ABU NUWAS:

En satiriker och hedonist från 700-talets Bagdad

VINET, LIVET, KÄRLEKEN

Nio dikter i tolkning av Hesham Bahari

Om poeten

Abu Nuwas var en klassisk arabisk poet och den främste representanten för den moderna poesi (muhdath) som utvecklades under de första åren av det abbasidiska kalifatet. Han införlivades tidigt med den folkloristiska traditionen och nämns flera gånger i Tusen och en natt som kalifen Harun al-Rashids hovpoet och dryckesbroder.

Abu Nuwas föddes i provinsen Ahvaz någon gång mellan 756 och 758 e.Kr. Hans far var Hani, en syrier eller perser som hade tjänstgjort i den sista umayyadiska kalifen Marwan II:s armé (r. 744-750). Hans mor var en persiska vid namn Gulban, som Hani hade träffat när han tjänstgjorde i Ahvaz polisstyrka. När Abu Nuwas var 10 år gammal dog hans far.

I sin tidiga barndom följde Abu Nuwas sin mor till Basra i nedre Irak där han gick i koranskola och lärde sig recitera hela Koranen. Hans ungdomliga utseende och medfödda karisma väckte uppmärksamhet hos poeten Abu Usama Waliba al-Asadi, som tog Abu Nuwas till Kufa som ung lärling. Waliba kände igen Abu Nuwas talang som poet och uppmuntrade honom till detta kall, men han attraherades också sexuellt av den unge mannen och kan ha haft erotiska relationer med honom.

Abu Nuwas skrev poesi i flera olika genrer; hans stora talang visade sig tydligt i hans vin- och jaktdikter. Hans erotiska lyrik, som ofta är homoerotisk, är känd från över 500 dikter och fragment. Han deltog också i den väletablerade arabiska traditionen av satirisk poesi, som innefattade dueller mellan poeter med elaka utbyten av poetiska skämt och grova förolämpningar. Ismail ibn Nawbakht, en av Abu Nuwas samtida, sa:

"Jag har aldrig träffat en man med mer omfattande lärdom än Abu Nuwas, och inte heller någon som med ett så rikt minne hade så få böcker. Efter hans död genomsökte vi hans hus och kunde bara hitta ett häfte som innehöll en kort samling sällsynta uttryck och grammatiska observationer."

Han dog under det stora abbasidiska inbördeskriget innan al-Ma'mūn ryckte fram från Khurāsān, antingen 199 eller 200 e.H. (814 - 816 e.Kr.). Eftersom han ofta ägnade sig åt fylleri fängslades Abu Nuwas under al-Amin, strax före hans död.

Abu Nuwas utvecklade särskilt två genrer inom arabisk poesi: Khamriyya (vinpoesi) och Tardiyya (jaktpoesi). Ibn Quzman, som skrev i al-Andalus på 1100-talet, beundrade honom djupt och har jämförts med honom. I Bagdad finns flera platser som är uppkallade efter poeten. Abu Nuwas-gatan löper längs Tigrisflodens östra strand, i ett kvarter som en gång för inte länge sedan var stadens juvel. År 1976 namngavs en krater på planeten Merkurius till Abu Nuwas ära.

Föreningen Abu Nuwas, som grundades 2007 i Algeriet, är uppkallad efter poeten. Organisationens främsta mål var att avkriminalisera homosexualitet i Algeriet. Även om hans verk cirkulerade fritt fram till 1900-talets första år, publicerades den första moderna utgåvan av hans verk i Kairo 1932. I januari 2001 beordrade det egyptiska kulturministeriet att cirka 6 000 exemplar av böcker med Abu Nuwas homoerotiska poesi skulle brännas.

Om dikterna

Abu Nuwas, "mannen med de långa flätorna", var en fulländad hedonist. Han gav uttryck i sin diktning åt den förnyelseanda som präglade dåtidens arabiska kultur. Hans poesi kan bäst beskrivas som en stadspoesi kännetecknad av skriftlighet och rebelliska stämningar, i motsats till den muntliga och traditionella ökenpoesin som förhärligade beduinska, krigiska ideal.

Abu Nuwas diktning är en negation av etablissemangets sanningar. I "Abu Nuwas och djävulen" negeras religionens dogmer, och medan "Festens riddare..." gör narr av krigets anhängare ironiserar poeten över sociala orättvisor i "Den lyckosammes liv", och gör slut på sagans kärlek i "Dina likar förälskar sig inte i mina likar".  I "Vid den svarta stenen" gör poeten det omöjliga möjligt: han förälskar sig mitt under pilgrimsfärdens mest "förislamiska" moment, kyssen som riktas mot den svarta stenen hamnar istället på en kvinnas kind.

Många av förnyelserösterna under abbasiddynastin har varit ättlingar till perser eller greker. På en oklanderlig och raffinerad arabiska tog de avstånd från beduinska rasrenliga ideal och arkaismer. Deras texter är ett klart bevis på smältdegelns existens och på arabiskans mångkulturella blomstring som lingua franca en gång i tiden.

Abu Nuwas, eller ”arabernas Baudelaire”, som han kom att kallas av Adonis, föregick de första europeiska modernisterna med århundraden. Än idag inspireras många arabiska nejsägare av hans exempel.  

Hesham Bahari

VINET, LIVET, KÄRLEKEN

Nio dikter av Abu Nuwas

i tolkning av Hesham Bahari

Två religioner i en

Om du förälskar dig i en grekinna

se till att grekernas klädsel låna.

