Palestinska öden, av Salim Tamari

Palestinska öden


av Salim Tamari

 

Utdrag ur kommande bok.
Beräknat utgivningsdatum våren 2024

 

Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.

 

Ett eländigt år i Brooklyn

 

Khalil Sakakini i Amerika 1907-1908

 

Av Salim Tamari

 

”I min vakna tid, under dagen, medan jag går omkring och uträttar mina dagliga sysslor, vandrar på New Yorks gator, lyssnar på bullret från snabbtågen och från spårvagnar på och ovanför marken, sirenerna från skeppen och det öronbedövande larmet från människor som skär genom märg och ben, bullret från trådbussar och vagnar och allt glitter… så kvicknar jag bara till genom att sväva i Jerusalems himmel, över skolan, över huset som jag älskar och ofta över Artas och Kalona, och Ein Karem och Beit Ala. Och när jag somnar är det inte för att jag är sömnig utan för att jag väntar på att sömnen ska övermanna mig. Inte för att sova utan för att bli kvitt vakenhetens plågor, i hopp om att bli fri från min tungsinthet och från min kropp – lämna kvar den i Amerika och flyga i drömmen till Jerusalem.”

 

Att Khalil Sakakinis dagböcker nyligen har publicerats av hans familj är något att fira. Nära 3400 sidor av handskrivna memoarer utgör författarens förtroliga redogörelse för sitt liv från det ögonblick då han steg ombord på fartyget i Jaffa på väg till sin amerikanska exil (oktober 1907) och till hans andra exil i Kairo, sedan han tvångsförflyttats från sitt hus i Katamon i västra Jerusalem under kriget 1948. Sakakinis dagböcker, baserade på en daglig uppteckning av hans tankar och skenbart inte avsedda för publicering, är de enda existerande liknande memoarerna skrivna av en betydande modern palestinsk intellektuell (och möjligen av någon arabisk författare). Enbart detta ger dessa dagböcker en oerhörd litterär tyngd. Passagerna om hans amerikanska vistelse utgör en liten men betydelsefull del av dagböckerna, eftersom de ägde rum under den formativa perioden av hans intellektuella utveckling, när han var i 25- årsåldern. De spänner över hans möte med syriska (dvs. shami) intellektuella landsflyktiga i New York och hans arbete med den viktiga litterära tidningen, al-Jam’iyya, såväl som hans arbete – under kort tid – på ett pappersbruk i centrala Maine. De skildrar också tiden för hans stormiga uppvaktning av hans blivande fru Sultana och hans kval när de måste skiljas eftersom hon blev kvar i Jerusalem.

 

Sakakini är mest känd som Jerusalemessäist, framstegspedagog och antiklerikal fritänkare. Hans dagböcker utgör, enligt en ledande litteraturkritiker, den palestinska litteraturens inträde i den moderna tiden. Hans undervisningsmetod, införd i hans Dusturiyyeh-skola efter första världskriget, var revolutionerande för praktiskt taget alla hans samtida. Han hade avskaffat kroppsaga av elever såsom varande ”barbarisk och medeltida”, och ersatt examina med lärares och elevers egen utvärdering. Lärare instruerades att inte ha något närvaro- och frånvaroupprop. Det stod eleverna fritt att lämna skolan om de blev uttråkade. Detta, menade han, skulle tvinga lärarna till att vara uppfinningsrika och underhållande, så att de vidmakthöll elevernas uppmärksamhet.

 

Allt detta tog han sig för tidigt på 1920-talet. Men trots hans radikala brytning med det då rådande skolsystemet, var han ytterst framgångsrik som pedagogisk förnyare och administratör efter att ha utnämnts både av osmanerna och senare av britterna till undervisningsinspektör i Palestina. Genom sin nyskapande pedagogiska metod att lära ut arabiska, publicerad i den vida spridda periodiska publikationen, al-Jadid, och sina journalistiska essäer lanserade han ett rappt, koncist och nytt skriftspråk för en ny generation av palestinier, vilket 1948 renderade honom en plats i Akademin för det arabiska språket i Kairo. Så här skrev forskaren och romanförfattaren Ishaq Musa al-Husseini, som skrivit bl.a. ”En kycklings dagbok”, om Sakakinis språk:

 

”Sakakini efterlyste en grundläggande modernisering av utlärandet av arabisk grammatik, genom att förenkla dess allmänna grundregler och sprida undervisningen genom praktiskt språkbruk, och lämnade fältet fritt för nyskapande. Han såg språket som en färdighet vi tillägnar oss (malika), inte som ett hantverk, något som ska läras genom förnuftig träning (salíqa), inte något som eleven förvärvar genom formella regler. Han ersatte mekanisk inlärning med exempel (qiyás), övning inte efterhärmning, och han försvarade detta system i två av sina böcker: al-Jadid, där han revolutionerade grammatiken genom att förvandla maskulinumbaserade meningar till pluralisbaserade. Han uppmuntrade eleven till att internalisera språkets grundläggande regler utan att tänka på att han höll på att studera, och i sin bok, Alayhi Qiss, införde han exempel och paradigm varifrån eleverna kunde härleda grammatikens principer utan förklaring.”

 

Innan hans memoarer utgavs hade vi en begränsad kännedom om Sakakinis privatliv, förutom att han var en excentrisk forskare och livsnjutare. Hans Kadha ana ya dunya (1954), utgiven postumt, inkluderade endast ett begränsat urval ur hans memoarer, gjort av hans dotter Hala Sakakini (d. 2002). Boken framhävde hans bana som essäist med förkärlek för Nietzsches filosofi, men undertryckte avsiktligt hans tydligt antiklerikala tendenser. Hans skepticism och allsidiga humanism avhöll honom från att gå in i något politiskt parti under sin livstid, men han deltog i grundandet av Hizb as Sa’alik, ”Vagabondpartiet”, som utgjorde en krets i caféet med samma namn i närheten av Gamla stans Jaffaport. Hans antiklerikala, och senare antireligiösa, böjelser var mycket provokativa för hans konservativa, provinsiella samhälle, även efter dagens mått. Dessa böjelser dämpades ner av hans dotter som redigerade de tidigare urvalen av hans memoarer i Kadha ana, men framträder mycket tydligt i de publicerade dagböckerna. Exempelvis är hans långvariga kamp mot den ortodoxa kyrkan välkänd men brukar tillskrivas kampen för arabiseringen av kyrkan från grekisk kontroll. Mindre känt är hans öppet ateistiska förslag att ersätta Fader Vår med en förislamisk hednisk strof från Imru al-Qais. Han fann böner tråkiga och enbart slöseri med tid. Han var troligen den ende arabiske tänkaren som var öppet antinatalist. Hans visitkort hade bara två rader: Khalil Sakakini, Ta’alu li-nanqarid, ”Khalil Sakakini: Låt oss utplåna oss själva.” 1932 föreslog han att hans landsmän skulle överge den institutionella religionen och anta rituell narcissism som en form av dyrkan, ”… eftersom detta är en form av dyrkan som vi alla kan utöva utan att hota andra religioner… ty Kristus har sagt: ’Om du inte kan älska din broder som du kan se, hur kan du då älska Gud som du inte kan se’. Men jag [Khalil Sakakini] säger till er: ’Om du inte kan älska dig själv, då kan du inte älska Gud eller någon annan…”.

 

Khalil blev passionerat förälskad i Sultana Abdo mindre än ett år före hans avresa till Amerika. Hon var född 1888 i Gamla stan och var en avlägsen släkting. Båda växte upp i den kristna stadsdelen och kom från arabiska ortodoxa familjer. Khalils far var snickarmästare (mu’alim) och likaså mukhtar (by- eller kvartershövding, ordet betyder ordagrant ’utvalde’) för det grekisk-ortodoxa samfundet i Jerusalem. Sultanas far, Nicola Salem Abdo (Abu Adib) var också en förgrundsgestalt i Gamla stan och hade blivit utnämnd av patriarkatet till uppsyningsman för ortodoxa pilgrimer under påsk- och julhögtiderna, han övervakade deras bostäder, mat och sociala behov. Enligt hans dotterdotter Hala Sakakini var Sultanas far före sin tid eftersom han skickade båda sina döttrar till inackordering i Vännernas skola i Ramallah, vilken låg ”tre timmars mulåsneritt” norrut. Vi får en inblick i hans relation till sin dotter genom ett brev, daterat 1906, som han skrev till Sultanas syster, Amalia, vid hennes giftermål med en läkare i Nablus.

 

”… Jag grät hela dagen idag då jag såg dig lämna huset, ty nu tillhör du en annan. I ett slag lämnade du mitt namn och valde ett annat. Du delade kärlek med en annan man. Jag vet ju, min älskade, att din make ska gå före mig… och att jag kommer i andra hand. Må så vara, men jag ber dig, håll kvar mig i ett hörn av ditt hjärta. Och ge mig tid att anpassa mig till att du är borta, efter att ha varit tillsammans med dig i 20 år.”

 

Men Nicola Abdo måste ha varit en mycket fördomsfri man efter samtida mått som tillät sina döttrar (den tredje dog alltför ung) att offentligt uppvaktas av sina manliga bekanta utan eskort.

Strax efter att ha gått ut gymnasiet 1903 började Sultana, 1905, i St Mary’s flickskola, en anglikansk sådan. Det var där Khalil lärde känna henne när han fick uppdraget att vara hennes lärare i arabiska språket och arabisk litteratur. Khalil var själv lärare, utbildad av den berömde läraren i arabisk litteratur, Nakhleh Zureik (1861-1921).

 

När Khalil började uppvakta Sultana 1907, var han 29 och hon 19. På den tiden hade både familjen Abdo och Sakakini sommarhus utanför stadsmurarna, i likhet med många andra medelklassfamiljer som ville komma ifrån den kvävande atmosfären i de tättbebyggda kvarteren. Sakakinifamiljens hus låg i Musrara, medan Abdos låg nära järnvägsstationen och var känt som Haririyyeh, sidenfabriken, efter den verkstad som låg där innan de flyttade in. (Nära ett sekel senare blev al-Haririyyeh Abdo Khanteatern i västra Jerusalem.)

 

Eftersom både Khalil och Sultana var inblandade i ortodoxa samfunds aktiviteter hade de rikliga tillfällen att träffas. Vid den tiden hade Sultana blivit vän med Milia, Khalils äldre syster, och därför ofta besökt deras hus. På kvällen brukade Khalil följa Sultana hem, i början tillsammans med Milia, senare ensam. Längre fram tog de långa promenader eller åsneritter ut på landet mestadels till Ein Karim eller Olivberget. Det var under en av dessa utflykter som Khalil yppade sin kärlek till Sultana. Glädjande nog är detta rapporterat för eftervärlden. Khalils kärlek uttrycks här med en romantisk modern terminologi som var så gott som okänd på den tiden, definitivt i den lokala palestinska litteraturen och förekom mycket sällan i syrisk-libanesiska eller egyptiska samtida berättelser.

 

”Torsdagen den 3 oktober [1907] gick jag med Sultana och min syster [Milia] till Qalona”, anförtrodde han sin vän Dawud, i ett brev som skrevs några dagar efter händelsen. ”Där tillbragte vi dagen under citronträden… nära solnedgången besteg vi våra åsnor och vände tillbaka. Atmosfären var laddad av vår kärlek. Jag gick bredvid henne tills hennes åsna nästan föll, så jag tog ett fast tag i selen och ledde den resten av vägen. På kvällen kom hon och stannade några timmar hemma hos oss. När natten kom, följde jag henne hem och sa att jag skulle skriva ett brev till henne. Tidigt nästa morgon utgöt jag alla mina känslor i det brevet. Sen gick jag till hennes skola och gav henne brevet, med ett annat brev skrivet över hela ansiktet på mig. Senare den kvällen gick Milia och jag förbi hennes hus. När jag såg henne gick det en elektrisk stöt genom kroppen på mig. Vi tog alla tre en promenad till en klippa vid Ramallahvägen. Vi satt där och jag kunde i hennes ansikte se tecken på belåtenhet och godtagande. Vi fortsatte med detta nästa dag och de närmaste dagarna: gick ut på eftermiddagen och tillbragte sen kvällen hemma hos oss och sedan hos henne. Igår skickade hon mig ett brev där hon förklarar sin kärlek och lovade att skriva [fler detaljer] snart.”

 

Genast efter denna episod övermannades Khalil av skuldkänslor, så ofta uttryckta i hans senare korrespondens: han förtjänade henne inte, han var självisk som ville ha henne för sig själv, det måste finnas andra som mer förtjänade hennes kärlek än han:  ”… trots min glädje känns det som om jag satt mina egna önskningar före de av mina vänner som har försökt vinna hennes kärlek. Jag bönfaller dig, Dawud, hjälp mig! Vad ska jag göra för att inte svika deras förtroende och stämplas av dem som självisk och egennyttig.”

 

Khalils förtärande tvivel på sig själv var inte i första hand, som det kan förefalla till en början, resultatet av självförakt – även om detta element finns i hans personlighet i avsevärd omfattning – utan av nervspänning beroende på en viss tvekan hos Sultana. Han hade en tendens att avläsa hennes känslor enbart i gester och överreagera på hennes tystnad som ett tecken på kyla gentemot honom. Eftersom vi har mycket få direkta bevis på vad hon faktiskt tyckte om hans närmanden kan vi bara gissa hennes verkliga tankar genom hans berättelse eller omnämnanden av yttranden som han tillskrev henne.

 

Men Sultana var inte helt stillatigande. Hon skrev faktiskt några, men betydelsefulla, brev till Khalil när han bodde i Brooklyn, och vi har hans dotter Halas minnen av henne. I dem framstår hon som en tystlåten, intelligent och tankfull person, med ett välutvecklat sinne för humor, mindre filosofisk än han men förvisso lekfullare och mer sarkastisk.

 

Att hon tvekade inför att återgälda Khalils känslor tycks huvudsakligen bero på den oklarhet som var förbunden med deras relation. Han var tio år äldre än hon, med en osäker ekonomisk framtid, och på väg att företa en resa vars varaktighet och möjligen syfte var okända för dem bägge. Ju mer han försökte övertala henne att binda sig, ju oklarare blev hennes gensvar. Detta, menar jag, var en viktig orsak till den fortgående spänning som präglade deras relation tvärsöver haven och dominerade deras brevväxling under hela året.

 

I snabbmatslandet

 

Sakakini var själv högst okonventionell för sin tid. Trots att han klädde sig ganska konservativt var han en livsnjutare, som sjöng, dansade, rökte mycket (pipa och argileh - vattenpipa) och spelade fiol regelbundet. Han ansåg sig vara sensualist, för att använda det ord som förekommer i hans dagböcker. Han älskade musik och poesi, vilket han skrev i stor mängd, tydligen med blygsam framgång.  Framför allt uppskattade han gott sällskap, långa dryckessammankomster och brottningsmatcher med sina manliga vänner och bekanta. Hans favoritsport var att få flera män till att attackera honom och sen brotta ner dem på marken samtidigt. Han var fascinerad av sin kropp och ägnade lång tid åt sina tvagningar. Men i dagböckerna framstår han som en man med ambivalent och undertryckt sexualitet. Hans anteckningar är fulla av självförebråelser och anfall av dysterhet och förtvivlan. Hans besatthet av kalla bad (sommar som vinter) och långa försvinnanden från sällskapslivet var liktydigt med självplågeri. Han förtärdes under sin återstående levnad av tre passionerade kärleksrelationer. Alla tre slutade med tidiga dödsfall i hans egen livstid: hans vän och ungdomskamrat Dawud al-Saidawi, hans fästmö och senare hustru Sultana Abdo och hans ende son Sari som dog redan vid 42 års ålder.

 

Khalil Sakakini for till New York 22 oktober 1907 från Jaffa och återvände till Jerusalem 10 september 1908.  Hans amerikanska exil varade alltså mindre än ett år, och även om han gjorde många resor senare återvände han aldrig till Amerika. Han var tvungen att låna pengar av bl.a. Dawud och Sultana för att täcka resekostnaden. Det innebar också att han reste tredje klass och under en del av resan på däck. Reseförhållandena på den tiden var annorlunda: resorna tog lång tid (tio till fjorton dagar från Marseille till New York) och var mycket tröttande.

 

Sakakini ger oss en inblick i dessa förhållanden i ett brev som han skickade från London vid sin återkomst från New York: ”… Att resa tredje klass är otroligt tröttsamt. I nio dagar sov jag knappt. Jag åt väldigt lite och bytte inte kläder eller tvättade mig i ansiktet en enda gång. När jag kom till England var jag helt slut av hunger, utmattning och sömnbrist. Jag äcklades oerhört över mig själv.”

 

Vid ankomsten skickade han följande rimmade brev till Milia: ”Efter en resa av lidanden full kom jag till landet med gator av gull. Skeppet skakade till den grad att jag bittert ångrade att ha gett mig av. Inte en själ att prata med, och mat som makade illa med besked.”

 

Amerika befann sig mitt i en förfärlig lågkonjunktur 1908. ”Ingen har kurage nog att be någon om arbete”, skrev han till Dawud i ett av sina första brev. ”Så sent som igår sa min vän Farah Anton till mig: ’Hade du bett mig innan du kom så hade jag rått dig att inte komma till det här landet’… varenda dag hör man om ett bolag som förklarar sig bankrutt. Firma Muluk, brorsöner till hr Rafleh [Khalils rumskamrat] förlorade mer än 13 000 riyal [dollar] enbart förra veckan.”

 

När han kom till New York räknade han med att hans bror Yusif, handelsresande i Philadelphia, skulle hjälpa honom till rätta. Men på grund av de allt värre förhållandena i USA det året fann han Yusif i svårt trångmål och själv i behov av hjälp. Han hyrde ett rum på Atlantic Avenue i Brooklyn (det ”syriska kvarteret”) med hjälp av bekanta från Jerusalem. Ekonomisk misär och ensamhet drabbade honom hårt redan från början. Hur han kände sig dessa tidiga månader i New York beskriver han i ett brev till Dawud avskickat mitt under 1908 års nyårsfestande:

 

”Läs det här och skratta. Förut grät jag över hur eländigt jag hade det men nu skrattar jag. I mitt förra brev nämnde jag att jag efter mycken möda hittade tre elever att undervisa. Min inkomst från dem var fyra riyal per vecka, förutsatt att de alla kommer ihåg att dyka upp – vilket är sällsynt, för varje vecka försvinner minst en av dem, så att jag förlorar en riyal. För dessa fyra stackars mynt äter jag, tvättar mina kläder och betalar rummet och sedan delar jag resten med några av mina kamrater från Jerusalem här. Jag önskar att det åtminstone skulle förbli så. Men nu har alla mina elever försvunnit under jullovet, och i två veckor har jag inte haft någon inkomst. Jag skickade min tvätt till tvätterskan och kunde inte hämta den [p.g.a. penningbrist] så jag får sitta där med de kläder jag har på mig. För två dar sen började jag tvätta dem själv.

 

Det var lätt. Men igår, sista dagen på året, hade jag bara 10 cent i fickan. Jag gick med Nicola al-Barghout till torget och köpte bröd (9 cent) och vi kom tillbaka och åt det till teet. Medan Amerika bjöd farväl till det gamla året och hälsade det nya satt vi som bedövade vid bordet, sen ramlade vi huvudstupa i säng.

 

[Nyårsdagen] Vad ska jag göra? Skrev jag till min bror Yusif i Philadelphia. Han måste ha det ännu värre än jag eftersom han aldrig svarade. Så nu försöker jag fasta och säger till mig själv: ”Bäst att bli kvar i sängen hela dan.” Hanna Farraj och grabbarna kom och sa: ”Stig upp, låt oss gå omkring på gatorna, det är en stor dag idag i Amerika.” Jag ursäktade mig. De gick sin väg och Nicola blev kvar. Då steg jag upp, klädde på mig och gav honom [den återstående] pennyn och bad honom köpa bröd”, för att bryta fastan. ”När han kom tillbaka delade jag bullen mellan oss, men han hade knappt fått in sin bit i munnen förrän han storknade av sinnesrörelse. Han skyndade ut ur rummet. Jag ropade på honom och försökte trösta honom. Han sa: ”Jag gråter inte för min egen skull utan för dig, Khalil, när jag ser att du inte kan skaffa mat”… Jag funderade på att värva mig, men de tar in en för tre år, och en rekryt får inte lämna armén under den tiden. Jag tror att allt det här är en läxa för mig, eftersom jag har växt upp i en bekväm och skyddad miljö. Pengar har aldrig betytt något för mig.”

 

Denna sista mening om pengar, och likaså hans nämnande av sin lyxiga uppfostran (den arabiska termen är mun’amman mutrafan, något mitt emellan lyx och bekvämlighet) måste ha slagit Dawud som besynnerlig, eftersom hela syftet med resan var att tjäna pengar så att han skulle kunna betala sina skulder och köpa ett hus inför sitt kommande giftermål med Sultana.

 

Han sammanfattade sin inställning till New York och USA i ett brev till Sultana i juli 1908:

”Min älskade Sultana!

Jag lämnade Rumford Falls efter att ha arbetat där en månad [i pappersbruket]. Det kändes som ett århundrade. Jag kom till Boston och möttes av Mikhael Sayegh och din kusin Bandeli. Mikhael arbetar halva dagen och tjänar knappt ¾ riyal. Din kusin far ut var dag för att sälja [mattor] men tjänar nätt och jämnt tillräckligt för att täcka sina reseutgifter. Jag tvivlar på att han kommer att göra det även om han tillbragte hela sitt liv i det här landet. Jag var nära att försöka övertala honom till att fara tillbaka hem [till Palestina] men jag vill inte lägga mig i det som inte angår mig.

 

På kvällen sa jag farväl till dem… Mikhaels fru var på väg att nedkomma med deras baby. Jag tog tåget cirka en timme [till Providence?] och sen båten till New York. Alla jag möter försöker få mig att fara tillbaka hem, för det här landet passar inte sådana som mig. Men var gång jag bestämmer mig för det så kommer jag ihåg min ed till dig om att göra allt för att söka min lycka här. Då skulle jag komma tillbaka och ta med mig dig och Milia på besök i Amerika. Sanningen, min älskling, är den att Amerika är värt att se men passar inte till att vara ett hemland [la taslah an takun watanan] för oss eftersom det är ett land där man arbetar hårt och det finns ingen glädje i det. Jag har kvar en förhoppning och det är att fara tillbaka och pröva min lycka därhemma. Jag hoppas att det är bättre ställt nu när sultanen har stadfäst konstitutionen.”

 

Sakakinis vistelse i Brooklyn dominerades av hans relation med Farah Anton, utgivaren av den syriska exiltidningen, al-Jam’iyya, och det översättningsarbete han utförde för Columbiauniversitetets orientalistprofessor, Richard Gottheil. Han tjänade extrapengar genom att lära ut arabiska till amerikanska studenter (främst från Columbiauniversitetet) och fruar och döttrar till arabiska butiksägare och köpmän som varken kunde läsa eller skriva sitt modersmål. För Anton redigerade och skrev han artiklar och korrekturläste. När han fick mer självförtroende blev han också inbegripen i polemik på Antons vägnar med hans konservativa motståndare.

 

Sakakini hörde till den första arabiska immigrationsvågen till Amerika, som började på 1870-talet men hejdades av den radikala antianarkistskräcken på 1920-talet. Liksom de flesta av sina landsmän från det arabiska Östern hade han osmanskt medborgarskap och legitimerade sig som syrier, ibland som palestinier. Före första världskriget slog sig den syriska kolonin (dvs. libaneserna, syrierna och palestinierna) ner i det som blev känt som Manhattans ”Lilla Syrien” i Lower West Side, (Paradoxalt nog blev detta område på 1970-talet platsen för World Trade Center). De flesta av dessa familjer bodde runt Washington Street och arbetade i beklädnadsindustrin. När de gick vidare och tjänade pengar kunde de inrangera bankmän, förläggare och importörer av linne, spetsar och damunderkläder. De flyttade från Lower West Side till Atlantic Avenue i Brooklyn. Där etablerade de stadsdelen South Ferry som inkluderade delar av Brooklyn Heights och Cobble Hill.

 

I likhet med Sakakini pendlade många av dessa immigranter dagligen från Manhattan genom att ta färjan från Whitehall Street till Atlantic Avenue. Den geografi över Khalils förflyttningar i Amerika som kan samlas ihop från hans dagboks anteckningar och brev är kryptisk och dunkel, ofta roande i sin naivitet. Han bodde i ett icke namngivet område i Brooklyn, fullt av ”syriska” och grekiska caféer och restauranger. (Senare visar sig detta vara Atlantic Avenue). Han tog dagligen högbanan eller en båt till New York – dvs. Manhattan – där han tillbragte merparten av dagen antingen på Lower West Side, i närheten av Columbiauniversitetet, eller mitt i stan i al-Jam’iyyas redaktionslokaler. Ganska ofta brukade han gå över bron [Brooklynbron?] till fots och gå till Washington Street eller till Greenwich Village. Någon gång tidigt 1908 började han använda underjordisk transport, sedan en tunnel grävts som förband Brooklyn med Manhattan. För att beskriva detta använder han den arabiska transkriptionen av ”T-bana”.

 

När Sakakini flyttade till Maine gav han dessutom sin familj det intrycket att fabriken låg någonstans precis utanför New York City. Hans omnämnande av bekanta i det avlägsna Michigan och Chicago var alltid ”i inlandet” (dakhil al-bilad). Rumford Falls var övervägande bebott av ”fransmän” och ”fransyskor”, varav många inte kunde tala engelska. Sakakini anger inte vilka dessa fransmän var och tycks tro att de var europeiska immigranter, snarare än Quebec-bor eller infödda i regionen Acadia.

 

Under alla sina resor i New York och New England rörde sig Khalil inom gränserna för de arabiska immigrantkretsarna. I slutet av 1800-talet var flertalet av dessa butiksinnehavare, försäljare och gårdfarihandlare. Han fann denna miljö okultiverad och ointressant och klagade ständigt över hur han saknade sin intellektuella Jerusalemkrets: ”Syrierna här i landet är i allmänhet en motbjudande samling – både beträffande moral och manér [även om] de brukar visa mig en hel del respekt. Nyligen var jag på några av deras sammankomster. Jag tog med mig min violin och spelade några arabiska visor, och de blev rent tokiga [av förtjusning]. Vilken eländig samling. Tänk om miss Mannana [Dawuds syster] dyker upp här. Jag överdriver inte om jag säger att man inte ens bland amerikanerna hittar någon kvinna med hennes bildning och förfining.”

 

Den amerikanska kulturen förblev en främmande företeelse för Sakakini. Liksom många av sina landsmän under tiden före första världskriget hade han en ”de-och-vi”-attityd gentemot det amerikanska samhället. Det fanns inget sken av någon smältdegelkultur. Många araber fortsatte klä sig och agera så som de var vana vid, t.ex. att röka argileh på de offentliga caféerna, vilket man kan se på talrika foton från Brooklyn och Lilla Syrien på den tiden. Under hela sin vistelse i New York åt Khalil på syriska restauranger, handlade i arabiska eller grekiska affärer och läste arabiska tidningar. Brooklynområdet var kallt och ogästvänligt. Khalil rapporterar minst fem tillfällen då hans vänner – och en gång hans bror Yusif – attackerades av vad han kallade ”amerikanska gatugäng”. Bara en gång klagade han hos polisen över attacken men fann dem föga tillmötesgående. De t.o.m. hotade att arrestera dem allihop.

 

Först i slutet av sin vistelse visar Khalil ett svagt intresse för den amerikanska kulturella och litterära världen. Han börjar läsa Evening standard och besöka Metropolitan Museum. Vid två tillfällen övertalar Farah Anton honom att följa med till teatern på Broadway, men Khalil fann musikaler bullriga och ett slöseri med tid.

 

I sin värdering av tidiga arabiska intellektuella i Amerika listar Michael Suleiman Sakakini – den mest radikale pedagogen på den tiden – bland de konservativa, särskilt jämfört med socialistiska tänkare som Farah Anton och Tolstojnaturalister som Michael Nu’aimi, båda hans samtida i New York. Detta omdöme är delvis en återspegling av Sakakinis oförmåga att avge någon positiv kritik av den amerikanska kulturen. Men den speglar också hans vrånga, nästan bondska, opposition mot att kvinnor intog det offentliga rummet. Under en färd 1908 till stranden i Coney Island tillsammans med vännen Elias Haider blev Sakakini bokstavligt talat chockerad och äcklad vid åsynen av män och kvinnor i baddräkter som uppsluppet lekte med varann.

