Vid Trondheims synrand - en dikt av Adonis
ADONIS
VID TRONDHEIMS SYNRAND
(Till Endre Ruset)
1
Ihåliga instrument – rörflöjter sjunger blodets lov.
Från Norden, vid Trondheims synrand,
ser jag blåsinstrument framkalla Söderns innanhav,
och världen rullande välta över dessa hål,
som täpps till av osynliga fingrar,
som överraskar till och med fantasins lyktor.
Ruiner, kadaverlik, huvuden som huggits av, krigsbytet är kvinnor,
sönderslitna barnkroppar, kluvna skärvor från museer, statyer och städer,
kollektiva gravar, migrationer,
utslungade i ett böljande hav av aska, underkastade historiens obestånd.
Det är själva luften: en krympling, buren på vagnar som färdas genom en blind rymd.
Det är själva rymden: vars enda uppgift är
att stoppa människan full med tystnad och förödmjukelse.
en rymd av liknelser –
Skeendet sitter mellan dess händer och läser texter, författade av nyuppfunna slags förintelser,
ur lungorna på Adams robotiska avkomma.
Således lär sig människan att expediera sina bekymmer på brevduvornas vingar,
desamma som byggt sina bon i flygande metalliska burar.
Jag drar mig undan i mitt rum i Trondheim idag, en viktlös dans i en kärnkraftsdriven rymdfarkost,
och sänder en hälsning till södern från en nordlig gata, till bredden fylld
med de migrerande fötternas vånda.
2
Lördag den 18 mars 2017, Trondheim ligger under sitt snötäcke.
Träden längs gatorna vet ej om detta snöfall är ett farväl till vintern,
eller ett välkomnande av våren.
Snön – en dräkt med plats för alla kroppar, broderad av växtrikets grenar och kvistar,
och av kråkor som jagar lyckan.
Även snön förlorar hoppet. Nu förstår jag varför Trondheim visar den sådan hänsyn,
lär den att sakta smälta i växternas famn, och hur dess minne löses upp
i vattnets ordlistor, under solens överseende öga.
Jag satt på caféet i sällskap med Ashour al-Tuwaybi och Muhammad al-Faqih Saleh.
Från långt håll tedde sig caféet i mina ögon som en mås, vilande sitt fågelbröst mot tröskeln.
Jag kände att rymden runt den fylldes av dolda vingar, flaxande mellan galaxer av betänklighet
Fäst din kropp vid en klippa, mot rotens inre, och lär dig omfamna platsens dragningskraft.
Ty universum vacklar, från vilken balkong som helst i Europa
kan du se hur dess levande varelser går fram, stapplande
på de sprängda gatorna för att bjuda de dödas lemmar på en sista dans.
Och hur orden vältrar sig ur arabiska städers läppar,
vilka malts sönder av mörkrets kvarn, från universums fyra hörn.
Det är innebördens evighet som grävts ned och stampats
efter att ha blivit förödd av tyrannernas godtycke,
det är solens lunga som förgäves försöker andas in frihetens syre.
Ja, från vilken vinkel som helst i Trondheim kan du se den arabiska månen stiga upp över den nakna skapelsen, för att tigga om ljus, luft och vatten. Du kan samtidigt se hans väninna, den arabiska jorden, gestaltas i trippande och rullande dungar av slitna hjul, som solvagnen stjälpte av på meningens berg.
Sedan ser du den arabiska tidens huvud huggas av
och serveras på historiens tallrik som en gåva till den som vill.
Sådan är förvisso den kultur som förgör sina barn.
Ju mer jag betraktade snödrivornas flykt över vägarna
och hur växtrikets krona avtäcktes
för att blotta välvda magar,
desto högre växte frågan inom mig:
Är jag också en bild bortom bilderna?
Ett språk som bidar sin tid med att tillverka en stol,
där vinden kan sätta sig?
Eller blott en otydlig skrift i nattens häfte?
Du, vänliga moln på genomresa,
och du, kvinna, spående i kaffesumpen,
som nyss vidrörts av himlens läppar, sakta, inte så fort!
Säg först, vad gör änglarnas klor med jordens lever?
Kanske också därför ser jag i Nordens snö
en bild av Europas aska,
och tror att druvan, som Bacchus vaktade över,
tog livet av det utlovade vinet
för att ersätta det med röd vätska.
Kanske därför har jag, uppviglaren, blivit mer benägen att så split,
med början i det allra första splitet, det mellan mörker och ljus.
3
På vägen till Hendrum hälsade Bendik, Ashour, Muhammad och jag på Nidelva,
denna domesticerade flod som nyss hade viskat lösenordet i våra öron,
så att vi måtte delta i vårens välkomstfest.
Till mina vänner sade jag: Vi bör uppfinna, vi, hela mänskligheten,
ett annat lösenord som förmår denna moderplanet att vakna ur sin sömn
och bryta sig loss ur alla kedjor, särskilt dessa som himlen bär på.
Plötsligt, inbillade jag mig att Hendrum hade tagit av sig sin vita dräkt av snö. Ädla fingrar knäppte upp knapparna i ingenjör Margareta Aases hem, där Adam lät sig semineras till själ och kropp av ett annat ljus, förkroppsligat i bilden av en kvinnlig varelse. Alla delade vi samma tanke i samma ögonblick:
Förena kvinnans doft med epokens, grundlägg nya rymder med Adams kärlek och poesi.
Det har sagts till mig i det jag tog farväl av Trondheim:
Varje natt kommer älgar ned från skogar,
som månen vakar över, av ett enda skäl:
att stångas mot båtarna
som seglar uppför nattens tama flod,
och när tröttheten gett sig av, tar varje älg
en mås i famnen och tillsammans
dansar de snödansen
Jag kan gott fortsätta återge det jag hört andra säga,
ställa fram en gasells ansikte i krokodilens spegel,
och nynna vidare på denna fråga:
Är K R I G (H-R-B)
verkligen världens
B L Ä C K (H-B-R)?
4
Trondheim,
stunden då vår epoks sol ter sig som ett blod som sprutar ut ur horisontens ansikte,
stunden då människor ter sig
som stumma klockor, utströdda och hängande på tidens väggar
Men… kommer naturens blomma
att ligga som ett smycke på rymdens bröst?
Kommer naturens arom ännu att hänga
som en prydnad runt luftens hals?
Kommer verkligen den dödade och dråparen
att försonas i det stoft som får döden till arv?
Jag hade upprepat mer än en gång:
Om allt och alla har jag ännu intet sagt.
Vem skall då säga till denna varelse på resa genom mig:
Vad gör vi med en värld som studerat ljusets hand
men bara vet att skriva med mörkrets fingrar?
Adonis
(Trondheim-Paris, mars 2017)
Tolkning från arabiska
av Hesham Henri Bahari
Abida Parveen sjunger Bulleh Shah
Den gudomliga Abida Parveen sjunger Bulleh Shah.
O! Miyan
Love and Fire are similar
But Love has greater hurt
Fire burns wood and grass
But Love burns heart and liver
Water douses fire but
What’s the remedy of Love
Peer Ghulam Fareed says
There remains nothing else
Where Love decides to stay
Black, dirty my face and clothes
Inside too I am just Sins
Jama (robe) world calls me a saint
Fareed, wake up from your sleep and
Go see the world
If you find someone to forgive
So you may be also forgiven
Your love has made me dance
Like mad Thaiyya Thaiyya like mad
O Healer, come back soon
Else forsaken my life will end
Your love has camped in my heart
Cupful of poison I drank myself
O Great one, I have crossed over
O Healer, come back soon
Else forsaken my life will end
Peacocks sing in the groves of love
Bulleh Shah now go to that place
Where everybody is blind
Where none know your name or caste
Your greatness is of your caste too
Great also people of your city
My faults are of my caste too
At fault also people of my city
My beautiful beloved lives in Ka’ba
He injured me, then never asked for me
O healer come back soon
Else forsaken my life will end
Do not effortedly spin the rosary
What’s to count in a rosary
Unto Him who is Countless unto you
Why count anything with Him
Read thousand wise books
Never read your own self
Going into mosques and temples
Never entered your own heart
With the Devil O Man
But never fought yourself
Peer Bulleh Shah says
Man catches what’s in sky
But who resides in man’s heart
Him man is unable to catch
Bulleh Shah, I sit at Inayat’s door
He clothed me in robes of green and red
And caught me the instant
I Flew from my worldly shelter
O Healer, come back soon
Sajda Baba Bulleh Shah
Bulleh Shah var ett indiskt helgon och sufipoet som levde i Indien på 1700-talet.
Hans dikter sjungs idag av alla qawwali i Indien, Pakistan och Bangladesh
Filmen skildrar hans liv på 21 minuter.
Stig Dagermanpriset 2016 tilldelas Adonis
Den syrisk-libanesiske poeten Adonis tilldelas 2016 års Stig Dagermanpris för ett författarskap där lidelsen för den arabiska poesin bortom religion och politiska strömningar blottlägger diktkonstens frigörande väsen.
Adonis verk på svenska
Tolkning av Hesham Bahari och Ingemar och Mikaela Leckius
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle
***
Adonis:
"[Minoriteter och oliktänkande i] Arabvärlden behöver inte tolerans, utan jämlikhet"
(SvD 20160423)
Adonis stora verk ”Boken. Platsens gårdag nu, del I–III” anses av många vara det främsta som skrivits på arabiska de senaste decennierna. (De två första delarna finns i svensk översättning av Hesham Bahari, utgivningen av den tredje delen är planerad till 2017.) I detta mäktiga verk levandegörs poeten och upprorsmannen al-Mutanabbis liv och gärningar under 900-talet. al-Mutanabbi fängslades men frisläpptes och ägnade sedan resten av sitt liv åt poesi. I ”Boken” går Adonis igenom de mystiska, esoteriska och upproriska inriktningar av islam, som sufismen, som brutalt krossats av den härskande klanen.
När vi träffas hänvisar Adonis till sin bok om al-Mutanabbi, och påpekar att den arabiska våren inte är det första upproret i arabvärlden.
– Vi har genom århundradena sett betydligt mer radikala och genomgripande uppror. Alla har slagits ned brutalt av den härskande makten. Inget uppror kan lyckas så länge man inte har en konstitution som skiljer på stat och religion, en lagstiftning som bygger på jämlikhet – mellan män och kvinnor, judar, muslimer, kristna, ateister, buddhister och så vidare. Vi behöver inte i första hand tolerans utan jämlikhet. Utan jämlikhet är arabvärlden dömd att gå bakåt i all evighet.
Läs mer på http://www.svd.se/adonis-arabvarlden-behover-inte-tolerans-utan-jamlikhet/om/kultur:litteratur
Se även förorden till ”Sånger av Mihyar från Damaskus” och ”Detta är mitt namn” nedan
På http://bahari.blogg.se/2016/april/elden-ar-hans-boning.html (Elden är hans boning av Ingemar Leckius)
Och http://bahari.blogg.se/2016/april/forordet-till-detta-ar-mitt-namn-adonis.html (Diktaren i världen av idag av Alain Jouffroy)
Boken - platsens gårdag nu, del II.
ETT HEM I SPRÅKET
Adonis har sagt att hans enda hemland är det arabiska språket. I hans händer är det ett storslaget land, konstaterar Eva Ström.
Nu föreligger del två av Adonis mäktiga tredelade verk ”Boken”, med den storslagna undertiteln ”platsens gårdag nu” som utkom på arabiska mellan 1995 och 2002. Idag nås vi av de skakande rapporterna från Syrien, Adonis födelseland. Det är oundgängligt att inte tänka på dagstidningarnas rapporter…
Läs mer på http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/ett-hem-i-spraket/
BÖCKERNA KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
O du som släcker törsten! Från Ibn Zuhr till Fadia al-Hadj
Ibn Zuhr (1094-1162), även känd under sitt latiniserade namn Avenzoar, var en muslimsk arabisk läkare och kirurg. Han föddes i Sevilla i det medeltida Andalusien, och var samtida med Ibn Rushd (Averroes) och Ibn Tufail (Averroes’ lärare, även han läkare och filosof, författare till ”Den självlärde filosofen”). Ibn Zuhr räknades till sin tids mest ansedda läkare. Han var särskilt känd för att ha förespråkat en mer rationell och empirisk grund för läkaryrket. Hans främsta verk, Al-Taysír fil-Mudáwát wal-Tadbír (ung. ”Förbättrandet av läkekonsten”) översattes till latin och hebreiska och hade stort inflytande på kirurgins utveckling. I boken beskrivs ett stort antal sjukdomar och deras behandling.
