Debatt: Kansliets handbok för skribenter

Kansliets handbok för skribenter

 

Av Leena Krohn

 

Källa http://www.kolumbus.fi/nya.argus/2019/8/leena-krohn-nya-argus-8-2019.pdf

 

Den 5 april 2019 gav Statsrådets kansli ut en handbok, vars ursprungliga titel är Countering Information Influence Activities: A handbook for communicators. Texten, som författats vid Lunds universitet, har uppenbarligen beställts av den svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som också har gett ut den på svenska med titeln Att möta informationspåverkan. Handbok för kommunikatörer. I finsk översättning och bearbetning har handboken fått heta Informaatiovaikuttamiseen vastaaminen. Opas viestijöille. Handboken föreligger också i en finlandssvensk version med samma titel som den rikssvenska.

 

Varken författaren, översättaren eller den finska redaktören nämns vid namn. I ett förord avtackas visserligen en Dr. James Pamment, men utan någon närmare förklaring. Enligt handboken är ”tillförlitlig kommunikation öppen och transparent”.

 

Men det är denna publikation inte.

 

I första kapitlet förklaras vad informationspåverkan är. Definitionen är vid. Till den grad vid, att den kan inrymma allt som skrivs och sägs i offentligheten, ifall det på något håll anses vara störande eller överhuvudtaget kritiskt. Som jag ser det är alla människor som skriver eller talar kommunikatörer, och alla som kommunicerar offentligt är också (informations-) påverkare, hur man än tolkar påverkandet. Den här handboken torde ändå främst rikta sig till journalister och organisationer. Läsaren uppmanas att ständigt vara beredd att möta det nya hotet i form av informationspåverkan. ”Vi måste alla delta i detta arbete” (meidän kaikkien tulee osallistua tähän työhön), sägs det i förordet.

 

Enligt min mening utgör denna text i sig själv ett hot. Ett hot mot vad? Jo, mot yttrandefriheten.

 

Som författare fäster jag mig särskilt vid avsnittet om tekniker som används inom informationspåverkan. Sådana tekniker är desinformation, hackning, vilseledande identiteter och teknisk manipulation samt illasinnad retorik och symbolhandlingar. Till desinformationen räknar handbokens författare inte bara lögner, manipulation och felcitering utan också satir ja parodi.

 

Läsaren får veta att ”satir och parodi i vanliga fall är harmlösa underhållningsformer”. På den punkten tar handboken fel. Ifall satiren är harmlös är den inte satir. Beträffande humor meddelar handboken följande lärdom: ”Humor kan även användas för att legitimera kontroversiella åsikter”. Vilket är nog så sant.

 

Men vems åsikter är obestridliga? Okontroversiella åsikter finns inte. Begreppet informationspåverkan är newspeak, ett språkbruk som George Orwell på sin tid ironiserade över, och publikationen från statsrådets kansli är som sådan ett skolexempel på informationspåverkan.

 

I ett samhälle som enbart tolerar harmlös humor råder inte längre yttrandefrihet. Jag anser att alla kulturföreningar borde reagera på hotet mot yttrandefriheten, även då – och i synnerhet då – hotet kommer från statsrådets kansli.

 

Leena Krohn

Övers. från finskan: Mikael Böök


Från den store Gargantua till Lucky Larry eller Den västerländska demokratins uppgång och fall

Från den store Gargantuas förskräckliga leverne 

 

till Lucky Larry

 

eller Den västerländska demokratins uppgång och fall

 

 

 

      
 
 
 
 
 
 
 
 
 
   
 
 
 
Från François Rabelais till Larry Silverstein
 
 

 

 

”Säg sanningen och skäm ut djävulen.”

Rabelais, 1500-talet

 

”Vi lever i den stora upplösningens tid. Civilisationens uppgång och fall. Uppgången kännetecknas av ifrågasättande, fallet börjar när man slutar ifrågasätta. Så just nu befinner sig västerlandet i det största tänkbara förfallet. Kanske t.o.m. den s.k. tredje världen med alla sina problem har mer framtidsutsikter att se fram emot än denna öronbedövande tystnad, denna ekonomiska fundamentalism som kväver oss alla och förbjuder oss att ställa den enklaste frågan: Cui bono? Vem tjänar på det?” 

Anonym brevskrivare

 

”Det är omöjligt att utöva rättvisa i hemlandet
men samtidigt begå oförrätter utomlands.”

Herbert Spencer, ”Människan mot staten”.

  

 

 
Omslaget till första boken av Rabelais: Den store Gargantuas förskräckliga leverne.

 

François Rabelais föddes 1494 i Chinon, Touraine, och dog i Paris 1553. Enligt legenden var hans mor havande med honom i elva månader, och när han till slut bestämde sig för att göra entré i världen gjorde han det med ett gapskratt. Barnmorskan höll med förvåning upp gossebarnet. Den häpna modern frågade: ”Är det vanligt?” Förvåningen förbyttes i glädje och barnmorskan svarade: ”Aldrig hört förut, men hellre skratta än gråta.”

 

När François Rabelais 59 år senare skulle bekänna sina synder inför döden, la han ett antal hattar fram på sängen och frågade prästen: ”Fader, vilken Rabelais vill ni ge syndaförlåtelse till, munken, läkaren, påvens sändebud, kungens gunstling, oäktingarnas fader eller författaren till Frankrikes mest lästa bok?”

 

Även på dödsbädden vill legenden se Rabelais skratta sig till döds. Men legender växer inte ur luften. Den som läser Rabelais’ fem böcker om jättarna Grandgousier, Gargantua, Pantagruel och de andra mer måttligt byggda sanningssökarna på originalspråket kan lätt förstå legendens upprinnelse. Språket hos Rabelais är allt och ingenting: ett tveeggat medel som både frälser och förvillar, där det onomatopoetiska blir kung och allitterationerna hans pager. Rabelais texter verkar inte bestå av fraser och paragrafer som i andra böcker utan av rinnande vokaler och konsonantiska vulkanutbrott, vilka väcker läsaren till insikt om språkets obegränsade och ytterst revolutionerande natur.

 

Det är nog svårare att göra en rättvisande översättning av Rabelais’ text än av Koranens. Man måste helt enkelt lära sig franska för att t.ex. avnjuta den förteckning på 500 adjektiv som han bifogar i en av böckerna för att beskriva ”den heliga Testikeln”. Men låt oss inte föregripa händelserna. Ett så heligt organ måste ju kunna hävda sig, åtminstone en gång i livet, om inte i handling så med ordens magi. François Rabelais tog sina testiklar som allt annat runt, över, under och i honom på allra högsta allvar. Hans törst efter fulländning och helhet var osläcklig. Den ledde honom genom människans korta liv mot höjder och insikter som få nådde eller ens kunde ana.

 

I Rabelais bok, “Den store Gargantuas förskräckliga leverne”, skriven 1532, består kapitel 33, “Huru vissa av Picrocholes förtroendemän genom sina obetänksamma råd bragte honom i den allra största fara”, av en bitande satir om varje härskares erövrardröm. Efter att Picrochole har övertygats om vikten av att först behöva erövra Hela Den Kända Världen, ända ner till det avlägsna Mesopotamien, om han nu vill ha makt över sin närmaste granne, Grandgousier, avslutas satiren med följande ord:

 

– Nu nog härmed! sade Picrochole, låt oss gå vidare. Jag är bara rädd för Grandgousiers förbannade legioner. Om de skulle angripa oss i ryggen medan vi befinna oss i Mesopotamien, vad ha vi då för ett medel att klara oss?

– Ett mycket gott, sade Merdaille (=lilla skiten). En helt liten mobiliseringsorder som ni sänder moskoviterna, skall inom ett ögonblick för eder räkning sätta på benen fyrahundrafemtiotusen utvalda krigare. Åh, om ni sedan skulle utnämna mig till eder vicebefälhavare, skulle jag döda en kortvaruhandlare för en kammussla! Jag biter, jag slungar stenar, jag slår, jag tager tillfånga, jag dödar, jag förnekar Gud!

– Upp, upp, sade Picrochole, må man påskynda alla förberedelser, och den som är på min sida, han må följa mig!

 

Mina tankar efter läsningen av detta kapitel går automatiskt till Bushs obevingade ord efter attackerna på USA: “Den som inte är på vår sida är på deras”, eller något liknande svamligt! Återstår att berätta att anledningen till kriget (hos Rabelais) var en tvist mellan Picrocholes glödkakbagare och Grandgousiers herdar, och att det hela slutade med att Picrochole fick tillbringa resten av sitt liv inkognito på marknaden i Lyon, i väntan på att vattenfåglarna åter skulle anlända och förverkliga spågummans profetia. Idag får vår tids Picrocholer njuta av sina tillgångar och hyllas som hjältar av sina uppköpta och/eller övertygade ropare.  

 

 

Ett annat kapitel i Rabelais 1500-tals bok ägnas helt och hållet den ädla konsten att torka sig i ändan. En konst som många ännu inte lyckats bemästra in i vår tid. Jag besparar mina pryda läsare citat ur detta vidriga kapitel om tarmar, träck, urinrörsmynningar och diverse dofter. Rabelais var ju läkare till yrket vilket förklarar hans förkärlek till det överdrivet anatomiska. Läs honom, så förstår ni mer än vad alla experter och profitprofeter har att berätta om människan i tiden.

 

Ty man kan inte bekämpa elitism med elitism (vi fåtal som förstår mot alla andra som låter sig luras). Det är precis det underlag de vars maktfullkomlighet vi vill avslöja utgår ifrån. Däremot kan humor doserad med rätt andel ödmjukhet och sunt förnuft göra susen. Fråga Rabelais!

 

*

 

Oavsett vilka de är, hade förövarna av attackerna mot USA den 11 september 2001 som huvudmål långvariga effekter i form av profitalstrande storkrig mot ett antal obändiga muslimska stater, storkrig som döptes till ”kriget mot terrorismen”. Dessa krig planerades av hökarna inom den amerikanska administrationen långt innan 9/11. I Project for the New American Century skriver författarna att med mindre än ett nytt Pearl Harbor lär regeringen inte kunna få med sig det amerikanska folket på nya krig för att säkra USA:s hegemoni över världen. Sovjets fall var alltså inte tillräckligt för dessa hökar!

 

Själva utförandet av terrordåden den 11 september behäftades dock med många iögonenfallande misstag, (vilket ledde till ett tidigt och sakkunnigt ifrågasättande av den officiella berättelsen), men de långsiktiga ekonomiska och psykologiska effekterna än så länge har lyckats över alla förväntningar. Triljoner dollar lär krigen först mot Afghanistan och senare mot Irak, Libyen, Jemen och Syrien ha kostat, pengar som kom de stora vapenhandlarna och vapenindustrierna tillgodo och som gjorde den globala enprocent-eliten ännu rikare. De “sociopsykologiska effekter” av terrorattackerna, vilka tillät en sådan utveckling, förtjänar därför att uppmärksammas lika mycket som ”tillvägagångssättet”.  Se Why Do Good People Become Silent—or Worse—About 9/11? av pysykologen Frances T. Shure, L.P.C. Hela boken kan läsas här online

https://www.ae911truth.org/evidence/technical-articles/articles-on-psychology/278-part-1-preface-and-introduction

 

 
Illustrationerna av Gustav Doré

 

Flertalet bland dem som man hade väntat sig skulle ha ställt frågor lät bli att göra det och t.o.m. attackerade de skeptiska som varande galenpannor. Vi såg till exempel hur den s.k. ”vänstern” i Sverige enträget försvarade den officiella versionen mot de empiriska fakta som man valde att nonchalera och undangömma för allmänheten. Samtidigt ägnade man sig åt häxjakt på var och en som vågade betvivla eller ifrågasätta de officiella lögner som propagerats av två av vår tids största massmördare, George W Bush och Dick Cheney.

 

Detta skedde efter att USA och dess allierade invaderade Irak genom att ljuga för världssamfundet om Saddams massförstörelsevapen! Detta skedde efter att över 1 miljon irakier och afghaner hade dödats och 5 miljoner förvandlats till flyktingar på grund av den lögn som Bushadministrationen matade världen med. Att den så kallade ”vänstern” kunde sjunka så lågt, till högerns båtnad och glädje, är ett tidens tecken som bekräftar den västerländska demokratiska modellens förfall efter den 11 september.

 

En granskning av Kalla Faktas program från den 1 november 2009 om sanningsrörelsen visar på en bland mainstream-journalisterna utbredd presstitution. Tyvärr har jag inget bättre ord att beskriva denna verksamhet med. Efter att ha utsatts för en kompakt mångårig mörkläggning av den i USA pågående debatten i frågan, serverades svenska tevetittare 2009 en väl iscensatt förvrängning av fakta. Flertalet journalister och politiker inom det svenska etablissemanget menar helt enkelt att USA:s regering under inga omständigheter får misstänkas för brott, krigshets eller missledande operationer som underlättar krigshandlingar. Bland dessa politiker har Vänsterpartiets gruppledare i svenska riksdagen, Alice Åström, utmärkt sig genom att utöva direkt utpressning mot Egon Frid, riksdagsledamoten (V) som vågade skriva under uppropet som stöder den internationella rörelsen “Politiker för sanningen om 9/11”, en rörelse som backas upp av f.d. presidenter, ministrar och parlamentariker över hela världen, och som modige Egon var ensam bland svenska politiker att ansluta sig till.

 

– Jag tycker det finns all anledning att ta avstånd från den här rörelsen och vad dom står för, säger Alice Åström (V).

– Hur är ditt förtroende för Egon Frid som riksdagsledamot idag? undrade man på Kalla Fakta.

– Jag har ju fortfarande förtroende för honom, men jag måste säga att i det här har han ju brustit i omdöme, säger Alice Åström (V).

 

Onödigt att säga att Egon inte fick någon frid därefter och tvingades följa Alices råd och stryka sitt namn från uppropet efter detta förtäckta hot. En mer skrämd man på teverutan har jag aldrig sett i hela mitt liv. Kalla Fakta skickade kalla kårar uppför ryggraden på tittarna. De sista 10 minuterna i programmet var en riktig häxjakt på politiker i bästa Stasistil.

 

“Vilka andra politiker har sagt att de stöder uppropet?”, frågade den stränge journalisten den uppskrämde riksdagsledamoten som knappt vågade titta i kameran.

“Inga kommentarer”, svarade Egon nästan tårögd.

“Hur många är de?” envisades journalisten med rena förhörsfasoner.

“Inga kommentarer”, upprepade Egon.

 

Modige Egon Frid stod på sig och vägrade ange sina medbrottslingar för Kalla Faktas tankepolis, trots hotelserna från sina ”kommunistiska” partikamrater och gud vet vem mer. Nu har vi i alla fall fått klart för oss att en lång rad kända personer, politiker, akademiker och journalister, oaktat deras politiska tillhörighet, vänster som höger, ställer sig idag bakom det militär-industriella komplexets och imperialismens största juntakupp någonsin, uppmuntrade eller hotade av sina kollegor och av de strängt bevakande medierna.

 

 

Dessutom får vi berättat för oss att den ”semitiska konspirationsteorin” har letat sig in i den svenska riksdagen! Där tror så gott som samtliga ledamöter blint på att 19 unga semiter konspirerade för att slå till mot USA denna ödesdigra dag. Det faktum att flera av de 19 har befunnits vara vid god hälsa efter den 11 september spelar ingen roll. Deras bild visades ju på teve! Och det faktum att man slog till mot Irak och Afghanistan trots att förövarna påstods komma från Saudiarabien och Egypten och ingen från Irak eller Afghanistan är helt ovidkommande. De ser ju likadana ut allihop, eller hur?!

 

Under åren har irrationella, motsägelsefulla och obevisade “detaljer” kring utförandets ”hur” spridits på nätet, vilket hade som kortsiktiga mål att se till att de som övertygats av den officiella konspirationsteorin (alltså regeringens) inte byter spelplan och att skeptikernas splittring blir ett faktum. Vill man värna om en sammanhängande och förnuftsbaserad sanningsrörelse bör man därför koncentrera sig på det mest elementära. Sibel Edmonds, en f.d. anställd tolk vid FBI, har varit en av dem som inte släpper målet med blicken. Titeln på hennes hemsida www.boilingfrogspost.com, “kokande grodor”, syftar på den förekommande folktron att låter man levande grodor koka över en sakta och gradvis växande eld så låter de bli att hoppa ur vattnet tills de dör, en metafor till det som sker med oss idag.

 

 

2006 fick Sibel Edmonds ta emot Internationella PEN/ Newman’s Own First Amendment Award för sina avslöjanden och sin kamp för det fria ordet. Det i sig gör att jag inte är helt pessimistisk när det gäller amerikanernas förmåga att återhämta sig och t.o.m. bjuda mörkrets krafter motstånd så som de har gjort många gånger tidigare i samband med minoriteternas rättigheter, Vietnamkriget mm. En snabb genomgång av de seriösa hemsidorna som berör 9/11 visar tydligt bredden och vidden på rörelsen och att det ingalunda handlar om några elaka ”antisemiter” eller förvirrade ”konspirationsidioter” utan om professionella individer med integritet och samvete.

 

Skeptikerna finns över hela världen, främst dock i USA av förklarliga skäl. Det handlar om f.d. överbefälhavare, partiledare, underrättelsetjänstemän, FBI-agenter, piloter, brandmän, arkitekter och ingenjörer, politiker och presidentkandidater, fysiker och kemister, etc. Det är inte några skumma figurer det handlar om. Nyligen har arkitekter och ingenjörer för sanningen om 11 september, uppbackade av över 3000 licensierade arkitekter och ingenjörer, lyckats samla in över 100 000 namn i New York för att kräva att rättsväsendet i staden åter skall behandla fallet med WTC 7, den tredje byggnad som rasade i fritt fall denna dag, sju timmar efter de första två tornen kollapsade och utan att ha träffats av något flygplan.

 

Enkla frågor med svar som kan förstås av alla är vad som behövs. Allt annat kommer att leda till fördärv för sanningen och till att förövarnas långsiktiga mål påskyndas: herraväldet över planeten, dess resurser och dess människor till en liten och utvald elits fördel.  

 

Detta förstod redan Rabelais, den franske renässansförfattaren på 1500-talet, till skillnad från flertalet av vår egen tids ärade intellektuella och journalister, som valt att se bort från fakta för att inte bli marginaliserade av dem som bestämmer över vad vi får och inte får ta reda på om hur vår värld styrs. Än ekar i mitt öra Noam Chomskys eländiga svar när han tillfrågades om vem han trodde låg bakom attackerna den 11 september: ”Vem bryr sig?” sade den åldrande lingvisten som sägs ha kämpat mot imperialismen i hela sitt långa aktiva liv.

 

Denna splittring av sanningsrörelsen är en från vissa kvarter efterlängtad effekt som man ihärdigt jobbat för genom att dränka nätet med allehanda ”teorier” från rymdödlor till ”inga-plan-har-använts-i-attackerna”-påståendet, osv. På så vis kom sanningsrörelsen att betraktas som en ny “religion” (läs fråntas sina vetenskapliga argument) och liksom alla religioner borde den följdriktigt utsättas för ”indelning i sekter”. Men sanningsrörelsen saknar profeter och heliga skrifter. Dess enda rättesnöre är sunt förnuft, solidaritet och elementära fysiska lagar och beräkningar, vilka utförligt beskrivs i de av Alhambra utgivna böcker som berör ämnet. (Se särskilt “WTC 7 och dess mystiska kollaps” av David Ray Griffin).

 

*

 

Men läs nu Rabelais också och skratta åt all mänsklig fåfänga. Han var en fjärrskådare som såg både in i och ut ur människans begränsningar, och som dessutom hade gott om humor. Böckerna kom ut första gången på svenska i Helsingfors på 1940-talet (400 år efter att de skrevs) och trycktes senare om av Atlantis Förlag på 1980-talet. Det går alltså fortfarande att köpa dem i handeln eller förhoppningsvis låna dem på bibliotek!

 

Rabelais var en avhoppad munk som valde att utbilda sig till läkare och läsa grekiska filosofer på grekiska. På hans tid var det få lärda som behärskade det gamla grekiska språket. Han blev snabbt med hjälp av Gutenbergs uppfinning en av Europas bästsäljande författare. Första delen av hans verk lär ha sålt ”9 gånger mer än samtliga tryckta biblar i Frankrike på 2 år”, och det var ju bara början. Att böckerna ansågs vara hädiska hjälpte ju förstås deras spridning. Han blev vida läst i England på 1600-talet och svenska språket var nog bland de sista som han översattes till, och det tack vare en finlandssvensk.

 

Hans böcker blev förstås förbjudna av kyrkan (och enligt baksidestexten på Atlantisupplagan från 1980-talet skulle även ha blivit det, alltså förbjudna, av svenska Socialstyrelsen). Rabelais själv fick ofta gå under jorden, trots att han hade vigts till präst efter att ha lämnat klostret och åtnjutit beskydd från allra högsta ort. (Detta hindrade honom inte från att skaffa minst 3 barn med två olika kvinnor genom åren!) Ingen kom undan hans satir, varken prästerskap, universitetslärda, statstjänstemän, kungligheter eller militärer, kvinnor eller män... Många gånger har jag undrat hur han skulle ha tacklat frågan om den 11 september om han hade levt bland oss idag. Bästa sättet att ta reda på det är att öppna en av böckerna helt på måfå och läsa. Det gör jag (jag betygar å det heligaste att jag lät slumpen bestämma) och hamnar på s. 254 i ”Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar” där det står följande:

 

”Liksom ni, mina herrar, suga också stadstjänarna, domstolsvaktmästarna, kursorerna, de lagvrängande knutadvokaterna, prokuratorerna, kommissarierna, sakförarna, förhörsdomarna, notarierna, kanslisterna, aktuarierna, registratorerna, sekreterarna och protokollisterna, (här kommer en fras på latin som jag utesluter), kraftigt och ihållande parternas penningpungar tomma och skaffa på detta sätt sina processer huvud, fötter, klor, näbb, tänder, händer, vener, artärer, nerver, muskler och kroppsvätskor. Härmed avser jag dossiererna.”

 

 

 

Hur ska jag tolka den fingervisningen? ”Se var pengarna kommer ifrån och vart de tar vägen”, så lär du nog finna ut vem som låtit sig mutas till tystnad och vem som tagit ansvar för sina ord? Nej, Rabelais kan inte ge oss svar på vår tids problem. Han kan bara trösta oss med att han visste hur det skulle bli, därför att det alltid varit så på en planet som styrs av lögner och förställningar. Den helande sanningsdrycken som Pantagruel, Panurge och hela det äventyrliga sällskapet är ute efter och som raljerande framställs som ett magiskt rus som bara kan fås på trolska öar långt borta är inget annat än ”kunskap”. Så här framläggs den på 1500-talets språk:

 

Ljuva Flaska,

Du som löser

Livets gåtor!

Nu jag lyssnar:

Dröj inte längre,

Men säg mig nu ordet,

Jag så länge längtat efter.

I den dryck av himmelskt ursprung,

Som du i ditt runda sköte väl förvarar,

Håller Bacchus, han som fordom indierna kuvat,

Allt vad sanning är i hela världen inneslutit.

Ljuva vin, o gudadryck, du inte känner

Lögn och falskhet eller lömska ord.

Glada må vi minnas Noaks vingård

Och den dryck han skänkte oss.

Låt det rätta ordet ljuda

Som mig lycka ger:

Ej en enda droppe

Skall jag spilla!

Ljuva Flaska,

Du som löser

Livets gåtor!

Med ena örat

Nu jag lyssnar:

Skynda dig att svara!

 

I boken om Pantagruel stiger Pantagruels lärare Epistémon ner i helvetet efter att olyckligt nog ha blivit halshuggen, men halshuggningen visar sig vara av övergående natur. Väl nere i helvetet upptäcker han det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av jättens mun, denna malande, krossande, smulande, kvaddande och blinda maskin som lever för att äta istället för att äta för att leva. Rabelais förflyttar oss 450 år fram i tiden, smyger sig in under vår hud och låter oss inse att vår tids stormakter, i likhet med Jättens gap, har varit ledande när det gäller att generera den terror som behövs för att bekriga de sista sekulära regimerna i detta Mesopotamien och se till att det delas efter konfessionella riktlinjer.

 

De som inte nöjt sig med att finansiera och beväpna jihadisterna i den fertila halvmånen, har nu tagit sig an det olyckliga Jemen och håller på att sönderbomba det fordom ”lyckliga Arabien” utan att någon höjer ett ögonbryn. De rika saudierna som lätt hade kunnat ta emot hela Syriens befolkning och ge dem ett värdigt liv har hittills tagit emot NOLL flyktingar! Är det så konstigt då?! För vem vill söka asyl i Saudiarabien när araberna själva flyr landet så fort tillfälle ges?! Till och med deras kung semestrar på Côte d’Azur med två tusen inbjudna gäster samtidigt som hans militärflyg, köpta och underhållna av det demokratiska västerlandet, bombar hans fattiga grannar och sprider död och förödelse i hela regionen. (Heder åt Rabelais ättlingar som demonstrerade och tvingade den gamle kungen att avbryta sin semester och lämna landet.)

