften och botaniserade i bokhandlarna på Salah al-Dingatan och al-Zahragatan där det fanns gott om översättningar av västerländska författare. Han fascinerades av Hemingway, dennes till synes okonstlade prosa med många bottnar.


1967 kom ockupationen som fick en förödande inverkan på det intellektuella livet. Det intellektuella samfundet upplöstes; en del av medlemmarna blev arresterade, andra tvingades i landsflykt, resten tystnade och slutade skriva. Bokhandlarna kunde inte längre importera ny litteratur. En mångårig stagnation inträdde. Men Shukair hade andra inflöden till sitt författarskap. I Min resa i skrivandet skriver han om hur hans barndom präglades av det muntliga historieberättandet, hans mor och en morbror var skickliga på att vidareföra detta traditionella arv. Folklitteraturen förmedlade inte minst kunskap om kvinnor, något Shukair senare kom att använda sig av.


I mitten av 70-talet hade Shukair kommit till vägs ände med den konventionella novellen. Erfarenheterna från li­vet i exil och även hans enorma läsande förändrade hans perspektiv. Modernismen var en genomgående trend och man experimenterade allmänt med novellen. Shukair blev en av dem som påverkade utvecklingen. I sin andra novellsamling Den palestinske pojken från 1977 visade han upp den stil som skulle bli hans signum: ”en verkningsfull språklig ekonomi och ett koncentrerat fokus som fram­tvingade en yttersta enkelhet”, för att citera honom själv.


Även i detta verk använder Shukair just enkelheten för att skildra sitt Jerusalem, Gamla staden i östra Jerusalem. Byggd i vacker gulrosa kalksten, omsluten av murar, med trånga gränder och souqer, är det en stad ärrad av ålder och tyngd av skeenden. Turisterna strömmar mellan butiker och religiösa minnesmärken medan de bofasta invånarna lever sin vardag fångade mellan gamla och nya konflikter.


Berättaren i första person är en flanör som går omkring i staden. Vandraren kan förena platsen och historien, skapa sammanhang och foga detaljer till ett ordnat landskap. Och inte minst, vandraren förmedlar minnen och stäm­ningar från platsen som drar in läsaren i berättelsen: lä­sa­ren blir medaktör, det betraktade kommer nära.


Inte bara berättaren utan också bokens huvudpersoner rör sig i staden, genom gator och souqer, mellan stadsportarna, förbi kyrkor och moskéer. Alla dessa landmärken får namn och ingår i en dialog med personerna i berättelsens diskurs. De vandrar mellan Jaffaporten och Damaskusporten, längs Via Dolorosa, förbi Heliga gravens kyrka och Omars moské, upp mot Tempelberget, genom Aftimossouqen och Kryddhandlarnas souq, för att nämna några av platsangivelserna.
Gamla stadens rumslighet omfattar även tiden, en historisk dimension. Det förflutnas epoker flyter obehindrat in i nutiden. På sina vandringar möter huvudpersonerna gestalter ur stadens mångtusenåriga historia och litteratur. Den rättfärdige konung Melkisedek i ”Fredens stad”, som kom så bra överens med patriarken Abraham, dyker plötsligt upp under berättarens kvällspromenad. Stadens nutida situation gör honom förståeligt nog förvirrad. Den drömska och poetiska Rabab hör sången från den judiska kvinnan i Höga Visan som vandrar runt i staden och söker sin älskade och Rabab känner en stark samhörighet. Den franska turisten Suzanne följer Jesu lidande längs Golgatavandringen och sörjer. I texten ”Scen” upplever berättaren hur blod strömmar över gatorna. Han har hamnat i den massaker på muslimer och judar som de kristna korsfararna anställde när de erövrade Jerusalem år 1099.


Den gode sultanen Saladdin, Jerusalems befriare år 1187, syns rätt ofta här och var på gatorna, följd av sina ryttare med jemenitiska svärd.
Stadens slitna monumentalitet flyttas på så sätt in i den intima sfären, införlivas med stämningar och känslor i de bofastas vardag. Jerusalem är de nu levandes stad, en plats för människor som rör sig i sin egen miljö.


Berättarens identitet som modern bildad palestinier formas av element från väst och öst, från det palestinska och det arabiska. Han läser Eugène Ionesco och samtidigt de stora sufierna från persisk medeltid. Han umgås med ättlingarna till intellektuella från det kristna palestinska kvarteret Katamon från mandattiden och när han flanerar runt i staden möter han detaljer och fragment från ayyubidisk, mamlukisk och osmansk arkitektur.


Det skenbart tillfälliga och lösryckta i de vardagliga episoderna tätnar efterhand till ett episkt förlopp och människorna får färg och karaktär. En central miljö är det gamla huset där fiskhandlaren Abd al-Razzaq, hans hustru Khadija och deras barn bor. Äldsta dottern Rabab stude­rar litteratur på universitetet och gifter sig med berättaren, en författare (i likhet med Shukair själv): i deras nya hem utanför murarna frodas romantik och litteratur. En son är i fängelse, en annan vistas på okänd ort i utlandet. Yngsta dottern Asmahan håller på att växa upp.


Kvarterets kvinnor hänger upp tvätt och skvallrar, männen småpratar om kvällarna medan vattenpiporna sakta bubblar. Stadens klockor kallar till gudstjänst. Författaren och hans hustru läser poesi för varandra, går på teatern och köper antikviteter till sitt nya hem. Den israeliske polischefen Yoram beskrivs med gemyt­lig drift. Tillsammans med hans efterhand alltmer skeptiska hustru får läsaren följa hur mannens nitiskhet och plikttrohet övergår i patetisk förföljelsemani.
Men rädslan är alltid närvarande. En dag upptäcker fiskhandlarfamiljen att fem män med långt skägg (omskrivning för en grupp bosättare) har flyttat in i huset mittemot. Männen ställer snart anspråk även på familjens hus; långsamt framskrider exproprieringsprocessen och slutligen kommer besked om att familjen ska vräkas.


Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker. Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar.”

Kerstin Eksell

 

 

 
 
 


Mahmoud Shukair är född 1941 och har studerat filosofi och sociologi vid universitetet i Damaskus. Efter Israels ockupation av östra Jerusalem 1967 fängslades han i perioder och deporterades till Libanon 1975. Sedan levde han i exil i många år i olika länder men kunde återvända till Jerusalem 1993 och har bott där sedan dess. Förutom skönlitteratur har han också arbetat som kulturredaktör för arabiska tidskrifter och som lärare samt varit engage­rad i kulturpolitik. Han har genom åren blivit mest känd för sina korta noveller – nio novellsamlingar hittills – men har dessutom publicerat ett stort antal verk i andra genrer, bland annat barnböcker. 2011 tilldelades han Mahmoud Darwish pris för ”Freedom of Expression”. 2016 nomi­nerades han för det arabiska Bookerpriset IPAF för sin roman som i engelsk översättning fick titeln Praise for the Women of the Family och som tilldrar sig i beduinmiljö.

 

Beslagtagandet av ett öde, av M Afifi Matar

I dolkarnas lek och i brödets,
i rösternas lek genom struparna,
i det tamas och det vildas lek
söker jag efter riternas legitimitet
och den hemliga fint som gör
att vi faller offer för tjuvarna
och låter dem besitta makten

 

 

 

 

Utdrag ur

 

Den empedoklesiska 

lärans olika nyanser

 

(1966-1968)

av

Muhammad Afifi Matar

 

Tolkning från arabiska av 

Hesham Bahari

 

 

 
 
Poeten Muhammad Afifi Matar 
 

Berättelser för barnen


så att de kan hålla sig vakna

 

 

 
En hyllning till den vilda mumien
Fängelsedikter
 
av M Afifi Matar
 

 

Beslagtagandet av ett öde

 

 

En bild:

 

Poeten, som med lutande huvud går
försiktigt tassande på ökända vägar,
när sig på röstens bistra klang
och den hatade munsbitens sterila
och kväljande uppstigning i halsen.
Han läggs – i varje dikt –
på de gäckande frågornas obduktionsbord
och utfrågas om hans sneda, raka uppsyn
i kvällens skräckfyllda vägar,
när visionerna slocknar
och humorn tryter.

 

**

 

Poeten som dyker ner i världens trängsel
– från vaggan till graven – utfrågas av tingen.
Varje synpunkt klär sig i domarens mantel.
I den skrämmande tiden är varje yttrande
eller varje tystnad ett vittnesmål.

 

En röst:

 

Morgonen och kvällen rannsakade mig
och förklarade mig skyldig till både tystnad och sång.
Min illgärning blottades under förtryckande solar
och fram- och bakutgångarna stängdes.
Försvarstalet gick upp i rök mellan
säljarnas fester och köparnas spådom.

 

En bild:

 

Under hungersnöden
blir de breda nackarna allt fetare.
Tidningarna fylls av kryddade historier
och oförskämdheter.
De gator som öppnats är nu stängda
av utslungade lik, och eländiga städer
belyses av kopparstjärnor och rostiga nymånar.

 

En röst:

 

Hur vågade du passera genom vår förbjudna port?
Du hör inte till vårt folk och har inte din passersedel
synlig på bröstet!

 

En röst:

 

Jag är en främling på resa
som tvår sin lera i årstidernas regn.
Jag dansar på bröllop
och hyllar hanarnas potens.
Jag läser elegier som jag förberett
för vilken begravning som helst.
Eller brygger vinet – mot betalning –
ur blodets saft. En strupe är jag
för varje skällande, gnäggande
och skriande, för veklagan
och trummande …
Betrodd och insläppt
i kvinnornas gemak,
bevandrad i släktträden
eller i könslivets kemi,
jag går in i horande städer
vars grunder besudlats
och gör de åter rena.

Jag går in – av naturen mätt –
i hungertiderna och gör dem
till en fruktdignande trädgård
eller ett regnbringande moln
i krönikornas och lagens rullar.

Jag är färdmannen som går
genom den förbjudna porten
och mitt kännetecken
är mina snälla, lydiga dikter.

 

En röst:

 

Hur räddades du från de främmande farlederna?
Hur lyckades du skydda huvudet från hästhovarna
och ryggen från mörkrets dolkar?
Bron har inte rasat under dig
och du har inte blivit begravd under världen-muren,
du har inte drunknat utan funnit ön-exilen
och miraklet-stjärntöcknet har inte fallit över ditt huvud.

 

En röst:

 

Jag lämnade mina uttåg på förtvivlans smala pass.
Jag drack ur blodets vattenhjul i hemliga vrår.
Jag åt de få ax som sparades av eldstormen
och jag kom till er haltande över bagateller:
att plocka min bukett av zaqqum-blommor, *
och ur dess taggar tillverka något att skyla mig med
från mitt tatuerade ansikte, att hålla mig bort från
det fördelade bytet, och förbli frånvarande
när alliansernas handel och köpslåendet börjar.

 

En röst:

 

Världen som nyss var på begravning dansar
i de mumifierade tidningarnas hallar
och berget vars skatter matat oss med järnfilspån
drar till sig de magnetförsedda fartygen.

 

En röst:

 

Poänglösa berättelser och omtuggade dikter
av svagsinte kritikern och mästaren Gräshoppan,
analogier framställda av lathetens logik,
och poeten går försiktigt fram med lutande huvud …
Han svär att han kommer att dö, lönnmördad,
lovar att han ska börja förrätta sina andakter
och sprida ut blekheten från de hungrigas ansikten
som en bönematta …

 

1 december 1966

 

 

Utdrag ur "Omars skrupler"

 

 

7.

 

 

Världen som föds ur mitt blod dansar
i ljusets och luftens överlappning
och flagor av dödens skal
kryper över mina lemmar

 

 

**

 

 

Förvånad och förvirrad reser jag vidare,
från ingång till ingång, förbi
världens begravningar och skändligheter.
Jag gör en mantel av min smärta
vars trådar är minnen av sol,
begär och flätor,
fattigdom, träldom och gravplatser …
Dess väv är lappad,
en trasa från en svepning,
ett stycke från en fana och en annan
från slaktningarnas sidenbrokad.
Jag går in på belysta gator
som följer cirkeln
i en häpnadsväckande kvadratur …
återkomsten blandas samman med övergången …

 

 

**

 

 

Och där står du, min plågoande …
Du ber mig träda in
i genomkorsningarnas stängda farled,
du ber mig i denna bittra förgiftade stund,
att låta de fattiga, hålögda ansiktena
förklä sig i glädjens och förnöjsamhetens masker.

 

 

Där står du för att föra mig in
i den fördömda tiden. Du ber mig
att börja min färd – i en klotformad
värld och på lutande ytor –
där avstånden leder
till en fast och rak väg!
Och världen som föds i mitt blod
är en smärta som säger: Kom!
Och en vrede som säger:
Min ports lås är öronmärkta!

 

 

**

 

I dolkarnas lek och i brödets,
i rösternas lek genom struparna,
i det tamas och det vildas lek
söker jag efter riternas legitimitet
och den hemliga fint som gör
att vi faller offer för tjuvarna
och låter dem besitta makten

 

22 april – 25 november 1967


Utdrag ur "Den empedoklesiska lärans olika nyanser" av M. Afifi Matar

I dolkarnas lek och i brödets,
i rösternas lek genom struparna,
i det tamas och det vildas lek
söker jag efter riternas legitimitet
och den hemliga fint som gör
att vi faller offer för tjuvarna
och låter dem besitta makten

 

Utdrag ur

 

Den empedoklesiska 

lärans olika nyanser

 

(1966-1968)

av

Muhammad Afifi Matar

 

Tolkning från arabiska av 

Hesham Bahari

(Beräknad utgivning våren 2023)

 

 

 

Till shaykh Afifi Amer Matar

 

På gryningskoranens lugna glöd och kannan
av åkallelser till själens kraft och det strama
stirrandet i varelsernas öden, mellan död
och liv och rätt och fel … grönskade min trädgård
och fällde från sina klasar dödfödda tal på prosa
och tårdränkta versmått på en matta av tidernas aska

 

 

Frukten som dricker upp vålnadens safter
äts upp av nattens kråkor och dagens ugglor.
Leran-Kvinnan våldtas av krigets segrare
och plöjs av fruktans billar.

 

Blott rituell orenhet,
bocktörne och taggiga buskar
kan frodas i denna skog.

 

**

 

Denna obotliga tomhet i människans rike
lotsade mig till den raka vägen
i skrivandets Gehenna

 

**

 

När du går in genom den svarta månens dörr
se noga längs korridorerna och utforska hörnen.
Ta skydd i din röstlösa skräck
bakom testamentens arv, och håll dig borta …
för den tjuvaktiga världen ligger i bakhåll
med vänskapernas fällor och speglarnas snaror.
Tala inte med någon … för döden kommer
med de vändande orden. Stirra inte
på dina speglar som din hunger
fått att bukta sig eller din skräck urgröpt.
Fly inte till ljugande verb och dolda avsikter …

 

**

 

Nejderna som besökts av våren
och de bloddrypande axen bär mina sorger.

De bär mina ben som en klubba,
ett spjut eller en bräda,
och låter mina steg i mörkret
bli en oljelampa och en tröskel.
Häng era takter runt min nacke,
skydda mig från förräderiets föda …

 

28 maj 1968

 

 

Sånger från de brända axens tid

”variationer på personliga melodier”

 

1. Resenärens sång

 

Under den djupa inkänningens natt
sveddes mina händer av fruktens sötma …
månen lämnar mig åt mitt öde.

 

Jag klädde mig i luftens begär.
Min sång är min förundran
och min föda är tvivlens bröd.
Jag släcker törsten med resans regn.

 

Jag älskar i anletsdragen deras tystnad.
Jag älskar i tingen deras röst.
Och natten är en dolk i hjärtat av eko och röster.
Jag glömde att jag älskar trädens grenar.

 

Jag fladdrade med händerna,
blodet i ådrorna gav mig yrsel.
Och när jag kom fram till din hemliga dörr,
o furste, hörde jag din sargade röst
sippra, darrande och ansträngd,
genom väggar som färdas,
och säga:

 

”Du söker i de syner
som uppenbaras eller döljs,
du söker i rummen,
men jag finns alltid bredvid dig …”

 

2. Tiggerskans sång

 

Jag ser mjölkmolnet
regna eller landa i brösten
och min son ”Mansur”
dansa i månens rundning.
Förlossningsvärken dröjer …
men jag känner hur de går
runt en släckt oljelampa,
en tagg som bryter genom brösten,
och en palm som slukas av den svarta stormen …

 

Jag ser blodets turturduva
öppna för mig rymdens fönster.
Jag ropar: ”O Mansur,
du måne med brinnande flätor,
du regn, du sädesaxens välsignelse!”
Ansiktet har brödets rundning
och den skrämmande månens svepning
ligger i snön och i askan, hänger
i de svarta palmgrenarna under rymdens kupol …

 

3. Barnets sång

 

 

På natten var glasen,
den vilda liljan och det gröna axet
en vit sång som dansade
mellan den fyllda livmodern och brösten.

 

Den hängande rababan och vindarnas buske
var en duva som flög i dagens trädgårdar,
pickande sångens korn som gryr ur ögonen.