 

Trots sin motvilja mot amerikanska seder hade Khalil ett skarpt och satiriskt öga för vardagslivet. ”Amerikanen går fort och äter fort”, skrev han för al-Safir (Kairo).  ”… De är så snabba att de har restauranger med namnet snabbmat där det inte finns stolar eftersom kunderna äter stående. Man kan t.o.m. lämna restaurangen med en matbit kvar i munnen!” Eftersom han var omgiven av syriska och armeniska handelsresande, var han fascinerad av deras manér, i synnerhet hur de återspeglade arbetsmoralen i två skilda världar.

 

I arabvärlden, konstaterade M. Suleiman, var nasarna glada och sjöng för sina varor. Men i Amerika log de sällan och deras röster var störande när de ropade på kunder. De gick till sängs bekymrade och oroliga och vaknade på samma sätt. Så var det inte i Levanten. När Sakakini jämförde ”våra manier och deras”, rapporterade han om två galningar som han kände där hemma. Den ene gick omkring dag och natt, den andre låste in sig i ett skåp. I Amerika fann han att alla var lika tokiga, antingen i ständig rörelse eller bakom en disk[skåp]. I Amerika arbetade folk hela tiden, det fanns inget nöje i arbetet. Deras enda nöje var att tjäna pengar och ännu mer pengar.

 

Sultanas grymma hjärta

 

I New York kunde Sakakini ligga sömnlös hela nätter och minnas utfärder som han gjorde med Sultana, mestadels i Ein Karim, Artas, Beit Jala och vid två tillfällen till Ramallah. Flera gånger tillbragte hon natten hemma hos dem, med sin familjs samtycke. Medan en av de främsta drivkrafterna bakom hans avresa till Amerika var att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna sätta bo tillsammans med Sultana, blev det tydligt genom hans vädjanden till henne att hon inte var helhjärtat inställd på giftermål.

 

Allt som allt skrev Khalil 41 brev till Sultana, 21 av dem från New York. Därav har ca 35 brev bevarats som låter oss få en inblick i deras relation och uppvaktningstraditionerna i Palestina före första världskriget. Sakakini hade lämnat Palestina utan någon formell trolovning med Sultana, så deras förhållande förblev hemligt för båda deras familjer. Endast Dawud var invigd i deras kärlekslöften.

 

Trots Khalils böner och hot om att bryta deras relation om hon inte svarade skrev Sultana till honom bara ett par gånger medan han var i Amerika. Det finns återkommande teman i nästan alla hans många brev: återskapandet av varje stund han tillbragte med henne i Jerusalem och deras promenader i stadens omgivningar, hans tvångstanke att han skulle fara tillbaka utan nog med pengar till att göra honom värdig henne i hennes ögon och hans allt överskuggande känsla av ovärdighet och att han hindrar andra mer lämpliga män från att vinna hennes gunst.

 

Till skillnad från dagboksanteckningar som innehåller omfattande skildringar av hans liv i Brooklyn och arbete i Manhattan är Sakakinis kärleksbrev förankrade i den nostalgiska sfären, eller också fulla av självförebråelser för att han lämnade henne. ”Förklara för mig, Sultana, varför lät du mig skiljas från dig?” skrev han 25 november 1907. ”All rikedom, alla underbara ting i Amerika uppväger i mina ögon inte den förlust och de kval jag lider i din frånvaro. Och vad händer om jag inte klarar av det i längden. Du säger att det bara är två år. Men två år är som att vara borta från dig i tusen år.”

 

Efter nyårsfirandet följer han med en bekant från Jerusalem, dr. Najib al-Jamal, för att se staden från toppen av en skyskrapa på Manhattan. Jamal meddelar Khalil att han vill att denne lägger sig ut för honom när han friar till Sultana: ”Han [dr. Jamal] började lovsjunga din skönhet och dina egenskaper. Förut har jag hört liknande lovord från Issa al-Issa [senare utgivaren av tidningen Falastin i Jaffa] och Aftim Mushabbik … Jag hoppas verkligen att jag förtjänar din tillit och kärlek.”

 

Efter månader av ständiga böner och vädjanden svarar Sultana honom äntligen i ett märkligt brev. Hennes stil uppvisar en rättfram inställning som svar på hans bedrövelse, men också en avsevärd behärskning av bildning och litterär arabiska. Hennes stil är, liksom Khalils stil, modernistisk och fri från det blomsterspråk som är typiskt för samtida arabiska skribenter. Hennes skrivsätt var det perfekta motgiftet mot hans sentimentalism, självömkan och periodiska utbrott av självförakt.

 

”Jerusalem, måndagen 20 januari 1908

Käre Khalil!

Jag har fått alla dina brev av din kusin Ya’coub [Farraj]. Jag tackar dig för dina känslor och för din kärlek och tillgivenhet. Jag hade hoppats att dina brev skulle vara en vägledning för mig men tyvärr måste jag bekänna för dig att jag knappast kan läsa dem mer än en gång. Var gång jag öppnar dem blir jag nämligen förargad över den gråt och klagan du genomlider vid blotta minnet som jag framkallar hos dig.

Jag är inte död än, så du behöver inte gråta floder av tårar över mig och förvandla dina ord till minnestal! Varför kan du inte småle istället Khalil, när du tänker på mig?... Finns det inget trevligt eller förunderligt i Amerika som du kan berätta om för mig? Jag vet att du måste ha utstått mycket när du först kom till New York men snälla du, gör inte gråtandet till ditt största nöje.

Du oroar dig hela tiden över att kanske misslyckas och komma tillbaka med tomma händer. Vad är det för sorts prat, Khalil? Varför skulle du misslyckas? Låt mig för Guds skull slippa höra dig upprepa sådant nonsens … var [också] snäll och skicka dina brev direkt till biskopen, eller till [min] skola så att jag blir den första som läser dem, hellre än att de ska bli föremål för allas beundran på vägen hit.

… Minns du vår picknick i Artas, Khalil? Frid över den dagen, ty vad som hände där har blivit outplånligt inristat i mitt hjärta… Jag skriver detta till dig medan månen tittar på mig mellan olivträden, och jag känner det som om jag inte skriver till dig utan talar till dig mun mot mun… På din begäran gick jag tillsammans med min bror Yusif dagen efter jul för att få ett porträtt av mig hos Miltyawis [fotografen] som ersättning för det som du hade sönder. Jag ska genast skicka det till dig per post och hoppas du får det intakt.

Sultana”

 

Brevet visar att Sultana erkände deras relation, men hon ville inte att Khalil skulle ta henne för given. Vid minst två andra tillfällen markerade hon för honom att ingenting kan garanteras. 10 oktober 1907 t.ex. skrev hon till honom, när han just skulle anträda sin amerikanska resa: ”Jag ger dig min kärleksed så länge jag råder över mitt öde.” Sedan tillägger hon kryptiskt: ”Säll och lycklig är du själv, men det finns ingen tröst för dem du lämnade kvar.” Khalil grips av panik. Han svarar omedelbart: ”Vad menar du? Antyder du att om någon annan man kommer i din väg, eller om din familj föreslår en ersättare eller tvingar dig att ta någon, så kommer du att ge efter? Jag hoppas du inte tänker pina mig med sådant tal.” Och sedan använder han en arabisk ordlek med deras namn och skriver: ”Vad hindrar att jag blir din älskare [khalilik] och du min älskarinna [sultanati]? Må min sultana ha förbarmande med sin khalil”.

 

Efter flera månader i Amerika började Khalils hopp om en stadig inkomst att slockna. Hans få säkra elever, mestadels studenter från Columbiauniversitetet med begränsad ekonomi, slutade komma regelbundet. Forskare som gett honom i uppdrag att rätta deras skrifter var sena med betalningen, och Farah Antons tidning al-Jam’iyya förlorade pengar hela tiden. I sin förtvivlan packade han sina tillhörigheter och flyttade till Maine för att arbeta i ett pappersbruk för den utlovade lönen av 12 dollar i veckan. Eftersom hans utgifter för mat och logi var ca 6 eller 7 dollar räknade han med att spara en nettoinkomst på 5 dollar i veckan.

 

Men det dröjde inte länge förrän det hårda arbetet i pappersbruket plus fysisk utmattning började utkräva sin tribut. I Jerusalem var han en aktad om än underbetald lärare, en stöttepelare i sitt samfund med en tillgiven vänkrets. Och han hade Dawud och Sultana som gav honom hopp och tröst. Men nu var Dawud död och Sultana svarade inte på hans brev. När våren kom hade han nått förtvivlans botten. ”Detta är sista gången som jag tilltalar dig som min älskade [habibati]”, skrev han till henne från Rumsfold Falls fredagen den 17 juli 1907.

 

”Ty det innebär att jag är din och du är min… ja, det är eden vi svor, men en eländig slyngel som jag, ur stånd att uppnå sina mål och sen förvandla [ditt] lyckliga liv till bedrövelse?? Ja, Sultana, jag är dömd att leva i elände. Vänd bort dina ögon från mig för att undvika denna förbannelse. Spotta ut mig, skär av dessa band och lämna mig för alltid. Riv sönder mina brev och bränn alla spår efter mig. Glöm mig. Nämn inte mitt namn, det är alltför ovärdigt dina rena läppar. Om mitt namn blir nämnt inför dig, säg då: ’Jag känner honom inte.’ Men dessförinnan ber jag dig förlåta mig för att ha tagit ditt hjärta i besittning och blockerat vägen till lycka för dig. Förvägra mig inte din förlåtelse, för jag har mistat allt: min vän, min framtid…  jag har enbart mitt misslyckande som sällskap. Och varför skulle du stå ut med mig? Vad är ditt brott? Nej, Sultana, jag förtjänar dig inte. Du måste välja någon annan [att älska]. Välj en som kommer att göra dig lycklig. Hädanefter ska min lycka bestå i att höra att du är lycklig [med någon annan]. Jag tänker snart återvända till Jerusalem, en totalt misslyckad person. Mitt straff blir att leva på avstånd från dig och att undvika de vägar du tar och platser du besöker. Jag ska ta min tillflykt till min älskades [Dawud] grav som tröst till dess döden når mig och jag är glömd av alla… Detta är mitt sista brev till dig. Farväl, Sultana. Khalil.”

 

Khalil skrev tre brev i denna sinnesstämning. Ett utkast som han behöll men inte skickade lyder: ”Jag önskar jag inte hade känt dig, Sultana… alla älskar dig. Välj någon som älskar dig och kan göra dig lycklig. ” Sedan lägger han till en anmärkning som aldrig skådats tidigare i deras brevväxling: ”Jag skriver till dig på ett språk som jag aldrig skulle våga använda till min mor och syster… det är bara för att du har ersatt ditt spröda hjärta med ett som är hårdare än stål och tjockare än granit som jag kan tala så till dig.”

 

Men efter tio dagar var det andra tongångar. Han var fortfarande reserverad men hade återfått sitt självförtroende. Hon var hans habiba igen. ”Jag håller på och förbereder min hemresa”, skrev han den 27 juli. Jag önskar jag kunde flyga till dig. Jag hoppas vår återförening blir början på ett nytt och lyckligt liv. Jag vänder tillbaka, min älskling, tyngd av sorg och olycka, men min bedrövelse förflyktigas så snart jag ser dig le. Du är min tröst och min glädje.”

 

En undflyende kärlek

 

Om bilden av Sultana innebar planerade förhoppningar som hjälpte Khalil att undfly sina dagliga vedermödor i New York, så var Dawud Saidawi den ikon som band honom till hans rötter i Jerusalem. Hans funderingar om Dawud är drömlika, och Dawud uppträder ofta i Khalils dagligen upptecknade drömmar. Innan han lämnade Jerusalem var Dawud hans själsfrände [shaqiq ruhi] och förtrogne. Han var den ende vännen som var invigd i hans relation till Sultana, dess framåtskridande såväl som dess motgångar. Dawuds plötsliga död [meddelad Khalil i ett brev från den mystiska miss Singer fyra månader efter hans ankomst till Brooklyn] var det avgjort mest förödande slaget under hans Amerikavistelse.

 

Dawud, ya Yonathai [min Jonathan]”, skrev han vid underrättelsen om hans död. ”Min älskade, min själsfrände, mitt hopp, min glädje och lycka. Hur vågar du lämna mig ensam… ingenting gottgör mig [för förlusten av dig]. Livet utan dig har ingen mening. Om du är död nu, så är jag bland de levande döda.”

 

Två månader senare var han ännu ett rov för långvariga anfall av förtvivlan och depression: ”I morse efter att jag rakat mig tänkte jag äta frukost, när min blick föll över ett porträtt av Dawud och jag överväldigades av sorg. Jag började gråta igen. Må min högra hand överge mig, Dawud, om jag sviker dig. Och min tunga fastna i gommen om jag slutade minnas dig.”

 

Hans brev är späckade med bibliska besvärjelser (”Min Jonathan”, ”må min högra hand”, etc…) blandade med blomsterrika språkcitat från Manfaluti, det tidiga århundradets egyptiska romantiker (bägge influenserna försvann från hans stil när han återvände till Palestina).

 

I Khalils amerikanska dagbok förblir Dawud en dominerande gestalt både i liv och död. Han uppträder mest livfullt i de talrika drömepisoder som berättas i fascinerande detalj. En månad efter nyheten om Dawuds död minns Khalil ett möte i Jaffa:

 

”För fyra månader sen, i oktober 1907, omfamnade vi varann på Medelhavets stränder. Jag lade huvudet mot ditt bröst och grät bittert, som om jag hade en föraning om att detta ögonblick skulle markera vår permanenta skilsmässa. Jag gick ombord medan du blev kvar på stranden och ståndaktigt sände mig blickar av kärlek och ömhet. Vad tänkte du på då?... När jag återvänder till den stranden i morgon, vem ska då trösta mig för din frånvaro? Jag ska kyssa marken du gick på. Jag ska stå där ansikte mot ansikte med dig på den motsatta stranden, det eviga livets strand…”

 

Efter denna passus följer något slående. I dessa drömberättelser börjar Dawuds och Sultanas gestalter att flyta ihop. Det är oklart vad som försiggick i Khalils medvetande, men det verkar som om denna sammansmältning var resultatet av en dubbel förlust: Dawuds fysiska död och Sultanas tilltagande reservation och kylighet. I februari 1908 gör han följande kryptiska anteckning: ”Jag har tillbragt hela natten med dig. Min sömn var fylld av oro. Jag vaknade och låg kvar i sängen hela dan. Jag kom ihåg min mor och min [forna] lycka. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna.”

 

Återigen den 7 mars 1908 skriver han: ”Jag drömde att jag återvände hem tillsammans med dig i [Gamla] stan. När vi närmade oss ingången såg jag att grannens dörr stod på glänt. När vi kom in kysste jag dig.”

 

Vem kysste Khalil egentligen i denna dröm? Och vem återvände han tillsammans med i mörkret? Hänsyftningen här är i förtäckta ordalag. I början tycks han syfta på Sultana, men den inledande strofen (faqadtu habiban) om förlusten av den älskade låter förstå att det var Dawud. Dessutom nämner Khalil aldrig i sina dagböcker att han kysste Sultana före deras giftermål (eller efter det), inte ens i hans talrika drömsekvenser. Antingen ville han skydda Sultana (ifall dagböckerna föll i orätta händer) eller också – troligare – beskrev han en abstrakt och asexuell kärlek.

 

På detta stadium bör läsaren uppmärksammas på att många av de citerade dagbokspassagerna kommer från en tid då det stod män fritt att uttrycka sin kärlek till varann på ett sätt som föga brukas numera och ett som inte innebär någon erotisk relation. Dessutom, eftersom han levde i ett socialt restriktivt samhälle, var Khalils uttryck för sin kärlek till Sultana avsevärt mer reserverade än hans känslor i själva verket var. Det var mer tillåtligt att uttrycka kärlek till personer av samma kön än det motsatta. Men Sultana återgäldade inte heller hans ömhet. Dawuds dominerande gestalt, inte längre av kött och blod, smälte samman med hans längtan efter en undanglidande kärlek till Sultana. De två föremålen för hans dyrkan förenades i hans fantasier.

 

New York som en efemär stad

 

Nästan varje dagboksanteckning införd i Brooklyn eller Rumford Falls börjar och ibland slutar med en drömsekvens. Flertalet av dessa drömmar utspelar sig i ett Jerusalemlandskap – promenader med Sultana, samtal med Dawud, familjeutflykter och bisarra händelser med diverse bekanta. Ofta inträffar dödsfall, begravningar och återuppståndelser. Många av besöken till den Heliga Staden innefattar eskapader från New York eller låter Khalil föras i yttre rymden från New York till Jerusalem. Som sådan blir den förra staden i hans drömmar scenen för en kortvarig existens.

 

I varje detaljerad dröm finns ett tema med en vibrerande spänning mellan Khalils amerikanska persona och det faktum att han är ”en son av Jerusalem”. De flesta av drömmarna ställer mot varandra New Yorks industriella ohygglighet och Palestinas ”naturliga lugn”. Återvändandet till Jerusalem är för honom en flykt från den amerikanska metropolens grymma arbetsmaskin.

 

Detta exemplifierades så småningom i de pressande förhållandena och Sakakinis våndor på pappersbruket i Rumford Falls, som han kontrasterar mot de lantliga öppna fälten i Ein Karim och Artas. I dessa drömmar är Jerusalem reducerat till sin landsbygd. (I Kadha ana ya dunia skriver han: ”det är ingen skillnad här mellan människa och maskin. Arbetaren rör sig utan tanke och vilja, och det finns inte ett spår av resonemang i hans arbete. Man bör inte förvåna sig över att arbetarnas själ och känslor är döda. De jobbar tio timmar per dag med föga eller ingen vila och får inte mer än en och en halv dollar i lön. Kapitalismens orättvisa har ingen gräns. Vilken hemsk och brutal kultur!” Men man ska inte överdriva hans antikapitalistiska känslor. Hans kritik var riktad mot kapitalismens själlösa snarare än dess utnyttjande natur. Khalil slåss inte i sina drömmar, han flyr.

 

Ett annat närbesläktat tema i drömmarna är kontrasten mellan New Yorks frigida modernism och den traditionella förtroligheten i Jerusalems samhällsliv. Dessa kontraster kommer till uttryck i det ständiga överskridandet av europeiska/arabiska klädnormer. Här är ett typiskt exempel från hans dagbok: ”Jag drömde [i natt] att jag hade åkt tillbaka till Jerusalem, klädd i en europeisk hatt [burnaita] och min qumbaz [traditionell arabisk dräkt]. Jag blev generad så jag tog av mig den och gick slarvigt klädd. Det var en varm dag och jag gick förbi det ryska området bredvid det italienska konsulatet. Jag gick på den nya vägen mellan Halabi-familjens hus och Feidi Afendi al-Alamis. När jag kom till slutet av vägen såg jag att jag var barfota och utan qumbaz men jag var täckt av en vit abaya (sjal). En svart tjänarinna (jariya) ställde sig framför mig och sa: ”Vad vill ni?” Jag svarade: ”Jag vill gå hem”. Hon pekade på ett staket och sa: ”hoppa över här”. Jag hoppade och min vita abaya fastnade i en törnbuske vid ingången. Jag blev så utmattad när jag försökte lösgöra den från törnena.”

 

Proceduren med att fara till Jerusalem innebar alltid fysiska hinder och flyktvägar [från New York?]. Den riktade oföränderligt in sig på att hoppa över murar och att klä på och av sig på ett sätt som Khalil skulle ha tvekat att registrera om han hade känt till freudianska paradigm. Precis före Dawuds död skrev Khalil följande om sin vän. (I just denna episod, liksom i flera andra, frapperas man av de livfulla allusionerna på Jesus och nattvarden):

 

”Dawud och jag promenerade i Gamla stan. Han var full av liv och hade ett strålande änglalikt leende på sina läppar. Vi gick förbi den amerikanska kolonin men gick inte in. Sedan passerade vi Taraziaffären där de [?] tittade på honom som om hans tid var ute [dana ajaluhu]. Jag såg mig själv hoppa på hustaken och klättra över murar tills jag kom till vårt hus. Då klättrade jag ner för att gå in, men jag var naken.”

 

När Khalil till slut återvänder till Jerusalem upphör drömsekvenserna eller också slutar han registrera dem.

 

Sakakinis misslyckade ”uppgift” i New York visar sig vara en övergående episod. Han nämnde den mycket sällan i sina senare skrifter. Han blev snabbt uppslukad av en annan strid: strävandet efter att reformera undervisningen i arabiska, rörelsen för en osmansk konstitutionell reform och kampen för att arabisera den ortodoxa kyrkan.

 

Sultana gav honom ett varmt välkomnande, om än inte med öppna armar. Han blev officiellt förlovad med henne före årets slut. De gifte sig i Jerusalem 12 januari 1912, då Sultana var 24 och Khalil 34. De fick tre barn: Sari som dog ung och krossade sin fars hjärta, Hala som publicerade ett flertal böcker om sin far, däribland urval från hans memoarer (Kadha ana ya dunia, 1955) och Dunia som idag bor i Ramallah. I alla Sakakinis biografier och biografiska anteckningar betraktas hans amerikanska sejour som ett fiasko och ett lidandets år.

 

Det vill säga bortsett från vad hans dotter Hala skriver. Hon gör denna korta kommentar i sina egna memoarer: ”Han for till [Amerika] i hopp om att finna lämpligt arbete och småningom slå sig ner där men han lyckades inte. 1907/1908 råkade vara ett av dessa depressionsår i Amerika. Efter en frånvaro av nio månader varunder han fick utstå många vedermödor, återvände far till Jerusalem. Men även denna erfarenhet, om än olycklig, hade berikat honom på många sätt.”

 

Varken Hala Sakakini eller hans andra levnadstecknare nämner på vad sätt denna vistelse var berikande. I min läsning av dessa hittills opublicerade brev och dagboksanteckningar skulle jag vilja framkasta tre källor för detta berikande. Den första var det tydliga sätt på vilket det kulturella livet i New York, även om det var bedrövligt, hjälpte till att bredda och stimulera hans intellektuella horisonter. Hans samarbete med Farah Anton i synnerhet gjorde honom bekant med Nietzsches skrifter, vilka – på ett rudimentärt sätt – gjorde ett grundläggande inflytande på hans tänkande. Betecknande nog gjorde hans redaktionella arbete för al-Jam’iyya hans språk koncisare och mindre blomsterrikt, vilket blev uppenbart i Sakakinis redigering av den litterära tidskriften al-Asma’i i Jerusalem efter hans återkomst från New York. Flera år senare, medan han tillbragte sina dystra månader i ett osmanskt fängelse i Damaskus, kunde han se tillbaka på sitt år i Brooklyn med en viss nostalgi. ”Om jag skulle bli utvisad från mitt hemland”, skrev han i början av 1918, ”… så skulle jag välja Amerika. Inget skulle göra mig lyckligare än att se min son i lekdräkt, barhuvad och i kortbyxor, hoppande nerför trapporna i Columbiauniversitetet i New York, med vinden blåsande i hans gyllene lockar… hur lycklig skulle jag inte vara om jag kunde sitta tillsammans med min lilla familj och dricka te i ett elegant hem i Brooklyn eller i förstäderna i dess grannskap… ”

 

Vad som är viktigare: Khalils amerikanska exil och de tragedier som åtföljde den, Dawuds död och Sultanas vankelmod, bidrog till att han reflekterade över kärlekens och förlustens betydelse. Den förra kunde han inte längre ta för given (nu måste han ju kämpa för att vinna hennes fulla kärlek), och den senare stärkte hans karaktär. Inte heller kunde han fara tillbaka och finna tröst i ett konventionellt familjeliv, vilket män i hans ålder av tradition var inställda på. I stället satte dessa bedrövelser hans karaktär och hans tro på prov. Fröna till uppror och skepsis hade såtts – endast för att bli ännu mer fokuserade vid hans återkomst till Jerusalem för att ta itu med de intellektuella striderna strax före första världskriget: kampen mot det tyranni som utövades av staten, kyrkan (som sökte bannlysa honom och förbjuda honom från att äkta Sultana) och hans eget konservativa samhälle.

 

Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.

 

Översättning från engelska av 
Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari


Bokbål eller "Nådens Epistel"

Bokbål eller ”Nådens Epistel”?

 

Genom hela historien har bokbål alltid följts av förintelser och förfall av mänskliga värden. Att just det land som gjort sig känt för sitt försvar av mänskliga rättigheter sätter likhetstecken mellan två oförenliga företeelser, bokbål och yttrandefrihet, är minst sagt olycksbådande. En fjärdedel av mänskligheten idag bekänner sig till islam. Islamiska samhällen och kulturer uppvisar en mängd olika yttringar, varav den extrema fundamentalismen är bara ett ansikte, uppväckt och stärkt av västerländska militärindustriella komplex i samförstånd med oljerika, reaktionära och bakåtsträvande krafter. Detta gjordes målmedvetet för att bromsa de forna koloniernas strävan efter ekonomisk självständighet och sociala omvandlingar.

 

Koranen i sig har inte stått i vägen för den islamiska filosofins framväxt under islams guldålder (från Ibn Tufails ”Den självlärde filosofen” till Ibn Khalduns, Rumis, Avicennas och Ibn Arabis digra verk) eller de olika renässansrörelser som försökte modernisera muslimska samhällen från 1850 till 1950. Att dessa moderniseringsförsök misslyckades beror inte på en bok, hur helig den än kan vara, utan som antytt ovan på geopolitiska målsättningar. En fråga man kan ställa sig är: hur många människor har mördats och skändats och bränts ihjäl i det ”fredliga” Nya testamentets namn, eller i vår så kallade demokratis namn, eller i socialismens! Ja, betydligt fler än de som dödats i Koranens namn. Men nu handlar det inte om kvantiteter. Varje själ som släcks i förtid är ett brott mot livets helighet.

 

En kritisk analys av s k heliga skrifter kan nyansera trons grundvalar och visa utövarna religionernas inveckling i historiska processer, hjälpa oss skilja mellan religionens andliga och världsliga utsagor. Men för varje bok som bränns offentligt ökar oförsonligheten och hatet på båda sidor.

 

Alhambra har i snart 4 decennier försökt visa bredden och vidden på den islamiska kulturens mångfacetterade uttryck genom att publicera kritiska verk som ifrågasätter ortodoxin och åberopar tankens frihet. Idag bjuder vi på förordet till en lysande översättning av ”Nådens Epistel”, en diger satir skriven av den blinde litteratören Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí, och ytterligare ett exempel från tusentalet på den stora variation som islamisk kultur kunde uppvisa. Varsågoda!

 

Obs! ”Nådens Epistel” har tyvärr inte blivit publicerad på svenska än. Men det finns olika engelska och franska översättningar, varav den bästa enligt min mening är den vars Förord publiceras nedan.

 

 

Nådens Epistel

 

av Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí

 
 
 

Nådens Epistel

 

av Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí

 

Förord av Matthew Reynolds
Professor of English and Comparative Criticism
Oxford University

Översättning av  Förordet av Hesham Bahari

 

Förord till  "The Epistle of Forgiveness"
New York University Press, 2016

 

Huvudpersonen i denna bok har dött men verkar vara intensivt levande. Han är skriftställare, och folk kallar honom ”Shejkhen”. Han är också ängslig och impulsiv, nyfiken och verkningslös, ja t o m häpnadsväckande och underhållande pedantisk. När han återuppstår ogillar han tanken att behöva vänta i femtiotusen år innan inträdet i paradiset äger rum, så han börjar dra i trådarna. Han komponerar smickrande verser till paradisets portvakt, ängeln Ridwán. Han går faktiskt igenom alla metriska mönster som kan rätta sig efter namnet ”Ridwán”. Men till ingen nytta: Ridwán vet inte ens vad ett poem är för något.

 

Oförskräckt försöker Shejkhen samma knep med ett par andra andliga eminenser, men igen till ingen nytta. Det ser mörkt ut för honom när han upptäcker att han har blivit av med sitt ångerscertifikat. Men hans utsikter ljusnar något när han möter Muhammads dotter Fátimah: hon medlar å hans vägnar. Han känner sig ändå osäker när han ska gå över den smala bron som leder till paradiset, så han ber en av Fátimahs tjänsteflickor att bära honom på ryggen, och deklamerar (som vanligt) verser till stöd för sitt förslag. Tjänsteflickan har aldrig hört talas om ridturer på ryggen (eller den poet han citerar för den delen) men hon bär upp honom ändå och går tvärs över bron ”som ett blixtljus”.