 

 

För den som tagit del av Oded Yinons långa artikel skriven 1980 (En strategi för Israel på 1980-talet) finns inte mycket att undra över. Många av de frågor vi ställer oss idag om skeendet i vår värld finns besvarade i denna makabra domedagsdom som präglat allt Israel har åtagit sig sedan det startades 1948. Yinon var en nära rådgivare till Sharon och utan Israel Shahaks modiga ståndpunkt som fick honom att översätta denna text från hebreiska till engelska hade man kanske inte haft samma visshet i dessa frågor. (Israel Shahak, 1933-2001, var en israelisk kemiprofessor. Han satt i koncentrationslägret Bergen-Belsen under sin barndom. Han är känd för sitt engagemang för mänskliga rättigheter i Israel, med avseende på palestiniernas svåra situation. Han var uttalad antisionist och en av den religiösa judendomens stora kritiker. Han var verksam som skribent och författare i dessa frågor, och har bland annat skrivit den till svenska översatta Judisk historia, judisk religion – tyngden av tretusen år. Källa Wikipedia. Oded Yinons artikel kan läsas på engelska på nätet om man googlar efter hans namn. Artikeln beskriver Israels mål under kommande decennier, nämligen att se till att de 22 arabiska staterna blir minst 44 sinsemellan krigande regioner för att garantera Israels fortsatta överlägsenhet och hegemoni. Och detta skrevs 20 år innan den elfte september hade ägt rum!)

 

Det gäller alltså att hålla isär nivåerna och genomskåda hur ideologier och religioner trasslar sig in i de ekonomiska intressena. Israel via sin aktiva lobbyverksamhet i USA (AIPAC m.fl.) har sett till att bli spjutspetsen för Globalisternas planer för vår planet, ofta till judarnas nackdel runt om i världen. Det var inte länge sedan européerna och de teknikfrälsta asiaterna slaktade varandra industriellt. Det gjorde de ingalunda för att rädda demokratin eller kommunismen eller någon rasmässig överlägsenhet, som det påstås. Slaktningarna hade som mål att säkra sig en så stor andel som möjligt av koloniernas naturresurser (Första Världskriget) och en plats på den postkoloniala kartan som var ett faktum då England och Frankrike höll på att förlora sina stora besittningar (Andra Världskriget). Vi vet resultatet. Inom loppet av drygt 30 år (1945-1975 – året då USA fick lämna Vietnam) hade man under det löpande och icke namngivna tredje världskriget mot de forna kolonierna tagit livet av ytterligare tiotals miljoner människor och nu intensifieras slakten under det s.k. kriget mot terrorismen. Det handlar alltid om ekonomiska intressen som utnyttjar människors emotionella och intellektuella läggning, än i rasens namn, än i religionens eller ideologins.

 

Terrorattackerna i New York 2001, som sägs ha utförts av en grupp som skapades på 1980-talet av CIA och wahhabitiska miljardärer för att få Sovjet ut ur Afghanistan, har gett USA och dess europeiska allierade rätten att invadera flera muslimska länder med miljontals döda, sårade och flyktingar som resultat. Att döda en människa är som att döda hela mänskligheten, står det i olika varianter både i Koranen och i Tora. Och det är sådana meningar som har skapat de positiva, humanistiska sidorna som finns både inom judendomen och inom islam. Men i dessa böcker, som är historiska urkunder präglade av sin tid, står det också andra meningar som inte är fredsidkande. Dessa meningar lyfts fram som en försvarsmekanism när kulturen i fråga utsätts för angrepp. Vi vet vad som skett med Jesu ord när man la till GT till NT och kyrkan blivit de romerska kejsarnas språkrör.

 

Människor lämnade åt sig själva startar aldrig krig. Stater gör det.

 

Israel hade stora problem med den andra intifadan som sattes igång av palestinsk ungdom år 2000. Palestiniernas resning höll på att knäcka landet och inför världens ögon avslöja de orättvisor som drabbat miljoner palestinier under ockupationen. 2001 kom och förlängde Israels liv. Nu, efter det påstådda mordet på bin Laden (som egentligen dödförklarades redan 2001 av minst ett dussin underrättelsekällor i USA, Frankrike och Pakistan) har al-Qaida blivit alldeles för tamt och skrämmer ingen. Man behövde en ny djävul att skrämma Västerlandets tevetittare och tidningsläsare med. Det påstådda Kalifatet kom så lägligt till samtidigt som sekulära och religiösa palestinier till slut hade enats om att samregera och bilda en enhetlig front för att förhandla med israelerna om den ständigt pågående ockupationen av sitt land. Det är inte Hamas som skrämmer Israel. Detta har hon själv uppmuntrat och stött som en kil att bryta palestiniernas enhet med. Det som mest skrämmer Israel och de militär-industriella komplex som livnär sig på krig och splittring är att folket enas: sekulära, judar, kristna, muslimer, araber, amazigh, nubier, kurder, etc.

 

Denna potentiella förening av de förtryckta folken måste därför bekämpas med alla medel, genom falskflaggade terrorattacker och bildandet av omöjliga och spektakulära rörelser som al-Qaida, Judiska staten, Islamiska staten m.fl., vilkas roll är att få muslimer eller judar för den delen att se ut som det enda hindret mot världsfreden. De senare har dock varit västerlandets hjältar när de uppfann och spred marxismen medan de förra betraktades av samma västerland hundra år senare som frihetskämpar när de hjälpte till att besegra samma marxism! Ja, försök inte förstå logiken däri. Motsatsen till kunskap har aldrig varit okunnighet, utan övertygelser.

 

Men framförallt skall denna de förtryckta folkens förening bekämpas genom att säkra Israels militära dominans och det hemliga stödet till de nyrika wahhabiternas radikala islam. De oförsonliga extremisternas osynliga finansiärer har länge nu motarbetat och fortsätter att motarbeta alla sekulariseringsförsök i regionen och indoktrinera både muslimer och judar i konsten att hata varandra.

 

Men en världsfred som inte bygger på rättvisa är ingen fred.

 

I det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av Jättens mun låter mig Pantagruel, via sina magiska förmågor och rabelaiska formler, skymta andra skumma figurer i fullt språng. Larry Silverstein, en vän till Sharon och Netanyahu, hette mannen som tre månader innan attacken leasade de 3 asbestanfäktade höghus som rasade i fritt fall den 11 september 2001. Det gjorde han för en spottstyver därför att ingen ville befatta sig med dessa hus vars sanering skulle kosta miljarder. Det första han gjorde var att chockhöja försäkringsbeloppen mot… terrorattacker! Inte nog med det, han erkände i en filmad intervju att dom var tvungna att ”ta ner” WTC 7:

 

”Jag [Larry S.] minns ett samtal från befälhavaren för brandkåren, när han talar om för mig att de inte var säkra på att de skulle kunna begränsa elden, så jag sa: ’Vi har haft sådana fruktansvärda förluster av liv, så det är kanske det smartaste man kan göra att ta ner det’, och de tog det beslutet att ta ner det och sedan såg vi att byggnaden kollapsade.”

 

”Pull it” är en term som används inom kontrollerad rivning av höghus, en planering som brukar ta veckor i anspråk inte timmar, och här talar vi alltså om det tredje höghus som rasade ner i fritt fall 7 timmar senare på eftermiddagen den 11 september 2001 utan att ha träffats av något flygplan och med få slocknande bränder på bara några av dess 47 våningar! En premiär alltså i bygghistorien, och som upprepades 3 gånger samma dag på samma sätt, alltså, i fritt fall.

 

Inte ens tio flygplanskrascher hade fått dessa höghus att pulvriseras i en takt på 10 VÅNINGAR PER SEKUND, enligt konstruktörerna. Ännu mindre har kontorseld någonsin fått höghus att rasa i fritt fall, eller rasa överhuvudtaget, förrän den dagen. Hade New Yorks brandkår haft minsta misstanke på att husen skulle rasa som de gjorde hade de aldrig låtit 300 av sina tappra brandsoldater gå upp i tornen med vattenslangar för att släcka eldarna. Betänk dessutom att varje våning motsvarar en betongklädd fotbollsplan! TIO SÅDANA VÅNINGAR FÖRVANDLADES TILL STOFT för varje SEKUND!

 

Det är det som ”fritt fall” betyder. En sekund och så finns 10 fotbollsplanstora våningar med cement, stål och allt däremellan inte mer! En omöjlighet, ett mirakel utan sprängämnen eller någon sorts pulvriserande vapen. WTC 7, det tredje höghuset som inte nämns med ett ord i kommissionens digra rapport, föll ner på 6,5 sekunder! ”Lucky Larry” tjänade 5 miljarder dollar på detta ”pull it”! Och han var inte nöjd. Han ville ha det dubbla!

 

Hade Larry Silverstein hetat Mohamed Ali, skulle polisen ha tagit de rasade husens ägare och inte släppt honom förrän han erkände. Lucky Larry Silverstein kom undan med sina miljarder utan att ens ha förhörts om saken. Han brukade alltid äta frukost i tornets fina restaurang på sista våningen med utsikt över staden med sina två barn som hjälpte honom administrera fastigheterna. Men just den dagen hade han tid hos sin hudläkare! Och barnen också hade annat för sig just den dagen. Den lyckliga Silverstein-familjen kom undan helt oskadd och 5 milliarder rikare.

 

Hur enfaldig får man vara för att inte se sambanden? Det är detta som skrämmer mest dem som vet men tiger. Var är alla grävande journalister? Skriver de nya deckare igen? På en bokmässa viftade en av dem nedlåtande bort några ungdomar som undrade om han hade läst någon av David Ray Griffins böcker. De kom till min monter undrande och besvikna: ”Vad är det för journalister vi har?” Men alla dessa s.k. vänsterintellektuella som plötsligt blev blinda på båda ögonen den 11 september tillhör det förflutna. 

 

*

 

Uttråkad av alla krig, utmattande statsangelägenheter och ljugande tjänstemän låter Rabelais Gargantua inviga ett fabulöst kloster där unga kvinnor och män (mellan 10 och 18 år) får leva fritt tillsammans och spela “bollspel” bland annat. Och där det råder ett enda Bud: “Gör som du vill!” Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning mitt i den grönskande bygden har beskrivits som den franska litteraturens första Utopi. Ett sorts negativ till det samhälle Rabelais växte upp i med de begynnande blodiga striderna mellan katoliker och reformerta. Kapitel 52 börjar sålunda med följande rader:

 

Nu återstod det endast att dra försorg om munken. Gargantua ville göra honom till abbot i Seuilly, men han tackade nej. ... munken gav honom det bestämda svaret att över munkar ville han varken ha någon myndighet eller ledning:

“Ty huru skulle jag”, sade han, “kunna regera över andra, jag, som inte skulle förstå att styra mig själv? Om ni anser att jag har gjort och i framtiden kan göra eder någon nyttig tjänst, så tillåt mig att grundlägga ett kloster efter mitt eget huvud.” … “Först och främst”, sade munken, “får man således aldrig bygga några murar runt omkring, ty alla andra kloster äro omgivna av kraftiga murar.”

“Det är sant och allt talar härför”, sade Gargantua: “där det finnes murar runt omkring, där råder ständigt knot, avund och inbördes stämplingar.” 

 

 

 

 Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning

 

Idag är Israel inte ensamt om att stänga in sig bakom murar. Saudiarabien har också bestämt sig för att omgärda sig med ett 900 mil långt skyddsstängsel som kommer att se till att Frankensteins monster inte angriper sin skapare. Men det är lönlöst både för Israel och för Saudiarabien, två länder som skapades av kolonialmakten Storbritannien nästan samtidigt, att försöka värna sina gränser. De är själva sina värsta fiender och så länge de inte inser detta lär de förgöra sig själva inifrån, oavsett hur höga murar de bygger kring sig.

 

Mänskligheten är inte samma mänsklighet efter den 11 september 2001. Hon upptäckte sin förmåga att inte se det övertydliga, eller att se det som inte finns bara för att man berättat för henne att det fanns där. Mänskligheten befinner sig i chock över denna sin slipade förmåga. Hon har förlorat kompassen. Att det påstådda planet hade träffat just den del av Pentagon som nyss förstärkts spelar ingen roll för denna nya mänsklighet. Att på nedslagsplatsen några tusen människor vanligen hade sin arbetsplats men just den dagen fanns där blott några tiotal på grund av renoveringarna har ingen betydelse.

 

Att just dessa några tiotal anställda som fick sätta livet till tillhörde Pentagons revisorer som skulle kartlägga vart 2,3 trillioner dollar hade tagit vägen har ingen betydelse heller. Slump. Det som materialister och realpolitiker har pumpat i oss i hundratals år. Om själva livet är resultatet av en slump, så varför skulle inte de motsägelsefulla skeendena den 11 september också vara det? Problemet är ju att journalisterna aldrig ställde några frågor och då vet denna chockade mänsklighet inte hur man besvarar en fråga som aldrig ställts.

 

Alla riken i historien faller till slut. Det beror på att makt utan rättvisa faller på sin egen inkonsekvens. Rättvisa, som universellt begrepp betraktad, är en förutsättning för en sann civilisation. Civilisationer som gått över i post-industriellt varv bär större ansvar än andra. Att de ägnar sig åt att manipulera och utsuga de sämre lottade kommer att leda till deras fall, därför att de blir mindre civiliserade ju mindre rättvisa de är. Civilisation förutsätter rättvisa. Ociviliserade riken går oundvikligen mot sitt fall. Civiliserade riken blomstrar och växer. Fallande riken kommer att ge plats för andra civilisationsprojekt som åter kommer att lockas till att utöva makt utan att ta hänsyn till rättvisa och i sin tur gå under på sin egen inkonsekvens.

 

Denna cykliska gång för rikens uppgång och fall tangerar Ibn Khalduns tankar i ämnet från 1300-talet. Under Ibn Khalduns tid var filosofernas lösning att tillämpa etiska krav på politiken, med den skillnaden att då sammanfattades de etiska kraven i religiösa termer, medan idag får dessa sin näring ur den internationella rätt som har för uppgift att värna om mänskliga rättigheter och ekologisk hållbarhet. Så länge denna rätt är åsidosatt och försummad lär obalans råda, dvs. orättvis maktutövning härska. Folkens uppvaknande efter Andra världskriget har idag så gott som raderats och manipulerats till oigenkännlighet till förmån för en global marknadselit. De oundvikliga kulturrevolutionerna efter två förödande världskrig förvandlades av den globala marknadseliten till en konsumtionsvara och konsumerade sig själva till slut. Att motverka denna globala elits planer på herravälde är vår tids enda berättigade kamp.

 

Men denna kamp lär inte kunna leda till positiva resultat så länge människor delas i politiska falanger efter traditionell modell, därför att denna modell har utnyttjats av marknadseliten som betalar båda falangernas löner för att säkra deras lojalitet. Höger- och vänstertänkandet måste därför omdanas om kampen mot denna elit ska lyckas. Många tecken tyder på att vi bevittnar den gamla modellens dödsryckningar. Det rådande kaoset i arabvärlden och Europa idag är ett av dessa tecken. Hur gör man för att bryta den cykliska modellens åverkan på civiliseringsprocessen? Varje uppvaknande utgör ett hot mot den merkantila ideologin och dess missfoster, konsumtionssamhället. Sökandet efter alternativa politiska former intensifieras tack vare alternativa mediekanaler, vilka inser att den gamla ”demokratin” har tjänat ut sin roll. Vi vet idag hur internationell rätt behandlas av imperiebyggarna och hur mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet och transparens tolkas av deras storföretag.

 

Mörkläggningen av uppvaknandets process i våra medier och sövandet av massorna via alla medel tilltar för varje år. Man låter medierna förvandla det nödvändiga till trivialiteter och göra en nödvändighet av det triviala. Man dränker de riktiga nyheterna i en nyhetsdiarré, ständigt pågående audiovisuella attacker som avtrubbar mottagarnas känslighet och vänjer dem vid att acceptera kontrollsamhället, den enda återstående garanten för den rika världens omskrutna ”frihet”!

 

Religionerna, alla religioner, kan och måste spela en viktig roll i denna ödesmättade kamp, dvs. om och när de lyckas reformera sig och frångå bokstavstänkandet för att närma sig varandra och ägna sig åt en gemensam mänsklig och andlig tillväxt bortom alla falska identiteter som skiljer oss åt. En tveksam utveckling på kort sikt? Men inte omöjlig. Den pågående kunskapsrevolutionen har redan nått de missgynnade världsdelarna. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av denna pågående förvandling. Och många inom den rika världen har helt enkelt fått nog.

 

Hur kommer nya modeller att se ut om uppvaknandet bromsas eller stoppas? Övervintrande skendemokratier som troget följer det gamla paradigmet med växande ångest och depressioner bland sina befolkningar som tvingas ljuga både för sig själva och för varandra? Nydanade totalitära enheter à la Ryssland och Kina som utmanar skendemokratierna med deras egna vapen: det monetära systemets psykologiska makt över massorna. M.a.o. inga påtagliga förändringar mot dagens rådande läge. Kan de svaga länderna bidra med något? Genom att fungera som kuvöser för äldre system som verkat före den monetära diktaturens etablering kan arabvärlden, svarta Afrika, Sydasien och delar av den sydamerikanska kontinenten kanske bjuda på några lösningar till de problem som är kopplade till civilisationsprocessens cykliska gång och den monetära återvändsgränd som flertalet människor befinner sig i idag.

 

En tveksam utveckling på kort sikt. Dessvärre för Globalisterna har de pågående informations- och kunskapsrevolutionerna redan nått dessa länge missgynnade världsdelar. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av den pågående digitala revolutionen. Men nyheter från Chiapas i Mexiko eller Rojava i norra Syrien har svårt att nå oss. Böcker om dessa aktiva, förnyande folkrörelser får avslag från kulturmyndigheter. Den folkliga uppresningen i Sudan, som knappt någon talar om trots att den pågått i flera månader, verkar ha lyckats med det som egyptierna misslyckats med. Den sudanesiska armén tänker låta en civil regering styra landet, och kanske därmed bli en förebild för andra länder i området, efter det totala fiaskot i Egypten, ett land som länge nu pendlat mellan militär och religiös fascism. Civilisationen har ännu inte sagt sitt sista ord.

 

*

 

Men Rabelais hade redan formulerat problemet och tänkt ut en lösning på 1500-talet. Genom skrattsalvorna och de absurdistiska förvecklingar som hans hjältar genomlevde lät han stora porten till klostret i Thélème prydas av en lång inskrift där det bland annat stod att läsa:

 

Processer och tvister äro till föga glädje här, dit man kommer för att ha det trevligt tillsammans;

Omänskliga anleten tillhörande sådana människor, må man föra dem att skinna andra annorstädes: här skola de icke få uppehålla sig; lämnen detta område, omänskliga anleten!

Det heliga ordet, må det aldrig bli utplånat på detta så heliga ställe; må var man omgjorda sig därmed; må varje kvinna förskansa sig bakom det heliga ordet.

 

Med Rabelais och hans romanhjältars jakt efter Sanningens ”heliga dryck” började den västerländska civilisationen ifrågasätta sina premisser och sina mål. Hans verk var frukten av dess spirande uppgång. Med ”Lucky Larry” fem hundra år senare lät sig mänskligheten manipuleras av illusionsmakarna, kuvas av penningguden och höljas i skam. Sanningens dryck hade förvandlats till spyor och kunskapsruset till illamående. Stanken fick man stå ut med, bara man slapp drabbas av marginaliseringens förbannelse. Men det blir dessvärre det bedrägliga Västerlandets fall.

 

Västerländska läsare, bröder och systrar, jag ska inte rekommendera er att läsa Rabelais eller den europeiska Renässansens stormästare eller ens vår tids David Ray Griffin eller Andreas von Bülow. Det är er egen historia och er egen räddning de skrev om. Följ Thélème-klostrets regel: "Gör som ni vill!"

 

Text: Hesham H Bahari

 

Rabelais verk utgavs på svenska i fem delar av Söderströms förlag, Helsingfors, i översättning av Holger Petersen Dyggve och med illustrationer av Gustave Doré:

1945 Den store Gargantuas förskräckliga leverne
1946 Pantagruel de törstigas konung
1947 Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar
1948 Den märkvärdiga resan till Babuc
1949 Den gudomliga flaskans orakel

 

Böcker om 11 september utgivna av Alhambra kan beställas i bokhandeln.

Motsägelser om 11 september, av David Ray Griffin
WTC 7 och dess mystiska kollaps, av David Ray Griffin
Usama bin Ladin: Död eller levande? av David Ray Griffin
CIA och 11 september, av Andreas von Bülow
Bushs okända värld - Religionen, affärerna, de hemliga nätverken, av Eric Laurent
Gåtorna kring 11 september, av Eric Laurent

          

 
 
 
 

Paradigmet och syndabockarna

Politiska falanger ingår i ett större mönster, ett paradigm, där varje beståndsdel uppfyller sin bärande funktion och är relaterad till de övriga beståndsdelarna. Det de bär upp i vår samtid är det (post-)industriella systemet som ännu inte lyckats utveckla någon civilisation värd namnet. Det rådande paradigmet har liksom allt annat i världen en historia. Konstens och Vetenskapens väsen t.ex. är förenade i verkligheten, men skiljs åt av en samhällspraxis som söker maximal vinst på bekostnad av maximal inlevelse/förståelse. Tänkandets nederlag förklaras delvis av denna åtskiljande praxis, som lett till massförstörelsevapen och förintelser istället för att bejaka människans andliga och materiella utveckling. Finns det en målinriktad ondska i världen? Dyker den upp med de första utträngda cellerna på jakt efter utrymme för överlevnad? Har de icke-gudsorienterade livsåskådningarna som växt fram i Indien och Kina samma tolkning av ondskan som de gudsorienterade i väst (judendom, kristendom och islam) eller de animistiska där skriftens förvrängningar aldrig gjort sig gällande?


Den gudsorienterade tolkningen ter sig idag som ett lysande exempel på missförstånd. Och det är den som i vår västra del av planeten, via faraoner, fenicier, greker, judar, perser och araber så småningom har lett till den industriella revolutionen i Europa, historiens största missriktade ansträngning att ”få det bättre”, och som kanske leder till en för tidig upplösning av det mänskliga fenomenet. Istället för att förvandlas till medvetna, självförsörjande, telepatiska varelser är vi på väg mot robotisering. I den meningen förstår jag bättre dem som hävdar att ”Västerlandets gud är en maskin” (med väst menas här den gamla världen väster om Indien). Och denna gud/maskin har nu lagt beslag på alla andra potentiella tolkningar.


Mot denna bakgrund kan man nu ställa sig ytterligare ett par frågor: Om monoteismerna inte hade funnits skulle vi då ha kommit på idén att utveckla industrisamhället i dess nuvarande form, och därmed kärnvapen? Skulle en kristendom utan Kyrka, eller en taoistisk, animistisk eller buddhistisk kultur (förlorarna i civilisationernas kapplöpning) kunna leda till något så sjukt? Vad är kopplingen mellan det monoteistiska tänkandet och det s.k. vetenskapliga? Har det att göra med hur vi tolkar ”sanningen”, att det skulle finnas bara en gud/naturlag, som man ska respektera, förstå och behaga för att lyckas i livet?


Det räcker alltså inte med att rikta kritik mot en av beståndsdelarna i paradigmet och glömma att den tillhör en större ram som inkluderar många företeelser (bland dessa alla institutionaliserade religioner och vetenskapliga institutioner). Kritiken måste därför riktas först mot den stora ramen, och sedan exemplifiera med beståndsdelarna. Så länge vi envisas med att anklaga vissa av de deltagande för de katastrofer som omger oss, kommer den stora ramen undan och fortsätter med att kasta sin skugga över planeten. Med eller utan de anklagade skulle det paradigm de är en del av idag (det post-industriella) fortsätta dominera och lägga under sig alltfler folk och länder, just därför att den kommer undan kritiken genom att man ständigt hänvisar till ett visst folks rätt eller orätt i världen. Flertalet av dem som kritiserar den ena eller den andra är inte beredda att angripa den stora bilden. Hur många vågar sätta sig mot penningens heliga status i våra liv? Arga unga och gamla som tröttnat på att sjunga med i kören? De flesta unga köps upp till slut och glömmer sin ilska medan de gamla dör och glöms bort!


Egentligen gynnar den ensidiga och förenklade kritiken fortplantningen av paradigmet, för det har kontroll över alla former av etablissemang. Det genererar sådana på löpande band och kan ersätta dem med nya om de gamla misslyckas. Även sionisterna, islamisterna och nazisterna har sin överman, sin mammon. Och det är mot den övermannen kritiken måste riktas - skrifternas förvrängning av verkligheten, det post-industriella paradigmet, och allt som lett fram till deras hegemoni. En sådan kritik kostar om man vill vara konsekvent. Därför är det så få som orkar eller vill ägna sig åt den. Att utse syndabockar, vilka de än må vara, passar utmärkt ”homo economicus” planer på herravälde.


Denne ”homo economicus” idag har dock visat sig vara till hälften kines. Turbulensen under vår tid har att göra med förberedelsen av västvärlden (den antropomorfa gudens eller vetenskapens dyrkare) för den stora kommande striden mot Kinesen. Kinesen har också lärt sig dyrka vetenskapen som överlevnadsstrategi, men hans gud har inga mänskliga drag, om några alls. Den är en psykologisk dimension som kineserna lärt sig leva med i tusentals år, vilket förmodligen har underlättat för dem övergången från den totala kommunismen till den totala kapitalismen, utan att ens behöva ändra politisk struktur. Det är nog det som mest skrämmer väst, denna kinesiska anpasslighet som nu visar sin duglighet i Afrika till konkurrenternas stora förtret.


