bahari.blogg.se

Vi bjuder på hela bokens förord av Michael Haag nedan!
av Ahmad Hassanein Bey

 

I De försvunna oaserna, en av ökenutforskningens stora klassiker, berättar Ahmad Hassanein hur han gav sig av på kamel från Sollum på Egyptens medelhavskust, väster om Marsa Matruh i riktning mot oaserna Siwa och Kufra och ut i det okända. Som den förste att korsa den Libyska öknen, som östra Saha­ra kallas, påbörjade Hassanein en farofylld åttamånadersresa år 1923, som skulle föra honom runt de västra stränderna av Stora sandhavet till El Obeid i Sudan, en sträcka på över 3 600 kilometer, och leda honom till upptäckten av de försvunna oaserna Arkenu och Uwaynat i Egyptens sydvästligaste hörn.

I Uwaynat blev Hassanein överraskad av att hitta hällristningar med djur, varibland lejon, giraffer, strutsar, gaseller och möjligen också kor. Han befann sig djupt inne i den väglösa öknen, men det han funnit och fotograferat var vittnesbörd om en blomstrande mänsklig tillvaro för tiotusen år sedan, innan ökenspridningen drev detta mystiska folk till Nildalen.

Hassaneins upptäckt – och förvisso sidorna i denna bok – egga­de fantasin hos senare upptäcktsresanden, som Ralph Bagnold som använde sig av konvojer med avskalade T-fordar (och som under andra världskriget skulle skapa Long Range Desert Group, förelöparna till SAS [Special Air Service]), och greve Ladislaus Almásy, som bedrev sin utforskning med lätta flygplan och var förebilden för den rollkaraktär som bar hans namn i Den engels­ke patienten. Men betydelsen av Hassaneins märkliga upplevelser och hans livsverk går vida utöver det.

Efter att ha återvänt från sin uppseendeväckande resa genom öknen och sin upptäckt av de försvunna oaserna 1923 blev Hassanein erbjuden 20 000 dollar av amerikanska gynnare om han ville fara på en föredragsturné runt Förenta staterna klädd i sin beduin­dräkt. Pressen i Amerika hade redan döpt honom till Egyptens Lawrence of Arabia, Rudolf Valentinos film Shejken hade varit en braksuccé två år tidigare och världen var fortfarande i uppståndelse över Howard Carters upptäckt av Tutankhamons grav 1922. Egypten och öknar betydde sensation och romantik, och Hassanein var hett stoff, en populär men gåtfull person för den tidningsläsande allmänheten i Europa och Nya världen. Men Hassanein avböjde erbjudandet med orden ”min ställning utesluter att jag tjänar pengar på ett sådant sätt”. Och när han reste till Amerika påföljande år var det i ett helt annat ärende.

I Egypten firades Hassaneins expedition som ett stort framsteg för det geografiska vetandet och som en patriotisk bragd. Ty medan européer hade utforskat Afrika genom dess floder, hade Hassanein lyckats tränga igenom den Libyska öknen, genomkorsat den från norr till söder och varit först med att korsa Stora sandhavet. ”Den Libyska öknen är en del av vårt land”, hade han sagt innan han gav sig iväg på sin resa, ”och det åligger oss att förvissa oss om våra gränser där, så att vi bättre lär känna vårt land. Genom att fara genom öknen kommer jag att ha fastställt en del av vår nations rättigheter.” I augusti 1923, efter att ha återvänt från öknen, talade Hassanein till ett förnämt sällskap i Alexandria av furstar, ministrar, högre ämbetsmän och framstående författare. Han skisserade den vetenskapliga nyttan med sin expedition och tillade att han noggrant angett det geografiska läget för alla områden som han rest igenom, inte minst oaserna Arkenu och Uwaynat, och därmed gjort det möjligt att rita en detaljerad karta över Egyptens västra territorier. I november samma år i Kairo hyllades Hassanei­n med en stor ceremoni i Operahuset, bevistad av kung Fouad, som förlänade honom titeln bej.

 

Men Hassanein hade alltid klart för sig att hans största insats var hans upptäckt av hällristningarna i Uwaynat.