Blott hennes kyssar begär jag

för mitt tillfrisknande.

Min religion blandade jag med hennes,

likt vattnet som tillsätts vinet.

Nu önskar jag mig ingen annan,

o du som förtalar mig!

Av två religioner har jag gjort en.

Abu Nuwas och djävulen

Jag hade övermannats av längtan till min älskade

när hans brev plötsligt upphörde.

Att blott få höra någon uttala hans namn

kunde försätta mig i ett tillstånd nära döden.

Då kallade jag på djävulen och frågade honom:

”Ser du inte hur jag lider, hur mina ögonlock

av gråt och sömnlöshet har märkts!

Om du, som till sådant har förmåga,

inte ger mig min älskades kärlek åter

skall jag aldrig mera verser dikta,

eller till sång lyssna, och aldrig mer

skall vinet i mina ådror rusa.

Boken skall jag då begrunda

och i dess studier vandra och förnya,

fastan kommer jag att hålla, och bönen,

och min tid med goda gärningar fylla...”

Blott tre dagar flöt hädan

förrän den älskade låg i min famn.

Festens riddare ej krigets

Du mänska, svärd och krig är mig främmande

min stjärna vill roas och fröjdas.

Jag är inte att lita på, feghjärtad man

som sviker vid behov, som flyr sitt möte.

Ser jag fienden skymta rider jag min häst baklänges,

och inget vill jag veta om rustning, sköld eller hjälmar.

Mitt bekymmer, när deras krig blossar,

är kortaste vägen ur slaget.

Hade det gällt en fest, eller det klara vinet att dricka,

och till varje skönhet i silke klädd

om natten lyckan bringa,

då vore jag i sanning arabernas riddare.

Den lyckosammes liv

Den lyckosammes liv liknar honom så:

det rannsakas ena stunden för att sedan vaggas i trygghet.

Han trollar det fram ur ärmen som ett bröd

och lyfter det mot näsan,

sedan tar han det i famnen och samtalar.

Men om den fattige skulle nalkas honom för att be om hjälp,

- den stackaren har ju förlorat både mor och far -

då haglar piskrappen över honom från alla håll,

hans revben krossas och hans mustasch rycks bort.

Dina likar förälskar sig inte i mina likar

Hon skickade mig sitt sändebud.

— ”Ett bedårande sådant!”

Välkommen du som sänts iväg, du skönhetsbärare!

Jag förtrollade honom med ord, och han veknade och sade:

”Nu slår du in på irrvägar, Abu Nuwas,

dina likar förälskar sig inte i mina likar

när en vithyad skönhet

överlämnat sitt hjärta i deras händer!”

Flera sändebud följde efter varandra

med hennes befallning: ”Kom till oss!”

Jag nalkade hennes hov med skräck i hjärtat och hon sade:

”Har du förälskat dig i mitt sändebud, o Abu Nuwas!?

Du har visat mig det som ingen hade trott vara möjligt!”

Vill du göra pilgrimsfärden?

— Vill du göra pilgrimsfärden? frågade han.

— Visst, men även om Bagdads alla nöjen skulle gå under

kan jag, från Qutrabulls höjder, fortfarande se

Qubbat al-Furk och Salehiyya och al-Karkh
där alla Bagdads avvikare samlats,

fastän föga avvikande för mig.

Hur skall jag kunna göra pilgrimsfärden när lusthusen

och munkarnas vinkällare är strödda längs vägen?

Och låt oss säga att du ur Bagdads frestelser räddade mig,

vem kan rädda mig ur Tiznabazas? *

(Ett kloster söder om Bagdad känt för sina utmärkta viner. Ö.a.)

Inget fel i synden

Skaka av dig deras påhitt

och stig av ditt riddjur vid varje festligt tillfälle.

Begå inte av synderna de små

utan se till att, om du syndar, synda stort!

Utan ursäkt

Bland de levande ser jag mig själv leva livet

fastän ödet har ödelagt det mesta av mitt jag.

Det som i mig har dött stöttas av det som lever,

en grav för det som inte längre tillhör mig.

Min Gud, Du har alltid varit god mot mig

och i tacksamhet har jag brustit.

Måste jag lägga fram mina dåliga ursäkter för Dig?

Min enda ursäkt är att jag inga har.

Skål!

O, krukans ljusröda vin,

du sol i svarta natten,

tårdroppe på ögonlock,

paradisisk dryck!

En sol från gången tid

med saffransfärgad hy,

en persisk ögonsten,

du, min fängelsevän.

Mången barbar har jag sett

anlända från sina avlägsna byar

och förhäxas av krusets saft

för att aldrig mer återvända.

Vinet når sitt mål,
ansikte mot ansikte.

I lägeln har det tröttnat

på att vara ensamt.

Det sprider den beska lukten

av blommande malört och anis,

en dag när det klara ljuset

sipprar genom molnen.

Munskänk! Fyll min bägare
med trånad efter ett möte

med de flyktiga molnen!

Han vinkade åt mig

och menade saker

som sedan bättre sagts

i hans förföriska gång.

Några toner i en sång

ledsagad av flöjten

tystar ner allt skvaller.

En kyss

på en kind av honung

och en felfri midja

som sjunger om vinden.

Sången stillnar,

trummorna vaknar,

med fulländade takter,

lömska som djinner.

”Låt bli”, sade hon,

”att klandra mig!

Att roa andra är min plikt

i tiden som givits.

Så kom tillbaka!”