Men varken det kinesiska eller det västerländska paradigmet kommer att lyckas i det långa loppet, om de inte omvärderar den ekonomiska/materiella tolkning av människans väsen som dikterats av monoteismens och vetenskapens framgångar de sista fyra tusen åren. Alla institutionaliserade, politiserade religiösa rörelser inklusive ”utvaldhetssyndromet” (både när det gäller utlovade länder och ensamrätt till lidande), ”penningens helgande” eller ”vetenskapsdyrkan”, måste avslöjas för vad de är, sinsemellan relaterade beståndsdelar i ett större sammanhang, i en hegemonisk process som döljer sig bakom sina soldater för att bättre tjäna sina intressen. Att reformera vårt ”ekonomiska” tänkande kan till slut förändra världen. Att utse syndabockar (judar, högerextremister, muslimer etc.) kan som bäst leda till en omfördelning av rollerna bland beståndsdelarna. Och syndabockar har det alltid varit gott om.


”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka!”

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka!”

 

Samtidigt som Israel bombar 3 arabiska huvudstäder under en och samma dag, Beirut, Damaskus och Bagdad, helt oprovocerat och ostraffat, får en arabisk författare avslag från det svenska kulturrådet, igen. Det tjugonde eller tjugofemte avslaget, jag har slutat räkna dem. Det handlar om Muhammad Rabies ”Otared”, en dystopi om Kairo år 2026. Syftet är tydligen att hindra Alhambra från att publicera sekulära arabiska författare när deras röst behövs som mest, (inte minst för de läsare av arabiskt ursprung som kommer att bli allt fler med åren!) Denna kortsynthet bådar illa för Sveriges framtid. Hur skall man förklara en sådan inställning från experters och sakkunnigas sida? Hur förklarar man att Sveriges kulturråd plötsligt efter 30 år av stöd och gott samarbete vänder sig mot ett litet förlag och kväver det sakta?

 

Ja, så förhåller det sig idag med yttrandefrihet och demokratiska principer och allmänt intresse för det okända och det främmande i Svealand den 28 augusti 2019 e.Kr. För att inte tala om vår oförytterliga rätt att ifrågasätta dunkla förhållanden i hur världen styrs, vem som tjänar mest på terror, krig och det religiösa bigotteriets spridning. Ifrågasättarna och avslöjarna straffas nu på löpande band. Kungen är inte alls naken, om ni trodde det!

 

Nu när vi närmar oss den artonde årsdagen för terrorattackerna mot USA 2001 vill jag erkänna att jag är mäkta stolt över varenda rad vi publicerat de sista 34 åren och förhoppningsvis kommer att publicera, med eller utan statligt stöd. 

 

Jag vill tacka alla som redan bidragit med små och stora beställningar och gåvor, och särskilt DN som redan avtackat oss och uttryckt sin förtidiga saknad efter förlaget. Kanske vill de t o m recensera någon av våra böcker! Fysiska böcker från Alhambra kommer att finnas tillgängliga i handeln under 2020 också, och planer finns på att producera några av våra klassiker som e-böcker. Det är våra läsare som ser till att vi finns kvar och kan kämpa vidare mot denna maktfullkomlighet som vissa av statens representanter utövar mot det fria ordet.

 

Låt oss bevisa än en gång att krig inte är fred, slaveri inte är frihet, okunnighet inte är styrka, och att statlig censur inte är kultur! 

 

Beställ en bok från det fria förlaget Alhambra idag!

 

Hesham Henri Bahari
Bokförläggare / www.alhambra.se 

 

Nasser och Jungfru Maria

NASSER OCH JUNGFRU MARIA

 

Jesuitskolan i Kairo, Collège de la Sainte Famille, fyller 140 år (1879-2019)

 

Den sjätte juni 1967. Jag var tretton år och jag satt i de stora svala lokalerna på Collège de la Sainte Famille, en jesuitskola inte långt från Kairos centralstation i det kvarter som fram till femtiotalet beboddes av kristna syrier, armenier, libaneser och greker. Större delen av den kristna befolkningen utvandrade så småningom under Nassers första år vid makten, och själva kvarteret förslummades snabbt, men skolan fanns kvar, en broileranstalt för blivande ministrar och direktörer, fortfarande administrerad och styrd av jesuitpräster från allehanda nationaliteter. Nasser hade inte råd att stänga den för den gav honom välutbildade kadrer, som kunde tjäna landet som diplomater, läkare, ingenjörer och affärsmän. Man minskade antalet timundervisningar i humanistiska ämnen och satsade på den så kallade ”vetenskapliga linjen”. Svulstiga skolböcker på arabiska hyllade å sin sida revolutionen och brännmärkte imperialismen. Vi fick lära oss texterna utantill för att klara av betygen. Revolutionens sex heliga mål etc. Ingen tog det på allvar. Snabbt memorerat snabbt glömt.

 

Men nu var det den sjätte juni 1967 och revolutionens retorik skulle mäta sig med imperialismens metalliska klor. Egyptens flygvapen förstördes på två timmar denna morgon. Inte ett enda flyg kunde lyfta. Flygplanen förvandlades till skrot medan vi, trettonåringarna, satt i jesuitskolans svala lokaler och examinerades i fransk litteratur. Långa stycken ur Racine och Corneille skulle memoreras, läsas upp, dissekeras grammatiskt och semantiskt inför examinatorn. Men det blev inget denna dag. Ett tumult från gatan nådde oss och oroliga lärare och vakter kom in och ut ur lokalerna, viskande till varandra. De såg alltmer bekymrade ut. Vad händer? Ingen tenta idag! Kriget har brutit ut och ni måste vänta på att era föräldrar kommer och hämtar er.

 

De första knallarna från de snabba planen följdes snart av dämpade explosioner. Det var militäranläggningar och flygplatser runtom stan som bombades. Men nyheterna som kom ur den egyptiska radion sa något annat. Vi hade lyckats skjuta ner ett stort antal israeliska flygplan, enligt dessa nyheter. Antalet ökade med varje timme, från 5 till 30 till 70 innan dagen var slut. Det var inte förrän nästa dag som egyptierna tack vare BBC eller andra utländska kanaler upptäckte katastrofen. Vi hade inte skjutit ner ett enda plan. Hela Egyptens luftarsenal var ur bruk. Armén i Sinai omringad och besegrad.

 

Våra föräldrar kom och hämtade oss. Tentorna sköts fram på en oviss framtid. Hemma lyssnade vi på ”nyheterna” som hyllade våra beväpnade styrkor och deras seger över den anfallande fienden. Denna officiella lögn pågick i hela sex dagar. Men folket hade redan under första dagen tagit reda på sanningen. Alla visste att landet hade besegrats, att Sinai var förlorat igen, men ingen visste exakt omfattningen av nederlaget. Folk hoppades att det fanns ett uns av sanning i våra nyhetssändningar ändå. Önsketänkandet förbyttes snabbt i en allmän depression. Teveprogrammen försvann. Bonanza, Superman, Lost in Space, Ismail Yasins komedier, alla såpor inställdes och det blev patriotiska sånger och Koranuppläsning för hela slanten.

 

Ungefär hälften av eleverna i skolan hörde till de gamla feodala familjerna, både kristna och muslimska. Dessa hade föga sympati för Nasser, förståeligt nog, eftersom han konfiskerade deras lantegendomar och delade jorden bland jordlösa bönder. Nederlaget bekräftade deras skepticism mot hans politiska beslut. Den andra hälften av eleverna, dit jag hörde, hade inte kunnat gå på en sådan broilerskola om det inte hade varit för Nassers revolution. Min egen far dyrkade Nasser och såg i honom Egyptens egalitära, sekulära, moderna, öppensinnade och framstegsvänliga framtid. Nasser var mannen som gjorde narr av hijab och shejker i sina tal och som bad de saudiska kungarna att dra åt helvete. Nasser läste böcker! På flera språk! Dagligen! Hans intellektuella nyfikenhet kände inga gränser. Religion var en relik från det förflutna som snart skulle försvinna.

 

Men femtio- och sextiotalens optimism förbyttes snart i en stoisk inställning. Första gången jag såg min far gråta var den sjätte juni 1967, efter att han hade lyssnat på BBC-stationen på sin nyinköpta superradio, en Grundig, som kunde fånga in hundratals stationer runt om i världen. Ingen fick ha en sådan ”avlyssningsapparat” i Egypten men min far var en framgångsrik journalist, anställd på landets viktigaste dagstidning, och genom hans ställning låg han mycket nära de kretsar som omgav Nasser själv. Han fick många förmåner tack vare det men utnyttjade aldrig dem för egen vinning. Radion var ett arbetsverktyg.

 

Den dagen önskade han att han aldrig hade köpt den. Han lyssnade på BBC-rapporterna om hur det egyptiska flygvapnet hade förintats på två timmar och han grät. Men detta ska inte handla om min gråtande far utan om något helt annat. Tålamod! Landet hade efter 6 dagar förlorat Sinaihalvön till den israeliska stridsmakten. I Sinai låg större delen av landets olja och mineraler. Halvön vetter mot Suezkanalen. Katastrofen var ett faktum. I sex år måste Egypten klara sig utan sin olja och utan sin kanal. Kanalstäderna Suez, Ismailiya och Port Said förvandlades till grus av den israeliska armén och deras civilbefolkning skulle förvandlas till flyktingar i Kairos slum i över tio år.

 

Det sjöd av missnöje i det egyptiska samhället mot de styrande, även om gemene man fortfarande gav Nasser sitt stöd och visade honom sin kärlek. Den kärlek och det stöd som Nasser fick från mannen på gatan hade ingenting att göra med den officiella statliga retoriken om revolution och imperialism. Mannen på gatan såg i Nasser en omutlig och okorrumperad ledare. Presidenten som dog med 60 pund på sitt bankkonto. Löftena om det nya Egypten bröts inte på grund av Nasser utan på grund av hans giriga och inkompetenta omgivning. Det stämde på sätt och vis. Vad kan en diktator, även om han skulle visa sig vara upplyst och hederlig, göra om han står ensam och inte lyckas kommunicera med folket?  

 

Övermarskalken Amer sattes först i husarrest och sedan i fängelse där han ”tog sitt liv”. Självfallet mördades han. Någon fick bära skulden för nederlaget. Med Amer ur vägen skulle nu Nasser också straffa de ansvariga inom flygvapnet som lät sina plan förstöras på marken och inte lyckats rädda ett enda av dem. Februari 1968 inleddes rättegångar mot cheferna inom flygvapnet men domarna blev för milda. En del friades helt och andra fick villkorliga straff. Samma månad reste sig studenterna på samtliga universitet i landet och arbetarna vid stålindustrin i Helwan söder om Kairo i massdemonstrationer mot de milda domarna och hela den nya politiska korrumperade överklassen.

 

Nederlaget var inte bara ett resultat av Israels överlägsenhet utan också av Egyptens tillkortakommanden. En ändring måste till. Februariresningen 1968 gjorde Nasser mycket besviken. Det var ju de unga studenterna och arbetarna, hans främsta allierade, som gjorde uppror mot honom. Den 30 mars höll Nasser ett tal där han lovade demokrati åt folket, och samtidigt passade på att utbasunera det nya slagordet: ”Striden mot Israel och befrielsen av Sinai är vår högsta prioritet just nu”. Nasser lyckas också återbygga sin armé eller låt oss säga lägga grundstenen för de nya väpnade styrkorna med hjälp av Sovjet, utan Sinais olja eller inkomsterna från Suezkanalen.

 

Detta återbyggande av de väpnade styrkorna från noll var i sig en stor historisk bedrift. Nasser dog tre år senare, 1970, förgiftad enligt många. Och det blev hans efterträdare, Sadat, som fick ta upp kampen för befrielsen av Sinai, vilket lyckades 3 år senare, 1973. Det andra löftet, det om demokrati, var långt före sin tid. Man lovade folket demokrati, men inte nu, längre fram. Talet den 30 mars, eller Proklamationen som det kallades, lyckades dock inte riktigt blidka de upproriska studenterna och arbetarna. Deras missnöje höll på att bromsa statens ansträngningar för att återbygga vapenmakten och armén efter det nesliga nederlaget. Något annat behövdes, något som kunde ena det egyptiska folket och få det att glömma Amers självmord, februariupproren, de milda domarna, och t o m alla som dödats eller fängslats eller torterats på grund av sin delaktighet i upproren, samt allt annat tomt snack om demokrati.

 

Demokrati är ju inget som skänks. Det är något som ett folk måste ta för sig, som måste komma ini- och nerifrån. Och det var en omöjlighet när Egypten, denna olydiga lydstat till den sovjetiska makten, behövde all sin energi för den väntande striden. Den 2 april 1968, bara 3 dagar efter Nassers tal eller Proklamation till folket, uppenbarade sig jungfru Maria på taket av en kyrka i norra Kairo, nära det träd där det påstås att den heliga familjen hade vilat under sin flykt till Egypten.

 

Jungfrun är lika helig för muslimer som för kristna i Egypten. En massvandring sattes igång. Varje dag kom det tiotusentals pilgrimer från hela landet för att skåda miraklet. Dagstidningarnas första sidor ägnades helt och hållet de ljusfenomen som uppenbarades varje kväll över kyrkans tak. Och det var andra gången jag såg min far översvämmas av en stor sorg. Mor ville till kyrkan som alla andra, inte av religiösa skäl, hon var minst lika frisinnad som far, men av ren kvinnlig nyfikenhet skulle jag tro. "Tänk om det är sant! Jungfrun!" - "Äh! Vidskepelse och skrock", skrek min far. "Ja men det har stått om det i din tidning i flera veckor nu", svarade mor. "Vi kan väl köra dit en kväll och se själva vad det handlar om." Fars sorg var synlig. Han trodde varken på uppenbarelser eller jungfrur. Han visste bättre.

 

Hela jungfruuppståndelsen var ett trick. En strålkastare. En avvärjande taktisk situation som kom väl till användning. Alla i Egypten älskar jungfrun. Studenterna och arbetarna kanske inte trodde på att hon uppenbarat sig, men deras familjer gjorde det. Nasser fick lite mer lugn och ro för att ägna sig åt sitt verk, nu med ett enat folk bakom sig, men hann inte avsluta det. Jungfruepisoden blev en långdragen följetong som pågick i hela två år. Det måste ha varit en av Sadats trollkonster. Han förstod sig på hur man styr ett land med hjälp av religionen och medierna. När Nasser var undanröjd och Sovjet avtackat för sitt stöd sökte Sadat USA:s och hans ”vän” Kissingers välvilja. Tillsammans orkestrerade de den kommande pseudoreligiösa uppståndelsen i Mellanöstern, början på den arabiska vintern som ännu inte är över. De mörkaste krafterna sattes i verket med hjälp av saudiska oljepengar, för att med CIA:s och Mossads expertis undanröja den gamla vänstern och splittra arabvärlden. Resten är bara historia.

 

Text: Hesham Bahari

 

Jungfruns "uppenbarelse" i Zeitoun 1968-70
 

Dokumentet som startade krigen mot terror och flyktingströmmen till Europa

Dokumentet som startade krigen mot terror 

 

och flyktingströmmen till Europa

 

 

Av Dr. Niels Harrit –

 

 

Niels Harrit, Ph.D., musiker og kemiker, pensioneret lektor fra Københavns Universitet.

Har holdt flere end 360 foredrag i 15 lande om sammenstyrtningen af de tre skyskrabere på Manhattan d. 11. september, 2001, i et naturvidenskabeligt perspektiv. Medlem af panelet i The 911Consensus Project (http://www.consensus911.org/)

 

 

Källa: Herland Report http://www.hannenabintuherland.com/themiddleeast/dokumentet-som-startet-krigen-mot-terror-og-flyktningstrom-til-europa-dr-niels-harrit-herland-report/   (artikeln har fått 84 tusen like bland Herland Report-läsarna!)

 

 

De lagliga grunderna för invasionen av Irak 2003 har blivit ifrågasatta i flertalet länder. Den mest välkända är Chilcot-utredningen i Storbritannien, vilken startade 2009 och resulterade i en rapport 2016.

 

Undersökningen handlade inte om legaliteten av krigshandlingen, men den brittiska regeringen blev starkt kritiserad för att inte ha tillhandahållit en rättslig grund för attacken, skriver Dr. Niels Harrit, Danmark for Herland Report.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

Vi kallar det “9/11-krigen” – den till synes eviga förstörelsen av Mellanöstern och Nordafrika som har pågått de senaste 17 åren. General Wesley Clark berättade i en intervju, att dessa krig redan var planerade i september 2001.1

 

Även om invasionen av Irak var planerad före 9/11,2 så anser de flesta att attacken på Afghanistan 2001 var en nödvändig föregångare. Den rättsliga grunden för att anfalla Afghanistan har nästan inte fått någon uppmärksamhet. En av de hindrande orsakerna till detta har varit antagandet att huvuddokumentet fortfarande var hemligstämplat.3,4 Men detta dokument blev av allt att döma avklassificerat 2008, vilket visas nedan.

 

På morgonen den 12 september 2001 sammankallades NATOs Nordatlantiska Råd i Bryssel. Detta skedde mindre än 24 timmar efter händelserna i USA. Rådet består vanligtvis av  medlemsstaternas ambassadörer. Men som något unikt utspel, så deltog även EUs utrikesministrar.5

 

Lord Robertson, NATOs dåvarande Generalsekreterare, skrev ett resolutionsutkast som  åberopade Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget – den så kallade “musketörsparagrafen” (“en för alla, alla för en”) – som en konsekvens av terrorattackerna. Detta beslut behövde vara enhälligt godkänt av NATOs alla 19 länder. Denna överenskommelse erhölls kl 21:20 samma dag och Robertson kunde läsa upp godkännandet på en fullsatt presskonferens:6

 

“Rådet kom överens om att ifall denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område (”directed from abroad”) mot Amerikas Förenta Stater, ska den ses som en händelse omfattat av Artikel 5 av Nordatlantiska fördraget, vilken anger att en väpnad attack mot en eller flera av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla.”

 

Det fanns en reservation. Artikel fem skulle inte formellt gälla förrän “ det är avgjort att denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område”. NATO hade tydligen en misstänkt. Men de juridiska bevisen var fortfarande under framtagende, och därför också den formella åberopandet av Artikel 5.

 

Formellt gavs bevisen av Frank Taylor, en diplomat med ambassadörstitel från USA:s utrikesdepartement. I Bryssel  den 2 oktober presenterade han en rapport till det Nordatlantiska rådet, och Lord Robertson kunde därefter slå fast:7  

 

“Med denna genomgång som grund, så har det fastställts att attacken mot Amerikas Förenta Stater 11 September var styrt från utlandet och ska därför ses som en handling som omfattas av Artikel fem av det Nordatlantiska fördraget, där det sägs att en väpnad attack på ett eller fler av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla…..

 

Dagens sammanfattning var klassificerad så jag kan inte ge er alla detaljerna. Sammanfattningar görs också direkt av Förenta Staterna till de allierade i deras huvudstäder.”

 

Eftersom åberopandet av Artikel 5 behövde vara enhälligt, så måste Frank Taylors rapport ha blivit förelagt i de orienteringer, som Lord Robertson annonserade. I Danmark –  landet där författaren av denna artikel bor – hölls ett möte i Folketingets Utrikespolitiska Nämnd den 3 oktober 2001. Ledamöterna gavs information av regeringen om förfarandet i Bryssel.

 

Parallella briefings måste också ha hållits i de 17 andra NATO huvudstäderna. I varje stad måste resolutionen ha blivit godkänd, eftersom Lord Robertson 4 oktober kunde tillkännage NATOs enhälliga införande av Artikel fem och starten av kriget mot terror.8 De första bomberna släpptes i Kabul 7 oktober.

 

Artikel fem i Nordatlantiska fördraget säger:9 

 

“Deltagarna samtycker om att en väpnad konflikt mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall ses som en attack mot dem alla och att de följaktligen samtycker till att, om en väpnad konflikt inträffar, åtar sig alla, med utövande av rätten till individuell och kollektiv självförsvar erkänd av Artikel 51 i FN-stadgan,….”

 

Det innebär att något militärt ingripande, som begås av NATO, är begränsad till Artikel 51, vilken framhäver rätten till självförsvar och lyder:10

 

“Inget i nuvarande kapitel skall försvaga den inneboende rätten av individuellt eller kollektivt självförsvar om en väpnad konflikt inträffar mot en medlem i FN,…”.

 

Det betyder, att militärt ingripande är förbjuden i frånvaron av en väpnad provokation, och legaliteten av attacken på Afghanistan beror uteslutande på de presenterade bevisen i Frank Taylors rapport. Men de klassificerades tillsammans med protokollen från de relevanta mötena.3,4

 

19 maj 2008 offentliggjorde emellertid USA’s utrikesdepartement det direktiv, som sändes 2001 till alla Amerikanska representationer världen över, inklusive ambassadören på NATO’s högkvarter, om vad som skall tyckas och sägas om 9/11 händelserna.

Det heter: “September 11: Working together to fight the plague of global terrorism and the case against al-qa’ida”. Texten finns tillgänglig på denna URL

 

Dokumentet är daterat 1 oktober 2001. Men som antyds av URL-adressen, verkar den ha blivit distribuerad 2 oktober. Det är alltså dagen då Frank Taylor gav sin presentation för Nordatlantiska rådet och EU’s utrikesministrar, och dagen innan USA:s ambassadörer höll avrapporteringar till regeringarna i respektive NATO huvudstäder.

 

Direktivets text börjar med att anmoda “alla adressater om att kontakta överordnade regeringstjänstemän och vidarebefordra informationer som sammanlänkar Al-Qa’ida terroristnätverket, Usama bin Ladin och Talibanregimen med 11 september terroristattackerna på World Trade Center och Pentagon och kraschen av United Airlines Flyg 93. Dokumentet verkar vara ett manuskript till en upptäckt. Mottagarna instrueras att endast använda informationen i muntliga presentationer och att aldrig ge ut papperskopian av dokumentet i något format. Specifikt refereras där till “DEN muntliga presentationen”.

 

Dessa instruktioner följs av 28 sidor av specifik text. En del av denna rapport är kopierad till Lord Robertsons uttalande 2 oktober:7

“Fakta är tydliga och övertygande […] Vi vet att individerna som genomförde dessa attacker vara en del av det världsomspännande terroristnätverket Al-Qaida, styrd av Osama bin Laden och hans huvudlöjtnanter och skyddad av talibanerna.” 

 

Slutsatsen är oundviklig. Detta dokumentt ÄR Frank Taylor-rapporten. Det är manuskriptet, som gav inte bara grunden för Frank Taylors presentation, men också för avrapporteringarna som gavs av USA:s ambassadörer till de olika ländernas regeringar. Identiska presentationer gavs i alla 18 huvudstäder 3 oktober.

 

Finns det några tekniska bevis  i detta dokument som kan tjäna som en rättslig grund för påkallandet av Artikel 5? Ingenting! Det finns absolut inga tekniska bevis som stödjer påståendet att 9/11 attackerna var orkestrerade från Afghanistan.

 

Bara en liten del av introduktionstexten handlar om 9/11 i formen av de sammanfattande påståenden som ovan är citerade i Lord Robertsons pressmeddelande. Den huvudsakliga delen av texten handlar om de påstådda utspelen av Al-Qaeda och talibanerna på 90-talet.

 

4 oktober 2001 började NATO officiellt ett krig baserat på ett dokument som enbart gav muntliga argument till en presentation och inga bevis för att understödja det huvudsakliga argumentet.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

På öppningsceremonin av NATO:s nya högkvarter 25. maj 2017 deltog ledarna från alla NATOs medlemsstater vid invigningen av en “9/11 och Artikel 5 minnesmärke”.11

 

 

NOTER:

1) The Plan – according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)

https://www.youtube.com/watch?v=SXS3vW47mOE

2) Bush decided to remove Saddam “on day one”.

https://www.theguardian.com/world/2004/jan/12/usa.books

3) The Unanswered Questions of 9/11.

http://www.globalresearch.ca/the-unansweredquestions-of-911/5304061

4) Was America Attacked by Afghanistan on September 11, 2001?

https://www.globalresearch.ca/was-america-attacked-by-afghanistan-on-september-11-2001/5307151

5) Being NATO’s Secretary General on 9/11. https://www.nato.int/docu/review/2011/11-september/Lord_Robertson/EN/  (från vilken du kan härleda att NATO-ambassadörerna åt lunch kl 15).

6) Statement by the North Atlantic Council, https://www.nato.int/docu/pr/2001/p01-124e.htm

7) Statement by NATO Secretary General, Lord Robertson.

https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011002a.htm

8) Uttalande till pressen av NATO:s generalsekreterare Lord Robertson, om

Nordatlantiska rådets beslut om införandet av Artikel 5 i Washingtonfördraget efter 11

september attackerna mot USA. https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011004b.htm

9) The North Atlantic Treaty. https://www.nato.int/cps/ic/natohq/official_texts_17120.htm

10) Article 51, UN charter. http://www.un.org/en/sections/un-charter/chapter-vii/

11) Tillägnan av 9/11 och Artikel 5 minnesmärke vid det nya NATO-högkvarteret 25 maj, 2017. https://www.youtube.com/watch?time_continue=3&v=augh1WqTqFs  

 

 

Litteratur om 9/11 på svenska

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare.