 

Kärleken till poesin går som en krusning genom denna episod som vore den en tecknad serie; den livar upp även resten av verket. Kanske ”kärlek” är ett för svagt ord här. När Shejkhen kommer in i paradiset är alla de människor han vill träffa poeter; han vill ha upplysningar om tolkningarnas subtila nyanser (och medverka i recitationernas festtåg). Vid något tillfälle samlas alla ”lärda överförare av poesi” samman för att bli tillrättavisade om en grammatisk detalj. För experten i klassisk arabiska måste dessa passager vara en lärdomens guldgruva. För den vanliga läsaren som ingenting vet om det arabiska språket (dvs. som jag) öppnar de dörren till ett landskap av glittrande texttrogenhet, där alternativa betydelser mångfaldigas och blommar. Som när Shejkhen frågar en av poeterna, ”Vad menade du egentligen med ’förstfödd’? För kritikerna har ju olika åsikter därom. Några säger det handlar om ett ägg, andra säger det är en pärla, eller en äng, eller en blomma, eller en papyrusväxt.”

 

Shejkhens besatthet av språket läggs fram på så sätt att den verkar både beundransvärd och absurd – en kombination som förklaras av bokens bakgrund. Nådens epistel skrevs ned av den förträfflige Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí, en lärd poet som levt på tusentalet, som svar på ett brev från ‘Alí ibn Mansúr ibn al-Qárih, en annan, äldre skriftställare. Kontexten förklaras i detalj av Geert Jan van Gelder och Gregor Schoelers introduktion till denna bok, så jag kommer bara att ge en snabb skiss här. Ibn al-Qárihs brev är både pedantiskt och inställsamt. Han vill rentvå sig från att ha angripit en vän till Abú l-‘Alá’ som hade fallit i onåd hos kalifen. Men han gör det genom att angripa honom än mer i en tungrodd och pratsam prosa (t.ex. ”Jag var rädd för galenskapen i hans galenskap, ty hans galenskap var förvisso galen. En galning hade mer vett i hjärnan än han!”). Tydligen var Abú l-‘Alá’ inte alls imponerad av detta stilgrepp. I respons föreställer han sig att ibn al-Qárih har dött och återuppstått som ”Shejkhen” som gör bort sig i paradiset och som kanske till slut lyckas visa lite mer hänsyn och bli visare.

 

Alltså är ”Shejkhen” en parodi över en skriftställare, skapad av en annan skriftställare. Det är därför som Episteln kan bli så bitande och varm på en och samma gång. Abú l-‘Alá’ gör narr av ibn al-Qárih men erkänner samtidigt att båda delar många intressen och ingivelser. Den poesi som Shejkhen reciterar känner han själv väl till – Abú l-‘Alá’ var blind men hade ett fenomenalt minne. De pedantiska frågor som Shejkhen ställer är frågor som intresserar också honom. Episteln blir då en bärare av frågeställningar, inte enbart gällande ibn al-Qárihs beteende utan det litterära livets värde i allmänhet.

 

En poet hade frisläppts från helvetet till paradiset tack vare en särskilt lyckad vers som han hade skrivit: ”Den reciterades om och om igen medan jag gradvist blev kvitt mina bojor och kedjor.” Annars brydde sig många av paradisets poeter föga om Shejkhens förfrågningar. De kunde inte ens erinra sig de poem de själva hade skrivit: nu hade de andra viktigare saker att ägna sig åt. Ändå inser läsaren lätt att Abú l-‘Alá’ delar Shejkhens glädje över den poesi som paradisets unga kvinnor deklamerar: ”Om den skulle matchas med alla den övergående världens njutningar från då Gud skapade Adam tills Han återkallade hans avkomma till Sig, skulle den överstiga dessa njutningar liksom det djupa havets böljor överstiger ett nyfött barns tårar, eller ett högrest berg överstiger ett dammkorn som någon skakar av sin sadelfilt.”

 

Abú l-‘Alá’s allmänna uppfattning om paradiset härstammar från de muslimska trossatserna och hans tids kultur. Festandet och drickandet, de lyckliga djuren, de vackra, artificiellt skapade unga kvinnorna: inget av allt detta är hans uppfinning. Det som utmärker Episteln (enligt mig) är den sluga och vanvördiga ton som läsaren kan lägga märke till och avnjuta. Eftersom min egen fantasi rättar sig efter europeiskt gods, känner jag igen denna kvalité i verk som jag är bekant med. Den påminner mig om Chaucers drömvisioner eller Popes The Rape of the Lock, och jag känner att den bildar en överraskande kontrast till Dantes Gudomliga komedi, även om denna också är en föreställning om livet efter detta.

 

Men Abú l-‘Alá’s Epistel har faktiskt en helt egen lyskraft. Ta t.ex. föreställningen om djuren. Vid ett tillfälle går Shejkhen på jakt och kastar upphetsad sitt spjut mot ”en oryxantilophanne med platt näsa och lång svans”. Men när det blott finns ”en spiks längd kvar mellan djuret och spjutspetsen, säger djuret ’Stopp’.” Det visar sig att antilopen hade förtjänat sin plats i paradiset genom att rädda några människor i ”den övergående världen”. Att döda den är inte möjligt längre.  

 

Shejkhen framkastar att ett sådant värdigt djur inte borde blanda sig med de ordinära djur som har hamnat i paradiset för att tillfredsställa människors behov. Men det visar sig att även dessa går inte att skada. Ett välsignat lejon belönas genom att få sluka ”Gud vet hur många djur” – men mystiskt nog får djuren aldrig någon skada därav och är obekymrade: ”Bytet avnjuter det lika mycket som lejonet.” Folk undfägnar sig med en gås, stor som en baktrisk kamel. Någon vill ha den grillad, en annan vill ha den som kebab, och en tredje kryddad med sumak, eller med mjölk och vinäger. Men varje gång återvänder gåsen till sitt bevingade och lyckliga liv. Berättaren kommenterar: ”Och detta pågick en bra stund framöver.” Jag är inte helt säker hur tonen i kommentaren ska tolkas; men eftersom Abú l-‘Alá’ var vegetarian och hatade att se djuren lida är det sannolikt att här ligger en viss ironi. ”En lösning på mina medmänniskors grymhet” –tänkte han kanske – ”där djur kan bli uppätna utan att komma till skada!” Samtidigt måste han säkerligen ha känt ett visst obehag inför allt detta hetsiga köttslukande tidsfördriv.

 

Könsidentitet verkar betraktas med samma förvånade uttryck. Läckra unga kvinnor stiger fram ur kvitten, granatäpplen och äpplen; gäss förvandlas till ”flickor med runda bröst”; kvinnor som var fula men dygdiga i den övergående världen återföds som skönheter. Trots kraften i bilderna handlar det hela om en standardomskrivning av stereotyper (ingen förväntar sig att männen ska vara attraktiva). Men andra element i Episteln är mer överraskande. Där finns kvinnor med supermakt, som hon som ger Shejkhen en ridtur på ryggen. Och en absurd monstruositet i männens begär, som så fort Shejkhen tycker att den flicka som skapats för att tillfredsställa honom ”är ganska spinkig”, skapas hon omedelbart om så att hennes ”bakdel tävlar med ‘Álij-backar, al-Dahná’s dyner och Yabríns och Banú Sa‘ds sandåsar.” Där finns en orm som har makt att förvandla sig till ”paradisets vackraste flicka”, som citerar poesi och diskuterar textvarianter med de bästa litteratörerna: hon åtrår Shejkhen men han blir rädd och kilar iväg. Det är väl relevant för dessa berättelser att Abú l-‘Alá’ själv aldrig gifte sig och tydligen inte haft några sexuella relationer. Paradisets heterosexuella njutningar blir ändå både raljerade och lovprisade av honom.

 

Den engelske poeten John Keats njöt av att läsa mycket långa poem därför att de erbjöd en ”plats där läsaren kunde vandra, välja och vraka, och där bilderna är så talrika att många glöms bort för att på nytt hittas i en andra omläsning: vilket kan bli föda för en hel veckas strövande på sommaren.” Detta makliga och utforskande sätt att läsa på skulle väl passa den volym vi här har till hands.

 

Andra delen av Episteln lämnar föreställningarna om paradiset åt sidan och ägnas mer åt sobra reflektioner. Den har för det mesta uteslutits från tidigare översättningar: denna volym är faktiskt den enda fullständiga översättningen av Nådens Epistel till något språk. Andra delen är förvisso inte lika lustig som den första; men den är värdefull, eftersom vi hör Abú l-‘Alá’ tala i den med egen röst. Hans etiska stringens är desto mer lockande på grund av den gnistrande vision som föregår den. Ta till exempel denna tanke där hans kärlek till djuren återgivs i förtäckt form: ”Gud är mitt vittne på att jag blir glad när någon finner fel hos mig, därför att denne då besannar sina farhågor, och att jag blir brydd över falskt beröm, som lämnar mig likt ett jagat djur, så törstigt att det inte kan äta.”

 

”Paradiset” är fullt av kvicka komplimanger, varav inte alla (kanske) varit allvarligt menade. Men det är inget falskt beröm att låta en av dem gälla för det briljanta, vassa men generösa verk som Nådens Epistel är: ”Om det hade varit stillastående vatten skulle det ändå aldrig bli unket eller stinkande.”

 

Matthew Reynolds
Professor of English and Comparative Criticism
Oxford University

Översättning av Hesham Bahari


Att tysta lammen, av John Pilger

Att tysta lammen

 

Hur propaganda fungerar

 

av John Pilger

 

John Pilger har två gånger vunnit Storbritanniens högsta journalistpris och har varit årets internationella reporter, årets nyhetsreporter och årets beskrivande författare. Han har gjort 61 dokumentärfilmer och har vunnit en Emmy, en BAFTA, Royal Television Society-priset och Sydney Peace Prize. Hans "Kambodja år noll" har utsetts till en av 1900-talets tio viktigaste filmer. Denna artikel är en redigerad version av ett tal vid Trondheim World Festival i Norge.  

 

På 1970-talet träffade jag en av Hitlers främsta propagandister, Leni Riefenstahl, vars episka filmer förhärligade nazisterna. Vi råkade bo på samma lodge i Kenya, där hon var på ett fotograferingsuppdrag, efter att ha undkommit andra Führerns vänners öde.

 

Hon berättade för mig att de "patriotiska budskapen" i hennes filmer inte berodde på "order uppifrån" utan på vad hon kallade den tyska publikens "underdåniga tomhet".

 

Inkluderade detta den liberala, bildade borgarklassen? Jag frågade.  Ja, särskilt dem, sade hon.

 

Jag tänker på detta när jag ser mig omkring på den propaganda som nu dominerar i de västerländska samhällena.

 

Naturligtvis är vi mycket annorlunda än Tyskland på 1930-talet. Vi lever i informationssamhällen. Vi är globalister. Vi har aldrig varit mer medvetna, mer i kontakt med varandra och bättre sammankopplade.

 

Är vi det? Eller lever vi i ett mediesamhälle där hjärntvätt är försåtlig och obeveklig och där uppfattningen filtreras enligt stats- och företagsmaktens behov och lögner?

 

Förenta staterna dominerar västvärldens medier. Alla utom ett av de tio största medieföretagen är baserade i Nordamerika. Internet och sociala medier - Google, Twitter, Facebook - ägs och kontrolleras till största delen av amerikaner.

 

Under min livstid har USA störtat eller försökt störta mer än 50 regeringar, mestadels demokratier. De har blandat sig i demokratiska val i 30 länder. De har kastat bomber över befolkningen i 30 länder, de flesta av dem fattiga och försvarslösa. Den har försökt mörda ledarna i 50 länder.  Den har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder.

 

Omfattningen av detta blodbad är i stort sett oanmäld, oerkänd, och de ansvariga fortsätter att dominera det angloamerikanska politiska livet.

 

Åren innan han dog 2008 höll dramatikern Harold Pinter två extraordinära tal som bröt tystnaden.

 

"USA:s utrikespolitik", sade han, "kan bäst definieras på följande sätt: kyss mig i arslet eller så sparkar jag dig i huvudet. Så enkelt och grovt är det. Det intressanta med den är att den är så otroligt framgångsrik. Den besitter strukturerna för desinformation, användning av retorik, förvrängning av språket, som är mycket övertygande, men som i själva verket är en massa lögner. Det är en mycket framgångsrik propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel för att komma undan med det, och det gör de."

 

När Pinter tog emot Nobelpriset i litteratur sade han följande:

”Förenta staternas brott har varit systematiska, konstanta, elaka och obarmhärtiga, men mycket få människor har faktiskt talat om dem. Man måste ge Amerika rätt. Det har utövat en ganska klinisk manipulation av makten över hela världen samtidigt som det har utgett sig för att vara en kraft för det universellt goda. Det är en briljant, till och med kvick, mycket framgångsrik hypnoshandling."

 

Pinter var en vän till mig och möjligen den sista stora politiska vise - det vill säga innan oliktänkande gentrifierades. Jag frågade honom om den "hypnos" han hänvisade till var den "undergivna tomhet" som Leni Riefenstahl beskrev. Det är samma sak, svarade han. "Det betyder att hjärntvätten är så grundlig att vi är programmerade att svälja en massa lögner. Om vi inte känner igen propagandan kan vi acceptera den som normal och tro på den. Det är det underordnade tomrummet".

 

I våra system av företagsdemokrati är krig en ekonomisk nödvändighet, det perfekta äktenskapet mellan offentliga subventioner och privat vinst: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga. Dagen efter den 11 september steg krigsindustrins aktiekurser kraftigt. Mer blodsutgjutelse var på väg, vilket är bra för affärerna.

 

I dag har de mest lönsamma krigen sitt eget varumärke. De kallas "eviga krig": Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Jemen och nu Ukraina. Alla bygger på en massa lögner.

 

Irak är det mest ökända, med sina massförstörelsevapen som inte fanns. Natos förstörelse av Libyen 2011 motiverades med en massaker i Benghazi som inte ägde rum. Afghanistan var ett bekvämt hämndkrig för den 11 september, som inte hade något med Afghanistans folk att göra.

 

I dag är nyheterna från Afghanistan hur onda talibanerna är - inte att Joe Bidens stöld av 7 miljarder dollar av landets reserver orsakar utbrett lidande. Nyligen ägnade National Public Radio i Washington två timmar åt Afghanistan - och 30 sekunder åt dess svältande folk.

 

Vid sitt toppmöte i Madrid i juni antog Nato, som kontrolleras av Förenta staterna, ett strategidokument som militariserar den europeiska kontinenten och ökar risken för krig med Ryssland och Kina. I dokumentet föreslås "multi domain warfighting mot kärnvapenbeväpnade jämbördiga konkurrenter". Med andra ord, kärnvapenkrig.

 

Det står: "Natos utvidgning har varit en historisk framgång".

 

Jag läste detta med misstro.

 

Ett mått på denna "historiska framgång" är kriget i Ukraina, vars nyheter för det mesta inte är några nyheter, utan en ensidig litania av jingoism, förvrängning och utelämnande.  Jag har rapporterat om ett antal krig och har aldrig varit med om en sådan allmän propaganda.

 

I februari invaderade Ryssland Ukraina som ett svar på nästan åtta års dödande och kriminell förstörelse i den rysktalande regionen Donbass vid deras gräns.

År 2014 hade USA sponsrat en kupp i Kiev som gjorde sig av med Ukrainas demokratiskt valda, ryssvänliga president och installerade en efterträdare som amerikanerna gjorde klart att han var deras man.

 

Under de senaste åren har amerikanska "försvarsmissiler" installerats i Östeuropa, Polen, Slovenien och Tjeckien, nästan säkert riktade mot Ryssland, tillsammans med falska försäkringar ända tillbaka till James Bakers "löfte" till Gorbatjov i februari 1990 om att Nato aldrig skulle expandera utanför Tyskland.

 

Ukraina är frontlinjen. Nato har i praktiken nått fram till just det gränsland genom vilket Hitlers armé stormade 1941 och lämnade över 23 miljoner döda i Sovjetunionen.

 

I december förra året (2021) föreslog Ryssland en långtgående säkerhetsplan för Europa. Detta avfärdades, förlöjligades eller undertrycktes i västerländska medier. Vem har läst dess stegvisa förslag? Den 24 februari (2022) hotade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy med att utveckla kärnvapen om inte USA beväpnade och skyddade Ukraina.  Detta var sista droppen.

 

Samma dag invaderade Ryssland - enligt västerländska medier en oprovocerad handling av medfödd skändlighet. Historien, lögnerna, fredsförslagen och de högtidliga avtalen om Donbass i Minsk räknades inte till någonting.

 

Den 25 april flög USA:s försvarsminister, general Lloyd Austin, till Kiev och bekräftade att USA:s mål var att förstöra Ryska federationen - ordet han använde var "försvaga". Amerika hade fått det krig man ville ha, som fördes av en amerikansk bankfinansierad och beväpnad ställföreträdare och förbrukningsbar bricka.

 

Nästan inget av detta förklarades för västvärldens publik.

 

Rysslands invasion av Ukraina är hänsynslös och oförlåtlig. Det är ett brott att invadera ett suveränt land. Det finns inga "men" - utom ett.

 

När började det nuvarande kriget i Ukraina och vem startade det? Enligt FN har mellan 2014 och i år omkring 14 000 människor dödats i Kievregimens inbördeskrig i Donbass. Många av attackerna utfördes av nynazister.

 

Se ett nyhetsreportage från ITV från maj 2014, av den erfarne reportern James Mates, som tillsammans med civila i staden Mariupol beskjuts av Ukrainas Azov-bataljon (nynazistisk).

 

Samma månad brändes dussintals rysktalande människor levande eller kvävdes i en fackföreningsbyggnad i Odessa som belägrades av fascistiska ligister, anhängare till nazistkollaboratören och antisemitiske fanatikern Stephen Bandera.  New York Times kallade skurkarna för "nationalister".

 

"Vår nations historiska uppdrag i detta kritiska ögonblick", sade Andrej Biletskij, grundare av Azovbataljonen, "är att leda de vita raserna i världen i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot de semitledda Untermenschen".

 

Sedan februari har en kampanj av självutnämnda "nyhetsbevakare" (mestadels finansierade av amerikaner och britter med kopplingar till regeringar) försökt upprätthålla det absurda påståendet att Ukrainas nynazister inte existerar.

 

Airbrushing, en term som en gång förknippades med Stalins utrensningar, har blivit ett verktyg för den vanliga journalistiken.

 

På mindre än ett decennium har ett "gott" Kina airbrushats och ett "dåligt" Kina har ersatt det: från världens verkstad till ett spirande nytt Satan.

 

En stor del av denna propaganda har sitt ursprung i USA och sprids via ombud och "tankesmedjor", såsom det ökända Australian Strategic Policy Institute, vapenindustrins röst, och av nitiska journalister som Peter Hartcher från Sydney Morning Herald, som kallade dem som sprider kinesiskt inflytande för "råttor, flugor, myggor och sparvar" och krävde att dessa "skadedjur" skulle "utrotas".

 

Nyheter om Kina i västvärlden handlar nästan uteslutande om hotet från Peking. De 400 amerikanska militärbaserna som omger större delen av Kina, ett väpnat halsband som sträcker sig från Australien till Stilla havet och Sydostasien, Japan och Korea, är bortglömda. Den japanska ön Okinawa och den koreanska ön Jeju är laddade vapen som riktas rakt mot Kinas industriella hjärta. En tjänsteman i Pentagon beskrev detta som en "snara".

 

Palestina har rapporterats felaktigt så länge jag kan minnas. Enligt BBC finns det en "konflikt" mellan "två berättelser". Den längsta, mest brutala, laglösa militära ockupationen i modern tid är oomtalad.

 

Jemens drabbade folk existerar knappt. De är mediala obefolkningar.  Medan saudierna låter sina amerikanska klusterbomber regna ner med brittiska rådgivare som arbetar tillsammans med de saudiska officerarna, hotas mer än en halv miljon barn av svält.

 

Denna hjärntvätt genom utelämnande har en lång historia. Slakten under första världskriget fördoldes av reportrar som blev adlade för sin följsamhet och som erkände i sina memoarer.  År 1917 anförtrodde redaktören för Manchester Guardian, C.P. Scott, premiärminister Lloyd George: "Om folk verkligen visste [sanningen] skulle kriget stoppas i morgon, men de vet inte och kan inte veta".

 

Vägran att se människor och händelser på samma sätt som andra länder ser dem är ett medievirus i västvärlden, lika handikappande som Covid.  Det är som om vi ser världen genom en enkelriktad spegel, där "vi" är moraliska och godartade och "de" inte är det. Det är en djupt imperialistisk syn.

 

Den historia som är en levande närvaro i Kina och Ryssland förklaras sällan och förstås sällan. Vladimir Putin är Adolf Hitler. Xi Jinping är Fu Man Chu. Episka bedrifter, som utrotandet av den totala fattigdomen i Kina, är knappt kända. Så perverst och eländigt detta är.

 

När kommer vi att tillåta oss själva att förstå? Att utbilda journalister i fabriksstil är inte lösningen. Det är inte heller det underbara digitala verktyget, som är ett medel inte ett mål.

 

Under de senaste åren har några av de bästa journalisterna fått lämna den vanliga arbetsmarknaden. "Defenestrerade" är det ord som används. De utrymmen som en gång var öppna för avvikare, för journalister som gick mot strömmen, för sanningssägare, har stängts.

 

Fallet Julian Assange är det mest chockerande.  När Julian och Wikileaks kunde vinna läsare och priser för Guardian, New York Times och andra självupptagna "tidningar" hyllades han.

 

När den mörka staten protesterade och krävde att hårddiskar skulle förstöras och Julians karaktär mördas, gjordes han till en offentlig fiende. Vicepresident Biden kallade honom för en "högteknologisk terrorist". Hillary Clinton frågade: "Kan vi inte bara dröna den här killen?"

 

Den efterföljande kampanjen av kränkningar och förtal mot Julian Assange - FN:s rapportör för tortyr kallade det "mobbing" - förde den liberala pressen till sin lägsta nivå. Vi vet vilka de är. Jag betraktar dem som kollaboratörer: som Vichy-journalister.

 

När kommer riktiga journalister att stå upp? En inspirerande samizdat finns redan på Internet: Consortium News, grundat av den store reportern Robert Parry, Max Blumenthals Grayzone, MintPress News, Media Lens, Declassified UK, Alborada, Electronic Intifada, WSWS, ZNet, ICH, Counter Punch, Independent Australia, Chris Hedges, Patrick Lawrence, Jonathan Cook, Diana Johnstone, Caitlin Johnstone och andra som jag förlåter mig för att jag inte nämner dem här.

 

Och när kommer författarna att stå upp, som de gjorde mot fascismens framväxt på 1930-talet? När kommer filmskapare att stå upp, som de gjorde mot det kalla kriget på 1940-talet? När kommer satirikerna att stå upp, som de gjorde för en generation sedan?

 

Efter att i 82 år ha sugit i ett djupt bad av rättfärdighet som är den officiella versionen av det senaste världskriget, är det då inte dags att de som är tänkta att hålla ordning på historien förklarar sitt oberoende och avkodar propagandan? Det är mer brådskande än någonsin.

 

John Pilger  


Vad är viktigare än att skydda världen från ett kärnvapenkrig, av Mikael Böök

Vad är viktigare än att skydda världen

 

från ett kärnvapenkrig?

 

av Mikael Böök

 
 

Vad är viktigare än att skydda världen från ett kärnvapenkrig med åtföljande nukleär vinter? Borde jag säga mod? Eller att vara goda människor? Eller frihet?

 

Borde jag svara: att kämpa mot Putin och besegra honom?

 

Nej, det är inte rätt svar. Rätt svar lyder: ingenting. Ingenting är viktigare än att skydda livet på jorden från den hotande miljökatastrofens nukleära genväg.

 

Vi som säger så pekar kanske i första hand på våra känslor. Men när vi säger ”detta är viktigare än någonting annat” fäster vi också uppmärksamhet vid gåvan, som människorna fått till skänks, jag vet inte av vem, hur eller varifrån: förnuftet, förmågan att tänka och välja.

 

President Sauli Niinistö sade: ”När Finland slutligen blir medlem i Nato är det just den förebyggande effekten av försvarsalliansens avskräckning som är det viktigaste tillägget till vår säkerhet. Som medlem av Nato deltar Finland i planeringen och byggandet av den avskräckning som alliansen upprätthåller. Detta ger oss ett skydd som vi inte har utanför Nato.”

 

Vad betyder ordet avskräckning i Niinistös uttalande? Det betyder att hota med kärnvapenkrig.

 

Vi som inte vill välja denna väg är många. Opinionsinstitutet Kantar har tagit fram siffran 84 procent av finländarna, vi som anser att Finland borde ansluta sig till Förenta nationernas gällande avtal om ett förbud mot innehav och användning, inklusive hot med kärnvapen.

 

Professor Stefan Forss, som med omisskännligt gillande citerar Sauli Niinistös ovannämnda uttalande, skriver att FN-avtalet är ”verklighetsfrämmande” (HBL 2.10). De regerande gamla männen och unga kvinnorna anser sig uppenbarligen göra alldeles rätt i att strunta i FN:s lag och vår åsikt men det skulle vi, finländarnas flertal, inte vilja göra. Detta är ju vad Kantars siffra visar.

 

Vad borde vår regering göra i stället för att med Nato hota med kärnvapen? Den frågan är inte så svår att besvara. Nyckelorden är kommunikation och förhandlingar. I situationer som Kubakrisen 1962 eller den pågående Ukrainakrisen gäller det att kommunicera och förhandla för att skydda världen från ett kärnvapenkrig och att följa FN-stadgan och FN:s nya internationella lag om kärnvapnen.

 

Här om dagen hade jag tillfälle att prata om viktiga ting med ett antal finländska män i tjugoårsåldern. Jag bad dem som tidigare hört talas om FN:s kärnvapenförbud att räcka upp en hand. Ingen stack upp sin hand. På vad beror deras okunskap om denna möjlighet att lösa ett världsproblem med hjälp av internationell rätt? Den beror väl i någon mån på föräldrarna och skolan men i synnerhet på massmediernas och regeringens nukleära avskräckningskult.

 

”Om vi vill ha frihet och fred måste vi mötas i ett sanningens rum som finns före all partiskhet och åsikter, före våra beslut och resolutioner. När vi blir fria och sanningsenliga återvänder vi ständigt till detta gemensamma rum där vi förblir förbundna även när vi är motståndare” (Karl Jaspers).

 

Mikael Böök, Isnäs

 

Bok av Mikael Böök utgiven på Alhambra

 

 
 
BIBLIOTEKSAKTIVISTEN
Essäer om makt och bibliotek i informationssamhället
av Mikael Böök
 
Hft. / 234 sidor
 
 
Man borde erkänna, att bibliotekariens och journalistens yrken är och förblir yrken för generalister, att det bor en liten bibliotekarie i oss alla och att var och en borde försöka vara sin egen murvel.  Den programmatiska grundtanken i denna essä är att biblioteket som institution och bibliotekarierna som yrkesgrupp ska bli mäktigare.  De övriga makternas makt ska i motsvarande grad minska.  Uppgiften består således i att upprätta en ny maktdelning och maktbalans mellan de traditionella statsmakterna och bibliotekets makt.
 

Mikael Böök om Biblioteksaktivisten, en snabb reflexion om läget:

Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet.

Folkopinionen som har stött och vill fortsätta stöda folkbiblioteken är delad i ja-sägare och nej-sägare.

Ja-sägarnas opinionsbildare, som är tongivande, är benägna att kompromissa med makteliten och att anpassa sig till dess politik.  De föreslår ständigt nya funktioner och aktiviteter för "mötesrummen" i stället för läsfrämjande och folkbildning.

En annan del av opinionen, nej-sägarna, motsätter sig den neoliberala politiken (nedmonteringen av alla offentliga tjänster mm.)  De försöker höja sin röst mot t ex utlåning av slagborrar i biblioteken och för status quo i bibliotekssektorn men står på det stora hela lika handfallna inför den informationsteknologiska utvecklingen som jasägarna.

Ovanstående bild av opinionsläget är naturligtvis alltför ytlig.  Dragkampen om biblioteken handlar inte om att bevara status quo.  I grunden handlar den om kontrollen över informationen och därmed om makten i samhället.  Den handlar också om kontrollen över "mänsklighetens enda pålitliga minne", dvs biblioteket enligt Schopenhauers defintion.  Tesen i boken Biblioteksaktivisten, nämligen att det är biblioteken och bibliotekarierna som bör råda över den nya informationsteknologin, förblir tillsvidare svårsmält.  Den omfattas närmast av scifi-författare som Jon Bing och utopister som Mikael Böök.

Vi får hopas att nej-sägarnas antal växer och att det bland dem finns ett växande antal som radikaliseras i sin vision av informationssamhället.

Fast utrensningen av ordet radikal ur mänsklighetens politiska minne, eller åtminstone av ordets positiva konnotationer, har ju redan påbörjats.