 

rababan
 
 

Tystnaden råder och näktergalen avvaktar,
den sovande planetens anrikade embryo
söker efter hemligheter
för att fylla jorden-sängen med skratt
för att fylla gungan-världen med dikter.

 

4. Pojkens sång

 

Pojken tog två steg i luften.
Han kastade bort dagens skörd av skratt
och fick med händerna tingens sorl att tystna.
Han landade på reven, som ett berusat bi …

 

Pojken tog två steg mot det osagda.
Med händerna tog han fram månen ur sin väst,
– må den rostiga sångens moln skingras
och blotta hans gömda sol.
Han fuktade den med sin saliv
och putsade den med sitt hår,
tills den lyste
och han kunde omfamna luften …

 

Pojken tog två steg i blodet.
Han bar på en sång från sin gamla lera,
en sång med flyende takter …

 

Pojken tog två steg i ådrorna.
Han drack ur molnens blixtar
och skrek med åskans rim.
I genklangen smälte han ner sitt lilla hjärta …

 

5. Den rädda sångarens sång

 

I min kropps brinnande blod 
finns en släckt belyst smärta
och min grönskande stjärna 
följer hemliga kretslopp.

 

Min skalle – denna skövlade stad –
bebos av rökens turturduva.
Jag har på förbjudna stränder glömt
hur glädje och tårar går i ax.
Jag bär inom mig min pinade sång.

 

Den nedsmälta gamla kyssen ligger
som en tatuering på moderlösa läppar
och den sandiga tiden och årstiderna
är en dikt som faller i glömskan. 

 

Jag ropar:
O, luftens turturduva!
O, svarens regnskur,
poesin dör i min strupe …

 

6. Den tröstlösa sångarens sång

 

Darrande och enslig glider planeten
genom underliga insnöade städer.
På tomhetens karta sträcker den fram
sina handflator som segel i oceanen.

Och skeppen, i vars virke
våra jordiska drömmar växer,
lyser och glänser.

 

Jag ville vara en saltdroppe
i oceanens klotter, ett skepp
som förenar två älskare–mördare
som två lik. Jag ville införliva i min sång
kusterna och den sårade försilvrade månen.

 

Det trånga stumma språket är en snara
som dras samman runt halsen
och mitt pinade lik bär mig
och jag bär det, det biter mig
och bits av bokstävernas fluga.

 

7. Den stumma sångarens sång

 

Världen-Amman, som bär i sina bröst
ett moln och en måne, häller ut
två bäckar som stiger uppför träden.
Tystnaden i min strupe är en djup och blodig dikt,
ett ömtåligt suckande.
Tystnaden i drömmarnas sura
är en sång som flyr i mörkret.

 

Bokstävernas duva överger mig.
Festmåltiden dukas fram för mig
med exotiska rätter,
med knoppar som plockas
från avskräckandets trädgårdar,
och fyllda tomma glas.

 

Natten skänker mig ett vattenhjul av bläck
under avståndens tält, skänker mig
uppläsningarnas och åkallandets häften,
medan månens fylliga bröst, mätta på gräs
och färgade mossor, äts upp av gräshoppor.

 

O sömnens träd
ge mig klockornas frukt,
ge mig klockorna …

 

1965-1966

 

 

 

 

”Till Echnatons staty på det egyptiska museet”

 

Den sovande poeten i sarkofagen
har matat oss med de sista axen:
han lät solljuset falla på våra ansikten
bortom födsel och död …
Han läste upp dikterna för oss
och byggde sig soldränkta städer.
På hans säng tändes balsameringens oljor
och han virade sig runt midnatt
i mörkrets och tystnadens väv.
Han lämnade jorden … jagad
av prinsessan horan, hängd
i de köpta dikternas galgar,
insvept i ugglornas, lotusens
och vattenliljornas rop …

 

**

 

Poeten som gömde sitt hjärta
i flodernas vass eller i trädens sav
eller i den gamla bevingade månen,
ännu ligger på stjärngalaxens bädd.
Han väntar – i döden – utsträckt
bland klippornas kråkbärsris.

 

Han sover i sandhavets törst,
pinad av odlarnas svett, och begråter
sina känslor i bondvisans nerv …
Fastkedjad beklagar han sitt öde i museets sal.
Med tomma ögonhålor vägrar han
att vila eller låta andra vila,
att leva eller dö …

 

Utdrag ur "Den empedoklesiska lärans olika nyanser" av Muhammad Afifi Matar

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari


Ny diktsamling av Mats Waltré: tomma ord är tidens lukt

Ny diktsamling av 
 
Mats Waltré
 
tomma ord är tidens lukt
 
 

jag ska leda dig igenom en värld i brand
röken kommer och går, det luktar och pyr
tändstålen slår, de finns i var mans hand
men allt är inte mörkt, det brinner än

 

 
102 sid / Hft med flikar
 
Beställ hos din bokhandlare!
 
 

tomma ord är tidens lukt är Mats Waltrés fjärde diktsamling.
Tidigare utgivna av Alhambra: Om O (2015)
och Inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också (2017)
och Sånger till Saknadens lov (2019)

 

med pilspetsen mot en fingertopp
och med askan i sina händer
så skådar hon slutet av dagen
och undrar
vilken färg kommer jag att ha

“Sånger till Saknadens lov” (2019)


“Sinnligheten blir som en bro in till transcendensen, till insikter om vår själva existens. Och där lämnas sinnena åt sidan. I saknaden finns varken vind eller sädesfält, ljus eller mörker. Bara ett tillstånd. … Mats Waltré har lyckats bryta den trend som poesin idag drabbats av, nämligen ord-ekvilibrism och den begränsning som exklusivitetsdriften skapar. Mycket av den poesi som idag publiceras blir intressant för enbart en mycket liten krets av redan invigda; förlagsfolk, poeter, kulturjournalister...”

Ulf Silfverling om ”Sånger till Saknadens lov”, Katolsk Observatör

 

Visdom och Skönhet mot Krig / Ett ode mot krig från 600-talets Arabien av Zuhayr ibn Abí Sulma

Ett ode mot krig från 600-talets Arabien

 

av Zuhayr ibn Abí Sulma
(ca 530 – ca 627 e.Kr.)

 

Visdom och Skönhet mot Krig

 

 

Foto: H Bahari, Sandhavet, Silicadalen, 2008

 

Utdrag ur kommande bok
Förislams sju Oden
al-mu’allaqát

 

Zuhayr ibn Abi Sulma

 

Zuhayr ibn Rabí’a ibn Abí Sulma tillhörde Muzayna-stammen, en underavdelning av Mudar-gruppen, som vandrade efter bete i arabiska halvöns västra delar på 500-talet e.Kr. Genom modern var han också knuten till Dhubyán-stammen (Ghatafán-gruppen). Till hans familj, som hade installerat sig på Ghatafáns betesmarker, räknades ett stort antal poeter: hans morbror, Basháma, hans far Abu Sulma och hans syster förutom hans bror Sulma och sönerna Ka’b och Bujayr. Särskilt Ka’b ibn Zuhayr gjorde sig känd senare med en lång panegyrik till profeten Muhammad. För att tacka och hedra Ka’b för sitt magistrala ode täckte profeten hans skuldror med sin egen burda (mantel), vilket gav dikten namnet ”Burdas Ode”. Det finns dock inga indicier på att Zuhayr själv skulle ha träffat profeten eller konverterat till islam. Hans ode har senare införlivats i de Sju Mu’allaqát, dikter som, enligt sägnen, hängdes upp förgyllda på Ka’bans väggar under hednatiden.

 

Zuhayr var älskad och hedrad av sin stam på grund av det stora medkännande han hyste för sina medmänniskor. Han blev känd för sin gränslösa godhet och generositet och ett rent hjärta inför livets påfrestningar. Hans dikter hyllade hjälpsamma, storsinta människor.

 

Det berättas att hans stamfränder alltid konsulterade honom innan de drog ut på razzior mot fientliga stammar, och vid återkomsten skänkte de honom den bästa delen av bytet, så pass att han befann sig, mot sin vilja, ägare till en stor förmögenhet i kameler och boskap. Men Zuhayr, olikt flertalet andra poeter från den tiden, deltog inte själv i stridigheterna.

 

För Zuhayr var känslolivets rikedom och ett fredligt sinnelag mer värda än all fåfäng ärelystnad och törst efter värdsliga ägodelar. Mot slutet av sitt liv såg han dock hur kriget rasade mellan ’Abs- och Dhubyán-stammarna, det krig som skulle vara i 40 år och som blev känt som Dáhis- och al-Ghabrá’-kriget. *  Zuhayrs ode komponerades som en stark appell till försoning mellan stammarna, och hans eloger gick främst till två framstående hövdingar vars ansträngningar hjälpte till att nå vapenvila: Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf från Banu Murra-klanen, Dhubyán-stammen, Ghatafán-gruppen. I sitt ode har poeten velat odödliggöra dessa hövdingars ihärdiga medlingsförsök och stora uppoffringar, som till slut lyckades stifta fred mellan ’Abs och Dhubyán och sålunda rädda många människoliv.

 

Som de flesta stora odena från den tiden öppnas poemet med en nasíb, en beskrivning av ödelagda lägerplatser och älskade kvinnors uttåg. Odet innehåller dock ingen rahíl, som brukar följa efter nasíben och beskriver en färd genom öknen och den resandes riddjur. Efter en lång eloge för de två hövdingarnas insatser för att nå vapenstillestånd, avslutas odet med en rad visdomsverser författade med åttioåringens ledsamhet. Um Awfa som dikten hänvisar till i första versen var Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid men vars barn alla dog i spädålder.

 

Den livslängd som traditionen tillskriver Zuhayr förklarar kanske visdomssatsernas besvikna ton i slutet av dikten. I odets första del, nasíben, håller poeten ett visst avstånd till sitt ämne jämfört med den tidens poetiska tradition. Helt annorlunda är tonen i den centrala delen, med starka och engagerade variationer på stamkrigets tema. Zuhayrs diktningsådra, så rättvist opartisk i sitt närmande till stammarnas mångfald och meningsskiljaktigheter, tillförsäkrade honom kalifen Omars beundran, som räknade honom till första rangen poeter, medan profeten Muhammad, av samma skäl kanske, beklagade sig över demonen som härjade i hans inre – möjligtvis skrämd av den poetiska ambiguitetens dubbla ansikte.

 

Arabiskan är till min kännedom ett av få språk som utvecklat monorimmet till fulländning. Ett ode på 100 verser behåller samma rim genom hela dikten. Zuhayrs ode rimmar på -mi, och versmåttet är tawíl, (långt). Att försöka återge versmått och rim i en översättning mellan språk tillhörande skilda familjer kan leda till att många av originaltextens betydelser går förlorade eller förvrängas. Dessutom att åstadkomma ett monorim i ett så långt ode är omöjligt på svenska. Man kan trösta sig med att det poetiska dväljs kanske mer i metaforernas oväntade bilder och flödets inbyggda allitterationer än i en meterns och rimmets tvångströja när dessa inte hör till mottagarspråkets poetiska normer. Zuhayr motverkade sina samtidas hämndlystnad och habegär med visdomsord och skönhet, och krigets offer på båda sidor kan bara hålla med honom om att ”Tungan utgör / hjältens halva, / hans hjärta / den andra halvan, / allt annat är bara / en bild av kött och blod.”

 

Hesham Bahari

 

Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008

 

Zuhayrs Mu’allaqa

Visdom och skönhet mot krig

Av Zuhayr ibn Abí Sulma (530-627 e.Kr.)
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

Har askan
efter Um Awfas eld *
på Hawmánat ad-Darráj
och al-Mutathallam
något mer att berätta,

   när spåren i Raqmatayn
efter hennes lägerplatser
sticker ut likt gamla,
nötta tatueringar
på handlovens ådror?

   Se, nu strövar storögda
antiloper och gaseller där,
medan deras ungar
frustande lämnar
sina legor.

   Där stod jag igen
efter tjugo år
av vandringståg, 
med ovisshet i hjärtat
före igenkännandet.

   Härdens svarta stenar
låg kvar där hon slagit läger
och spåren efter rännor
längs tältens sidor
ännu synliga.

   Och när jag kände igen
lägerplatsen
skänkte jag spåren
efter hennes boning
en fridens och lyckans hälsning.

 

   Se dig omkring, min vän,
kan du se kvinnor på uttåg
bäras i palankiner
till Jurthums vattenkälla
uppå berget?

   Under färden låg Qanán
och dess rasmassor
på höger sida,
Qanáns högland
och allt det rymmer
av tillåtna
och förbjudna nöjen.

   De steg allt högre upp
i sina bärstolar,
inrättade med stammens
antika tyger och prydda
med dyrbara, röda
förhängen, röda
som saven
från ett drakblodsträd.

 

   Uppför Súbán-höjderna
red de, hängande fast
vid kamelstonas
bakre lår, och
på deras gestalter syntes
de välföddas koketteri,
med affekterade miner.  

   Arla innan solen
hann stiga upp
gav de sig iväg
mot Rass-dalen och red
till nästa dags gryning.
Vägen var lika bekant
för dem som sträckan
mellan hand och mun.

   Deras skönhet ingav
behag och beundran
hos det seende ögat,
inbjöd till lekar,
en charmfull tavla
för blicken som söker
efter tecken.


   Vid var och en
av deras anhalter
lämnade de efter sig
flagor av färgade tofsar,
som prydde deras palankiner,
brandgula som krusbärsfrukten
innan den krossas.
   Framme vid kanten
av den djupa dammen
med dess klarblåa yta
slog de upp sina tältstänger
för att vila,
   sedan red de igen
genom Súbáns dal
för att genomkorsa den,
sittande på vackra sadlar
som tillverkats av Hiras
skickligaste hantverkare.

 

**

 

Jag svär vid helgedomen
runt vilken männen kretsar,
vid Huset som byggdes
av Quraysh och Jurhum, *
   att ni båda hör till Ghayz
ibn Murras hjältar, *
dessa som offrar sig
när stammen lider,
och som visar
hövdingskapets
rätta virke i seger
som under prövotider.

   Ni har försonat ’Abs’
och Dhubyáns söner, *
som förintade varandra
efter att ha doppat händerna
i den olycksbringande
parfymförsäljerskans mysk. *
   ”Om att skänka bort egendom
och sprida välgärningar
kan bringa fred”, sade ni,
”då kommer vi undan förintelsen,
   och vaknar
i den bästa fredens land,
utan att ha svikit vår börd,
begått olydnad eller brutit
mot blodsbanden.”
 

  Högst bland Ma’ads barn
och ädlast är ni!
Må ni alltid ledas
till välgångens bana!
Den som gör äran
till sin skatt
sig finner upphöjd. 
   Hundratals kameler
är priset för att
förbinda såren.
Och ni tvekade aldrig,
utan förbehåll gav ni allt,
ni som ej hade
begått något brott.
   Ni betalade vitet
för det spillda blodet,
ni som inte hade spillt
så mycket som
ett kopphorn.
  

   Från ert eget arv
skänkte ni bort hjordar
av renrasiga kameler,
och föl med märkta öron.
   Jag vill med mitt budskap
nå ut till våra allierade
liksom till Dhubyán,
och påminna alla och envar
om de eder som svurits.


   Försök inte dölja
era hemligheter för Gud,
och gömma dem djupt
i era bröst,
oavsett hur mycket
som där göms
kan ingenting
döljas för Gud.
   Han skjuter upp det,
skriver ned det på rullen,
förvarar det
till räkenskapens dag
eller så skyndar Han
på straffet här och nu,
på jorden.

 

**


   Kriget är det
som ni har lärt känna
och fått smaka på.
Om kriget är mitt tal
ej byggt på lösa
antaganden.
  Så fort ni tänder dess eld
sprakar det obarmhärtigt,
så fort det eggas blossar
det skoningslöst upp
och härjande. 
   Kriget kommer att mala er
som kvarnstenen nöter
lädersäcken under sig,
tvenne gånger om året
befruktas det
och båda gångerna
blir det tvillingar.
   Det kommer att föda er
olyckssöner värre
än ”’Ads rödhårige”,
han som slaktade
kamelstoet
och bringade fördärv
över sitt folk,
och det kommer
att låta dem dia
tills de blir avvanda.
  

   Er skörd av elände
blir större än den
som byarna i Irak
har givit folket
i grödor och penningar.
   Vid mitt liv! Till de högsta
har ni sällat er!
Husayn ibn Damdam *
har dragit vanära över er
och orättvist skadat er,
ni som visade avsky
för hans handlingar.
   Djupt i sitt hjärta
hade han närt
ett agg så stort
och väl dolt, i väntan
på att visa sig.
   ”Först gottgöra mordet
på min bror”, sade han.
”Sedan möta fienden
med tusen betslade
hästar bakom mig.”
   Han slog till och anföll
men skrämde blott
ett fåtal tält,
där underjordens
hämndgudinna slog läger
   hos ett lejon
med välfunna vapen
i handen och kompakt
hängande man
och vassa otrimmade klor.
   Djärv när orättvist behandlad
slår han till snabbt
med samma mynt,
övergrepp för övergrepp,
eller så försöker han
förhindra det.