 

“CIA och 11 september: Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll, 225 kr

Av Andreas von Bülow, f.d. teknik- och forskningsminister i Västtyskland


“WTC 7 och dess mystiska kollaps”

“Motsägelser om 11 september”  

“Usama bin Laden: Död eller levande?”  

 

Av David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med över 50 vetenskapliga publikationer på sin meritlista 

 

“Gåtorna kring 11 september” & “Bushs okända värld”

 

Av Eric Laurent, f.d. utrikeskorrespondent för Le Figaro

 

Andreas von Bülow är före detta teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i dåvarande Västtyskland samt ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen under 25 år och en världsauktoritet på underrättelsetjänster. Läs det svenska förordet till hans bok nedan.

 

David Ray Griffin är professor i teologi och religionshistoria med ett femtiotal vetenskapliga publikationer bakom sig. Bland annat “Physics and the Ultimate Significance of Time”, “The Re-enchantment of Science”, och “Religion and Scientific Naturalism: Overcoming the Conflicts”. Tretton av hans böcker har handlat om 11 september. “The New Pearl Harbor Revisited”, valdes till “Pick of the Week” av Publishers Weekly i november 2008.


Ett öppet brev till Statens Kulturråd / Om "komplexitet, intensitet och genreförnyelse"

Ett öppet brev till Statens Kulturråd

 

Förslag till hur man skulle kunna göra stödsystemet mer effektivt och rättvist för alla.

 

Av Hesham H Bahari

Alhambras Bokförläggare

 

Det rikaste förlaget i Sverige får stöd för en stor del av sin skönlitterära utgivning från Statens kulturråd, medan många små aktörer som kämpar motströms får nöja sig med smulor. Hur kan detta gynna demokratin och stärkandet av yttrandefriheten i Sverige?

 

Enligt Kulturrådets hemsida är graden av ”komplexitet, intensitet och genreförnyelse” bland de kriterier som borde föranleda att en bok får stöd eller inte. Om någon bok uppfyller dessa tre kriterier så borde det vara Adonis ”Boken – Platsens gårdag nu”. Men det blev istället avslag för sista delen i denna trilogi som tagit oss flera år att förfärdiga. En av rådets lektörer tyckte nämligen i en tidningsrecension, långt innan boken skulle behandlas av den skönlitterära gruppen, att ”Adonis verk är tjatigt och ålderdomligt”! Inkompetens? Jävsituation? Kulturrådet tyckte inte att det föreligger någon anledning att ompröva beslutet när vi överklagade.

 

Nu är vi uppe i tjugo avslag i rad sedan 2016 från den skönlitterära gruppen!     

 

Nyligen fick vi ytterligare avslag för två av våra senaste titlar, ”Eldfängd”, en parabel som riktar sig till unga läsare om al-Hallaj, muslimsk mystiker som korsfästes på 900-talet för att ha identifierat sig med sanningen och som bekämpade religiös intolerans, skriven av arabisten Marcus Petrisson, samt ”Glömskans svarta snö” av finlandssvenskan Hillevi Furtenbach, en finstämd självbiografisk roman och en stark uppgörelse med den militaristiska civilisation vi lever i. Båda böckerna hade fått positiva recensioner. Om Petrissons bok skriver Ulf Lindgren i BTJ: ”Alla som fascineras av tillvarons djup eller Orientens sagoskatt har här en bok att njuta av”, och Furtenbachs bok får toppbetyg i Tranås Posten: ”En bok att läsa om och om igen”.

 

Böcker som får avslag från Kulturrådet hindras från att nå ut till biblioteken och den läsande allmänheten.

 

Man skulle kunna ursäkta Kulturrådets lektörer med att det är staten som bestämmer hur många titlar som ska få stöd, nämligen 40 % av all utgivning i landet. Det innebär att lektörerna har makten att neka ett välbehövligt stöd till 60 % av all seriös utgivning. Man undrar hur godtyckliga dessa beslut egentligen är. För att motsvara de vackra ideal som står att läsa på Kulturrådets hemsida om mångfald, kvalité, stöd för utsatta grupper och minoriteter etc., borde inte större delen av den seriösa, icke kommersiella utgivningen i landet få stöd?

 

Att uppnå detta mål borde inte vara omöjligt.

 

De drygt två- eller trehundra titlar som brukar beviljas stöd varje år får dela på ca tio miljoner kronor. Att dubbla denna summa och låta fler titlar komma in i biblioteken och fler författare, översättare, redaktörer och andra förlagsfolk känna att deras arbete inte varit förgäves skulle stärka yttrandefriheten i landet. Jämfört med det statliga stöd som går till andra folkliga kulturområden som film, musik, teater eller idrott är de anslag som går till det skrivna ordet långt ifrån tillräckliga för att skapa en för demokratin gynnsam utgivningspolitik.

 

Vi på Alhambra, som i över 30 år har kämpat mot fascism, trångsynthet och rasism, får finna oss i hur otacksamt kulturmyndigheterna behandlar förlaget och dess skönlitterära författare, vilka pläderar för samlevnad, kvinnofrigörelse, yttrandefrihet och social rättvisa men som nekas stöd den ena efter den andra!

 

Sekulära arabiska författare som kämpar för demokratin i sina respektive länder behövs idag mer än någonsin på våra bibliotek och skolor.

 

Månar verkligen Sverige om att värna om yttrandefriheten och minoriteters rättigheter, som politiker ständigt vill påminna oss om, då bör regeringen se över sina bestämmelser när det gäller utdelning av stöd till förlagen. Det vill säga om demokratin fortfarande ska försvaras och inte stjälpas.

 

Hesham Henri Bahari

Bokförläggare

Alhambra Förlag

 

 

Det bästa sättet Du kan stödja Alhambra på är att köpa en bok då och då.

Det går också bra att lämna ett litet valfritt bidrag till bg 5427-8866

Tack!

 

 

 

 

Alhambras nya höstkatalog finns som PDF-fil på www.alhambra.se 

 
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare
 

Alhambra fyller 30 år!

 

Alhambra fyller 30 år!

 

Välkommen till www.alhambra.se

 

Så här lät det för 10 år sen!

 

Tamás Gergely intervjuar Hesham Bahari, bokförläggare för Alhambra

 

1. Vad önskar bokförlaget Alhambra: översätta arabisk litteratur till svenska? Ge mer information om arabvärlden? Ge nordborna möjlighet att känna hur en arab, palestinier, Beirutbo tänker?

 

Enbart 30 procent av Alhambras utgivning består av arabisk litteratur eller litteratur om araberna. Vi försöker satsa lika mycket på andra utomeuropeiska kulturer, den persiska, den kinesiska, den latinamerikanska, men även europeiska och svenska klassiker ingår i vår utgivning. Hälften av våra titlar är översättningar av faktaböcker och populärvetenskap. Men självklart utgör den arabiska litteraturen en viktig del av det vi blivit kända för. Alhambras målsättning är kanske att visa svenska läsare att samma universella budskap finns att hämta i alla språk. Något som talar för människans enhet på jorden och mot hennes splittring i sinsemellan stridande kulturer. Alhambras böcker handlar i första hand därför om friheten, friheten att lära sig och friheten att vara och att skapa, utan gränser eller hinder.

 

2. Alhambra har existerat i många år - vad och hur många böcker har ni publicerat?

 

1987 kom vi ut med 3 böcker på ett litet förlag i Lund. En av författarna, egyptiern Naguib Mahfouz, fick Nobelpriset 1 år senare. Sen dess har vi under Alhambras logo publicerat i genomsnitt en nyhet varje månad, delade på olika serier. Våra klassiker är förstås förlagets flaggskepp med stora namn som Fernand Braudel, Jacques Berque, Ibn Khaldun eller Ibn Arabi. Men lika viktiga är tecknaren Tsai Chih Chungs små volymer om kinesiska och österländska livsåskådningar: tecknade tidlösa serier som skänker djup insikt om konsten att vara människa.

 

3. Borde även någon annan av era författare få Nobelpriset? Adonis nämns varje år, al-Khoury blir mer och mer känd...

 

Jag tycker det är fel att ge så mycket pengar till en enda författare, när det finns så många som förtjänar att uppmärksammas, särskilt de som arbetar under svåra förhållanden, utsatta som de är för mord, fängelse, tortyr eller fördrivning på grund av sina ställningstaganden. Det är meningslöst att spekulera i vem som mest förtjänar att uppmärksammas när världen ser ut som den gör. För mig personligen uppfattar jag detta pris som ett utslag av kapitalistisk hybris. Det är klart att man blir upphetsad av all uppmärksamhet, och man måste erkänna att utan priset till Mahfouz hade Alhambra haft mycket svårare att växa, men eftersmaken är bitter. Mahfouz själv utsattes för mordförsök några år efter priset och enligt min mening lyckades han inte publicera något viktigt verk därefter. Jag tror denna skrivkramp drabbar många av pristagarna. Priset och allt ståhej kring det liknar mest ett lottospel, så främmande för litteraturens anda. Adonis har förresten fått det mest prestigefyllda pris en författare kan få, nämligen Goethe-priset i Tyskland. Goethe var åtminstone en pennans riddare... och en Adonisantologi i kinesisk översättning trycktes 27 gånger på 5 år! Kan en författare önska sig större uppskattning än så? Jag skulle vilja råda alla recensenter att sluta snacka priser och fördjupa sig i det Adonis skriver istället.  

 

4. Hur ska ni fira att ni fyller år?


Det kommer att firas i all stillhet med en bok i hängmattan. Och kanske en weekend i Köpenhamn. Utan bokbord.

 

5. Vilka är ni som är Alhambra - är det ett enmansföretag i världens ände? 


Vi har inga anställda. Vi, det är jag, och min livskamrat, Astrid, arbetar så gott som ideellt. En redaktionskommitté bestående av 5-6 personer behärskar tillsammans ett stort antal språk och kommer med förslag eller ibland färdiga manus. De som arbetar för Alhambra offrar en del av sin välfärd för det fria Ordets skull, men de vinner sig Själva till slut.

 

 

 
Bokförläggaren och översättaren Hesham Bahari
 

En revolution inom islam är vår bro till demokratin - Intervju med Adonis

Adonis

 
 
 
 

En revolution inom islam är vår bro till demokratin

 

Teveintervju med Adonis

15 april 2018

 

 

Intervjuaren: Välkomna till ett nytt avsnitt av Mahawir (den arabiska tevekanalen på France24, Paris). Idag samtalar vi med poeten och tänkaren Adonis. Välkommen Adonis! Du beskrivs som modernismens fader i den arabiska kulturen, inte bara inom poesin utan även som tänkare. Ditt stora verk i 4 delar, ”Det fasta och det föränderliga” som publicerades för 45 år sedan, var bland de första om inte det första verk som ifrågasatte det arabiska kulturarvet på det arabiska språket. Du har länge varit känd för att vara en kompromisslös kritiker av den arabiska kulturens tillstånd. Hur skulle du beskriva det tillståndet idag?

 

Adonis: Tack, men först vill jag göra klart att jag är mot idén om ”faderskap”. Jag är en av denna kulturs söner och önskar förbli det, alltid i strid med den patriarkaliska idén om ”faderskap”. Beträffande den arabiska kulturens tillstånd idag ser jag att araberna saknar en skapande närvaro på världskartan. Deras verklighet kan summeras i två punkter: De förfogar över enorma materiella resurser och deras geografiska läge är av stor strategisk betydelse. Därför har de blivit ett redskap som utnyttjas av större spelare.

 

Intervjuaren: Låt oss tala om den kognitiva brytningen med det förflutna och med kulturarvet som du förespråkar. Vad innebär denna brytning?

 

Adonis: För att kunna åstadkomma en brytning med något måste man lära känna detta något först. Den islamiska kulturen har byggts på 3 grundvalar. Den första är att det islamiska profetskapet är världshistoriens sista. Den andra postulerar att de fakta som detta profetskap förmedlade är slutgiltiga, och den tredje säger att världen delas i två: muslimsk och otrogen.

 

Intervjuaren: Krigets och fredens sfärer?

 

Adonis: Muslimsk och otrogen, och jag föredrar att använda denna terminologi. Detta är begripligt om denna erfarenhet bara berörde individen, men dessa grundvalar, denna dualistiska indelning har tolkats politiskt till makthavarnas fördel, och hela samhället måste underkasta sig den. Därför måste brytningen först ske med denna tolkning. Religionen är en personlig, individuell erfarenhet, men den får inte överordnas hela samhället. Vi måste vara öppna mot nya fakta och nya sanningar samt låta förnuftet vara grunden för både utformningen av det praktiska styrelseskicket och våra teoretiska närmanden till vår historia.

 

Intervjuaren: Måste vi då annullera kulturarvet helt eller ska vi närma oss det på ett visst selektivt sätt?

 

Adonis: Det finns två nivåer av kulturarvet. Den första nivån har att göra med makten och dess politiska tolkningar. Den andra nivån berör de frågor som livet, människan och universum ställer oss. Den förhärskande nivån i arabvärlden är den förstnämnda, som är förknippad med makten och makthavarna. Därför har vår kultur både på ytan och på djupet en religiös legislativ karaktär, som har att göra med de religiösa lagarna och deras tolkning. Beträffande poesin, filosofin och sufismen – och den senare är den som skapat allt av värde i vår kultur – har de alltid varit marginaliserade, och deras stora skapare har ofta fått möta ett tragiskt slut.

 

Intervjuaren: Ja, men måste vi idag återgå till denna marginaliserade kultur eller ska vi bygga vidare på den?

 

Adonis: Vi måste återgå till en kultur som förmår interagera med oss idag, vi måste lyssna på det den har att säga oss. Kort sagt måste vi åstadkomma en fullständig brytning med den legislativa religiösa kulturen så som den tolkats av makthavarna och återupptäcka det som marginaliserats, d.v.s. filosofin, poesin och sufismen i vårt arv.

 

Intervjuaren: Vad innebär det rent praktiskt?

 

Adonis: Brytningen kan omsättas praktiskt genom skrivandet och i arbetet med att sprida idéerna, men den kan aldrig förverkligas på samhällsnivå innan man först har lyckats förändra institutionerna.

 

Intervjuaren: Men att förändra institutionerna innebär en förändring av maktutövandet och av styrelseskicket, allmänt talat. Var inte den arabiska våren en sorts brytning med detta statiska tillstånd?

 

Adonis: Den arabiska våren började med de bästa avsikter men resultaten visade sig vara en fortsättning på det som arabiska muslimer måste förändra i sina liv, nämligen idén att religion är både politik och filosofi och kultur och att den omfattar allt i människans liv. Religionen måste, liksom överallt annars i världen, begränsas till att vara en personlig erfarenhet, som bara förpliktar individen som erfar den. Självfallet måste vi respektera denna personliga erfarenhet och försvara individens rätt till den, men människan måste också ha rätt att inte tro, precis som hon har rätt att tro. Hela samhället får inte underkastas religionens diktat.

 

Intervjuaren: Men hur ska vi förändra styrelseskicket om det inte sker genom en revolutionär rörelse?

 

Adonis: För detta krävs ett program och en sammanhängande kritik. Hur uppstod den franska revolutionen? Kyrkan hade lagt sig i allt, precis som de religiösa institutionerna gör i arabvärlden idag. Sedan ägde revolutionen rum och de nya riktningarna för att skapa ett nytt samhälle tillkom först när kyrkan skildes från staten. Vi behöver en liknande process. Vi behöver skilja mellan det som hör till religionen och det som hör till det politiska, kulturella och sociala livet.

 

Intervjuaren: Ligger det inte en del utopism och önsketänkande i det du säger?

 

Adonis: Om det har kunnat förverkligas i Väst, varför kan man inte förverkliga det i arabvärlden också?

 

Intervjuaren: Ja, varför?

 

Adonis: Den frågan måste vi ställa oss. Den andalusiske filosofen Ibn Rushd (Averroes) var förbjuden på 1200-talet av den franska kyrkan. Man fick inte läsa eller diskutera hans texter på Sorbonne. Han ställde till en intellektuell revolution då, men idag är det knappt någon som nämner honom. Hans böcker blev t.o.m. brända på bål av muslimerna i Spanien.

 

Intervjuaren: Ja, men det finns många arabiska intellektuella idag som förespråkar denna brytning med kulturarvet, bland dem ni själv, så varför lyckas vi inte åstadkomma detta på samhällsnivå?

 

Adonis: Uppkomsten av det sekulära samhället beror inte på antalet utbildade intellektuella eller skapare i samhället utan sker först när vi lyckas ändra på institutionerna, de politiska och kulturella inklusive utbildningsväsendet. Hur kan man förändra dessa institutioner? Det finns bara två sätt att göra det på, genom revolution eller genom att tillämpa de demokratiska principerna. Men vi har aldrig haft någon demokratisk process under någon period av vår historia. Dessutom kan vi inte idag förstå eller analysera skeendet i arabvärlden utan att ta hänsyn till hur västerlandet påverkar den. Europa och USA vill att religionen ska förbli förhärskande i arabvärlden och arbetar aktivt för denna regression.

 

Intervjuaren: OK! Då övergår vi till vårt andra fokus ikväll. Du har under alla år förespråkat en framtida ny diskurs som arbetar för en radikal förändring i de arabiska samhällena. Om du får i uppgift att ge råd till hur denna nya framtida diskurs borde se ut, vad skulle du då säga?

 

Adonis: Att förändra samhällsinstitutionerna sker inte genom några samtal mellan intellektuella. Men jag skulle föreslå tre viktiga tankar. Den första är att producera en ny kunskap, helt skild från den religiösa visionen av människan och världen, en humanistisk och sekulär kunskap som är öppen mot alla livets aspekter. Den andra är att frigöra kvinnan. I våra arabiska samhällen har kvinnan ingen talan. Hon finns inte. Hon måste bli oberoende, fri och äga sin framtid. Det vi har är ett förlamat samhälle, vars ena hälft är så gott som obefintlig, politiskt och kulturellt sett. Den tredje tanken gäller demokratin. Vi måste bli helt oberoende av de stammässiga, sekteristiska och dogmatiska samhällsramarna som styr våra liv idag. Dessa tre principer skulle bli mitt råd, om jag tillfrågas.

 

Intervjuaren: Du har kallat till en sekulär arabisk front…

 

Adonis: Det är en början. Arabiska sekulära krafter måste samlas idag och förenas för att kunna utöva tryck på samhället …

 

Intervjuaren: Men varför gör de inte det? Det finns olika sekulära strömningar som har dykt upp på sistone från Marocko till Irak…

 

Adonis: Det beror på att vi har blivit smittade av västerlandet. En situation som fått spridning i Väst innebär att de intellektuella förvandlas till ”löntagare” som måste ta hänsyn till sina ”arbetsgivare”. Sartres, Camus och Deleuzes generation är förbi för länge sen. Idag tvingas alla intellektuella att anpassa sig och bli funktionärer, på ett eller annat sätt…

 

Intervjuaren: Inklusive din egen person…

 

Adonis: Inklusive jag själv. I den meningen att vi inte alltid kan säga det vi tror på. Vi är alla underkastade olika sorters påtryckningar. På så vis är vi alla funktionärer.

 

Intervjuaren: OK. Du tar alltid upp frågans intellektuella sida, men det finns andra faktorer, sociala, tekniska, ekonomiska.

 

Adonis: Det stämmer. Mitt intresse är kulturens teoretiska premisser, men självklart finns det andra praktiska sidor som andra experter måste ägna sig åt.

 

Intervjuaren: Vad är det som har förändrats i denna fråga de sista åren och efter den arabiska våren?

 

Adonis: Ingenting har förändrats, tyvärr. Tvärtom, den allmänna tendensen är en återgång till den kultur som rådde under det islamiska imperiet. Och den s.k. arabiska vårens misslyckande är bästa beviset på detta. De som krigar i revolutionens namn idag hör till det islamiska imperiets arméer. Enligt dem ska icke-muslimer underkastas islamisk lag när det gäller beskattning och andra frågor!

 

Intervjuaren: Men detta är väl en generalisering, för det finns ändå demokratiska krafter som har medverkat i den arabiska våren och som kämpar…

 

Adonis: Det är den kampen som vi hoppas ska fortsätta, men samtidigt ser vi hur Väst är fientligt inställd till den.

 

Intervjuaren: Varför?

 

Adonis: Därför att västerlandet inte vill ha en demokratisk arabvärld som konkurrent. Västerlandet vill att arabvärlden ska förbli i sin obskurantism. Västerlandet föraktar araberna och muslimerna. Och de har förtjänat detta förakt. Det räcker att lyssna på samtalet som pågick mellan den saudiske kronprinsen Muhammad bin Salman och Trump när denne skulle sälja honom amerikanska vapen och ta hans pengar…

 

Intervjuaren: Ja, men Trump är ett specialfall som dök upp nyligen.

 

Adonis: Det är inte alls något specialfall, utan Trump gav uttryck för det som andra tänkte i många år. Jag förvånas t.ex. över hur ett land som Frankrike, den franska revolutionens och de mänskliga rättigheternas vagga, kan bistå de mest bakåtsträvande regimerna i världen. Hur förklarar man detta?

 

Intervjuaren: Har inte Frankrike bistått demokratiska rörelser…?

 

Adonis: Inte en enda gång har Frankrike stått vid en arabisk demokratisk front.

 

Intervjuaren: Hur förklarar man detta?

 

Adonis: Därför att Frankrike inte ser på araberna ur vår synpunkt, utan bara till sina egna intressen, som inte går bortom oljan och de strategiska prioriteringarna.

 

Intervjuaren: Vilken roll spelar de arabiska intellektuella i detta?

 

Adonis: Makthavarna i arabvärlden är bara instrument, och de intellektuella araberna har förvandlats till funktionärer. De får inte tala ut, annars tvingas de ut i exil. De flesta araber som har något att säga tvingas lämna arabvärlden.

 

Intervjuaren: Ser du inte idag ett litet hopp i uppkomsten av nya spelare på arenan, inte bara bland intellektuella utan även när det gäller de teknologiska framstegen och deras tillämpningar? Ungdomen inklusive den arabiska ungdomen har lagt sig till med nya sätt att uttrycka sig och meddela sig på. Kan inte detta leda till en demokratisk förändring?

 

Adonis: Det är vad vi hoppas på, men vi lär inte åstadkomma någon förändring om vi inte skiljer religionen från staten. Vi kommer att förbli i en sluten cirkel. Vad är det som hindrar muslimerna från att närma sig den koranska texten med nya ögon, en ny läsning? Det vi behöver är en revolution inom islam, om vi vill ändra de ursprungliga maktrelaterade tolkningarna som härskat över oss i 1500 år. Ingen radikal förändring kommer att ske om inte denna ursprungliga tolkning ifrågasätts och förändras. Vilket kognitivt värde har den religiösa uppenbarelsen idag? Hur kan kvinnans ställning idag vara sämre än under det första seklet efter islam? Alltfler araber har börjat våga ställa dessa frågor. Men vi befinner oss i en institutionell regression utan motstycke i världshistorien, och den kultur som vi har ärvt från det osmanska kalifatet är ännu den förhärskande. Trots allt detta måste jag erkänna att det dyker upp utomordentliga och förtroendeingivande individer, särskilt bland unga araber idag. Jag är säker på att de kommer att lyckas med att skapa en ny framtid åt araberna.

 

Intervjuaren: Med detta hoppfulla inlägg avslutar vi dagens program. Tack, käre Adonis!

 

Översättning från arabiska av Hesham Bahari

 

 

Adonis är aktuell idag med sista delen i hans trilogi 

Boken - Platsens gårdag nu

 

 

 

Boken kan beställas hos din bokhandlare


En påminnelse från förra seklet: Aldous Huxley om demokratiernas framtid

 

Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

”There is a tendency in the average citizen, even if he has a high standing in his profession, to consider the decisions relating to the life of the society to which he belongs as a matter of fate on which he has no influence – like the Roman subjects all over the world in the period of the Roman empire, a mood favourable for the resurgence of religion but unfavourable for the preservation of a living democracy.” 

Paul Tillich, The Future of Religions (1966)

 

 

Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

av Hesham Bahari

 

En fatwa är ett religiöst utlåtande som tillhandahålls av en faqih, en lärd muslim.

Folk står i kö för att rådfråga Azhar-shejkerna
på de nyöppnade fatwakioskerna på Kairos metrostationer
 

 

 

Religioner, vars tillväxt hängt samman med de stora väldenas spridning i tid och rum, förlorar så småningom sitt andliga mål och förvandlas till instrument i händerna på världsliga makthavare. På så vis delar exempelvis den romerska religionen, den kristna kyrkan och det islamiska kalifatet på gemensamma drag när det gäller dylika processer. Det andliga sökandet stelnar i rituella åthävor vars riktiga innebörd sällan begrips av utövarna. Religionen blir helt enkelt en täckmantel för politiska ändamål. En annan utveckling är att religionen ägnar sig åt att förhärliga stamtänkandet, där själva stammen helgas och hamnar i förgrunden medan det andliga sökandet blir allt suddigare med tiden.