 

De var ”det intressantaste fyndet under min 370 mil långa resa”, skulle han skriva i septembernumret 1924 av Amerikas National Geographic Magazine. Han insåg att de pekade på en svunnen förfinad jägar- och samlarkultur, offret för en dramatisk klimatförändring, som han daterat till någon tid före införandet av kamelen till öknen ca 500 f. Kr. Men hur mycket tidigare än det kunde han inte gissa och tillade: ”Här är en gåta som måste överlämnas till arkeologernas forskning.” I De försvunna oaserna, publicerad följande år, beskriver han hur han försökte dölja sin upphetsning över upptäckten och till och med låtit bli att besöka andra hällristningar en halv dagsresa bort för att inte väcka misstankar hos de infödda tebu som betraktade dem som ett verk av djinner. I själva verket hade Hassanein upptäckt de första förhistoriska hällristningar som någonsin hittats i Egyptens öknar, det första vittnesbördet om att den egyptiska civilisationen kan ha börjat i en för länge sedan grönare libysk öken och inte, som allmänt antas, i Nildalen. Som Michael Hoffman, den eminente forntidsforskaren, skrev i Egypt Before the Pharaos 1979, ”Hassanein hade blottlagt ett arkeologiskt mysterium, vars lösning först nu kommit inom räckhåll för oss”.

 

Hassanein brukade säga att det rann beduinblod i hans ådror som förklarade den dragningskraft öknen alltid haft på honom. Men han tillhörde även den turktjerkessiska överklassen och var till yrket diplomat. Han hade bett det egyptiska utrikesdepartementet om tjänstledighet för att genomföra sin expedition på jakt efter de försvunna oaserna. Efter expeditionen placerades han i den egyptiska ambassaden i Washington, där han som förstesekreterare, fortfarande bara 33 år, innehade ställningen närmast under ambassadören. Därefter skickades han till London, den mest eftertraktade utrikesplaceringen, där han återigen var nummer två, och där han tilldelades en medalj (Founder’s Medal) av Royal Geographical Society. Han återkallades 1925 till Kairo för att tjäna som förste kammarherre åt kung Fouad, och under återstoden av sitt liv förblev han tätt knuten till Egyptens tron, en inflytelserik och oumbärlig rådgivare, inte minst under andra världskrigets stormiga år. Men som en vän till honom anmärkte: ”Han skulle hellre ha lämnat ceremonierna, grannlåten och ståten för att leva i ett tält i öknen. Han älskade öknen. Den var som en Edens lustgård för honom.”

Ahmad Muhammad Hassanein var född 1889 i Kairo, där hans far, shejk Muhammad Hassanein al-Bulaqi, var en framstående lärd i den tusen år gamla moskén al-Azhar som också är världens äldsta universitet. Hans farfar var Ahmad Mazhar Hassanein Pasha, den sista amiralen i den egyptiska flottan före den brittiska ockupationen år 1882. Beordrad att överlämna sin flotta till britterna i deras örlogsbas i Malta seglade amiral Hassanein istället omkring i Medelhavet en tid innan han avgav sitt berömda svar: Malta mafish, ”Malta finns inte där”.

I sin inledning till 1925 års upplaga av De försvunna oaserna, sammanfattar Sir Rennell Rodd kort Hassaneins tidiga uppfostran och karriär. Rodd var själv diplomat och författare, och hade nyligen varit ambassadör i Rom och Storbritanniens representant i Nationernas förbund. Hans son Francis, som var Hassaneins vän från deras Oxfordtid före kriget, hade skrivit The People of the Veil (Slöjans folk), en bok om tuaregerna som kom att publiceras 1926. Sedan Hassanein läst juridik ett år i Kairo, skickade hans far honom till universitetet i Oxford där han skrevs in i Balliol College 1910. Han återvände till Egypten 1914 precis före utbrottet av förs­ta världskriget. Där fick han en befattning i inrikesdepartementet och var arabisk privatsekreterare för Sir John Maxwell, högste befälhavare över de brittiska styrkorna i Egypten. 1917 skickades Hassanein, tillsamman med Francis Rodd, på ett ömtåligt uppdrag till Senussibeduinerna som strövade omkring på båda sidorna av den egyptisk-libyska gränsen. Libyen var då fortfarande formellt en del av det osmanska imperiet, och Senussibeduinerna, beväpnade av turkiska och tyska agenter, övertalades till att sätta igång attacker mot Egyptens västra gräns, vilket krävde 35 000 brittiska trupper under överste Milo Talbot för att hålla dem stången. Dessa beduiner var ingen folkstam, snarare anhängare till en sufisekt vilka kraftfullt skyddade sitt oberoende. Efter deras nederlag var det de underhandlingar vari Hassanein, en muslimsk trosfrände och son till en helig man, spelade en viktig roll som ledde Senussierna till att anta som sin nye ledare Sayyid Idris, som var vänskapligt inställd till britterna och deras allierade.