Ibn Zuhr (ofta kallad den tredje, för både fadern och farfadern också var kända läkare) var dessutom en stor poet. Han skrev muwashshahát, ”andalusiska kärleksdikter” som dock var mångbottnade och kunde tolkas som sorgesånger över det Andalus som höll på att falla sönder redan på hans tid. Den arabiska andalusiska poesin skiljer sig markant från den som utvecklades österut. Den är mer förtätad, och påminner ofta om japansk diktning i sin koncishet och uttrycksekonomi. De andalusiska kärleksdikterna är därför mycket lämpade för sång, och sjungs än idag. Det finns otaliga versioner på dem både i östra och västra arabvärlden, med vissa skillnader när det kommer till musikstil och frasering. Dessa tusen år gamla dikter lever sitt eget liv. Här nedan kan ni höra libanesiskan Fadia al-Hadj, som sjunger en av Ibn Zuhrs mest kända andalusiyyat, Yá ayyuha s-sáqí, ungefär ”O munskänk, du som släcker törsten”. Onödigt att påminna om att översättningen av en tusen år gammal arabisk dikt till svenska är ett vanskligt företag. Förhoppningsvis förstår man lite mer när man hör Fadias sublima sångröst hur denna diktning har överlevt och fortsätter att fängsla miljoner lyssnare runt om i arabvärlden, en värld som i likhet med övriga planeten lider stor brist på äkta Kärlek idag, kanske mer än vad Ibn Zuhr och hans samtida någonsin skulle kunnat föreställa sig.
Andalusiyyat
Ya ayyuha l saqi!
O munskänk!
Av ibn Zuhr III (1094-1162)
O du som släcker törsten,
hör på min klagan!
Länge sökte jag efter dig,
men du hörde ej mina rop!
I vännens hårsvall har jag ansiktet gömt,
i hans kupade händer min törst har jag glömt.
Så fort han vaknar ur sitt rus
fyra gånger om fyller han på mitt krus.
Han drar amforan till sig och lutar sig förmätet:
en smärt gren som sträcker sig med ett smil.
Lidelsens hetta får innanmätet
att skälva. Min kraft flyr mig som en avfyrad pil.
Varför gråter han fastän vi nu tillsammans är?
Blotta tanken på avsked får mig att falla isär.
Varför ser inte mina ögon ljuset glimma mer?
Månskenet har de förnekat sedan de skådat Dig!
En del av mig nu begråter den del som ser.
Tårarna har nu släckt mina ögons ljus.
Tålamod och uthållighet har lämnat mig i ett rus.
Mitt folk hindrar mig från att besjunga hans ära.
De förnekar min sorg över det jag har upplevt
om lidande och hopplöshet, begär och vanära.
Den som lider som jag har rätt att beklaga
älskarens heta tårar som fårat hans kinder.
Tyrannen vill sig själv ej rannsaka!
O du, som avfärdar det som mig binder,
säg inte att min kärlek till dig är falsk!
Min kärlek till dig växer, stark och barsk.
O du som släcker törsten,
hör på min klagan!
Länge sökte jag efter dig,
men du hörde ej mina rop!
Tolkning från arabiska
av Hesham Bahari
I jordens heliga namn / Johan Anders Wadman
för väl förvaltat kulturarv..." Calle Flognman i Tidningen Kulturen
Minervas uggla
Minervas fågel satt och sket
På jordens rariteter,
På hjältarnas odödlighet,
På Petri stols ofelbarhet,
På jud-barons pulpeter.
Det tog en österländsk sultan
Som ett försök att pocka.
Han gjorde ed, som han var van,
Vid pappas skägg att själva fan
Nu skulle ugglan plocka.
…
Men än satt ugglan, där hon satt,
I största inkognito.
Nu föll en klick – det var besatt –
Än på en hjälm, än på en hatt
Och immer cito, cito.
…
Än sitter hon så högt som då
Uppöver härligheten,
Där inga pilar henne nå,
Fastän alltjämt hon håller på
Att kacka ner planeten.
*
En bortglömd svensk röst ur det förflutna!
Utdrag ur
"Klang, Bacchi barn!"
av Johan Anders Wadman
Då viljan ligger på sotsängen och anden är död
Något att fundera på
ej allenast för riksdagsmän, utan för alla rikets
män och qvinnor, ynglingar och mör
Om efter sex tusen år (något mer eller något mindre) en antikgrävare skulle våga kungöra den upptäckt, att ett människosamfund fordom funnits, vars utvalda klokaste män långa årstider suttit tillsammans att grundligen överväga de stumma och talande, viktiga och klingande kraftiga skälen för eller mot en statsbankrutt, varigenom lagstiftande makten lämpligaste kunde bedraga den laglydiga massan på dess förhastade förtroende till stämplade, präntade, skrivna och sigillbehäftade, på silver lydande, av lumpor tillverkade samt med kimrök och svinister, vitriol och galläpplen prydligen utsirade, heliga, orubbliga förbindelser, dock så att icke vinglaren måtte komma på fall eller ockraren lida för stort avbräck; att de långa årstider delibererat om ett allmänt gagnande, halvfärdigt företag borde fortsättas eller för enskilda avsikter uppskjutas till framtidens evighet; om han dessutom ville försäkra att förenämnda amatörer snarare vinnlagt sig om att förbättra inhemska raser med spanska får, holländska kor och pommerska hundar, än att förädla sin egen härmande, kapriolerande orangutang-avel till modiga, starka, välvilliga och lyckliga människor; om han slutligen ville övertyga den då florerande läsande allmänheten, att detta samhälle, så överlastat av teoretiska kunskaper, så översvämmat av filosofiska fraser, så ljudande av filantropiska känslodrillar, med sömnig likgiltighet sett en duglös generations allmänt klandrande lyten, allmänt erkända fysiska och psykiska bräckligheter makligen fortplantas på den i orklöshet och oseder uppväxande, läspande, pladdrande, handkyssande, sockerfrätande och ambradoftande ungdom, varav dock hade kunnat formas lika lätt ett kärl till heder som ett kärl till blygd; - sannerligen, han skulle bli trodd, liksom ”Blå fågels” eller ”Biribinkers” författare i våra tider, ej som en avlägsen tids krönikeskrivare, utan som en smädeskrivare över sin egen.
Och likväl skulle denna skam-saga ej vara annat än ett kort innehåll av vårt tidevarvs ”chronique scandaleuse” eller dess sannfärdiga historia.
Våra visa fäder samlas ju för fäderneslandets bästa och tvista evärdeligen om de lösaste av alla lösören, om förladdningsämnet vid ett möjligen påkommande försvar av vår frihet och vårt självbestånd, under det våra tillkommande försvarare, av yppighet eller uselhet, av överflöd eller brist opåtalt missbildade, vanvårdas och förgrönas ömkeligen.
Våra barn av första klassen sova sig till gikt och hemorroidal-krämpor i sidenhöljda ejderduns-vaggor; en kycklingkläckande ugn omkring dem skall bli den enda päls, som framdeles förmår skydda dem från förkylningar. Tevattnet är deras modersmjölk och havresoppan skall bli deras dagliga bröd och cremor-tartari deras sovel.
Då de lämnat kolten, älska de sig näslösa. Med möda skola de med sitt namn eller sina gods förmå tillschackra sig en kallsinnig gemål, att kusken må ympa nya fruktbärande knoppar på det uttorkade stamträdet.
Ifrån barndomen vanda vid att befalla och bli åtlydda, skola de snart nog lära sig svära som människoätare, men för en näsknäpp skola de slösa sina vackraste komplimenter, för en upplyftad käpp sina sirligaste bugningar, för en dansande kalv springa sig andtrutna av förskräckelse, ropa kökspigan till hjälp mot en uppretad kalkontupp, darra av ångest för en spänd hane och bädda ner sig i åskväder.
Tankens genväg från den ena ytterligheten till den andra är blott ett litet hopp, som otroligen förkortar det vida avståndet.
Våra barn av motsatta klassen förgöras av vanskötsel och elände, liksom de av första klassen omkomma eller fördärvas av över-ans och härlighet. Den fattiga modern räcker sitt maktlösa barn det av svält och tröstlösa mödor vissnade bröstet. Hennes egna livskällor äro uttorkade, hennes foster skall med det snaraste hungra ihjäl, om icke hoptigdt hundmjöl, hämtat sumpvatten och bittersalta moderstårar förmå livnära detsamma till en långsam tråndöd. De naturens och kärlekens underverk, som uthärda denna diet, tilldess de själva kunna tigga eller stjäla sig en kraftigare näring, bli dock krymplingar till själ och kropp…
Men varför uppriva ett gammalt, inrotat, oläkligt sår?
Oläkligt? Ja, ty lumporna äro dyra, Tumba fors otillräcklig, papperet tryter, svärtan tryter, bläcket tryter, allting tryter, då viljan ligger på sotsängen och anden är död.
Människorna är dock, med förlov, de besynnerligaste av alla!
"Klang, Bacchi barn!" kan beställas hos din Bokhandlare
344 sidor / Inkl. bilaga med musiknoter till 10 av bokens visor!
"Göteborgs Bellman kallades han, Johan Anders Wadman (1777-1837) … Hans verser, hyllningar, tal och satirer emot pengar, makt och förställning samlades tidigt. I denna välkomna och viktiga utgåva medtas Herman Bjurstens levnadsteckning från 1855... Här har även musikbilagor avtryckts från hans mer idylliska, ofta citerade visdiktning... Wadman framstår både som idylliker, mild ironiker, svulstigt bacchanalisk - utrotande törsten i världen - och som samhällskritisk skildrare av ett samhälle som han medvetet lämnade, trots försörjningsproblem, men vänligt hjälpt av vänner som förstod hans skicklighet med pennan." Tryggve Lundh, BTJ
344 sidor / Inkl. bilaga med musiknoter till 10 av bokens visor!
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
För ett sant Bacchi barn som Johan Anders Wadman (1777-1837) var den bärande tanken att finna ut hur man “utrotar törsten från världen”. I ”Om vingudens gåvor” får vi också reda på att det är de rikas fel att Bacchi löfte till människorna om överflöd, utrotad hunger och stillad törst inte infrias: ”vinet blev rarare, folkmängden hade ökats och vinet räckte ej mer till för de fattiga. Då var gärdet uppgivet för de rikas debauche. Vad alla dela med dem, det smakar dem icke särdeles, men vad de blott mäkta åstadkomma med stora medel, det kostsamma, det fika de efter att överlasta sig med.”
Wadman bröt mot sin tids normer med sitt oanständiga språk och sina satirer över penningävlan och utmärkelser. ”Han skulle vara rikets trubadur nummer ett om han råkat vistas i huvudstaden”, skriver Torbjörn Säfve i ”Fritänkarna – Alternativ svensk litteraturhistoria” (2014). Boken ”Klang, Bacchi barn!” innehåller bl.a. Herman Bjurstens Levnadsteckning från 1855, ett stort urval ur Wadmans dikter, tal hållna inför Par Brikoll-sällskapet i Göteborg mellan åren 1817 och 1827 samt musikbilagor till tio av hans mest populära visor, som ”Min lilla vrå bland bergen”, ”Bålen” och ”Svart och vitt”.
Ny bok: "Stumma stenars dunkla tal" av Suzanne Stetkevych
Foto: Hesham Bahari, Gilf Kebir, 2008
STUMMA STENARS DUNKLA TAL
Labíds ode och övergångsriten
av Suzanne Pinckney Stetkevych
Som ett exempel på muntlig, beduinsk poesi nedtecknad och hopsamlad under det andra och tredje islamiska århundradet, utgör det förislamiska odet, al-qasída, tillsammans med Koranen tvillingfundamentet till den arabisk-islamiska litterära kulturen. Genom den lödiga, femtonhundra år långa historien av klassisk arabisk litteratur, tjänade qasídan som en profan mottext till Koranens heliga text. Även om moderna kritiker inser den uppskattning med vilken araberna traditionellt har betraktat denna poesi från hednatiden, återstår fortfarande för dem, i öst och i väst, att formulera en poetik som skulle kunna ge möjlighet att analysera och värdera qasídan. Suzanne Pinckney Stetkevych lägger här fram en första estetik, adekvat för denna muntligt komponerade arabiska dikt, en estetik som bygger på och är testad mot en närläsning av ett flertal av dikterna.
*
” Som orientalist gläds jag åt att den förislamiska poesin presenteras och görs tillgänglig för en svensktalande publik. … I en tid då bokbranschen avsiktligt eller nödtvunget deklinerat (för att inte säga kapitulerat för marknadsintressena) höjer ni ribban. I stället för att lägga krut på fiktion, deckare, kriminallitteratur och spektakulära utspel framhärdar Alhambra i sin övertygelse om kvalitet och den smala litteraturens raison d'être.” Bengt Knutsson
”Denna bok borde engagera en bred, tvärvetenskaplig läsekrets genom sitt sätt att visa hur qasídan [det förislamiska odet] till själva sin kärna, och dess förgrenade genrer, handlar om det mänskliga dilemmat som inbegriper identitet, konflikt, tillhörighet och samhälle.” International Journal of Middle East Studies
”I den här studien över en av de stora klassikerna inom det arabiska språket tar sig Suzanne Pinckney Stetkevych an så skilda fält som antropologi, religion, genusteori, historia, filologi och folklore för att ytterligare befästa sin grundlighet som litteraturteoretiker. Genom att kombinera hopsamlade rön med bruk av verktygen från dessa många discipliner, har hon frambringat en briljant originell och tankeväckande analys.” American Anthropologist
I det här välskrivna akademiska arbetet presenterar Suzanne Stetkevych en
sakligt och vetenskapligt rimligt underbyggd hypotes om det klassiska arabiska odet, den s.k. "Qasidah". Torkel Lindquist / BTJ
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Suzanne Pinckney Stetkevych är professor i Mellanösterns språk och kultur och adjungerad professor i komparativ litteraturvetenskap vid Indiana University. Hon har publicerat bl. a. “The Poetics of Islamic Legitimacy: Myth, Gender and Ceremony in the Classical Arabic Ode”, “Early Islamic Poetry and Poetics: The Formation of the Classical Islamic World”, och “The Mantle Odes: Arabic Praise Poems to the Prophet Muhammad”.