 

**


   De vallade sina flockar
tills törsten infann sig
och på vägen till vattenhålen
sköljdes de av vedergällningens
vågor som förde med sig
vapen och blod
i stället för vatten.


   Sedan fullbordade de
sitt ömsesidiga dräpande,
där ingen skulle
den andre skona,
innan de gav sig av
till sina ohälsosamma
och motbjudande betesmarker.


   Vid ditt liv! Det var inte
välgörarnas spjut
som fick ibn Nahíks
eller Qátil al-Muthallams
blod att rinna.
   De har inte heller tagit del
i dödandet av Nawfal
eller Wahab eller
ibn al-Mukhazzam.
   Som blodvite
för var och en
av de döda
har jag sett dem
skänka sina kameler,
som klättrade mellan
trånga bergspass
till offrens släktingar,
för att blidka
hämndens furie.


   En väletablerad klan,
som värnar om sina grannar
när på natten
en dödlig fara hotar,
   generösa människor,
fria från hämndlystnad
och baktankar,
och som inte utlämnar
den skyldige
även om hans brott
mot dem
har begåtts.

 

**

 

Jag har tröttnat
på livets plågor,
och den som lever
åttio år har ingen
fader, bara leda.


   Jag vet vad dagen
är gjord av, och gårdagen
före den. Men morgondagen
kan jag inte förutse
hur den kommer att bli.


   Den som inte ägnar sig
åt allsköns smicker
slits sönder med gaddar
och krossas som under
fötterna på en kamel.


   Den som låter sin heder
gå före sina ägor
växer i heder, men om
han låter sig skymfas
måste han skymfen tåla.


   Den som meriter har
men snålar med dem
till sitt folk
blir ensam och utan stöd;
klander, skuld och hån
blir hans lott.


   Den trogne skall ej
frukta klander,
och den som låter
sitt hjärta ledas
till dygdens frid
kan ej vackla.


   Den som räds
dödens steg
faller ändå till slut,
även om han lyckas
klättra upp
på en stege till himmelen.


   Den som gör gott
mot de ovärdiga
skördar förolämpningar
i stället för beröm;
han kommer att ångra sig.


   Den som gör uppror
mot spjutets botten
kommer att lyda
dess vassa spets.


   Den som inte försvarar
sin jordplätt
med vapen i hand,
förlorar den,
och den som inte
förtrycker andra
blir förtryckt.


   Den som lämnar sitt land
lär ta fienden för en vän
och den som inte
visar sig själv respekt
blir aldrig högaktad.


   Oavsett vilket lynne
människan har
och tror att det går
att dölja för andra,
kommer det alltid att
förr eller senare blottas.


   Hur många tysta människor
som du ser
och som faller dig i smaken
uppvisar inte sitt rätta värde
så fort de talat.


   Tungan utgör
hjältens halva,
hans hjärta
den andra halvan,
allt annat är bara
en bild av kött och blod.


   Ingen visdom följer
på ålderdomens förvirring,
men efter den unges förvirring
finns det hopp kvar.


   Vi sporde och ni gav.
Vi bad igen och ni gav åter.
Men det kommer en dag
då man går miste om allt
för att ha bett om
för mycket, för ofta.

 

 Foto: H Bahari, Gilf Kebir, 2008
 
 

Noter

 

* Um Awfa, Zuhayrs första hustru som han var mycket fäst vid. Hon födde honom flera barn men alla dog. Han gifte om sig och skaffade två söner med sin andra hustru, Ka’b och Bujayr.

* Hawmánat ad-Darráj och al-Mutathallam, två orter i Najd.

* Raqmatayn, dualis till Raqma, namnet på två orter, den ena i södra Irak och den andra nära Yathrib (Medina).

* Jurhum-stammen sägs enligt legenden ha bott i dalarna kring Mecka och försett pilgrimerna med vatten och föda, samt hållit i Ka’bans nycklar. Quraysh-stammen (profetens) jagade bort dem från trakterna och tog över deras uppdrag för att bli Ka’bans beskyddare ett par århundraden före islam.

* ”Ni” här syftar på Harim ibn Sinán och al-Hárith ibn Awf, som betalade blodpriset för alla fallna krigare från sina egna flockar motsvarande flera tusen kameler för att få slut på dödandet.

* ’Abs och Dhubyán, två stammar som utkämpade Dáhis och al-Ghabrá’-kriget i över fyra decennier. Enligt legenden var anledningen till kriget ett vad om vilken häst som var snabbast, Dáhis eller al-Ghabrá’. Al-Ghabrá’s ägare lät sina vänner ligga i bakhåll för Dáhis och skrämma bort den så att al-Ghabrá’ kunde vinna tävlingen. Detta ledde till ett första mord som följdes av flera i fyrtio långa år.

* Parfymförsäljerskan hette Manshim och legenden förtäljer att hon sålde parfym till unga krigare från en viss stam, som bestämde sig att doppa fingrarna i den före varje slag för att göra dem odödliga, men de dog till sista man.

* Husayn ibn Damdam, bröt mot vapenvilan och hämnades mordet på sin bror genom att döda en man från den rivaliserande stammen, vilket fick kriget att åter blossa upp. 

 

 

Brittiska kvinnliga poeter / en antologi

"Att samla kvinnliga författare så här är ett fantastiskt sätt att kunna jämföra dem med varandra och hitta inspirationer dem emellan. ... det kliar i fingrarna efter att få läsa ännu fler brittiska kvinnors poesi." Frida Jönsson BTJ-häftet, nr 8
 
 
 
 
Ur en kommande antologi
 
BRITTISKA KVINNLIGA POETER
 
tolkningar av Lis Lovén
 
 

I denna bok presenterar poeten Lis Lovén sexton brittiska, kvinn­liga författare från Margaret Cavendish på 1600-talet till Jane Austen, systrarna Brontë, Ann Radcliffe, Beatrix Potter, Virginia Woolf med mera… Många är främst kända som romanförfattare. De har haft stor betydelse inom brittisk litteratur. För första gången är ett urval av deras lyriska verk samlat i denna antologi med brittiska kvinnliga poeter.

 

Letitia Elizabeth Landon
(1802-1838)

 

Hemligheter

 

Livet har mörka hemligheter: och de själar är få
Som inte ser skatter från någon sorg i världen.
En sorg tyst, ledsam, och oviss,
Ändå färgar den dåtiden från förr.
Vi ser ögat betvingat, det inövade leendet,
Ordet väl avvägt före det passerar läppen,
Och känner ej de inre svårigheterna:
Och där pågår det oupphörligt, och rädslor
I kommande tider: för tiden är outhärdlig,
Den hämnas, och förråder.

 

 

Letitia Elizabeth Landon (1802-1838)


L.E.L. är de initialer hon är bättre känd som. Hon var visst brådmogen, om det kan vara av nytta att känna till. Många fann att hennes svar ofta var korrekta och lärda. Hon kallades inte snygg men hennes ögon var kända för att utstråla intelligent glans, och det kan vara mycket värt. Det anses att hennes enkelhet kan missförstås när det kommer till hennes poesi. Hon föll i glömska men började diskuteras av Germaine Greer och väcktes till liv igen.

 

 

 

Sarah Flower Adams
(1805-1848)

 

Han sänder sol

 

Han sänder sol, han sänder regnets skur,
Båda behövs för blommans tur:
Och både glädje och tårar kan flöda
För att ge själen bruklig föda.
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Kan barn som älska förebrå
Med sorl av tillit och kärlek de få?
Skapare! Jag skulle alltid vara
Kärleksfull och lita på dig bland barnens skara:
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!
Oh, aldrig att jag över livet ska klaga,
Men att det blir mitt det kan du laga.
När skuggan faller kall likt död
Jag ändå sjunger, vid avskeds nöd,
Så kommer till mig moln eller sol som ler,
Fader! Som du vill, inte jag, så sker!

 

 

Sarah Flower Adams (1805-1848)

författade bland annat flera psalmer, varav en är Närmare gud till dig. Musiken är komponerad av John Bacchus Dykes. Hon var även verksam som skådespelerska. Dog vid 43 års ålder även hon av tuberkulos.

 

 

 

Margaret Cavendish,
Hertiginna av Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)

 

Atomers vikt

 

Om atomer är så små, som litet nånsin kan bli,
Då kan mängden hos materien ej vara bryderi:
Och om samma materia innehåller samma (tänkt rätt)
Då måste varje atom väga lika lätt.
Då måste mängd, kvalitet och vikt, ja allt
Mötas samman i var atoms gestalt.

Att hopa flera former av atomer skapar en annan Form.
Flera former atomer sätts nu ihop,
När samman de är, det ger upphov till Form av annan kvot.
För när dessa former samsas, blir de egenhet i mängd,
Denna väv påverkar varje skapelse i sin fulla längd.

 

 

 

Margaret Cavendish, Duchess
of Newcastle-upon-Tyne (1623-1673)


var hovdam hos drottningen av Frankrike. Hon var feminist, filosof och stolt över sitt vetenskapliga intresse. Hon behandlade många ämnen och var en av de första som skrev en science fiction. Under en tid då de flesta kvinnor skrev under manlig pseudonym skrev hon under eget namn. Hon kritiserade det ”mekaniska” tänkandet och trodde på vitalismen. Hon var även motståndare till djurförsök. Någonstans har hon skrivit att hon ville att hennes personlighet skulle uttryckas genom hennes kläder…

 


Ny Bok: SKUTAN, noveller av Turhan Kayaoglu

Ny Bok
 

Skutan är en novellsamling bestående av åtta korta berättelser. De flesta utspelar sig i den egeiska regionen av Turkiet, även storstadsmiljöer från Istanbul och Stockholm förekommer. Hans gestalter rör sig i ett fascinerande landskap där historia och antikens myter är närvarande. Boken har ett motto från Heidegger, drabbande i sin isande beskrivning av att ”tänkandet” kan få människan att förlora sin omedelbara hemkänsla i tillvaron. Det är detta som drabbar flera av författarens gestalter, här finns en existentiell oro och förgänglighetskänsla, en upplevelse av ”intighet”. I bokens titelnovell väljer huvudpersonen Okan, trots allt han har i livet, till sist att försvinna spårlöst i havet. …  Dessa okonstlade noveller är både personliga och läsvärda. 

Mikael Wallin / BTJ-häftet

 
 
 
Noveller
 
av Turhan Kayaoglu
 
152 s / Hft med flikar
Utgivare Alhambra
 
 

Förgängligheten och tillfälligheternas roll i människans liv går som en röd tråd genom Kayaoglus noveller. Det är rika texter som berättar om storstadsmänniskans existentiella frågor och människors enkla men värdiga liv på landsbygden. De handlar också om kriget, döden och exilen. Men livet och naturen är ändå närvarande. Man färdas i tiden, drömmarna, kärleken och myterna i den magiska realismen som författaren skapar med ett ömsint språk.

 
 
 
 
 
Turhan Kayaoglu är född i Istanbul, studerade statsvetenskap i den ansedda fakulteten Mülkiye i Turkiet. Började tidigt med journalistiskt arbete och var chefredak­tör för den vänsterorienterade dagstidningen Demokrat innan han 1981 kom till Sverige som politisk flykting. I Sverige arbetade han som arkivarie på Dagens Nyheter 1983-1998 och skrev under samma period som frilansjournalist artiklar och kåserier i DN samt i tidningar och litterära tidskrifter i Turkiet. Han flyttade tillbaka till Turkiet 1998 och återvände efter tio år till Sverige 2009. Sedan dess har han varit verksam som författare och översättare. Kayaoglu har givit ut en diktsamling och tre romaner på turkiska och översatt elva böcker till och från turkiska. 
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare.
 
Du kan också mejla din beställning till alhambra@alhambra.se

Ny Bok: En hyllning till den vilda mumien, av M. Afifi Matar

NYHET

 

 

 

En hyllning till den vilda mumien


– Fängelsedikter –

 

av Muhammad Afifi Matar

 

BTJ:s recension

Den egyptiske poeten Muhammad 'Afifi Matar (1935–2010) … är ett intressant författarskap som med sitt surrealistiska bildspråk för tankarna till såväl Rimbaud som Lorca. … Matars poesi anses vara svårtillgänglig, men han är också en jordnära poet som i sina dikter tar in intryck från sin uppväxt i Nildeltat. Ämnet för hans dikter är i grunden av existentiell art och visar på människans styrka i tider av förtryck och lidande. Kombinationen av komplexitet och enkelhet gör Matar till en mycket intressant och inspirerande poet. Bo Gustavsson har skrivit ett belysande förord. Översättningen är lyhörd och rytmiskt följsam. / Publiceras i BTJ-häftet nr 7, 2022. Lektör Jonas Herrlin 

 
 
 

Med En hyllning till den vilda mumien – Fängelsedikter introduceras den egyptiske poeten Muhammad Afifi Matar (1935 – 2010) på svenska. 1998 tilldelades han al-Owais-priset, arabvärldens främsta litterära utmärkelse som även gått till Mahmoud Darwish och Adonis.


Afifi Matar föddes i byn Ramlat al-Angab i Nil­deltat. Barndomens landskap med floddeltats växt- och djurliv är också landskapet i hans poesi. Samtidigt kontrasteras den lyriska sensibiliteten mot historiens och politi­kens grymma realiteter. Det skapar den speciella dynamiken i hans diktning.
Under Anwar Sadats tid vid makten utvisades han på grund av sin kritik mot regimen. Han bosatte sig i Bagdad och återvände efter sex år till Egypten. 1991 fängsla­des han anklagad på falska grunder för delta­gande i en komplott. Han dömdes då till flera års fängelse. Hans fängelsedikter utgör en höjdpunkt i författarskapet. Men Matar är inte någon politisk eller ideologisk diktare utan han söker existensens djupare mening. Trots förtryck och lidande är han framför allt en livsbejakande poet.

 

Jag ser att solens fotsteg
är vidare än tragedins rike,
djupare än det rostiga hölje
som samlats på jordens bröd,
mer fjärran än sista frågan,
närmare än lungornas andning.

 

 

  

 
 
En hyllning till den vilda mumien
 
Fängelsedikter
 
av Muhammad Afifi Matar 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

i samarbete med Bo Gustavsson

 Förord av Bo Gustavsson

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare

 

Ny Bok: "Utsikter" av Christian Munthe

Ny Bok från Alhambra
 

Christian Munthe (f. 1962) är professor i praktisk filosofi, musiker, kompositör och författare. Han har mottagit ett flertal priser för sin skrivkonst. Samlingen Utsikter innehåller åtta särdeles väl skrivna noveller vari vi får följa människor i olika prekära och allmänmänskliga situationer. … Om människor och deras gemenskap, deras hemvist och att inte tillhöra är några av de frågor texterna kretsar kring. Till sist, ett knippe noveller med ett rikt tankegods som pockar på omläsning och  boksamtal, stilistiskt mycket njutbara. / Fredrik Wolf / BTJ-häftet

 
 
 
UTSIKTER
 
noveller
 
av Christian Munthe
 
240 sid. / Hft med flikar
 
Utgivningsdatum januari 2022
 
Kan förbeställas hos bokhandlarna.
 
 

Havsbandet utmanar prövade öbor med tid, glömska, väder, strandgods och vrede.  På två procent socker överlever onkel Avrum, Solomon och Leah förtryck, flykt och sina egna val.  Sanningen är till salu, men Oskar Kamp kommer till vetenskapens räddning.  En glömd fartygskatastrof och ett möte på Djurgården får Hermés-scarfen att falla som en slöja och beseglar pojken Sinas framtid.  Pandemins flimrande skärmar och osäkra uppkoppling binder familjen samman och tvingar dem i sär, medan fantasin fyller i där bandbredd och samhälle brister.  En lojal medborgare får slutligen sin rättmätiga vila i nationens trygga sköte. Mänsklighetens sista flykt kräver Jonna Gudridsdotters offer, maskinernas bistånd och ett omöjligt val med självskrivet slut.  Alltmedan vålnaden väntar med viskningen redo i det uråldriga templets febriga hjärta.

 

I åtta fristående noveller flätar Christian Munthe samman teman om flykt, hav, vyer, våld och framtid till en tät väv om människans villkor och utsikter.

 

 

Christian Munthe har skrivit sedan ungdomen men debuterade skönlitterärt 2020.  Hans noveller har vunnit flera tävlingar och publicerats i antologier på olika förlag.  Uppvuxen i Stockholms skärgård, delar han numera sin tid mellan Berlin och Göteborg, där han är verksam som filosof.  Utsikter är hans debutbok som skönlitterär författare.


Höstens böcker: Judits slavinna, ny bok av René Vázquez Díaz

Höstens böcker!

 

 

Judits slavinna

 

René Vázquez Díaz

 

Utgivare: Alhambra

Hft med flikar / 168 sidor

 

 

 
 
 

Enligt Bibeln bodde den fromma änkan Judit i en mindre stad i Judéen. Staden belägras av en övermäktig främmande här och de blockerade invånarna försmäktar av brist på mat och vatten. Judit ger sig in i fiendelägret och dödar Holofernes, deras överbefälhavare.