”Ack!” svarade jag,

”Vem kan bättre

än jag glömma...”

Din blick, denna brand

och glöden i dina ögon.

Men hur, säg, hur skall

du nu komma undan mig?

Min mask har du rivit

och hemligheten spritt.

Låt bli att klandra mig!

För snart tar sorgen slut.

Ibn Zuhr (1094-1162), även känd under sitt latiniserade namn Avenzoar, var en muslimsk arabisk läkare och kirurg. Han föddes i Sevilla i det medeltida Andalusien, och var samtida med Ibn Rushd (Averroes) och Ibn Tufail (Averroes’ lärare, även han läkare och filosof, författare till ”Den självlärde filosofen”). Ibn Zuhr räknades till sin tids mest ansedda läkare. Han var särskilt känd för att ha förespråkat en mer rationell och empirisk grund för läkaryrket. Hans främsta verk, Al-Taysír fil-Mudáwát wal-Tadbír (ung. ”Förbättrandet av läkekonsten”) översattes till latin och hebreiska och hade stort inflytande på kirurgins utveckling. I boken beskrivs ett stort antal sjukdomar och deras behandling.

Ibn Zuhr (ofta kallad den tredje, för både fadern och farfadern också var kända läkare) var dessutom en stor poet. Han skrev muwashshahát, ”andalusiska kärleksdikter” som dock var mångbottnade och kunde tolkas som sorgesånger över det Andalus som höll på att falla sönder redan på hans tid. Den arabiska andalusiska poesin skiljer sig markant från den som utvecklades österut. Den är mer förtätad, och påminner ofta om japansk diktning i sin koncishet och uttrycksekonomi. De andalusiska kärleksdikterna är därför mycket lämpade för sång, och sjungs än idag. Det finns otaliga versioner på dem både i östra och västra arabvärlden, med vissa skillnader när det kommer till musikstil och frasering. Dessa tusen år gamla dikter lever sitt eget liv. Här nedan kan ni höra libanesiskan Fadia al-Hadj, som sjunger en av Ibn Zuhrs mest kända andalusiyyat, Yá ayyuha s-sáqí, ungefär ”O munskänk, du som släcker törsten”. Onödigt att påminna om att översättningen av en tusen år gammal arabisk dikt till svenska är ett vanskligt företag. Förhoppningsvis förstår man lite mer när man hör Fadias sublima sångröst hur denna diktning har överlevt och fortsätter att fängsla miljoner lyssnare runt om i arabvärlden, en värld som i likhet med övriga planeten lider stor brist på äkta Kärlek idag, kanske mer än vad Ibn Zuhr och hans samtida någonsin skulle kunnat föreställa sig.

Andalusiyyat

Ya ayyuha l saqi!

O munskänk!

Av ibn Zuhr III (1094-1162)

O du som släcker törsten,
hör på min klagan!
Länge sökte jag efter dig,
men du hörde ej mina rop!

I vännens hårsvall har jag ansiktet gömt,

i hans kupade händer min törst har jag glömt.

Så fort han vaknar ur sitt rus

fyra gånger om fyller han på mitt krus.

Han drar amforan till sig och lutar sig förmätet:

en smärt gren som sträcker sig med ett smil.

Lidelsens hetta får innanmätet

att skälva. Min kraft flyr mig som en avfyrad pil.

Varför gråter han fastän vi nu tillsammans är?

Blotta tanken på avsked får mig att falla isär.

Varför ser inte mina ögon ljuset glimma mer?

Månskenet har de förnekat sedan de skådat Dig!

En del av mig nu begråter den del som ser.

Tårarna har nu släckt mina ögons ljus.

Tålamod och uthållighet har lämnat mig i ett rus.

Mitt folk hindrar mig från att besjunga hans ära.

De förnekar min sorg över det jag har upplevt

om lidande och hopplöshet, begär och vanära.

Den som lider som jag har rätt att beklaga

älskarens heta tårar som fårat hans kinder.

Tyrannen vill sig själv ej rannsaka!

O du, som avfärdar det som mig binder,

säg inte att min kärlek till dig är falsk!

Min kärlek till dig växer, stark och barsk.

O du som släcker törsten,
hör på min klagan!
Länge sökte jag efter dig,
men du hörde ej mina rop!

Tolkning från arabiska

av Hesham Bahari

 
Foto: Hesham Bahari, Gilf Kebir, 2008

STUMMA STENARS DUNKLA TAL

Labíds ode och övergångsriten

av Suzanne Pinckney Stetkevych

Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi nedtecknad och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet, al-qasída, tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen. Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litteratur, tjänade qasídan som en profan mottext till Koranens heliga text. Även om moderna kritiker inser den uppskattning med vilken araberna traditionellt har betraktat denna poesi från hednatiden, återstår fortfarande för dem, i öst och i väst, att formulera en poetik som skulle kunna ge möjlighet att analysera och värdera qasídan. Suzanne Pinckney Stetkevych lägger här fram en första estetik, adekvat för denna muntligt komponerade arabiska dikt, en estetik som bygger på och är testad mot en närläsning av ett flertal av dikterna. 