Mikael Böök

 

Hardcore bibliotekpolitikk

 

Ur https://bibliotekettarsaka.com/2018/08/21/hardcore-bibliotekpolitikk

 

For fem år siden kom det ut i Finland den råeste bibliotekpolitiske boka vi har vært borti.  Den er smertelig eksistensiell på vegne av institusjonen og samtidig himmelstrebende utopistisk.  Vi snakker om artikkel- og essaysamlinga Biblioteksaktivisten av Mikael Böök.  Og vi skal ikke si så mye mer her, for godeste Böök er vår medblogger.

 

    Det noe spesielle, som bør nevnes, er at boka i disse dager er kommet ut på ny, i et annet land, men på samme språk.  Nødvendigvis må det bli Sverige.  Forlegger Hesham Bahari skal ha kommet over førsteutgaven og mente spontant at den var så viktig at en nyutgivelse og presentasjon for svenske lesere var tvingende nødvendig.

 

    Apropos det eksistensielle:  Mikael Böök sier det sjøl sånn på vaskeseddelen:  «Det pågår en dragkamp om folkbiblioteken.  Finans- och makteliten anser att loppet är kört och skulle antagligen helst vilja behålla bara de största och ytligt sett finaste stadsbiblioteken som ett skyltfönster för sin version av demokrati och frihet».

 

Boken "Bibioteksaktivisten" kan beställas hos din Bokhandlare


Kela med Pinochet, knäcka Assange, av Nils Melzer

Kela med Pinochet, knäcka Assange

 

Av Nils Melzer

 

Översatt från franska / Le Monde Diplomatique

Källa https://www.monde-diplomatique.fr/2022/08/MELZER/64969

 

Schweizisk advokat, särskild rapportör om tortyr vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Författare till The Assange Affair. Histoire d'une persécution politique, Éditions critiques, Paris, utkommer i Frankrike den 9 september, ur vilken denna text är hämtad.

 

Som särskild rapportör om tortyr har jag fått i uppdrag av FN:s råd för mänskliga rättigheter att övervaka efterlevnaden av det globala förbudet mot tortyr och misshandel, att undersöka påståenden om överträdelser av detta förbud och att ställa frågor och lämna rekommendationer till de berörda staterna i syfte att klargöra enskilda fall. När jag undersökte fallet Julian Assange fann jag övertygande bevis för politisk förföljelse och rättsligt godtycke samt avsiktlig tortyr och misshandel. Ändå har de ansvariga staterna vägrat att samarbeta med mig för att vidta de utredningsåtgärder som krävs enligt internationell rätt.

 

Fallet Assange är historien om en man som förföljs och misshandlas för att han avslöjat de mäktigas smutsiga hemligheter, inklusive krigsbrott, tortyr och korruption. Det är en berättelse om medvetet rättsligt godtycke i västerländska demokratier som är angelägna om att framställa sig själva som exemplariska när det gäller mänskliga rättigheter. Det är också en berättelse om underrättelsetjänsternas avsiktliga samverkan bakom ryggen på de nationella parlamenten och allmänheten. Och det är en berättelse om manipulerad och manipulativ rapportering i mainstream media för att medvetet isolera, demonisera och förstöra en viss person.

 

I en rättsstatlig demokrati är alla lika inför lagen. I huvudsak innebär detta att jämförbara fall bör behandlas på samma sätt. Precis som Assange idag hölls den tidigare chilenska diktatorn Augusto Pinochet i brittiskt utlämningsfängelse från den 16 oktober 1998 till den 2 mars 2000. Spanien, Schweiz, Frankrike och Belgien ville åtala honom för tortyr och brott mot mänskligheten. Precis som Assange idag beskrev Pinochet sig själv som "Storbritanniens enda politiska fånge".

 

Till skillnad från Assange anklagades Pinochet dock inte för att ha erhållit och publicerat bevis för tortyr, mord och korruption, utan för att faktiskt ha begått, beordrat och accepterat sådana brott. Till skillnad från Assange sågs han inte heller som ett hot mot den brittiska regeringens intressen, utan som en vän och allierad under det kalla kriget och - vilket är avgörande - under Falklandskriget.

 

När en brittisk domstol vågade tillämpa lagen och häva Pinochets diplomatiska immunitet upphävdes beslutet omedelbart. Orsaken var att en av domarna eventuellt var partisk. Tydligen hade han vid ett tillfälle arbetat som volontär vid ett insamlingsevenemang för den lokala människorättsorganisationen Amnesty International, som var medsökande i målet. Men tillbaka till Assange-fallet. Här fick domare Emma Arbuthnot, vars make upprepade gånger hade fördömts av Wikileaks, inte bara avgöra Assanges arresteringsorder 2018, utan trots en väldokumenterad begäran om återremiss ledde hon också Assanges utlämningsförfarande tills domare Vanessa Baraitser tog över sommaren 2019. Inget av hennes beslut upphävdes.

 

Pinochet, som anklagas för att vara direkt ansvarig för tiotusentals allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, förolämpades, förödmjukades eller förlöjligades inte av brittiska domare vid offentliga utfrågningar, och han placerades inte heller i isoleringscell i ett högsäkerhetsfängelse. När han togs i förvar uttryckte premiärminister Anthony Blair inte sin tillfredsställelse i parlamentet över att "i Storbritannien står ingen över lagen", och det fanns inte heller något öppet brev från sjuttio parlamentsledamöter som enträget uppmanade regeringen att utlämna den före detta diktatorn till de länder som begärde utlämning. I stället tillbringade Pinochet sin utlämningstid i lyxig husarrest i en villa nära London, där han fick obegränsat med besökare, från en chilensk präst vid jul till den tidigare premiärministern Margaret Thatcher. Assange, den obekväma sanningssägaren som anklagas för journalistik snarare än tortyr och mord, är däremot inte i husarrest. Han tystas i isoleringscell.

 

Precis som i fallet Assange var Pinochets hälsotillstånd en avgörande fråga. Även om generalen själv kategoriskt avvisade tanken på att släppa ut honom av humanitära skäl, ingrep inrikesminister Jack Straw personligen. Han beordrade en läkarundersökning av Pinochet, som visade att den tidigare militärkuppledaren och diktatorn led av minnesförlust och koncentrationsstörningar. När flera regeringar som begärde hans utlämning krävde ett andra oberoende utlåtande vägrade den brittiska regeringen att göra det. Straw beslutade själv att Pinochet inte var lämplig att ställas inför rätta och beordrade hans omedelbara frigivning och repatriering. Till skillnad från USA i fallet med Assange har de stater som begär Pinochets utlämning inte haft möjlighet att överklaga. I Assanges fall ignorerades flera oberoende läkarrapporter, liksom mina officiella slutsatser i egenskap av FN:s särskilda rapportör för tortyr, och även när han knappt kunde tala sitt eget namn i rätten fortsatte rättegången trots hans försämrade hälsa och hans oförmåga att stå inför rätta.

 

Precis som i fallet Pinochet vägrades Assanges utlämning - åtminstone inledningsvis - av medicinska skäl. Men medan Pinochet omedelbart släpptes och repatrierades och de stater som ville få honom utlämnad nekades rättslig prövning, sattes Assange omedelbart tillbaka i isoleringscell, nekades borgen och USA uppmanades att överklaga till Högsta domstolen, vilket säkerställer att Assanges prövning och tystnad fortsätter under resten av vad som kan bli en flerårig utlämningsprocess.

 

Jämförelsen av dessa två fall visar att de brittiska myndigheterna tillämpar dubbla måttstockar och att alla inte är lika inför lagen i Storbritannien. I Pinochet-fallet var syftet att ge en före detta diktator och en lojal allierad straffrihet för påstådda brott mot mänskligheten. I Assanges fall är målet att tysta en pinsam dissident vars organisation, Wikileaks, utmanar just denna typ av straffrihet. Båda tillvägagångssätten drivs enbart av maktpolitik och är oförenliga med rättvisa och rättsstatsprincipen.

 

Den etablerade pressen i USA, Storbritannien och Australien verkar fortfarande inte ha förstått den existentiella fara som Assange-rättegången utgör för pressfriheten, rättssäkerheten, demokratin och rättsstaten. Den smärtsamma sanningen är att allt som krävs för att förföljelsen av Assange ska upphöra i morgon är att de ledande medieorganisationerna i anglosfären beslutar sig för att göra det. Fallet med Ivan Golunov, en rysk undersökande journalist som specialiserat sig på att avslöja offentlig korruption, kan tjäna som exempel. När Golunov plötsligt greps för påstådd droghandel sommaren 2019 förstod den ryska mainstreampressen genast vad det handlade om. "Vi är Ivan Golunov", stod det på samma förstasidor på Rysslands tre ledande dagstidningar Vedomosti, RBK och Kommersant. Alla tre tidningarna ifrågasatte öppet om Golunovs gripande var lagligt, misstänkte att han förföljdes för sin journalistiska verksamhet och krävde en grundlig utredning. De ryska myndigheterna togs på bar gärning och i sina egna mediers strålkastarljus och backade några dagar senare. President Vladimir Putin insisterade på att beordra Golunovs frigivning och avskedade två höga tjänstemän vid inrikesministeriet. Detta bevisade att Golunovs arrestering inte var resultatet av några få inkompetenta poliser utan var iscensatt på högsta nivå.

 

Det råder ingen tvekan om att en liknande solidaritetsaktion från The Guardian, British Broadcasting Corporation (BBC), New York Times och Washington Post omedelbart skulle sätta stopp för Assanges förföljelse. För om det finns något som regeringar fruktar så är det mediegranskning. Det som händer i de brittiska, amerikanska och australiska mainstream-medierna är helt enkelt för lite och för sent. Som alltid fortsätter deras rapportering att pendla mellan det smaklösa och det lama, och de rapporterar ödmjukt om en krönika från en rättssal utan att ens förstå att den uttrycker en monumental samhällelig tillbakagång: från demokratins och rättsstatens landvinningar till absolutismens mörka tidsålder och arcana imperii - ett styrelsesystem som bygger på hemlighetsmakeri och auktoritärt styre. En handfull halvhjärtade ledare och kolumner i The Guardian och New York Times som fördömer Assanges utlämning räcker inte för att övertyga. Samtidigt som dessa två tidningar har sagt att Assanges fällande dom för spioneri skulle äventyra pressfriheten, protesterar inte en enda mainstream media mot de flagranta kränkningar av rättssäkerheten, den mänskliga värdigheten och rättsstaten som har präglat hela fallet. Ingen av dem ställer de inblandade regeringarna till svars för deras brott och korruption, ingen av dem har modet att ställa obekväma frågor till de politiska ledarna. De är en skugga av vad som en gång var den "fjärde statsmakten".

 

NILS MELZER

 

Schweizisk advokat, särskild rapportör om tortyr vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Författare till The Assange Affair. Histoire d'une persécution politique, Éditions critiques, Paris, utkommer i Frankrike den 9 september, ur vilken denna text är hämtad. 


Hälsa minus frihet är lika med sjukdom

Hälsa minus frihet är lika med sjukdom
 
 
 
 
   
 
 
 

Det hela började när Edward Bernays, Sigmund Freuds nevö, förvandlade propagandakonsten till en "vetenskap". Han levde genom hela 1900-talet och dog 104 år gammal. För att hjälpa tobaksindustrin att öka sina vinster lejde han ett antal kvinnor som spelade suffragetter och filmade dem när de trotsigt tände var sin cigarett under en demonstration. Att röka offentligt blev en symbol för kvinnans frigörelse och tobaksindustrins förtjänster fördubblades 1929 tack vare ”Torches of freedom”-kampanjen. Det fanns ingenting som man inte kunde få människorna att göra med hjälp av propagandan, var Bernays efterlämnade arv till mänskligheten.

 

Nittio år senare! En vetenskapsman som betytt oerhört mycket under den pågående världskrisen är den franska virologen Didier Raoult. Den internationella betydelsen av det forskningscentrum han dirigerar i Marseille kan varken underskattas eller förbises. Bara kineserna har presterat högre antal publicerade studier i världen. Resultaten av hans förskrivningsprotokoll och hans behandling av tusentals Covid19-smittade under 2020 i Marseille talar för sig själva. Hans och hans medarbetares kamp är en unik företeelse i världen.

 

The Lancet, en s.k. prestigefylld brittisk medicinsk tidskrift, försökte misskreditera professor Raoults protokoll genom att publicera en studie som presenterar Hydroxiklorokinet som en toxisk, livsfarlig medicin. Artikeln i fråga avslöjades snabbt som ett falsarium och 3 av de 4 signatärerna drog tillbaka sina namn. När det inte fungerade anklagade politiker, journalister och forskare i läkemedelsjättarnas tjänst Didier Raoult för charlatanism! Nu beses hans sakliga veckopresentationer om situationens utveckling av miljoner fransktalande tittare på första sändningsdag.

 

Presentationerna filmas på IHU Méditerranée Infection, där professor Didier Raoult backas upp av 300 forskare och läkare. Ytterligare tusentals läkare, vårdare och forskare har i Didier Raoults anda samlat sig i ”Coordination Santé Libre”, en front som opponerar sig mot läkemedelsjättarnas kontroll över samhället. Didier Raoult utmanar makthavarna i ett land som nu är på avgrundens rand tack vare upprepade nedstängningar av allt samhällsliv, men han får också läkemedelsjättarnas representanter att se rött.

 

På hans senaste genomgång från den 19 januari säger professor Raoult beträffande anklagelsen om charlatanism: ”Auktoritet ger inte kunskap. Kunskap består av bibliografier, vi vet vad vi talar om. När Fnatte, Knatte och Tjatte vill leka vetenskapsmän, kan vi få en del dumheter till svar. Här har vi behandlat mellan 13 och 14 tusen patienter under året, vi har gjort 300 tusen tester, kartlagt över 2500 genom när ingen annan tyckte det var nödvändigt. Vi samlar på underlag och studerar dem. … När jag får en fråga svarar jag alltid först med att jag inte vet svaret, att det kan finnas flera hypoteser, att den mest sannolika kan vara den eller den, och upp till bevis, så har jag undervisat mina elever i 40 år, så beter sig en vetenskapsman … men jag är också läkare, och en läkare måste behandla sina patienter.”

 

Didier Raoult ställer frågor som alla kan förstå. Till exempel hur en medicin som använts av 2 milliarder människor de sista 70 åren med mycket få bieffekter, nämligen Hydroxiklorokin, som saknar patent, är billig att producera och som har visat sig fungera utmärkt i förebyggande syfte mot Covid19 samt under sjukdomens första fas, hur kan den förbjudas och motarbetas, samtidigt som man vill använda en obeprövad, dyr och ”genmuterande” medicin, Remdesivir, som visat sig fungera dåligt och ställer till problem för många patienter, men som köpts in av EU i stora mängder och nu tvingas på alla EU-länderna, trots att WHO uttryckligen har varnat för denna medicin?

 

Detta betyder ingalunda att Hydroxiklorokin är den enda lösningen på problemet, andra läkare har behandlat sina patienter med andra preparat (Ivermektin, Azithromycin) som också visat ge positiva resultat. Frågan är inte vilken medicin vi använder, utan den defaitistiska inställning som spridits bland många läkare, som inte längre vågar behandla sina patienter utan hänvisar till de överordnade instansernas stränga påbud, instanser som alltid arbetat i symbios med läkemedelsjättarna. Förebyggande åtgärder som stärker vår immunitet nämns sällan mellan ”dödslistorna” och antalet nya ”fall” baserade på en högst osäker testmetod, som vi bombarderats med dagligen i ett år nu. 

 

Inom vårdindustrin har läkaren i genomsnitt högst 13 minuter att tillbringa med varje patient! Vi vill höra om livsstilar, matvanor, ökad medvetenhet om våra kroppar och om sådant vi bör undvika. Istället sprider man panik i samhället med fullständigt oproportionerliga åtgärder när dödligheten på många håll i världen inte är nämnvärt högre än föregående år. ”När fascismen kommer igen lär den bära munskydd”, för att citera Ron Paul.

 

 

De årliga dödlighetssiffrorna i Frankrike mellan 1946 och 2020.
 
Som syns ovan var dödligheten i Frankrike 1946 betydligt högre än 2000-talet. Skillnaden mellan 2020 och 2018 är dock inte så stor. I vissa länder som Tyskland överstiger inte dödlighetssiffrorna 2020 de föregående åren!
 
 
 

Jag gör mig inga illusioner om mesalliansen mellan auktoritet och teknik som snart kommer att producera ett alltigenom övervakat samhälle. Det är en oroande, dystopisk nära framtid i görningen som vi bevittnar. Tekniken i sig är neutral och kan rädda oss undan många faror bara moraliska aspekter beaktas, något som korrumperade auktoriteter sällan tar hänsyn till. Samma regeringar som dödar miljoner människor på jorden utan att blinka, samma miljardärer vars förmögenheter är resultatet av miljontals människors utarmning, plötsligt är de så måna om vår hälsa att de kan inte ens låta en nittioåring dö i frid med sina anhöriga omkring sig! Samtliga politiker och mainstream-journalister på jorden läser plötsligt för oss ur en gemensam källa!

 

Symbolladdade beslut drabbar oss som blixtar från en klar himmel: maskera dig, håll fysiskt avstånd från alla andra, stanna hemma, undvik dina nära och kära, demonstrationernas och protesternas tid är förbi. Är det en slump att just dessa symbolladdade beslut använts av flertalets regeringar på jorden? Sverige har gått halva vägen, vi lät bli att stänga ner samhället och maskera oss, men vi såg nog till att tvätta händerna som en annan Pilatus och invänta frälsningsvaccinet istället för att pröva sig fram med de tillgängliga behandlingsmetoderna. Och nu hårdnar tonen, ifall strängare åtgärder måste till. Sverige har inte vågat gå hela vägen mot läkemedelsindustrin. Dock borde vi kanske uppmärksamma hur vaccinutvecklingen nyligen stoppades av Merck. ”Det är mycket säkrare att bli smittad och tillfriskna än att sänka immuniteten med osäkra vacciner”, lär de ha kommit fram till.

 

”2030 kommer du inte att äga någonting, men du kommer att vara lycklig”, får vi veta genom propagandakanaler anknutna till The Great Reset och World Economic Forum!

 

Kommer vår fantasikraft att hjälpa oss sätta känslan tillbaka på rätt spår utan att vända ryggen till förvärvad kunskap? Kanske är det så att minnen inte alls samlas i våra hjärnor utan finns överallt i rymden och väntar på att bli personifierade och uppfyllda. Dessvärre för mänskligheten verkar vi bara skörda den fruktlösa typen av information.

 

Men ”där det finns en ruin, där kan också finnas en skatt”, med mawlana Rumis ord. Ja, vi lär nog hitta en gömd dyrbarhet i var och en av oss, dagen vi konstaterar att det är vi som är ”ruinen”.


De vita khmererna och C S Lewis

1942 skrev C. S. Lewis följande dialog mellan en ung och en gammal djävul:

 

En ung djävul:

-       Hur lyckades ni skicka så många själar till helvetet?

Gammal djävul:

-       Med rädslan!

Den unge:

-       Duktigt jobbat! Vad var de rädda för? Krig? Svält?

Den gamle:

-       Nej, en sjukdom!

Den unge:

-       Har de inte varit sjuka tidigare? Höll de inte på att dö ändå? Är det inte så att det fanns inget botemedel?

Den gamle:

-       De blev sjuka, de dog men det fanns ett botemedel.

Den unge: 

-       Nu förstår jag inte.

Den gamle:

-       De har av misstag trott att det enda som de, till vilket pris som helst, måste få behålla var LIVET! De slutade kramas, hälsade inte på varandra länge, höll distans till varandra. De vägrade all mänsklig kontakt, och allt som var mänskligt. Det slutade med att de hade inga pengar kvar, de förlorade sina jobb, de valde att vara rädda om sina liv även om de inte hade bröd för dagen. De trodde allt de hörde, läste tidningarna och trodde allt de läste. De gav upp sina friheter, de slutade lämna sina hem, de gick ingenstans till slut, inte ens för att hälsa på sina föräldrar och vänner. Världen blev ett stort koncentrationsläger med frivilliga fångar. De accepterade allt! Bara för att få överleva en eländig dag till… De har inte överlevt, de dog dagligen! Det var lätt att ta deras eländiga själar…”

 

C.S. Lewis -

Ur The Screwtape Letters (1942)

 

 

*

 

Om maskinen vill, om robotarna tillåter, om algoritmerna är oss gynnsamma, om de nya vita khmererna kan visa oss en gnutta misskund, en liten tidslucka kvar som ej öppnats och där mirakel kan ske, då, kanske bara då kan vi fortsätta ha tillgång till de lärdomar historien frikostigt erbjuder oss… Men porten stängs allt snabbare, nästan alla sitter nu instängda, i sig själva, med sina tvivel och sitt köpslagande om ”trygghet” och ”hälsa”, på bekostnad av frihet; aldrig har ordet betytt så lite. En ny dikotomi kommer att läggas till de gängse gamla: ”vaccinerad mot ovaccinerad”. Pass lär tillhandahållas till de lydiga och förpassning till de som vägrar lyda. Så var redo! Väg upp argumenten noga! 13 döda i Norge efter vaccin, de var ju ändå på väg att dö! Men varför vaccinera någon som är på väg att dö? Tiotals fall i Israel med ansiktsförlamning, men där har man ju redan vaccinerat halva befolkningen, utom araberna. Unga friska läkare och sjuksköterskor som svimmar och dör i Portugal, i Mexiko, i Florida och annorstädes. Lite colateral damage får man ta! Handlar det egentligen om en ny vaccin, eller om ”genterapi” d.v.s. genmanipulationer? De vita khmererna vet vad de gör. De har härjat i bakgrunden länge och väl. Japans kejsare i egen hög person presiderade som vetenskapsman över de vivisektioner och experiment som med början 1936 utfördes på tusentals män, kvinnor och barn i Manchuriet, på Enhet 731, varifrån ingen kom ut levande, utom bödlarna. Kunskapen har fortplantat sig, förfinats, anpassats till nya Enheter ...

 

Men ”kunskap utan medvetenhet leder till själens ruin!”, det har Rabelais lärt oss i början av detta äventyr. Det vill säga samlad kunskap utan bevarat och delat samvete leder till att människan förlorar den enda källa till frihet som hon äger, sin själ (som siktar in vägen), och sin vilja (som gör att hon trampar den).

 

I Frankrike och i Italien blåser det revoltvindar bland vårdpersonal och restaurangfolk. Femtiotusen har lovat trotsa lagen nu i januari 2021 och öppna sina caféer och restauranger för allmänheten. Demonstrationståg defilerar varje vecka genom ett åttiotal städer i Frankrike. Franska borgmästare vägrar lyda order: inga undantagslagar gäller i deras byar och städer. I Indien har bönderna omringat huvudstan och hotar med att marschera in den 26 januari om deras krav inte bemöts. Trettiotusen (30 000) franska läkare, vårdare och forskare bildar ”Coordination Santé Libre”, bryter mot ”förordningarna” och kräver att ”få behandla” sina patienter! Kan man tänka sig: En läkare måste kräva sin rätt att få behandla sin patient?! Något som förvägras läkarna i många länder idag eftersom ”botemedel saknas” enligt läkemedelsjättarna. Och tro inte att ni får er frihet tillbaka bara för att ni har låtit er vaccineras, inte så enkelt. För vaccinet är inte ”botemedlet”. Vaccinet är en affär på 69 milliarder dollar. Det kan behövas ett par omgångar årligen, alltefter mutationerna, till de vita khmerernas fromma och deras halleluja-körer i varenda officiell kanal på jorden. Vi närmar oss spjutspetsen med rasande fart. Alldeles för mycket samlad kunskap! Alldeles för litet samvete! Efter 1984 dags för Fahrenheit 451. Välj din bok! Börja memorera! Med bokbålen och censurapparaturen i trim, både den fysiska och den virtuella, kan vi bara viska våra välgångsönskningar om ett nytt år …

 

Men låt oss nu ta Rumi till hjälp, han den evige optimisten som sa:

”Där det finns en ruin, där finns hopp om en skatt.”

 

På denna vackra handskrift från 1500-talet står det:
”Och den som närmar sig makthavarnas dörrar låter sig förföras [läs korrumperas].”

 

Idag känns det viktigare än någonsin att som motvikt till den pågående avhumaniseringen presentera sufiska tankegångar för läsarna. Jag har i över 30 år arbetat som förläggare och översättare av arabisk och fransk litteratur till svenska. Introducerat många världsklassiker från ett flertal språk till svenska läsares och forskares glädje. Skapat ett gediget populärvetenskapligt bibliotek med Pocketencyklopedins drygt 95 utgivna titlar sedan 1992. Lyckats med att till svenska tolka ett av den moderna arabiska litteraturens mest slående verk, ”Boken – Platsens gårdag nu” av Adonis. På senare tid har jag också försökt belysa den sufiska filosofin genom att publicera Rumi (”Ljuvliga skratt” och ”Den enhänte korgmakaren”, båda i tolkning av Astrid Ericson Bahari). 2013 publicerade jag ytterligare ett stort verk av en sufimästare från 900-talet på svenska, Niffaris ”Anhalternas bok”, i samarbete med Öjevind Lång. Och nu i januari 2021 kommer min översättning av Michel Chodkiewicz’ Introduktion till de meckanska illuminationerna av Ibn Arabi ut i bokform.

 

 
 

Beställ boken hos din bokhandlare 

Hft / 92 sidor


"Hydran" eller "Var gömmer sig helgonen idag?"

Bill Gates openly promised us that there is going to be a “next one”, and –

“That one, I say, will get attention this time.”

 
 
 
 

 

Bortom de nuvarande dikotomierna, närda och strukturerade av historiska fakta, ser jag framför mig en månghövdad drake som bara kan dödas om man träffar dess hjärta. Det hjälper ingenting att hugga av dess många huvud, de växer igen, och vad mer, är de programmerade att angripa varandra, så att det ser ut som om monstret ändå erbjuder var och en av sina beståndsdelar marginal att utveckla en fri vilja i. Vänster/höger, höger/vänster, med alla deras beteckningar och avskyvärda realpolitiska manövrer får sin lön från samma hydra/bank. Det behövs en Sankt George eller en Abu Dhirr för att reda ut denna röra. Var gömmer sig helgonen idag?


Jag söker efter en hjälte bortom de historiska förklaringarna, efter­som dessa inte erbjuder något nytt. Det är därför som min stående fråga de sista åren har varit: “Är kollektiv frälsning möjlig?” Självfallet där pågår en sorts linjär utveckling, men det handlar också om en förvrängning av “verkligheter” så att vi kan finna oss i eländet, aldrig överskrida det. Och globalisterna har råd att vara påhittiga när det gäller att skrämma massorna, kommunismen, islam, och nu planerade pandemier. Vi går raka vägen mot transhumanismens och den totala kontrollens dystopiska verklighet.

 

Solidaritet, medkännande och kärlek står inte ut med dikotomier. De söker enhet. Deras betydelser, även etymologiskt, ligger i enheten, inte i splittringen. Men vänster/högers specerihandlare och slaktare behöver enhetens delning för att säkra sig om anhängare (hydrans många huvud). Dessa kan ibland vara välmenande, men för det mesta förstår de inte vad de är inbegripna i. De håller sin karma i gång med hjälp av inbillningen att världen enbart fungerar enligt orsak och verkan-resonemanget, och så denna andra oemotståndliga inbillning, den som handlar om “framsteg”. En meteorit gör också framsteg genom rymden och då och då lyckas den slå ner mot vilken himlakropp som helst som står i vägen, för att i ett nafs sluka allt vi kallat Historia innan vi ens har hunnit blinka.


Ja, individuell frälsning är inte lika med individuell utveckling, som bygger på egoism. Den kan leda till mer solidaritet, medkännande och kärlek, och t o m lite mer förståelse och en rättvis och obeveklig kamp mot tyranni, feghet och dåligt omdöme, d v s så länge hjärnan fungerar. Jag skall åtminstone försöka hålla hoppet vid liv och inte avvika.


Först måste massorna som skriker ini mitt huvud lära sig tala.

Under upplysningen utvecklade vetenskapen människors själv­för­stå­­­else och stärkte deras strävan efter frihet.


I moderniteten förbättrade vetenskapen tekniken och skapade arbete som gav förhoppningar om större friheter. Den utvecklade pengar som ett sätt att uttrycka värde på.


Nu, i postmoderniteten, devalveras pengar, och “vetenskap” förhärligas som det nya totemet; en opersonlig, global och monopolistisk ve­ten­skap. Vi har en illusion av frihet som möjliggörs av sociala medier. Men dessa är antingen buller eller ett sätt att distrahera för att dölja despotin.


Kort sagt, historiska frihetssymboler har blivit ett kontrollmedel.