Se även under "Senaste inläggen"
Al-Shanfara: En stråtrövarskald från 500-talet
Al-Shanfara: En stråtrövarskald från 500-talet
Al-Shanfara:
En stråtrövarskald från 500-talet
Introduktion av Hesham Bahari
Det arabiska språkets förislamiska skede tillhör nog de mest gåtfulla litterära korpusar som världslitteraturens historia har att bjuda på. Dess stora omfång (tiotusentals bevarade verser av hundratals namngivna poeter med fullständiga genealogier och relaterade anekdoter) och det faktum att det vi egentligen förfogar över är en muntlig tradition som först inlemmats i islams skriftliga kultur ett par hundra år efter att den hade nått sin (muntliga) höjdpunkt, är tillräckliga anledningar för att ägna denna poesi noggranna studier. Dess tillkomst vid skärningspunkten mellan muntlig och skriftlig kultur kan ge många ledtrådar till skriftens politiska betydelse. Därtill har en del forskare hävdat den stora likheten mellan vissa diktverser och de mer poetiska delarna av Koranen, vars sammanställning och nedteckning sammanföll med den förislamiska poesins storhetstid. Oavsett ideologisk ståndpunkt är dock alla överens om behovet av att behärska den lexikala rikedomen i den muntliga förislamiska poesin för att kunna förstå korantexten. En hetsig debatt om vem som ska tillskrivas dikterna har rasat i mer än hundra år, och föranlett en och annan fatwa riktad mot forskare och författare. Dessa hade, genom att åberopa den förislamiska poesins nedtecknande under islamisk tid, ifrågasatt själva dess äkthet. Ett sådant ifrågasättande av den arabiska världsliga litteraturen skulle kunna sprida tvivel över de religiösa texternas ”äkthet”, ansåg traditionalisterna.
Hursomhelst delas den förislamiska poesin upp i ett antal genrer. ”Stampoesin” är den som kom att utgöra kärnan i de tio oden som sägs vara skrivna av tio poeter djupt förankrade i sina roller som sina respektive stammars röst och försvarare, även om några av dem som Tarafa (”Nomadens ode över livets flyktighet”, Alhambra 2011) eller Imru’ al-Qays sägs ha förråtts eller till slut övergivits av sina respektive klaner. I Labids ode (”Stumma stenars dunkla tal” med kommentarer av Suzanne Pinckney Stetkevych, Alhambra 2015) får vi ett ode som mer liknar ett proto-islamiskt än ett förislamiskt sådant. Labid sägs ha konverterat till islam vid 90 års ålder och påstås ha blivit 150 år gammal! Legenden om hans långa liv och hans diktande har säkert bidragit till skapandet av en islamsk mytologi ämnad att befästa den nya läran bland motsträviga stammar och främmande kulturer.
Men intill dessa ”stampoeter”, antingen man ser dem som proto- eller förislamiska, fanns under hednatiden (och därefter också) en annan genre som gick under namnet ”su’luk”-poesin, eller stråtrövarpoesin. En av su’lukernas främsta gestalter var al-Shanfara, vars långa ode på 68 verser presenteras nedan i sin helhet i en till min kännedom första svenska återgivning. Al-Shanfara lär ha levt runt sekelskiftet mellan 400- och 500-talen och hans dikt är därmed en av de äldsta bevarade texterna från den arabiska litteraturen.
Som Stetkevych väl påvisar i sin essä om Labid är stampoesin indelad i 3 rörelser (något som liknar sonatan): först kommer separationen från stammens kvinnor/förlorad barndom, sedan följer en marginaliseringsfas som ofta upptar större delen av odena och där poeten ensam med sitt kamelsto genomgår en farlig ökenfärd, en sorts mandomsprov. Odet avslutas med ett återinlemmande i stammens hägn (efter framgångsrik resa genom öknen) där poeten berömmer både sig själv och sin stam och förtalar eller förringar fiendestammen. Odets struktur motsvarar m.a.o. det som inom antropologin betecknas som en “tredelad övergångsrit”.
Hos stråtrövarpoeterna saknas naturligt nog den tredje delen i en sådan rit. Stråtrövarpoeten har ingen stam som väntar på att han skall återförena sig med den efter sin strapatsfyllda resa genom öknen. Stråtrövarpoeter var kända för att vara just det namnet anger: stråtrövare, alltså farliga individer. Och deras dikter framstår därför ofta som ett negativ av stampoetens utgjutningar om sin stams förtjänster och generositet. Denna genre förklaras bäst som ett rättfärdigande, en sång ägnad åt den stamlösa individens svåra belägenhet. Stamlösa individer kunde vara sådana som av olika anledningar hamnade mellan två klaner eller som på grund av sina excesser blivit förvägrade stammens beskydd. En stråtrövarpoet har ingen käresta som kan begråta honom när han dör och inga arvingar som ser till att hans spillda blod hämnas. Hans dikt delas därför alltid bara upp i två moment mot stampoetens tredelade ode: separation och marginalisering. Något återinlemmande i samhällets tjänst eller åtnjutande av dess beskydd och kärlek förekommer inte där. Däremot många levande skildringar av stråtrövarpoetens identifikation med sina nya stamfränder: nämligen “öknens vilda djur”!
Även med al-Shanfara och den stråtrövarpoesi han representerar har frågan om tillskrivning och tillkomstdatum föranlett många debatter, och det sedan dikten började cirkulera skriftligt någon gång i slutet på 700-talet, dvs. nästan 2 sekler efter islam och 3 sekler efter dess hypotetiska muntliga uppkomst. Kan verkligen en muntlig poesi bevaras så länge, intakt, utan att drabbas av tidens tand och fördärvas av traderarnas många varianter, läs av deras “politiska” manipulationer av texten via tillägg och uteslutningar? Eller var dessa dikter produkten av en islamisk känslighet som ändå såg i den muntliga stråtrövarpoesins tragiska undertoner något som människorna under islams första sekler fortfarande kunde identifiera sig med? Ja, detta är bara två snabba frågor om dikternas budskap som bärare av mening, dvs. om deras semantiska dimension. Andra frågor som har att göra med det rent språkliga är också många, men intresserar mest specialisterna.
Alhambras förhoppning är att så småningom ge ut de 10 stora odena från förislam i svensk översättning. Hittills har Tarafa och Labid fått var sin volym. Ytterligare en samling med Imru’ al-Qays (också kommenterad av Suzanne P Stetkevych) är under bearbetning, samt en volym om ”stråtrövarpoeterna”. Nedan följer min svenska tolkning av al-Shanfaras långa dikt hämtad ur Stetkevychs essäsamling ”The Mute Immortals Speak: Pre-Islamic Poetry and the Poetics of Ritual”, en bok som i sin estetiska ambition delvis handlar om hur förluster kan övergå i skönhet. ”Stumma stenars dunkla tal” som innehåller Labids vackra ode och Suzanne Stetkevychs kommentarer till den, består av en av essäerna i detta viktiga verk för att förstå hur litteratur föds och växer fram.
Lámiyyat al-'arab
av al-Shanfara
tolkning av Hesham Bahari
1 Mina moders söner, låt era hästar
yvas! Låt dem brösta sig!
För egen del är jag nu mer tillrätta
hos ett annat folk, hos en annan stam.
2 Resans proviant har gjorts i ordning
och månen lyser i mörka natten,
riddjuren har fått remmar och sadlats,
redo för den långa ritten.
3 För det ädla hjärtat finns en plats
på jorden, fjärran från allt ont;
för den som fruktar agg och hat
finns det en tillflykt.
4 Vid ditt liv, nog finns det plats på jorden
för den som på natten färdas,
frivilligt eller illa tvungen,
bara han håller huvudet kallt.
5 Närmare blodsförvanter har jag
i vargen, snabb och hal,
i den släta och prickiga leoparden
och i hyenan – den med hängande man.
6 Sådan släkt kan man öppna sitt hjärta för
utan att ens hemlighet avslöjas.
Ej heller överges den brottslige
för sina brotts skull av sådan släkt.
7 Varenda en av dem är högdragen,
våghalsig och modig, fastän
djärvast av dem alla är jag
när bytet först skymtar fram.
8 Men när handen mot matsäcken
sträcker sig är jag inte den raskaste,
ty snabbast till handling
är klanens glupskaste själ.
9 Blott handlar det här om min
vidhjärtade storsinthet,
ty den högsinte mannen
är klanens dygdigaste själ.
10 För att ersätta förlusten av dessa
som inte återgäldar min vänlighet,
och som inte erbjuder
någon gottgörelse, har jag
11 Tre följeslagare –
ett hjärta uppfyllt av mod,
en vit och skinande sabel,
och en smäcker gul båge,
12 Vars mjuka rygg, som fångar in ljudet,
har prytts med hängande
utsmyckningar. Över axeln
sitter den stadigt med spännband.
13 När en pil ur den slungats
genljuder den som ett kamelsto,
pinad och sörjande,
stönande och kvidande.
14 Jag är inte den som har lätt att törsta,
ej heller en som följer sin flock
på natten när fölen ej fått dia,
trots att juvren ej bundits upp.
15 Inte heller en feg ande är jag, med oren
andedräkt, fastklamrad vid sin hustru
för att med henne rådgöra
om hur man sköter sina affärer.
16 Eller en uppskrämd struts
med bultande hjärta,
som om en fladdrande sparv
hade bosatt sig i dess kammare.
17 Jag är inte någon flörtig odåga
som väljer att stanna hemma,
insmord i väldoftande salvor, och
med ögon målade med kohl.
18 Ej heller en åldring, lik en kamelfästing,
mer ond och förvirrad än skicklig,
som spritter till när han blir uppskrämd
i sin försvarslösa yrsel.
19 Ej förvirrad av mörkret är jag,
när den väglösa ödemarken
trotsar all vägledning
av den vilsekomne dåren.
20 När mina hovar
stöter till den hårda marken
som täckts av flinta, flyger gnistor
och skärvor upp runt mina ben.
21 Jag förlänger hungerns plågor
till dess jag har dräpt dess spöke.
Jag vänder mina tankar ifrån det
och glömmer bort dess pina.
22 Jag äter jordens torra damm,
på det att icke min välgörare
skall tro mig vara honom skyldig
den ringaste ynnest.
23 Ingen livsgivande dryck eller föda
skulle ha varit mig främmande
om jag inte vore rädd
för att åsamka mig klander.
24 Men en förbittrad själ ser
till att jag inte får mitt straff
och sporrar mig att
utan nåd gå vidare.
25 Jag ser hellre mina inälvor,
vindlande runt sitt tomrum,
som en reptvinnare stramt och fast
vrider om sina fibrer.
26 Arla går jag min väg, utan föda.
Som den smalhöftade vargen,
leds jag vidare från en askgrå
vildmark till den nästa.
27 Utsvulten ger han sig ut på morgonen
med nosen i vädret och lätta steg,
glidande eller skuttande
nerför bergets sluttningar.
28 När det begärliga bytet
kommit undan ger han till ett tjut,
och hans tärda gelikar
returnerar hans tjut.
29 Avmagrade, vita som döden,
liknar dessa ökenvargar
tunna, skramlande kastpilar
i maysir-spelarens hand.
30 Eller en upprörd bidrottning,
som sätter sin svärm i rörelse
när honungssamlaren
vält omkull hennes bo.
31 Bredmunnade och vildsinta
visar de blodtörstigt tänderna.
Gaddarna i deras öppna käftar
liknar spruckna knölpåkar.
32 Då skrålade han och de i sin tur skrålade
på en bred och karg slättmark,
som vore de jämrande kvinnor
på backen, som berövats sina kära.
33 Sedan hejdade han sig, och de hejdade sig.
Tröst gav han dem, och han blev tröstad i sin tur.
Han bistod dem i deras nöd, och
utarmade som de var kom de till hans hjälp.
34 Han ylade och de ylade, sedan
upphörde han och de upphörde.
Att hålla ut är bäst, när klagan
inte är till någon nytta.
35 Han återvände och de återvände,
skyndande före honom.
Var och en led av sin hunger
men dolde den tappert.
36 Mörka, grusfärgade sandhönor
dricker upp min bottensats.
Hela natten sökte de efter vatten,
med skallrande, spröda vingben.
37 Jag strävade och de strävade,
löpande i kapp. Sedan slaknade de
och jag gick vidare, i lugn och ro,
kavlande upp ärmarna.
38 Sedan vände jag mig bort från dem
och de föll ihop vid vattenhålet.
Deras hakor och bröst
vilande mot vattenytan.
39 Som om smattrandet som hördes
på båda sidor och runt om pölen
vore från en resande stam
som stiger av sina riddjur.
40 De strålade samman till platsen
som samlade ihop dem, liksom
vattenhålet längs vägen drar till sig
spridda klungor av kamelhjordar.
41 Slafsande i sig munfullar med vatten
släckte de törsten och gav sig iväg
likt skrämda ryttare som skyndar sig
arla från Uhádha.