 

 

Detta uppdrag var den faktiska början på Hassaneins länge närda dröm att tränga fram till Kufra, Senussisektens huvudstad djupt inne i den Libyska öknen. Som han förklarar i första kapitlet av denna bok hade ingen outsider någonsin trängt in ända till Kufra annan än tysken Gerhard Rohlfs 1879, som nära nog dödades i sitt försök och fick alla sina instrument och vetenskapliga uppteckningar förstörda. När kriget nu var över träffade Hassanein Sayyid Idris på nytt, och med stöd av den tidigare tillit som grundlagts mellan dem fick han dennes bemyndigande och tillåtelse att göra den annars omöjliga resan till Kufra. Francis Rodd planerade att följa med Hassanein på hans äventyr, men när han blev tvungen att hoppa av, såg hans vän, reseskildraren Rosita Forbes, en vacker och livfull frånskild kvinna på jakt efter exotiska äventyr, sin chans. Hassanein övertalade en motvillig Sayyid Idris att låta engelskan följa med honom på resan. I skepnad av ’Khadija’ ”klädde hon sig som en muslimsk kvinna och uppträdde som en kvinnlig släkting till mig. Därmed såg hon till att beduinerna inte skulle tilltala henne eller fråga om henne.” Vid flera tillfällen var de nära att bli mördade av misstänksamma beduiner och räddades endast av Hassaneins lugn och snabbtänkthet. En gång blev de anropade i Jalo, där de tillfrågades om några köpmän i Kairo för att se om de verkligen var egyptier. Lyckligtvis kunde Hassanein ge svar, och deras karavan fick ta emot beduinernas traditionella gästfrihet. På ett annat ställe, norr om Kufra, missade deras expedition en livsviktig källa på grund av Rositas bristande skicklighet i att ta ut kompassriktning, och de var nära att dö av törst. Hassanein lönades illa för de mödor och risker han utsatte sig för för Rositas skull. Så fort hon kom tillbaka till England skrev hon The Secret of the Sahara: Kufra (1921), där hon framställde sig själv som den enda organisatören och drivande kraften bakom expeditionen och beskrev Hassanein i ordalag som antydde att han enbart var hennes lejde tjänare. Genom boken fick hon rykte om sig att vara en oförskräckt upptäcktsresande och blev berömd i hela världen. Men som (den verkliga) upptäcktsresanden och arabisten Gertrude Bell skrev då: ”När det gäller att slå på trumman för sig själv är hon unik” med tillägget: ”Hon kan inte ett ord arabiska”, och att utan Hassanein ”kunde hon inte ha uträttat någonting”. Till och med i artikeln om Rosita i Dictionary of National Geography, normalt inte fallen för kritiska anmärkningar om dem man skriver om, står det att hennes bok ”definitivt bagatelliserade hennes följeslagares insats i expeditionen och gav upphov till långvarig harm”.

Detta förklarar antagligen Rennell Rodds anmärkningar i hans inledning där han skriver att Hassanein hade rådfrågat honom i ”en mycket ömtålig angelägenhet” där han visade sig vara ”generös i sina omdömen och, ty jag vet inget annat sätt att uttrycka vad jag menar, en sann gentleman”. Rosita hade blivit förälskad i Hassanein, men detaljerna är dolda bakom dennes diskretion och Rositas elaka anmärkningar. Det sades i Kairo att hon brukade kliva in i hans tält och försöka förföra honom men att Hassanein avvisade henne. ”Jag var besluten att inte försynda mig mot Allah och hans nåd”, minns man att Hassanein sagt, ”ty vi var mitt inne i outforskad öken med dödliga faror lurande runt omkring oss”.

 

 

Eller var det så att något verkligen hände mellan dem? Men i så fall verkar det som om Rositas felaktiga kompassläsning dämpade Hassaneins åtrå. ”På min första resa genom den Libyska öknen avlade jag ett löfte”, skriver Hassanein i De försvunna oaserna. ”Vi hade farit vilse och förlorat allt hopp. Det fanns inget spår av den oas vi letade efter, inget spår av någon källa i närheten. Öknen tycktes grym och obarmhärtig, och jag svor att om vi någonsin kom fram levande skulle jag inte återvända. Två år senare var jag tillbaka i samma öken, på samma ställe där vi gått vilse, och hamnade vid samma källa som hade räddat våra liv förra gången. Öknen lockar men det är inte lätt att analysera dess dragningskraft och tjusning.” Och återigen, när han beskriver sin kärlek till öknen: ”Det är som om en man var djupt förälskad i en mycket fascinerande men grym kvinna. Hon behandlar honom illa, och hans värld faller sönder; på natten ler hon mot honom, och hela världen är ett paradis. Öknen ler och det finns ingen plats på jorden som är värd att leva på annat än öknen.” Men inte om man är tillsammans med en kvinna som inte kan avläsa en kompass.