Robert F. Kennedy Jr i Berlin 29 aug 2020: "Ich bin ein Berliner" / En sång till långsamhetens lov

 
 
Ich bin ein Berliner
 
 
"Vi kommer inte att tillåta att ni förslavar
 
och förgiftar våra barn!"
 
 
Berlin förbjuder anti-Corona demonstration 29 augusti, 
 
men tysk domstol tillåter den 

 

En sång till långsamhetens lov

av Hesham Bahari

 

 

 
 
 

André Pieyre de Mandiargues (1909-1991) var en fransk författare som belönades med Goncourtpriset 1967, och med Franska akademiens Grand Prix de poésie 1979, för sitt verk. 1963 skrev han La Motocyclette (Motorcykeln, översatt till svenska 1966 av Åsa Styrman) som blev film 1967 med Marianne Faithfull och Alain Delon i huvudrollerna. Berättelsen är enkel: Marianne Faithfull är gift med en anspråkslös historielärare som inte gillar att ha bråttom. Makligt tar han sig varje dag till sin skola på sin gamla cykel. Men hans fru älskar farten. När hennes man cyklar iväg till jobbet rider hon på sin svarta blänkande motorcykel och trampar gasen i botten för att förena sig med sin älskare, en hedonistisk filosofilärare spelad av Alain Delon.

 

 

 
 

Det slutar med att hon kör ihjäl sig på motorvägen. Sin enkelhet till trots reflekterar romanen vår civilisations öde. 5G lär bli den motorcykel som kommer att leda till mänsklighetens undergång. Med 5G har vi utlovats den totala friheten. Vi kommer att kunna ladda ner spel och filmer på våra mobiler på ett par sekunder mot några minuter tidigare. Den totala friheten i dess orwellska tappning är självfallet det totala slaveriet. För de krafter som står bakom detta sataniska påfund och som hittills bekostat den med 5 trillioner dollar gör förstås inte det för att vi ska kunna ladda ner filmer och spel på våra mobiler. Nej, de gör det så att de kan kontrollera och påverka varenda rörelse och varenda tanke på planeten till sin fördel.

 

 

 
 

Jag vill inte här gå genom hela den tekniska jargongen om denna tekniks fördelar och nackdelar, men blind är den som inte inser dess negativa effekter på människans och allt livs hälsa och välbefinnande. Farten dödar, långsamheten bygger sakta upp våra immunförsvar, fysiskt, känslomässigt, intellektuellt och moraliskt. Medan hela samhällen över hela jorden har varit nedstängda på grund av de irrationella beslut som många regeringar vidtog i samband med Corona-”pandemin” har de också haft bråttom med att bygga ut sina torn och markstationer. Tusentals satelliter har redan satts i omlopp runt jorden för att påskynda den utlovade kopplingen till AI före 2030. Den s k pandemin har varit blott ett första steg för elimineringen av jordens mänskliga "överskott" och skärpningen av kontrollen över de som blir kvar.

 

Men nu ökar också motståndet mot Globalisternas planer. Över en miljon människor från alla politiska schatteringar har demonstrerat i Berlin den 29 augusti. På svenska Rapport hävdar man att 20 000 demonstranter samlades i stan men skingrades av polisen. Jo, man försökte förbjuda demonstrationen men lyckades inte. Den tilläts av tyska domstolen som ansåg att yttrandefriheten står på spel. Kulmen på demonstrationen var förstås Robert F. Kennedy Juniors tal till folket. (Se den här ovan.) Han upprepade sin mördade farbrors ord som ljöd i Berlin för snart 60 år sen: Ich bin ein Berliner! Dessutom påpekade han faran med 5G och avslöjade historiens största bluff någonsin med den pågående ”pandemin” och det osäkra vaccinet som Bill Gates & Co vill påtvinga oss.

 

 

 
 

Farligare än några virus är auktoriteterna som njuter av att köra med sina medmänniskor och visa dem vem som bestämmer. Därför hoppades han också i likhet men många andra som tagit bladet från munnen att polis och armé kommer att välja att stå på folkets sida, inte på den psykopatiska enprocentens. Med Robert F. Kennedy Jr säger jag också: NEJ, vi kommer inte att tillåta att ni förslavar och förgiftar våra barn! Vi kommer att organisera oss och bjuda motstånd in i det sista. Dessa är historiska dagar vi lever genom. Man kan välja att blunda och köra ihjäl sig som alla fartdårar  till slut måste göra eller vakna till och arbeta för en värld där kärlek, sanning och rättvisa härskar, inte lögner och massmanipulationer via teknik, banker och medier. Det är verkligen upp till oss idag att göra detta val, om vi är måna om våra barns och barnbarns framtid.

 

Här kommer en rapport som alla bör ta del av. Den är skriven av en grupp reservsoldater i den franska armén, vetenskapsmän, läkare och tekniker som fått nog av officiella lögner. Den har blivit översatt till engelska av Claire Edwards, en f.d. FN-funktionär som också fått nog. Följ hennes presentation nedan. Hela rapporten på 175 sidor kan också laddas ner här

http://ageoftruth.tv/wp-content/uploads/2020/08/INVESTIGATIVE-REPORT-ON-THE-COVID-19-PANDEMIC-AND-ITS-RELATIONSHIP-TO-SARS-COV-2-AND-OTHER-FACTORS.pdf

 

Ja, en sak hade de absolut rätt i, det kommer aldrig mer att bli som förr.

Frihet och mänsklig värdighet eller slaveri och robotisering?

Det är upp till oss alla att bestämma hur jordens framtid kommer att se ut.

 

Statsfascism i antågande

Statsfascism i antågande

 

Professor Christian Perronne
 

Christian Perronne är en fransk läkare och universitetsprofessor, specialiserad inom området tropiska patologier och infektionssjukdomar och tidigare president för kommissionen för smittsamma sjukdomar i Högsta rådet för folkhälsa i Frankrike. Han är känd för sitt stöd till professor Didier Raoult under Covid-19-pandemin och dennes användning av Hydroxiklorokin-preparaten för att bota sina patienter vid IHU-forskningscentrum och sjukhus i Marseille. (Drygt 4000 patienter har tagits omhand av professor Raoults team vid forskningsanstalten i Marseille med fantastiska resultat jämfört med andra orter i Frankrike där läkarna rekommenderades att inte föreskriva Hydroxiklorokinet till sina patienter och där apotekare vägrade leverera preskriptionerna när de gjordes!).

 

År 2004 deltog professor Christian Perronne i forskning om ett vaccin mot H5N1, fågelinfluensaviruset. Som professor i smittsamma och tropiska sjukdomar vid universitetet i Versailles-Saint-Quentin, utsågs han också till chef för avdelningen för infektionssjukdomar vid sjukhuset Raymond-Poincaré i Garches. 2009 var han vice ordförande för Europeiska rådgivande gruppen för experter på immuniseringsfrågor (ETAGE), som ger råd till den europeiska vaccinpolitiken. Våren 2020 publicerade professor Christian Perronne en bok med titeln Y a-t-il une erreur qu'ILS n'ont pas commise? : Covid-19 : L'union sacrée de l'incompétence et de l'arrogance (Finns det något misstag som DE inte har begått?: Covid-19: den heliga unionen mellan inkompetens och arrogans)

 

Professor Perronne har efter utgivningen av boken blivit en del av den franska läkar- och forskarfront som gick i frontal attack mot Big Pharma och som därmed motarbetats och försmåtts av deras hantlangare i mainstreammedierna och laboratorierna. Intervjuer med honom på Youtube får hundratusentals tittare på några dagar och följs noga av både beslutsfattare och allmänhet.

 

Här https://www.youtube.com/watch?v=3MPfQfXRdL0&t=19s intervjuas han av Thana TV, en alternativ kanal med drygt 50 tusen prenumeranter. Rekommenderas om man kan franska, annars följer här en kort resumé om några av de frågor som ventilerats. Klippet (del 3 av denna intervju) betitlas ”Man skulle kunna tro att vissa inte vill att epidemin tar slut”.

 

Två inslag inkluderas i denna intervju som får mig att baxna. Vid fjärde minuten ser vi en man utanför en mataffär i Breil-sur-Roya. Han berättar om hur 2 poliser tog sig in i mataffären, kastade sig på en anställd som höll på att fylla på hyllorna med matvaror, sedan ser vi händelsen utspelas genom affärens kamera. Poliserna misshandlar grovt den anställde, försöker knuffa honom ned på marken och sätta handbojor på honom, en annan anställd intervenerar och undrar vad de håller på med. Den anställde förs ut från affären mot sin vilja och då får vi höra att hans mask hade glidit ner från näsan och täckte bara munnen.

 

Vi fick också veta att den misshandlade mannen hade haft masken på hela dan, hade svårt att andas och behövde dra ner den lite grann då och då för att orka jobba vidare. Polisernas agerande har bara ett namn: Statsfascism i antågande. Men poliserna bara följer de direktiv som förre premiärministern i Frankrike la ut i parlamentet. ”De som bryter mot de nya pandemilagarna kommer att få mycket hårda straff.”

 

Det sättet poliserna agerade på tyder på fascismens återkomst i några av Europas kärnländer. Situationen i England är inte bättre, där nya lagar bestämmer hur många besökare man får ta emot hemma hos sig och vilka avstånd de ska hålla mot varandra, även om det handlar om en familjeträff, en maskerad sådan förstås. I Marocko har restaurangkunder ertappade utan mask förts med våld till polisstationen när de vägrade betala böterna. Enligt myndigheterna i detta land ska man behålla masken på även när man ska äta! För att inte tala om de många fall i USA där fångar släpps ur fängelset p g a Coronan men familjer som tar en promenad på stranden har dömts till fängelse. Myndigheter över hela världen verkar njuta av att visa sin oinskränkta makt och förnedra den lilla människan.

 

Sjätte minuten i klippet kommer nästa inslag som får mig att se rött. En frustrerad Bill Gates lägger ut texten nervöst och vilt gestikulerande inför kameran med en hotfull blick i ögonen: ”Vi återgår till det normala igen först när vi har vaccinerat hela jordens befolkning.” Hör jag rätt? Så sade han ord för ord! Mannen som talade om ”the final solution” i en annan intervju får allt mer hitlerfasoner över sitt tilltal. Han ser att många säger ifrån och är mot hans planer på att vaccinera sjuka som friska, unga som gamla, utan åtskillnad. Han har investerat så mycket pengar i dessa vacciner och är rädd att allt går i kras.

 

Vaccinet skulle förstås se till att jordens befolkning så småningom reduceras till högst 10 procent av dess nuvarande storlek, allt enligt ”The Georgia Guidestones” (Googla dem om ni inte vet vad det handlar om). Så många ”onyttiga ätare” behöver man inte längre, nu när industrin och jordbruket och t.o.m. militären kommer att ytterligare robotiseras. Enprocenten vill ha jorden vacker och ren för sig själva. Svaga, gamla och fattiga kan man gott vara utan. Satans verk måste fullbordas.

 

Utfrågad om hur man kan komma till bukt med denna situation svarar professor Perronne rakt på sak: ”Alla med koppling till Big Pharma måste få sparken från beslutsfattande positioner vid institutioner och departement. De arbetar inte för folkets bästa.”

 

För vem är det som tjänat mest på denna så kallade pandemin om inte 1) regeringar som nu har anledning att bevaka och kontrollera sina befolkningar och se till att alla folksamlingar förbjuds enligt lag och protesterna kväses i sin linda, och 2) de multinationella med miljardärernas och triljonärernas klubb i spetsen som nu kan tjäna stort på att vaccinera varenda kotte som har oturen att hamna på denna planet och se till att de överflödiga snabbt ger sig av igen, samtidigt som man säljer avancerad bevakningsapparatur till de alltmer diktatoriska regeringarna.

 

Ja, bilden klarnar dag efter dag. Fascismen har åter blivit rumsren i Europas och Nordamerikas kärnländer. Ett billigt botemedel som räddat tusentals liv i Afrika och Asien, i södra Frankrike, Grekland och Portugal för att nämna några europeiska regioner, förbjuds och förklaras vara ett gift i falska studier beställda av Big Pharma och publicerade i deras uppköpta kanaler.

 

Många forskare i Sverige tycker nog att denna medicin ska tas med en nypa salt. De vill att man ska utföra forskningsprogram med randomisering och placebo innan man kan använda medicinen i fråga. Men enligt läkarexpertis skall en medicin som fungerar till minst 95 % av tiden inte behöva genomgå varken randomisering eller placebo för att börja användas.

 

Och Hydroxiklorokinet, föreskrivet i rätta mängder och i rätt tid, har inga som helst sidoeffekter. Det har använts i över 70 år mot malaria och reumatiska sjukdomar och aldrig ställt till problem för varken läkare eller patienter. Och nu visat sig fungera även mot Covid-19 över alla förväntningar. Men detta får inte sägas om en medicin som kostar 100 kronor. Hur ska vi annars sälja de dyra varianterna och slå in jackpot på de rika länder som då tvingas köpa in dessa. Mediciner som kommer att kosta 30 tusen kronor per kur och som hittills visat sig inte fungera. Patienter som behandlades med dessa nya mediciner, tillverkade av multijätten Gilead, har fått gå i dialys efter att njurarna slutat fungera på dem.

 

Nej, jag har inga ord kvar för att beskriva detta helvete med. Vi är nog ändå lyckligt lottade att vi lever i ett land som vägrat spela med i den allmänna hysterin och piska upp stämningen med skrämselpropaganda och irrationella beslut, men där många ”experter” tyvärr fortfarande tror att lyckan finns i hur mycket pengar man kan tjäna på andras lidande och okunskap.


”Vi måste enas i en bred front mot tyranner som söndrar oss”

En personlig reflektion kring bokutgivningens vara eller icke vara

 

Text: Hesham Bahari

 

Houria Abdelouahed, författaren till "Profetens kvinnor". Foto Karim Jbeili

 

Politisk islam är en förbannelse på jorden, men inte värre än andra förbannelser och lögner människan tvingats leva med, och det gäller alla kulturer, inklusive den så kallade upplysta och sekulära. Allt lidande som ”muslimsk kultur” (att inte blandas ihop med politisk islam) historiskt sett ställt till med är ju en bråkdel av det som statskommunism, fascism och kapitalism lyckats åstadkomma på jorden de sista 500 åren.

 

Detta kan bero på att de flesta muslimer egentligen är omedvetna om alla motsägelser som står att läsa i deras heliga skrifter. Ja, de till och med förmår, trots allt, uppvisa än mer glädje, generositet, och solidaritet än någon annan kultur, och det trots alla xenofobiska maningar som skrifterna är fyllda av! Komplicerade frågor kan inte besvaras med enkla svar. Problemet ligger nedgrävt i ”skriftens kultur” och i ”rationalismen” som fenomen, och i deras band till förtryckets dolda mekanismer.

 

Hoppet fanns hos den vetenskapliga och konstnärliga (andliga) strävan som utmärkt den europeiska renässansen, men var är den idag, nu när mänskligheten kanske kämpar sin sista strid före det totala slaveriet som väntar med transhumanism, planerade pandemier och övervakningssamhället runt hörnet?

 

Jag kan sympatisera med muslimer som är skeptiska till västerlandets agerande, men de är verkligen få idag (lika få som Amish-folket). De flesta, och främsta bland dem, de vi kallar fundamentalister, är helt beroende av västerlandets teknik för sin överlevnad. De har köpt in hela paketet, så låt oss inte bedras av skenet. De också vill åstadkomma den totala kontrollen som vi nu själva saluför över hela jorden.

 

Med detta sagt tycker jag att böcker som den Houria Abdelouahed skrivit om kvinnornas öde i det patriarkala paradigmet (Profetens kvinnor, utgivningen beräknad sista veckan i augusti 2020) eller böcker som avslöjar de heliga skrifternas motsägelser och överdrifter är viktiga att spridas och läsas, först och främst av de troende själva, oavsett vilken religion de tillhör, men vi ska inte tro att alla står handfallna inför utvecklingen.

 

Det pågår ett ifrågasättande av dogmer och kulturmönster i arabvärlden som är högre i tak än det som sker i Väst vad gäller tex vår egen ekonomiska fundamentalism och vår vägran att se över de ekonomiska krav som ställs på oss.

 

Sekularismen är gammal i arabvärlden. Om vi bortser från den gyllene ålderns filosofer, poeter och mystiker, så började den redan runt 1850 få fotfäste i Egypten och Syrien, och vid 1970 var kulmen nådd, men för detta har västerlandet visat föga förståelse eller intresse.

 

Återuppväckandet av det som kallas politisk islam med hjälp av wahhabiterna och deras petrodollars har varit USA:s främsta mål alltsedan 1973, ett givet recept för att knäcka arabvärldens sekulära ansatser som hotade oljeleveranserna, Israels dominans etc. Det har varit smärtsamt nog för mig att behöva ge ut Hourias bok eftersom helhetsbilden saknas även där, men viktig är den trots allt, för den lär underkuvade kvinnor hur makthavarna går tillväga och kanske ger dem hopp om att slå tillbaka.

 

Min naiva förhoppning har varit att kanske några muslimska kvinnor och män från andra generationen som lärt sig tillräckligt svenska läser den och tänker om i en inte för avlägsen framtid, när vi är borta. Ja, så naiv är jag.

 

I själva verket har nu makthavarna försatt oss alla i husarrest. De vill veta var vi är, vad vi sysslar med och vad vi tänker och känner, in i minsta detalj, så de kan planera sin fortsatta dominans och likvidera dem som inte ställer sig i ledet, de ”onyttiga ätarna” som Kissinger kallade dem för femtio år sen. Vaknar inte massorna snart är det klippt. Då hjälper det inte med några böcker till som ingen orkar läsa. Det är verkligen vår sista strid som gäller.

 

Istället för att enas som en bred front mot dessa tyranner låter vi oss söndras i höger och vänster, svarta och vita, religiösa och sekulära, män och kvinnor, hetero och homo, och allt vad de hittar på för att bättre härska över oss. Enprocenten bävar inför den dag folket vaknar och enas mot alla former av fundamentalism.

 

Därför har de så bråttom nu med att tvinga oss hålla ”avstånd från varandra” och maskera oss på gator och hem som zombies. 2019 har varit ett uppvaknandets år. Från Hong Kong till Beirut till Alger till Paris spred sig protesterna som en löpeld och utan hänsyn till de gängse dikotomierna. Pandemin kom lägligt till, eller hur?

 

Länge nog nu har ekonomin styrt över politiken, ja alltsedan kungarna i Europa upptäckt hur bra det är att liera sig med bankirerna för att bekosta sina krig. Det är på tiden nu att:

 

·         låta politiken leva igen,

·         ta ekonomin i örat och sätta den på plats, avskriva alla skulder (det gjorde redan babylonierna för 5000 år sen), förbjuda räntan, ingen får berika sig mer utan gränser,

·         stänga ner alla ”privata” centralbanker (vilket skämt!) och skatteparadis,

·         enbart stater får trycka pengar,

·         kriminalisera all genmanipulation och laboratorier där bakteriologisk krigföring planeras och utförs,

·         uppmuntra forskningen kring livets beståndsdelar för att berika det istället för att kontrollera det till ett fåtals räkning samt

·         förbjuda alla finansiella spekulationer.

 

Idag har pengar blivit en vara i sig som man kan samla på hög och spekulera i. Så var det inte tänkt från början. Pengar var en institution som skulle underlätta byteshandeln för människor.

 

Det är så mycket som vi aldrig ifrågasätter därför att enprocenten har lagt under sin stövel samtliga etablissemangets medier och nu även forskarvärlden och läkarna och ständigt bekämpar de alternativa rösterna, men ett uppvaknande är på gång. Det syns tydligt på människor att de har tröttnat, att de känner sig lurade, att de söker andra vägar. Vi är de 99 procenten! Låter vi enprocenten få som de vill då har vi förtjänat vårt öde, decimering av jordens befolkning och slaveri för de återstående och deras barn för all framtid.

 

---------------

 

Profetens kvinnor
Boken kan beställas hos din bokhandlare för omgående leverans
Svensk översättning från franska av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2020)
Originaltitel: Les femmes du prophète (Seuil, Paris 2016)

 

 

Fransk-marockanska Houria Abdelouahed är psykoanalytiker och verksam vid universitetet Paris Diderot. Som psykoanalytiker arbetade hon med att hjälpa våldtäktsoffer från kriget i Syrien. Hon har bl a översatt Adonis stora diktverk al-Kitab (“Boken - Plat­sens gårdag nu”) till franska. Boken ”Våld och islam”, översatt till ett 15-tal språk, bl. a. svenska, består av en intervju hon gjort med Adonis i detta brännande ämne. 

 


Marockanska Dagboken 4 / Den förbjudna medicinen

Hydroxiklorokin: Den förbjudna medicinen mot Covid 19

  

"Pandemins" första 4 månader tillbringade jag i Marocko. Där kändes det faktiskt ganska säkert även om undantagslagarna gjorde det lite svårare från då de verkställdes den 17 mars. Allt gick under ordnade förhållanden ändå. Enorma uppoffringar från småfolket som förlorade sina inkomster och särskilt i städerna där de såg sig instängda med hela familjen på små ytor. Lättare förstås för landsbygdsbefolkningen där rörelsefriheten varit lite större och förhållandena mer humana.

 

Ganska säker kände jag mig också därför att jag såg hur den bedrivna hälsopolitiken följde klara, tydliga och enkla linjer (om man bortser från den oberättigade skrämselpropaganda som ännu bedrivs av regeringen, oberättigad därför att Marocko hade ändå uppnått ett av de bästa resultaten i världen med blott 350 dödsfall i skrivande stund!). Den som känner av några misstänkta symtom kan ringa till ett nummer. Ett läkarteam kommer samma dag och testar patienten. Om virusangripen testas även övriga familjen och grannarna, och en beprövad kur sätts i gång. Kuren måste tas omgående för den hjälper inte vid avancerade fall.

 

Hydroxiklorokin är en medicin som använts i 70 år mot malaria med stora framgångar. Få kända bieffekter om hjärtat är i god kondition. Saknar patent och kostar bara 100 riksdaler för en kur. De flesta patienter som förskrevs Hydroxiklorokin återfick hälsan inom tio dagar. Den har använts över stora delar av Asien och Afrika med stor framgång. Antalet döda i Kina har stoppats tack vare den och liknande preparat. Senegal, Tunisien och Marocko har respektive haft 50, 100 och 350 dödsfall hittills.

 

 

Professor Didier Raoult
 
 

I södra Frankrike har den folkkäre professorn och virologen Didier Raoult, som styr ett av världens viktigaste forskningscentra i Marseille med 300 forskare och läkare, förespråkat användningen av Hydroxiklorokin. Hans sjukhus tog hand om 4 tusen patienter och med få antal döda jämfört med Paris och andra hårt drabbade områden i Frankrike där medicinen inte förskrevs av läkarna.

 

Didier Raoult får stöd från ett stort antal kända auktoriteter i landet, trots rabiata angrepp från mainstream journalister och läkare i tidningar och på teve. Man försöker genom The Lancet diskreditera Hydroxiklorokinet men studiet visar sig vara ett falsarium. Tre av de fyra som undertecknat det hoppar av. Didier Raoult går med på att utfrågas av franska senaten. I över tre timmar ger han svar på tal och lämnar intet osagt, till panelens tydliga förtjusning och beundran. Didier Raoult är både en skarp vetenskapsman och en humanist, en analytiker med hjärta. Försöken att misskreditera honom slår tillbaka varje gång och han bara vinner i popularitet. Även Trump säger sig ha använt medicinen och rekommenderar den. Är det därför den har blivit förbjuden i Sverige? ”Trumpmedicinen”!?! Är vi på den nivå?

 

Professor och Nobelpristagaren Luc Montagnier hittar spår av HIV-sekvenser i coronavirusets DNA, alltså man-made. Den kände schweiziske medicinantropologen Jean-Dominique Michel lägger ut texten om pandemin och hysterin i intervjuer som får miljoner tittare. Professor Christian Perronne lägger sig i och försvarar både Montagnier och Raoult i en nyutgiven bok som ventileras på samtliga kanaler, mainstream och alternativa. Debatten är så levande i den fransktalande världen, motståndet mot Big Pharma kompakt men trots det ser staten till att förbjuda Hydroxiklorokinet. Dock kan de inte tvinga professor Raoult att inte skriva ut medicinen till sina patienter, eller president Macron från att besöka den legendariske professorn på sin arbetsplats i Marseille!

 

Big Pharma har inte lyckats underkuva södra Frankrike, tack vare professor Didier Raoult som idag har förklarats hjälte av det franska folket, men skurk och opålitlig forskare av etablissemangets megafoner. Dock talar alla siffror och fakta för Raoult och Hydroxiklorokinet. Även det låga priset och det faktum att ingen annan medicin har lyckats bättre.

 

Är det just därför det förbjuds i Sverige?

 

En annan obeprövad medicin som lär kosta 300 gånger mer (!) än Hydroxiklorokin har nu lanserats av Gilead. Ja, kuren går på ca 30 tusen kronor, och hittills verkar de första försöken föga lovande. Medicinen slog hårt på njurarna och 2 av de 5 första patienterna som fick denna behandling blev tvungna att gå i dialys. Men Big Pharma är panikslagen. De är beredda att försöka vad som helst bara de får sälja sina dyra lösningar. En patentlös medicin är det absolut förbjudet att föra på tal.

 

Mikael Nordfors, en svensk läkare känd för sin vaccinkritik, gick ut på Youtube nyligen och berättade om Hydroxiklorokin och dess framgångar runt om i världen. Han anmäldes till landets hälsoauktoritet och riskerar nu att bli av med sin läkarlegitimation. ”Att frånta honom rätten att praktisera av en sådan anledning är en absurd och kriminell handling”, säger min juristvän i Frankrike. Nordfors å sin sida talar om ”flagrant brott mot yttrandefrihet”. Ja, tänk så många människor som hade kunnat räddas i Sverige om Hydroxiklorokin använts i rätt tid och på rätt sätt. Läkarna vågar förstås inte yttra ett ord nu när de ser vad som händer med deras frispråkiga kolleger. 

 

Jag saknar all medicinsk bakgrund och i likhet med de flesta hämtar jag min information från både mainstream och alternativa kanaler. Jag försvarar inte Hydroxiklorokin i sig. Jag bara önskar att svenska läkare visar lite mer nyfikenhet på lösningar som fungerat och som inte skulle kosta patienterna eller staten något att använda och se själva om de fungerar eller inte, nu när de påstår att inget annat hjälper. Eller väntar vi på Bill Gates ”final solution”? Ja, det är just de ord som ”filantropen” flinande använde när han skulle sälja sin vaccin till sju miljarder människor under en intervju!

 

Didier Raoult och hans kolleger utför en tyst revolution i det franska samhället. För första gången vågar toppfigurer, internationellt erkända och hyllade inom den medicinska forskningen, att motsäga de finansiella krav som styr all vård i den rika världen, att ställa sig på folkets sida, inte på de multinationella intressenas. I Tyskland (The COVID-19 Extra-Parliamentary Inquiry Committee) och i Spanien (Médicos por la verdad) har tusentals läkare redan börjat organisera sig för att avslöja hur "pandemin" utnyttjas politiskt av regeringar och Big Pharma hand i hand. När ser vi en svensk auktoritet göra det? Kommer svenska folket någonsin att vakna? Inte så länge journalister, forskare och läkare vägrar ta bladet från munnen.


Marockanska Dagboken 3 / AI: Frihet eller slaveri

Marockanska dagboken 3 / maj 2020

 

AI: Frihet eller slaveri?

 

Jag följde nyligen på Youtube två försvarare av den nära annalkande framtiden, som blir helt styrd av AI och den nya teknologin, och där, allvarligt talat är det inte längre datorerna som blir hackade utan våra mänskliga hjärnor. Dessa två propagandister för den nya eran, bland många andra, har många videor på tuben, där de i många år nu har propagerat och förberett de unga i skolor och på universitet för det ”oundvikliga”.

 

De två experter jag lyssnat till är Ben Goertzel och Yuval Harari, vilka använder två olika närmanden till problematiken men med samma mål, nämligen att introducera de unga för den kommande förändring. Ben Goertzel, professor i matematik, följer en entydig anti-filosofisk linje i sin argumentation: det har alltid förekommit filosofiska spörsmål i samband med de teknologiska framstegen, men mänskligheten har aldrig brytt sig om att reda ut dessa frågor, och skulle vi behöva vänta tills de blir utredda skulle inga framsteg någonsin ha ägt rum. Hans råd till de unga är alltså att gå vidare, att inte vara rädda för förändringen, för den ter sig inte så illa som det ser ut (att bli en integrerad del av den universella artificiella intelligensen som kommer att kontrollera och diktera allt människor åtar sig i framtiden). En av Goertzels älskade samtalsämnen verkar vara den framtida möjligheten att ”leva för evigt” i olika skepnader. Inte att undra på att han undviker all filosofisk ansvarsskyldighet.