 

Men skulle vi se Judit som en räddare av sitt folk om hon inte hade haft med sig sin slavinna, en gåtfull kvinna vars namn vi aldrig får veta? I denna roman uppvisar de en blandning av alla ingredienser man finner i kärleken: trofasthet och svartsjuka, sårade känslor och brinnande passion. Vi följer dem under deras djärva tilltag, med alla de faror det innebär att kasta sig ut i ett hopplöst mordföretag.

 

Judits slavinna är en ömsint skildring av kärlekens väsen, dess våndor och lyckostunder i en fientlig miljö. Romanen utspelar sig i biblisk tid, men den följer inte Bibelns apokryfa berättelse och kan läsas som om allt händer i dagens värld. Många författare har genom århundradena skapat nya versioner av Judits bragd. Judits slavinna aktualiserar uråldriga motsättningar mellan gudar och människor, härskare och underkuvade, renläriga dogmer och häftiga begär. Det blir ett samvetsdrama om avsky för en ockuperande övermakt.

 

I den fria berättelsens form frammanar Vázquez Díaz något som kanske förtigits i Bibeln om Judits och slavinnans mytiska seger. En seger som störtar dem i fördärvet.

 

 

René Vázquez Díaz föddes på Kuba 1952 och är bosatt i Sverige sedan 1975. Han är romanförfattare, essäist, översättare och kulturjournalist. År 2007 mottog han i Paris Radio Frances Internationales Juan Rulfo-priset för romanen Välkommen till Miami doktor Leal och 2011 fick han Skåne-bokhandlarnas författarpris för Städer vid havet, krönika över en irrfärd (Alhambra, 2011).

 
 
 Boken kan beställas i bokhandeln.

Höstens böcker: "En flod till hjärta", stor roman från Bangladesh av Dilruba Z. Ara

Höstens böcker! Stor roman från Bangladesh!
 

En flod till hjärta

 

Dilruba Z. Ara

 

Hft med flikar / 368 sidor

Boken kan beställas i bokhandeln 

 
 
 

Gulab Ganja är namnet på den by i Bangladesh, belägen vid en flod, där handlingen i denna roman tar sin början. I en traditionell, muslimsk och välbärgad familj, som redan är välsignad med söner, föds en dag en efterlängtad flicka. Men det är något djupt oroande med hennes yttre, som ska komma att bestämma hennes öde...

 

 
 

Född i Dhaka, Bangladesh, flyttade Dilruba Z. Ara till Sverige vid tjugo års ålder. Hon utbildade sig vid Göteborgs universitet och arbetar nu som lärare i engelska och svenska som andra språk. Hon är bosatt i Lund och skriver både prosa och poesi, översätter och är också en driven konstnär.  En flod till hjärta är Aras egen översättning av sin första roman A List of Offences, (UPL, Dhaka, 2006). Ytterligare en roman på engelska, Blame (2015) och novellsamlingen Detached Belonging (2016) har blivit publicerade av UPL.

 

En flod till hjärta har översatts till grekiska och spanska och blivit en bästsäljare i den spansktalande världen.

 

Om bokens engelska original

A List of Offences

 

A List of Offences is a magical river that whispers ancient desires.”

Poppy Musuraki, Athens, Eleftherotypia

 

“Dilruba Ara is rapidly on her way to becoming an important name in contemporary literature. Her novel A List of Offences (2006) is a tour de force in storytelling…  The description of the social and geographical milieu is a wonder of detail and expressive depiction. The pace is more akin to the great novels of the nineteenth century than the movie-inspired fast cuts of contemporary prose.”

Claes-Göran Holmberg, Literary Critic and Professor of Comparative Literature,

Lund University, Sweden

 

“A world-class book, by turns evocative, chilling, informative, humorous, inspiring and brave… Bangladesh has produced a great writer and a magical masterpiece of a book, which will come to be considered as one of the few classical novels born from the Indian subcontinent.”

Anna-Karin Herbert, Senior Lecturer in Psychology, Kalmar University, Sweden

 

“This remarkable author, Dilruba Ara, embraces the reader in a wonderfully rich cloth of people, places and narrative events magnificently woven with a language akin to that of the classical twentieth-century novel, yet original and empowered by spellbinding artfulness.”

Sven Strömqvist, Professor of Linguistics and Language Acquisition and Vice-Chancellor, Lund University, Sweden

 

“This book is exquisitely and powerfully written – well deserving of the book hitting the top ten list in South America. Dilruba Z. Ara is an exhilarating writer with a gift for irony and a gentle, perceptive heart. A List of Offences is a gritty book, where beauty and strength come to life. The customs and food and smells of the city; We can imagine we are there, and we can share in the sights, the smells, and the challenges Daria had to experience.  This story will make you smile yet cry and will touch you deeply. It will remind us of the problems other people go through and give us insight of other countries.”

Barbara R. Cochran, in Pacific Book Review

 

“Reading Dilruba Z. Ara’s captivating book, one seems to be in the realm of South American magic realism. But this is another kind of realism, quite different, though just as sensual: oriental…A fascinating family saga, written in beautiful prose.”

José Luis Muñoz, Novelist, Madrid, La Soledad del Corredor de Fondo

 

Ny bok - Hyllning till Katalonien av George Orwell

 

 

Översättning av Ingemar Johansson

316 sidor 

Utgivare www.marisma.se 

 

I december 1936 anländer Orwell till Barcelona i Spanien för att som journalist rapportera om det inbördeskrig som rasar i landet. Men snart ansluter han sig till arbetarmilisen, för att som soldat försvara den republikanska regeringen mot Francisco Franco och de andra kuppmakarna. Beväpnad med ett tyskt mausergevär från 1896 skickas han ut till fronten – och beskriver den brist på mat, disciplin och utrustning som där råder. Det är en av flera överraskningar som väntar honom, och snart ska Orwells idealism krocka med verkligheten på ett sätt han aldrig kommer att glömma.

 

När han efter 115 dagar vid den aragonska fronten återvänder till Barcelona, beskriver han den paranoida stämning som tagit staden i sitt grepp. Det rensas bland de egna leden, vänner kastas i fängelse och gatustrider bryter ut när Komintern och de Stalintrogna partierna kräver att Orwells milis ska lägga ner sina vapen.

 

Denna klassiker är en stark ögonvittnesskildring av det inbördeskrig som kom att förebåda 1900-talets stora kraftmätning.

 

__________

“En av Orwells allra bästa böcker och kanske den bästa boken som skrivits om det spanska inbördeskriget.” The New Yorker

 

Hyllning till Katalonien är … en personlig nyckel till Orwells senare verk Djurens gård och 1984.”

Carl Axel Westholm i Upsala Nya Tidning


Utdrag ur "Ibn Arabi och resan utan återvändo"

Utdrag ur
 
 
"Ibn Arabi och resan utan återvändo"
 
av Claude Addas
 
översättning av Hesham Bahari
 
 
 
 
 
 
Min trogna tjänares hjärta rymmer mig
 
 
“Den som inte kontemplerar teofanierna med hjärtat förnekar dem.” Ogripbara, bländande, ger sig teofanierna tillkänna bara för hjärtats öga – det andliga hjärtat, förstås, om vilket Ibn ‘Arabí skriver: “Vet att hjärtat är en polerad spegel, en fullständigt okorrum­perad yta.” Ett “gudomligt yttrande” ofta citerat av muslimska mystiker bekräftar att “Min himmel och Min jord kan inte rymma Mig, men Min trogna tjänares hjärta rymmer Mig.” Så klart och genomskinligt är detta hjärta att Han kan se Sig själv i det, så rymligt att Han kan vistas där! Den Fullkomliga Människans hjärta är samtidigt de andliga kunskapernas organ och Guds tempel. Förvisso. Men ogynnsamma väderförhållanden fräter sönder metallen, och egot och de passioner det genererar kommer sakta men säkert att fräta sönder hjärtat. Av teofaniernas oupphörliga flöde som ständigt bestrålar hjärtat för varje fraktion av en sekund, förblir det inerta och motsträviga hjärtat dessvärre oberört. För att återuppliva det och återge det dess ursprungliga genomskinlighet finns bara ett sätt, en enda utväg: utplåningen av denna mäktiga illusion som är egot. Låt oss återkalla denna hadíth som vi redan hört beträffande de “hjältar” som har brutit sönder sina “avgudabilder”, d.v.s. sitt “ego”: “För den jag älskar är Jag hans syn med vilken han ser…” Den vars syn är Gud, anmärker Ibn ‘Arabí, ser Gud genom Gud. Med hjärtat renat från den köttsliga själens tillväxt “uppfattar gnostikern ständigt teofanierna i den aldrig upphörande uppenbarelseprocessen.”
 
 
Vid det här laget borde vi ha insett att även om alla varelser är Guds behållare, är de inte det på jämlik fot. Deras väsentliga “anlag”, som de besitter i all evighet, bestämmer deras förmåga att mer eller mindre troget reflektera “Den som uppenbarar sig”, al-Mutajallí. “Jag efterkommer den uppfattning som Min tjänare har av Mig”, lyder ett “gudomligt ytt­rande”. Liksom vattnet nödvändigtvis tar efter behållarens färg, observerar Ibn ‘Arabí beträffande denna hadíth att teofanierna är formade efter den behållare som tar emot dem och vars konfiguration de äktar sig med. Av det följer att varje människa bara kan känna eller igenkänna endast den Gud som hon förmår rym­ma och som Ibn ‘Arabí kallar den “Gud som skapas i trosföreställningarna”: “Denna Gud som skapas i trosföreställningarna är densamma vars form innebor hjärtat, det är den som uppenbaras för hjärtat och som det känner igen”; “Om Gud ­uppenbarar sig för hjärtat i denna trosföreställning blir Han igenkänd, i annat fall förnekar det Honom.”
 
 
Gnostikern ser till att överskrida den åsidosatta och förnekade Gudens tragedi. Han har fullt ut införli­vat betydelsen av den Koranvers som intygar att “vart ni än vänder er finner ni Guds anlete”. (2:115) Han vet, eller snarare ser han att det inte finns en plats i universum som inte är en epifanisk sådan. “Alla de förnimbara och begripliga formerna är orter för Hans uppenbarel­ser.” Följaktligen saknar ingenting en stöd­punkt in divinis: “Det gudomliga stödet består i det faktum att Namnen stöttar uppenbarelsernas behållare på vilka de utövar sin verkan.” Denna “stödpunkt” – d.v.s. Namnet som “styr” varelsen i det stundande nuet – utgör varje tings “särskilda sida”, dess “innersta väsen”: “Varje verklighet i världen är ett tecken som leder oss mot en gudomlig verklighet, som är stödpunkten för dess existens och målet för dess återvändande”; “Det finns inte något ting som skulle kunna sakna någon sida av Honom – må Han prisas! Han är denna sidas verklighet.” Därav avgudadyrkan: varje förnimbart eller begripligt ting kan vara ett objekt för dyrkan på grund av denna gudomliga sida som den besitter och som är själva detta som i henne är dyrkat. Och Ibn ‘Arabí bekräftar vidare: “I varje dyrkad besitter Gud en sida”; eller också: “Gud är det dyrkade i allt som dyrkas.” Oavsett vilken kult människorna ägnar sig åt, säger Ibn ‘Arabí, är det alltid Gud de dyrkar, antingen de vet det eller ej.
 
 
Mitt hjärta har öppnat sig för varje bild:
En prärie för gaseller, ett kloster för munkar,
Ett tempel för gudabilder, en Ka‘ba för pilgrimer,
Toras rullar och Koranens blad.
Jag följer kärlekens religion, åt vilket håll
Dess karavaner än vänder sig.
Ty kärlek är min religion och kärlek är min tro.
 
(Ur Tarjumán al-ashwáq / Begärens tolk)
 
 
Låt oss dock akta oss! Den ekumenism som bekräftas av denna berömda dikt är inte – oavsett vad Ibn ‘Arabís belackare, men även vissa av hans beundrare, säger – en inbjudan till språkens förvirrande förväxling. Inget är mer främmande för Futúháts författare än den konturlösa synkretism vars senaste avatar kan läsas i New Age-litteraturen. Om i varje form av trosyttring, i ordets bredaste betydelse, den andliga sökaren kan uppfatta en manifestering av den universella Verkligheten, håller han sig inte desto mindre fast vid sin egen Lag. Denna Lag påbjuder honom en bestämd form av dyrkan som han rigoröst efterföljer; men den intygar också att “er Herre har befallt, att ni inte skall dyrka någon annan än Honom.” (Kor. 17:23) Och här gäller det inte – tvärtemot den gängse uppfattningen – ett föreskrivande dekret (som man allt­så eventuellt inte skulle behöva lyda) utan att ålägga varelserna en omistlig statut. Ingen kan undandra sig den. Alla människor, kommer Ibn ‘Arabí fram till, dyrkar Gud – inklusive de som intygar att de vägrar göra det, inklusive avgudadyrkarna – eftersom sådan är hans oförytterliga vilja. Alla varelser är alltså slutligen förutbestämda till den gudomliga Barmhärtigheten i vilken de tagit emot existensen genom den “Barmhärtiges utandning”.
 
 
 
 
 “Den som närmar sig makthavarnas dörrar blir förförd.”
 
 
 
Till den sammankomst som Gud har bestämt för dem, är alla närvarande: araber, kurder, iranier… En ort för bön och andakt är helgedomen i Mecka också en mötesplats där en mångfald etniciteter, språk och kul­turer umgicks sida vid sida. I likhet med många pilgrimer såg Ibn ‘Arabí till att dra nytta av sin vistelse där för att utöka sina kunskaper och fördjupa sig i studiet av hadíth. Två år kommer att förflyta innan han bestämmer sig för att gå vidare. Under denna långa vistelse ser nya verk ljuset. Förutom Futúhát, vars redigering han redan påbörjat, skriver han den 27 januari 1203 “Helgonens prydnad”, dedicerat till två disciplar varav en är Habashí. Skriften handlar om via purgativas fyra pelare: tystnaden, avskildheten, fastan och vakan.
 
 
Betyder det att om vi avstår från att tala, undviker att umgås med våra likar, slutar äta och sova, då upp­når vi helgonens rang? Alla mästare är eniga om att dessa tillvägagångssätt hjälper till att döda den “gamla människan”. Men om sinnenas askes är det oeftergivliga villkoret för all andlig metamorfos, är det bara i det mentalas tystnad, understryker Ibn ‘Arabí, i glömskan av jaget, i intellektets fasta och i hjärtats vaka som den förnyade skapelsens underverk fullbordas och den Fullkomliga Människan återföds.
 
 
Mindre än ett år senare redigerar Ibn ‘Arabí Rúh al-quds, (“Episteln om den heliga Anden”), vilken som nämnt ägnas hans andalusiska och maghrebinska mästares helighet, eller borde vi säga enkelhet. Sedan skriver han 1204 Táj al-rasá’il, (“Epistlarnas krona”), åtta brev på rimmad prosa adresserade till Ka‘ban, vars värdighet han hyllar. Till dessa verk tillkomna i ett enda utkast, och till de vars redigering, påbörjad i väst, han nu avslutar, måste vi lägga Tarjumán al-ashwáq, (“Begärens tolk”). Det är faktiskt mycket senare, i slutet av år 1214, som denna lilla samling “sonetter” blev nedskrivna. Men det var först under 1202, vid Ka‘bans skugga, som poeten satte till världen dessa kär­lekssånger där han, utan vidare återhållsamhet, av­slöjar dessa passionens svallvågor som konsumerar honom.
 
 
Med all respekt för de som inte kan se mer än en “esoterismens grammatiker” i honom, är Ibn ‘Arabí ock­så, eller, rättare sagt, är han först och främst en andlig mästare överväldigad av kärlek. Det är länge sedan, förstås, som Guds passion besitter och styr honom. Men denna natt, när det gudomliga Mysteriet uppenbaras för honom i en ung persisk flickas skepnad, vid namn Nizám, [Ordning, Harmoni], eklaterar hans brinnande begär i ett poetiskt flöde. Behöver vi precisera att den hövliga, sensuella kärleken, som kommer i dagen i varje vers i Tarjumán bara är det symboliska uttrycket för den outsägliga och ohållbara längtan efter Gud? Förvisso är det väl mötet med en varelse av kött och blod som Ibn ‘Arabí beskri­ver i Tarjumáns prolog; en kvinna som han inte räds att lovprisa, lika mycket för hennes fysiska skönhet som för hennes själs nobless. Som Corbin har visat i några mycket vackra sidor i L’Imagination créatrice, är det en Sophia divine som Shaykhen förlorar sig i och vördar i Nizáms skepnad. Detta är givetvis ingen tvungen att tro på! Konfronterad med illvilliga, kränkande antydningar från några stridslystna jurister, ser sig Ibn ‘Arabí nödgad att författa en detaljerad kommentar till denna samling, vers för vers, som bevis på hans rena avsikter.
 