*

” Som orientalist gläds jag åt att den förislamiska poesin presenteras och görs tillgänglig för en svensktalande publik. … I en tid då bokbranschen avsiktligt eller nödtvunget deklinerat (för att inte säga kapitulerat för marknadsintressena) höjer ni ribban. I stället för att lägga krut på fiktion, deckare, kriminallitteratur och spektakulära utspel framhärdar Alhambra i sin övertygelse om kvalitet och den smala litteraturens raison d'être.”  Bengt Knutsson

”Denna bok borde engagera en bred, tvärvetenskaplig läsekrets genom sitt sätt att visa hur qasídan [det förislamiska odet] till själva sin kärna, och dess förgrenade genrer, handlar om det mänskliga dilemmat som inbegriper identitet, konflikt, tillhörighet och samhälle.”  International Journal of Middle East Studies

”I den här studien över en av de stora klassikerna inom det arabiska språket tar sig Suzanne Pinckney Stetkevych an så skilda fält som antropologi, religion, genusteori, historia, filologi och folklore för att ytterligare befästa sin grundlighet som litteraturteoretiker. Genom att kombinera hopsamlade rön med bruk av verktygen från dessa många discipliner, har hon frambringat en briljant originell och tankeväckande analys.”  American Anthropologist

I det här välskrivna akademiska arbetet presenterar Suzanne Stetkevych en
sakligt och vetenskapligt rimligt underbyggd hypotes om det klassiska arabiska odet, den s.k. "Qasidah". Torkel Lindquist / BTJ

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellanösterns språk och kultur och adjungerad professor i komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University. Hon har publicerat bl. a. “The Poetics of Islamic Legitimacy: Myth, Gender and Ceremony in the Classical Arabic Ode”, “Early Islamic Poetry and Poetics: The Formation of the Classical Islamic World”, och “The Mantle Odes: Arabic Praise Poems to the Prophet Muhammad”.

Se även under "Senaste inläggen"

Al-Shanfara: En stråtrövarskald från 500-talet

Hesham Bahari som driver Alhambra förlag har valt ut och tolkat dikter av den omanske poeten Sayf al-Rahbi. Sedan tidigare finns på samma förlag kända namn som Adonis, Naguib Mahfouz och Torbjörn Säfve och det här är introduktionen av al-Rahbi i Sverige. Al-Rahbi driver sedan många år den tongivande kulturtidskriften Nizwa.

Redan de inledande citaten, av Ungaretti och zen-diktaren Ryokan, antyder att jag kan vänta mig surrealism och mystik i denna samling och dessa aningar besannas. Ett antal fristående dikter kantar två längre diktsviter, en med samma titel som boken och den andra är Tågen stannar inte i Bulaq ed-Dakrur, döpt efter ett av Kairos fattigaste kvarter. Tillvaron är mörk och kvalfull men det skymtar ljus.

Det är den strävande människans syner vi får följa, med ett mycket nedtonat diktjag. Visst är det en blick i världen men i hög grad framförd med tilltalet du. Ett du som varken är läsaren eller någon särskild person, det är ett mystiskt du som i någon där ute i öknen, någon i ett avlägset hus, i ett minne. Kanske en föregångare, kanske den åtrådda, kanske det gudomliga. Här skymtar öknen, vägar, fåglar, berg, rovdjur. Al-Rahbi använder sig av ett traditionellt symbolbibliotek med några enstaka markeringar att det är i vår nutid vi befinner oss. Men fantasin är verkligen fantastisk och fångar min läsning, utan att för den skull släppa vardagens detaljer i omgivningen. Ibland drar den till och med mot det surrealistiska och jag kommer på mig själv att för första gången läsa en arabisk surrealist och ler över tanken.

Här ryms också en mystik, den mogna religiösa mystik som verkar förena utövare från så olika trosuppfattningar kring gudsupplevelsen, snarare än att se till skillnaderna mellan skrifternas jordiska regler. Själva frågandet om guds närvaro upplever jag här som irrelevant, det är historien som breder ut sig bakom oss, upplevelserna och drömmarna runt om oss.

Att känna igen dig, //kanske från sista gången//vi tog farväl av varann//vid någon tågstation//i en av dessa sista städer//vars folkslag trängdes i min dröm.

Översättningen är rytmisk och någon gång skymtar något Ekelöfskt bland orden. Det är i och för sig inte alls märkligt med tanke på att Ekelöf var väl inläst på arabiska och persiska mystikers diktning. I de upplysande fotnoterna visar sig de flesta av de diktare som citeras eller omnämns vara förislamska arabiska poeter, poeter som uttryckligen fördömts av Muhammed men som ändå har haft stor inverkan på den islamska poesin.

Jag har några invändningar över det flitiga användandet av själ, strand, hav och ögon men inser samtidigt att det hör till Al-Rahbis stilval och hans homage till den förislamska diktningen. Resultatet är vackert.

Calle Flognman

Boken kan beställas hos din Bokhandlare!

En dikt av al-Halladj, mystiker från 900-talets Bagdad som korsfästs för att ha utropat
”Jag är Sanningen”

Jag förundras så över dig och mig, du som är de förväntansfullas hopp

Du lät mig komma så nära dig, tills jag trodde att du var jag

Onåbar för det kännande hjärtat, får du mitt jag att utplånas i dig

Du som varit välsignelsen i mitt liv och blir vilan i min grav

Förutom dig har jag föga tröst, ty källan till all min rädsla och trygghet är du

Dina betydelser glänser som prunkande trädgårdar där alla mina konster dväljs

Allt jag önskar mig finns inom dig, allt du önskar dig finns inom mig

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

Förordet till

Djalaluddin al-Rumis

Ljuvliga skratt

 Under 1990-talet blev Rumi, 800 år efter sin död,
USA:s mest lästa och älskade poet 
tack vare Coleman Barks översättningar!