                                                                           

Mot denna oundvikliga uttömning av innehåll och andliga utmärgling som dikteras av historien och rikenas uppgång skaffar sig alla religioner en andlig dimension som kompensation: synkretistiska skapelser, klosterbrödraskap, sufism, kabbala skjuter ut som sidogrenar och försöker återge religionen sin rätta kurs. Men det militära väldet (vars huvuduppgift är att skapa och värna om marknader) och den etniska stammens logik vinner alltid till slut. Sann andlighet är reserverad ett fåtal sökare. Starka folkgrupper härjar och härskar i religionernas namn och svagare folkgrupper får anpassa sig eller försvinna. Styrka här betyder inte alltid militärmakt utan kan också vara ett resultat av ihärdighet och uppoffringsvilja.

 

Denna process är inte bara reserverad för det som vi här menar med ”religioner”, utan har fortplantat sig även till den moderna tidens s.k. sekulära ideologiernas sfär. Dessa ideologier börjar som materiella frälsningsläror för en mänsklighet som törstar efter rättvisa och godhet men som gång på gång slutar i katastrof. Den industriella världens historia de sista hundra åren har utmynnat i historiens största slakt med lika många döda under 1900-talet som under hela mänsklighetens historia. Detta skeende följdes tätt av den smygande kontrollen över människors liv och tankar, som initierades med den stora manipulationen av massornas medvetande, vilken stadfästes efter den elfte september 2001. Lögnmaskinens oinskränkta spridning av falska och obevisade påståenden har svalts med hull och hår av allmänheten, vilket också banade väg för nya krig utan slut och enorma vinster för krigsindustrin. Idag slipas och finjusteras kontrollmekanismerna med avskaffandet av kontanter och pengarnas digitalisering. Denna rationaliseringsprocess började dock för länge sedan, redan under Roms storhetstid och de första myntens prägling i de olika romerska provinserna runt Medelhavet. 

 

När de arabiska krigarna lämnade sin ökenhalvö under senantikens sista fas för att lägga under sig de stora fallande väldena i öst och väst var islam knappt artikulerad. Svårt då att förstå vad det var som dåtidens underkuvade skulle ha konverterat till. Koranen var ju inte ens sammanställd och nedskriven än. Själva det arabiska alfabetet förblev rudimentärt i över hundra år efter Koranens kollektiva uppläsning under dess första muntliga fas, och få av aktörerna på scenen visste egentligen mer än hur mycket krigsbyte det fanns att hämta och hur många man skulle tvingas dela det med. Krigarfromhet är en postberättelse, skapad långt efter erövringarna var ett faktum. Egentligen visste de första muslimerna inget värre än en icke-arab som ville konvertera till islam, för det innebar minskade skatteintäkter. Men man anställde gärna dem som skattmasar. 

 

Man kan försöka föreställa sig hur det gick till på landsbygderna, bland nomadstammar, i städerna, på klostren… stoff för tusen romaner som aldrig skrivits, tråkigt nog för muslimerna själva, för det är bara förmågan att skapa historiska romaner som kan få kollektiven att tänka om sin historia och på nytt formulera dess innehåll och mål. Naguib Mahfouz t.ex., egyptiern som fick Nobelpriset i litteratur 1988, började sin karriär med ett antal historiska romaner, men fick snabbt överge denna genre för den realistiska och därefter den surrealistiska och symboliska. Han skulle ju under sitt långa liv försöka överbrygga och sammanfatta flera hundra år av litteraturhistoria. Därför övergick han genom sina otaliga skrifter från att vara den moderna arabiska litteraturens Walter Scott och Emil Zola till att bli dess Dostojevskij och Albert Camus. En annan samtida författare som ägnat sig åt den historiska romanen med stor framgång är den egyptiske författaren och handskriftsforskaren Youssef Ziedan med ”Azazil” och ”Nabatéen”, två av den moderna arabiska fiktionens mästerverk. Men Mahfouz eller Ziedan, trots deras engagemang i det andliga sökandet eller kanske just på grund av det, kan inte beskrivas som ”islamiska” författare. De hör framtidens muslimer till.

 

Idag dödas fantasin i den muslimska världen som alltmer kommit att styras av wahhabitiska oljepengar, hänvisad som den är till Bukharis medeltida propagandasamlingar, vilka helgats och stelnat i en osmaklig skräckfilm. Man får mörksyn när man läser dessa bloddrypande och sexbesatta urkunder och inser att de som bestämt sig för att följa våldets väg också läser dem och fullt och fast tror på deras innehålls ”helighet”. Det positiva är att dessa fortfarande är i minoritet bland muslimernas stora massa, men tillräckligt många för att ställa till oreda. Det negativa är att de är i minoritet inte på grund av att massorna tagit avstånd från dessa historiska urkunder utan därför att de inte riktigt känner till deras innehåll. Ännu mer anledning till pessimism.

 

Här, i motarbetandet av dessa medeltida skrifter, finns mycket arbete för lärare, psykologer och psykiatrer om de vill avleda terrorns oundvikliga effekter på världssamhället, nu när muslimer utgör en betydande minoritet nästan överallt i den icke-muslimska världen. Men istället har man beslutat om en officiell smekmånad med ”islamismen”, och har blandat ihop ”ideologin” med ”folket”. Den wahhabitiska islam förklaras vara ”deras sak”, som vi inte har med att göra. Problemet är att väst har importerat en hel del wahhabism på sistone, och få verkar förstå vad det innebär. Det är MYCKET högre i tak i den muslimska världen idag när det gäller denna debatt än vad det är här i väst! Men så är också allting uppochner just nu. Är det inte märkligt för en civilisation som säger sig värna om vetenskapsanda och yttrandefrihet att plötsligt vägra tillämpa sina principer när det gäller just ”islam”?

 

I Egypten fick islamkännaren, akademikern och tevestjärnan Islam al-Beheiri 3 års fängelse för att ha ifrågasatt Bukharis hadith-samling. Han släpptes ut nyligen, fullständigt obruten, och lovade att fortsätta sprida ut sitt budskap. Stöd får han också från en växande sekulär opposition, trots att han själv säger sig vara troende muslim och tror fast på Koranens ord men inte på hadith-samlingarnas vilda utväxt. Ateisternas antal ökar annars lavinartat i arabvärlden idag, särskilt bland unga. Som motåtgärd har den nya egyptiska regimen, en blandning av militärer, storkapitalister och fundamentalister, (trots det sekulära egyptiska civilsamhällets uppresning två gånger inom loppet av 3 år!), installerat fatwakiosker på metrostationerna i Kairo, bemannade av lärda shejker från al-Azhar, för att besvara det enkla folkets frågor och stilla dess rädsla för helvetets kval! Man kan tänka sig vilken typ av frågor som ställs i dessa fatwakiosker: ”Min son har blivit ateist och min dotter har tagit av sig slöjan. Jag är rädd att de hamnar i helvetet. Vad kan jag göra?” Ack du sköna enfaldiga värld!

 

Fatwakioskernas uppgift sägs förstås motarbeta extremism, men risken är stor för att de istället fungerar som religiös markör gentemot kristna och sekulära medborgare och därmed accentuerar en redan markant diskriminering och segregering på religiösa grunder. Många vanliga människor har faktiskt ställt sig frågan: Vad är det vi behöver mest på våra metrostationer? Vore det inte bättre med rena toaletter, restauranger, konstutställningar och tillgång till internet och bibliotek istället för bås där religiösa utlåtanden tillhandahålls, hur välmenande dessa än må vara? 

 

 

Egyptiernas humor slår till. Shejken i kiosken till sin kollega:

”Varmt här på metrostationen. Nästa gång öppnar vi en kiosk på stranden istället!”

 

 

Wahhabismen, en form av medeltida islam som är total renons på all andlighet och som egentligen omedvetet ägnar sig åt sofistiska hårklyverier av mer världslig natur, utkämpar sin sista strid, för den måste konfrontera ännu starkare världsliga intressen som den inte klarar av i längden. Den är anakronistisk och olämplig för ett modernt samhälle. Att den spridit sig till den egyptiska domarkår som nyligen dömde Islam al-Beheiri och många andra intellektuella och författare till fängelse, samt till andra muslimska institutioner över hela världen inklusive källarmoskéerna i väst, beror i stor del på det stöd Väst och den industriella världen har visat det wahhabitiska Saudiarabien allt sedan det grundades för drygt 80 år sedan.

 

Wahhabismens projekt, som bekämpades och besegrades militärt av både osmaner och egyptier på 1800-talet, skulle aldrig ha lyckats återuppstå utan britternas hjälp efter första världskriget. Man gjorde helt enkelt en deal med det förgångna för att säkra energin och se till att oljeöknarna aldrig skulle träda in på den sekulära, framstegsvänliga vägen. Denna bakåtsträvande, stagnerande form av religion var västerlandets och den industriella världens trumfkort mot söderns anspråk på befrielse och utveckling. Med den bekämpades Nassers sekulära projekt och Israels dominans i området stärktes. Och idag står wahhabismen i fronten för den kommande uppgörelsen med det shi’itiska Iran och för förstörelsen av samtliga arabiska samhällen som valt en sekulär väg, från Libyen och Jemen till Egypten, Syrien och Irak. Men västerlandet har nog satsat på fel häst denna gång, för i brist på att klara av Iran har wahhabismen vänt sina tentakler mot själva sin tillskyndare och infiltrerat muslimerna i Väst med terror som resultat. Den västerländska cynismen har till slut funnit sin överman. Förhoppningsvis försvinner båda så småningom, tillsammans, cynismen och fundamentalismen, för att ge plats åt civilisationernas möte och en ny mänsklig renässans bortom de religiösa och ideologiska gränserna. 

 

Hesham Bahari


Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba

 
 
 

BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba

 

It is possible…

It is possible at least sometimes…

It is possible especially now

To ride a horse

Inside a prison cell

And run away…

It is possible for prison walls

To disappear.

For the cell to become a distant land

Without frontiers

 

Mahmoud Darwish

 

 

***

 

 

 
 

Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba

BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba

 

May 15, 2017, Occupied Palestine  – Today marks the 69th anniversary of the 1948 Nakba, the mass expulsion of Palestinians from our homeland. Between 1947 and 1949, Zionist paramilitaries, and subsequently Israeli forces, made 750.000 to one million indigenous Palestinians into refugees to establish a Jewish-majority state in Palestine.



The Palestinian Boycott, Divestment and Sanctions National Committee (BNC) calls on people of conscience the world over to further intensify BDS campaigns to end academic, cultural, sports, military and economic links of complicity with Israel’s regime of occupation, settler colonialism and apartheid. This is the most effective means of standing with the Palestinian people in pursuing our inherent and UN-stipulated rights, and nonviolently resisting the ongoing, intensifying Nakba.

 

The Israeli regime today is ruthlessly pursuing the one constant strategy of its settler-colonial project —the simultaneous pillage and colonization of as much Palestinian land as possible and the gradual ethnic cleansing of as many Palestinians as practical without evoking international sanctions.

 

Following in the footsteps of all previous Israeli governments, the current far-right government, the most openly racist in Israel’s history, is heeding the words of the Zionist leader Ze’ev Jabotinsky who wrote in 1923:

"Every native population in the world resists colonists as long as it has the slightest hope of being able to rid itself of the danger of being colonised. [...] Zionist colonisation must either stop, or else proceed regardless of the native population. Which means that it can proceed and develop only under the protection of a power that is independent of the native population—behind an iron wall, which the native population cannot breach."

 

Sixty-nine years after the systematic, premeditated uprooting and dispossession of most of the indigenous Palestinian Arabs from the land of Palestine at the hands of Zionist gangs and later the state of Israel, the Nakba is not over. Israel is intent on building its “iron wall” in Palestinian minds, not just our lands, through its sprawling illegal settlements and concrete walls in the occupied Palestinian territory, its genocidal siege of over  2 million Palestinians in Gaza, its denial of the Palestinian refugee's right to return, its racist laws and policies against Palestinians inside Israel, and its escalating, violent ethnic cleansing in Jerusalem, the Jordan Valley and the Naqab (Negev). It is sparing no brutality in its relentless, desperate attempts to sear into our consciousness the futility of resistance and the vainness of hope.

 

The present mass hunger strike by over one thousand Palestinian prisoners in Israeli jails and the grassroots support that it has triggered give us hope.

 

The growing support for BDS among international trade unions, including the most recent adoption by the Norwegian Confederation of Trade Union (LO) –  representing over 910,000 workers –  of an “international economic, cultural and academic boycott of Israel” to achieve comprehensive Palestinian rights, gives us hope.

 

The fact that none of the 26 Oscar nominees offered a free, $55,000-valued trip by the Israeli government accepted the propaganda gift and that six out of eleven National Football League players turned down a similar Israeli junket gives us hope.

 

The BDS movement has succeeded in sharply raising the price of corporate complicity in Israel’s crimes against the Palestinian people. It has compelled companies of the size of Orange and Veolia  to end their complicity and pushed global giant G4S to begin exiting the Israeli market. Churches, city councils and thousands around the world have pledged to boycott Hewlett Packard (HP) for its deep complicity in Israel’s occupation and apartheid. This gives us and many human rights campaigns around the world great hope.

 

The Barcelona municipality’s decision to end complicity with Israel’s occupation, coming on the heels of tens of local councils in the Spanish state declaring themselves "Israeli apartheid free zones" give us hope.

 

The divestment by some of the largest mainline churches in the US, including the United Methodist Church, the Presbyterian Church USA and the United Church of Christ, from Israeli banks or complicit international corporations gives us hope.

 

The spread of remarkably effective BDS campaigns from South Africa to South Korea, from Egypt to Chile, and from the UK to the US gives us real hope.

 

The growing intersectional coalitions that are emerging in many countries, organically re-connecting the struggle for Palestinian rights with the diverse international struggles for racial, economic, gender, climate and indigenous justice give us unlimited hope.

 

In 1968, twenty years after the Nakba but unrelated to it, Dr. Martin Luther King said, “There can be no justice without peace and there can be no peace without justice.” For seven decades, and against all odds, Palestinians have continued to assert our inalienable right to self-determination and to genuine peace, which can only stem from freedom, justice and equality.

 

But to reach that just peace we realize that we must nourish our hope for a dignified life with our boundless commitment to resist injustice, resist apathy and, crucially, resist their “iron walls” of despair.

 

In this context, the Palestinian-led, global BDS movement with its impressive growth and unquestionable impact is today an indispensable component of our popular resistance and the most promising form of international solidarity with our struggle for rights.

 

No iron wall of theirs can suppress or overshadow the rising sun of our emancipation.

 

The Palestinian BDS National Committee (BNC) is the largest coalition in Palestinian civil society. It leads and supports the global Boycott, Divestment and Sanctions movement. Visit www.bdsmovement.net and follow @BDSmovement

 

 

***

 

Böcker om Palestina på www.alhambra.se kan beställas i bokhandeln

 

 

Ung i Palestina: att vara tonåring under ockupation, 
av Anne Casparsson & Britta Abotsi

 

Vägen till Palestina, Två folk och ett stycke jord
av Evert Svensson

 

Geväret och olivkvisten, 
av David Hirst

 

Vi var en familj i Betlehem, 
av Ryan Ghadban

 

Honung, 
av Zeina Ghandour

 

Följande titel finns gratis som PDF på www.alhambra.se

 

DEN JUDISKA ÅTERERÖVRINGEN AV PALESTINA 
FRÅN DEN FÖRSTA SIONISTKONGRESSEN 1897 
TILL FN:S DELNINGSRESOLUTION 1947

av WALID KHALIDI 

 

 

 


Dimitri el-Demerdashi

 Dimitri el-Demerdashi

 

Дмитрий из Демердаша from Tair Polad-zade on Vimeo.

 


Rumi och Shams: en saga i tre delar, av Henrik Bahari

Rumi och Shams: En saga i tre delar 

av Henrik Bahari

 

 

Jalal al-Din Rumi

 

 

 

Det hade inte regnat på hela sommaren, och den torra jorden sparkades upp till dammoln i Konya. Folk sökte sig till stadens trädgårdar för att fukta sig vid fontäner eller svalka sig i skuggan av ett träd. En av dessa trädgårdar tillhörde Jalal al-Din Rumi, en av stadens domare.

 

På stenbänken vid fontänen satt Rumi intill en hög med böcker och läste. Småfåglar skvätte ibland i fontänen så han fick skydda böckerna. Hans yngste son Alaeddin stod framför en stenvägg och försökte träffa en vattenmelon med sin pilbåge. Han sköt pilen, men den rev bara vattenmelonen i kanten och studsade mot stenväggen istället. Han svor, och Rumi lyfte blicken från sin bok.

 

”Vill du träffa något så krävs mer tålamod än så”, sade han.

 

Alaeddin slängde pilbågen i marken.

”Jag har tålamod.”

Han gick därifrån.

 

Rumi återgick till sin läsning. Det var en historiebok om Konyas grundare och dennes lagstiftning, och ju djupare han sjönk i texten, desto mer försvann trädgårdens ljud ur hans medvetande. Till slut existerade bara boken och dess röst. Det var då Rumi kände sig som bäst. Han kom från en rik familj, och som domare hade han nått en hög ställning i sin stad men ändå kände han en gnagande tomhet, en tomhet som försvann när han läste. Han log av ro.

 

Då trängde plötsligt en mansröst fram. ”Är du Jalal al-Din Rumi?”

 

Han stängde boken och såg bakom sig. En gammal man med vitt, trassligt skägg och smutsiga kläder log mot honom. Porten mot gatan måste ha stått öppen.

 

”Vad gör du?” sade den gamle mannen.

 

Rumi hatade att bli avbruten när han läste.

 

”Något sådana som du inte förstår”, sade han och vände sig mot sin bok. ”Jag är domare.”

 

Han hoppades att mannen skulle gå, så han kunde stänga porten. Men då slog den gamle mannen omkull högen med böcker så de föll ner i fontänen. Det stack till i Rumi och han kastade sig från stolen mot vattnet.

 

”Idiot!” sade han. ”De är värdefulla.”

 

Han slet upp böckerna från vattnet. Det var nog redan för sent, men han var besluten att rädda det som gick att räddas. Efter att ha känt på omslagen och gnuggat bladen mellan fingrarna frös han till. De var lika torra som jorden i Konya efter en lång sommar. 

 

”Vad är detta?” sade han och såg upp. 

Den gamle mannen log.

”Något sådana som du inte förstår, min herre.”

 

Rumi strök böckerna. Han kunde bläddra i dem precis som innan, sida efter sida med svart text och färggranna målningar. Trollkonst, tänkte han.

 

”Vem är du?” 

”Mitt namn är Shams Tabrizi. Men folk kallar mig fågeln.”

”Varför det?”

”Precis som fåglarna flyttar jag ofta och stannar aldrig länge någonstans. Jag är en vandrande korgmakare på jakt efter sanningen.”

 

Rumi hade svårt att sova den natten, och inte bara för sin snarkande fru. Vad som hänt böckerna var otroligt. Han var påläst inom alkemi och kunde citera de grekiska filosoferna från minnet, men han saknade en förklaring för vad Shams gjort vid fontänen. Han var inte en vanlig korgmakare, tänkte han. En trollkarl kanske, vandrande från stad till stad.

 

Morgonen därpå satt Rumi bredvid fontänen med en bok om de fyra elementen. Han hade slagit upp kapitlet om vattnets egenskaper och hur det fungerade i olika sammanhang.

”Är du redo för din första lektion?” sade en röst bakifrån.

Rumi vred på sig och fick syn på Shams. Trollkarlen gillade att dyka upp bakifrån, tänkte han.

”Vanligtvis är det jag som ger lektioner”, sade Rumi. ”Till mina lärjungar.”

”Precis. Jag ska undervisa dig, så du kan lära dem.”

 

Rumi höjde ett ögonbryn.

”Menar du att jag är otillräcklig som lärare?”

”Inte för dina lärjungar”, sade Shams. ”Men är du tillräcklig för att bli min lärjunge? Att erkänna sin okunskap är den vises första steg.”

Rumi suckade. Han ville vara arg, men något med Shams gjorde det svårt att ta illa upp.

”Förklara för mig”, sade han och slog ihop boken, ”varför vill du bli min lärare?”

 

Shams gick till fontänen och doppade händerna i vattnet.

”Jag hörde talas om dig när du ännu var en ung man”, sade han. ”Jag förstod direkt att du skulle bli en god lärjunge.” Han lyfte vattnet med kupade händer och speglade ansiktet i det. ”En mäster-elev.”

 

Rumi fnös.

”Så du har väntat i alla dessa år med att presentera dig själv?”

”Du var inte redo”, sade Shams och lät vattnet rinna ner från sina kupade händer i fontänen. ”En ung man ser inte vad en gammal korgmakare ser. Först när man själv haft lärjungar är man redo.”

En sval vind for genom trädgården, och Rumi blundade. Shams var antingen en skojare, en galning eller precis det han påstod sig att vara. Han lade ifrån sig boken.

”Visa mig något”, sade han och ställde sig upp.

 

De gick genom trädgården tills Shams stannade på en sandplätt intill trädgårdsmuren. Han plockade upp en pinne från marken och ritade en cirkel i sanden.

”När Gud skapade allt”, sade han och delade cirkeln i fyra delar, ”då skapade han fyra världar.”

Han skrev något i en av delarna.

”Den första världen är vattnet. Den rinner genom floderna, ligger stilla i sjöarna och rullar i vågor över haven.”

 

Rumi stod med armarna i kors.

”Kan du få det att regna?” sade han och trummade med fingrarna på armen. ”Vi har torka och floden har försvunnit.”

”Jag är en simpel korgmakare, och har ingen makt över De Fyra Världarna. Dessutom är det flodens natur att försvinna på sommaren. Det måste få ske.”

Han var kanske inte trollkarl ändå, tänkte Rumi.

 

”Vilken värld tillhör juristerna”, sade han, men Shams verkade inte uppfatta sarkasmen.

 

”Den andra världen är jorden, landet och bergen”, sade Shams och svepte med handen omkring. ”Det är djurens och människornas värld, en värld av kungar och korgmakare.” Han stötte pinnen i sanden.

”Den tredje världen är underjorden, där insekter krälar, där…”

”Och den fjärde?” Rumi avbröt honom och gäspade.

”Den fjärde världen är himlen”, sade Shams och stirrade uppåt med utsträckta armar. ”På dagen befolkas den av solen och molnen och av fåglarna. På natten av månen och stjärnorna.”

 

Rumi tittade upp. Ett fågelsträck flög förbi, och han kunde se månen mitt på ljusa dagen.

”Vilken värld är bäst?” sade han.

Shams fortsatte stirra mot himlen. ”För människan, landet”, sade han. ”För fisken, vattnet. För insekterna, underjorden…” Han tittade på Rumi och log så hans fula tänder syntes. ”Och för fåglarna, himlen.”

 

Shams fortsatte berätta om sin poetiska världssyn och dess andliga betydelse. Det var den ena sköna liknelsen efter den andra, och Rumi blev överraskad av Shams mångsidiga språk och vackra metaforer. En gammal gatuskojare borde inte vara förmögen till det. Han visste inte längre vad han skulle tro. Kanske var han varken filosof eller trollkarl, utan en gammal hovlyriker som fallit ur sin konungs gunst? Men frågan om de torra böckerna kvarstod.

 

Efter att ha berättat en skapelsemyt som Rumi aldrig hört förut deklarerade Shams att lektionen var över, men Rumi hade frågor.

”Shams, du har inte avslöjat hur du fick böckerna att hålla sig torra i vattnet.”

Shams bara log och gick mot trädgårdsporten. Rumi följde efter.

”Har det att göra med de fyra elementen?” sade han.

Shams stannade och slöt ögonen.

”Hur förklarar man smaken av en druva?” sade han. ”Hur förklarar man det på riktigt? Människans språk är begränsat i sin förmåga. Vissa saker måste man uppleva själv.” 

Med det gick han därifrån, och Rumi stod kvar.

 

Rumi spenderade ytterligare en sömnlös natt i sängen. Shams hade visat sig vara annorlunda än han trott, och hans enkla uppsyn dolde hans tankedjup. Allt han sade hade en mystik över sig. En lockande mystik som fick Rumi att vilja gå djupare. Det var underhållande att lyssna på, vackert att föreställa sig och det gav honom ett lugn som bara böckerna tidigare kunnat ge. Samtidigt kunde hans poetiska svar vara frustrerande när de var oklara. Som när Rumi frågat om böckerna och vattnet. Vissa gömmer tomhet med utsmyckningar, tänkte han, och låg vaken tills småfåglarna började kvittra och ljuset närmade sig.

 

Rumi somnade sent och vaknade inte förrän solen stod högt på himlen. Han åt en snabb frukost i pation och satte sig sedan i skuggan av en trädgårdspalm. För första gången i sitt liv försökte han meditera.

”Stör jag?” sade Shams.

Rumi öppnade ögonen och reste sig sakta upp. Han retade sig lite över att bli störd.

”Du sa att de kallar dig fågeln, eftersom du reser ofta, som fåglarna… Du har rest över hela världen, visst?”

”Jag kallas fågeln, men reser i människornas värld.”

 

Rumi nickade.