 
Översatt 1911 till engelska av Nicholson och sena­re delvis till franska, har Tarjumán blivit väl sett i väst. Inte minst det arbete som Corbin ägnat Ibn ‘Arabí har starkt bidragit till verkets uppskattning. Denna en­tusiasm är fullt berättigad: Tarjumán räknas till den klassiska arabiska poesins mästerverk. Boken representerar dock en försvinnande liten del av Ibn ‘Arabís enorma poetiska produktion. Indelad i ett flertal sam­lingar, utspridd i otaliga handskrifter på allmänna och privata bibliotek, återstår en stor del av Ibn ‘Arabís poetiska korpus faktiskt att utforska. Denna stora dispersion av manuskripten är också, tvivels­utan, resultatet av de villkor som ledsagade skrivandet: improviserade alltefter en irrande tillvaro, verser komponerade var som helst, när som helst. Ibn ‘Arabí kommer förresten att återsamla större delen av sin poe­tiska produktion i en unik huvudsamling, “De gudomliga kunskapernas Samling”, som olyckligtvis inte har återfunnits i sin helhet än idag.
 
 
Det är under hans ungdom, i väst, som Ibn ‘Arabí upptäcker sin poetiska ådra, den som “Boken om den nattliga resan” – redigerad i Fès 1198 – får att träda fram. Det innebär att hans poetiska kall infann sig långt före hans möte med den unga iranska kvinnan i Mecka. Hans poetiska anlag har sin källa i en vision som han beskriver i “De gudomliga kunskapernas Samlings” långa och täta förord:
 
 
“Jag började tala med poesins språk (shi‘r) efter att jag hade sett en ängel i drömmen, som hade med sig till mig ett stycke vitt ljus; som om det hade hämtats från solen. ‘Vad är detta?’ frågade jag. ‘Det är Poeter­nas sura (al-shu‘ará)’, fick jag för svar. Jag svalde lju­set och jag kände hur ett hårstrå (sha‘ra) växte genom mitt bröst in i min hals och ut ur min mun. Det var ett djur med ett huvud, en tunga, ögon och läppar. Det sträck­te ut sig tills det nådde de två horisonterna med sitt huvud, den östra och den västra. När jag återfick medvetandet, deklamerade jag verser som inte föddes ur någon reflektion eller någon intellektualisering. Allt­sedan dess har denna inspiration aldrig upphört att verka.”
 
 
Ingen behöver vara en bevandrad arabist för att konstatera att nyckelorden som strukturerar denna berättelse är morfologiskt besläktade: Shu‘ará, “poe­terna”, är titeln på den koranska suran som Ibn ‘Arabí sväljer; sha‘ra är “hårstrået” som växer ur denna gudsgemenskap; och shi‘r är “poesin” som denna vision ger liv åt. Denna text blir dock inte begriplig förrän vi har jämfört den med åtskilliga passager i Futúhát där Ibn ‘Arabí använder sig av “hårstråets” metafor för att förklara det muhammedanska Inseglets funktions subtila och omärkbara karaktär, som är likartad med avseende på den initiationsmässiga funktion som Ibn ‘Arabí tilldelar den “heliga” poesin. På samma sätt som hans inlägg i helgonskapets sfär lånar underjordiska gångar, är det genom antydningar och symboler som Inseglet måste uttrycka sig, så att ing­en ogudak­tig blick skall kunna vanhelga det hemliga budskap som han adresserar till al-awliyá, de två horisonternas helgon. I grunden mångtydigt erbjuder det poetiska språket, mer än någon annan form av diskurs, okränkbarhetens nödvändiga garantier: bara de rena själarna vet att framgångsrikt avkoda de gåtor och symboler som livnär detta språk.
 
 
 
Boken kan beställas hos din bokhandlare
 
 

Upphävandet av jaget / Utdrag ur ny bok, "Tawásín" av Halláj

Utdrag ur kommande bok
  
 
 
 
 
 
Tawásín
 
 
och andra texter
 
 
av Husayn Mansúr al-Halláj, mystiker korsfäst i Bagdad 922.
 
 
Översättning av Hesham Bahari
Förord av Bo Gustavsson
132 sidor / Hft med flik
Kan beställas för omgående leverans hos din bokhandlare.
 
 

Det är farligt att tänka annorlunda. Det märks inte minst i Sverige idag då hat och hot frodas i sociala medier, medan konformism styr den politiska och kulturella debatten. Därför är den sufiske mystikern Husayn ibn Mansur al-Hallaj vår samtida. Den 26 mars 922 avrättades han i Bagdad anklagad för kätteri. Hans frispråkighet blev för mycket för den tidens makthavare. I fängelset skrev Hallaj två av sina centrala verk Kitáb al-Tawásín (“Tawásíns bok”) och Bustán al-ma‘rifa (“Kunskapens trädgård”). De anses tillhöra inte bara den arabiska spiritualitetens klassiker utan även vårt andliga världsarv och är lika angelägna i våra dagar som då de skrevs.

 

För första gången finns dessa verk nu översatta till svenska av Hesham Bahari med ett förord av Bo Gustavsson. Boken innehåller dessutom ett urval av Hallajs dikter som blivit tonsatta och har miljoner lyssnare på Youtube. Efterordet är ur ett kapitel i Louis Massignons monumentala verk La Passion de Husayn ibn Mansur al-Hallaj utgivet 1922.

 

 
 
 
 
 
 
Upphävandet av jaget
 
 
 
Jag har läst i en skrift (*) författad av Husayn ibn Mansur al-Hallaj hos en av hans lärjungar följande stycke:
 
“För min del prisar jag Gud! Förutom Honom finns det inte någon annan gud, Han som över­skrider fantasins gränser och tankens föreställ­ning­ar, Han som avslöjar vår konceptuella brist­fällighet och vår fallenhet för att avgränsa vår personlighet, Han som ingenting kan liknas vid, den Hörsammande, den Seende! Vet att den människa som håller sig till Lagens fulla observans, hon följer den rätta vägen ända till Enhetsbekännelsens anhalt, tawhíd.
 
När hon kommit dit, behöver hon inte längre ta hänsyn till Lagen som faller likt fjäll från ögonen, och hon bearbetas av de skimrande ljusen som kommer från uppriktighetens avgrund. Och när hon ser hur de skimrande ljusen tilldelas synonymer och hur deras strålar flätas samman inför hennes blick, blir Enhetsbekännelsen för henne en gudlöshet och Lagen en extravagans. Och hon förblir där, utan substans eller lämning­ar. Och när hon agerar enligt Lagen, gör hon det för att respektera formen, och när hon uttalar Enhetsbekännelsen, måste hon tvinga sig till det.”
 
Och jag frågade honom: “Vilken väg skall man då ta för att komma fram till Gud?”
 
Och han sade: “En väg ligger mellan två vägar, men jag står ensam idag.”
 
“Förklara dig!”
 
“Den som inte kan gissa sig till mina allusioner blir inte hjälpt av mina för­kla­ringar.”
 
 
Och han reciterade:
 
 
Är det Du? Är det jag? Detta skulle betyda en annan Essens inuti Essensen…
 
Du skulle aldrig, nej aldrig bekräfta tvåheten!
 
Du har en egen sådanhet i min intighet,
 
Det är Alltet som skimrar framför varje ting, tvetydigt och med dubbelt ansikte…
 
Var är Din Essens, utanför mig, så jag kan se klart…
 
Men min essens är redan drucken, förtärd, och platsen försvunnen…
 
Var finner jag denna beröring som vittnade om Dig, mitt hopp?
 
På hjärtats botten, eller i ögats?
 
Mellan Dig och mig dröjer en “det är jag!” som plågar mig…
 
Nåd! Avlägsna detta “det är jag!” från oss två!”
 
 
 
 
Akhbár al-Halláj, nr 47: vittnesmål av Ibn al-Qásim, och enligt ett annat ms. av Abú Nasr al-Baydáwí.
 
 
 

Andra solar, andra orienter av Jean Sur

Andra solar, andra orienter 

 

av Jean Sur

 

Översättning av Ingvar Rydberg

 

 

Jacques Berque, 1910-1995

 

 

Tekniken har dragit upp människan med rötterna
och berövat samhällena deras musik.

Den har delat in världen i lättbevakade rutor
mycket effektivare än någon polisorganisation.

Den har satt ut barriärer mot rummet,
den obehindrade rörligheten och friheten.
Allt förfalskas.

 

Jean Sur, 2005

 

 

 

1968 hade Jacques Berque varit professor vid Collège de France i tolv år. Det ämne han undervisade i kallade han Det moderna islams sociala historia. Denne berömde arabist – vi undviker ordet “orientalist” med all den tvetydighet det rymmer – för vilken trohet var en första rangens dygd, fick det året en överraskande idé: att utarbeta en moderniserad syn på den franska kulturen och offra en del av den tid han ägnade åt arabiska studier för ett sådant projekt.

 

Där spelade naturligtvis de aktuella händelserna en betydande roll. “Det handlade om en omfattande plan”, skulle han senare säga, “en kulturell revolution som skulle gå längre än en strikt ekonomisk eller samhällsekonomisk kritik.” Redan då kände han på sig att den stormiga revoltrörelsen i maj 68 saknade en organiserande idé.

 

Han tyckte att den kom sig mer av “ungdomens heta, av instinkter bestämda mentalitet” än en genomtänkt kritisk analys eller ens en “verkligt drivande känsla”. Han förutspådde att rörelsens ledare snart skulle välja samhällskarriärer “när de väl förnekat sina ungdomliga uppror”.

 

Även om Berque inte helt uppgav sitt projekt, kom det inte att nämnvärt inkräkta på det arbete han ägnade araberna eller de arabiska studierna. Det var inte bara för västerlandets skull han ville förskjuta dess kulturella tyngdpunkt. Det var också för att ge de icke-västliga folken och särskilt araberna tillgång till en modernitet, som de ofrånkomligen måste anamma men som de förblivit främmande för.

 

Att kritisera den franska kulturen innebar en hjälp på traven för västerlandet att närma sig omvärlden. Det skulle motsvaras av steg från arabvärldens och den övriga icke-västliga världens sida, förutsatt att man önskade att detta möte skulle ske utan konflikter, agg och förvirring.

 

1964 skrev Jacques Berque « Dépossession du monde » (Expropriering av världen). Sex år senare kom han ut med ett av sina viktigaste verk, « L’Orient second » (Det andra orienten). Det svala mottagandet gjorde honom något besviken, även om det inte överraskade honom. Han visste att hans ståndpunkt var svår att driva. Han godtog inte det teknologiska samhället.

 

Men han ville inte heller avskaffa det och absolut inte skyla över sin maktlöshet med förslag om formella reformer, verbala anpassningar eller moraliska protester. Detta samhälle måste istället enligt honom överskridas i ordets hegelianska mening, d.v.s. det måste anammas samtidigt som man argumenterade mot det.

 

”Vet ni i vilken mening jag är fundamentalist?” frågade han en gång leende. “Jo, jag vill gå till botten med saker och ting.”

 

Han såg tydligt att västerlandets framtid varken låg i herravälde eller dess trista kusin, ånger, utan i en process som ifrågasatte den västerländska människan och det västerländska samhället i deras innersta grundvalar.

 

Det var vad “L’Orient second” siktade till. “Detta förutsätter”, skulle Jacques Berque senare med sitt sinne för understatements skriva, “en mängd begrepp som är svåra att omsätta i praktiken och kanske rentav är för sammansatta för att klart kunna teoretiseras.”

 

Tiden var då, på 70-talet, inte mogen för att man skulle kunna ge uttryck för eller ens ha en klar bild av vad västerlandets kulturella omdaning borde gå ut på. Men han anade att den varken förbereddes på expertmöten eller i hemliga sammankomsters rökiga lokaler utan i själarna och hjärtana, i djupet av det förhållande alla har till sig själva, till andra och världen. 

 

Än en gång var tiden inte inne. Västerlandet, lättjefullt i all sin febrila aktivitet, orörligt trots all vältalighet, var inte berett att säga vad det var.

 

Frågan man måste ställa formulerade Jacques Berque klart och tydligt 1972: “Finns det någon fransk kultur? Om det är fallet, lever den upp till en kulturs inneboende krav och det franska samhällets behov? Om det inte är fallet – vilket jag menar – vad skall vi då göra?” Detta “Vad skall vi göra?” ledde – som han aldrig upphörde att upprepa – ofrånkomligen till nästa fråga “Vem skall vi vara? 

 

Tillsammans med några andra kände Jacques Berque redan då att ett kapitel var avslutat. Men det konstaterandet ledde aldrig till fatalism, cynism eller hopplöshet.

 

För honom framkallade en epoks slut ett slags absolut början född ur historiens eget djup, en tematik som gör sådana reaktioner som fatalism, cynism och hopplöshet meningslösa, åtminstone om man har modet att inte blunda för den negativitet som under rådande omständigheter de positiva löftena färgas av. Att smita undan detta dilemmas eld innebär att bidra till katastrofen, vilket humanistiskt eller humanitärt ordklyveri man än ägnar sig åt eller vilken påstådd realism man än skyltar med.

 

När Jacques Berque tjugo år gammal anlände till Paris från Alger, var det denna eld som brann i hans hjärta. I likhet med andras upplevelser före honom, t.ex. Romain Rolland och Paul Claudel, gav ensamheten i den parisiska provinsialismen ett tillfälle att återbördas till sitt inre. Vantrivseln skärpte hans individualitet och kunskapstörst. Att bli åsidosatt därför att han inte kände koderna bakom “de invigdas konventioner och karriäristiska umgänge” tvingade honom att “gå omkring i dykardräkt” men ledde ändå med fantasins hjälp fram till en autentisk hållning.

 

Han genomskådade snabbt att det inte fanns mycket seriöst bakom specialisternas orubbliga självsäkerhet, i de politiserades gester, bland monarkisterna eller den yttersta vänsterns aktivister. Han kom utifrån. På Frendas skolgård i Algeriet hade han hört tre eller fyra språk talas. Denna dagligen upplevda mångfald hade vidgat hans sinne. Den hade öppnat det härvarande för det “där borta”. Den hade uppmuntrat till en positiv syn på olikheterna mellan folk, länder och kulturer. Den hade förmedlat den leende anspråkslösheten hos en Sindbad, denna den goda viljans förespråkare, som Frankrike, stolt över sin image, betraktade så nedlåtande.

 

Ett enklare förhållningssätt till kroppen och det fysiska behövde inte “driva konflikten mellan natur och kultur till dess spets”.

 

Berque var mån om att ständigt påminna om att detta nordafrikanska samhälle just tagit sina första steg, och han kände det som om han tagit sina första steg med det. Frankrike var långt ifrån frånvarande. Det var inte bara hans ursprungsland. Det framstod som ett uppfordrande ideal, ett kategoriskt imperativ, nästan ett överjag.  Det var den jord man aldrig blir blaserad på, därför att man älskar den. Den kan inte reduceras till ett torrt faktum, en tvingande omständighet eller ett sätt att döma saker och ting på.

 

Den kan svika och sviker också. Den har rätt till respekt men också till anspråk, ibland till vrede.

 

Att vara fransman var för Jacques Berque ingen formalitet. Det innebar både plikten och lyckan att kunna omfatta hela världen med en vidsynt, generös och förälskad blick, en därmed alltid ny, eller för att bruka ett ord han lånat från grammatiken, inkoativ blick – och därmed ofrånkomligen stridslysten.

 

Han hade sett misären på alltför nära håll för att motsätta sig framsteg. Ibland kallade han sig lite ironiskt för den siste partisanen. Han längtade aldrig nostalgiskt efter svunna tider utan ville, för Frankrikes och världens bästa, se en industriell kultur och en industriell eller post-industriell civilisation värda namnet blomstra.

 

Det var ett mål han såg fram mot och arbetade för. Men han hade förstått och upplevt för mycket av sin epok, både i och utanför Frankrike, för att kunna blunda för verkligheten. Denna civilisation skulle nog bli verklighet en vacker dag, men idag existerade den inte.

 

Det man benämner europeisk civilisation, denna “gamla soppskål som överlevt alla djuptallrikar”, som Aragon kallade den, höll ihop bara tack vare de kulturer som föregick industrisamhället. I detta försökte dessa kulturer allt efter förmåga överleva och göra sig nyttiga på något sätt. För det mesta nöjde de sig med att med trött värdighet fylla de representativa funktioner som tilldelats dem. 

 

Det finns ett industriellt och ett postindustriellt samhälle. Men för Berque finns det varken en industriell eller postindustriell kultur (eller civilisation). Vårt samhälle har inte anpassat sig efter människans fundamentala behov. Och det torde inte komma att göra det, vare sig till följd av fåraktiga majoriteters beslut eller de moraliserande tillsägelser som de rika mekaniskt riktar till de fattiga. 

 

Den kritik som Jacques Berque riktar mot det tekniska samhället är ytterst originell. Utan tvivel hittar man där element som också andra har dragit fram. Men Berque nöjer sig inte med att beskriva och analysera. För honom handlar det alltid om levande människor och ett levande samhälle. Det försöker han rekonstruera genom att avslöja roten till människornas olyckor, deras lemlästning och förnedring.