 Se dikten och videoklippet med Coleman Barks uppläsning nedan efter Förordet

 

Elfenbensarbete
av Coleman Barks

Vissa av dessa dikter innehåller ”latinska avsnitt” från Reynold Nicholsons utgåva av Rumis Mesnawi. Nicholson översatte alla de sex volymerna som utgör Mesnawi till engelska, men lät vissa avsnitt vara på latin, sannolikt för att dölja sådant han ansåg opassande. Fram tills nu har de stycken som innehåller sexuella situationer, och sådana ytterst tabu-belagda ämnen som väderspänningar och avföring, förblivit gömda under sina latinska förklädnader. (På svenska finns emellertid en del av dessa avsnitt översatta av Eric Hermelin, 1860-1944. Se Persiska antologin, Näktergal Förlag, ö.a.).

En del av dessa dikter kan nog till och med idag chockera, kanske till och med förolämpa en del läsare. 1200-talet var en epok av kungar och konkubiner, och det sexistiska bildspråket och det synbara förhärligandet av krig är inte längre godtagbara termer för vilken visdom det vara månde. Men vi måste komma ihåg att dessa berättelser inte i första hand handlar om personer. Karaktärerna här representerar impulser hos personer, vilka kan handla, på gott och ont. Rumis värld är ett virrvarr av figurer, som alla, rättledda eller misledda, deltar i ett Kosmiskt Skådespel, som kan kallas den gradvisa Föreningen av det individuella med Gud, eller själaväxt eller utvidgat medvetande. Benämningarna spelar ingen roll för Rumi. Men upplevelsen de syftar på är hans ständiga glädje och det djupa poetiska källflöde som porlar upp inom honom.

Allting är metaforiskt för denne skald. Profeten Muhammed sade att det Stora kriget (Jihad) är kampen inom ens eget jag. För Rumi ekar varje mänsklig handling, om än aldrig så grym eller blind, av det inre livets visdom. I synnerhet vilken kärleksimpuls som helst, hur skev den än verkar, rör sig som en del av en större Längtan. Stunden av sexuell skam, erektioner och deras hastiga avtagande, en klitorisretning som inte känner några gränser, den stygga impulsen att spela sin partner ett fult spratt — dessa är igenkänningsbara beteenden, och Rumi dömer dem inte så mycket som han håller upp dem som en lins att skåda in i för att se själens tillväxt, vilket är det djupa syftet bakom dessa berättelser.

All handling utspelar sig inom ett större spörsmål, och ett ännu värdigare Skratt. Här finns flera komiska roller: den Bosch-lika grotesken om Kalebass-hantverk, slapsticket om kaptenen som springer runt med rumpan bar, den hemliga mjukheten hos Nasuhs förvandling. Men de handlar alla om ett rämnande. Nasuhs inträffar i ett ögonblick av hotande sexuell skam. Det händer med kalifen när den vackra kvinnan skrattar åt hans impotens. Det händer med den omättlige gästen när han får se Profeten tvätta hans nedsölade lakan. Det händer i stunder av den största sårbarhet.

Dessa berättelser är ett slags elfenbensarbete - intrikat snidade, upptagna karaktärer i förvirrade och hotfulla och egendomligt skruvade situationer - som glider på sluttningen och stillheten av en jättelik tand. Karaktärerna är skyldiga, liderliga, nedriga, glupska, luriga och till slut, rämnade. Rumi kryddar den nedklottrade energin hos varje dikt, även när han frågar: ”Vad är den stora tanden sugen på?” Det finns inga svar på det. Dessa hjältar och hjältinnor rör sig mot en rämningspunkt, om vilken Rumi är mångtydig.

Han verkar vilja lämna läsaren i gapet av en prekär situation, dragen, till exempel mellan de två utmanande och tänkvärda argumenten hos ”En man och kvinna grälar”, som slutar utan ett slut: ”Detta gräl fortsatte hela dagen, och längre än så.”

Rumi har många strategier för att spegla komplexiteten av själens växande: en galet extravagant komedi, en sträng hårdhet i den nödvändiga övningen, en extatisk sötma som kommer i de visionära ögonblicken osv.
Shams sade själv om Rumi: ”Varje dag ser jag honom i ett nytt tillstånd, en stämning som inte fanns där innan... Han talar fina ord, men låt dig inte nöja med dem. Bakom vart och ett av dem finns någonting du bör fråga honom om.”

Denna samling är mättad av den rika flyktigheten som påminner så mycket om ljusets skiftningar på en vattenyta.

Coleman Barks 
8 december 1989

Inbunden / 170 s.
Tolkning av Astrid Ericson Bahari

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Två sätt att springa

(Mesnawi, V, 2163-2204, 2210)

En viss man har en svartsjuk hustru
och en mycket mycket tilldragande piga.

Hustrun var noga med att inte lämna dem ensamma, någonsin.
På sex år blev de aldrig lämnade ensamma
i ett rum tillsammans. Men en dag
när frun var på badhuset
kom hon plötsligt ihåg att hon hade glömt
sitt silvertvättfat hemma.

”Snälla, gå och hämta fatet åt mig”, bad hon pigan.

Flickan skyndade sig, för hon visste att hon äntligen
skulle bli ensam med husbonden. Hon sprang glädjestrålande.
Hon flög, och begäret grep dem båda så fort
att de inte ens reglade dörren.

I rasande fart förenades de.
När kroppar möts i kopulation
sammansmälter också själarna.