42 Jordens ansikte känner jag igen!
Jorden, min bädd! Uppburen
varje natt på stadig och fast rygg
och ryggkotor som torkat ut.
43 Som kudde har jag beniga armen
med led som spelarens knotor
när han kastar dem framåt,
spetsiga och utstickande.
44 Och om kriget, Dammets Moder,
numera sörjer över al-Shanfará,
så har hon länge nog haft
glädje av honom.
45 Utstött och jagad av brott
som drar lott om mitt kött.
Vinnaren får först välja
bitar av mitt skrov.
46 När han sover
sover de, med vidöppna
ögon, snara att ställa till skada,
genomträngande.
47 Van vid ständigt återvändande
omsorger låter han sig vallas,
som fjärdedagsfebern
eller än värre.
48 När de kommer för att dricka
skingrar jag dem
Men sen omgrupperar de sig
och anfaller upp- och nerifrån.
49 Så om ni ser mig, som ormen,
en sandens dotter,
solbestrålad och försvagad;
barfota och utan skor,
50 Vet då att jag är mästare i uthållighet!
Jag klär mig i dess skrud!
Som en skjorta på en ung vargs hjärta
är jag skodd med beslutsamhet.
51 Ibland finner jag mig lida brist
och ibland, självtillräcklig.
Ty rikedomssamlaren är den driftige
som ej beaktar sin heder.
52 Jag är inte rädd för min fattigdom,
eller otålig över att få visa den.
Ej heller förmäten är jag,
jublande över mitt byte.
53 Omåttlighet förmår ej
fördärva min tålmodighet.
Inte heller ertappas jag tiggande,
eller spridande rykten.
54 Mången kall, illavarslande natt,
hade jägaren värmt sig
vid sin skicklighets brasa
med sin båge och sina pilar!
55 Mörkret och duggregnet, mina
två följeslagare. Där traskade jag
mellan hunger och kyla,
mellan rädsla och rysning.
56 Jag gjorde kvinnor till änkor
och fråntog barnen deras fäder.
Jag återvände sedan liksom jag begav mig ut:
den svarta natten ännu svartare.
57 På morgonen satt där vid Ghumaysá’
två hopar med människor.
Den ena utfrågades om mig,
den andra ställde frågorna.
58 De sade: ”Våra hundar
gnydde och ylade hela natten.”
Vi sade: ”Strök det en varg omkring,
eller var det en hyenavalp?”
59 De sade: ”Det hördes knappt något ljud,
sedan somnade vi om igen.”
Vi sade: ”Var det en sandhöna ni överrumplat,
eller en överraskad hök?”
60 ”Om det så hörde till djinnerna,
dessa nattens dystra besökare!
Men om det var en människa? Nej,
människor agerar inte på det viset!”
61 Mången dag under Hundstjärnan
när värmevågorna smälte samman,
och huggormarna rastlöst ringlade sig
på den svedda jorden,
62 Stod jag med ansiktet bart.
Ingen sköld för att skydda mig,
inte ens en mantel, förutom
en söndersliten särk,
63 Och långt hängande hår
där vinden lekte friskt
bland flätade, okammade lockar,
fladdrande på ömse sidor.
64 Lång tid har gått sedan de behandlades
med balsam och avlusningsmedel!
Tjocka flätor insmorda i lort,
som ej rengjorts på ett år.
65 Mången vindpinad slätt, som en skölds
baksida, ofruktbar och öde,
vars rygg ej låter sig bli trampad
har jag på egna ben genomkorsat!
66 Jag förenade dess ände med dess början
och blickade ner från en bergstopp
än stående, än sittande med knäna
vikta under mig.
67 Bergsfårens askfärgade killingar
strövade omkring mig,
som vore de släpnattskärror,
dragande efter sig jungfrurs klänningar.
68 Orörliga omgav de mig i solnedgångstimmen,
som vore jag en bock med långa horn
bland vitfotade tackor, oangriplig,
på väg mot bergets tinnar.
Läs Pierre Angells recension på Tidningen Kulturen
I det här välskrivna akademiska arbetet presenterar Suzanne Stetkevych en
sakligt och vetenskapligt rimligt underbyggd hypotes om det klassiska arabiska odet, den s.k. "Qasidah".
Torkel Lindquist / BTJ
” Som orientalist gläds jag åt att den förislamiska poesin presenteras och görs tillgänglig för en svensktalande publik. … I en tid då bokbranschen avsiktligt eller nödtvunget deklinerat (för att inte säga kapitulerat för marknadsintressena) höjer ni ribban. I stället för att lägga krut på fiktion, deckare, kriminallitteratur och spektakulära utspel framhärdar Alhambra i sin övertygelse om kvalitet och den smala litteraturens raison d'être.” Bengt Knutsson
"Varje krig, varje konflikt mellan människor, har startat på grund av att man är oense om namn", Djalaluddin al-Rumi
Skattens närhet
En man sökte efter andliga skatter
men kunde inga finna, så han bad.
En röst inom honom sade: ”Du blev given
intuitionen att skjuta iväg en pil,
och sedan gräva där den landade,
men du sköt med hela din bågskytteskicklighet!
Du blev tillsagd att spänna bågen
med blott en liten del av din förmåga.”
Det du söker
är närmare än din halspulsåder! Låt pilen falla.
Trötta inte ut dig som filosoferna,
som anstränger sig att skjuta iväg
sina tanke-pilar i den högsta bågen.
Ju mer skicklighet du använder,
desto längre bort hamnar du
från det din djupaste kärlek saknar.
(Masnawi IV, 2347-2351)
Översättning av Astrid Ericson Bahari
SKATTENS NÄRHET
Ur samlingen ”DEN ENHÄNTE KORGMAKAREN”
Utgivare Alhambra
DET INDISKA TRÄDET
Ur samlingen ”DEN ENHÄNTE KORGMAKAREN”
En lärd man sade en gång,
bara för att säga någonting,
”Det finns ett träd i Indien.
Om man äter frukten från det trädet,
blir man aldrig gammal, och dör aldrig.”
Historier om ”Trädet” cirkulerade,
och till slut skickade en kung iväg sitt sändebud
till Indien
för att leta efter det. Folk skrattade åt mannen.
De klappade honom i ryggen och hojtade:
”Herrn, jag vet var ert träd är,
men det är långt inne i djungeln,
och ni kommer att behöva en stege!”
Han fortsatte resandet och följde,
medan han kände sig idiotisk,
sådana anvisningar i åratal.
Han var på väg att återvända till kungen,
då han mötte en vis man.
”Store lärare,
visa mig lite vänlighet i detta sökande efter trädet!”
”Min son, detta är inte ett verkligt träd,
även om det ibland har kallats för det.
Ibland kallas det för ’en sol’, ibland ’en ocean’,
eller ’ett moln’.
Alla dessa ord pekar på en visdom
som kommer genom en Sann Människa,
vilken kan ha många innebörder,
av vilken den minsta är evigt liv!
På samma sätt som en person kan vara en far
till dig och en son till någon annan, en farbror
till en annan och en brorson till ytterligare någon,
på samma sätt har det du letar efter
många namn, men en existens.
Sök inte efter något av namnen.
Gå bortom varje anknytning till namn!”
Varje krig, varje konflikt mellan människor,
har startat på grund av att man är oense
om namn.
Det är en sådan onödig dårskap,
för just bortom grälandet
står det ett långt bord
av vänskap dukat
och väntar på att vi skall sätta oss ner.
(Masnawi II, 3641-3580)
Utgivare Alhambra
Uppläst av Etienne Glaser den 14 maj 2015, Dagens dikt, SR
Översättning av Astrid Ericson Bahari
RUMIS BÖCKER
"DEN ENHÄNTE KORGMAKAREN" och "LJUVLIGA SKRATT"
KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Soldaten som såg fågeln i drömmen / Utdrag
Ӏttling till nomadiska furstar
begick han självmord,
ty han saknade ett hemland
och visste inte hur
man skulle leva under sitt folks tält.”
Ungaretti
”Så sorgligt att släppa ut en ensam häst i tomheten!”
Riukan (Zendiktare)
Träd som vandrar
Som om regndropparna
vore tårar till slut
På bordet ligger
cigarrettfimpar bland vinflaskor
Tak som ständigt rasar
in över deras huvuden
och träd som kommer vandrande
ända från livets ändalykt
vars gryning gått vilse i larmet
Som om de hade kommit
från världens sista utpost
på jakt efter stjärnor
vilka tömts på sista ljusdroppen
och berg i vars skrevor
tidevarven åldrats
Åminnelsen var deras enda bro
till fostervattnet
Ett minne
Blicken höll nästan på att frysa
i hennes stilla rymd,
medan hon sade: ”lång tid har gått
sen vi träffades...!”
Generationer och krig
gick förbi,
lastbilar ilade genom
den beckmörka natten
och kråkans skri
ekade i gryningen
ovanför våra huvuden,
denna grymma augustidag
Den förtrollade sjön
där jag till slut
drunknade
Din röst
Vem förmår hejda svallet
som stiger ur djupen?
Ack, om din röst... om bara din röst
hade varit en skälvande bris
som nådde mig genom avstånden!
Om den förtrollade sjöns smekning
där jag till slut drunknade
hade varit den trötta vingens pulsslag!
Bara då hade mina stormar
mojnat vid stränderna.
Den förolyckade staden
I staden, vid havet,
där jag bodde under en lång tid,
i sjörövarnas och de härliga vännernas stad,
innan de slogs ner av sunnans heta vindar,
tog du en promenad i hamnens gränder.
Förhäxad av vintergatans vithet
gick du vilse med din väninna,
(hon som inte liknar dig),
mellan skeppen och vålnaderna.
Din själ grydde ur spillrorna,
en betesmark för gaseller,
en vägvisare till en bristfällig visdom.
Med dina svarta, tjocka solglasögon,
som jag fick lust att krossa,
fiskade du havet,
våg efter våg.
Kanske drömde du om gåvor
till den förolyckade staden.
De kom långväga
för att hälsa dig välkommen
med narcisser och anemoner,
du, främmande kvinna,
som darrar av obegriplig lycka,
likt en palm vidrörd av en bris i öknen.
Du mogulögda kvinna,
av ätter och misstankar upptagen,
svarar nu med en ännu vackrare hälsning,
en darrning på läpparna
och den obeslöjade blygheten
som viker sig undan, tystnaden
som blommar i dina ögonhålor
så som träden blommar
i en skog.
En stråle
från ett kommande sekel
det var gryning
och det var musik, som sakta steg
och vräkte sig över ljusets skugga
i en omfamning, så ljuv, så djup,
så var gryningen
när jag mindes dig
sitta där med din dagbok
i hotellets sal, där vännerna
väsnades kring restaurangens sångerska,
som om en stjärna hade glimmat
bland de drunknades aska
vid universums rand,
i hav, vilkas snyftningar
inte upphör natten lång
Du visar åtrå för kometerna
som faller tätt intill dig.
En gång beskrev du dem
som himlens frikostiga gåvor.
Och Dante hade kallat stjärnorna
i sitt helvete för himlens ljuva varelser.
Om det bara ville regna,
flödande ymnigt regn,
om hennes frikostighet
hade visat sig stor nog för denna öken,
om det bara ville regna, o Eva!
En evighet har gått
sedan jag såg regnet falla,
förutom teveregnet, förstås.
Du står vid avgrundens rand
och dricker dig otörstig av stjärnorna,
desamma som Dhubiani vallade
i sin långsamma, tunga natt.
Den förskräckte älskarens sista suck
under varats tyranni.
An-Nu'mán var blott
ett av dess mordiska sändebud.
Nu står du och vajar vid randen
och skådar mot en stråle
från ett kommande sekel.
”Själens frikostighet finns inte mer!”
Det var dina ord i hotellfoajén.
Så, vad gagnar oss tidevarven,
dessa krigiska ryttare på offrets blad?
Anhalterna
är frånvarons kamin
Ve mina dagar! Och min ensamhet!
Det säger jag ärligt,
utan undanflykter eller liknelser,
ty dessa obevekliga murar,
dessa mardrömmar
kommer utan tvivel att fullborda
sina fasansfulla uppdrag
i mitt livs dolda vrå,
och därför att min barndoms hund
har slutat skälla i dessa glimrande,
vasstäckta prärier.
Igår skildes vi åt. Sådär. Utan farväl.
Inte ens en tår fälldes
av någon avlägsen komet.
Sådär.
Alltid.
Vid tiders och stigars korsväg,
måhända var det gasellens
bortvända blick jag såg,
den som nyss förlorat sin unge
mellan anhalterna som liknade slagfält.
Jag såg henne, ensam, sväva vid horisonten,
även hon var utan skyddshelgon,
utan gudar.
Hon tittade inte på något särskilt.
Undflyende och vacker var hon,
den bleka skönheten i frånvarons kamin,
nomadernas drag i deras nattliga brasa,
lik molnet som klyvs av en blixt.
Strax återkommen från hennes fjärran land
var hon min första besökare i natten.
Jag såg henne ordna till
en vas med blommor och viska fram
namnen på träd som jag inte känner till.
Hon sade: ditt hem är ensligt
och tungt att bära.
Det behöver en trädgård som skiljer det
från sandens översvämning.