 

Han går fram genom historien med det imaginäras redskap, poesins och sympatins. När han behandlar invandrarproblematiken säger han sig föredra ordet en-migration framför immigration och emigration, en term som frammanar en rörelse mot andra i människan själv och mot henne själv i andra.

 

Detta var en konstant attityd och en naturlig läggning hos honom. Han trodde att man bara kunde möta andra genom detta sökande efter dem i oss och efter oss i dem. Förnuftet kan tas i anspråk för en sådan uppgift eller skulle rättare sagt ha kunnat göra det, om det inte för det stora flertalet och än mer hos eliterna hade degraderats till rationalitet. Och rationalitet är ett förnuft som förlorat allt samband med sitt innehåll, en tom och tyrannisk form, en endimensionell perfektion, som för Jacques Berque om något förtjänade beteckningen terrorism.

 

Det västerländska förnuftet har reducerats till en organisatorisk form, som i såväl praktiken som teorin gör sig gällande som strategi, d.v.s. det går ut på herravälde, plundring och ständiga erövringar. Det spelar föga roll vilka ord man sätter till denna musik, hur angenäma eller medryckande de än kan tyckas. Det är alltid krigets lov de sjunger. Tekniken har överutvecklat det funktionella och operationella. Den klassificerar och analyserar, inte för att förena utan för att skilja människor och mänskliga aktiviteter åt, åtskilda redan i deras medvetande.

 

Den tillmäter funktionerna och rollerna, som ju bara är existensformer utan eget liv, en orimlig betydelse. Prioriteringen av det funktionella har på alla områden satt det synliga framför det osynliga, det schematiska framför det sammansatta, bokstaven framför språket, det statiska framför det rörliga och det döda framför det levande.

 

”Livet är inte ett knippe konsekvenser”, menade redan Léon-Paul Fargue. Genom att överbetona orsakssammanhangens betydelse har tekniken torrlagt livets och fantasins källor hos människan och i mänskliga relationer. Den har väckt misstankar hos dem mot det familjära och spontana, inte mot det förhållande att de utgör en helhet, men mot att de kan ha en ursprunglig, direkt och omedelbar tillgång till helheten.

 

Tekniken har ställt människan inför ett absurt val: antingen låtsas hon inte se det som inte är en del av den, det fantasifulla, lekfulla och erotiska, eller så marginaliserar hon dessa sidor och upplever dem som bihang utan mening, som arkaiska och bedrägliga appendix. Inte ens det religiösa slipper ur dess skruvstäd. För att läka de sår det lider av har det tekniska samhället uppfunnit en rad kurer: bedrägeri, illusionsmakeri och artigt framförda nedvärderingar. Jacques Berques konst bestod i att han, samtidigt som han beskrev dessa ersatzföreteelser, fick oss att inse vilket sammanhang de ingår i, ställena som döljer avigsidorna, det osagda bakom denna tekniks alltför detaljerade beskrivningar.

 

Naturen är inte längre den gemensamma plats där kroppar och drömmar upplever sitt organiska ursprung, anar sitt mysterium och sin ändlighet och känner en svällande livslust. Den har blivit en plats där stadsborna underhålls och roar sig, där betongens barn utforskar sin sterila narcissism i parker och trädgårdar. För att undsätta de mäktiga har man utvecklat en sorts godtycklig, artig humanism, som även de svaga känner sig nödgade att sminka sin revolt och sitt agg med.

 

Tekniken har i sin propaganda uppbådat en arsenal av pseudovärden som inte längre har något gemensamt med vare sig ett förutsättningslöst sökande eller uppfattandet av sanningen. Deras funktion är bara att se till att den globala maskinen obehindrat får löpa vidare. Det är värden utan täckning i förnuft eller känslor som enbart styrs av taktiska intressen och anpassningar.

 

Tekniken har dragit upp människan med rötterna och berövat samhällena deras musik. Den har delat in världen i lättbevakade rutor mycket effektivare än någon polisorganisation. Den har satt ut barriärer mot rummet, den obehindrade rörligheten och friheten. Allt förfalskas.

 

Målet, som alltid fastställs av andra och föreskrivs med beskäftiga utsagor som inte går att verifiera, förväxlas med projektet, frukten av en avsikts fria val. Likaså blandar man ihop kunskapen, som är “ett möte och en skolning av jaget, ett unikt tillägnande av världen” med kunskaperna, bland vilka Berque fann en hel del frukter av genuin forskning, dock förtorkade.

 

Av stor betydelse för honom var upptäckten av en indisk sunnitisk tänkare på 1700-talet, al-Dihlawi. Denne hjälpte honom att förstå hur världen skulle ha kunnat se ut om inte teknologin tillåtits härja fritt. Han såg hur “olika men icke fientliga kulturer hade kunnat stödja varandra”. Den teknologiska eran var inte ödesbestämd.

 

Denna syn framkallar ändå ingen nostalgi hos honom. Den stärker istället hans övertygelse att man inte kommer förbi det tekniska samhället och att tekniken i sig inte är pervers. Det viktiga är att å ena sidan förstå hur den så kunnat inskränka västerlandets mentala universum och mura in dess samhällen och å andra sidan lyckas ta sig ur denna både skrämmande och frigörande prövning: skrämmande, därför att om den inte övervinns kommer den att reducera all mänsklig aktivitet till ett sken, och frigörande, därför att den i så fall kan återge västerlandet dess själ utan att döma det att blicka tillbaka, det vill säga berika det med en ny begynnelses mångskiftande möjligheter.

 

En mycket svår uppgift! Ingen västerlänning slipper ur klassificeringsmanins grepp, den ofruktbarhet den ger upphov till och de gränser den drar upp – ingen, vare sig de som försvarar den etablerade ordningen eller de som driver kraven på förändringar, ansåg Berque. Som väl är har framstegen bidragit till att eliminera fattigdomen. Men därigenom har de också undergrävt de värderingar som denna fattigdom låg till grund för, dessa “människans trofasta följeslagare alltsedan förhistorien”, som långt ifrån bara var en enkel andlig tolkning av materiell nöd.

 

Framstegen har därmed berövat människan en väsentlig och grundläggande “brist”, som, även om den inte kan rättfärdiga fattigdom, innebar något avsevärt mer. Till följd av framstegen lider människan brist på det väsentliga, det vill säga det väsentliga blir till en bristvara. Inte nog med att hon lider brist på det, i det funktionellas och klassificeringarnas namn, utan hon får också ständigt inpräntat att det är ofrånkomligt.

 

Få poeters utrop har anammat människans misär så som den fruktansvärda mening där Jacques Berque förvisar den platta positivism och småaktiga pragmatism som tynger våra liv till skamvrån: “Den pedagogik är säker som vill beröva de utblottade övermåttet av deras törst.”

 

Alltså vad? Alltså måste vi bryta med kausalitetens vansinniga terrorism, den vars karikatyrbild vi nyligen kunde beskåda i jordklotets mäktigaste land.

 

Sluta härleda framtiden ur nuet.

 

Inte behandla nuet i förfluten form utan som en ständigt fortgående begynnelse, som förbinder det förflutna med nuet och på så vis gör framtiden möjlig. Berque preciserar: “Inte det föråldrade som ältat kunskapsstoff utan det innovativa som en återförening”. Vår antropologiska grund är stark och säker. Den sträcker sig långt bortom både historien och teknologin. Den klarar sig utan modernitetens konstlade attityder och pedanternas fabriker där unga grymma gamlingar invigs i den civiliserade intighetens societetslekar.

 

Tekniken har ödelagt “orienterna”. Alla? Både västerlandets och österlandets? Då kommer vi att projicera dem på nytt, denna gång mot andra “orienter”. Skulle våra rötter ge upphov till ett patetiskt förhärligande av det förflutna? Då vänder vi oss mot framtiden istället.

 

Ur våra släckta solar drar vi ut “andra solar”, des soleils seconds, med Adonis ord. Berque finner de harmonierande elementen hos denna antropologiska, historiska och poetiska sensibilitet i såväl de västerländska som de arabiska traditionerna. Han framträder på så vis som vittne till den omfamning som han förespråkar.

 

Utrymmet räcker här inte för en närmare diskussion av den erforderliga väg av “svällande fullhet”, de surgissement et de plénitude, som Jacques Berque anvisar våra västerländska samhällen.

 

Jag vill till slut bara ta upp två aspekter, båda brännande aktuella.

 

Västerlandet uppmanar resten av världen att förvästliga sig med teknologins hjälp. Så fort ett icke västerländskt samhälle gör framsteg på det teknologiska området, måste det för att inte duka under inlemma sig i den ekonomiska rationaliteten, d.v.s. förvästliga sig. Det räcker inte längre med att bara betrakta det skrämmande spel som här pågår. Vi måste bekämpa det.

 

Det handlar inte bara om Frankrikes eller Europas intressen. Hela världen lider av de sår som västerlandet tillfogat den och som den själv åsamkat sig genom att gå ner sig i teknikens ideologi. Att detta lidande samtidigt medfört odiskutabla framsteg ändrar inte på saken. Vi kan inte acceptera att ett sådant lidande måste vara deras pris.

 

”Bara vapnet som förorsakat såret kan bota det”, finner vi hos Parsifal. En iransk filosof har nyligen varnat för just detta. Västerlandets överdrifter har drivit världen samman i ett slags negativ solidaritet. Denna måste förvandlas till en positiv sådan.

 

Det var av hängivenhet för Frankrike och av stolthet över Europas kulturer som Berque särskilt reflekterade över vad Frankrike och Europa här har för uppgift. Man kan inte längre förneka att varje herravälde har två offer, den ockuperade och ockupanten. Om västerlandet bestämmer sig för att satsa på liv och förnyelse, skulle följderna bli lyckosamma även för andra men framför allt för västerlandet självt.

 

Det franska folket kan med rätta känna sig stolt över Frankrikes inställning till invasionen av Irak 2004. Att motarbeta den negativa solidariteten är det enda sättet att söka och en dag finna en positiv solidaritet med alla, gamla som nya vänner. Men världen kan inte påbörja denna förnyelseprocess om inte dess människor gör det.

 

Här spelar kulturen en avgörande roll. Kulturens roll är enligt Jacques Berque att bygga upp en industriell eller post-industriell civilisation värd namnet. Detta kan inte ske om vi inte alla har viljan och medlen att omvandla konkurrensens, våldets och uteslutningens negativa solidaritet till en positiv sådan.

 

Det är fråga om en både individuell och kollektiv rörelse, då förvandlingen måste äga rum på alla livets nivåer.

 

”Kultur är de tillfällen då ett samhälle söker efter en mening och finner uttryck härför,” skriver Berque. Att söka efter en mening innebär att i sin tillvaro ställa mänskligheten, det primärt mänskliga, i centrum och inte en förskrämd konformism, hyllandet av tvång eller en realism utan realitet.

 

Kultur är inte en grädde som en generös smaktradition lärt oss spritsa över det verkliga livets otacksamma deg. Kultur är inte ceremonier, envist samlarnit, försvagande av prestigefulla former eller deras uppstyckning i kulturella element och kulturella utsagor, som inte har med ett folks lidanden, språk och medvetande att göra utan på sitt och den övermäktiga penningens villkor medverkar till att vända det bort från sig självt och från sitt liv.

 

Det är orimligt att ett helt folk under hot och utpressning skall fortsätta att utöva konkurrensens arkaiska kult och ägna sin fritid åt att betrakta moraliserande mannekänger spankulera förbi uppvisande sin haute culture, när deras välbetalda kunnande bara har till syfte att täta den egna underkastelsens sprickor.

 

”Man måste organisera både uttrycket och destabiliseringen,” säger Berque.

 

Med det uttrycket menar han inte bara att låta skilda meningar komma till tals om den ständigt förändrade relationen mellan eliter och medier med deras halvsanningar och direkta lögner. Det betyder inte heller opinionsundersökningar för att få fram det man vill höra.

 

Vad man däremot bör lyssna till är människornas tankar om den värld som byggs upp med eller mot deras vilja, om de experter och egennyttiga mellanhänder som berikar sig på att förklara det sanna, djupt förborgade och ej reducerbara hon bär inom sig.

 

Om man vill tillämpa det sunda förnuft som den franska inställningen i Irakfrågan vittnar om på en nations liv, om man efter att ha vågat stå emot det yttre våldet även vill stå emot det inre, då måste man organisera uttrycket och destabiliseringen. Det är detta kulturen bör handla om. Jacques Berque visste att ordet destabilisering skulle förbrylla eller chockera.

 

Och hur kan det undgå att göra det, när det spränger sönder “den stelnade cement”, som Fourier talade om, när det på nytt öppnar bristernas och begärens sår i de fattigas hjärtan, de fattiga fattigas och de fattiga ej fattigas? Men vad är lite virrvarr jämfört med en långsam kvävning av meningen till ett neurotiskt fåtals fördel, när hela samhällen ligger för döden, när arbetarna ligger för döden som arbetare, studenterna som studenter och arbetsgivarna som arbetsgivare? Där experterna frodas samtidigt som eländet ökar? Där storhetsvansinniga konstruktörer, som påstås hylla kulturen, mest verkar skrämma medborgarna och öka deras rädsla?

 

Det är under samma barnsliga fruktans tryck som vissa byggt mäktiga murar, som väst, än mer oöverstigliga, upprättat i sina medborgares hjärtan. Att riva dem utan överdriven hänsyn innebär att för sig och den övriga världen, mitt i människans nakna bräcklighet, söka efter det autenticitetsbegrepp, som var så välkänt för vår käre Berque och som låg honom så nära under hela hans liv att han inte kunde yttra det utan att nämna dess arabiska motsvarighet, asala.

 

Autenticitet, visst, men… Han tänkte inte på de angenäma dimmor som moderniteten älskar att insvepa sig i för att maskera sin likgiltighet, en modernitet som tror sig vara öppen, när den i verkligheten bara är lättpåverkad.

 

Det autentiska är det som förbinder oss med våra källsprång, som når oss från dem och som utan bemyndigande av någon makt ger oss tillträde till våra medmänniskor.

 

Det är det som gör det möjligt för oss att inte finna oss i våra begränsningar utan att upphäva dem, att inte reflektera över vår rädsla utan att skingra dem.

 

Det är det som gör oss till allt det vi är, närvarande för andra, för världen och för denna historia som vi inte har uppfunnit, närvarande på ett ödmjukt men kompromisslöst, uppmärksamt men okuvligt sätt.

 

Text: Jean Sur

Översättning från franska av Ingvar Rydberg
 
 
 
 
Av Jacques Berque på svenska
 
Egypten - Imperialism och revolution (Övers. av Ingvar Rydberg, Alhambra 1995)
Arabvärlden - Kultur och mångfald (Övers. av Jan Stolpe och Lotta Riad, Alhambra 2000)

"Bortom den arabiska våren", en vänbok till Hesham Bahari

Förläggarna Hesham & Astrid Ericson Bahari överraskas av sina vänner i Lund med en nyutgiven antologi: ”Bortom den arabiska våren”. Närvarande: Jan Hjärpe, Kerstin Eksell, Sören Sommelius, Ingvar Rydberg och Bo Holmberg.

 

 
Bortom den arabiska våren
en vänbok till Hesham Bahari
 
En antologi med texter av
Henrik Bahari, Inga Brandell, Kerstin Eksell, Bo Gustavsson, Jan Hjärpe, Bo Holmberg, Astrid Otosson al-Bitar, Gail Ramsay, Ingvar Rydberg, Sören Sommelius och Nils Wiklund
 
Inbunden / 245 sidor / Utgivare Dar al-Muna
Boken kan snart beställas i bokhandeln eller direkt genom förlaget order@daralmuna.se
 
 
 
Den arabiska våren var en unik händelse men den uppstod inte ur intet. Den var möjlig därför att det moderna Mellanöstern ingår i ett kontinuum av kulturella landvinningar där utvecklingen i sociala medier och i det offentliga rummet utgör den senaste fasen. I den här volymen vill vi belysa enskilda gestalter och konfigurationer inom arabisk och persisk litteratur, med början i den förislamiska poesin, förbi persisk högkultur under medeltiden och den sufiska traditionen, till några helt nya fenomen i modern litteratur. Perspektivet kombineras med exempel på gränsöverskridande kulturdialog mellan Sverige och arabvärlden.
 
 
 

Louis Massignon: Utdrag ur La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj

Utdrag ur

La passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj

av Louis Massignon

 

 

Del III, (utdrag sid. 217-234)

I översättning från franska

av Hesham Bahari

 

D. Helgonskapet

 

1. Definition: hadîth al-ghibta.

2. Engagemanget för det islamska Samfundet.

3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.