 

Harari, en bästsäljande historiker och professor, intar ett mer nyanserat närmande. Också han anser att förändringen är oundviklig, men han varnar för de faror som följer med den, samtidigt som han postulerar att, för att minska dessa faror eller kunna behärska dem, vi måste låta oss integreras i det nya globala samhället som blir följden av den pågående teknologiska transformationen. Enligt Harari, för att kunna ha någon sorts kontroll kvar över samhällsutvecklingen i egenskap av hominider som kommer att tvingas leva i symbios med robotar under AIs totala herravälde, är vi illa tvungna att acceptera och underkasta oss vad det nu blir som den transhumanistiska agendan har i beredskap för oss, så motsägelsefullt som det låter.

 

Jag vet inte vilken av de två som är mest skrämmande, Goertzels ärligt antifilosofiska eller Hararis mer nyanserade och filosofiskt ytliga närmande? De tillhör i alla fall en armé av populariserande vetenskapsmän och historiker vars främsta syfte är att förbereda de unga i de post-industriella samhällena för den tid som kommer. (Unga i de underutvecklade länderna är förstås de “onyttiga ätare” – uttryck myntat av Kissinger på 70-talet – som måste offras i processen).



Som motvikt är jag glad över att ha tagit del av kvantfysikern och ingenjören Philippe Guillemant, som trots det att han själv tillhör de främsta inom AIs utveckling de senaste decennierna, numera intar ett diametralt motsatt närmande. Förmodligen just därför inbjuds han inte till att föreläsa på skolor och universitet lika flitigt som de förstnämnda. Goertzel och Harari ser på mänskliga och sociala fenomen ur en rent materialistisk synvinkel, och förklarar evolutionen vara deterministisk till sin karaktär för att på så vis redogöra för den pågående sociala transformationens oundviklighet och de förhoppningar den nya tekniken ger för någon form av fysisk ”odödlighet”, eller den eviga existensen av ett transhumanistiskt form av ”jag”, utan att ens erbjuda oss en adekvat definition av vad detta ”jag” kommer att bli i grunden. Guillemant å sin sida har ett helt annat närmande, där nyuppkomna vetenskapliga bevis för Själens existens gör den kroppsliga existensens vara eller inte vara av sekundär vikt, och visar att den förväntade evolutionen hör till en annan realitet än den som förespråkas och propageras för av den materialistiska vetenskapen. 

 

Allt detta väcker många frågor kring koncept som oundviklighet, determinism, dogmatiska vetenskaper samt det vi menar med mänsklig evolution och samhällsförändring. Medan materialistiska vetenskapsmän, uppmuntrade av de styrande eliterna och de multinationella korporationerna, arbetar för en utökad kontroll över varje individ, i vilken form denna individ nu må fortleva, som hel- eller halvhominid, ser andra vetenskapsmän som lyckats bryta sig loss ur det materialistiska paradigmet till att bejaka och stärka individens heliga frihet, en inte alls given rätt som alltjämt måste försvaras om inte vi kommer att förbli styrda enheter med strängt definierade uppgifter som lätt kan bli avsatta eller ersatta vid behov.

 

 
 

Marockanska Dagboken 1 & 2 / Vibration - Information - Energi

Marockanska dagboken 1 / april 2020
 
 
VIBRATION
INFORMATION
ENERGI
 
 
 
 
Saknar mina vandringsleder i de marockanska bergen som skimrar vid horisonten. Men ingen spilld tid: bekantar mig med två gamla forskare: Luc Montagnier, Nobelpris i medicin, hårt pressad av ms "läkare" o "forskare" för sina rön o avslöjanden. Nyligen upptäckte han att virusets dna innehåller sekvenser av hiv!!! Alltså glöm det där med fladdermöss! Han lägger inte skulden på Kina för det, utan kräver öppenhet och etik från forskarvärlden. Intervjun med honom förra veckan på fransk tv slog ner som en bomb och försöken att misskreditera honom haglar på nätet. Han varnar dessutom för 5G. Han är belönad med ett dussintal stora priser, varav Nobels, och leder flera internationella forskningscentra, svår att avfärda mao. 
 

Den andre är kvantfysiker o ingenjör, Philippe Guillemant, med lång forskning i kopplingen mellan "rum" och "medvetande", bl a om synkroniciteter o d. Båda mkt framgångsrika och med djupa fästen inom akademisk forskning men hånas o motarbetas av ms för sina upptäckter o slutsatser. Kan inte påstå att jag förstår allt de säger, men det låter som poesi i mina öron, o jag litar fullt på poesi...
 

Tiden, ytterligare en mental konstruktion, kanske finns given i dess helhet(er). Eftersom nuet inte finns (en ogripbar fadäs) , har vi kanske möjlighet att ändra det som går under namnet "framtid", men först ska vi försätta Ego-hjärnan i karantän, för att gå från det lilla till det stora jaget. Var vid gott mod ni som mediterar, ni är på rätt väg, även om det tar flera inkarnationer.
 

Den andalusiske mystikern och filosofen Ibn Arabi upptäckte det utan vare sig mikro- eller makroskop när han skrev för 800 år sen: "Tiden är ett rinnande rum, rummet en frusen tid."
 

Enligt kvantfysikern Ph Guillemant kan dagens situation användas för att motverka transhumanisternas agenda. Men jag kan inte se hur detta skulle kunna ske på kollektiv nivå. Allt tyder på ett påskyndande av människans robotisering, trots att alltfler upptäcker materialismens inkonsekvenser. Men vissa banbrytande upptäckter inom fysiken skulle faktiskt kunna få ms forskarvärlden att lämna lådan o utforska "Verkligheten" ist för att spela med i ekonomisternas dockteater. Allt enligt Ph G, är det som vi kallar "medvetandet" inte alls lokaliserat i vår hjärna (blott ett mottagningsredskap), utan i Rummet, där det som troddes vara tomhet visat sig vara den största bäraren av information. 
 

Lite lustigt uttryckt
V I E (liv på franska) skulle stå för

Vibration - Information - Energi
 

Lägg därtill Kärlek = kontroll över (den kollektiva) Ego-hjärnans manipulation och missförstånd av Verkligheten, så är vi på rätt väg ❤️
 
 
 
 
 

Marockanska dagboken 2 / Maj 2020

 

 11.11

 

Det senaste året har jag råkat ut för en rad märkliga sammanträffanden. Första gången det hände satt jag i bilen i Marocko och tittade på klockan. Det visade 11.11. Jag minns tydligt känslan, något lustigt med dessa 4 ettor i rad. Tänkte inte mer på det. Sen hände det igen några dar senare, då jag klev på en buss i Marrakesh. Bussklockan visade igen 11.11. Därefter hände det mig ett antal gånger, har inte räknat dem, men i regel under en viss period minst en gång i veckan. Kanske sammanlagt ett tiotal gånger. Lustigt, tänkte jag, varför 4 ettor? Sen glömde jag det hela. Men siffrorna började åter dyka upp då och då när jag tittade på bilklockan eller mobilens. Jag frågade en god vän och han menade att jag inte var ensam om detta. I Tyskland firar man en stor religiös karneval kl. 11.00 den 11 november varje år. Man anser upprepningen av ettorna som ett gott omen. På nätet hittade jag förstås massor med astrologer och numerologer, som hävdar att 4 ettor förmedlar gynnsamma budskap, "från änglarna", osv. Sen glömde jag det hela igen tills för tre månader sen, då de åter började dyka upp med en oroväckande regelbundenhet. Häromdan råkade jag se ett klipp med två läkare, dr Rashid Buttar och dr Lipton, som bad alla att tänka goda tankar just kl. 11 två gånger om dan i några dagar. Alla är med rätta nog trötta på all information och budskap därute, tänkte jag, men en sak hände som gjorde att jag ändå bestämt mig för att skriva dessa rader och skicka dem vidare. Jag brukar aldrig lajka eller dislajka klipp på tuben, men just den här tänkte jag lägga en lajk på, och vad ser jag om inte att min lajk var den 1100. Håller jag på att bli tokig? Möjligtvis, men kl. 11.00 ikväll och imorgon och i den mån jag kommer ihåg det kommer jag att stå under bar himmel och be änglarna om hjälp, för det lär vi behöva den kommande tiden. Med kärlek och tillit för det oförklarliga.

 

 

 

Debatt: Kansliets handbok för skribenter

Kansliets handbok för skribenter

 

Av Leena Krohn

 

Källa http://www.kolumbus.fi/nya.argus/2019/8/leena-krohn-nya-argus-8-2019.pdf

 

Den 5 april 2019 gav Statsrådets kansli ut en handbok, vars ursprungliga titel är Countering Information Influence Activities: A handbook for communicators. Texten, som författats vid Lunds universitet, har uppenbarligen beställts av den svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som också har gett ut den på svenska med titeln Att möta informationspåverkan. Handbok för kommunikatörer. I finsk översättning och bearbetning har handboken fått heta Informaatiovaikuttamiseen vastaaminen. Opas viestijöille. Handboken föreligger också i en finlandssvensk version med samma titel som den rikssvenska.

 

Varken författaren, översättaren eller den finska redaktören nämns vid namn. I ett förord avtackas visserligen en Dr. James Pamment, men utan någon närmare förklaring. Enligt handboken är ”tillförlitlig kommunikation öppen och transparent”.

 

Men det är denna publikation inte.

 

I första kapitlet förklaras vad informationspåverkan är. Definitionen är vid. Till den grad vid, att den kan inrymma allt som skrivs och sägs i offentligheten, ifall det på något håll anses vara störande eller överhuvudtaget kritiskt. Som jag ser det är alla människor som skriver eller talar kommunikatörer, och alla som kommunicerar offentligt är också (informations-) påverkare, hur man än tolkar påverkandet. Den här handboken torde ändå främst rikta sig till journalister och organisationer. Läsaren uppmanas att ständigt vara beredd att möta det nya hotet i form av informationspåverkan. ”Vi måste alla delta i detta arbete” (meidän kaikkien tulee osallistua tähän työhön), sägs det i förordet.

 

Enligt min mening utgör denna text i sig själv ett hot. Ett hot mot vad? Jo, mot yttrandefriheten.

 

Som författare fäster jag mig särskilt vid avsnittet om tekniker som används inom informationspåverkan. Sådana tekniker är desinformation, hackning, vilseledande identiteter och teknisk manipulation samt illasinnad retorik och symbolhandlingar. Till desinformationen räknar handbokens författare inte bara lögner, manipulation och felcitering utan också satir ja parodi.

 

Läsaren får veta att ”satir och parodi i vanliga fall är harmlösa underhållningsformer”. På den punkten tar handboken fel. Ifall satiren är harmlös är den inte satir. Beträffande humor meddelar handboken följande lärdom: ”Humor kan även användas för att legitimera kontroversiella åsikter”. Vilket är nog så sant.

 

Men vems åsikter är obestridliga? Okontroversiella åsikter finns inte. Begreppet informationspåverkan är newspeak, ett språkbruk som George Orwell på sin tid ironiserade över, och publikationen från statsrådets kansli är som sådan ett skolexempel på informationspåverkan.

 

I ett samhälle som enbart tolerar harmlös humor råder inte längre yttrandefrihet. Jag anser att alla kulturföreningar borde reagera på hotet mot yttrandefriheten, även då – och i synnerhet då – hotet kommer från statsrådets kansli.

 

Leena Krohn

Övers. från finskan: Mikael Böök


Från den store Gargantua till Lucky Larry eller Den västerländska demokratins uppgång och fall

Från den store Gargantuas förskräckliga leverne 

 

till Lucky Larry

 

eller Den västerländska demokratins uppgång och fall

 

 

 

      
 
 
 
 
 
 
 
 
 
   
 
 
 
Från François Rabelais till Larry Silverstein
 
 

 

 

”Säg sanningen och skäm ut djävulen.”

Rabelais, 1500-talet

 

”Vi lever i den stora upplösningens tid. Civilisationens uppgång och fall. Uppgången kännetecknas av ifrågasättande, fallet börjar när man slutar ifrågasätta. Så just nu befinner sig västerlandet i det största tänkbara förfallet. Kanske t.o.m. den s.k. tredje världen med alla sina problem har mer framtidsutsikter att se fram emot än denna öronbedövande tystnad, denna ekonomiska fundamentalism som kväver oss alla och förbjuder oss att ställa den enklaste frågan: Cui bono? Vem tjänar på det?” 

Anonym brevskrivare

 

”Det är omöjligt att utöva rättvisa i hemlandet
men samtidigt begå oförrätter utomlands.”

Herbert Spencer, ”Människan mot staten”.

  

 

 
Omslaget till första boken av Rabelais: Den store Gargantuas förskräckliga leverne.

 

François Rabelais föddes 1494 i Chinon, Touraine, och dog i Paris 1553. Enligt legenden var hans mor havande med honom i elva månader, och när han till slut bestämde sig för att göra entré i världen gjorde han det med ett gapskratt. Barnmorskan höll med förvåning upp gossebarnet. Den häpna modern frågade: ”Är det vanligt?” Förvåningen förbyttes i glädje och barnmorskan svarade: ”Aldrig hört förut, men hellre skratta än gråta.”

 

När François Rabelais 59 år senare skulle bekänna sina synder inför döden, la han ett antal hattar fram på sängen och frågade prästen: ”Fader, vilken Rabelais vill ni ge syndaförlåtelse till, munken, läkaren, påvens sändebud, kungens gunstling, oäktingarnas fader eller författaren till Frankrikes mest lästa bok?”

 

Även på dödsbädden vill legenden se Rabelais skratta sig till döds. Men legender växer inte ur luften. Den som läser Rabelais’ fem böcker om jättarna Grandgousier, Gargantua, Pantagruel och de andra mer måttligt byggda sanningssökarna på originalspråket kan lätt förstå legendens upprinnelse. Språket hos Rabelais är allt och ingenting: ett tveeggat medel som både frälser och förvillar, där det onomatopoetiska blir kung och allitterationerna hans pager. Rabelais texter verkar inte bestå av fraser och paragrafer som i andra böcker utan av rinnande vokaler och konsonantiska vulkanutbrott, vilka väcker läsaren till insikt om språkets obegränsade och ytterst revolutionerande natur.

 

Det är nog svårare att göra en rättvisande översättning av Rabelais’ text än av Koranens. Man måste helt enkelt lära sig franska för att t.ex. avnjuta den förteckning på 500 adjektiv som han bifogar i en av böckerna för att beskriva ”den heliga Testikeln”. Men låt oss inte föregripa händelserna. Ett så heligt organ måste ju kunna hävda sig, åtminstone en gång i livet, om inte i handling så med ordens magi. François Rabelais tog sina testiklar som allt annat runt, över, under och i honom på allra högsta allvar. Hans törst efter fulländning och helhet var osläcklig. Den ledde honom genom människans korta liv mot höjder och insikter som få nådde eller ens kunde ana.

 

I Rabelais bok, “Den store Gargantuas förskräckliga leverne”, skriven 1532, består kapitel 33, “Huru vissa av Picrocholes förtroendemän genom sina obetänksamma råd bragte honom i den allra största fara”, av en bitande satir om varje härskares erövrardröm. Efter att Picrochole har övertygats om vikten av att först behöva erövra Hela Den Kända Världen, ända ner till det avlägsna Mesopotamien, om han nu vill ha makt över sin närmaste granne, Grandgousier, avslutas satiren med följande ord:

 

– Nu nog härmed! sade Picrochole, låt oss gå vidare. Jag är bara rädd för Grandgousiers förbannade legioner. Om de skulle angripa oss i ryggen medan vi befinna oss i Mesopotamien, vad ha vi då för ett medel att klara oss?

– Ett mycket gott, sade Merdaille (=lilla skiten). En helt liten mobiliseringsorder som ni sänder moskoviterna, skall inom ett ögonblick för eder räkning sätta på benen fyrahundrafemtiotusen utvalda krigare. Åh, om ni sedan skulle utnämna mig till eder vicebefälhavare, skulle jag döda en kortvaruhandlare för en kammussla! Jag biter, jag slungar stenar, jag slår, jag tager tillfånga, jag dödar, jag förnekar Gud!

– Upp, upp, sade Picrochole, må man påskynda alla förberedelser, och den som är på min sida, han må följa mig!

 

Mina tankar efter läsningen av detta kapitel går automatiskt till Bushs obevingade ord efter attackerna på USA: “Den som inte är på vår sida är på deras”, eller något liknande svamligt! Återstår att berätta att anledningen till kriget (hos Rabelais) var en tvist mellan Picrocholes glödkakbagare och Grandgousiers herdar, och att det hela slutade med att Picrochole fick tillbringa resten av sitt liv inkognito på marknaden i Lyon, i väntan på att vattenfåglarna åter skulle anlända och förverkliga spågummans profetia. Idag får vår tids Picrocholer njuta av sina tillgångar och hyllas som hjältar av sina uppköpta och/eller övertygade ropare.  

 

 

Ett annat kapitel i Rabelais 1500-tals bok ägnas helt och hållet den ädla konsten att torka sig i ändan. En konst som många ännu inte lyckats bemästra in i vår tid. Jag besparar mina pryda läsare citat ur detta vidriga kapitel om tarmar, träck, urinrörsmynningar och diverse dofter. Rabelais var ju läkare till yrket vilket förklarar hans förkärlek till det överdrivet anatomiska. Läs honom, så förstår ni mer än vad alla experter och profitprofeter har att berätta om människan i tiden.

 

Ty man kan inte bekämpa elitism med elitism (vi fåtal som förstår mot alla andra som låter sig luras). Det är precis det underlag de vars maktfullkomlighet vi vill avslöja utgår ifrån. Däremot kan humor doserad med rätt andel ödmjukhet och sunt förnuft göra susen. Fråga Rabelais!

 

*

 

Oavsett vilka de är, hade förövarna av attackerna mot USA den 11 september 2001 som huvudmål långvariga effekter i form av profitalstrande storkrig mot ett antal obändiga muslimska stater, storkrig som döptes till ”kriget mot terrorismen”. Dessa krig planerades av hökarna inom den amerikanska administrationen långt innan 9/11. I Project for the New American Century skriver författarna att med mindre än ett nytt Pearl Harbor lär regeringen inte kunna få med sig det amerikanska folket på nya krig för att säkra USA:s hegemoni över världen. Sovjets fall var alltså inte tillräckligt för dessa hökar!

 

Själva utförandet av terrordåden den 11 september behäftades dock med många iögonenfallande misstag, (vilket ledde till ett tidigt och sakkunnigt ifrågasättande av den officiella berättelsen), men de långsiktiga ekonomiska och psykologiska effekterna än så länge har lyckats över alla förväntningar. Triljoner dollar lär krigen först mot Afghanistan och senare mot Irak, Libyen, Jemen och Syrien ha kostat, pengar som kom de stora vapenhandlarna och vapenindustrierna tillgodo och som gjorde den globala enprocent-eliten ännu rikare. De “sociopsykologiska effekter” av terrorattackerna, vilka tillät en sådan utveckling, förtjänar därför att uppmärksammas lika mycket som ”tillvägagångssättet”.  Se Why Do Good People Become Silent—or Worse—About 9/11? av pysykologen Frances T. Shure, L.P.C. Hela boken kan läsas här online

https://www.ae911truth.org/evidence/technical-articles/articles-on-psychology/278-part-1-preface-and-introduction

 

 
Illustrationerna av Gustav Doré

 

Flertalet bland dem som man hade väntat sig skulle ha ställt frågor lät bli att göra det och t.o.m. attackerade de skeptiska som varande galenpannor. Vi såg till exempel hur den s.k. ”vänstern” i Sverige enträget försvarade den officiella versionen mot de empiriska fakta som man valde att nonchalera och undangömma för allmänheten. Samtidigt ägnade man sig åt häxjakt på var och en som vågade betvivla eller ifrågasätta de officiella lögner som propagerats av två av vår tids största massmördare, George W Bush och Dick Cheney.

 

Detta skedde efter att USA och dess allierade invaderade Irak genom att ljuga för världssamfundet om Saddams massförstörelsevapen! Detta skedde efter att över 1 miljon irakier och afghaner hade dödats och 5 miljoner förvandlats till flyktingar på grund av den lögn som Bushadministrationen matade världen med. Att den så kallade ”vänstern” kunde sjunka så lågt, till högerns båtnad och glädje, är ett tidens tecken som bekräftar den västerländska demokratiska modellens förfall efter den 11 september.

 

En granskning av Kalla Faktas program från den 1 november 2009 om sanningsrörelsen visar på en bland mainstream-journalisterna utbredd presstitution. Tyvärr har jag inget bättre ord att beskriva denna verksamhet med. Efter att ha utsatts för en kompakt mångårig mörkläggning av den i USA pågående debatten i frågan, serverades svenska tevetittare 2009 en väl iscensatt förvrängning av fakta. Flertalet journalister och politiker inom det svenska etablissemanget menar helt enkelt att USA:s regering under inga omständigheter får misstänkas för brott, krigshets eller missledande operationer som underlättar krigshandlingar. Bland dessa politiker har Vänsterpartiets gruppledare i svenska riksdagen, Alice Åström, utmärkt sig genom att utöva direkt utpressning mot Egon Frid, riksdagsledamoten (V) som vågade skriva under uppropet som stöder den internationella rörelsen “Politiker för sanningen om 9/11”, en rörelse som backas upp av f.d. presidenter, ministrar och parlamentariker över hela världen, och som modige Egon var ensam bland svenska politiker att ansluta sig till.

 

– Jag tycker det finns all anledning att ta avstånd från den här rörelsen och vad dom står för, säger Alice Åström (V).

– Hur är ditt förtroende för Egon Frid som riksdagsledamot idag? undrade man på Kalla Fakta.

– Jag har ju fortfarande förtroende för honom, men jag måste säga att i det här har han ju brustit i omdöme, säger Alice Åström (V).

 

Onödigt att säga att Egon inte fick någon frid därefter och tvingades följa Alices råd och stryka sitt namn från uppropet efter detta förtäckta hot. En mer skrämd man på teverutan har jag aldrig sett i hela mitt liv. Kalla Fakta skickade kalla kårar uppför ryggraden på tittarna. De sista 10 minuterna i programmet var en riktig häxjakt på politiker i bästa Stasistil.

 

“Vilka andra politiker har sagt att de stöder uppropet?”, frågade den stränge journalisten den uppskrämde riksdagsledamoten som knappt vågade titta i kameran.

“Inga kommentarer”, svarade Egon nästan tårögd.

“Hur många är de?” envisades journalisten med rena förhörsfasoner.

“Inga kommentarer”, upprepade Egon.

 

Modige Egon Frid stod på sig och vägrade ange sina medbrottslingar för Kalla Faktas tankepolis, trots hotelserna från sina ”kommunistiska” partikamrater och gud vet vem mer. Nu har vi i alla fall fått klart för oss att en lång rad kända personer, politiker, akademiker och journalister, oaktat deras politiska tillhörighet, vänster som höger, ställer sig idag bakom det militär-industriella komplexets och imperialismens största juntakupp någonsin, uppmuntrade eller hotade av sina kollegor och av de strängt bevakande medierna.

 

 

Dessutom får vi berättat för oss att den ”semitiska konspirationsteorin” har letat sig in i den svenska riksdagen! Där tror så gott som samtliga ledamöter blint på att 19 unga semiter konspirerade för att slå till mot USA denna ödesdigra dag. Det faktum att flera av de 19 har befunnits vara vid god hälsa efter den 11 september spelar ingen roll. Deras bild visades ju på teve! Och det faktum att man slog till mot Irak och Afghanistan trots att förövarna påstods komma från Saudiarabien och Egypten och ingen från Irak eller Afghanistan är helt ovidkommande. De ser ju likadana ut allihop, eller hur?!

 

Under åren har irrationella, motsägelsefulla och obevisade “detaljer” kring utförandets ”hur” spridits på nätet, vilket hade som kortsiktiga mål att se till att de som övertygats av den officiella konspirationsteorin (alltså regeringens) inte byter spelplan och att skeptikernas splittring blir ett faktum. Vill man värna om en sammanhängande och förnuftsbaserad sanningsrörelse bör man därför koncentrera sig på det mest elementära. Sibel Edmonds, en f.d. anställd tolk vid FBI, har varit en av dem som inte släpper målet med blicken. Titeln på hennes hemsida www.boilingfrogspost.com, “kokande grodor”, syftar på den förekommande folktron att låter man levande grodor koka över en sakta och gradvis växande eld så låter de bli att hoppa ur vattnet tills de dör, en metafor till det som sker med oss idag.

 

 

2006 fick Sibel Edmonds ta emot Internationella PEN/ Newman’s Own First Amendment Award för sina avslöjanden och sin kamp för det fria ordet. Det i sig gör att jag inte är helt pessimistisk när det gäller amerikanernas förmåga att återhämta sig och t.o.m. bjuda mörkrets krafter motstånd så som de har gjort många gånger tidigare i samband med minoriteternas rättigheter, Vietnamkriget mm. En snabb genomgång av de seriösa hemsidorna som berör 9/11 visar tydligt bredden och vidden på rörelsen och att det ingalunda handlar om några elaka ”antisemiter” eller förvirrade ”konspirationsidioter” utan om professionella individer med integritet och samvete.

 

Skeptikerna finns över hela världen, främst dock i USA av förklarliga skäl. Det handlar om f.d. överbefälhavare, partiledare, underrättelsetjänstemän, FBI-agenter, piloter, brandmän, arkitekter och ingenjörer, politiker och presidentkandidater, fysiker och kemister, etc. Det är inte några skumma figurer det handlar om. Nyligen har arkitekter och ingenjörer för sanningen om 11 september, uppbackade av över 3000 licensierade arkitekter och ingenjörer, lyckats samla in över 100 000 namn i New York för att kräva att rättsväsendet i staden åter skall behandla fallet med WTC 7, den tredje byggnad som rasade i fritt fall denna dag, sju timmar efter de första två tornen kollapsade och utan att ha träffats av något flygplan.

 

Enkla frågor med svar som kan förstås av alla är vad som behövs. Allt annat kommer att leda till fördärv för sanningen och till att förövarnas långsiktiga mål påskyndas: herraväldet över planeten, dess resurser och dess människor till en liten och utvald elits fördel.  

 

Detta förstod redan Rabelais, den franske renässansförfattaren på 1500-talet, till skillnad från flertalet av vår egen tids ärade intellektuella och journalister, som valt att se bort från fakta för att inte bli marginaliserade av dem som bestämmer över vad vi får och inte får ta reda på om hur vår värld styrs. Än ekar i mitt öra Noam Chomskys eländiga svar när han tillfrågades om vem han trodde låg bakom attackerna den 11 september: ”Vem bryr sig?” sade den åldrande lingvisten som sägs ha kämpat mot imperialismen i hela sitt långa aktiva liv.

 

Denna splittring av sanningsrörelsen är en från vissa kvarter efterlängtad effekt som man ihärdigt jobbat för genom att dränka nätet med allehanda ”teorier” från rymdödlor till ”inga-plan-har-använts-i-attackerna”-påståendet, osv. På så vis kom sanningsrörelsen att betraktas som en ny “religion” (läs fråntas sina vetenskapliga argument) och liksom alla religioner borde den följdriktigt utsättas för ”indelning i sekter”. Men sanningsrörelsen saknar profeter och heliga skrifter. Dess enda rättesnöre är sunt förnuft, solidaritet och elementära fysiska lagar och beräkningar, vilka utförligt beskrivs i de av Alhambra utgivna böcker som berör ämnet. (Se särskilt “WTC 7 och dess mystiska kollaps” av David Ray Griffin).

 

*

 

Men läs nu Rabelais också och skratta åt all mänsklig fåfänga. Han var en fjärrskådare som såg både in i och ut ur människans begränsningar, och som dessutom hade gott om humor. Böckerna kom ut första gången på svenska i Helsingfors på 1940-talet (400 år efter att de skrevs) och trycktes senare om av Atlantis Förlag på 1980-talet. Det går alltså fortfarande att köpa dem i handeln eller förhoppningsvis låna dem på bibliotek!

 

Rabelais var en avhoppad munk som valde att utbilda sig till läkare och läsa grekiska filosofer på grekiska. På hans tid var det få lärda som behärskade det gamla grekiska språket. Han blev snabbt med hjälp av Gutenbergs uppfinning en av Europas bästsäljande författare. Första delen av hans verk lär ha sålt ”9 gånger mer än samtliga tryckta biblar i Frankrike på 2 år”, och det var ju bara början. Att böckerna ansågs vara hädiska hjälpte ju förstås deras spridning. Han blev vida läst i England på 1600-talet och svenska språket var nog bland de sista som han översattes till, och det tack vare en finlandssvensk.