Jag såg henne be bland sina många barn
och neka dem nöjet att döda småfåglar,
hon som utplånade hela städer
utan att blinka. Hon som dödade
ormen som hade bitit henne.
Hennes bleka anletsdrag lyste under bönen,
precis som på perrongen vid tåget,
i flimret från ljusen som färdades.
Vattnet
som profeterna välsignade
Bytet som skänktes av himlen
och vattnet som välsignats av profeterna
på klippan av deras stora törst
var en härfågels darrande vinge
i Salomons tron.
Du gråter av sorg och glädje
och du gråter av begär,
som rämnar vid längtans krök.
(Min kropps vener är dolda floder.)
Du går med ett finger
som avklätts sin ring.
Utan man
var du sjön i vindens dröm.
Du sluter alla dörrar
för att jag ska öppna en dörr eller ett fönster,
blicka in i din mörka grotta
och få en skymt av dina dolda skatter,
där altaner och korgar svävar
fulla av mogna frukter,
där antiloper med sina rörelser avslöjar
mina föregångares
fåvitskhet.
Det frodiga mötet
mellan kroppen som stöps av brisen
och den som flanerar i lemmarnas natt
får begärets blod att sippra fram
på spaning efter källan, som rinner
genom den synska skogen.
Den yttersta gränsens träd
(Sidrat al-muntaha)
Med den ensamma, obeväpnade handen
som besudlats av vargens ylande
tar jag isär dörrarna,
dörr efter dörr, och stiger upp
trappsteg för trappsteg.
Med genomträngande insikt,
upplyst av Orions pärlband,
följer öknen efter mig, skälvande
i sandhavets rytande vågor,
den stiger
och sjunker
till andedragets fjärmaste rand
till evighetens parfym
under sällhetens, den yttersta
gränsens lotusträd.
En fågel
passerar trädgården
Du vilade huvudet
mot den stora tomheten
och lät det hänga sömnigt
och uttråkat
som om det satt på en fågel
som arla flög över lunden:
Detta var en glimt av din lysande svaghet.
Kroppens skoningslösa
kurva
Jag störtar ner i din lyckliga avgrund
utspänd mellan kroppens
skoningslösa kurva,
mellan lårens regnbåge
där saven samlas upp
i nektarförande floder.
**
Recension
Poetens förtrogenhet med universella kulturyttringar framstår tillsammans med en påfallande odogmatisk syn på religion som en poesins brobyggarinsats: här bejakas möten mer än konfrontation, kärlek framför hat, fred framför krig, fåglar mer än stridsplan, och allt är framfört i en omisskännlig islamsk kontext, som för att säga att islam byggs också med sådana positiva förtecken. Metaforiken, inspirerad av bland annat kyssar, kroppar, trädgårdar, öknar, floder, nomader, café- och stadsliv, strukturerar de angelägna dikterna som varken är svårlästa eller svårtolkade, även om noterna mot slutet av boken är viktiga för förståelsen." Michael Economou, BTJ
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
Hft / 133 sidor
Utgivare Alhambra
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Där var ljuset skymtar
Hesham Bahari som driver Alhambra förlag har valt ut och tolkat dikter av den omanske poeten Sayf al-Rahbi. Sedan tidigare finns på samma förlag kända namn som Adonis, Naguib Mahfouz och Torbjörn Säfve och det här är introduktionen av al-Rahbi i Sverige. Al-Rahbi driver sedan många år den tongivande kulturtidskriften Nizwa.
Redan de inledande citaten, av Ungaretti och zen-diktaren Ryokan, antyder att jag kan vänta mig surrealism och mystik i denna samling och dessa aningar besannas. Ett antal fristående dikter kantar två längre diktsviter, en med samma titel som boken och den andra är Tågen stannar inte i Bulaq ed-Dakrur, döpt efter ett av Kairos fattigaste kvarter. Tillvaron är mörk och kvalfull men det skymtar ljus.
Det är den strävande människans syner vi får följa, med ett mycket nedtonat diktjag. Visst är det en blick i världen men i hög grad framförd med tilltalet du. Ett du som varken är läsaren eller någon särskild person, det är ett mystiskt du som i någon där ute i öknen, någon i ett avlägset hus, i ett minne. Kanske en föregångare, kanske den åtrådda, kanske det gudomliga. Här skymtar öknen, vägar, fåglar, berg, rovdjur. Al-Rahbi använder sig av ett traditionellt symbolbibliotek med några enstaka markeringar att det är i vår nutid vi befinner oss. Men fantasin är verkligen fantastisk och fångar min läsning, utan att för den skull släppa vardagens detaljer i omgivningen. Ibland drar den till och med mot det surrealistiska och jag kommer på mig själv att för första gången läsa en arabisk surrealist och ler över tanken.
Här ryms också en mystik, den mogna religiösa mystik som verkar förena utövare från så olika trosuppfattningar kring gudsupplevelsen, snarare än att se till skillnaderna mellan skrifternas jordiska regler. Själva frågandet om guds närvaro upplever jag här som irrelevant, det är historien som breder ut sig bakom oss, upplevelserna och drömmarna runt om oss.
Att känna igen dig, //kanske från sista gången//vi tog farväl av varann//vid någon tågstation//i en av dessa sista städer//vars folkslag trängdes i min dröm.
Översättningen är rytmisk och någon gång skymtar något Ekelöfskt bland orden. Det är i och för sig inte alls märkligt med tanke på att Ekelöf var väl inläst på arabiska och persiska mystikers diktning. I de upplysande fotnoterna visar sig de flesta av de diktare som citeras eller omnämns vara förislamska arabiska poeter, poeter som uttryckligen fördömts av Muhammed men som ändå har haft stor inverkan på den islamska poesin.
Jag har några invändningar över det flitiga användandet av själ, strand, hav och ögon men inser samtidigt att det hör till Al-Rahbis stilval och hans homage till den förislamska diktningen. Resultatet är vackert.
Calle Flognman
Boken kan beställas hos din Bokhandlare!
Jag förundras så över dig och mig, av al-Halladj
En dikt av al-Halladj, mystiker från 900-talets Bagdad som korsfästs för att ha utropat
”Jag är Sanningen”
Jag förundras så över dig och mig, du som är de förväntansfullas hopp
Du lät mig komma så nära dig, tills jag trodde att du var jag
Onåbar för det kännande hjärtat, får du mitt jag att utplånas i dig
Du som varit välsignelsen i mitt liv och blir vilan i min grav
Förutom dig har jag föga tröst, ty källan till all min rädsla och trygghet är du
Dina betydelser glänser som prunkande trädgårdar där alla mina konster dväljs
Allt jag önskar mig finns inom dig, allt du önskar dig finns inom mig
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari
Två sätt att springa, en dikt av Rumi
Förordet till
Djalaluddin al-Rumis
Ljuvliga skratt
Under 1990-talet blev Rumi, 800 år efter sin död,
USA:s mest lästa och älskade poet
tack vare Coleman Barks översättningar!
Se dikten och videoklippet med Coleman Barks uppläsning nedan efter Förordet
Elfenbensarbete
av Coleman Barks
Vissa av dessa dikter innehåller ”latinska avsnitt” från Reynold Nicholsons utgåva av Rumis Mesnawi. Nicholson översatte alla de sex volymerna som utgör Mesnawi till engelska, men lät vissa avsnitt vara på latin, sannolikt för att dölja sådant han ansåg opassande. Fram tills nu har de stycken som innehåller sexuella situationer, och sådana ytterst tabu-belagda ämnen som väderspänningar och avföring, förblivit gömda under sina latinska förklädnader. (På svenska finns emellertid en del av dessa avsnitt översatta av Eric Hermelin, 1860-1944. Se Persiska antologin, Näktergal Förlag, ö.a.).
En del av dessa dikter kan nog till och med idag chockera, kanske till och med förolämpa en del läsare. 1200-talet var en epok av kungar och konkubiner, och det sexistiska bildspråket och det synbara förhärligandet av krig är inte längre godtagbara termer för vilken visdom det vara månde. Men vi måste komma ihåg att dessa berättelser inte i första hand handlar om personer. Karaktärerna här representerar impulser hos personer, vilka kan handla, på gott och ont. Rumis värld är ett virrvarr av figurer, som alla, rättledda eller misledda, deltar i ett Kosmiskt Skådespel, som kan kallas den gradvisa Föreningen av det individuella med Gud, eller själaväxt eller utvidgat medvetande. Benämningarna spelar ingen roll för Rumi. Men upplevelsen de syftar på är hans ständiga glädje och det djupa poetiska källflöde som porlar upp inom honom.
Allting är metaforiskt för denne skald. Profeten Muhammed sade att det Stora kriget (Jihad) är kampen inom ens eget jag. För Rumi ekar varje mänsklig handling, om än aldrig så grym eller blind, av det inre livets visdom. I synnerhet vilken kärleksimpuls som helst, hur skev den än verkar, rör sig som en del av en större Längtan. Stunden av sexuell skam, erektioner och deras hastiga avtagande, en klitorisretning som inte känner några gränser, den stygga impulsen att spela sin partner ett fult spratt — dessa är igenkänningsbara beteenden, och Rumi dömer dem inte så mycket som han håller upp dem som en lins att skåda in i för att se själens tillväxt, vilket är det djupa syftet bakom dessa berättelser.
All handling utspelar sig inom ett större spörsmål, och ett ännu värdigare Skratt. Här finns flera komiska roller: den Bosch-lika grotesken om Kalebass-hantverk, slapsticket om kaptenen som springer runt med rumpan bar, den hemliga mjukheten hos Nasuhs förvandling. Men de handlar alla om ett rämnande. Nasuhs inträffar i ett ögonblick av hotande sexuell skam. Det händer med kalifen när den vackra kvinnan skrattar åt hans impotens. Det händer med den omättlige gästen när han får se Profeten tvätta hans nedsölade lakan. Det händer i stunder av den största sårbarhet.
Dessa berättelser är ett slags elfenbensarbete - intrikat snidade, upptagna karaktärer i förvirrade och hotfulla och egendomligt skruvade situationer - som glider på sluttningen och stillheten av en jättelik tand. Karaktärerna är skyldiga, liderliga, nedriga, glupska, luriga och till slut, rämnade. Rumi kryddar den nedklottrade energin hos varje dikt, även när han frågar: ”Vad är den stora tanden sugen på?” Det finns inga svar på det. Dessa hjältar och hjältinnor rör sig mot en rämningspunkt, om vilken Rumi är mångtydig.
Han verkar vilja lämna läsaren i gapet av en prekär situation, dragen, till exempel mellan de två utmanande och tänkvärda argumenten hos ”En man och kvinna grälar”, som slutar utan ett slut: ”Detta gräl fortsatte hela dagen, och längre än så.”
Rumi har många strategier för att spegla komplexiteten av själens växande: en galet extravagant komedi, en sträng hårdhet i den nödvändiga övningen, en extatisk sötma som kommer i de visionära ögonblicken osv.
Shams sade själv om Rumi: ”Varje dag ser jag honom i ett nytt tillstånd, en stämning som inte fanns där innan... Han talar fina ord, men låt dig inte nöja med dem. Bakom vart och ett av dem finns någonting du bör fråga honom om.”
Denna samling är mättad av den rika flyktigheten som påminner så mycket om ljusets skiftningar på en vattenyta.
Coleman Barks
8 december 1989
Inbunden / 170 s.
Tolkning av Astrid Ericson Bahari
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Två sätt att springa
(Mesnawi, V, 2163-2204, 2210)
En viss man har en svartsjuk hustru
och en mycket mycket tilldragande piga.
Hustrun var noga med att inte lämna dem ensamma, någonsin.
På sex år blev de aldrig lämnade ensamma
i ett rum tillsammans. Men en dag
när frun var på badhuset
kom hon plötsligt ihåg att hon hade glömt
sitt silvertvättfat hemma.
”Snälla, gå och hämta fatet åt mig”, bad hon pigan.
Flickan skyndade sig, för hon visste att hon äntligen
skulle bli ensam med husbonden. Hon sprang glädjestrålande.
Hon flög, och begäret grep dem båda så fort
att de inte ens reglade dörren.
I rasande fart förenades de.
När kroppar möts i kopulation
sammansmälter också själarna.
Under tiden tvättar hustrun håret i badhuset.
”Vad har jag gjort!
Jag har satt fyr på bomullen!
Jag har släppt ihop baggen och tackan!”
Hon sköljde lertvålen ur sitt hår, sprang iväg
och ordnade sin chador på vägen.
Pigan sprang för kärleken.
Hustrun sprang av skräck och svartsjuka.
Däri ligger en stor skillnad.
Mystikern flyger från ögonblick till ögonblick.
Den rädde asketen släpar sig fram månad efter månad.
Men för en Älskare kan också en ”dag”
vara i femtio tusen år!
Du kan inte fatta detta med sinnet.
Du måste spricka upp!
Fruktan är intet för en Älskare, en liten bit tråd.
Kärlek är en Guds Egenskap. Fruktan är ett attribut
till dem som tror sig tjäna Gud, men som egentligen
sysslar med penis och vagina.
Du har läst i texten där De älskar Honom
smälter ihop med Han älskar Dem.
Dessa förenande Kärlekar
är båda Guds Egenskaper.