 

 

1. Definition: hadíth al-ghibta.

 

[…]

Snart börjar dock en viss objektiv beskrivning av helgonskapet sprida sig bland fromma sunniter; det handlar om hadíth al-ghibta, om “de som profeterna själva avundas, d.v.s. förklarar vara saliga”. Så löd denna hadíth enligt Yazíd Raqáshí (d. 131/748): “Jag förkunnar för er att det kommer att finnas människor, varken profeter eller martyrer, som profeterna och martyrerna kommer att avundas på grund av deras närhet till Gud och de lysande boningar som väntar dem! Vilka är de? De som kommer att få de troende att älska Mig och få Mig att älska dem tillbaka… genom att anbefalla (min Lags) Bud…” I överenstämmelse med Hasan Basrís hadíth, förkunnar denna tradition, […] att det alltid kommer att finnas ödmjuka, trogna individer bland Samfundets troende som godkänns och älskas av Gud, verkliga “riktmärken” som leder till den raka vägen, samhällspelare förutan vilka allting skulle bryta ihop. I sin kommentar till hadíthen “Att minnas de fromma framkallar den gudomliga barmhärtigheten”, hyllar Wakí‘ “dessa renade själar som kan dö av blotta heliga fruktan, vilket ger dem det högsta martyrskapet. Det är de, preciserar Muhásibí, “som kärleksfullt vårdar Samfundets sjuka; de botar de troendes hjärtan genom att påminna dem om Guds nåd och godhet, och får dem att älska Honom genom att ihärdigt tjäna Honom och hans Lag, och visa uthållighet i att stå ut med Hans dekret; ty de själva, i sin försakelse, hålls vid liv av Guds bestående vänskap.”

[…]

 

 

 
 

 

 

2. Engagemanget för det islamska Samfundet

 

[…] Alltsedan Hudhayfas tid har begreppet al-suhba (vänskapen) använts av sunniterna för att beteckna trohetsandan mot Samfundet, sammanhållningen och den uppriktiga inbördes hjälpen troende emellan; m.a.o. utvecklingen av den koranska enighetsandan, ta’líf al-qulúb. Detta syns t.ex. hos Hasan Basrí när troende delar med sig av sin föda, eller när de vägrar att inta gemensamma måltider med människor som lever på suspekta tillgångar, eller som sprider förkastliga innovationer (bida‘). Det handlar alltså om en vilja att ”leva tillsammans” och följa reglerna. Samfundet vill låta sig inspireras av Profetens följeslagare och deras starka tro, utan att gå in på deras meningsskiljaktigheter. Detta “gemensamma liv” förbinder också de levande med Samfundets döda och manar till att be för deras själar för att gottgöra deras brister, eller, som Abd al-Wáhid Ibn Zayd gjorde, genom att t.o.m. betala deras skulder. Det är detta gemensamma liv, starkare än partisanandan, som grundade bland Hasan Basrís disciplar den ödmjuka gruppering i Basra, som blev känd som ahl al-sunna wa ’l-jamá‘a,“traditionens och gemenskapens folk”, och som utgör sunnismens historiska grund. […].  

 

 

Murra Hamdání hade mångdubblat sina av lagen icke föreskrivna dagliga böner ju mer meningsskiljaktigheterna ökade mellan följeslagarna, från yawm al-dár till slaget vid Siffín. Ibn ‘Iyád brukade säga: “Om mina böner hörsammas, skulle jag enbart be för sultanen, eftersom det innebär att man ber för allas bästa”, ty “Guds hand är med gemenskapen”, fortsätter han med Hudhayfas träffande ord. Ma‘rúf Karkhí ber tio gånger om dagen enligt följande: “O Gud, laga att det muhammedanska Samfundet lever i fred! Trösta det! Visa det Din barmhärtighet!” Ibn Hanbal kräver att folk “tålmodigt lyder under sultanens fanor och ber för makthavarnas bättring … utan att göra uppror när dessa syndar och är orättvisa, ty deras bättring leder till gemenskapens bättring.” Muhásibí visar oss hur hans konvertering till den mystiska sunnismen föddes ur hans sorg över de schismer som splittrade muslimer i sinsemellan stridande faktioner.

 

Med den karrámiska idén om Förbundet, får denna anda av ömsesidig hjälp en apostolisk och universell karaktär. Med en paradoxal häftighet ber Bistámí för judarna, för alla människor, de fördömda, och Adam, vilket även hanbaliten Ibn Bashshár (d. 313/925) gör.

 

 

 
 
 

Men det är tydligen hos Halláj som denna doktrin når sin fulla mognad. Hos honom kännetecknas hängivenheten och engagemanget för det islamska Samfundet inte bara av att han ihärdigt iakttar Lagens föreskrifter och underkastar sig sin tids de facto-auktoriteter, men också av att han ägnar sig åt hjärtats apostlaskap och visar omsorg för de sämst lottade. Denna omsorg gäller inte bara de ortodoxa utan även de schismatiska, och speciellt qarmaterna; den gäller inte bara muslimer utan t.o.m. otrogna, och avgudadyrkare. I sina böner lägger han sig inte ut bara för sina vänner, utan även för sina fiender. Därtill börjar han, år 296/908, tala öppet i Bagdad om denna förvånande längtan efter att dö, bannlyst och fördömd, så att alla andra skall frälsas. Mer än hans argument om den förvandlande föreningen ingår nog denna önskan att dö som martyr i hans doktrin, som hans son Hamd erkänner sig bara ha förstått till hälften. 

 

Hur tog doktrinen form i hans sinne? Samlingen med hans Munáját, hans ”extatiska tal [till Gud]”, […] låter oss ana hur det gick till. Vissa av texterna vittnar om en gammal och växande längtan efter att finnas uteslutande för Gud, att erbjuda sig själv till Honom som lösen för alla skapade varelser. Andra texter visar hur han, i föreningens fulla extas, blir ängsligt medveten om konflikten mellan den islamska Lagen och de mystiska nåderna: denna distinktion mellan den gudomliga föreskriften och den gudomliga maningen, ännu skarpare dragen än den som skiljer Dekretet från föreskriften. Han inser på så sätt pinobänkens växande eventualitet; och trogen sin doktrin om helgelse medelst lidande, utformar han och yppar alltmer denna längtan, inte bara efter att i döden förenas med Gud utan också efter att efterkomma och visa respekt för Hans lag. Han ber om att få dö, offrad som en gåva av lagen, i likhet med Íd al-Qurbáns lagenliga djuroffer. Sålunda blir han lycklig över att bli dödad av de som han vill rädda. Hans respekt för den islamska lagstiftningen blir för honom det avgörande beviset på den kärlek han hyser för alla muslimska själar. Gud skulle inte kunna fördöma honom längre eftersom han, deras offer, förlåter dem.   

 
 
 
 
 
 

“Jag kom en natt för att hälsa på Hallaj och fann honom försjunken i bön. Jag ställde mig bakom honom och när han var färdig hörde jag honom säga: ‘O min Gud, Du den Förväntade med varje ny lycka som kommer, den Eftersökta mot all ängslan och fruktan, den Åkallade som besvarar varje behov, benåda oss, ge oss syndaförlåtelsen. Ty Du vet, och vi vet intet, Du ser, och vi ser intet. Du som skyddar våra hjärtans hemligheter. Personligheterna är Din skapelse, makt äger Du över alla ting. Det jag anförtrotts av väldoften i Din kärlek och av Ditt närmandes arom får mig att se ned på de högsta bergen och ringakta de två jordarna och himlarna. Vid Din sanning! Om Du sålde mig paradisets fröjder för den snabbaste blinkningen eller det minsta andetaget, skulle jag inte köpa dem! Helvetet med dess många plågor kan inte jämföras med det tillstånd Du försätter mig i när Du gömmer Dig för mig. Åh! Förlåt Dina varelser för deras synder, men förlåt inte mina! Ha förbarmande med din skapelse, men visa mig inte något förbarmande! Jag talar inte i egen sak, jag kräver ingenting för mig själv, gör vad Du vill med mig.” Sedan fortsatte han att be, reciterade Fátihan, och läste fram till vers 27 i sura 25: “den Dag då den orättfärdige biter sig i handen i förtvivlan och ropar: ‘Om jag ändå hade följt sändebudets väg!’”. Då utstötte han ett högt rop och sade: “Detta är ropet av en som inte känner Gud. Skäms inte den som älskar, den trogna älskare som är värdig Hans kärlek, över att vara åtskild från sin Älskade?” 

 

 

 
 
 

“Jag gick in till Halláj, säger Ibráhím Hulwání, mellan maghrib och ‘ishá, (solnedgångs- och kvällsbönen) och jag fann honom bedjande… Sedan ropade han: ‘O gudarnas Gud, o herrarnas Herre, Du som inte grips av vare sig slummer eller sömn (Kor. 2:255), ge mig tillbaka mitt jag, så att dessa dina tjänare inte faller i frestelsen. Åh! Du är mig själv, och jag är Dig själv! Det enda som skiljer mitt innersta väsen från ditt Jag är det tillfälliga [det som tillkommer i tiden] och det absoluta.’ … Sedan sade han till mig: ‘O Abú Isháq! Ser du hur min Herre lämnar Sitt absoluta avtryck på det tillfälliga inom mig, tills det brinner upp i Honom, hur det enda attribut som återstår mig är det Absolutas attribut, och hur mitt tal (nutqí) formas efter detta (gudomliga) attribut? Alla varelser, tillkomna i tiden, kan enbart artikulera det som tillkommer i tiden. Läser jag av det Absolutas tal, kommer de att anklaga mig för att ha begått dödssynder, bannlysa och döma mig, och göra allt de kan för att få mig avrättad. Men för detta är de ursäktade; och för allt de kommer att utsätta mig för blir de belönade.’ ” 

 

Ett antal texter visar, med än större precision, att Halláj hade förutsett hur nära de legala sanktioner som skulle drabba honom var. “Jag gick in, säger Ibn Fátik, oväntat en dag till Halláj i hans rum. Han bad med pannan mot marken och jag hörde honom säga: ‘O Du vars närmande belägrar min hud, vars gåta utvisar mig dit där det absoluta skiljer sig från det tillfälliga, Du strålar ut inför min syn och jag drar slutsatsen att Du är allt (detta), sedan förnekar Du dig inom mig och jag drar slutsatsen att Du inte är något (av allt detta)! Varken din distansering kommer att bevara (mig), eller Ditt närmande att hjälpa (mig), eller Ditt krig att förgöra (mig), eller Din fred (silm) att lugna (mig)!’ När han lade märke till min närvaro reste han sig upp och sade: ‘Kom in, du stör mig inte.’ Jag gick in och satte mig framför honom. Hans ögon var blodsprängda och glänste som två glödbitar. Han sade till mig: ‘Käre son, vissa vittnar till min fördel om min helighet, och andra till min nackdel om min ogudaktighet. Vet att de som vittnar mot mig om min ogudaktighet är mig kärare, och är kärare till Gud, än de som hävdar att jag är ett helgon.’ – ‘Varför är det så, mästare?’ – ‘De som hävdar att jag är ett helgon gör det för att de är fästa vid mig, medan de som förklarar mig vara ogudaktig gör det av nit och plikttrohet för sin kult. Och den som visar plikttrohet och nit för sin kult är mig kärare, och kärare till Gud, än den som förhärligar och förlitar sig på en skapad varelse.’ Sedan tillade han: ‘Och vad kommer du, Ibráhím, att säga, när du ser mig hänga från galgen, avrättad och bränd? [Vet du att] detta ändå blir den lyckligaste dagen i mitt liv!’ Sedan sade han till mig: ‘Stanna inte här! Ge dig iväg med Guds välsignelse!’ ”     

 
 

Han skulle ha kommit dithän att han önskade sig detta skändliga slut, som han såg komma. “O Abú Bakr, sade han en dag till Shiblí, ge mig din hand för det stora verk som vi tillsammans måste fullborda; se nu till att jag blir avrättad.” – “… När Gud älskar en av sina trogna, uppmanar Han andra att hata honom!… Men vad är det som händer? ... Det ser ut som mina hatare minskar i antal, …” Och så minns vi hans bön ensam på natten över Ibn Hanbals grav:  “… Återbörda inte mig till mig själv efter att ha uppryckt mig från mig själv, visa inte mig åter mitt jag, nu när Du har beslöjat det, mångfaldiga mina fiender i Dina städer och de som kräver min död bland Dina trogna!” … Abú Músa berättar att en Basrabo, som dittills varit fientligt inställd till Halláj, beslöt att ändå söka honom och bönfalla honom att bota hans döende bror. Halláj svarade med ett leende: “Jag kommer att be för honom, men på ett villkor, att du fortsätter tala illa om mig, även mer än så, att du anklagar mig för ogudaktighet och eggar folket så att jag blir avrättad.” – Förbluffad höll mannen tyst. Halláj hällde lite vatten i en skål, spottade i det och sade: “Bry dig inte om det som inte angår dig, men bara se till att uppfylla villkoret.” – “Jag gör som du säger.” Och efter broderns tillfrisknande anförtrodde Halláj honom följande: “Om Gud inte hade sagt: Jag skall sannerligen fylla helvetet med osynliga väsen och människor, alla tillsammans! (XI, 119, XXII, 13) skulle jag ha kastat en blick över helvetet för att låta en ljuv bris mildra dess invånares lidande.”   

 

 

 
 

Det är inte för sin egen skull, eller bara av kärlek till Gud, som han önskar dö; den död han begär är en rättslig avrättning, för det islamska Samfundets och dess medlemmars bästa. “Vet, förkunnar han för folkmassan i al-Mansúrs moské i Bagdad, att Gud har gjort mitt blod lagligt för er; döda mig nu! … Ni kommer att bli belönade för det, förklarar han vidare, ty ni kommer då att ha kämpat för tron, och jag kommer att dö som martyr… Det finns ingen mer angelägen sak för muslimerna än att avrätta mig. Vet att med min avrättning fullbordas de straffåtgärder som Lagen utfärdat; och vem som än överträder Lagen måste underkasta sig dess straff.”

 

Natten före avrättningen ber han och klagar inför Gud om sin lott; sedan när han har förstått och accepterat sitt öde, är det “över dessa själar, vars vittne är på väg att lämna dem…” som han sörjer inför Gud:

 

Jag ropar ut ditt namn, o Sorg!
För dessa hjärtan, sedan länge bortvända
från den gudomliga uppenbarelsens moln,
där visdom samlas i oceaner. 

 

 

 

 

Stående inför galgen ber han: “… Se Ditt folk, Dina dyrkare, de har samlats för att döda mig, av nit till Dig, för att vara Dig angenäma… Förlåt dem! Om Du hade för dem avslöjat det Du har avslöjat för mig, skulle de inte ha gjort det de gör, och om Du hade undanhållit mig det Du undanhållit dem, skulle jag inte ha behövt gå genom denna prövning” … På korset, medan tiden verkar stå stilla, flammar övergivenhetens ångest: “O min Gud, hur kommer det sig att Du inte visar Din kärlek till den(na här), som förorättas i Dig?” Men, den yttersta stunden nalkas, och timmen är slagen: “Det som den extatiska människan söker är Den Endas ensamhet, att vara allen med Sig själv!” 

 

Här handlar det inte om legender som senare förskönats utan om det direkta intryck som hans martyrskap lämnade på hans närmaste disciplar, det som fick dem att drömma, det de inte vågade offentliggöra. De föredrog att, genom en bekväm legitimerande fiktion, inlemma hans förmodade dialog med Satan, och sedan med Farao, i Tá Sín al-Azal, hans viktigaste verk; och på det sättet göra av Halláj en av dessa fördömda vars bekännelser Koranen tillåter de troende att meditera över.

 

Nasrábádhí (d. 372/982) är den förste som formulerar sensmoralen i ett sådant martyrskap, i det han sade till Sulamí: “Om det finns en (broderlig) kärlek som förbjuder muslimerna att spilla (muslimernas) blod, så finns det en (gudomlig) kärlek som beordrar (muslimen) att spilla (= sitt eget blod), med hjälp av Kärlekens svärd, och detta är den högsta kärleken.” 

 

 
 
 
 

Abd al-Qádir Kílání har i lyriska termer hyllat denna högsta kärlek:

 

“En blixt från Evighetens Majestät har genomfarit de visa hjärtanas himmel, en bris från bestående lustgårdar har smekt de extatiska andarnas kinder, helighetens flora har färgsatt de synska själarnas blomkrona; och se nu hur deras förstånd har gått till sjöss i Guds namn, seglat över haven och kastat ankar vid ‘den barmhärtiges, förbarmarens’ strand. Därifrån, berikade av Gudomlighetens oförlikneliga pärlor, återvänder de efter att ha erövrat evighetens skatter och bemästrat den gåva som efterfrågades av Moses under ‘Visa mig’-natten. Från sitt sökandes Sinaiberg, begrundar de det gudomliga förhärligandets ljus som strålar ut över de visas samlade skaror. Att dö medan man kämpar för att erövra Sin kärlek, bara det är värt hela livet! Att leva om än en så kort stund med en annan än Honom, det är att verkligen dö… Om Han avrättar dig med Sin kärleks svärd i denna övergående värld, kommer Han till slut att bevilja dig det lösen som kallas ‘Levande hos sin Herre, som Själv sörjer för deras uppehälle’. 

