"Men Jerusalem står kvar", ny bok av Mahmoud Shukair

Ny bok från Alhambra
 
Men Jerusalem står kvar
 
av Mahmoud Shukair
 
i översättning och efterord av Kerstin Eksell
 
168 sid / Hft med flikar
 
 
 

"En samling mininoveller vars längd aldrig överskrider en sida, ögonblick fångade i flykten av Jerusalem och några av dess invånare ... Berättelserna, med enkelt poetiskt språk, blir till skärvor som fogas samman till en fängslande mosaik, där nuet existerar sida vid sida med tidigare epoker. ... Det är en gripande och oförglömlig hyllning till en ärrad stad ”insvept i sorg”. Som novellförfattare är han en förnyare och räknas som en av arabvärldens främsta.
Kerstin Eksell står för efterord och lyhörd översättning."

 

Anne Marie Lundström, BTJ-häftet nr 21, 2022

 
 

Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker.
Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar”.

 

 

EFTERORD
av Kerstin Eksell

 

Mahmoud Shukair är känd för två saker: för att vara den korta novellens mästare och för sina Jerusalemskildringar. I mikronoveller, ultrakorta texter, tecknar han med ett fåtal effekter pregnanta bilder av det typiskt mänskliga, av människors förmåga till sorg och lycka och av de komplexa händelseförvecklingar som formar det mänskliga ödet. Tonen är ömsint, orden sparsamma. Humoristiska anslag växlar med stråk av sorg och vemod. Det är glesa texter, lätta och starka som spindelväv, och mellanrummet, det outsagda mellan orden, är lika betydelsebärande som trådarna.


Han är född och uppvuxen i Jerusalem där han också bor. Det är både hans naturliga habitat och hans valda litterära miljö. Hans verk ger en sällsynt ingång till en stad som vi ofta hör och läser om i media utan att för den skull få möjlighet att lära känna stadens invånare. Litteraturtidskriften Banipal gjorde sitt vårnummer 2021 (nr 70) till ett specialnummer om Mahmoud Shukair. Den innehåller bland annat flera av hans tidigare oöversatta texter. Tidskriften hyllar honom särskilt för hans Jerusalemskildringar som utkommit under sex decennier.


I två korta essäer i samlingen Mordechai´s Moustache and His Wife´s Cats från 2007 berättar författaren om sin litterära utveckling. Hemingway in Jerusalem handlar om ungdomsperioden under 60-talet. Östra Jerusalem var då en levande intellektuell miljö som stimulerades av många impulser utifrån. Kulturtidskriften Ny horisont (al-Ufq al-jadīd) började utkomma 1961. Den arbetade med anknyt­ning till det litterära livet i Beirut och Kairo och innehöll översättningar av västerländsk litteratur, essäer och litteraturkritik. Shukair skrev egna bidrag till tidskriften och botaniserade i bokhandlarna på Salah al-Dingatan och al-Zahragatan där det fanns gott om översättningar av västerländska författare. Han fascinerades av Hemingway, dennes till synes okonstlade prosa med många bottnar.


1967 kom ockupationen som fick en förödande inverkan på det intellektuella livet. Det intellektuella samfundet upplöstes; en del av medlemmarna blev arresterade, andra tvingades i landsflykt, resten tystnade och slutade skriva. Bokhandlarna kunde inte längre importera ny litteratur. En mångårig stagnation inträdde. Men Shukair hade andra inflöden till sitt författarskap. I Min resa i skrivandet skriver han om hur hans barndom präglades av det muntliga historieberättandet, hans mor och en morbror var skickliga på att vidareföra detta traditionella arv. Folklitteraturen förmedlade inte minst kunskap om kvinnor, något Shukair senare kom att använda sig av.


I mitten av 70-talet hade Shukair kommit till vägs ände med den konventionella novellen. Erfarenheterna från li­vet i exil och även hans enorma läsande förändrade hans perspektiv. Modernismen var en genomgående trend och man experimenterade allmänt med novellen. Shukair blev en av dem som påverkade utvecklingen. I sin andra novellsamling Den palestinske pojken från 1977 visade han upp den stil som skulle bli hans signum: ”en verkningsfull språklig ekonomi och ett koncentrerat fokus som fram­tvingade en yttersta enkelhet”, för att citera honom själv.


Även i detta verk använder Shukair just enkelheten för att skildra sitt Jerusalem, Gamla staden i östra Jerusalem. Byggd i vacker gulrosa kalksten, omsluten av murar, med trånga gränder och souqer, är det en stad ärrad av ålder och tyngd av skeenden. Turisterna strömmar mellan butiker och religiösa minnesmärken medan de bofasta invånarna lever sin vardag fångade mellan gamla och nya konflikter.


Berättaren i första person är en flanör som går omkring i staden. Vandraren kan förena platsen och historien, skapa sammanhang och foga detaljer till ett ordnat landskap. Och inte minst, vandraren förmedlar minnen och stäm­ningar från platsen som drar in läsaren i berättelsen: lä­sa­ren blir medaktör, det betraktade kommer nära.