”Berätta för mig om den världen.”

 

 

Alaeddin

 

 

 

 

 

Precis när Alaeddin var säker på att han skulle träffa vattenmelonen fick han syn på Shams, eller "fågeln" som han kallade sig själv. Han blev distraherad och pilen missade sitt mål igen. En gammal tiggare som slunkit in från gatan, tänkte han. Irriterad slängde han pilbågen i marken och gick därifrån. Han tänkte försöka igen nästa dag. Men nästa dag var Shams där igen, med sina smutsiga kläder och fattiga uppsyn. Liksom nästa dag, och nästa.

 

Alaeddin hade aldrig kunnat föreställa sig det, men gradvis blev Shams en del av familjen. Han och Rumi spenderade hela dagar i trädgården, där Shams ritade i sanden och gestikulerade mot himlen. För var dag som gick läste Rumi lite mindre i sina böcker, och lyssnade lite mer på Shams. Såg man den ene mannen förväntade man sig att se den andre. 

 

En varm sommarkväll följde Alaeddin med sina äldre bröder på jakt. Det var hans första jaktutflykt, och han var nervös. Han hade sett fram emot det, men nu behövde han visa att han kunde träffa något också. Hans bröder tog honom till den uttorkade floden. Där gömde de sig i buskarna och väntade. Även om den långa torkan hade strypt floden så fanns det många fåglar och vilddjur i området.

 

Alaeddins bröder träffade fågel efter fågel, medan han själv förgäves släppte iväg sina vilsna pilar med sin trötta arm. En gång träffade han nästan en get och blev utskälld av en herde. Precis när han kände sig som värst sköt han en pil som träffade en duva rätt i bröstet. Fågeln föll död ner på marken, och Alaeddin bara stirrade.

 

På vägen hem kände han sig större än någonsin. Äntligen var han en riktig man. Så djupt i sitt dagdrömmande var han att han inte hörde vad bröderna snackade om, och hemma märkte han inte ens att Shams stod och undervisade Rumi. Alaeddin hade tagit första steget i sin erövrarbana, likt seldjukernas kung eller Alexander den Store. En pil skulle växa till en armé, och armén skulle tåga in i historieböckerna som besegraren av tartarerna och deras blodtörstige Khan. Han skulle befria alla de stora städerna, från Damaskus till Samarkand. Han behövde bara öva lite mer på sitt skytte.

 

I köket visade han upp duvan för sin mamma. Hon tog den och gav den åt en tjänare.

”Grilla den med honungsmarinad”, sade hon.

Alaeddin var inte beredd.

”Vänta!” sade han och sträckte sig efter duvan. ”Jag har ju inte visat den för pappa än.”

Hans mamma lade en hand på hans axel.

”Din pappa är med sin vän”, sade hon och suckade. ”Och maten måste bli färdig snart.”

Alaeddin lämnade köket. Han kände sig sårad och ville vara ensam.

 

Golvet i matsalen var täckt av röda mattor med vackra mönster, och familjen satt på kuddar i mitten runt ett lågt träbord. Tjänarna dukade fram den ena rätten efter den andra. Först en urgröpt vattenmelon, fylld med äpplen och druvor och dadlar. Sedan fat med grillade honungsduvor, vilket fick Alaeddin att undra vilken som var hans. Sist kom två fat med fisk och vitlökssås, tillsammans med en stor skål med kryddat ris.

 

Rumi gav klartecken, ”i Guds den Barmhärtiges namn”, och de började äta. Han satt bredvid Shams, som tycktes fortsätta undervisa var han än var. Vid matbordet pratade han om allt från måncykeln till dess effekt på matsmältningen.


”För att leva ett nyttigt liv”, sade han med dadlar i munnen, ”måste man äta från alla de fyra världarna.”

”Först himlen.” Han slet åt sig ett duvbröst så det droppade honung över bordet, och när han åt det blev även skägget klibbigt av marinaden.

”Sen landet…”

Han skopade upp en näve ris och hällde det i munnen.

”… och sist underjorden och havet.”

Med en skiva bröd tryckte han ihop det sista av vitlöksfisken.

”Endast så håller man sig frisk”, sade han.

Han rapade och torkade sig om munnen.

 

De blev färdiga ganska snabbt och tjänarna började plocka undan matresterna. Då protesterade Shams och sade att Rumi och hans familj själva borde plocka undan. Men tjänarna fortsatte. De hade instruktioner att inte lyssna på den gamle mannen. Alaeddin blev förvånad när hans mamma gick med tjänarna till köket. Det ansågs fint att stanna kvar vid bordet för att dricka kaffe. Han reste sig och följde efter, och fann sin mamma lutad mot väggen i köket. Hon viftade med en solfjäder.

 

”Den där lurendrejaren har förhäxat din far”, sade hon. ”Snart säger han åt honom att skänka bort allt vi äger.”

Hon slutade vifta med fjädern och föll ihop mot väggen så att den randades av hennes tårar.

”Kanske skänker han allt åt Shams själv, så vi får tigga på gatorna, sjuka och smutsiga.” Hennes röst darrade. ”Så din pappa kan nå andlig renhet, precis som sin vän.”

Alaeddin grep tag i henne.

”Det kommer aldrig att hända, det har du ingen anledning att tro", sade han. "Och oavsett vilket så kommer detta inte att fortsätta länge till. Det lovar jag.”

 

Morgonen därpå övade Alaeddin bågskytte. En vattenmelon låg på en upphöjd bräda framför stenmuren. Alaeddin hade blivit bättre på att sikta, och en vattenmelon var lättare än en duva. Ändå hade han svårt att fokusera. Fyra pilar hade satt sig i stenväggen utan att ens rispa vattenmelonen. Han var för tankspridd. Hur kunde hans pappa låta sig påverkas av en man som Shams? En man utan skick, utan titlar, utan ärorikt förflutet. Kanske borde han tjuvlyssna på en av deras lektioner, tänkte Alaeddin.

 

Hans fokus återvände till vattenmelonen. Om ett par dagar skulle de på jakt igen, och tanken på att inte träffa en enda fågel gjorde honom nervös. Han spände bågen och siktade.

”Du kan träffa en flygande fågel, men inte en vattenmelon?”

Alaeddin lät bågen slappna och vände sig om. Där stod Shams och flinade.

”Man tror nästan att det var din bror som träffade duvan”, sade han, ”och inte du.”

Alaeddin spände näven. Nervositeten var borta och han kände sig stark nog att slita gubben i stycken.

”Vad vet du, gamle man? Du var inte där.”

Shams bara log.

”Jag vet att du träffade duvan. Dina bröder var ju vittnen.”

”Varför sa du att jag inte träffade duvan då?” sade Alaeddin.

”Jag ville bara reta din fåfänga.”

”Vad?”

”Du är för högspänd, pojk. Full av krigarens ande. Det är normalt för en ung man, men om du inte lär dig hantera det så kan olyckor hända.”

 

Alaeddin rätade på sig.

”En man som inte blir respekterad”, sade han, ”har rätt att försvara sin heder.”

”Sant, och den dumdristige kan försvara sin dumhet.”

”Vad?” Shams var som en hal fisk, och Alaeddin kände sig förvillad av hans ordval.

”Den dagen du växer upp”, sade Shams, ”då inser du att heder tillhör blott den gudfruktige, och inte den som drömmer om makt och erövring.”

Med det gick Shams sin väg och försvann bland trädgårdens träd och buskar.

 

Han hade sett en ny sida av Shams. Kanske var det denne man som hans far blivit tagen av. Det var mer förståeligt nu, om än lika olyckligt. Alaeddins tankar gick fram och tillbaka och försökte förstå vad som hänt och de ord som sagts. Trots känslan av förolämpning kände han en gnista av nyfikenhet inom sig. Kanske var det samma gnista som tänt eld i hans far och gjort honom förhäxad. Alaeddin fick påminna sig om vem Shams var; en trollkarl, en lurendrejare, ett ouppfostrat svin men också en mästare på att vilseleda. Nu hade han valt ut Alaeddin som nästa offer, och om han inte aktade sig skulle han snart vara förhäxad precis som sin far. Han vände sig om mot vattenmelonen, och med ett enda spänntag släppte han iväg pilen. Fruktkött sprätte i luften och stänkte rött på stenväggen.

 

 

Jalal al-Din Rumi

 

 

 

En natt kom regnet. Det var första gången efter den långa sommaren, och Rumi låg i sitt mörka sovrum och hörde regndropparnas smatter utanför. Efter att ha klätt sig och ätit frukost steg han ut i trädgården. Regnet hade lättat på sig och dropparna hade blivit mindre. Men allt var annorlunda en dag som denna. Trädstammarna var svarta av regn och himlen var grå. Fontänerna var fyllda till bredden med regnvatten och porlade mer än vanligt. Han tog ett djupt andetag. Shams sade att morgonluften var helande, fri från smutsen och allt damm som stöttes upp på dagen. Nu när regnet spolat jorden ren och fuktat den kändes allt friskt som källvatten. Rumi gick till den överfyllda fontänen och skvätte ut lite vatten. Han såg upp mot bergen. Det regnade alltid kraftigare uppe i bergsbyarna, och ibland spolades folk bort av vattenmassorna.

 

Han hörde ljudet av fotsteg, och vände sig om ivrig att ge Shams en kram. Men det var hans tre söner, beväpnade med spjut och båge.

”Far, ska du inte gå in”, sade den äldste. "Det regnar och är kyligt.”

Rumi skakade på huvudet.

”Var ska ni jaga?”

”I pinjeskogen", sade den äldste. "Vid den uttorkade floden.”

Rumi nickade. Han var stolt över sina söner och hur ordentliga de var. 

"Det är först i gryningen som hjortarna kommer fram", sade han. "Men nu är dagen långt framskriden.”

”Ingen fara”, sade Alaeddin när de skulle ge sig i väg. ”Där finns alltid fågel att jaga.”

Rumi vände sig mot fontänen.

”Se upp för störtfloden”, ropade han och slöt ögonen. ”Bergen har svällt av allt regnande.”

 

Rumi stod kvar länge och blundade med handen i fontänen. Det porlande vattnet fick honom att förlora tidsuppfattningen, och när han öppnade ögonen hade molntäcket spruckit något. Shams var sen, tänkte han. Det hade han aldrig varit förut. Kanske hade han plötsligt flyttat utan att säga något? Det var ju därför han kallades Fågeln. Tanken gjorde honom ledsen. Han visste inte ens var Shams hade bott i Konya, och hade ingen aning om var han kunde leta efter honom.

 

Han gick in i huset för att ta på sig varmare kläder. I matsalen träffade han på sin fru där hon satt och sydde.

”Vad gör du?”

”Syr en duk”, sade hon utan att titta upp.

Rumi kliade sig i huvet. Han visste att hon var missnöjd, men hon förstod inte. Inga av de andra förstod.

”Var är Shams?” frågade han.

Hon tittade upp på honom.

”Hur ska jag veta det? Jag vet inte ens var min make håller till nu för tiden.”

Rumi lämnade henne med sin duk. De kunde prata senare. Kanske kunde han hitta sina söner, kanske hade de fått syn på Shams.

 

Han lämnade huset och vandrade upp genom kullarna tills han nådde pinjeskogen. Den doftade av barr och kåda, och marken var mjuk, strödd med pinjekottar och getspillning. Han gick så ljudlöst han kunde för att inte skrämma bort vilddjuren.

 

Till slut kom han till den tomma flodfåran som slingrade sig nerför kullarna. Den var nu blöt och gyttjig, men floden hade fortfarande inte kommit tillbaka. Allt han såg var några getter som betade vid dess kant. Han gick vidare, men stoppades av ett rop.

”Rumi!”

Han stannade upp och såg sig omkring.

"Min vän!"

Det var Shams röst. Han sprang mot flodfåran och tittade ner. Där låg en skäggig man i gyttjan, med bröstet rött av blod. Rumi rusade ner och halkade i leran. Han ville så gärna finna Shams, men inte så här.

”Vad har hänt?” sade han och gick ner på knä vid sin väns sida.

Shams småskrattade, men skrattet övergick i en blodig hostning.

”Ser du inte, min Rumi”, sade han och log. ”Till slut misstogs jag för en fågel på riktigt.”

Rumi såg att en pil hade genomborrat hans rygg. Han kände sig illamående, men också chockad över att Shams verkade ta även detta med lugn.

”Gör det ont? Jag springer efter hjälp.”

Shams gjorde en åtbörd som för att lossa pilen.

”Smärta kommer och går. Men har min dag kommit, så har den.”

”Vad säger du?" Rumi kände hur hjärtat bultade. "Du ska leva, Shams. Jag springer efter en läkare!”

Shams skrattade, men en hostattack fick honom att tvärt sluta.

”Om du bara ska minnas en sak av allt det jag lärt dig”, sade han, ”minns då att söka sanningen.”

 

Rumi löpte genom terrängen så marken sprätte av barr och lera, och pinjeträden flög förbi. Han kände sig mer som en ung jägare än en domare. I Konya skulle ha han skämts över att bete sig på det viset. Men när han med blodsmak i munnen sprang in till läkarens hus och ropade efter hjälp så kände han bara kraft. På vägen tillbaka envisades läkaren med att färdas med häst och vagn, så de kunde inte ta samma genväg och Rumi blev allt oroligare. Det tog alldeles för lång tid.

 

När de kom till flodfåran frös Rumi till is. Flodfåran var full av brunt, forsande vatten med bråte från bergen. Rumi sprang längs med floden och skådade över vattenmassorna, men han såg bara getterna på andra sidan floden.

"Se upp!" ropade läkaren. "Det är halt!”

Rumi föll på knä i leran. 

”Det var här”, sade han och kände ögonen fyllas med tårar. ”Jag är säker på det.”

Världen kändes plötsligt som en osäker plats och han grävde ner sina fingrar i leran. Läkaren lade handen på Rumis axel.

”Störtflod”, sade läkaren. ”Det händer ibland.”

Rumi lade pannan mot marken och lät sina tårar blanda sig med floden.

 

När molnen försvunnit och solen gått ner, satte Rumi sig i trädgården och lyssnade på syrsorna. Han skulle sitta där tills solen återvände och syrsorna tystnade. Han andades in nattluften. Denna var lika ren som morgonluften, insåg han och tittade upp mot natthimlen. Stjärnorna lyste som guldkorn på en svart sidenduk. Samtidigt porlade fontänen som vanligt, varken starkare eller svagare. Kanske hade Shams överlevt flodvattnet, precis som böckerna i fontänen? Han tog en pinne från marken och med den skrev han i sanden:

 

”Du är inte en droppe i oceanen.

Du är hela oceanen i en droppe.”

 

 

Text: Henrik Bahari

 

Henrik Bahari, född i Lund 1992, bor sedan några år tillbaka i Spanien där han jobbat med turism och studerat spanska. Nu bor han i Málaga och studerar litterär gestaltning, samt övar på sin matlagning.

 

Urval ur Rumis stora verk finns att läsa i två volymer i tolkning av Astrid Ericson Bahari

 

Ljuvliga skratt

Den enhänte korgmakaren

 

Böckerna kan beställas hos Din bokhandlare eller lånas på bibliotek.


Denna slöja som döljer skogen

”Kunskapens motsats är inte ignorans eller okunskap utan övertygelser”

anonym tänkare

 

 

DENNA SLÖJA SOM DÖLJER SKOGEN

 

Houria Abdelouahed

 

 

Förvånas inte om han kysser dina lockar;
Vad kan en galning göra mer än att bita på sina bojor?

Rumi

 

 

Inför Antigone som febrilt kämpar för att begrava sin bror skriver Pierre Vernant följande: ”Den som med egen vilja har burit ett namn och ägt ett ansikte förtjänar att högtidligt begravas.”

 

Namn och ansikte finns alltså redan sammanflätade på djupet, som symboler. Och Jean-Pierre Vernant fortsätter: ”Namnet och ansiktet är det som utgör en persons identitet.”(1) Om namnet befäster människans öde som dödlig, är ansiktet, seende synligt, det som gör att hon uppfattar sig själv i den andras blick, att se där sin egen återspegling, avskild. En jämförelse mellan den latinska etymologin (vultus, us), den grekiska (prosapon) och den arabiska (wajh, jfr muwájaha, att bemöta) erinrar om denna ”växelverkande sammanflätning” mellan att se och att bli sedd (M. Merleau-Ponty). Det är i mötet, ansikte mot ansikte, som människan kan se sig själv.(2)

 

Den nya förvirringen i den arabisk-muslimska kulturen, genom det problematiska begreppet hijáb (översatt som ”slöja”), har att göra med denna växelverkande sammanflätning. Slöjan har upplöst ömsesidigheten mellan den seende och det sedda, eftersom den seende (kvinnan) blir osynlig. Den mobiliserar en mångfald inlägg och överläggningar: teologiska, sociala, psykoanalytiska, politiska, juridiska…

 

 

Förvirringens omfång

 

Ordet al-hijáb (som översätts med slöja) används inte i Koranen som synonym till kvinnlig klädsel. Den figurerar som metafor, ”tills solen dolde sig i en slöja” (Kor. 38:32, 41:5; 17:45), eller som en dragen linje som skiljer paradiset från Gehenna (3) – en linje som enligt Ibn Arabi hör till cálam al-khayál, föreställningsvärlden, le monde imaginal i Henry Corbins översättning – slöjan figurerar också som skiljelinjen mellan motsatsen mänsklig/gudomlig, ett tecken på ett genomgripande annatskap (4) och slutligen, för att ange den förbjudna visionen av det gudomliga i det hinsides (där adjektivet mahjúbún, ”beslöjade”, används).(5)

 

Som konkret begrepp förekommer hijáb två gånger för att ange en skärm, en förlåt. I sura 19, skyler den Maria, när hon måste dra sig undan sina anhöriga [för att föda Jesus] (6) och i sura 33, för att inte profetens hustrur ska behöva blandas med besökarna: ”Och då I bedjen dem om någon sak, så bedjen dem bakom ett förhänge! (hijáb). Detta är rättast både för edra och för deras hjärtan…” (Kor. 33-53, Zettersténs övers. utom där annat anges, Ö.a.).

 

I den andra suran som nämns ovan är hijaben inte längre en symbol för andlighet, som i den första där kvinnan överskrider det jordiska i den gudomliga kärlekens akt. Istället används versen i sura 33 för att ange gränserna för profetens privatliv. Den store kommentatorn och exegeten Tabarí (800-talet) ger följande tolkning: ”För att fira sitt giftermål med Zaynab, som var känd för sin stora skönhet, bjöd profeten några vänner till sig. Men dessa dröjde med att ge sig iväg efter måltiden och hindrade därmed profeten från att gå in till sin nya brud. Uttråkad, var han tvungen att vänta tills den siste gästen hade gett sig av innan han strikt förkunnade: ”Det är en hijáb (förlåt) mellan er och mig.” Begreppet här förhåller sig intimt till lustens och sexualitetens domän. En annan version berättar om en händelse som ägde rum under en måltid då en av de inbjudna råkade röra med handen vid Aishas hand, profetens unga hustru. I båda berättelserna är det profetens hustrur som utgör ämnet för Koranens intresse: ”I profetens hustrur, I ären ej som andra kvinnor…”. Och Koranen fortsätter: ”Stannen i edra hem och smycken eder ej med den forna okunnighetstidens smycken (al-jáhiliyya al-úlá)”.(7) Kvinnor, förklarar Tabarí, måste avstå från alla sorters förförelser för att inte väcka männens lust. Därför detta föreläggande som översätts med: ”och smycken eder ej (walá tabarrajna).”

 

Termen tabarruj (varav walá tabarrajna, översatt med ” smycken eder ej”) antas i de olika översättningarna vara synonymt med en komprometterande, ytterst förförisk utstyrsel. Ordet är i själva verket synonymt med tabakhtur, det vill säga en höftvaggande gång. Beträffande uttrycket ”den forna okunnighetstiden” (hedendomen, al-jáhiliyya al-úlá) förklaras den av Tabarí vara en ogripbar tid, en epok som går förlorad i det förflutnas dimmor vars konturer inte kan urskiljas, mer mytiska än historiska.

 

Vår tids teologer kopplar ihop denna vers som riktar sig exklusivt till profetens hustrur med en annan som begär av de troende kvinnorna att ”de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder…”, (Kor. 24:31).(8) Texten påbjuder kvinnan att vika ner al-khimár (slöjan) över al-juyúb, (öppningarna, springorna). Handlar det om könets och bakdelens springor (varav användningen av pluralis juyúb), eller bara öppningen mellan brösten? Och vad innebär föreläggandet att ”ej visa sina behag undantagandes vad som alltid är synligt därav!”? Handlar det om kroppens skönhet, de kvinnliga attiraljerna eller klädseln? Den store teologen al-Rází (1200-talet), som annars råder kvinnan att anpassa sin klädsel till sin syssla och ta hänsyn till geografin och klimatet, påminner oss också om att klädseln kan vara en förförisk del av attiraljen, så som den sjunde suran vittnar om.(9)

 

 

Komplexiteter

 

Vid närmare granskning av Texten, stöter vi snabbt på motsägelser som är omöjliga att undgå, och som leder till närmast dödlägen. Exegeterna fastställer att versen (24:31) riktar sig bara till de fria kvinnorna, inte till slavinnor (jawárí) som, i egenskap av objekt som kan säljas och köpas, säger Rází, kräver att man kan bese och känna på/inspektera deras kroppar. Slavinnan är nödgad att visa upp det som den fria kvinnan föreläggs att dölja. Klädseln hjälper också till att skilja mellan en muslimska och en dhimmiyya, den kvinna som måste betala en skatt för att få behålla sin religion. (Mask. dhimmí, enbart ”Bokens folk” har detta ”privilegium”, alltså kristna, judar och mandeer, Ö.a.). På så sätt blir slöjan ett tecken på diskrimination. Genom att följa denna logik, är det klädseln som gör munken. ”Säg mig hur du klär dig, och jag ska säga dig om du är fri eller slav, muslim eller otrogen”. Och om vi godkänner de laglärdas tolkning av versen, måste vi godkänna också slaveriet samt rätten att hägna in ”fria” kvinnor i slutna rum där hela deras liv begränsas till moderskap och hushållsbestyr.

 

Fortsättningen på versen är ännu mer problematisk: ”… och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder (…) eller sina kvinnor eller de slavar, över vilka de råda, eller sådana stackare till män, som ej hava något sinne därför, eller barn, som ej förstå sig på kvinnors nakenhet.”(10) Oavsett det faktum att kliniska och antropologiska uppgifter bekräftar att kroppen kan vara källa till upphetsning för pojkar som inte nått puberteten (11) och trots den väl synliga asymmetrin (mannen får njuta av slavinnan och tjänstekvinnan, má malakat al-yamín, medan kvinnan inte får njuta av den manliga slaven), ja oavsett allt det slås vi av hur manliga slavar i exegeternas kommentarer presenteras som blottade på känslor, utan affekter, emotioner, lustar eller ens mänsklighet. Tillståndet som slav gjorde helt enkelt att mannen förlorade sin affektiva och subjektiva förmåga, om man ska tro källorna. Men känner inte våra exegeter till att det är det förbjudna som skapar begäret? Är de så pass okunniga om Historien och om den förislamiska poesin där Antaras gestalt,(12) den svarta slaven som räddade sin stam undan vanära och vann dess aktning, lyckas med att sublimera sin kärlek till den förbjudna (läs ”vita, fria”) kvinnan och säkra sin sociala ställning i ett förislamiskt slavhandlande Arabien? Hur kommer det sig att förmågan till att hysa begär förvägrades den manliga slaven efter islams uppkomst, medan överskridandet av slaveriets och degraderingens villkor genom poesin varit tillåten eller åtminstone möjlig under förislam, som trots det betraktas som en ociviliserad hednisk tid, full av obskurantism och okunnighet?

 

Dessa motsägelser hör inte bara till det förflutna utan håller i sig än idag, vilket shejk Qaradawís enorma framgång på Jaziras tevekanal vittnar om, han som betraktas som en modern och upplyst lärd och vars skrifter (Ökändhetens och skrytsamhetens klädsel, Hur man tunnar ögonbrynen …) (13) har föga att avundas en Tertullianus eller Sankt Paulus när han skriver att ”kvinnan skall tiga i församlingen”. I kapitlet som fått rubriken ”Visdomen med att tillåta polygami”, förklarar Qaradawí att ”islam, som är Guds slutgiltiga ord med vilket Han avslutade de andra profetiska missionerna, tillhandahöll en universell lagstiftning.” Och han fortsätter: ”Bland manfolket finns det de som är så ivriga att fortplanta sig, men som har fått en frigid eller sjuk kvinna till hustru, eller en som har för långa mensperioder eller andra anomalier, medan mannen inte kan stå ut längre tider utan kvinnor. Har inte han i det fallet rätt att äkta en andra kvinna?” Man kan genmäla: ”Men om sexualitetens enda syfte är fortplantning, varför ta en andra hustru i fall den första är frigid, eftersom frigiditet inte står i vägen för moderskap?” Men ”just därför är det i samhällets och själva kvinnornas intresse att kvinnorna får medhustrur snarare än att förbli gamla fröknar hela livet, fråntagna nöjet av det äktenskapliga livet”, avslutar han.