Fruktan är det icke.
Vilka kännetecken har Gud och människor
gemensamt? Vilken är länken mellan
det som lever i tiden och det som lever i evighet?
Om jag fortfor att tala om Kärlek,
skulle hundra nya kombinationer uppstå,
och ändå skulle jag inte ha nämnt Mysteriet.
Den skräckfyllde asketen springer till fots,
utmed ytan. Älskare rör sig
som blixten och vinden. Ingen tävlan.
Teologer mumlar, hummar och brummar,
nödvändighet och fri vilja, medan älskaren
och Den Älskade trycker sig in i varandra.
Den oroliga hustrun når fram till dörren
och öppnar den. Pigan upplöst, förvirrad, rodnande,
oförmögen att tala. Maken begynner sin fem-gångersbön.
Hustrun träder in i denna upprörda scen.
Som om han provade kläder,
håller maken upp en flik och en fåll.
Hon ser hans våta testiklar och penis,
sperman fortfarande droppande,
vaginans safter rinnande
över pigans lår.
Hustrun slår till honom på sidan av huvudet.
”Är det så en man ber, med ballarna?
Är det sådan Förening din penis längtar efter?
Är det därför hennes ben är så fulla med sådant?
Bra frågor hon ställer till sin ”asketiske” make!
Människor som förnekar sina böjelser
förvandlas ofta, plötsligt,
till hycklare!
(Mesnawi, V, 2163-2204, 2210)
Utdrag ur "Ljuvliga skratt" av Rumi
Tolkning av Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 170 sidor
Andra titlar av Rumi i tolkning
av Astrid Ericson Bahari
Den enhänte korgmakaren
Båda "Ljuvliga skratt" och "Den enhänte korgmakaren"
KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Nytt diktverk av Adonis på svenska
… ett myllrande rikt verk som öppnar ett oändligt antal stigar att följa och att förlora sig på. Adonis diktar om de eviga ämnena döden, livet, kärleken, ensamheten. Det höga tilltalet som samtidigt innehåller en avskalad enkelhet får mig att associera till Ekelöf som tidigt fångades av orientalisk diktning... Hesham Bahari har i vilket fall gjort ett storverk som översättare av detta storslagna verk.
Adonis låter historien skrivas av de besegrade, för ovanlighetens skull.
Av halshuggna upprorsledare, obekväma individualister, poeter, alkemister,
mystiker och allehanda utrotade eller svårt decimerade minoritetsgrupper.
Hela trilogin är en enda oerhörd anklagelseakt mot den religion som låter sig
utnyttjas för den världsliga maktens syften.
Jonathan Morén, Tidskriften Karavan
Jag tror jag aldrig läst en sådan tät och drabbande text."
"... en oupphörligt fascinerande läsning, och på så många olika sätt en litterär bragd,
likaså kan man säga om Hesham Baharis översättning..."
Kristian Lundberg, Norrköpings Tidningar
Och i Kristianstadsbladet av Jan Karlsson:
”Sällan förenas politik och samhälle, makt och orättvisor, liv och konst,
skapelse och död, på ett så skönt och brutalt språk.
Och sällan har tidsbegreppet en så diger innebörd.”
•
Ali Ahmad Saïd Esber föddes 1930 i Qassabin i Syrien i en enkel familj. Vid 17 års ålder fick han en första dikt publicerad i en tidning under pseudonymen Adonis, en fenicisk gud som symboliserat växtlighetens återfödelse. Han har alltsedan dess förblivit detta namn trogen. Hans stora och mångsidiga verk har belönats med många litterära utmärkelser i bl.a. Libanon, Turkiet, Italien, Tyskland, Norge och Frankrike och översatts till många språk. På svenska har ”Sånger av Mihyar från Damaskus”, ”Detta är mitt namn”, ”Bönen och svärdet”, ”En introduktion till arabisk poetik” samt första och andra bandet av trilogin ”Boken – platsens gårdag nu” getts ut av Alhambra.
Nomadens ode över livets flyktighet
Tarafa ibn al-Abd al-Bakri
(543-569 e.Kr.)
Nomadens ode över livets flyktighet
En poetisk virtuositet av sällan skådat mått tog form på 400-talet e Kr i den arabiska halvöns heta sandhav och på dess svårtillgängliga högland längs med Hidjaz berg. Sparsamma betesmarker och knappa vattentillgångar hade sedan urminnes tider gett upphov till intrikata sociala mönster i vilka ett stort antal nomadiserande människogrupper försökte hävda sig. Dessa mänskliga "bikupor" delade sig i stammar, klaner, grenar, “armar” och “lår”. Känslan att höra till en stam var en av de drivande krafterna bakom uppkomsten av den skaldekonst som blomstrade i minst 200 år innan profeten Muhammed framträdde. Men denna kraft var inte den enda som utformade arabernas förislamiska poesi. Vägran att finna sig i stammens enväldiga styre, ett tema som återkommer hos ett flertal poeter från denna period, har även den varit framträdande.
Djahiliyya - en avledning av roten dj-h-l som innebär ett tillstånd av okunskap och som används av muslimerna för att beteckna den förislamiska perioden — är den hedendom som bör återupptäckas och omtolkas för en bättre förståelse av de universella dragen i det arabiska och islamiska tänkandets utveckling. Mellan polerna stamlojalitet och individuell självhävdelse irrar ju än i dag större delen av mänskligheten. Därmed inte sagt att den förislamiska diktningen inte har studerats, analyserats, tolkats eller kommenterats. Den islamiska rörelsens första vågor hade inte kommit till ro förrän dåtidens lingvister började kartlägga arabernas världsliga litteratur, som dittills hade överförts muntligt från generation till generation.
Sammanställandet av den förislamiska diktningen hundra år efter islams början var väsentligt för den gryende islamiska identiteten av flera anledningar. Men viktigast för 700-talets exegeter och vetenskapsmän i de nya islamiska metropolerna var de jämförande studier som denna korpus gav upphov till. Islam hade spridits till länder där andra språk än arabiska talades, vilket riskerade att underminera Koranens språk och utgöra ett hinder för förståelsen av Bokens budskap och tillämpningen av de lagar som den föreskrev. Profeten talade ju samma språk som förislams poeter och för att fullt förstå Koranen måste man ha djupa förkunskaper i nomadernas uttrycks- och tänkesätt.
"Al-Mu'allaqát" (De upphängda), även kallad "al-Mudhahhabát" (De förgyllda), är en samling oden (qasá’id, sing. qasída) bestående av sju (enligt vissa källor tio) långa dikter. Deras antal verkar ha varit fastställt redan under förislamisk tid, men de blev först nedtecknade under umayyadtiden i slutet av 600-talet. Det handlar alltså om högst tio poeter som levde mellan cirka 400 och 650 e Kr och som var och en bidrog med ett ode bestående av ett hundratal verser till standardsamlingen. Antalet övriga poeter under samma period är okänt, men de räknades i hundratal. Nomadernas poesi byggde på rimmat, taktfast tal, vilket även utmärkte den tidens bevarade prosa på arabiska, om än med vissa modifikationer.
Historiskt sett intar versmåttet en särställning i den förislamiska diktens komposition. Inte lika ursprungligt som rimmet, vidgade dock versmåttet diktens räckvidd och gav åhörarna estetisk tillfredsställelse genom de stora möjligheter till variation och sammansatthet som det erbjöd. De olika versmått som användes av de förislamiska poeterna fick sin vetenskapliga beskrivning först hundra år efter islams födelse, vilket föranledde en långdragen debatt om dikternas äkthet. Frågan om huruvida dikternas kronologi stämmer bör dock inte avskräcka oss från att intressera oss för deras biologiska avstamp och den verklighet de försöker återge eller dölja. Ett gängse betraktelsesätt har varit att dela in varje ode i teman; en konstruktion som kanske hjälper oss finna strukturen i verket men inte riktigt förklarar dess uppkomst.
Nomadens dikt vill besvärja, i slutna och självtillräckliga frasremsor, den yttre rymden, öknen, som omger honom. Samtidigt förser nomadens inre rymd, språket, honom med inlärda enheter som moduleras efter bestämda tonarter och gjuts i givna prosodiska mallar.
Det förislamiska odet har varit den mest produktiva modellen för arabiska poeter ända in i vår tid. Ett ode består vanligen av tre huvudmoment som vart och ett förmedlar en egen stämning utan att fördenskull behöva uppvisa klara skiljelinjer. Dikten börjar alltid med en nasíb, där poeten uttrycker sin saknad och sin längtan efter gångna tider, därefter följer rahíl, där resans och uppbrottets detaljer upptar huvuddelen, oftast med ingående beskrivningar av riddjuret som nästan alltid representeras av ett kamelsto, och avslutningsvis ägnar sig poeten åt självberömmelse (fakhr), berömmelse av andra (madíh) eller förtal och satir (hidjá’).
En av de äldsta bevarade förebilderna för denna poetiska tradition utgörs av Tarafas dikter. Tarafa ibn al-Abd föddes 543 e Kr och dog i unga år, ej 26 fyllda. Traditionen har bevarat för oss cirka 657 verser som anses ha diktats av den unge poeten, varav 102 ingår i hans "Mu'allaqa".
Tarafas ode kan grovt indelas i följande moment: vers 1-10, en nasíb där poeten inför spåren av övergivna läger minns sin älskade Khawla; vers 11-44, en rahíl där en utförlig beskrivning av poetens riddjur för tankarna till långa ökenfärder; i resten av dikten, verserna 45-102, blandas betraktelser över ödet, livet och döden med en hidjá’ där poeten klandrar sin klan för att inte ställa upp på hans sida och en fakhr där han berömmer sig själv.
Dock förutsätter ett temaindelat ode ett på förhand uttänkt mönster som sedan ifylls med olika motiv, och ifyll-ningen kan sålunda ha skett senare än man påstår. Poeterna fråntas därigenom sina enskildheter och hela den förislamiska poesin kan placeras i det mytologiska facket, relegerad till att vara stammens röst. Dessa oden är laddade med liv som svämmar över alla bräddar, men samtidigt svårtydda och arkaiska med sitt rika språk. De har därför betraktats med misstro, och av vissa forskare till och med frånkänts allt poetiskt värde.
Motivens till synes oberoende karaktär kan få en modern läsare att missa helhetsbilden och sammanhanget i dikterna. Nasíb, eller poetens klagan inför övergivna läger, inleder så gott som samtliga oden och utgör en kronologisk öppning till de övriga motiven som dikten består av. Ett ode indelas sålunda i ett antal motiv som skildrar riddjuret, vinet, de strövande vilda djuren, jakten, öknen, stormen, vadslagning och ryttarspel, törsten, molnen, stjärnbilderna, de sexuella bravaderna, stammens stolthet, krigarnas mod, deras svek och så vidare. Man återfinner dessa motiv i samtliga oden, om än med märkbara individuella skillnader som ger varje ode en unik författare, en helt egen röst.
Och bland dessa röster hör Tarafas till de mest särpräglade. Om man jämför Tarafas ode med al-Nabighas eller Zuhayrs, som skaldade ända in i hög ålder, slås man tydligt av den ungdomligt rebelliska karaktär som utmärker hans röst gentemot de andras av ålder slipade visdomsord och reflektioner. Utan tvivel kom Tarafas dikt så småningom att spegla mer än hans personliga tragedi.
En sägen berättar att han begravdes levande efter att ha fått både fötter och händer avhuggna. Att tragedin kan sublimeras till konst betyder inte att konsten kan frigöra oss från tragedins konsekvenser. Tarafa blev 26 år gammal därför att han vågade utmana lakhmidernas kung i Híra i södra Irak, Amr ibn Hind, och framställa honom som en fåne. Tarafas öde blev all hetsig ungdoms öde men också en spegel av det auktoritära samhällets historia. Hans tragiska död är inget mindre än ett hedersmord och dikten hans försvarstal.
Mycket har skrivits om islams smärtsamma födelse och all blodspillan bland konvertiter som fick betala med sina liv för sin nya tro. Senare utrensningar av avfällingar runt om i Arabien, av vilka många var poeter och siare, leddes av Meckas segrande generaler efter profetens död och har förtigits av den officiella historieskrivningen. Adonis har ägnat ett stort poetiskt verk i tre band ("Boken, platsens gårdag nu") åt dessa både anonyma och kända offer för en hårdför och totalitär tolkning av islam, en tolkning som i mångt och mycket bygger på kvardröjande förislamiska värderingar och ideal, som senare överfördes till islam.
Till dessa värderingar och ideal bekände sig några av profetens svurna dödsfiender bland Quraishs aristokrati, vilka omvändes till islam först efter profetens död och lät Arabiens övriga stammar välja mellan underkastelse och död. Att detta "Arabiens enande" var en av förutsättningarna för islams snabba spridning över halva den gamla världen visar hur nära sammanflätade sekulära och religiösa handlingar och tankar kan vara i människans strävan efter herravälde och makt.