Hassanein hade ett drag av gåtfullhet som var en del av hans charm och karisma. I ett dagboksutdrag för 1927 beskrev Jasper Brinton, en amerikansk domare i Egyptens Blandade domstolar, hur han bevistade en galamiddag. ”Jag sitter bredvid hustrun till den italienske ministern – en rätt tråkig tillställning, men jag finner stort nöje i att prata med Hassanein Bey som berättar om sin tillämnade resa genom Arabien, 150 mil på kamel – en charmerande och älskvärd karl. Talade mycket om religion och sade att de flesta stora religioner har kommit från öknen – öknens tystnad som uppmuntrar till meditation. Han skulle vara ett bra ressällskap.”

Helt klart hade Hassanein fortfarande satt sig i sinnet att korsa öknar, men han skulle aldrig företa en sådan expedition igen. 1926 hade han gift sig med Loutfiya Yusri, en vacker och stilfull kvinna som han träffat i Washington när han var Förste sekreterare för hennes far, Seifallah Yusri Pasha, Egyptens ambassadör i USA. Hennes mor var prinsessan Shevekiar, en ofantligt rik kvinna vars hus i Kairo var av så gigantiska proportioner att det nu inhyser det egyptiska utrikesdepartementet. Shevekiars förste make hade varit Fouad, innan han besteg tronen, men när han försökte stänga in henne i sitt harem, flydde hon och skilde sig från honom.

 

Han uppskattades också för den diplomatiska bro han skapa­de mellan Storbritannien och Egypten, och den brittiska regeringen hedrade honom med en KCVO (Knight Commander of the Victorian Order) 1927, så att han nu var Sir Ahmad Hassanein. Men som en hemlig rapport från utrikesdepartementet om Hassanein klargjorde, ”hans kunskaper i engelska och charmfulla sätt ger många engelsmän det intrycket att han är ogynnsamt inställd till egyptiska nationella strävanden. Det vore ett misstag att handla efter detta antagande”.

Efter Fouads död 1936 och den sextonårige Farouks trontillträde upphöjdes Hassanein från bej till pasha och utnämndes till föreståndare för hovstaten, varigenom han blev ansvarig för kungens uppfostran och utbildning. Båda åtgärderna var på tillskyndan av Fouads änka, den fortfarande ungdomliga och attraktiva drottning Nazli. Enligt villkoren i det anglo-egyptiska fördraget, som undertecknades samma år, godkände Egypten en militärallians med Storbritannien i händelse av krig men fick i övrigt full kontroll över sina egna angelägenheter. Detta hindrade dock inte Sir Miles Lampton, den högdragne brittiske ambassadören, från att behandla ”pojken”, som han rutinmässigt kallade kung Farouk, nedlåtande. ”Jag insåg helt och fullt”, sade Lampton när Farouk besteg tronen, ”att det under den närmaste tiden skulle bli ytterst svårt för den unge kungen och att han skulle känna behov av någon att luta sig mot”. Men ju mer Lampton tvingade sig på ”pojken”, desto mer revolterade kungen, och i stället var det Hassanein som Farouk hyste beundran för, en beundran som ibland nästan övergick till hjältedyrkan. Han litade på honom, härmade honom men var rädd för honom också. Hassanein var den ende som kunde tala med Farouk fullkomligt uppriktigt, och ibland var han rättfram men förblev alltid orubbligt lojal mot sin kung.

 

Edward Ford, som var Farouks engelske informator, skrev vid den här tiden i sin dagbok: ”Jag sitter bredvid honom under de flesta måltiderna, och hans hågkomster från Oxford är en fröjd för mig. Han är snabbtänkt, ytterst artig, intresserad av alla ämnen och är en mycket ovanlig typ av egyptier. Slank, med skarpa drag, gulblek hy och grått hår tillbakaborstat från hans höga panna har han ett omisskänneligt beduinutseende… Han har en skarp, genomträngande blick, ser aldrig sömnig ut och har en air av förfining som den grova egyptiska folktypen helt saknar. Han har aldrig haft några politiska böjelser, och även om han fullt och fast tror på Egyptens rätt att styra sig själv och är en from muslim, saknar han helt det aggressiva högmod som utmärker andra ärelystna män i detta land. Fastän hans bildning och intellekt är västerländska så är hans mentalitet och natur österländska. Han visar en orientalisk höviskhet och, i samtal, har ett orientaliskt sätt att avleda en från den väg man valt, sympatisk och undanglidande.”