Under tiden tvättar hustrun håret i badhuset.
”Vad har jag gjort!
Jag har satt fyr på bomullen!
Jag har släppt ihop baggen och tackan!”

Hon sköljde lertvålen ur sitt hår, sprang iväg
och ordnade sin chador på vägen.
Pigan sprang för kärleken.
Hustrun sprang av skräck och svartsjuka.
Däri ligger en stor skillnad.

Mystikern flyger från ögonblick till ögonblick.
Den rädde asketen släpar sig fram månad efter månad.

Men för en Älskare kan också en ”dag”
vara i femtio tusen år!

Du kan inte fatta detta med sinnet.
Du måste spricka upp!

Fruktan är intet för en Älskare, en liten bit tråd.
Kärlek är en Guds Egenskap. Fruktan är ett attribut
till dem som tror sig tjäna Gud, men som egentligen
sysslar med penis och vagina.

Du har läst i texten där De älskar Honom
smälter ihop med Han älskar Dem.
Dessa förenande Kärlekar
är båda Guds Egenskaper.
Fruktan är det icke.

Vilka kännetecken har Gud och människor
gemensamt? Vilken är länken mellan
det som lever i tiden och det som lever i evighet?

Om jag fortfor att tala om Kärlek,
skulle hundra nya kombinationer uppstå,
och ändå skulle jag inte ha nämnt Mysteriet.

Den skräckfyllde asketen springer till fots,
utmed ytan. Älskare rör sig
som blixten och vinden. Ingen tävlan.
Teologer mumlar, hummar och brummar,
nödvändighet och fri vilja, medan älskaren
och Den Älskade trycker sig in i varandra.

Den oroliga hustrun når fram till dörren
och öppnar den. Pigan upplöst, förvirrad, rodnande,
oförmögen att tala. Maken begynner sin fem-gångersbön.

Hustrun träder in i denna upprörda scen.
Som om han provade kläder,
håller maken upp en flik och en fåll.

Hon ser hans våta testiklar och penis,
sperman fortfarande droppande,
vaginans safter rinnande
över pigans lår.
Hustrun slår till honom på sidan av huvudet.
”Är det så en man ber, med ballarna?
Är det sådan Förening din penis längtar efter?
Är det därför hennes ben är så fulla med sådant?

Bra frågor hon ställer till sin ”asketiske” make!

Människor som förnekar sina böjelser
förvandlas ofta, plötsligt,
till hycklare!

(Mesnawi, V, 2163-2204, 2210)
Utdrag ur "Ljuvliga skratt" av Rumi
Tolkning av Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 170 sidor

Andra titlar av Rumi i tolkning

av Astrid Ericson Bahari

Den enhänte korgmakaren

Båda "Ljuvliga skratt" och "Den enhänte korgmakaren"

KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Tarafa ibn al-Abd al-Bakri
(543-569 e.Kr.)

 

 

Nomadens ode över livets flyktighet

En poetisk virtuositet av sällan skådat mått tog form på 400-talet e Kr i den arabiska halvöns heta sandhav och på dess svårtillgängliga högland längs med Hidjaz berg. Sparsamma betesmarker och knappa vattentillgångar hade sedan urminnes tider gett upphov till intrikata sociala mönster i vilka ett stort antal nomadiserande människogrupper försökte hävda sig. Dessa mänskliga "bikupor" delade sig i stammar, klaner, grenar, “armar” och “lår”. Känslan att höra till en stam var en av de drivande krafterna bakom uppkomsten av den skaldekonst som blomstrade i minst 200 år innan profeten Muhammed framträdde. Men denna kraft var inte den enda som utformade arabernas förislamiska poesi. Vägran att finna sig i stammens enväldiga styre, ett tema som återkommer hos ett flertal poeter från denna period, har även den varit framträdande.

Djahiliyya - en avledning av roten dj-h-l som innebär ett tillstånd av okunskap och som används av muslimerna för att beteckna den förislamiska perioden — är den hedendom som bör återupptäckas och omtolkas för en bättre förståelse av de universella dragen i det arabiska och islamiska tänkandets utveckling. Mellan polerna stamlojalitet och individuell självhävdelse irrar ju än i dag större delen av mänsklig­heten. Därmed inte sagt att den förislamiska diktningen inte har studerats, analyserats, tolkats eller kommenterats. Den islamiska rörelsens första vågor hade inte kommit till ro förr­­än dåtidens lingvister började kartlägga arabernas världs­liga litteratur, som dittills hade överförts muntligt från generation till generation.

Sammanställandet av den förislamiska diktningen hundra år efter islams början var väsentligt för den gryende islamiska identiteten av flera anledningar. Men viktigast för 700-talets exegeter och vetenskapsmän i de nya islamiska metropolerna var de jämförande studier som denna korpus gav upphov till. Islam hade spridits till länder där andra språk än arabiska talades, vilket riskerade att undermine­ra Koranens språk och utgöra ett hinder för förståelsen av Bokens budskap och tillämpningen av de lagar som den föreskrev. Profeten talade ju samma språk som förislams poeter och för att fullt förstå Koranen måste man ha djupa förkunskaper i nomadernas uttrycks- och tänkesätt.