Ett antropologiskt närmande till förislams oden kan ge oss oanade insikter inte bara i arabernas och islams tidiga historia utan framför allt i språkets och poetikens roll i uppkomsten av nationella och religiösa identiteter. Valet av de diktare vilkas oden fick figurera bland "De förgyllda" berättar mer om arabernas tidiga samhälle än historieböcker. Bland dessa poeter finner vi ambulerande hovpoeter, kloka klanhövdingar, bohemiska prinsar och tappra slavar. Tarafas familj hade en ledarställning inom klanen och räknade minst fem kända poeter, bland dessa hans fader, hans syster, två av hans farbröder och hans morbror. Hans klan, Banu Wá’il, bebodde Arabiens östra öknar och kusterna längs Persiska viken. Enligt vissa källor hade delar av stammen kristnats någon gång på 400- eller 500-talet.
Om det stämmer skulle Tarafa vara den ende bland "Mu'allaqát"-diktarna som bekände sig till kristendomen. Dock kan detta påstående inte bekräftas av hans ode. Man kan ändå lägga märke till att dikten saknar tydliga hänvisningar till förislamiternas gudavärld. Men kanske det mest iögonenfallande med Tarafas placering bland dessa odödliga är hans unga ålder. Utan att uppleva någon ålderdom, men lik en arabisk Rimbaud, gjorde han sin poetiska röst hörd som en av de mest fullbordade genom tiderna. Hans diktkonst var så uppenbar att araberna lät hans ode hänga på Kabans väggar intill de övriga mästarna.
I denna boks första del följer en kort biografisk notis om poetens liv på varje vers av odets hundratvå verser. Dessa notiser är inte omfattande. Man hittar dem utspridda i anekdotform i flera källor, varav en del nämns i bibliografin. För uppgifterna om Tarafas liv har jag haft stor nytta av “Le Diwán de Tarafa ibn al-Abd al-Bakrí” av Max Seligsohn från 1901 (Paris). Jacques Berques modernare översättning (Sindbad, 1979) har också inspirerat mig när arabiskan kändes ogenomtränglig och modet sviktade.
Tarafas korta men händelserika liv är ju det som dikten handlar om. Biografiska notiser fyller mittspalten parallellt med själva odet som ligger överst på sidan. Längst ner har jag bifogat egna kommentarer, som jag hoppas kan hjälpa läsaren att bättre situera denna poesi i dess historiska och litterära kontext. Denna bok gör inga anspråk på att vara uttömmande när det gäller Tarafas diktning och ännu mindre när det gäller den förislamiska poesin. Det har bedrivits en omfattande akademisk forskning kring denna litterära period. Europeiska arabister har ägnat den djupgående studier från 1800-talets början. I den muslimska världen har förislamska oden avhandlats av ett stort antal litteratörer och lingvister ända sedan de tecknades ned i slutet på 600-talet. Dikterna, och särskilt al-mu'allaqát, har redan blivit tolkade till de flesta stora språken.
Första delen avslutas med ett kort utdrag ur Arabvärlden, kultur och mångfald av Jacques Berque (Alhambra, 2001, i övers. av Jan Stolpe och Lotta Riad). Där berättar författaren om ett besök till arabiska halvön på 1970-talet och ett möte med dagens araber och deras förhållande till den ännu ej bortglömda förislamiska poesin.
Bokens andra del, lexikonet, vänder sig främst till den som studerar arabiska. Det innehåller många av diktens arkaiska ord, samt en återgivning av odets arabiska original, både med arabiska och latinska bokstäver för att underlätta uttalet. Även vår tids araber har svårt att rätt vokalisera dessa gamla texter. Semantiskt förändras också ordens betydelser och valörer med tiden. Därför har jag för en del intressanta ord angett deras betydelse i modern standard-arabiska.
Arabiens förislamiska kultur uppmärksammas sällan utanför forskarvärldens akademiska ramar. Huvudsyftet med denna bok är att väcka intresse för en viktig period i världslitteraturens historia hos läsare utan förkunskaper i arabisk litteratur eller det arabiska språket. Denna periods kultur präglar än vår tids arabiska samhällen. Att förstå den kan leda till en bättre värdering av de moderna arabiska samhällenas pågående omvälvning, deras stora potential och det som hindrar dem i deras utveckling. Det språk skalderna använde på 400-talet är källan som kom att vattna all arabisk litteratur, konst och filosofi genom tiderna. Själva muslimernas heliga urkund använder det.
Hesham Bahari
av Hesham Bahari
Hft / 160 s.
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
Kristian Lundberg om "Nomadens ode över livets flyktighet" i Helsingborgs Dagblad
Det är en öken. Det är hettan. Denna obeskrivliga hetta. Denna oändliga ensamhet.
Det är släktled efter släktled som följer osynliga stigar fram genom öknens landskap.
Det är berättelser som ärvs ner i led efter led, och som alla – på flera olika plan – formas av sin miljö.
I Hesham Baharis informativa och välskrivna förord (närapå som en miniatyressä) till Nomadens ode över livets flyktighet skriver han bland annat: ”Nomadens dikt vill besvärja, i slutna och självtillräckliga frasremsor, den yttre rymden, öknen, som omger honom. Samtidigt förser nomadens inre rymd, språket, honom med inlärda enheter som moduleras efter bestämda tonarter och gjuts i givna prosodiska mallar.”
Bättre än så kan man knappast sammanfatta denna märkliga nomadtillvaro som var Tarafa ibn al-Abd. Arabiens förislamiska kultur syns sällan – och att förstå den kan i sin tur också skapa en djupare och större förståelse för den samtida arabiska litteraturen, för också koranens språk är färgat av denna rikedom, detta överflöd som är en konsekvens av både inre och yttre öknen, både nomadens eremittillvaro i tystnad på vandring men också vilopauserna i oaserna då man äntligen kan få lov att meddela sig.
Det är en litteratur som vill vägleda, men också förklara sin plats i världen.
O du som klandrar mig
för min stridslystnad
och mina utsvävningar!
Kan du garantera mig evigheten?
brister dikten ut i – för att direkt följas av
Om du inte kan förhindra min död
ge mig då rätten att njuta av livet!
Det finns i den förislamiska dikten samma känsla inför livet som man kan hitta i den isländska sagan; en slags kärvhet som är ett destillat av levnadsvisdom:
Tvenne drag utmärker
den modige mannens liv,
och obekymrad är jag
över vem som gästar min dödsbädd.
En av de äldsta traditionerna för den här mycket speciella poesin utgörs av "Tarafas ode", som nu görs tillgängligt på svenska av översättaren och förläggaren Hesham Bahari.
Han har gjort ett viktigt och imponerande arbete som också måste vara ett ekonomiskt vågspel av rang då marknaden knappast kan vara speciellt stor för den här typen av böcker. Imponerande.
Jag kan inte känna annat än djupaste respekt inför ett projekt av den här typen – och hoppas på att boken når ut till sina läsare, för vem kan inte känna igen sig i följande allmänmänskliga strof:
Det är bittrare att stå ut
med vänners orättvisa behandling
än att bli huggen med svärd i ryggen.
En dikt från Gaza
Springorder
Av Lena Khalaf Tuffaha och Alan Dawson
De ringer oss nu.
Innan de släpper bomberna.
Telefonen ringer och någon som vet
mitt förnamn talar
och säger på perfekt arabiska "Det här är David."
Och i min dvala av ljudbangar och glassplittersymfonier fortfarande som dånar
runt i mitt huvud
frågar jag mig "Känner jag någon David i Gaza?"
De ringer oss nu och säger Spring.
Du har 58 sekunder från slutet av meddelandet.
Ditt hus är näst.
De anser det vara ett slags krigstidsartighet.
Det spelar ingen roll att det ingenstans finns att springa till.
Det betyder ingenting
att gränserna är stängda
och att dina papper är värdelösa
och markerar dig bara för en livstidsdom
i detta fängelse vid havet
där gränderna är smala
där det finns fler människoliv packade mot varandra
mer än någon annan plats på jorden.
Spring, bara!
Vi försöker inte att döda dig.
Det spelar ingen roll
att du inte kan ringa oss tillbaka för att berätta för oss
Att de människor vi påstår oss vilja åt
inte finns i ditt hus
Att ingen finns här utom du och dina barn
som hejade på Argentina,
delade den sista limpan bröd för denna vecka,
räknade ljus kvar ifall strömmen går.
Det spelar ingen roll att du har barn.
Du bor på fel ställe
och nu har du chansen att springa till ingenstans.
Det spelar ingen roll
att 58 sekunder är inte tillräckligt långt
för att hitta ditt bröllopsalbum
eller din sons favorit filt
eller din dotters nästan avslutade collegeansökan
eller dina skor
eller för att samla alla i huset.
Det spelar ingen roll vad du hade planerat.
Det spelar ingen roll vem du är.
Bevisa att du är människa.
Bevisa att du står på två ben.
Spring!
(Översättning från eng. av Hans Isaksson)
Running Orders
Två dikter av Mahmoud Darwish
(tolkning av Hesham Bahari, utgiven i antologin "Färre rosor", 1989)
(1985, tolkning av Hesham Bahari, utgiven i antologin "Färre rosor", 1989)
Egyptens Bellman
tilldelades i år Prins Claus stora Pris (läs nedan utdrag från deras hemsida).
Utdrag ur http://www.princeclausfund.org/en/programmes/awards
Ahmed Fouad Negm is a master poet, fearless social and political critic, and beloved advocate of the poor and the disenfranchised. Rooted in local working class culture, he has been a perceptive public intellectual and a much-loved balladeer of the people for many decades. Negm is both an icon and a folk hero, renowned in literary circles for the quality, lyricism and beauty of his work, from love songs to radical satires that take the complex, highly nuanced vernacular Arabic to unprecedented poetic levels. He is celebrated on the streets of Cairo and across the Arab world for giving voice to the spirit of the people’s movement for social justice.
Negm draws creatively on the rich colloquial language, its rhythms and traditions of song, invocation and especially humour, to give vibrant expression to the people’s concerns and aspirations. Since the 1960s, he has criticised the succession of authoritarian regimes and elites in Egypt – from British colonial times onwards – exposing their willingness to oppress and impoverish people, their abuse of power, their self-serving deceptions, hypocrisies and corruption. Achieving this through hilarious caricatures, double meanings, reworked slogans, satiric mimicry and devastating irony, Negm uplifts, encourages and inspires people, keeping hope alive in the face of tyranny.
Liberal and open-minded, Negm reminds his audiences of Egypt’s heritage of ethnic and religious diversity, its deep pluralist and humanist roots and universal values of mutual co-existence and social solidarity. In the 1970s and 80s, when such public performances were outlawed, Negm's charismatic underground performances with legendary musician Sheik Imam were well attended despite great personal risk. Combining poetry and music in this traditional form, Negm spread his message to the widest possible audience including the illiterate and reached populations across the Middle East through samizdat cassette tapes. And today his stirring message is still highly relevant – many young Egyptians know his poems by heart, chant them on the streets, use them in graffiti and posters, and reinterpret them in new music.
Ahmed Fouad Negm is honoured for creating true poetry in vernacular Arabic that communicates deeply with people; for his independence, unwavering integrity, courage and rigorous commitment to the struggle for freedom and justice; for speaking truth to power, refusing to be silenced and inspiring more than three generations in the Arab-speaking world; for the aesthetic and political force of his work highlighting the basic need for culture and humour in harsh and difficult circumstances; and for his significant impact on Arabic poetry bringing recognition to the rich literary potential of the colloquial language.
Prolog till de sekteristiska furstarnas historia av Adonis
TILL DE SEKTERISTISKA FURSTARNAS HISTORIA
(1970)
Tolkning av
Hesham Bahari & Ingemar Leckius
Jaffas ansikte är ett barn Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild? Vem skakar Österlandet?
Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit En irrande röst...
(Ett huvud yrade, hängav sig åt gyckelspel. Buret på höjda händer skrek det avhuggna huvudet: Jag är kalifen!).
De strök omkring, grävde en grop åt Alis ansikte
Det var ett barn, ett vitt eller svart barn.
Jaffa var hans träd, hans sånger... Och Jaffa...
De gaddade sig samman. De rev sönder Alis ansikte
Offrets blod i bägarna,
Säg: det är en kyrkogård
Säg inte: min dikt är en ros,
den har förvandlats till blod.
Mellan blodet
och rosen finns bara en tråd av sol. Säg: min aska är en boning.
Efter varje avhugget huvud slipar Ibn Abbad sitt svärd.
Ibn Djahwar är redan död.
I begynnelsen fanns bara
tårarnas rot mitt hemland, menar jag
och avståndet var min tråd Jag klipptes av och i den arabiska grönskan drunknade min sol Civilisationen är en bår, och staden
en hednisk ros -
ett tält.
Sålunda börjar eller slutar berättelsen.
Avståndet var min tråd Jag knöts ihop igen
som ett planetariskt öga,
och skrev ner staden
(när staden var ett flyttlass och gråten
dess babyloniska fästningsvall),
jag skrev ner staden
som om alfabetet svettades
inte för att hela såren
inte för att återuppväcka mumien
men för att återuppliva motsättningarna... (Blodet
förenar rosen med kråkan) ...för att spärra broarna
och två de sorgsna ansiktena
i seklernas utgjutna blod.
Jag skrev ner staden
som när profeten går mot döden jag menar mitt hemland,
mitt hemland eko,
eko, eko...