 

 

Emellertid blev Hassanein och drottningen förälskade i var­and­ra, och sedan han skilt sig från Loutfiya i en uppseendeväckande skandal blev han och Nazli i hemlighet gifta 1937 av shejk Mustafa al-Maraghi från al-Azhar.

I juni 1940 inträdde Italien i kriget. Med stora arméer i Libyen och Etiopien redo att slå mot Egypten utgjorde italienarna ett allvarligt hot, och britterna krävde en ny försäkran om att den egyptiska regeringen inte skulle snåla med att infria villkoren i militäralliansen enligt fördraget 1936. En före detta ambassadör i Storbritannien blev premiärminister, en anti-brittisk försvarsminister fick avsked, den suspekte och samarbetsovillige stabschefen för den egyptiska armén likaså, och Hassanein utnämndes till den viktiga posten som chef för Kungliga kabinettet, vilket satte honom i direkt förbindelse med Sir Miles Lampton, den brittiske ambassadören. Man vidtog arrangemang i tid för att möta den italienska invasionen i september 1940, och när general Wavell gick till motanfall i december ringde Hassanein otåligt Lampton för att fråga efter nyheter och fick besked om Wavells tidiga framgång. ”Han uttryckte stor belåtenhet”, skrev Lampton i sin dagbok, ”och sade att han genast skulle underrätta kung Farouk. Hassanein är förstås starkt anti-italiensk och gjorde ingen hemlighet av sin förtjusning över deras nederlag”. Vilket gjorde det desto underligare att Lampton i februari 1942 lät omringa Farouks Abdin-palats i Kairo med brittiska trupper och pansarbilar och krävde kungens abdikation för påstådda sympatier för italienarna. I själva verket spelade Lampton, tillsammans med Anthony Eden, Englands utrikesminister, ett mer vittsyftande spel. Farouk tog sig själv på för stort allvar som oberoende kung över ett oberoende Egypten, beklagade Lampton sig för Eden, och de ville ha någon mer medgörlig på tronen, och dessutom en premiärminister efter deras eget val. Lamptons styrkedemonstration imponerade till den grad på Farouk att han var på vippen att underteckna abdikationsdokumentet, men då ingrep Hassanein och viskade något i kungens öra. Farouk gick med på det brittiska kravet på ny utrikesminister men bad ångerfullt om att få bli kvar på tronen, vilket Lampton, som bragts något ur fattningen, accepterade. Ur Hassaneins synpunkt, och för den skulle han troligtvis ha funnit stöd hos hela det egyptiska folket, var det helt rätt att monarkins integritet skulle bevaras, oberoende av dess innehavares förtjänster. Förvisso väckte Lamptons handling nationalistisk harm över det utländska ingripandet, destabiliserade den konstitutionella regeringen och grundlade en bitterhet mellan Storbritannien och Egypten som skulle kulminera i Suez-debaclet.

Men långt dessförinnan hade Hassanein lämnat scenen. Alltsen sin tid i öknen hade han ofta sagt att han hade ett avtalat möte med döden, men att dittills varken han eller döden hade dykt upp i tid. Men i februari 1946 var det till slut dags, och han dog i en slumpartad bilolycka då en brittisk lastbil råkade i sladd och brakade in i hans bil på en regnindränkt Kairobro. Efter det, vilket både egyptiska och utländska kommentatorer är ense om, började Farouk förlora greppet om saker och ting. ”Detta var den första av många beklagliga händelser”, skrev en brittisk emissarie, ”som hädanefter tycktes följa oss i hälarna i våra relationer med Egypten, ty Hassanein var den ende sansade och erfarne rådgivaren till den unge kung Farouk”.

Han begravdes i Kairos De dödas stad, och hans kvarlevor lades i ett kupolprytt mausoleum, byggt av hans svåger, den framstående egyptiske arkitekten Hassan Fathy. Efter en livstid som förde honom tusentals mil genom icke kartlagda sandöknar, som bragte i dagen svunna tidsåldrar, och som mera verkade höra hemma i en saga från Tusen och en natt lades Sir Ahmad Muhammad Hassanein Pasha till vila. Han var bara femtiosex år gammal.

Michael Haag
London, 2006

 

DE FÖRSVUNNA OASERNA
av Ahmad Hassanein Bey

Förord av Michael Haag

Övers. Ulla Ericson

240 sidor / Illustrerad med författarens egna bilden från resan 1923

 

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se