"Al-Mu'allaqát" (De upphängda), även kallad "al-Mudh­ah­habát" (De förgyllda), är en samling oden (qasá’id, sing. qasída) be­stående av sju (enligt vissa källor tio) långa dikter. Deras antal verkar ha varit fastställt redan under förislamisk tid, men de blev först nedtecknade under umayyadtiden i slutet av 600-talet. Det handlar alltså om högst tio poeter som levde mellan cirka 400 och 650 e Kr och som var och en bidrog med ett ode bestående av ett hundratal verser till standardsamlingen. Antalet övriga poeter under samma period är okänt, men de räknades i hundratal. Nomadernas poesi byggde på rimmat, taktfast tal, vilket även utmärkte den tidens bevarade prosa på arabiska, om än med vissa modifikationer.

Historiskt sett intar versmåttet en särställning i den förislamiska diktens komposition. Inte lika ursprungligt som rimmet, vidgade dock versmåttet diktens räckvidd och gav åhörarna estetisk tillfredsställelse genom de stora möjlig­heter till variation och sammansatthet som det erbjöd. De olika versmått som användes av de förislamiska poeterna fick sin vetenskapliga beskrivning först hundra år efter islams födelse, vilket föranledde en långdragen debatt om dikternas äkthet. Frågan om huruvida dikternas kronologi stämmer bör dock inte avskräcka oss från att intressera oss för deras biologiska avstamp och den verklighet de försöker återge eller dölja. Ett gängse betraktelsesätt har varit att dela in varje ode i teman; en konstruktion som kanske hjälper oss finna strukturen i verket men inte riktigt förklarar dess uppkomst.

Nomadens dikt vill besvärja, i slutna och självtillräckliga frasremsor, den yttre rymden, öknen, som omger honom. Samtidigt förser nomadens inre rymd, språket, honom med inlärda enheter som moduleras efter bestämda tonarter och gjuts i givna prosodiska mallar.

Det förislamiska odet har varit den mest produktiva modellen för arabiska poeter ända in i vår tid. Ett ode består vanligen av tre huvudmoment som vart och ett förmedlar en egen stämning utan att fördenskull behöva uppvisa klara skiljelinjer. Dikten börjar alltid med en nasíb, där poeten uttrycker sin saknad och sin längtan efter gångna tider, därefter följer rahíl, där resans och uppbrottets detaljer upptar huvuddelen, oftast med ingående beskrivningar av riddjuret som nästan alltid representeras av ett kamelsto, och avslutningsvis ägnar sig poeten åt självberömmelse (fakhr), berömmelse av andra (madíh) eller förtal och satir (hidjá’).

En av de äldsta bevarade förebilderna för denna poetiska tradition utgörs av Tarafas dikter. Tarafa ibn al-Abd föddes 543 e Kr och dog i unga år, ej 26 fyllda. Traditionen har bevarat för oss cirka 657 verser som anses ha diktats av den unge poeten, varav 102 ingår i hans "Mu'allaqa".

Tarafas ode kan grovt indelas i följande moment: vers 1-10, en nasíb där poeten inför spåren av övergivna läger minns sin älskade Khawla; vers 11-44, en rahíl där en utförlig beskrivning av poetens riddjur för tankarna till långa ökenfärder; i resten av dikten, verserna 45-102, blandas betraktelser över ödet, livet och döden med en hidjá’ där poeten klandrar sin klan för att inte ställa upp på hans sida och en fakhr där han berömmer sig själv.

Dock förutsätter ett temaindelat ode ett på förhand uttänkt mönster som sedan ifylls med olika motiv, och ifyll-ningen kan sålunda ha skett senare än man påstår. Poeterna fråntas därigenom sina enskildheter och hela den förislamiska poesin kan placeras i det mytologiska facket, relegerad till att vara stammens röst. Dessa oden är laddade med liv som svämmar över alla bräddar, men samtidigt svårtydda och arkaiska med sitt rika språk. De har därför betraktats med misstro, och av vissa forskare till och med frånkänts allt poetiskt värde.

Motivens till synes oberoende karaktär kan få en modern läsare att missa helhetsbilden och sammanhanget i dikterna. Nasíb, eller poetens klagan inför övergivna läger, inleder så gott som samtliga oden och utgör en kronologisk öppning till de övriga motiven som dikten består av. Ett ode indelas sålunda i ett antal motiv som skildrar riddjuret, vinet, de strövande vilda djuren, jakten, öknen, stormen, vadslagning och ryttarspel, törsten, molnen, stjärnbilderna, de sexuella bravaderna, stammens stolthet, krigarnas mod, deras svek och så vidare. Man återfinner dessa motiv i samtliga oden, om än med märkbara individuella skillnader som ger varje ode en unik författare, en helt egen röst.

Och bland dessa röster hör Tarafas till de mest särpräglade. Om man jämför Tarafas ode med al-Nabighas eller Zuhayrs, som skaldade ända in i hög ålder, slås man tyd­ligt av den ungdomligt rebelliska karaktär som utmärker hans röst gentemot de andras av ålder slipade visdomsord och reflektioner. Utan tvivel kom Tarafas dikt så småning­om att spegla mer än hans personliga tragedi.

En sägen berättar att han begravdes levande efter att ha fått både fötter och händer avhuggna. Att tragedin kan sublimeras till konst betyder inte att konsten kan frigöra oss från tragedins konsekvenser. Tarafa blev 26 år gammal därför att han vågade utmana lakhmidernas kung i Híra i södra Irak, Amr ibn Hind, och framställa honom som en fåne. Tarafas öde blev all hetsig ungdoms öde men också en spegel av det auktoritära samhällets historia. Hans tragiska död är inget mindre än ett hedersmord och dikten hans försvarstal.