 

Man måste alltså, enligt Qaradawí, bejaka polygamin om unga flickor inte vill förbli ogifta fröknar resten av livet eller om kvinnan inte vill finna sig i att vara frånskild (mutallaqa eller táliq).(14) Ordet (mutallaqa eller táliq) är en del av djurlivets vokabulär. Det används om ett kamelsto, som befrias från sitt tjuder och lämnas att ströva fritt för att beta var det vill. Genom att referera till djurlivet och betesvandringen, får bilden en att tänka på den infantila sexualitetens mest primitiva fas: den orala. På så sätt har al-mutallaqa att göra med den primitiva personlighetsutvecklande drift som föröder allt i sin väg i avsaknad av… ett överjag.

 

Ordet al-Burqa, som ofta återkommer i debatten kring slöjan, tillhör också djurlivets vokabulär. På arabiska al-burquc eller al-burqac är en term som är ”vida känd och som används i samband med dawáb liksom med nomadernas kvinnor”, enligt Ibn Manzúr.(15) Ordet dawáb (plur. av dábba) används för riddjuren, men också för kräl- och arbetsdjuren. Ordet anger även hästens nos samt två bräscher (kharqán) som kvinnor lägger över sina ansikten och som ska föreställa ögon.(16) Al-mubarqaca är också al-shát (lammet), enligt lexikonet. Tolkad som lamm eller kamelsto eller t.o.m. som kräldjur, har hon en benägenhet att bli tygellös. Härav:

 

”Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen.” (Kor. 4:34) [Bernströms översättning, Koranens budskap. Zetterstén översätter ”illvilja” med ”uppstudsighet”. Ö.a.]

 

Det handlar dock inte alls om vare sig ”illvilja” eller ”uppstudsighet” [eller som i andra översättningar ”trolöshet”] utan om nushúz. Exegeter är överens om att denna term antyder känslan att vara överlägsen, ”de känner sig överlägsna sina män”, (isticlá’ calá azwájihinna), som både Tabarí och Rází skriver. Exegeterna graderar denna straffets systematisering efter en skala: först, varna dem, innan man stänger in dem i deras rum, sedan agar man dem om de envisas med att vara olydiga. Men olydiga mot vad? Gud och deras äkta män, svarar Tabarí.

 

Ju mer vi fördjupar oss i kommentarerna möts vi av ett häpnadsväckande försvar för konsten att ”kvantifiera lidandet” (M. Foucault). Det finns regler för bestraffningen. Man slår med en miswak, en smal trädgren, man riktar inte slagen mot ansiktet, ty där sitter majmac al-mahásin, skönhetens säte. Men det som verkade vilja uttrycka en viss medkänsla visar sig vara en grym bekräftelse på maktens rätt och dess inneboende överlägsenhet. Mannen, i denna straffets systematisering, kan tillåta sig att utsätta kvinnan för ”den värsta förnedringen”, nämligen att bestiga henne i en talande och absolut tystnad. Och Tabarí fortsätter att upplysa oss: ”Att framhärda i att inte adressera henne och samtidigt ta henne i besittning är hårdast för henne (wa dhálika ashaddu calayha)”. Eller också överger mannen henne och vägrar dela hennes säng tills hon återvänder (underkuvad) till honom och gör det han önskar (hattá tarjica ilá má yuhibb), eller så skriver också Tabarí, ”tills hon visar respekt för det gudomliga imperativet att underkasta sig det som är er rättighet”(17) (det handlar om de giftas rätt till samlag). Att visa respekt för mannen blir därmed en religiös plikt och den gudomliga lagen blandas ihop med mannens.

 

Att finna en skala att anpassa straffen efter gör kvinnans kropp till huvudperson i denna ”straffets semioteknik”(18). Antingen bestraffad eller övergiven, hjälplös som en lidande erogen kropp eller genomkorsad av lustan och kallet efter den andre som inte svarar, betraktas hon som förnedringens gisslan. På så sätt är det som såg ut som en ”rimlig estetik” i själva verket en oerhörd våldshandling. Kroppen är fånge i maktens meandrar, den ”förhärligar sig själv och förstärks av sina fysiska manifestationer”.(19) Straffsystemet måste därför placeras inom en viss politisk ekonomi som betvingar den kvinnliga kroppen och utsätter den för ett ”oförtövat våld”, fysiskt som psykiskt.

 

Från de exegeter som levde under islams första sekler till vår tids fuqahá’ (laglärda) har kvinnans kropp betraktats antingen som produktiv (moderskap), eller underkuvad (och båda samtidigt). Maken som gör sig till domare över sin kvinnas själ har rätt att med gudomligt dekret bestraffa henne. Då blir att bestraffa en suverän rätt som transformerar makten till ”övermakt” (M. Foucault), och rättvisan riskerar att utplånas inför godtycklighetens vågspel.

 

I kapitlet som handlar om det straff som ska tilldelas kvinnorna återger Tabarí följande berättelse: ”En man slog sin kvinna i ansiktet och hon gick till profeten för att kräva rättvisa. Denne skulle till att hämnas den oförrätt hon utsatts för när Ängeln uppenbarade sig med versen: ’Men brådska ej med Koranen, förrän uppenbarelsen varder färdig…’.(20) Denna vers har nu inget alls att göra med kvinnorna utan med förhastade svar som profeten hade delgivit judarna som sökte testa hans kunskaper. Vilket leder till nästa vers: ” Säg: ’Herre, öka min kunskap!’ ”(21)

 

När det gäller kvinnorna skyndar sig kommentatorerna att ställa det gudomliga på den maskulina principens sida. Deras talkonster om paradiset och det som utlovas männen i det hinsides är, som sådana, exemplariska. Det sexuella blir till en orgie som aldrig tar slut och skänker en gränslös njutning åt mannen. Men mannens virilitet, utmålad som fullkomlig inför en oändlig kortege av hurier, komprometterar själva den sexuella njutningens idé, eftersom könslivet i denna fantasivärld förblir ständigt förstockat, smärtsamt, beständigt besatt och utan möjlighet till avlastning.(22) Suyútí utmålar i sina kommentarer en penis som aldrig vilar och som gör av paradisets invånare en bror till Uranus. Om vissa verser framkallar en viss primitiv sensualitet (flod av mjölk och honung…) och inställelsen av alla förbud (”unga ephebi”, [tonåriga pojkar]), så har exegeterna å sin sida spätt på idén om mer än en sorts njutning. Det sexuella blir då en del av det diskursiva och berikas av ett helt nät av utläggningar inom religion, teologi, juridik… Det stiliseras, det berättas och det blir huvudattraktionen för spekulationer som har till syfte att begrunda och artikulera dess många exempel.

 

Paradisbilden av en oändlig maskulin njutning finner genklang i ett språk som uppvisar en extraordinär semantisk rikedom, men som dessvärre förblir fånge i ett samhälle ännu styrt av en arkaisk uppfattning om livet och samhället. Ordet för jungfru ”cadhrá”, till exempel, betecknar bara den unga flickan. Det har ingen maskulin motsvarighet, som om mannen vore subtraherat från allt tillblivande, all evolution och all historisering. Man föds till en man, man blir inte det. Lystenheten tävlar, sålunda, om den plats som reserverats kvinnorna i den muslimska föreställningsvärlden. Kvinnan förblir en kropp, besatt av mannen när mannen så önskar, eller upptagen med de hushållsfunktioner som hör detta livet till. Hur är det med hennes egen njutning? Hur kommer hon att få sin belöning? En slöja sänks över hennes sexualitet. Hennes öde är därmed tillslutet: lydnad härnere och kyskhet i livet efter detta. Sådan är hennes lott.

 

 

Det oroväckande i ett ansikte (som också är ett) kön

 

Genom att blanda ihop anletsdrag med monstruositet bär Gorgonen döden i sin blick. Den förstenar vem som än vågar se henne framifrån. Hur kan vi då se det vars åsyn vi inte kan utstå utan att riskera att bli förstenade? Tack vare Atenas sköld, som låter Perséus se Medusa, inte som hon är i verkligheten, utan som en avbild, lyckas han halshugga Gorgonen utan att direkt lägga ögonen på henne.

 

Att halshugga, kom Freud att säga, är att kastrera. Därav blir ”skräcken inför Medusan en skräck för kastrering”.(23) Och Ferenczi tillägger: ”Medusans huvud, som den skräckinjagande symbolen för kvinnans genitala område, vars särdrag har förflyttats från nedan till ovan”.(24) Medusans huvud ersätter den avbild man gör av moderns genitala organ.

 

Är det för att hindra att mannen förstenas, som kvinnan måste beslöja sitt hår? Men slöjan handlar om mer än kvinnans sociala träldom, den avtecknar hennes anpassning till mannens uppfattning om den kvinnliga kroppen, som är nära lierad med hans arkaiska ångest. Berättelsen som historiograferna berättar för oss är mönstergill: När man försökte utplåna resterna efter den förislamiska periodens modergudinnor stötte Profetens utsända för det ändamålet på svårigheter: de fick försöka flera gånger innan de lyckades, så hotfulla och monstruösa statyerna var. Där fanns ”en abessinsk kvinna med rufsigt hår, som höll sig om axlarna med händerna och gnisslade med tänderna.”(25) Graierna (Gorgonernas tre systrar) bildar visserligen en oroväckande trio: gamla juvenila häxor med en enda tand och ett enda öga för alla tre, som ständigt överförs från det ena ansiktet till det andra. Ett ansikte som alltid är öppet, alltid liggande i bakhåll, och som motsvarar Argos hundra ögon, vilka gör det möjligt att se åt alla håll samtidigt.

 

Svart rufsigt hår och tandagnisslande, en slukare av allt som kommer i kontakt med den, och med en skräckinjagande blick. Monstruositet, oral kannibalism, förskräcklig och grotesk anblick, är inte det själva det arkaiskas avbild? Denna låter sig emellertid inte reduceras till ”den civiliserade horisontens avlägsna trakter” men till det som, alltid och överallt, sliter människan från sitt liv och från sig själv (…) för att slänga henne ner mot bottnen, i kaosets förvirring och hämsko.”(26)

 

Freud skriver: ”Förutom att uppfatta den yttre världens modifikationer, viktiga för livets bevarande, uppfattar ögonen också tingens egenskaper, deras dragningskraft, genom vilka dessa ting upphöjs till rangen av älskade objekt...”(27) Härav blir synorganet en samlingsplats för ångest.(28) Myterna, drömmarna och fantasierna har lärt oss att ångesten över att förlora synen är ett substitut för ångesten över att bli kastrerad. Freud jämför kastreringsångesten med det oroande främlingskapet (Unheimlich). ”Heimlich är ett ord vars betydelse utvecklas i riktning mot en viss ambivalens, tills det till slut sammanfaller med sin motsats, unheimlich”, det vill säga denna ”särskilda variant av det skräckinjagande som går tillbaka till det som varit känt sedan länge, varit bekant sedan länge”.(29) Det bekanta och familjära som borde ha förblivit dolt. Unheimlich skulle i så fall vara det som borde ha hållits i skuggan, men som trädde fram i ljuset. Det är då som synen sammankopplas med kastreringsfantasmens ångestgivande genljud.

 

Eftersom ögat inte enbart är ett organ för självbevarelse, utan också bär på den erotiska driftens kraft, vore det bättre att beslöja än att förlora synen, d.v.s. om man vill undvika Lagens öga-mot-öga. 

 

 

Kvinna, det ädlaste av alla ord

 

Slöjan och kvinnligheten är ett ledmotiv i den mystiska litteraturen. Tvärtom teologernas vision, tillhör paradiset i den mystiska texten ”intelligenserna”, där själen kan uppleva föreningen utan slöja.(31) I en omskakning av gränserna mellan mänsklig och gudomlig, talar mystiken för det möjliga med en direkt, omtumlande och njutbar erfarenhet av det gudomliga. Fusionen med det Ena beskrivs i termer av visioner. ”Han behöver aldrig bjudas in, där Han för evigt är närvarande” eller ”Din bild som gick förbi, har bosatt sig i mina ögon. Hon väljer mina ögon till hemland.”(32) Och ”Bli en blick, Bli en blick, Bli en blick.(33)

 

En av parablerna i Mantic uttair (34) använder spegel-motivet för att mildra effekterna av den gudomliga praktens vision. Men mystikern är den som offrar sig inte för utan i det objekt han åtrår. Upptänd som fjärilen när den förenar sig med ljusets flamma, tar han med sig sin förenings hemlighet och förblir därmed omgärdad av den … för alltid.

 

För vissa mystiker, som al-Ansárí, kan slöjan falla av,(35) men den förblir för evigt sluten hos andra, som i vissa passager hos Ibn Arabi. Ty själva orden är slöjor, likaså bokstäverna. Vad gäller jaget (eller egot), är det den ogenomträngligaste av alla slöjor (akthafu al-hujub al-hissiyya).(36)

 

Det är i denna kontext av spegel/bild som kvinnans öde kommer fram i den mystiska litteraturen. Hon lånar sina drag till det gudomliga. Layla, vacker och älskad, en evig gäst i mystikerns gästabud. I hjärtat på denna mystiska korpus är det inte bilden av sonen som reflekterar det gudomliga som gäller längre, utan bilden av kvinnan. Med Ibn Arabis ord: ”Det kvinnliga är det som får världen att kretsa runt”, att begrunda Gud i kvinnan är fullt möjligt och rekommendabelt.(37)

 

 

Behovet av en konstruktion

 

 

”Förhållandet av varje diskurs till döden gör den förra möjlig”, skriver M. de Certeau.(38) Men våra teologer nöjer sig inte med att förneka de Mänskliga rättigheternas charta och de medborgerliga principerna därför att dessa framföddes i Väst, utan ser dessutom till att skapa en dikotomi inom den stora arabisk-muslimska korpusen, som förtiger när den inte förbjuder mystiken, poesin och filosofin… Deras dom över den tänkande människan leder till en regression, aldrig tidigare skådad, i civilisationernas historia. Genom att hela tiden svänga med identitetens fanor motarbetar de all samtida bearbetning av det förflutna i skrift och tillintetgör därmed alla möjligheter till öppning mot en gemensam framtid med andra. Att bearbeta källan kräver att man har viss distans. Identiteten är en konstruktion, aldrig fullbordad, alltid tillkommande, transformerad av det främmandes prövning. Våra fuqahá’, våra laglärda, vid början av det tredje millenniet, har fullt upp med att multiplicera sina fatwor över demonen som ständigt hemsöker människan. Men demonen är bara en projektion av denna obskyra del inom oss själva. Och detta våld mot kvinnorna säger en hel del om hur lite vi bejakar den Andre inom oss, och om förnekelsen av den kvinnliga andelen, som förblir ogenomskinlig och enigmatisk, i männens hjärta. Våldet tillkommer när människan misslyckats med att överskrida och upphöja sig själv, ”med att försäkra sig om en sann förening” (med René Nellis ord).

 

”Älskarens hjärta alltigenom rosendoftande”, sjöng Rumi.

 

Men för våra laglärda har kärleken övergivit världen, liksom varje anslag till sublimering och skapande. Det är som om världen helt igenom vore gjord av taggar.

 

Text: Houria Abdelouahed

 

Översättning från franska: Hesham Bahari

 

Houria Abdelouahed är fransk-marockansk psykoanalytiker, författare och översättare. Hon undervisar vid Parisuniversitetet och har bl.a. översatt Adonis stora trilogi "Boken" till franska. Aktuell på svenska som medförfattare till "Våld och islam".

 

 

NOTER

Vill Du läsa noterna till denna essä? Mejla oss en rad till alhambra@alhambra.se så skickar vi dem utan kostnad!

 


Bestarnas klippa: en katedral över jägar- och samlarsamhällets tankeliv

 
Bestarnas klippa:
en katedral över jägar- och samlarsamhällets tankeliv
 
 
 
 
 
 
 
 

Utsikten från "Bestarnas klippa" i Gilf Kebir-platån, Sydvästra Egypten.
Samtliga bilder tagna av Hesham Bahari under två expeditioner till området 
organiserade av Alhambra, 2008 och 2010.

 

 

”Bestarnas klippa” (även kallad Mestikawi-Foggini grotta eller Wadi Sura II)
är en stor klippa i den egyptiska delen av libyska öknen med en enorm hällmålning,
där ca 5000 små och stora figurer har målats för mer än 7000 år sen.

 

 
 

Klippan ligger i Wadi Sura vid den sydvästra foten av Gilf Kebir-platån i det avlägsna sydvästra hörnet av Egypten nära gränsen till Libyen och Sudan. Området, övergivet i dag, är en av de torraste platserna i Sahara.

 

 

Klippmålningen upptäcktes 2002 av arkeologerna Massimo och Jacopo Foggini och översten Ahmed Mestikawi. Under 2010 har forskare vid universitetet i Köln genomfört en fördjupad studie av platsen
och kallat den Wadi Sura II för att skilja den från den ca 10 km längre österut belägna Wadi Sura I (”Simmarnas grotta”).

 

 

Hällmålningarna skapades för mer än 7000 år sedan. På den tiden var klimatet i Sahara fuktigt.
Under Holocen-perioden fanns det en sjö vid foten av klippväggen.

 

 
 

Klippmålningen är 17 m bred och nästan 7 meter hög och innehåller över 5000 välbevarade 
figurer målade med rött, gult, vitt och svart pigment. 
Den utgör det största och intressantaste fyndet hittills i Sahara.

 

 

Hundratals "händer" täcker den skyddade klippväggen

 

 

 
 
 

Ett tjugotal huvudlösa bestar förekommer i målningen. 
Medan handsymboliken återfinns i många grottmålningar över hela världen, 
är de huvudlösa djuren unika för denna plats och tyder på en tidig mytologisk berättelse,
som kanske handlar om jägar- och samlarfolkens uppfattning om födelse och död,
möjligtvis även om återuppståndelse.

 

 

Bestarna omges av mänskliga grupper. De huvudlösa djuren har ofta långa svansar, tjurliknande kroppar,
benen slutar på vissa av dem med något som påminner om ormhuvuden istället för fötter.
Det ser ut som om de spottar ut och sväljer mänskliga varelser,
vilka närmar sig dem svävande eller simmande.

 

 

Några av bestarna verkar vara insvepta i eller utsmyckade med
ett slags gyllene nät med invecklade mönster.

 

 

Klippmålningarna visar även grupper av dansande, flytande eller simmande människor.

Men viktigast är kanske att det visar hur utvecklat sinne för språk och metaforer
dessa forntidens människor redan förfogade över.

 

 

På den nedre vänstra kanten verkar två rader av dansande människor vara separerade från varandra av en spricka i stenen. De på sprickans ovansida håller händerna över huvudet, medan de nedanför sprickan verkar vara en spegling av de förra i mindre storlek.

 

 

Klippmålningarna innehåller även strutsar, gaseller, giraffer och det som ser ut som ett ungt lejon (nedan).
Symboliken av de huvudlösa bestarna har ännu inte blivit dechiffrerad.

 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Se även 
 
 
DET ANDRA EGYPTEN
av Wael Abed
En rikt illustrerad bok om den egyptiska öknens okända skatter
 
 
 
 

Mejla din beställning till alhambra@alhambra.se

 

SOMMARERBJUDANDE

Halva priset t.o.m. 15 augusti 2016

 

115 kr istället för 230 kr.

 

Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240

 

Mycket har skrivits om Egypten, dess mångtusenåriga historia och myllrande folkliv längs den gröna Nildalen. Men i den här boken får vi lära känna den väldiga landyta, som täcker över 90 % av Egyptens areal, och ändå bara hyser ca 2 % av dess befolkning. Dess väldiga sandslätter med dyner i ständig, omärklig rörelse, dess klippiga bergsryggar, märkliga kalkstenslandskap och förrädiska saltträsk... alla bär de på fascinerande hemligheter om länge sedan svunna epoker, då människor befolkat denna öken, som för miljoner år sedan varit ett stort hav. 



Författaren, Wael Abed, har ägnat 20 år åt att utforska de egyptiska öknarna och oaserna. Obesvärat men inkännande berättar han öknens historia, om dess myter och legender, flora och fauna, om ökenforskningens pionjärer och de expeditioner han själv deltagit i genom åren. 



Boken har ett rikt bildmaterial med över 100 färgbilder.

 

"En hyllning i text och bild till öknen i allmänhet och det egyptiska Sahara i synnerhet.
Förläggaren Hesham Bahari står för många av bokens oförlikneliga bilder,
som de från det förhistoriska Gilf Kebir."


Sören Sommelius, HD

 

 
Foto av Raja E Bahari, 2010
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Eqbal Ahmad: "Revolution in the Third World" (1975)

 

Var och en av oss har en bit av sanningen inom sig – och jag tror verkligen att nästan vem som helst som lyssnar på er eller på mig just nu har någon form av kunskap, någon sorts förståelse av världen, som skiljer sig från den som propageras av de dominerande mediala institutionerna. Du måste ingripa den stund du finner att din sanning krockar med den som trummas ut som deras. Så lär dig leta efter alternativa källor, för utan alternativa källor, utan pluralism finns ingen demokrati.

 

Eqbal Ahmad 

 

 
 
 
Historiska tillbakablickar
 
 
Eqbal Ahmad (1933-1999 / läs mer nedan) såg klart vad som komma skulle,
hur de "fattigas" revolutioner skulle urarta
och de "rikas" dominans stärkas med tiden.
Men han förlorade aldrig sin tro på folkets uppvaknande.
 
 
REVOLUTION IN THE THIRD WORLD
 
Eqbal Ahmad gave this speech on November 4, 1975 at the University of Michigan during the closing session of the three-day "Bicentennial Dilemma: Who's in Control?" teach-in.

 

 

 
 
 
 
 
 

Eqbal Ahmad (1933- 11 maj 1999) var en pakistansk statsvetare, författare, journalist och antikrigsaktivist. Han var starkt kritisk till de postkoloniala makternas framfart, särskilt USA:s strategi i Mellanöstern, och till det som han uppfattade som en dubbel förbannelse, nationalismen och den religiösa fanatismen i länder som Pakistan.

 

Ahmad föddes i Irki, en liten by i Bihar-provinsen i Indien. Som ung pojke såg han sin far mördas över en markdispyt. När Indien delades 1947 flydde han tillsammans med sina äldre bröder till det som blev Pakistan. 1951 tog han examen i ekonomi från Forman Christian College i Lahore. Efter att ha tjänat en kort tid som arméofficer började han 1957 läsa vid Occidental College i Kalifornien. Från 1958 till 1960 studerade han statsvetenskap och Mellanöstern historia vid Princeton, vilket ledde fram till en doktorsexamen.

 

Från 1960 till 1963 bodde Ahmad och arbetade i Nordafrika, främst i Algeriet där han ingick i Nationella befrielsefronten och lärde känna Frantz Fanon. Han erbjöds att ingå i Algeriets första regering efter självständigheten men tackade nej för att inte förlora sitt intellektuella oberoende.

 

Tillbaka i USA undervisade han vid University of Illinois i Chicago (1964-65) och vid Cornell University i skolan för Labour Relations (1965-68). Under dessa år blev han känd som en av de tidigaste och mest högröstade opponenterna till USA:s politik i Vietnam och Kampuchea. Från 1968 till 1972 var han ansluten till Adlai Stevenson-Institutet i Chicago.

 

1971 blev Ahmad utpekad som en av Harrisburg Seven, tillsammans med den katolske prästen Philip Berrigan, dennes framtida hustru Syster Elizabeth McAlister och fyra andra katolska pacifister som anklagades för att vilja kidnappa Henry Kissinger. Efter 59 timmar av överläggningar förklarade juryn domstolsförfarandet vara ogiltigt 1972.

 

 

 
 

1982 anslöt sig Ahmad till fakulteten vid Hampshire College i Amherst, Massachusetts, en progressiv skola som var först i USA med att bojkotta Sydafrika. Där undervisade han i världspolitik och statsvetenskap. Tidigt på 1990-talet fick Ahmad en jordlott i Pakistan av Benazir Bhuttos regering för att där bygga ett oberoende alternativt universitet, som kallades Khaldunia.

 

Efter pensioneringen från Hampshire 1997 bosatte han sig permanent i Pakistan, där han fortsatte att skriva en veckokolumn för Dawn, Pakistans äldsta engelskspråkiga tidning. Efter hans död har en serie föreläsningar hållits till hans minne i Hampshire College. Bland föreläsarna: Kofi Annan, Edward Said, Noam Chomsky och Arundhati Roy. Ahmad har beundrats som ”en intellektuell som aldrig underkastat sig maktens eller auktoriteternas krav”.

 

Eqbal sympatiserade med den sufiska tradition som han minns den från sin barndom i Bihar, där respekt och beundran för det andliga livet förenade många hinduer och muslimer. Med enkel livsföring och utan pretentioner ”undervisade sufierna där genom exempel”, och ”visade vägen genom att behandla alla lika utan diskriminering”. Sufierna talade till de mest förtryckta i samhället, och erbjöd ”social rörlighet, liksom värdighet och jämlikhet för de fattiga”. Sufierna betraktade nationalismen som en anti-islamisk ideologi som ”skapar gränser där islam varit en tro utan nationella gränser". Eqbal beskrev dock sig själv som en ”hårdnackad sekulär” person och en ”internationalist” men han hyste stor respekt för sufiernas tankar och deras sätt att leva. Eqbal Ahmad skänkte vishet och integritet till de förtryckta folkens sak över hela världen. Han dog av hjärtattack den 11 maj 1999 i Islamabad i Pakistan. 