 

Hans böcker blev förstås förbjudna av kyrkan (och enligt baksidestexten på Atlantisupplagan från 1980-talet skulle även ha blivit det, alltså förbjudna, av svenska Socialstyrelsen). Rabelais själv fick ofta gå under jorden, trots att han hade vigts till präst efter att ha lämnat klostret och åtnjutit beskydd från allra högsta ort. (Detta hindrade honom inte från att skaffa minst 3 barn med två olika kvinnor genom åren!) Ingen kom undan hans satir, varken prästerskap, universitetslärda, statstjänstemän, kungligheter eller militärer, kvinnor eller män... Många gånger har jag undrat hur han skulle ha tacklat frågan om den 11 september om han hade levt bland oss idag. Bästa sättet att ta reda på det är att öppna en av böckerna helt på måfå och läsa. Det gör jag (jag betygar å det heligaste att jag lät slumpen bestämma) och hamnar på s. 254 i ”Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar” där det står följande:

 

”Liksom ni, mina herrar, suga också stadstjänarna, domstolsvaktmästarna, kursorerna, de lagvrängande knutadvokaterna, prokuratorerna, kommissarierna, sakförarna, förhörsdomarna, notarierna, kanslisterna, aktuarierna, registratorerna, sekreterarna och protokollisterna, (här kommer en fras på latin som jag utesluter), kraftigt och ihållande parternas penningpungar tomma och skaffa på detta sätt sina processer huvud, fötter, klor, näbb, tänder, händer, vener, artärer, nerver, muskler och kroppsvätskor. Härmed avser jag dossiererna.”

 

 

 

Hur ska jag tolka den fingervisningen? ”Se var pengarna kommer ifrån och vart de tar vägen”, så lär du nog finna ut vem som låtit sig mutas till tystnad och vem som tagit ansvar för sina ord? Nej, Rabelais kan inte ge oss svar på vår tids problem. Han kan bara trösta oss med att han visste hur det skulle bli, därför att det alltid varit så på en planet som styrs av lögner och förställningar. Den helande sanningsdrycken som Pantagruel, Panurge och hela det äventyrliga sällskapet är ute efter och som raljerande framställs som ett magiskt rus som bara kan fås på trolska öar långt borta är inget annat än ”kunskap”. Så här framläggs den på 1500-talets språk:

 

Ljuva Flaska,

Du som löser

Livets gåtor!

Nu jag lyssnar:

Dröj inte längre,

Men säg mig nu ordet,

Jag så länge längtat efter.

I den dryck av himmelskt ursprung,

Som du i ditt runda sköte väl förvarar,

Håller Bacchus, han som fordom indierna kuvat,

Allt vad sanning är i hela världen inneslutit.

Ljuva vin, o gudadryck, du inte känner

Lögn och falskhet eller lömska ord.

Glada må vi minnas Noaks vingård

Och den dryck han skänkte oss.

Låt det rätta ordet ljuda

Som mig lycka ger:

Ej en enda droppe

Skall jag spilla!

Ljuva Flaska,

Du som löser

Livets gåtor!

Med ena örat

Nu jag lyssnar:

Skynda dig att svara!

 

I boken om Pantagruel stiger Pantagruels lärare Epistémon ner i helvetet efter att olyckligt nog ha blivit halshuggen, men halshuggningen visar sig vara av övergående natur. Väl nere i helvetet upptäcker han det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av jättens mun, denna malande, krossande, smulande, kvaddande och blinda maskin som lever för att äta istället för att äta för att leva. Rabelais förflyttar oss 450 år fram i tiden, smyger sig in under vår hud och låter oss inse att vår tids stormakter, i likhet med Jättens gap, har varit ledande när det gäller att generera den terror som behövs för att bekriga de sista sekulära regimerna i detta Mesopotamien och se till att det delas efter konfessionella riktlinjer.

 

De som inte nöjt sig med att finansiera och beväpna jihadisterna i den fertila halvmånen, har nu tagit sig an det olyckliga Jemen och håller på att sönderbomba det fordom ”lyckliga Arabien” utan att någon höjer ett ögonbryn. De rika saudierna som lätt hade kunnat ta emot hela Syriens befolkning och ge dem ett värdigt liv har hittills tagit emot NOLL flyktingar! Är det så konstigt då?! För vem vill söka asyl i Saudiarabien när araberna själva flyr landet så fort tillfälle ges?! Till och med deras kung semestrar på Côte d’Azur med två tusen inbjudna gäster samtidigt som hans militärflyg, köpta och underhållna av det demokratiska västerlandet, bombar hans fattiga grannar och sprider död och förödelse i hela regionen. (Heder åt Rabelais ättlingar som demonstrerade och tvingade den gamle kungen att avbryta sin semester och lämna landet.)

 

 

För den som tagit del av Oded Yinons långa artikel skriven 1980 (En strategi för Israel på 1980-talet) finns inte mycket att undra över. Många av de frågor vi ställer oss idag om skeendet i vår värld finns besvarade i denna makabra domedagsdom som präglat allt Israel har åtagit sig sedan det startades 1948. Yinon var en nära rådgivare till Sharon och utan Israel Shahaks modiga ståndpunkt som fick honom att översätta denna text från hebreiska till engelska hade man kanske inte haft samma visshet i dessa frågor. (Israel Shahak, 1933-2001, var en israelisk kemiprofessor. Han satt i koncentrationslägret Bergen-Belsen under sin barndom. Han är känd för sitt engagemang för mänskliga rättigheter i Israel, med avseende på palestiniernas svåra situation. Han var uttalad antisionist och en av den religiösa judendomens stora kritiker. Han var verksam som skribent och författare i dessa frågor, och har bland annat skrivit den till svenska översatta Judisk historia, judisk religion – tyngden av tretusen år. Källa Wikipedia. Oded Yinons artikel kan läsas på engelska på nätet om man googlar efter hans namn. Artikeln beskriver Israels mål under kommande decennier, nämligen att se till att de 22 arabiska staterna blir minst 44 sinsemellan krigande regioner för att garantera Israels fortsatta överlägsenhet och hegemoni. Och detta skrevs 20 år innan den elfte september hade ägt rum!)

 

Det gäller alltså att hålla isär nivåerna och genomskåda hur ideologier och religioner trasslar sig in i de ekonomiska intressena. Israel via sin aktiva lobbyverksamhet i USA (AIPAC m.fl.) har sett till att bli spjutspetsen för Globalisternas planer för vår planet, ofta till judarnas nackdel runt om i världen. Det var inte länge sedan européerna och de teknikfrälsta asiaterna slaktade varandra industriellt. Det gjorde de ingalunda för att rädda demokratin eller kommunismen eller någon rasmässig överlägsenhet, som det påstås. Slaktningarna hade som mål att säkra sig en så stor andel som möjligt av koloniernas naturresurser (Första Världskriget) och en plats på den postkoloniala kartan som var ett faktum då England och Frankrike höll på att förlora sina stora besittningar (Andra Världskriget). Vi vet resultatet. Inom loppet av drygt 30 år (1945-1975 – året då USA fick lämna Vietnam) hade man under det löpande och icke namngivna tredje världskriget mot de forna kolonierna tagit livet av ytterligare tiotals miljoner människor och nu intensifieras slakten under det s.k. kriget mot terrorismen. Det handlar alltid om ekonomiska intressen som utnyttjar människors emotionella och intellektuella läggning, än i rasens namn, än i religionens eller ideologins.

 

Terrorattackerna i New York 2001, som sägs ha utförts av en grupp som skapades på 1980-talet av CIA och wahhabitiska miljardärer för att få Sovjet ut ur Afghanistan, har gett USA och dess europeiska allierade rätten att invadera flera muslimska länder med miljontals döda, sårade och flyktingar som resultat. Att döda en människa är som att döda hela mänskligheten, står det i olika varianter både i Koranen och i Tora. Och det är sådana meningar som har skapat de positiva, humanistiska sidorna som finns både inom judendomen och inom islam. Men i dessa böcker, som är historiska urkunder präglade av sin tid, står det också andra meningar som inte är fredsidkande. Dessa meningar lyfts fram som en försvarsmekanism när kulturen i fråga utsätts för angrepp. Vi vet vad som skett med Jesu ord när man la till GT till NT och kyrkan blivit de romerska kejsarnas språkrör.

 

Människor lämnade åt sig själva startar aldrig krig. Stater gör det.

 

Israel hade stora problem med den andra intifadan som sattes igång av palestinsk ungdom år 2000. Palestiniernas resning höll på att knäcka landet och inför världens ögon avslöja de orättvisor som drabbat miljoner palestinier under ockupationen. 2001 kom och förlängde Israels liv. Nu, efter det påstådda mordet på bin Laden (som egentligen dödförklarades redan 2001 av minst ett dussin underrättelsekällor i USA, Frankrike och Pakistan) har al-Qaida blivit alldeles för tamt och skrämmer ingen. Man behövde en ny djävul att skrämma Västerlandets tevetittare och tidningsläsare med. Det påstådda Kalifatet kom så lägligt till samtidigt som sekulära och religiösa palestinier till slut hade enats om att samregera och bilda en enhetlig front för att förhandla med israelerna om den ständigt pågående ockupationen av sitt land. Det är inte Hamas som skrämmer Israel. Detta har hon själv uppmuntrat och stött som en kil att bryta palestiniernas enhet med. Det som mest skrämmer Israel och de militär-industriella komplex som livnär sig på krig och splittring är att folket enas: sekulära, judar, kristna, muslimer, araber, amazigh, nubier, kurder, etc.

 

Denna potentiella förening av de förtryckta folken måste därför bekämpas med alla medel, genom falskflaggade terrorattacker och bildandet av omöjliga och spektakulära rörelser som al-Qaida, Judiska staten, Islamiska staten m.fl., vilkas roll är att få muslimer eller judar för den delen att se ut som det enda hindret mot världsfreden. De senare har dock varit västerlandets hjältar när de uppfann och spred marxismen medan de förra betraktades av samma västerland hundra år senare som frihetskämpar när de hjälpte till att besegra samma marxism! Ja, försök inte förstå logiken däri. Motsatsen till kunskap har aldrig varit okunnighet, utan övertygelser.

 

Men framförallt skall denna de förtryckta folkens förening bekämpas genom att säkra Israels militära dominans och det hemliga stödet till de nyrika wahhabiternas radikala islam. De oförsonliga extremisternas osynliga finansiärer har länge nu motarbetat och fortsätter att motarbeta alla sekulariseringsförsök i regionen och indoktrinera både muslimer och judar i konsten att hata varandra.

 

Men en världsfred som inte bygger på rättvisa är ingen fred.

 

I det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av Jättens mun låter mig Pantagruel, via sina magiska förmågor och rabelaiska formler, skymta andra skumma figurer i fullt språng. Larry Silverstein, en vän till Sharon och Netanyahu, hette mannen som tre månader innan attacken leasade de 3 asbestanfäktade höghus som rasade i fritt fall den 11 september 2001. Det gjorde han för en spottstyver därför att ingen ville befatta sig med dessa hus vars sanering skulle kosta miljarder. Det första han gjorde var att chockhöja försäkringsbeloppen mot… terrorattacker! Inte nog med det, han erkände i en filmad intervju att dom var tvungna att ”ta ner” WTC 7:

 

”Jag [Larry S.] minns ett samtal från befälhavaren för brandkåren, när han talar om för mig att de inte var säkra på att de skulle kunna begränsa elden, så jag sa: ’Vi har haft sådana fruktansvärda förluster av liv, så det är kanske det smartaste man kan göra att ta ner det’, och de tog det beslutet att ta ner det och sedan såg vi att byggnaden kollapsade.”

 

”Pull it” är en term som används inom kontrollerad rivning av höghus, en planering som brukar ta veckor i anspråk inte timmar, och här talar vi alltså om det tredje höghus som rasade ner i fritt fall 7 timmar senare på eftermiddagen den 11 september 2001 utan att ha träffats av något flygplan och med få slocknande bränder på bara några av dess 47 våningar! En premiär alltså i bygghistorien, och som upprepades 3 gånger samma dag på samma sätt, alltså, i fritt fall.

 

Inte ens tio flygplanskrascher hade fått dessa höghus att pulvriseras i en takt på 10 VÅNINGAR PER SEKUND, enligt konstruktörerna. Ännu mindre har kontorseld någonsin fått höghus att rasa i fritt fall, eller rasa överhuvudtaget, förrän den dagen. Hade New Yorks brandkår haft minsta misstanke på att husen skulle rasa som de gjorde hade de aldrig låtit 300 av sina tappra brandsoldater gå upp i tornen med vattenslangar för att släcka eldarna. Betänk dessutom att varje våning motsvarar en betongklädd fotbollsplan! TIO SÅDANA VÅNINGAR FÖRVANDLADES TILL STOFT för varje SEKUND!

 

Det är det som ”fritt fall” betyder. En sekund och så finns 10 fotbollsplanstora våningar med cement, stål och allt däremellan inte mer! En omöjlighet, ett mirakel utan sprängämnen eller någon sorts pulvriserande vapen. WTC 7, det tredje höghuset som inte nämns med ett ord i kommissionens digra rapport, föll ner på 6,5 sekunder! ”Lucky Larry” tjänade 5 miljarder dollar på detta ”pull it”! Och han var inte nöjd. Han ville ha det dubbla!

 

Hade Larry Silverstein hetat Mohamed Ali, skulle polisen ha tagit de rasade husens ägare och inte släppt honom förrän han erkände. Lucky Larry Silverstein kom undan med sina miljarder utan att ens ha förhörts om saken. Han brukade alltid äta frukost i tornets fina restaurang på sista våningen med utsikt över staden med sina två barn som hjälpte honom administrera fastigheterna. Men just den dagen hade han tid hos sin hudläkare! Och barnen också hade annat för sig just den dagen. Den lyckliga Silverstein-familjen kom undan helt oskadd och 5 milliarder rikare.

 

Hur enfaldig får man vara för att inte se sambanden? Det är detta som skrämmer mest dem som vet men tiger. Var är alla grävande journalister? Skriver de nya deckare igen? På en bokmässa viftade en av dem nedlåtande bort några ungdomar som undrade om han hade läst någon av David Ray Griffins böcker. De kom till min monter undrande och besvikna: ”Vad är det för journalister vi har?” Men alla dessa s.k. vänsterintellektuella som plötsligt blev blinda på båda ögonen den 11 september tillhör det förflutna. 

 

*

 

Uttråkad av alla krig, utmattande statsangelägenheter och ljugande tjänstemän låter Rabelais Gargantua inviga ett fabulöst kloster där unga kvinnor och män (mellan 10 och 18 år) får leva fritt tillsammans och spela “bollspel” bland annat. Och där det råder ett enda Bud: “Gör som du vill!” Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning mitt i den grönskande bygden har beskrivits som den franska litteraturens första Utopi. Ett sorts negativ till det samhälle Rabelais växte upp i med de begynnande blodiga striderna mellan katoliker och reformerta. Kapitel 52 börjar sålunda med följande rader:

 

Nu återstod det endast att dra försorg om munken. Gargantua ville göra honom till abbot i Seuilly, men han tackade nej. ... munken gav honom det bestämda svaret att över munkar ville han varken ha någon myndighet eller ledning:

“Ty huru skulle jag”, sade han, “kunna regera över andra, jag, som inte skulle förstå att styra mig själv? Om ni anser att jag har gjort och i framtiden kan göra eder någon nyttig tjänst, så tillåt mig att grundlägga ett kloster efter mitt eget huvud.” … “Först och främst”, sade munken, “får man således aldrig bygga några murar runt omkring, ty alla andra kloster äro omgivna av kraftiga murar.”

“Det är sant och allt talar härför”, sade Gargantua: “där det finnes murar runt omkring, där råder ständigt knot, avund och inbördes stämplingar.” 

 

 

 

 Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning

 

Idag är Israel inte ensamt om att stänga in sig bakom murar. Saudiarabien har också bestämt sig för att omgärda sig med ett 900 mil långt skyddsstängsel som kommer att se till att Frankensteins monster inte angriper sin skapare. Men det är lönlöst både för Israel och för Saudiarabien, två länder som skapades av kolonialmakten Storbritannien nästan samtidigt, att försöka värna sina gränser. De är själva sina värsta fiender och så länge de inte inser detta lär de förgöra sig själva inifrån, oavsett hur höga murar de bygger kring sig.

 

Mänskligheten är inte samma mänsklighet efter den 11 september 2001. Hon upptäckte sin förmåga att inte se det övertydliga, eller att se det som inte finns bara för att man berättat för henne att det fanns där. Mänskligheten befinner sig i chock över denna sin slipade förmåga. Hon har förlorat kompassen. Att det påstådda planet hade träffat just den del av Pentagon som nyss förstärkts spelar ingen roll för denna nya mänsklighet. Att på nedslagsplatsen några tusen människor vanligen hade sin arbetsplats men just den dagen fanns där blott några tiotal på grund av renoveringarna har ingen betydelse.

 

Att just dessa några tiotal anställda som fick sätta livet till tillhörde Pentagons revisorer som skulle kartlägga vart 2,3 trillioner dollar hade tagit vägen har ingen betydelse heller. Slump. Det som materialister och realpolitiker har pumpat i oss i hundratals år. Om själva livet är resultatet av en slump, så varför skulle inte de motsägelsefulla skeendena den 11 september också vara det? Problemet är ju att journalisterna aldrig ställde några frågor och då vet denna chockade mänsklighet inte hur man besvarar en fråga som aldrig ställts.

 

Alla riken i historien faller till slut. Det beror på att makt utan rättvisa faller på sin egen inkonsekvens. Rättvisa, som universellt begrepp betraktad, är en förutsättning för en sann civilisation. Civilisationer som gått över i post-industriellt varv bär större ansvar än andra. Att de ägnar sig åt att manipulera och utsuga de sämre lottade kommer att leda till deras fall, därför att de blir mindre civiliserade ju mindre rättvisa de är. Civilisation förutsätter rättvisa. Ociviliserade riken går oundvikligen mot sitt fall. Civiliserade riken blomstrar och växer. Fallande riken kommer att ge plats för andra civilisationsprojekt som åter kommer att lockas till att utöva makt utan att ta hänsyn till rättvisa och i sin tur gå under på sin egen inkonsekvens.

 

Denna cykliska gång för rikens uppgång och fall tangerar Ibn Khalduns tankar i ämnet från 1300-talet. Under Ibn Khalduns tid var filosofernas lösning att tillämpa etiska krav på politiken, med den skillnaden att då sammanfattades de etiska kraven i religiösa termer, medan idag får dessa sin näring ur den internationella rätt som har för uppgift att värna om mänskliga rättigheter och ekologisk hållbarhet. Så länge denna rätt är åsidosatt och försummad lär obalans råda, dvs. orättvis maktutövning härska. Folkens uppvaknande efter Andra världskriget har idag så gott som raderats och manipulerats till oigenkännlighet till förmån för en global marknadselit. De oundvikliga kulturrevolutionerna efter två förödande världskrig förvandlades av den globala marknadseliten till en konsumtionsvara och konsumerade sig själva till slut. Att motverka denna globala elits planer på herravälde är vår tids enda berättigade kamp.

 

Men denna kamp lär inte kunna leda till positiva resultat så länge människor delas i politiska falanger efter traditionell modell, därför att denna modell har utnyttjats av marknadseliten som betalar båda falangernas löner för att säkra deras lojalitet. Höger- och vänstertänkandet måste därför omdanas om kampen mot denna elit ska lyckas. Många tecken tyder på att vi bevittnar den gamla modellens dödsryckningar. Det rådande kaoset i arabvärlden och Europa idag är ett av dessa tecken. Hur gör man för att bryta den cykliska modellens åverkan på civiliseringsprocessen? Varje uppvaknande utgör ett hot mot den merkantila ideologin och dess missfoster, konsumtionssamhället. Sökandet efter alternativa politiska former intensifieras tack vare alternativa mediekanaler, vilka inser att den gamla ”demokratin” har tjänat ut sin roll. Vi vet idag hur internationell rätt behandlas av imperiebyggarna och hur mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet och transparens tolkas av deras storföretag.

 

Mörkläggningen av uppvaknandets process i våra medier och sövandet av massorna via alla medel tilltar för varje år. Man låter medierna förvandla det nödvändiga till trivialiteter och göra en nödvändighet av det triviala. Man dränker de riktiga nyheterna i en nyhetsdiarré, ständigt pågående audiovisuella attacker som avtrubbar mottagarnas känslighet och vänjer dem vid att acceptera kontrollsamhället, den enda återstående garanten för den rika världens omskrutna ”frihet”!

 

Religionerna, alla religioner, kan och måste spela en viktig roll i denna ödesmättade kamp, dvs. om och när de lyckas reformera sig och frångå bokstavstänkandet för att närma sig varandra och ägna sig åt en gemensam mänsklig och andlig tillväxt bortom alla falska identiteter som skiljer oss åt. En tveksam utveckling på kort sikt? Men inte omöjlig. Den pågående kunskapsrevolutionen har redan nått de missgynnade världsdelarna. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av denna pågående förvandling. Och många inom den rika världen har helt enkelt fått nog.

 

Hur kommer nya modeller att se ut om uppvaknandet bromsas eller stoppas? Övervintrande skendemokratier som troget följer det gamla paradigmet med växande ångest och depressioner bland sina befolkningar som tvingas ljuga både för sig själva och för varandra? Nydanade totalitära enheter à la Ryssland och Kina som utmanar skendemokratierna med deras egna vapen: det monetära systemets psykologiska makt över massorna. M.a.o. inga påtagliga förändringar mot dagens rådande läge. Kan de svaga länderna bidra med något? Genom att fungera som kuvöser för äldre system som verkat före den monetära diktaturens etablering kan arabvärlden, svarta Afrika, Sydasien och delar av den sydamerikanska kontinenten kanske bjuda på några lösningar till de problem som är kopplade till civilisationsprocessens cykliska gång och den monetära återvändsgränd som flertalet människor befinner sig i idag.

 

En tveksam utveckling på kort sikt. Dessvärre för Globalisterna har de pågående informations- och kunskapsrevolutionerna redan nått dessa länge missgynnade världsdelar. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av den pågående digitala revolutionen. Men nyheter från Chiapas i Mexiko eller Rojava i norra Syrien har svårt att nå oss. Böcker om dessa aktiva, förnyande folkrörelser får avslag från kulturmyndigheter. Den folkliga uppresningen i Sudan, som knappt någon talar om trots att den pågått i flera månader, verkar ha lyckats med det som egyptierna misslyckats med. Den sudanesiska armén tänker låta en civil regering styra landet, och kanske därmed bli en förebild för andra länder i området, efter det totala fiaskot i Egypten, ett land som länge nu pendlat mellan militär och religiös fascism. Civilisationen har ännu inte sagt sitt sista ord.

 

*

 

Men Rabelais hade redan formulerat problemet och tänkt ut en lösning på 1500-talet. Genom skrattsalvorna och de absurdistiska förvecklingar som hans hjältar genomlevde lät han stora porten till klostret i Thélème prydas av en lång inskrift där det bland annat stod att läsa:

 

Processer och tvister äro till föga glädje här, dit man kommer för att ha det trevligt tillsammans;

Omänskliga anleten tillhörande sådana människor, må man föra dem att skinna andra annorstädes: här skola de icke få uppehålla sig; lämnen detta område, omänskliga anleten!

Det heliga ordet, må det aldrig bli utplånat på detta så heliga ställe; må var man omgjorda sig därmed; må varje kvinna förskansa sig bakom det heliga ordet.

 

Med Rabelais och hans romanhjältars jakt efter Sanningens ”heliga dryck” började den västerländska civilisationen ifrågasätta sina premisser och sina mål. Hans verk var frukten av dess spirande uppgång. Med ”Lucky Larry” fem hundra år senare lät sig mänskligheten manipuleras av illusionsmakarna, kuvas av penningguden och höljas i skam. Sanningens dryck hade förvandlats till spyor och kunskapsruset till illamående. Stanken fick man stå ut med, bara man slapp drabbas av marginaliseringens förbannelse. Men det blir dessvärre det bedrägliga Västerlandets fall.

 

Västerländska läsare, bröder och systrar, jag ska inte rekommendera er att läsa Rabelais eller den europeiska Renässansens stormästare eller ens vår tids David Ray Griffin eller Andreas von Bülow. Det är er egen historia och er egen räddning de skrev om. Följ Thélème-klostrets regel: "Gör som ni vill!"

 

Text: Hesham H Bahari

 

Rabelais verk utgavs på svenska i fem delar av Söderströms förlag, Helsingfors, i översättning av Holger Petersen Dyggve och med illustrationer av Gustave Doré:

1945 Den store Gargantuas förskräckliga leverne
1946 Pantagruel de törstigas konung
1947 Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar
1948 Den märkvärdiga resan till Babuc
1949 Den gudomliga flaskans orakel

 

Böcker om 11 september utgivna av Alhambra kan beställas i bokhandeln.

Motsägelser om 11 september, av David Ray Griffin
WTC 7 och dess mystiska kollaps, av David Ray Griffin
Usama bin Ladin: Död eller levande? av David Ray Griffin
CIA och 11 september, av Andreas von Bülow
Bushs okända värld - Religionen, affärerna, de hemliga nätverken, av Eric Laurent
Gåtorna kring 11 september, av Eric Laurent

          

 
 
 
 

Paradigmet och syndabockarna

Politiska falanger ingår i ett större mönster, ett paradigm, där varje beståndsdel uppfyller sin bärande funktion och är relaterad till de övriga beståndsdelarna. Det de bär upp i vår samtid är det (post-)industriella systemet som ännu inte lyckats utveckla någon civilisation värd namnet. Det rådande paradigmet har liksom allt annat i världen en historia. Konstens och Vetenskapens väsen t.ex. är förenade i verkligheten, men skiljs åt av en samhällspraxis som söker maximal vinst på bekostnad av maximal inlevelse/förståelse. Tänkandets nederlag förklaras delvis av denna åtskiljande praxis, som lett till massförstörelsevapen och förintelser istället för att bejaka människans andliga och materiella utveckling. Finns det en målinriktad ondska i världen? Dyker den upp med de första utträngda cellerna på jakt efter utrymme för överlevnad? Har de icke-gudsorienterade livsåskådningarna som växt fram i Indien och Kina samma tolkning av ondskan som de gudsorienterade i väst (judendom, kristendom och islam) eller de animistiska där skriftens förvrängningar aldrig gjort sig gällande?


Den gudsorienterade tolkningen ter sig idag som ett lysande exempel på missförstånd. Och det är den som i vår västra del av planeten, via faraoner, fenicier, greker, judar, perser och araber så småningom har lett till den industriella revolutionen i Europa, historiens största missriktade ansträngning att ”få det bättre”, och som kanske leder till en för tidig upplösning av det mänskliga fenomenet. Istället för att förvandlas till medvetna, självförsörjande, telepatiska varelser är vi på väg mot robotisering. I den meningen förstår jag bättre dem som hävdar att ”Västerlandets gud är en maskin” (med väst menas här den gamla världen väster om Indien). Och denna gud/maskin har nu lagt beslag på alla andra potentiella tolkningar.


Mot denna bakgrund kan man nu ställa sig ytterligare ett par frågor: Om monoteismerna inte hade funnits skulle vi då ha kommit på idén att utveckla industrisamhället i dess nuvarande form, och därmed kärnvapen? Skulle en kristendom utan Kyrka, eller en taoistisk, animistisk eller buddhistisk kultur (förlorarna i civilisationernas kapplöpning) kunna leda till något så sjukt? Vad är kopplingen mellan det monoteistiska tänkandet och det s.k. vetenskapliga? Har det att göra med hur vi tolkar ”sanningen”, att det skulle finnas bara en gud/naturlag, som man ska respektera, förstå och behaga för att lyckas i livet?


Det räcker alltså inte med att rikta kritik mot en av beståndsdelarna i paradigmet och glömma att den tillhör en större ram som inkluderar många företeelser (bland dessa alla institutionaliserade religioner och vetenskapliga institutioner). Kritiken måste därför riktas först mot den stora ramen, och sedan exemplifiera med beståndsdelarna. Så länge vi envisas med att anklaga vissa av de deltagande för de katastrofer som omger oss, kommer den stora ramen undan och fortsätter med att kasta sin skugga över planeten. Med eller utan de anklagade skulle det paradigm de är en del av idag (det post-industriella) fortsätta dominera och lägga under sig alltfler folk och länder, just därför att den kommer undan kritiken genom att man ständigt hänvisar till ett visst folks rätt eller orätt i världen. Flertalet av dem som kritiserar den ena eller den andra är inte beredda att angripa den stora bilden. Hur många vågar sätta sig mot penningens heliga status i våra liv? Arga unga och gamla som tröttnat på att sjunga med i kören? De flesta unga köps upp till slut och glömmer sin ilska medan de gamla dör och glöms bort!