Mycket har skrivits om islams smärtsamma födelse och all blodspillan bland konvertiter som fick betala med sina liv för sin nya tro. Senare utrensningar av avfällingar runt om i Arabien, av vilka många var poeter och siare, leddes av Meckas segrande generaler efter profetens död och har förtigits av den officiella historieskrivningen. Adonis har ägnat ett stort poetiskt verk i tre band ("Boken, platsens gårdag nu") åt dessa både anonyma och kända offer för en hårdför och totalitär tolkning av islam, en tolkning som i mångt och mycket bygger på kvardröjande förislamiska värderingar och ideal, som senare överfördes till islam.

Till dessa värderingar och ideal bekände sig några av profetens svurna dödsfiender bland Quraishs aristokrati, vilka omvändes till islam först efter profetens död och lät Arabiens övriga stammar välja mellan underkastelse och död. Att detta "Arabiens enande" var en av förutsättningarna för islams snabba spridning över halva den gamla världen visar hur nära sammanflätade sekulära och religiösa hand­lingar och tankar kan vara i människans strävan efter herravälde och makt.

Ett antropologiskt närmande till förislams oden kan ge oss oanade insikter inte bara i arabernas och islams tidiga historia utan framför allt i språkets och poetikens roll i upp­komsten av nationella och religiösa identiteter. Valet av de diktare vilkas oden fick figurera bland "De förgyllda" berättar mer om arabernas tidiga samhälle än historieböcker. Bland dessa poeter finner vi ambulerande hovpoeter, kloka klanhövdingar, bohemiska prinsar och tappra slavar. Tarafas familj hade en ledarställning inom klanen och räknade minst fem kända poeter, bland dessa hans fader, hans syster, två av hans farbröder och hans morbror. Hans klan, Banu Wá’il, bebodde Arabiens östra öknar och kusterna längs Persiska viken. Enligt vissa källor hade delar av stammen kristnats någon gång på 400- eller 500-talet.

Om det stämmer skulle Tarafa vara den ende bland "Mu'allaqát"-diktarna som bekände sig till kristendomen. Dock kan detta påstående inte bekräftas av hans ode. Man kan ändå lägga märke till att dikten saknar tydliga hänvisningar till förislamiternas gudavärld. Men kanske det mest iögonenfallande med Tarafas placering bland dessa odödliga är hans unga ålder. Utan att uppleva någon ålderdom, men lik en arabisk Rimbaud, gjorde han sin poetiska röst hörd som en av de mest fullbordade genom tiderna. Hans diktkonst var så uppenbar att araberna lät hans ode hänga på Kabans väggar intill de övriga mästarna.

I denna boks första del följer en kort biografisk notis om poetens liv på varje vers av odets hundratvå verser. Dessa notiser är inte omfattande. Man hittar dem utspridda i anek­dotform i flera källor, varav en del nämns i bibliografin. För upp­gifterna om Tarafas liv har jag haft stor nytta av “Le Diwán de Tarafa ibn al-Abd al-Bakrí” av Max Seligsohn från 1901 (Paris). Jacques Berques modernare översättning (Sindbad, 1979) har också inspirerat mig när arabiskan kändes oge­nomtränglig och modet sviktade.

Tarafas korta men händelserika liv är ju det som dikten handlar om. Biografiska notiser fyller mittspalten parallellt med själva odet som ligger överst på sidan. Längst ner har jag bifogat egna kommentarer, som jag hoppas kan hjälpa läsaren att bättre situera denna poesi i dess historiska och litterära kontext. Denna bok gör inga anspråk på att vara uttömmande när det gäller Tarafas diktning och ännu mindre när det gäller den förislamiska poesin. Det har bedrivits en omfattande akademisk forsk­ning kring denna litterära period. Europeiska arabister har ägnat den djup­gående studier från 1800-talets början. I den muslimska världen har förislamska oden avhandlats av ett stort antal litteratörer och lingvister ända sedan de tecknades ned i slutet på 600-talet. Dikterna, och särskilt al-mu'allaqát, har redan blivit tolkade till de flesta stora språken.

Första delen avslutas med ett kort utdrag ur Arabvärlden, kultur och mångfald av Jacques Berque (Alhambra, 2001, i övers. av Jan Stolpe och Lotta Riad). Där berättar författaren om ett besök till arabiska halvön på 1970-talet och ett möte med dagens araber och deras förhållande till den ännu ej bortglömda förislamiska poesin.

Bokens andra del, lexikonet, vänder sig främst till den som studerar arabiska. Det innehåller många av diktens arkaiska ord, samt en återgivning av odets arabiska original, både med arabiska och latinska bokstäver för att underlätta uttalet. Även vår tids ara­ber har svårt att rätt vokalise­ra dessa gamla texter. Semantiskt förändras också ordens betydelser och valörer med tiden. Därför har jag för en del intressanta ord angett deras betydelse i modern standard-arabiska.

Arabiens förislamiska kultur uppmärksammas sällan utan­­för forskarvärldens akademiska ramar. Huvudsyftet med denna bok är att väcka intresse för en viktig period i världslitteraturens historia hos läsare utan förkunskaper i arabisk litteratur eller det arabiska språket. Denna periods kultur präglar än vår tids arabiska samhällen. Att förstå den kan leda till en bättre värdering av de moderna arabiska samhällenas pågående omvälvning, deras stora potential och det som hindrar dem i deras utveckling. Det språk skalderna använde på 400-talet är källan som kom att vattna all arabisk litteratur, konst och filosofi genom tiderna. Själva muslimernas heliga urkund använder det.

Hesham Bahari