 

Evighetens munskänkar har låtit vinglasen passera nära vissa av Adams barn, i samlingsrummets ensamhet. Det är gästabudsgivaren som har berusat dem, inte vinet… En av de visa drack en enda droppe av detta vin, upphällt åt honom av ödets Ängel som ett melodiöst förtroende, och se, nu dansar hans ande av glädje bland gästerna. Sinaiberget rycker till av begär efter förvandlingens blixtsken, det beskådar den Älskades hemlighet, och överväldigat av sin ömhets överflöd ropar det ut “Aná l-Haqq!” (“Jag är den sanna verkligheten!”). En annan hänförd gäst ropar “Subhání!” (Må Jag prisas!). Och en hel flock andliga fåglar lämnar de synliga kropparnas burar och svävar med längtans vingar i den kärleksfulla klagans firmament… de längtar efter att få picka visionens korn på evighetens Sinai. Men, mot längtans duvor skränar Allmaktens fiskgjusar: “… och då griper skräcken om alla i himlarna och på jorden, utom dem som Gud vill [skona].” (Kor. XXVII, 87) Eller, enligt den första textutgåvan: “Ruset besatte atomernas essenser tills Muhammads Lag spirade och sken i hans apostlaskaps östra himmel, medveten som den är om det Eviga Majestätets hemlighetsfulla och nåderika mysterium. Och Muhammad anropade de som berusats av kärlek, och han uppväckte de som hypnotiserats av talet, för att erinra dem om deras förbund med Honom, denna solitära natt, när Han frågade dem: ”Är jag inte er Herre?” 

 

 

 

 

Man kan också citera diverse passager från Maqdisí, och Rúmí. Men vi nöjer oss med ett mycket vackert, och oförkortat, kapitel ur Mirsád al-‘ibád av Najm al-Dín Rází (d. 654/1256), där Hallájs frivilliga uppoffring insiktsfullt läggs fram (Bok III, kapitel XX):

 

Att åter förena sig med den gudomliga närvaron
utan att upptas av den eller att skiljas från den”

 

“Den uppriktiga älskaren utlöser med sitt vara en eldens parfym, så väl att hela det mänskliga trädet, som är kött på utsidan, och på insidan Guds (andliga) rike, fattar eld och brinner. Då gör elden så att alla delarna på detta lysande träds vara, ja hela trädets vara, blir en glödande eld, så väl att allt det som var trädet nu förvandlas till ett eldhav. Här beseglas den verkliga mystiska föreningen.

 

[…]

Stackars Husayn Mansúr! Medan den gudomliga Elden ruvade under sitt varas träd, innan hans lemmar ens hade hunnit bli förtärda, flög Jag är den sanna Verkligheten-gnistor ur dem. Eftersom andra förvända människor, hans fiender, befann sig i närheten, bad Husayn också dessa gnistor för deras frälsning. Han blev satt i brand av själva den Allsmäktiges barmhärtighet, och blev därmed deras medlande helgon. Inse nu att denna Eld är sådan att båda blir lika välsignade, den som kastas i den och den som står intill den. ‘Välsignade är de som står intill elden och de som befinner sig i dess närhet!’ (Kor. XXVII, 8) O Husayn! Välsignad är denna Eld inom dig! Den behöver inte bränna de som står nära dig, den kommer att vara en välsignelse även för dem:

 

För min vän är jag en välsignelse, 
och för min fiende också.

 

… Inte nog med att Husayn Mansúr offrade sig, han ville genom att konfrontera de onda att de också skulle bli förlåtna. Därför placerade han sitt kroppsliga vara i brasan, mellan dem och elden, och sade: ‘O min Gud! Eftersom du har upptagit min mänsklighet i Din gudomlighet, och genom den rätt min mänsklighet har till din gudomlighet, ber jag Dig att visa förbarmande för dessa som ihärdigt arbetade för att döda mig.’

 

Förvisso är det inte i varje mänskligt träd som offerelden lyckas sätta fyr på en sådan aloe, som utandas barmhärtighetens väldoft, med sitt begär att vara en välsignelse även för sina fiender.

 

O Husayn, när denna Vår kärleks eld tog fatt i ditt mänskliga träd och dess ‘Jag är den sanna Verkligheten’-gnistor sprang ur den, och eftersom din personlighet inte helt hade konsumerats av den, kunde dessa gnistor inte göra annat än att sprida rök. Men när du blev eldens byte i hela ditt varas träd, och när din gjutform, röken från ditt jag, hade avlägsnat sig och försvunnit, när din kropp hade brunnit ner till aska genom elden i Guds smärta, befallde Han att din aska skulle kastas i Tigris vatten, och då lyfte Han upp den lösa slöjan för oss att beskåda din skönhet och din fullkomlighet. Då skrev elden ‘Gud! Gud!’ på vattnets yta, med synliga bokstäver och utan rök.”  

 

 

 
 

3. Likheterna mellan Halláj och den koranska Jesus.

 

Koranen presenterar Jesus, alltifrån hans mirakulösa födelse, som identisk med Guds Ande, vilken såg till att Maria blir havande med honom. Det är den typ av helgonskap som har sitt ursprung i en mystisk förening. De Jesu underverk som Koranen nämner är denna Andes verk genom hans person, vilket uppmärksammats av Ibn ‘Arabí. Det är således normalt att den tidens muslimer som hörde Halláj predika för dem om den mystiska föreningen, skulle i honom ha sett den koranska bilden av Kristusfiguren. Enligt Koranen blåste Jesus liv i fåglar av lera, botade de blindfödda och de spetälska, återupplivade de döda, uppenbarade för människor de förnödenheter som höll dem vid liv och som gömdes i deras hem. Han bekräftade den mosaiska Lagen och försökte mildra dess efterlevnad med hjälp av några lättnader. Samtliga dessa tilldragelser återfinns hos Halláj, med många oväntade detaljer, och citeras av alltför många oberoende källor för att denna typiska gestaltning skulle förklaras vara resultatet av en i efterhand konstruerad plagiering. Betjänad av änglarna, som försedde honom, liksom Maria i templet, med “sommarfrukter under vintersäsongen”, släcker Halláj mandeisternas heliga eld, en mission som förbehålls Messias. Och i Jerusalem får han för en stund den heliga gravens kyrka att bada i ljus, när dess kandelabrar bara “tändes på den gryning som följer” efter påskafton.

 

Dessa konkreta episoder vilar, som vi redan sett, på en uttryckligen framhållen doktrinär likhet; det är genom att meditera över den koranska Kristusfiguren som Halláj hade definierat helgonskapet som en bestående förening med det gudomliga “Kun” (Varde!). En förening som, genom askes och ödmjukhet, uppnår de inre växande nådernas helgande. Det är vad den generation muslimer som lärt känna honom på ett utmärkt sätt har vittnat om: likheterna med den koranska Jesus som genomsyrar hans legend, de relaterade omständigheterna och de tilldelade avsikterna.  

 

Det finns mer därtill: Hallájs efterlämnade arv projicerar idag mer än en skugga av externa likheter, tillskurna efter Jesu liv och exempel. Vissa muslimska mystikers meditationsarbete har fördjupat berättelsernas gemensamma drag. Berättelsen, där vi ser vesiren Hámid två sina händer som Pilatus inför den dömde, och där huvudvittnenas skara skriker efter hans blod, är så originellt iscensatt att jämförelsen med Jesu lidande och död blir än mer oundviklig, särskilt som båda frivilligt överlämnade sig till tortyr och korsfästning. Denna parallellism har från början sett till att förnya de olika hypoteser om den korsfästes sista minutens substitution på Golgata som i Bagdad. Idén har också fortsättningsvis fått en hedersplats i shádhiliyyas sufiska orden. […]

 

Denna biografis lösa beståndsdelar, identifierade tack vare annalisternas oreflekterade nyfikenhet, och till motståndarnas och partisanernas blinda tilltro, är bevis nog på anpassningen av Hallájs legend till den koranska Kristusfiguren. I denna typiska avbildning av den koranska Jesus, mejslad efter den legendariska historien, - som en martyrskapets ideala symbol i enlighet med den sufiska kristologin, - blir Halláj en märkligt levande bild av den verklige Jesus, så som vi lärt känna honom: föga ortodox, förvisso, med hans äktenskap, hans brytning med de andra mystikerna, hans apostlagärning bland shi‘itiska qarmater och otrogna, och slutligen hans långdragna och så fariseiska process. En bild som blivit kraftigt modellerad från utsidan i den samordnade dramatiseringen av hans liv och i den utsökta gestaltning som omger hans död: brutala, tvekande eller skeptiska politiker; korrumperade, omedgörliga eller likgiltiga rättslärda; vanmäktiga, räddhågsna eller uppköpta disciplar; berörda förbipasserande, gråtande kvinnor, tillgivna hjärtan. Deras enkla gruppering, överlappningarna av deras gester, förråder dessa statisters intima avsikter, hänförda, upplysta, träffade ända in i djupet av sina själar av detta inre flammande ljus, som de betraktar och som dömer dem.

 

 

 

Text: Louis Massignon

Övers. från franska: Hesham Bahari

Utdrag ur ”La Passion de Husayn ibn Mansûr Hallâj, martyr mystique de l’Islam exécuté à Bagdad le 26 mars 922”, Del III, sidorna 217-234. Gallimard, Paris, 1975.


Pickles- och godisförsäljarens tidsresor

 
 
292 s. / Danskt band med flikar
Boken kan beställas hos din bokhandlare
Övers. av Hesham Bahari
 
 

Pickles- och godisförsäljarens tidsresor är en historisk satir över Egyptens öde att alltid styras ”utifrån”, där huvudgestal­ten, Ibn Shalabi, en pickles- och godisförsäljare från 1900-talets Kairo, gör en rad intrasslade men upplysande tidsresor till de fatimidiska, ayyubidiska och mamlukiska epokerna. Parallellerna med nutid genomsyrar skildringen, som livas upp av oväntade omkastningar i tid och rum.

 

Ibn Shalabi söker i likhet med många egyptier efter jobb. Men till skillnad från de flesta av sina landsmän kan han göra plötsliga förflyttningar i tid. Försedd med en oumbärlig portfölj och ett islamiskt armbandsur ilar han fram och tillbaka genom Egyptens rika, omväxlande historia med sporadiska återbesök till 1980-talet.

 

Under sina vilda, fantastiska äventyr träffar han, blir vän med och bryter med sultaner, diktare och diverse berömdheter allt­ifrån Kairos grundare till Naguib Mahfouz. Khairi Shalabis fyndiga berättarkonst ger denna kvicka odyssé ett ovanligt liv.

 

 

 
Khairi Shalabi
 
 
Khairi Shalabi föddes 1938 i Delta­staden Kafr al-Sheikh i norra Egypten och dog i Kairo 2011. 1981 vann Shalabi Egyptiska nationella litteraturpriset och 2003 tilldelades han Naguib Mahfouz litterära utmärkelse för sin roman ”Härbärget”, utgiven på Alhambra 2018. Han har skrivit över 70 böcker, inklu­sive romaner, noveller och kritiska studier. 
 

En introduktion till Ibn ‘Arabí

En introduktion till Ibn ‘Arabí och

”De meckanska illuminationerna”

 

På denna vackra handskrift från 1700-talet står det:
”Och den som närmar sig makthavarnas dörrar låter sig förföras.”

 

 

Ibn Arabi, en universell ande som än idag inspirerar och förvånar filologer, historiker, filosofer och kvantfysiker. För 800 år sedan skrev han: ”Rummet är frusen tid, tiden är flytande rum”. Min senaste översättning är en kort introduktion till hans storverk, ”De meckanska illuminationerna”. Han betraktade allt i universum som levande, och arbetade för den fullkomliga Människans tillkomst, Näset som kommer att förena det synliga med det osynliga, Boken med Universum, och återställa frid och harmoni genom ingenting mindre än vår bildskapande föreställningsförmåga, (Alam al-mithál) eller enklare sagt genom vår förståelse av och kontroll över det som allmänt kallas fantasi.

 

Ibn Arabi, "Helgonens Insegel" och "Gnostikernas Sultan", har i åtta århundraden för sufismen varit en viktig referens och källan till ett andligt inflöde som ännu inte har uttömts. Denna visionära metafysiker som har fått smeknamnet Al-Shaykh al-Akbar, "Den  största mästaren”, är dock inte en man utan rötter, historia eller hemland: hans arbete är oskiljaktigt från hans liv och från de stadier av hans inre upplevelser, artikulerade i många skrifter under den långa vandringen från väst till öst som fick honom att korsa en hotad muslimsk värld, i väst av återerövringen av den iberiska halvön, i öster av korstågen och mogulerna. Hans följeslagare och hans samtida är inte statister i en pjäs. De platser han bodde på och händelserna han levde genom är mycket mer än anekdotiska detaljer i hans sökande.

 

Michel Chodkiewicz introduktion till Ibn Arabis metafysiska och kosmologiska doktrin är ingen lättläst bok, men ett första steg mot införlivandet av en unik erfarenhet som visat sig vara lika tidlös som avgörande för vår förståelse av människans och språkets plats i universum. (Se Ibn Arabi: en minnesbok, Alhambra 1998. Red. Hirtenstein & Tiernan. En stor antologi med texter av Ibn Arabi samt studier av James W Morris, William C Chittick, Michael Sells, Avraham Abadi, Claude Addas, Michel Chodkiewicz, Ralph Austin, Mahmoud al-Ghorab, Souad Hakim, Frithiof Rundgren m.fl.) 

 

Sannerligen, som vissa hävdar, behöver Gud all vår medkänsla lika mycket som vi behöver tanken på Gud. Ibn Arabi utforskade de ledtrådar som leder den sökande till "Varats enhet" genom tusentals sidor i hans otaliga skrifter utan att någonsin använda just de orden, som av ortodoxin än idag anses vara hädiska. Inte lätt att undvika svärdsmännen, men genomförbart, och han bevisade det och dog inte av svärdet utan av ålderdom, till skillnad från många av hans sufi-kollegor. 

 

Jag är stolt över Alhambras utgivning som pågått mot alla odds i snart 35 år. Jag har tjänat Sverige väl som förläggare, översättare och författare, men jag sörjer över de pågående attackerna mot yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och värdighet, som pågår idag i våra olycksaliga demokratier. Våra s k rättigheter har visat sig vara intet mer än tillfälliga förmåner, som kunde upphöra över en natt, utan förvarning. Världen går tydligen tillbaka mot de lägsta nivåer av medvetande som någonsin upplevts. Kanske desto större anledning att ta del av Ibn Arabis tankar. ”De meckanska illuminationerna” är hans bevis på människans överskridande strävan efter det evigt sanna.

 

 

 

MICHELCHODKIEWICZ

En introduktion till Ibn ‘Arabí och

”De meckanska illuminationerna”

Översättning av Hesham Bahari
92 sidor / Hft 

Beställ boken hos din bokhandlare!

 
 

”Låt ingen okunnig om geometri komma in”

 
 

Enligt legenden lät Platon rista in orden: ”Låt ingen okunnig om geometri komma in” på akademins dörr i Atén.

 

Vågar man säga de orden idag? Tecken i sädesfält. Hur känns det att vakna en morgon och upptäcka en gigantisk triskelion bestående av 409 cirklar utanför sitt fönster? Den fanns inte där dagen innan. 

 

Om man i genomsnitt behövde bara 10 minuter för att skapa varje cirkel av de 409 behövs cirka 70 arbetstimmar för att bli klar. Hur många skojare behövs det för att utföra ett sådant präktigt konstverk i fälten? Med bräda och rep? I Englands korta sommarnatt? Visst, vi vet att det finns de som specialiserat sig på att skapa cirklar i fälten. Skojare, konstnärer och reklamnissar har haft fullt upp med att bevisa att det går att göra. Men deras verk har gjorts i dagsljus av ett helt lag med trampare och mätinstrument.

 

Står skojarna för de tusentals formationer som dykt upp de sista 40 åren? Hur kommer det sig att så många lyckas med sådan perfektion, nattetid, utan att avslöjas? De måtte ha högsta möjliga estetiska och geometriska sinne! Och läst Platon! Tur för dem!

 

Står man mitt i en formation ser man bara linjer och kurvor. Det tre dimensionella perspektivet avslöjas först när man ser tecknen från luften. Hur lyckas man skapa den effekten på marken, nattetid, på några få mörka timmar? En formation var nästan 1000 meter lång. Jag har inga svar. Utomjordisk intelligens, väderfenomen, jorden som levande organism, militären, laserstrålar, skojare? Vad spelar det för roll? De är vackra att se på och de gör något med betraktaren. De liksom upphäver tyngdlagen och tvingar oss att tänka om. Är det därför man undviker att nämna saken i medierna utom när man ska göra sig lustig över dem? Så att vi inte ska tänka om?

 

Alhambra publicerade en liten antologi med färgillustrationer i ämnet för länge sen, "Sädesfältens teckenmysterier", red. Beth Davis, hft, 107 s. Boken kan fortfarande beställas hos Adlibris & Co.

 

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0