Egentligen gynnar den ensidiga och förenklade kritiken fortplantningen av paradigmet, för det har kontroll över alla former av etablissemang. Det genererar sådana på löpande band och kan ersätta dem med nya om de gamla misslyckas. Även sionisterna, islamisterna och nazisterna har sin överman, sin mammon. Och det är mot den övermannen kritiken måste riktas - skrifternas förvrängning av verkligheten, det post-industriella paradigmet, och allt som lett fram till deras hegemoni. En sådan kritik kostar om man vill vara konsekvent. Därför är det så få som orkar eller vill ägna sig åt den. Att utse syndabockar, vilka de än må vara, passar utmärkt ”homo economicus” planer på herravälde.


Denne ”homo economicus” idag har dock visat sig vara till hälften kines. Turbulensen under vår tid har att göra med förberedelsen av västvärlden (den antropomorfa gudens eller vetenskapens dyrkare) för den stora kommande striden mot Kinesen. Kinesen har också lärt sig dyrka vetenskapen som överlevnadsstrategi, men hans gud har inga mänskliga drag, om några alls. Den är en psykologisk dimension som kineserna lärt sig leva med i tusentals år, vilket förmodligen har underlättat för dem övergången från den totala kommunismen till den totala kapitalismen, utan att ens behöva ändra politisk struktur. Det är nog det som mest skrämmer väst, denna kinesiska anpasslighet som nu visar sin duglighet i Afrika till konkurrenternas stora förtret.


Men varken det kinesiska eller det västerländska paradigmet kommer att lyckas i det långa loppet, om de inte omvärderar den ekonomiska/materiella tolkning av människans väsen som dikterats av monoteismens och vetenskapens framgångar de sista fyra tusen åren. Alla institutionaliserade, politiserade religiösa rörelser inklusive ”utvaldhetssyndromet” (både när det gäller utlovade länder och ensamrätt till lidande), ”penningens helgande” eller ”vetenskapsdyrkan”, måste avslöjas för vad de är, sinsemellan relaterade beståndsdelar i ett större sammanhang, i en hegemonisk process som döljer sig bakom sina soldater för att bättre tjäna sina intressen. Att reformera vårt ”ekonomiska” tänkande kan till slut förändra världen. Att utse syndabockar (judar, högerextremister, muslimer etc.) kan som bäst leda till en omfördelning av rollerna bland beståndsdelarna. Och syndabockar har det alltid varit gott om.


”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka!”

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka!”

 

Samtidigt som Israel bombar 3 arabiska huvudstäder under en och samma dag, Beirut, Damaskus och Bagdad, helt oprovocerat och ostraffat, får en arabisk författare avslag från det svenska kulturrådet, igen. Det tjugonde eller tjugofemte avslaget, jag har slutat räkna dem. Det handlar om Muhammad Rabies ”Otared”, en dystopi om Kairo år 2026. Syftet är tydligen att hindra Alhambra från att publicera sekulära arabiska författare när deras röst behövs som mest, (inte minst för de läsare av arabiskt ursprung som kommer att bli allt fler med åren!) Denna kortsynthet bådar illa för Sveriges framtid. Hur skall man förklara en sådan inställning från experters och sakkunnigas sida? Hur förklarar man att Sveriges kulturråd plötsligt efter 30 år av stöd och gott samarbete vänder sig mot ett litet förlag och kväver det sakta?

 

Ja, så förhåller det sig idag med yttrandefrihet och demokratiska principer och allmänt intresse för det okända och det främmande i Svealand den 28 augusti 2019 e.Kr. För att inte tala om vår oförytterliga rätt att ifrågasätta dunkla förhållanden i hur världen styrs, vem som tjänar mest på terror, krig och det religiösa bigotteriets spridning. Ifrågasättarna och avslöjarna straffas nu på löpande band. Kungen är inte alls naken, om ni trodde det!

 

Nu när vi närmar oss den artonde årsdagen för terrorattackerna mot USA 2001 vill jag erkänna att jag är mäkta stolt över varenda rad vi publicerat de sista 34 åren och förhoppningsvis kommer att publicera, med eller utan statligt stöd. 

 

Jag vill tacka alla som redan bidragit med små och stora beställningar och gåvor, och särskilt DN som redan avtackat oss och uttryckt sin förtidiga saknad efter förlaget. Kanske vill de t o m recensera någon av våra böcker! Fysiska böcker från Alhambra kommer att finnas tillgängliga i handeln under 2020 också, och planer finns på att producera några av våra klassiker som e-böcker. Det är våra läsare som ser till att vi finns kvar och kan kämpa vidare mot denna maktfullkomlighet som vissa av statens representanter utövar mot det fria ordet.

 

Låt oss bevisa än en gång att krig inte är fred, slaveri inte är frihet, okunnighet inte är styrka, och att statlig censur inte är kultur! 

 

Beställ en bok från det fria förlaget Alhambra idag!

 

Hesham Henri Bahari
Bokförläggare / www.alhambra.se 

 

Nasser och Jungfru Maria

NASSER OCH JUNGFRU MARIA

 

Jesuitskolan i Kairo, Collège de la Sainte Famille, fyller 140 år (1879-2019)

 

Den sjätte juni 1967. Jag var tretton år och jag satt i de stora svala lokalerna på Collège de la Sainte Famille, en jesuitskola inte långt från Kairos centralstation i det kvarter som fram till femtiotalet beboddes av kristna syrier, armenier, libaneser och greker. Större delen av den kristna befolkningen utvandrade så småningom under Nassers första år vid makten, och själva kvarteret förslummades snabbt, men skolan fanns kvar, en broileranstalt för blivande ministrar och direktörer, fortfarande administrerad och styrd av jesuitpräster från allehanda nationaliteter. Nasser hade inte råd att stänga den för den gav honom välutbildade kadrer, som kunde tjäna landet som diplomater, läkare, ingenjörer och affärsmän. Man minskade antalet timundervisningar i humanistiska ämnen och satsade på den så kallade ”vetenskapliga linjen”. Svulstiga skolböcker på arabiska hyllade å sin sida revolutionen och brännmärkte imperialismen. Vi fick lära oss texterna utantill för att klara av betygen. Revolutionens sex heliga mål etc. Ingen tog det på allvar. Snabbt memorerat snabbt glömt.

 

Men nu var det den sjätte juni 1967 och revolutionens retorik skulle mäta sig med imperialismens metalliska klor. Egyptens flygvapen förstördes på två timmar denna morgon. Inte ett enda flyg kunde lyfta. Flygplanen förvandlades till skrot medan vi, trettonåringarna, satt i jesuitskolans svala lokaler och examinerades i fransk litteratur. Långa stycken ur Racine och Corneille skulle memoreras, läsas upp, dissekeras grammatiskt och semantiskt inför examinatorn. Men det blev inget denna dag. Ett tumult från gatan nådde oss och oroliga lärare och vakter kom in och ut ur lokalerna, viskande till varandra. De såg alltmer bekymrade ut. Vad händer? Ingen tenta idag! Kriget har brutit ut och ni måste vänta på att era föräldrar kommer och hämtar er.

 

De första knallarna från de snabba planen följdes snart av dämpade explosioner. Det var militäranläggningar och flygplatser runtom stan som bombades. Men nyheterna som kom ur den egyptiska radion sa något annat. Vi hade lyckats skjuta ner ett stort antal israeliska flygplan, enligt dessa nyheter. Antalet ökade med varje timme, från 5 till 30 till 70 innan dagen var slut. Det var inte förrän nästa dag som egyptierna tack vare BBC eller andra utländska kanaler upptäckte katastrofen. Vi hade inte skjutit ner ett enda plan. Hela Egyptens luftarsenal var ur bruk. Armén i Sinai omringad och besegrad.

 

Våra föräldrar kom och hämtade oss. Tentorna sköts fram på en oviss framtid. Hemma lyssnade vi på ”nyheterna” som hyllade våra beväpnade styrkor och deras seger över den anfallande fienden. Denna officiella lögn pågick i hela sex dagar. Men folket hade redan under första dagen tagit reda på sanningen. Alla visste att landet hade besegrats, att Sinai var förlorat igen, men ingen visste exakt omfattningen av nederlaget. Folk hoppades att det fanns ett uns av sanning i våra nyhetssändningar ändå. Önsketänkandet förbyttes snabbt i en allmän depression. Teveprogrammen försvann. Bonanza, Superman, Lost in Space, Ismail Yasins komedier, alla såpor inställdes och det blev patriotiska sånger och Koranuppläsning för hela slanten.

 

Ungefär hälften av eleverna i skolan hörde till de gamla feodala familjerna, både kristna och muslimska. Dessa hade föga sympati för Nasser, förståeligt nog, eftersom han konfiskerade deras lantegendomar och delade jorden bland jordlösa bönder. Nederlaget bekräftade deras skepticism mot hans politiska beslut. Den andra hälften av eleverna, dit jag hörde, hade inte kunnat gå på en sådan broilerskola om det inte hade varit för Nassers revolution. Min egen far dyrkade Nasser och såg i honom Egyptens egalitära, sekulära, moderna, öppensinnade och framstegsvänliga framtid. Nasser var mannen som gjorde narr av hijab och shejker i sina tal och som bad de saudiska kungarna att dra åt helvete. Nasser läste böcker! På flera språk! Dagligen! Hans intellektuella nyfikenhet kände inga gränser. Religion var en relik från det förflutna som snart skulle försvinna.

 

Men femtio- och sextiotalens optimism förbyttes snart i en stoisk inställning. Första gången jag såg min far gråta var den sjätte juni 1967, efter att han hade lyssnat på BBC-stationen på sin nyinköpta superradio, en Grundig, som kunde fånga in hundratals stationer runt om i världen. Ingen fick ha en sådan ”avlyssningsapparat” i Egypten men min far var en framgångsrik journalist, anställd på landets viktigaste dagstidning, och genom hans ställning låg han mycket nära de kretsar som omgav Nasser själv. Han fick många förmåner tack vare det men utnyttjade aldrig dem för egen vinning. Radion var ett arbetsverktyg.

 

Den dagen önskade han att han aldrig hade köpt den. Han lyssnade på BBC-rapporterna om hur det egyptiska flygvapnet hade förintats på två timmar och han grät. Men detta ska inte handla om min gråtande far utan om något helt annat. Tålamod! Landet hade efter 6 dagar förlorat Sinaihalvön till den israeliska stridsmakten. I Sinai låg större delen av landets olja och mineraler. Halvön vetter mot Suezkanalen. Katastrofen var ett faktum. I sex år måste Egypten klara sig utan sin olja och utan sin kanal. Kanalstäderna Suez, Ismailiya och Port Said förvandlades till grus av den israeliska armén och deras civilbefolkning skulle förvandlas till flyktingar i Kairos slum i över tio år.

 

Det sjöd av missnöje i det egyptiska samhället mot de styrande, även om gemene man fortfarande gav Nasser sitt stöd och visade honom sin kärlek. Den kärlek och det stöd som Nasser fick från mannen på gatan hade ingenting att göra med den officiella statliga retoriken om revolution och imperialism. Mannen på gatan såg i Nasser en omutlig och okorrumperad ledare. Presidenten som dog med 60 pund på sitt bankkonto. Löftena om det nya Egypten bröts inte på grund av Nasser utan på grund av hans giriga och inkompetenta omgivning. Det stämde på sätt och vis. Vad kan en diktator, även om han skulle visa sig vara upplyst och hederlig, göra om han står ensam och inte lyckas kommunicera med folket?  

 

Övermarskalken Amer sattes först i husarrest och sedan i fängelse där han ”tog sitt liv”. Självfallet mördades han. Någon fick bära skulden för nederlaget. Med Amer ur vägen skulle nu Nasser också straffa de ansvariga inom flygvapnet som lät sina plan förstöras på marken och inte lyckats rädda ett enda av dem. Februari 1968 inleddes rättegångar mot cheferna inom flygvapnet men domarna blev för milda. En del friades helt och andra fick villkorliga straff. Samma månad reste sig studenterna på samtliga universitet i landet och arbetarna vid stålindustrin i Helwan söder om Kairo i massdemonstrationer mot de milda domarna och hela den nya politiska korrumperade överklassen.

 

Nederlaget var inte bara ett resultat av Israels överlägsenhet utan också av Egyptens tillkortakommanden. En ändring måste till. Februariresningen 1968 gjorde Nasser mycket besviken. Det var ju de unga studenterna och arbetarna, hans främsta allierade, som gjorde uppror mot honom. Den 30 mars höll Nasser ett tal där han lovade demokrati åt folket, och samtidigt passade på att utbasunera det nya slagordet: ”Striden mot Israel och befrielsen av Sinai är vår högsta prioritet just nu”. Nasser lyckas också återbygga sin armé eller låt oss säga lägga grundstenen för de nya väpnade styrkorna med hjälp av Sovjet, utan Sinais olja eller inkomsterna från Suezkanalen.

 

Detta återbyggande av de väpnade styrkorna från noll var i sig en stor historisk bedrift. Nasser dog tre år senare, 1970, förgiftad enligt många. Och det blev hans efterträdare, Sadat, som fick ta upp kampen för befrielsen av Sinai, vilket lyckades 3 år senare, 1973. Det andra löftet, det om demokrati, var långt före sin tid. Man lovade folket demokrati, men inte nu, längre fram. Talet den 30 mars, eller Proklamationen som det kallades, lyckades dock inte riktigt blidka de upproriska studenterna och arbetarna. Deras missnöje höll på att bromsa statens ansträngningar för att återbygga vapenmakten och armén efter det nesliga nederlaget. Något annat behövdes, något som kunde ena det egyptiska folket och få det att glömma Amers självmord, februariupproren, de milda domarna, och t o m alla som dödats eller fängslats eller torterats på grund av sin delaktighet i upproren, samt allt annat tomt snack om demokrati.

 

Demokrati är ju inget som skänks. Det är något som ett folk måste ta för sig, som måste komma ini- och nerifrån. Och det var en omöjlighet när Egypten, denna olydiga lydstat till den sovjetiska makten, behövde all sin energi för den väntande striden. Den 2 april 1968, bara 3 dagar efter Nassers tal eller Proklamation till folket, uppenbarade sig jungfru Maria på taket av en kyrka i norra Kairo, nära det träd där det påstås att den heliga familjen hade vilat under sin flykt till Egypten.

 

Jungfrun är lika helig för muslimer som för kristna i Egypten. En massvandring sattes igång. Varje dag kom det tiotusentals pilgrimer från hela landet för att skåda miraklet. Dagstidningarnas första sidor ägnades helt och hållet de ljusfenomen som uppenbarades varje kväll över kyrkans tak. Och det var andra gången jag såg min far översvämmas av en stor sorg. Mor ville till kyrkan som alla andra, inte av religiösa skäl, hon var minst lika frisinnad som far, men av ren kvinnlig nyfikenhet skulle jag tro. "Tänk om det är sant! Jungfrun!" - "Äh! Vidskepelse och skrock", skrek min far. "Ja men det har stått om det i din tidning i flera veckor nu", svarade mor. "Vi kan väl köra dit en kväll och se själva vad det handlar om." Fars sorg var synlig. Han trodde varken på uppenbarelser eller jungfrur. Han visste bättre.

 

Hela jungfruuppståndelsen var ett trick. En strålkastare. En avvärjande taktisk situation som kom väl till användning. Alla i Egypten älskar jungfrun. Studenterna och arbetarna kanske inte trodde på att hon uppenbarat sig, men deras familjer gjorde det. Nasser fick lite mer lugn och ro för att ägna sig åt sitt verk, nu med ett enat folk bakom sig, men hann inte avsluta det. Jungfruepisoden blev en långdragen följetong som pågick i hela två år. Det måste ha varit en av Sadats trollkonster. Han förstod sig på hur man styr ett land med hjälp av religionen och medierna. När Nasser var undanröjd och Sovjet avtackat för sitt stöd sökte Sadat USA:s och hans ”vän” Kissingers välvilja. Tillsammans orkestrerade de den kommande pseudoreligiösa uppståndelsen i Mellanöstern, början på den arabiska vintern som ännu inte är över. De mörkaste krafterna sattes i verket med hjälp av saudiska oljepengar, för att med CIA:s och Mossads expertis undanröja den gamla vänstern och splittra arabvärlden. Resten är bara historia.

 

Text: Hesham Bahari

 

Jungfruns "uppenbarelse" i Zeitoun 1968-70
 

Dokumentet som startade krigen mot terror och flyktingströmmen till Europa

Dokumentet som startade krigen mot terror 

 

och flyktingströmmen till Europa

 

 

Av Dr. Niels Harrit –

 

 

Niels Harrit, Ph.D., musiker og kemiker, pensioneret lektor fra Københavns Universitet.

Har holdt flere end 360 foredrag i 15 lande om sammenstyrtningen af de tre skyskrabere på Manhattan d. 11. september, 2001, i et naturvidenskabeligt perspektiv. Medlem af panelet i The 911Consensus Project (http://www.consensus911.org/)

 

 

Källa: Herland Report http://www.hannenabintuherland.com/themiddleeast/dokumentet-som-startet-krigen-mot-terror-og-flyktningstrom-til-europa-dr-niels-harrit-herland-report/   (artikeln har fått 84 tusen like bland Herland Report-läsarna!)

 

 

De lagliga grunderna för invasionen av Irak 2003 har blivit ifrågasatta i flertalet länder. Den mest välkända är Chilcot-utredningen i Storbritannien, vilken startade 2009 och resulterade i en rapport 2016.

 

Undersökningen handlade inte om legaliteten av krigshandlingen, men den brittiska regeringen blev starkt kritiserad för att inte ha tillhandahållit en rättslig grund för attacken, skriver Dr. Niels Harrit, Danmark for Herland Report.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

Vi kallar det “9/11-krigen” – den till synes eviga förstörelsen av Mellanöstern och Nordafrika som har pågått de senaste 17 åren. General Wesley Clark berättade i en intervju, att dessa krig redan var planerade i september 2001.1

 

Även om invasionen av Irak var planerad före 9/11,2 så anser de flesta att attacken på Afghanistan 2001 var en nödvändig föregångare. Den rättsliga grunden för att anfalla Afghanistan har nästan inte fått någon uppmärksamhet. En av de hindrande orsakerna till detta har varit antagandet att huvuddokumentet fortfarande var hemligstämplat.3,4 Men detta dokument blev av allt att döma avklassificerat 2008, vilket visas nedan.

 

På morgonen den 12 september 2001 sammankallades NATOs Nordatlantiska Råd i Bryssel. Detta skedde mindre än 24 timmar efter händelserna i USA. Rådet består vanligtvis av  medlemsstaternas ambassadörer. Men som något unikt utspel, så deltog även EUs utrikesministrar.5

 

Lord Robertson, NATOs dåvarande Generalsekreterare, skrev ett resolutionsutkast som  åberopade Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget – den så kallade “musketörsparagrafen” (“en för alla, alla för en”) – som en konsekvens av terrorattackerna. Detta beslut behövde vara enhälligt godkänt av NATOs alla 19 länder. Denna överenskommelse erhölls kl 21:20 samma dag och Robertson kunde läsa upp godkännandet på en fullsatt presskonferens:6

 

“Rådet kom överens om att ifall denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område (”directed from abroad”) mot Amerikas Förenta Stater, ska den ses som en händelse omfattat av Artikel 5 av Nordatlantiska fördraget, vilken anger att en väpnad attack mot en eller flera av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla.”

 

Det fanns en reservation. Artikel fem skulle inte formellt gälla förrän “ det är avgjort att denna attack var styrt från ett land utanför alliansens område”. NATO hade tydligen en misstänkt. Men de juridiska bevisen var fortfarande under framtagende, och därför också den formella åberopandet av Artikel 5.

 

Formellt gavs bevisen av Frank Taylor, en diplomat med ambassadörstitel från USA:s utrikesdepartement. I Bryssel  den 2 oktober presenterade han en rapport till det Nordatlantiska rådet, och Lord Robertson kunde därefter slå fast:7  

 

“Med denna genomgång som grund, så har det fastställts att attacken mot Amerikas Förenta Stater 11 September var styrt från utlandet och ska därför ses som en handling som omfattas av Artikel fem av det Nordatlantiska fördraget, där det sägs att en väpnad attack på ett eller fler av de allierade i Europa eller Nordamerika ska ses som en attack mot dem alla…..

 

Dagens sammanfattning var klassificerad så jag kan inte ge er alla detaljerna. Sammanfattningar görs också direkt av Förenta Staterna till de allierade i deras huvudstäder.”

 

Eftersom åberopandet av Artikel 5 behövde vara enhälligt, så måste Frank Taylors rapport ha blivit förelagt i de orienteringer, som Lord Robertson annonserade. I Danmark –  landet där författaren av denna artikel bor – hölls ett möte i Folketingets Utrikespolitiska Nämnd den 3 oktober 2001. Ledamöterna gavs information av regeringen om förfarandet i Bryssel.

 

Parallella briefings måste också ha hållits i de 17 andra NATO huvudstäderna. I varje stad måste resolutionen ha blivit godkänd, eftersom Lord Robertson 4 oktober kunde tillkännage NATOs enhälliga införande av Artikel fem och starten av kriget mot terror.8 De första bomberna släpptes i Kabul 7 oktober.

 

Artikel fem i Nordatlantiska fördraget säger:9 

 

“Deltagarna samtycker om att en väpnad konflikt mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika skall ses som en attack mot dem alla och att de följaktligen samtycker till att, om en väpnad konflikt inträffar, åtar sig alla, med utövande av rätten till individuell och kollektiv självförsvar erkänd av Artikel 51 i FN-stadgan,….”

 

Det innebär att något militärt ingripande, som begås av NATO, är begränsad till Artikel 51, vilken framhäver rätten till självförsvar och lyder:10

 

“Inget i nuvarande kapitel skall försvaga den inneboende rätten av individuellt eller kollektivt självförsvar om en väpnad konflikt inträffar mot en medlem i FN,…”.

 

Det betyder, att militärt ingripande är förbjuden i frånvaron av en väpnad provokation, och legaliteten av attacken på Afghanistan beror uteslutande på de presenterade bevisen i Frank Taylors rapport. Men de klassificerades tillsammans med protokollen från de relevanta mötena.3,4

 

19 maj 2008 offentliggjorde emellertid USA’s utrikesdepartement det direktiv, som sändes 2001 till alla Amerikanska representationer världen över, inklusive ambassadören på NATO’s högkvarter, om vad som skall tyckas och sägas om 9/11 händelserna.

Det heter: “September 11: Working together to fight the plague of global terrorism and the case against al-qa’ida”. Texten finns tillgänglig på denna URL

 

Dokumentet är daterat 1 oktober 2001. Men som antyds av URL-adressen, verkar den ha blivit distribuerad 2 oktober. Det är alltså dagen då Frank Taylor gav sin presentation för Nordatlantiska rådet och EU’s utrikesministrar, och dagen innan USA:s ambassadörer höll avrapporteringar till regeringarna i respektive NATO huvudstäder.

 

Direktivets text börjar med att anmoda “alla adressater om att kontakta överordnade regeringstjänstemän och vidarebefordra informationer som sammanlänkar Al-Qa’ida terroristnätverket, Usama bin Ladin och Talibanregimen med 11 september terroristattackerna på World Trade Center och Pentagon och kraschen av United Airlines Flyg 93. Dokumentet verkar vara ett manuskript till en upptäckt. Mottagarna instrueras att endast använda informationen i muntliga presentationer och att aldrig ge ut papperskopian av dokumentet i något format. Specifikt refereras där till “DEN muntliga presentationen”.

 

Dessa instruktioner följs av 28 sidor av specifik text. En del av denna rapport är kopierad till Lord Robertsons uttalande 2 oktober:7

“Fakta är tydliga och övertygande […] Vi vet att individerna som genomförde dessa attacker vara en del av det världsomspännande terroristnätverket Al-Qaida, styrd av Osama bin Laden och hans huvudlöjtnanter och skyddad av talibanerna.” 

 

Slutsatsen är oundviklig. Detta dokumentt ÄR Frank Taylor-rapporten. Det är manuskriptet, som gav inte bara grunden för Frank Taylors presentation, men också för avrapporteringarna som gavs av USA:s ambassadörer till de olika ländernas regeringar. Identiska presentationer gavs i alla 18 huvudstäder 3 oktober.

 

Finns det några tekniska bevis  i detta dokument som kan tjäna som en rättslig grund för påkallandet av Artikel 5? Ingenting! Det finns absolut inga tekniska bevis som stödjer påståendet att 9/11 attackerna var orkestrerade från Afghanistan.

 

Bara en liten del av introduktionstexten handlar om 9/11 i formen av de sammanfattande påståenden som ovan är citerade i Lord Robertsons pressmeddelande. Den huvudsakliga delen av texten handlar om de påstådda utspelen av Al-Qaeda och talibanerna på 90-talet.

 

4 oktober 2001 började NATO officiellt ett krig baserat på ett dokument som enbart gav muntliga argument till en presentation och inga bevis för att understödja det huvudsakliga argumentet.

 

17 år senare är Västvärlden fortfarande i krig. Fem länder har blivit förstörda, hundratusentals människor dödade och miljontals tvångsförflyttade. Flyktingar svämmar över på vägarna i Europa, biljoner av dollar har spenderats på vapen och legosoldater och våra barnbarn har blivit fjättrade till den ändlösa skulden.

 

På öppningsceremonin av NATO:s nya högkvarter 25. maj 2017 deltog ledarna från alla NATOs medlemsstater vid invigningen av en “9/11 och Artikel 5 minnesmärke”.11

 

 

NOTER:

1) The Plan – according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)

https://www.youtube.com/watch?v=SXS3vW47mOE

2) Bush decided to remove Saddam “on day one”.

https://www.theguardian.com/world/2004/jan/12/usa.books

3) The Unanswered Questions of 9/11.

http://www.globalresearch.ca/the-unansweredquestions-of-911/5304061

4) Was America Attacked by Afghanistan on September 11, 2001?

https://www.globalresearch.ca/was-america-attacked-by-afghanistan-on-september-11-2001/5307151

5) Being NATO’s Secretary General on 9/11. https://www.nato.int/docu/review/2011/11-september/Lord_Robertson/EN/  (från vilken du kan härleda att NATO-ambassadörerna åt lunch kl 15).

6) Statement by the North Atlantic Council, https://www.nato.int/docu/pr/2001/p01-124e.htm

7) Statement by NATO Secretary General, Lord Robertson.

https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011002a.htm

8) Uttalande till pressen av NATO:s generalsekreterare Lord Robertson, om

Nordatlantiska rådets beslut om införandet av Artikel 5 i Washingtonfördraget efter 11

september attackerna mot USA. https://www.nato.int/docu/speech/2001/s011004b.htm

9) The North Atlantic Treaty. https://www.nato.int/cps/ic/natohq/official_texts_17120.htm

10) Article 51, UN charter. http://www.un.org/en/sections/un-charter/chapter-vii/

11) Tillägnan av 9/11 och Artikel 5 minnesmärke vid det nya NATO-högkvarteret 25 maj, 2017. https://www.youtube.com/watch?time_continue=3&v=augh1WqTqFs  

 

 

Litteratur om 9/11 på svenska

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare.

 

“CIA och 11 september: Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll, 225 kr

Av Andreas von Bülow, f.d. teknik- och forskningsminister i Västtyskland


“WTC 7 och dess mystiska kollaps”

“Motsägelser om 11 september”  

“Usama bin Laden: Död eller levande?”  

 

Av David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med över 50 vetenskapliga publikationer på sin meritlista 

 

“Gåtorna kring 11 september” & “Bushs okända värld”

 

Av Eric Laurent, f.d. utrikeskorrespondent för Le Figaro

 

Andreas von Bülow är före detta teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i dåvarande Västtyskland samt ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen under 25 år och en världsauktoritet på underrättelsetjänster. Läs det svenska förordet till hans bok nedan.

 

David Ray Griffin är professor i teologi och religionshistoria med ett femtiotal vetenskapliga publikationer bakom sig. Bland annat “Physics and the Ultimate Significance of Time”, “The Re-enchantment of Science”, och “Religion and Scientific Naturalism: Overcoming the Conflicts”. Tretton av hans böcker har handlat om 11 september. “The New Pearl Harbor Revisited”, valdes till “Pick of the Week” av Publishers Weekly i november 2008.


Tidigare inlägg
RSS 2.0