 

(Bearbetning av Wikipedias engelska artikel. Någon artikel om Eqbal Ahmad på svenska finns inte där.)

 

 

 

Eqbal Ahmad spoke at CU Boulder, Colorado on October 12, 1998
(just 7 months before his death).
He talked about who and what defines terrorism.


Jaktdikt, av Muhammad Afifi Mattar

Jaktdikt

Av Muhammad ’Afifi Mattar (egyptisk poet, 1935-2010)

 
 
 

Han reste sig upp, en råhuggen klump, 
ur sin spontana förvånings täta busksnår,
ur sin lera, belägrad av instinkter.
Nattens mörker var hans moderkaka,
och mellan hans tänder fastnade en doftrest av bestens blod.
Gryningen, daggtäckta grenar i brokig skrud.
Nattens under, barfota över vågornas krön,
över grusiga trumpetsnäckor och pärlemor, och sand, utan slut.
Hans ansikte fuktades av genomsynligt mörker.

 

Ett avlägset blixtrande röjer upp genom skapelsens länder.
Hans ögon vidöppna av fruktan för djuren i blinda tunnlar.
Havet är en darrning av läppar i den stumma passionen,
medan han torkar villebrådets fett av sina läppar
och lägger sig ner för att avvakta vindens fångst: tecken, läten 
av villebråd.
Oändliga stränder av sand: trumpetsnäckor och pärlemor bortom räkning,
skelettben och murknande lädersköldar bland fallna krigarskallar.
Våg efter våg kastar havet upp sin vilda skapelse.
Från grått till purpur skälver gryningen, 
graverar in sin gång och sina breda drag med vilda havsfåglar över horisonten
för att stiga in genom ljusets gapande spelrum.

 

Ur mörkret kom stormens stämma, kosmiskt dånande, och väckte honom till
rädslans första, jungfruliga verop och se, jaktens 
passion blossar upp! Ur hans spontana förvåning växte hans intimitet
med vilda bestar och fåglar: Naken och ensam, löpningen börjar – 
i kapp med flygande svärmar, horders blinda jäkt, lejonkatters stolthet.
Hans högljudda klagan, hans lopp, lystes upp av solen.

 

Skapelsens speglar har krossats,
deras namn avslöjats, 
och deras rytmers intrasslade affärer blottade.
Han vet inte vilken sorts jakt han längtar efter – vilka snaror, vilka fällor, 
vilka villebråd:
Dessa som rör sig mellan 
himmel och jord … eller blott deras namn, 
deras behags befrielse?
Ett steg … och morgonen rör med handen vid dagg och gren,
och tar breda nakna kliv genom salt, sand och vågor.

 

Allt avfall ligger blottat på stränderna, 
och havet stiger och sjunker sedan som i all evighet.
Varelsen, berusad av växtkraftens skriande skälvningar, stirrar lamslaget:
Denna hingst av vågor, vilka snaror kan hålla honom fast,
medan han gnäggande stormar krönen?
Och denna vidd, vilket spjut förmår borra sig in till dess gåtfulla hjärta?
Och himlarna och solen, på vilken hulling, i vilket nät
kommer de att darrande blöda ner i hans händer?

 

En dialogs dimmor stiger upp, själen öppnar sig mellan meningar.
Alltet skrider glider från förnimmelsens nu
till minnets och drömmens avlägsnaste region...

 

1

 

Vindar har blåst förbi, stater och kolonnader byggdes för att rasa,
medan städerna fjättras i sina formers rustningar 
bland jäsande ruiner…

 

Berusad på ruiner och minnen är du, o poet,
och du står ensam, medan vindarna klyver havets skalle 
över sanden och tidsåldrarnas otydliga muttranden sprids
genom havssnäckornas meningslösa viskningar,
drar åt snarorna runt metaforerna i din ståtande klassiska pompa.

 

Ditt poem lägger du ut som en fälla, kanske villebrådet kommer
frivilligt till dig ut ur himlens och jordens raviner, 
mellan väntan och tystnaden. Ditt poem står i brand 
bland skeppsvrak och fyrtornens resterande spillror– 
ditt versmått en hetlevrad furie ur det lovliga blodets vansinne,
och dess former: lera ur nederlagens flygande stoft.
Så vässa spetsarna på dina vingpennor tills villebrådet visar sig, 
och håll utkik genom dina heliga luntors teleskop, underverser
tecknade av åskviggarnas rungande nedslag, ritade av elden 
till fiskar, hästskelett och bergsgetter.

 

Din ved ligger utströdd, själens träflisor offras som 
oblater och villebrådet löper fritt i poemets utsträckta vidd. 

 

2

 

Se noggrant på mitt blod, o poem, 
betrakta prakten hos det havererade rimmets nya ruiner, 
och reparera dina vitsar med mina ord. 
Vid grindarna till dina kryptiska stränder
och dina vågor som befriats från sitt ok, 
se till att förgylla ditt villebråds metriska väntan…

 

Hav, en sandig strand med travar av lik ur nationernas skörd,
havssnäckornas gyllene glans,
ådriga stenar som bevarat gräsarternas och metallens färger,
trumpetsnäckornas kalk, allt grönare med tiden, ormande sig,
med rum för övergivna ting,
med minnen, berättelser om förvirring och viskningar av alla de som varit här.

 

Inget finns för mig att jaga på denna skapelsens morgon – förutom 
det otydliga, återklingande larmet och havets pladder…
Vilka är de havssnäckor som kan infria
berättelsernas förvandling till kött och blod?

 

Vilka har anförtrotts att friköpa arvet ur tystnadens våld,
ur arvtagarnas förstenade kadaverdövhet?
Och vilka av havssnäckorna har dömts till dödskamp och tårar?
Vilka som under sina pansar gömmer den ruinerade visdomens diatriber, 
eller ett blod som spricker i passion,
eller själens skrik i upplevelsen
eller uppläsarnas och sångarnas gråt?
Och du, unga gamla poem,
din skapelsemorgon har slitits mellan flätor och knyten,
du lät den hänga som en ögla för havssnäckorna,
stränderna spred du ut som snaror,
och vävde nät med havets smärta.

 

Bland ruinerna, gömde jag mina ansiktsfällor…
O poem, både du och jag
strider mot gastar.

 

3

 

Vem av oss blir villebrådet denna middagstimme?
En sol som vässar sin spjutspets på min panna,
sanden som suger in mig med sin sirensång,
havssnäckorna inom räckhåll för fingrarna mot örat?
Jag vände på dem och lyssnade – 
deras sömmar hade förreglats
i harmoni med de gamlas
visa dom, 
med upptäcktsresandens och filosofers disputationer,
med försvinnande kungarikens jämmerlåt
och bullersamma kungariken på framväxt babblande i alla tungor,
med recitatörernas drönande som slår ner öppningssura efter öppningssura,
med erövringarnas mullrande över själens och självets geografi,
med herbalister, veterinärer och svindlare, med charlataner, 
amulettskrivare och uppfinnare av gåtor, 
med män som läser framtiden i stjärnorna, sluga spågummor och sierskor,
alkemister, bevakare av nymånens stigning, besiktare 
av himlens och jordens gränser, väktare
över kanaler och flodsårstider,
medelst fromma verser och åsiktstelning, 
med ornamenterade inledningar, marginaler
av överföringskedjor och kommentarer.

 

Men vad du är, vem du är, manglad sargad varelse,
från viskningar till ord till brutna stavelser
om falskt jubel och brutna löften…
Vem är du, o vilda varelsen? Du,
mitt villebråd
denna galna middagstimme…

 

4

 

Törstig efter blod…
gasellens hud är mitt vattenkärl och den hänger slapp 
och vattenfri runt min axel.
Brunnen har sjunkit så lågt, 
och skymningens sol hackar och förgyller sina lerskärvor
och vannar deras stoft.

 

Jag springer tills jag ser en brunn.
Över mossgrön yta lägger jag ut gasellens hud.
Jag hör benen skramla,
själen andas blåsande in i dess lemmar.
Den rätar ut sig och blir en kropp,
den rinner slinker ur mina händer 
och lämnar efter sig sin pulserande takt och sin värme.

 

I det avlägsna halvmörkret drar en stormfågel
sin siluetts eldiga konturer efter sig.
Törst, blod, och gasellen, ett flimrande sken 
längs den gräsbetäckta stigen, och sedan – 
skog och mörker.

 

O poem,
vem kan rå över detta villebråd om inte med din berusade takt,
dränkt i begynnelsernas ingivelseljus? 
Så lägg ut dina snaror, vässa pilspetsarna på dina tystnader,
kanske villebrådet vill komma till dig, frivilligt, o poem…

 

Ramlat al-Anjab – Kairo
15 April, 1992.

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari

 

 
 
 

Muhammad Afifi Mattar (1935 – 28 June 2010), egyptisk poet, född i byn Ramlat al-Anjab i Menufiyyaprovinsen i Deltat. Han studerade filosofi vid Ain Shams-universitetet i Kairo. Under Sadats tid (1970-1981) flydde han till Irak och tillbringade flera år där på grund av sitt motstånd till Sadats regim. Under åren i Irak var han redaktör för al-Aqlám, en litterär tidskrift. ”Jaktdikten” är från 1992. Mattar belönades med ett flertal stora priser för sitt poetiska verk, bl.a. Owais-priset. Han hann publicera ett dussintal samlingar under sin livstid och dog i Kairo av levercancer 2010. Al-Shourouq förlag i Kairo gav ut en första utgåva av hans samlade verk år 2000.

 

Jakt- och jägarpoesin är en genre med gamla anor i den arabiska poesin. Under förislam ingick alltid några jaktscener (tardiyyát) i de stora odena (qasíd). Senare utvecklades jaktdikten under abbasiderna till en egen genre med stora namn som Abu Nuwas (d. 815), Ibn al-Mu’taz (d.908, poeten som blev kalif för en dag var också författare till ”Tropernas bok”, ett av de första vetenskapliga verken om poetik och litteraturkritik) och Abu Firas al-Hamdani (d. 968). Därefter hamnade genren i skymundan. Mattar anspelar på den klassicerande formen genom att kalla sin dikt för just Tardiyya, (”Jaktdikt”), men likheterna stannar där. Dikten kan läsas som en poetisk uppgörelse med ett stagnerande arv som inte förmår utvecklas längre. Det efterlängtade villebrådet är själva dikten, och den klassiska "jaktdikten" förvandlas till en jakt efter mening. Enligt kritikerna tillhör Afifi Matar de ”svåra” arabiska poeterna. Den kategori som oftast beskrivs som ”svåra” är poeter vars poesi ägnas filosofiska spörsmål och därmed når färre läsare än dem som diktar om känslor och vardagsupplevelser. 


”Gatans barn”: Sex rappare som skakade om Pyramiden

 

 

 

”Gatans barn”: Sex rappare som skakade om Pyramiden

 

Av Nour ’Ezz al-Din

Publ. i al-Safir 18 maj 2016
Övers. från arabiska av H. Bahari

 

Mitt hjärta var en skallra, nu klingar det som bjällror…
Sjung för fullt, mitt hjärta … så hjon och vakter vaknar…
Jag är bara clownen! Sov på saken… Var inte rädda…
Jag bär varken på svärd eller kommer a cavalo…!

Salah Jahin (1930-1986)
(Egyptisk poet, manusskrivare och karikatyrist
som skrev alla sina dikter på dialekt.)

 

När vi skrattar fängslas komedianterna

 

De var sex, en av dem med mobilkamera. Som om de höll på att ta en selfie, står de framför kameran på vilken gata som helst, rappar fram verklighets satiriska berättelser, för att lindra folkets smärta, enkelt och spontant, förvandla det sura jäktet efter levebröd till skrattsalvor som ekar i luften. När jag frågade dem en gång varför ”gatans barn”, sa de därför att gatan är deras mål, att bli sedda av de som ledsnat på målstyrda satirprogram, de som tröttnat på det tillrättalagda, och som har behandlats illa av livet, de som inte har mycket över att underhålla eller roa sig med. Kanske de kunde få några att skratta igen, om än aldrig så lite, och eftersom de tillbringar större delen av sin tid på gatan, fick det bli ”gatans barn”.  Sina satiriska klipp la de ut på Facebook, det blev många besökare, och klippens verkan blev en överraskning. Sex unga killar har ”skakat om” Egyptens nationella säkerhetsapparat med en mobilkamera, därför har polismyndigheterna arresterat dem. Jag hade chansen att lära känna två av killarna under en resa till Egypten.

 

Nour, vakna! De har fått tag i ’Ezz!

 

Vi brukade alltid vänta på Ezz på de ”fattigas” café dit han kom från universitetet för att förena sig med oss. Du kan inte låta bli att skratta åt hans enkla men komiska ansiktsrörelser. Ezz al-Din Khaled är 19 år, han är student vid Konsthögskolan i Kairo. En tjock och burrig afrofrisyr döljer en del av hans lilla huvud som är fylld av berättelser. Han öppnar sin mobil för att visa mig sina senaste skisser, och foton på hans farfar som var konstnär och dog för några år sen. Han bjöd mig en gång för att se ett teaterspel i regi av Muhammad Desuqi. Den lilla teaterlokalen fylldes snabbt med folk, och Ezz, så oerfaren som han var, spelade som en gud. Showen handlade om egyptiernas dagliga lidande, fattigdom, marginalisering, arbetslöshet, skrattretande och med briljant satir, vilket gjorde att jag gick och såg den en andra gång, för att ropa Ezz, Ezz, Ezz med åskådarna.  

 

Vad tänkte på dessa myndighetspersoner som hämtade honom från hans hem i gryningen, anklagad för att sprida samhällsfarliga videoklipp? Är herr Presidenten rädd för ett videoklipp? Ezz bar aldrig något vapen, har aldrig skadat någon. Har han blivit arresterad för att han gillar att dricka te med mjölk och övertygat oss att följa hans exempel? Eller har man äntligen avslöjat hans stora hemlighet: att han varje dag i en hel vecka gick runt i Downtown nynnande Imam och Negms revolutionära låt: ”Bygg du dina slott över våra gårdar!” Förra veckan släpptes Ezz mot borgen, men först hade man arresterat de övriga i gruppen. Detta trots en flod av kampanjer på sociala medier som kräver tillbaka ”rätten att skratta”.

 

Yehya: positivenergispridaren

 

Jag lärde känna Yehya på gatukaféerna i Downtown som han besökte dagligen, på väg från sin arbetsplats till olika möten med teaterfolket. Jag tyckte om honom. Han tog mig på upptäcktsturer i Kairos gamla gränder och… återvändsgränder, sådana vars existens jag aldrig anade. Vi besökte helgonhögtider, moulid, och sprang efter mikrobussarna upp och ner för gatorna. Var gång vi mötte en kärra som sålde kokta favaböner, stannade vi och åt. ”Jag har älskat dig, Nour, därför att du är enkel som vi”, brukade han säga till mig. ”Videoklippen som vi sprider på nätet är bara till för att lätta trycket för alla de stackare som tröttnat på livets hårda villkor i huvudstan. Vi jagar inte efter kändisskap utan vill helt enkelt att alla ska imitera oss. Jag blev så glad den dan någon visade mig ett klipp taget av en familj som inspirerats av oss. De gjorde narr och skrattade åt sitt eget elände på sitt sätt. Vår idé har börjat få spridning. Alla måste kunna skratta åt sig själva.” Vi var på väg från vår Fru Nafisas moulid en natt, och han berättade för mig om sin dröm att samla all de brutna människors smärta som finns och gjuta den i en konstnärlig form som får alla att känna sig bekymmersfria och leva utan ångest resten av sina liv.

 

Idag sitter Yehya, tillsammans med resten av gruppen, förutom Ezz, i fängelse. Anklagelserna som tillvitats dem är ologiska: propagering för terroristiska idéer, spridning av subversiva videoklipp. Varje gång jag tänker på anklagelserna vet jag inte om jag ska gråta eller skratta. Den egyptiska staten har blivit skrämd av ”gatans barn”, och beslöt därmed att beröva satiren och fantasin friheten och låsa in dem i fängelseceller, som förresten inte kan rymma fler fångar längre. Allt jag förmår göra idag är att publicera dessa rader precis som jag lovade Yehya en dag innan han arresterades, och vänta på att de släpps fria igen och på deras kommande videoklipp. ”Gatans barn” vet att de har skakat om pyramiden med en mobilkamera. Därför är de inte rädda att säga som det är, därför vill de att vi aldrig slutar skratta.

 

Källa http://shabab.assafir.com/Article/16775 


Samir Kassir in memoriam

Den 2 juni 2005 mördades Samir Kassir

 

Samir Kassir

Källa: http://www.babelmed.net/

 

”Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar”, skrev Samir Kassir i inledningen till ”Den arabiska olyckan”, en liten bok med oöverträffad relevans. Likväl är det en man föga beredd att finna sig i ett så dystert konstaterande som denna morgon den 2 juni 2005 dödas i en explosion i sin bil i (den kristna stadsdelen) Ashrafiyeh i Beirut.

 

Under sin mångskiftande verksamhet som historiker, lärare, författare och oppositionell journalist ville Samir Kassir vara med om att bygga upp ett oavhängigt, sekulärt och demokratiskt Libanon. Med en far av palestinskt ursprung, en syrisk mor och själv av fransk nationalitet som han skaffat sig under långa studier vid Sorbonne, blev denne intellektuelle libanes en virtuos i geopolistiska tillhörigheter.

 

Tiden efter mordet på Rafic Hariri den 14 februari 2005 levde den libanesiska huvudstaden i demonstrationernas rytm. Ceder-revolutionen startade och Samir Kassir blev en av dess ledande strateger. Djupt engagerad i Demokratiska vänsterrörelsen, vars grundare han var, skrev han också bitande ledare i al-Nahar. ”Den syriska armén måste dra sig tillbaka från Libanon – och Syrien”, var en återkommande sarkasm. Den 14 mars 2005 samlades en miljon libaneser på Beiruts gator för att säga nej till den syriska ockupationen. Några veckor senare utrymde Bashar al-Asads trupper landet.

 

Samir Kassirs död markerade början på en tillbakagång, förmörkad av en lång rad politiska mord, som tillskrevs regimen i Damaskus, bl a på al-Nahars chefredaktör Gibran Tueini. Nu i dagarna tio år efter hans död hyllar Samir Kassir-stiftelsen och libaneserna honom. Debatter, olika slags föreställningar, ljud- och ljusskådespel följer på varandra i detta Beirut, som han älskade så och vilket han ägnade några av sina vackraste rader.

 

Vittne:

 

 

Gisèle Khoury är en känd journalist, som f n arbetar på BBC:s arabiska avdelning. Efter mordet på sin make, far till två flickor, upprättade hon Samir Kassir-stiftelsen. Där försvarar hon oförtröttligt de idéer om förnyelse, frihet och demokrati som denne modige och lidelsefulle man gick i bräschen för, inte bara för sitt land utan för alla araber.

 

Vittnesbörd:

 

Jag fick reda på Samirs död i Atlanta, USA, där jag var där med anledning av CNN:s 25-årsdag för att delta i en debatt om pressens frihet i Mellanöstern. Kvart i fem, amerikansk tid, hade jag just vaknat och fick då veta att en explosion inträffat i Beirut alldeles i närheten av vår bostad. Jag försökte ringa upp Samir, men hans mobiltelefon var stängd. Jag ringde då genast hem. Min son sade att en bil exploderat, att denna bil var Samirs och att Samir satt i bilen. Det är onödigt att upprepa detaljerna. De är fortfarande plågsamma och gör det svårt för mig att gå vidare.

 

De politiska omständigheterna kring hans död är klara: Vi befann oss i ett segerrus, om jag vågar säga så, de syriska trupperna hade dragit sig tillbaka i april, säkerhetscheferna hade avgått och 14 mars-rörelsen befann sig på sin höjdpunkt. Dess fiender ville till varje pris göra slut på denna eufori.

 

Den 2 juni blev Samir den förste företrädare för denna revolution som mördades. Han hade känt sig hotad ända sedan 1999. Då skrev han en artikel där han fördömde det syrisk-libanesiska säkerhetssystemet, som försökte ändra Beiruts kulturella karaktär. Det var efter inställandet av en föreställning av Maurice Béjart i Beirut, där dansörerna dansade med naken överkropp. Den episoden innebar en irreparabel kollision mellan honom och säkerhetspolisen. Han fortsatte att skriva mycket irriterande artiklar. 2001 mottog han ett hot på sin dator. Det väcktes åtal mot honom och han fråntogs sitt libanesiska pass.

 

Paradoxalt nog kände sig Samir strax före mordet på honom lugnad av det nya politiska klimatet i Libanon. En vecka innan hade han skrivit en mycket kritisk artikel om familjen Asad och Ba'th-partiets årskongress. Hans skrifter var visionära, verkliga referensverk för att analysera vad som kom att hända efter hans död. Enligt honom ville libaneserna äntligen säga ”Det är nog!” till militärregimerna, förtrycket och morden. Denna resning var på väg på den politiska scenen. Andra länder skulle följa, till att börja med Syrien. Om revolutionen i Beirut hade fullföljts, om den inte begränsat sig till att få bort de syriska trupperna, om den utmynnat i en rättsstat och demokrati som de unga drömde om, skulle en vår ha inträffat i den övriga arabvärlden redan då. Den skulle inte ha dröjt i över sex år.

 

Samir hade förutsagt att arabvärlden skulle explodera. Det var för denna revolution som unga araber trots otaliga hinder gick ut på gatorna. I Libanon stod det konfessionella systemet kombinerat med klientelismen i vägen för en rättsstat, ja för staten rätt och slätt. Den regionala faktorn och de utländska påtryckningarna bar också ett ansvar: från Syrien, Iran m fl. Libanon har alltid varit ett laboratorium för stora krig som utkämpas på annat håll.

 

Tio år efter sin död fortsätter Samir att företräda hoppet, toleransen och handlingsberedskapen, den intellektuelle som är beredd att offra livet för sitt land. Han representerade det goda Libanon: en kulturell diversitet, som öser sin mångskiftande identitet från den omgivande regionen, ett på djupet demokratiskt Libanon, mot alla odds fäst vid friheten, för vilken han fick betala ett mycket högt pris. På något sätt har alla libaneser varit inblandade i former av exil. Men idag vill vi inte längre lämna vårt land. Vi håller fast vid hoppet om att kunna förändra det.

 

Vi tänker inte tappa modet. Ingen revolution har genomförts på några år, allra minst i Mellanöstern, där ondskans krafter är övermäktiga. Det sprids många lögner och fördomar om vår region, där många nationers intressen gör sig gällande. Jag tror inte att USA, Storbritannien eller Frankrike varit särskilt angelägna om våra folks lycka. Ett bevis härpå är Syrien. Ingen av dessa makter har önskat se det syriska folket genomföra en fredlig revolution. Syrien har istället på några år blivit en prototyp för utländska intressens inblandning.

 

I detta kaos saknar vi Samir ohyggligt. Tio år efter hans död återupptäcker libaneserna mannen och författaren, hans humanistiska dimension och visionära tänkande. Han åtnjuter stor popularitet, särskilt hos de unga som vill veta sanningen. Två undersökningskommissioner, en internationell och en fransk, håller på att utreda. Den internationella kommissionen bör kunna bevisa existensen av ett band mellan cellen som organiserade attentatet mot Rafic Hariri och den som stod för det då Samir förlorade livet.

 

Idag vet jag inte hur jag funnit kraft att leva efter mordet på honom. Min familj, min mor som just lämnat oss, våra barn och våra vänner har hjälpt mig mycket. Det är också tack vare den kvarlåtenskap av oändlig kärlek som han efterlämnade till mig som jag kunnat fortsätta.

 

Stiftelsen som bär hans namn har likaså varit mycket viktig för mig. Att försvara pressfriheten och oberoende kulturella uttrycksformer i vårt område är en ofrånkomlig kamp. Samir finns inte kvar fysiskt sett, men han ledsagar mig på denna väg dag för dag.

 

Övers. från franska av Ingvar Rydberg

 

Boken

Översättning av Mats Löfgren & Staffan Vahlquist
Hft 112 sidor /  www.alhambra.se 

 

Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar. Politiskt förtryck och hård censur tävlar med fanatisk religiositet och främmande makters nykoloniala projekt om att göra livet svårt för miljoner människor. Resultatet blir en allmän uppgivenhet, offermentalitet och slutenhet för omvärlden, som i sin tur förstärker den nedåtgående rörelsen.  Men det har inte alltid varit så. Med exempel främst ur den arabiska 1800- och 1900-talshistorien visar Samir Kassir att araberna till alldeles nyligen omfattades av starka idéströmningar som värnade och utvecklade demokrati, tolerans, öppenhet mot omvärlden och ett fritt kulturliv. Denna modernitetsrörelse hämtade sin näring inte minst från sina europeiska grannar. Kassir undviker att ge några mirakellösningar på dagens problem. Istället betonar han vikten av att araberna förändrar sin självbild och synen på den egna historien, för att på så sätt få kraft att förändra sin framtid.

 

 

Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se


Tidigare inlägg
RSS 2.0