Ba' lyfter på hatten och Djim är en hårtofs,
försvinn försvinn
Alef är den första bland bokstäverna,
försvinn försvinn
Jag hör Ha' brista i gråt och ser Ra'
likt en sjunkande nymåne upplösas i sanden
försvinn försvinn,
o blod som levras och förirrar sig i ordens öken
O blod som väver olyckan eller mörkret,
försvinn försvinn
Din historias magi har brutits.
Begrav dess förödmjukade ansikte.
Förlåt oss, o gasellernas horn!
O antilopernas ögon, förlåt oss!
Jag vacklar, varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
i en bild.
Nu bär jag dig på min panna, mellan mitt blod
och min död:
är du en grav eller en ros?
Jag ser dig som lydiga barn
släpande på sina inälvor, knäböjande inför kedjorna. De iklär sig en ny hud till varje piska... är du en grav eller en ros?
Du dräpte mig, dräpte mina sånger.
Är du ett slakthus
eller ett uppror?
Jag vacklar, varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
i en bild.
Ali rådfrågar ljuset. Han går sin väg
bärande sin historias lik från hydda till hydda:
"De lärde mig att jag har ett hus i Jeriko
att jag har bröder i Kairo
att Nasarets gränser
ligger vid Mekka.
Hur förvandlades min kunskap till en boja
och avståndet till en belägringseld eller ett offer?
Är det därför som historien förkastar mitt ansikte?"
Om du bara visste! Vilken fars!
(Kalla den kalifens tal - eller karneval)
Den leds av två generaler
Den ene slipar giljotinen
och den andre biter i sanden...
Om du bara visste! Vilken fars!
Hur kunde du glida mellan offrets hals
och bödelns bila?
Vad, blev du mördad?
Se, du har försvunnit men farsen fortsätter.
Du dog som alla de andra
som tiden gråter i förfädernas lunga
som molnet bryter sönder sina regnbågsdörrar
som vattnet drunknar i sanden
eller evigheten halshugger sina begravda.
Du var som de andra, du försvann men farsen fortsätter.
Du var som de andra. Förkasta de andra!
Sådan var deras början. Börja du
från ett döende barn,
ett förfallet hus som koloniseras av andra hus.
Börja härifrån,
från gatornas klagan, från deras kvävande vind,
från ett land som förvandlas till en grav.
Börja härifrån
så som olyckan börjar eller åskvädret föds.
Är du död? Nu förvandlas du till tordön,
återskapas i åskans sköte.
Se hur du smälter, hur du återuppstår.
Du försvinner medan åskan fortsätter.
Din enda egendom var tältets skugga, och i tältduken fanns en reva, ibland gav man dig vatten, ibland bröd, och dina barn växte upp i en pöl.
Du förlorade aldrig hoppet, du reste dig, förvandlades till drömmen och
ögonen.
Du uppenbarar dig i en hydda vid Jordanstranden, i Gaza eller i Jerusalem.
Du stormar gatan, detta ändlösa liktåg, och lämnar den i bröllopsyra.
Din lockande röst är ett hav.
Ditt sprutande blod är ett berg.
Och när jorden bär dig till sin bädd
lämnar du till nästa älskare två bäckar
ur ditt två gånger utgjutna blod.
Jaffas ansikte är ett barn Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild? Vem skakar Österlandet?
Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit En irrande röst...
Det förflutna har gått under och går likväl inte under.
Dal är en gestalt nedbruten av sorg.
(Varför är det förflutna borta och ändå här?)
Qaf är närmare än ett pilskott.
Jag ber om vatten och han ger mig sand.
Jag ber om sol och jag får en grotta
Är du herre? Du kommer att förbli
herre. Slav? Slav kommer du att förbli.
Så lyder berättelsen: när jag ber om sol, ger han mig en grotta. Varför är det förflutna borta och ändå här? Varför denna jord som bara föder fram sorgliga dagar, denna enformiga jord?
Är du herre? Du kommer att förbli
herre. Slav? Slav kommer du att förbli.
Förvandla bilden om du vill.
Byt ut fanan.
Själv kommer du aldrig att förändras.
... På en karta som breder ut sig... etc. Härskaren som bor på sidan 1 kommer ridande på ett djur stort som galgen. Han förvandlas till en staty som uppfyller alla torg. (Härskarinnan höll på att tvätta sin ända, omgiven av kvinnor som grenslade spjuten och tuggade på slottets rökelse, medan männen inregistrerade deras hjärtslag i tiden, som skrynklades som en trasa mellan fingrarna...)
Kaf skälver under förnekelsens elektron,
djup som ljuset
Ta' en historia vars tak består av lik och rökelse
Alef galgens stolpe blöts ner av ett lerigt ljus
Ba' en kniv som flår människans hud och tillverkar skor åt ett par himmelska fötter på en karta som breder ut sig... etc.
Trädens frukter är förvandlingen och utvandringen i ljuset. De är rotade i Palestina och deras grenar är fönster Vi lyssnade till deras glädjerop och läste tillsammans om legendernas stjärna. Soldater och domare rullar benrangel och huvudskålar framför sig. Tryggt vilande som drömmen drivs de i landsflykt, tvingas de ut på irrfärd...
Hur börjar vi?
Varifrån, är havet i stånd till, kan solens ömhet?
(Jag nöjer mig med ett bröd, en hydda och solens hägn, jag är varken krigarens hjälm eller härskarens sköld, jag är floden Jordan, jag överraskar blommorna och förför dem rinnande blod jag döljer mig i min jord och mitt blod är dess vatten, det kommer att förbli jordens bräckliga väktare: virvlande damm som förenar den irrande älskaren med vinden, och bara saven återstår)
Ett barn mumlar: Jaffas ansikte
är ett barn Här föll upprorsmannen Haifa kvider i en svart sten och palmen som överskyggade Maria gråter Jag viskade: mina fötter hungrar och jorden skälver i mina handflator Vi avslöjade våra hemligheter (tårfläckarna är en väg).
Jag rör vid ljusets midja, känner hur det rycker upp öknen med rötterna och hur universum fjättras med ett rep av änglar Ser du spåren efter en planet? Planeten lyssnar till min röst. Jag har upprepat dess berättelse och skall upprepa den på nytt...
I askans tid kastade en människa sin historia i våra dagars eld och dog
(Så länge staten består kommer du inte att lära känna friheten.)
Kommer du ihåg? (Basen och
arbetarnas makt...) Vad tjänar det till?
Revolutionen degraderas till ett ord
efter hans namn, sträcker ut sig som ett bord.
Har du läst Bordets sura?
En feda'i ristade sitt brinnande namn i de nedisade struparna och dog
Den slaktade floden följer sitt lopp:
Varje vatten är Jaffas ansikte.
Varje sår är Jaffas ansikte.
Miljonerna som skriker ut sin vägran är Jaffas ansikte.
Jaffa är de älskande på terrassen, i kedjorna eller i graven.
Jaffa är blodet som strömmar från världens sida.
Detta är jag: Jag tillhör inte förfallets tidevarv.
Jag är hänryckningens våldsamma timme och de fria tankarnas jordskred.
Detta är jag - ett moln svepte förbi
havande med dårskapens virvelvind
och labyrinten växer framför mitt fönster,
medan de andra säger:
( - Han vallar sin hjord av ögonlock
Han förenar den främmande
med sitt främlingskap)
Detta är jag: Jag för främlingen till hans främlingskap
Jag skriver historien: över minareten
kretsar en måne som tyglar hästarna
och sover i händerna på en amulett.
Nederlaget har besudlat
seklernas kropp
Oran är Kazimiyahs syster.
Damaskus är Beiruts gumma.
En öken som slukar årstiderna, ett härsknande blod -
Symbolernas eld frambringar inte längre städerna och rymden.
Jag mindes att det som återstod bestod
av ett åldrat blod som dog som dog
och nederlaget har besudlat
seklernas kropp.
... På en karta som breder ut sig etc, där ordet förvandlas till en vävnad vars mellanrum genomkorsas av huvuden som luddig bomull Dagarna bär på genomborrade lår, som träder in i en historia tömd på allt utom naglarna. Trekanter med kvinnliga former lägger sig ner mellan blad och blad. Allting träder in i jorden genom ordets nålsöga: insekten guden poeten,
genom sömnlöshetens stygn och röstens hetta, genom skotten och tvagningarna, genom månen och Salomos myra, genom fält där skyltar spirar med olika inskriptioner: "Sökandet efter levebröd", "Sökandet efter en röv i hemlighet" och "Finns rörelsen i steget eller i vägen?"
Vägen är av sand. Luften välver sig över den och steget är en tidrymd slät som en sten på stranden...
Tiden höll på att tränga ut ur tiden och det man kallar hemland satte sig vid sidan om tiden. Och det var nära att falla. "Hur skall man rädda det?" frågade en fjättrad man och fick bara ett annat betsel till svar. En folksamling tät som sand började utsöndra ett avstånd lika stort som lam mim alef, eller som sad ain ya' ha' kaf, och så beträda det, vävande fanor, mattor och kupoler, byggande en bro från det hinsides till jordelivet...
En fluga passerade och slog sig ner på ordet. Inte en bokstav rörde sig. Då flög den sin väg igen och vingarna förlängdes. Ett barn kom förbi och frågade efter ordet. Taggar växte fram i hans strupe och stumheten spred sig på hans tunga...
På en karta som breder ut sig ...etc.
"Fienden anfaller och de själva förlorar terräng, fienden rycker fram och de själva skingras, fienden blir allt djärvare och de själva allt räddare, tills de återvänder till en flagga på halv stång och slocknade röster, och varje kung bemödar sig att fylla igen sina bräscher,
... och när de andalusiska furstarna står inför en katastrof och nödgas be kung Al-Salih om undsättning för att befria Algeciras ur spanjorernas våld, nöjer sig denne med att uttrycka sin sorg och betyga sitt deltagande. 'Krigets utgång är alltjämt oviss', säger han. 'Vi gläder oss åt att ni har undkommit',
... och fienden upphör inte att attackera dem och bekämpa dem och förgöra dem, tills de tvingas överge sina ställningar, berövas sina borgar och går sin undergång till mötes..."
På en karta som breder ut sig ...etc.
Den välkända historien som kokas över sultanens eld har vägrat nämna en poet... och fortsättningen följer
på en karta som breder ut sig... etc.
Det skall komma en tid
mellan askan och rosorna
när allting kommer att slockna
när allting kommer att börja
... Och jag besjunger min tragedi. Jag kan bara skymta mig själv i ett chiffer, i historiens utkanter Jag skall börja, men var? Varifrån? Hur skall jag göra mig förstådd, på vilka språk? Språket som ammat mig har förrått mig. Jag skall försköna det och fortsätta att leva på udden av en tid som dog, vandra på udden av en tid som inte kommit än
Fast jag är inte ensam
... Historiens gasell öppnar mina inälvor Slavarnas flod ryter. Det finns ingen profet som inte är trotsare, det finns ingen gud som... Vi närmar oss, vi upptäcker brödet Vi har upptäckt ett ljus som leder till jorden, upptäckt en sol som springer fram ur den knutna näven. Hämta era hackor! Vi bär Gud som en döende åldring, vi öppnar en annan väg för solen än minareterna, en annan bok för barnen än änglarna, ett annat öga för drömmaren än Medina och Kufa Hämta era hackor
Jag är inte ensam...
Jaffas ansikte är ett barn Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild? Vem skakar Österlandet?
Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit En irrande röst...
De trädde fram ur de uråldriga böckerna
där rötterna möglar.
De kom som årstiderna kommer.
Askan kramade sin motbild
och fälten vandrade mot fälten.
Nej, han tillhör inte förfallets tidevarv
Han är hänryckningens våldsamma timme
och de fria tankarnas jordskred.
Beirut, hösten1970
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle
Häftad / Illustrerad / 302 sidor / Inkl. CD med Adonis egen uppläsning
A History Torn Apart in the Body of a Woman by Adonis
Director: Amer Hlehel
D.O.P - Montage: Mohammad Khalil
Production Designer: Naif Shaqqur
Media coordinator: Rasha Hilwi
Techniques: Bashar Trabshi
Text: from A History Torn Apart in the Body of a Woman by Adonis
Adaptation: Terez Sliman
Translation to English: Iyad Malouf
About A Prayer:
A Prayer is a filmed musical piece which combines performed poetry, playing and singing. It takes a clear stand on the issue of woman's body treatment as a "semen-containing vessel" by the world in general, and the Arab world in particular... an act of objectification and deprivation of all sacredness.A Prayer combines the different aspects of distorting the image of woman and her body, from being raped in every way, treated as a commodity or a product, forcefully veiled, or stripped by choice.A Prayer is a stand between the ugliness of truth and a truth ready to be revealed.
Music: Terez Sliman and Yazan Ibrahim
Director: Amer Hlehel
D.O.P - Montage: Mohammad Khalil
Production Designer: Naif Shaqqur
Media coordinator: Rasha Hilwi
Techniques: Bashar Trabshi
Text: from A History Torn Apart in the Body of a Woman by Adonis
Adaptation: Terez Sliman
Translation to English: Iyad Malouf
I owe my foremost and sincerest gratitude to my source of inspiration... to the bosom that embraces the strength of all the women of the world... to my mother -- Hasna Bakri Sliman -- and to all women, the living pulse of this work
Publication date: Women's International Day, 08.03.2013