Inte bara berättaren utan också bokens huvudpersoner rör sig i staden, genom gator och souqer, mellan stadsportarna, förbi kyrkor och moskéer. Alla dessa landmärken får namn och ingår i en dialog med personerna i berättelsens diskurs. De vandrar mellan Jaffaporten och Damaskusporten, längs Via Dolorosa, förbi Heliga gravens kyrka och Omars moské, upp mot Tempelberget, genom Aftimossouqen och Kryddhandlarnas souq, för att nämna några av platsangivelserna.
Gamla stadens rumslighet omfattar även tiden, en historisk dimension. Det förflutnas epoker flyter obehindrat in i nutiden. På sina vandringar möter huvudpersonerna gestalter ur stadens mångtusenåriga historia och litteratur. Den rättfärdige konung Melkisedek i ”Fredens stad”, som kom så bra överens med patriarken Abraham, dyker plötsligt upp under berättarens kvällspromenad. Stadens nutida situation gör honom förståeligt nog förvirrad. Den drömska och poetiska Rabab hör sången från den judiska kvinnan i Höga Visan som vandrar runt i staden och söker sin älskade och Rabab känner en stark samhörighet. Den franska turisten Suzanne följer Jesu lidande längs Golgatavandringen och sörjer. I texten ”Scen” upplever berättaren hur blod strömmar över gatorna. Han har hamnat i den massaker på muslimer och judar som de kristna korsfararna anställde när de erövrade Jerusalem år 1099.


Den gode sultanen Saladdin, Jerusalems befriare år 1187, syns rätt ofta här och var på gatorna, följd av sina ryttare med jemenitiska svärd.
Stadens slitna monumentalitet flyttas på så sätt in i den intima sfären, införlivas med stämningar och känslor i de bofastas vardag. Jerusalem är de nu levandes stad, en plats för människor som rör sig i sin egen miljö.


Berättarens identitet som modern bildad palestinier formas av element från väst och öst, från det palestinska och det arabiska. Han läser Eugène Ionesco och samtidigt de stora sufierna från persisk medeltid. Han umgås med ättlingarna till intellektuella från det kristna palestinska kvarteret Katamon från mandattiden och när han flanerar runt i staden möter han detaljer och fragment från ayyubidisk, mamlukisk och osmansk arkitektur.


Det skenbart tillfälliga och lösryckta i de vardagliga episoderna tätnar efterhand till ett episkt förlopp och människorna får färg och karaktär. En central miljö är det gamla huset där fiskhandlaren Abd al-Razzaq, hans hustru Khadija och deras barn bor. Äldsta dottern Rabab stude­rar litteratur på universitetet och gifter sig med berättaren, en författare (i likhet med Shukair själv): i deras nya hem utanför murarna frodas romantik och litteratur. En son är i fängelse, en annan vistas på okänd ort i utlandet. Yngsta dottern Asmahan håller på att växa upp.


Kvarterets kvinnor hänger upp tvätt och skvallrar, männen småpratar om kvällarna medan vattenpiporna sakta bubblar. Stadens klockor kallar till gudstjänst. Författaren och hans hustru läser poesi för varandra, går på teatern och köper antikviteter till sitt nya hem. Den israeliske polischefen Yoram beskrivs med gemyt­lig drift. Tillsammans med hans efterhand alltmer skeptiska hustru får läsaren följa hur mannens nitiskhet och plikttrohet övergår i patetisk förföljelsemani.
Men rädslan är alltid närvarande. En dag upptäcker fiskhandlarfamiljen att fem män med långt skägg (omskrivning för en grupp bosättare) har flyttat in i huset mittemot. Männen ställer snart anspråk även på familjens hus; långsamt framskrider exproprieringsprocessen och slutligen kommer besked om att familjen ska vräkas.


Under ytan finns en ständig rädsla för våldet. I nattens mörker ekar gatorna av soldaternas steg, av klappret av hästhovar mot stenläggningen, av vapenskrammel. De nutida invånarna delar en samhörighet med alla dem som drabbats av övermakt och ockupation i tidigare epoker. Generationer kommer och går. Byggnader kan förstöras, människor tvingas på flykt. Men Jerusalem är ”staden som står kvar på sin plats” när alla inkräktare har kommit och gått. Gengångare från historien försvinner: ”Endast staden står kvar.”

Kerstin Eksell

 

 

 
 
 


Mahmoud Shukair är född 1941 och har studerat filosofi och sociologi vid universitetet i Damaskus. Efter Israels ockupation av östra Jerusalem 1967 fängslades han i perioder och deporterades till Libanon 1975. Sedan levde han i exil i många år i olika länder men kunde återvända till Jerusalem 1993 och har bott där sedan dess. Förutom skönlitteratur har han också arbetat som kulturredaktör för arabiska tidskrifter och som lärare samt varit engage­rad i kulturpolitik. Han har genom åren blivit mest känd för sina korta noveller – nio novellsamlingar hittills – men har dessutom publicerat ett stort antal verk i andra genrer, bland annat barnböcker. 2011 tilldelades han Mahmoud Darwish pris för ”Freedom of Expression”. 2016 nomi­nerades han för det arabiska Bookerpriset IPAF för sin roman som i engelsk översättning fick titeln Praise for the Women of the Family och som tilldrar sig i beduinmiljö.

 

Beslagtagandet av ett öde, av M Afifi Matar

I dolkarnas lek och i brödets,
i rösternas lek genom struparna,
i det tamas och det vildas lek
söker jag efter riternas legitimitet
och den hemliga fint som gör
att vi faller offer för tjuvarna
och låter dem besitta makten

 

 

 

 

Utdrag ur

 

Den empedoklesiska 

lärans olika nyanser

 

(1966-1968)

av

Muhammad Afifi Matar

 

Tolkning från arabiska av 

Hesham Bahari

 

 

 
 
Poeten Muhammad Afifi Matar 
 

Berättelser för barnen


så att de kan hålla sig vakna

 

 

 
En hyllning till den vilda mumien
Fängelsedikter
 
av M Afifi Matar
 

 

Beslagtagandet av ett öde

 

 

En bild:

 

Poeten, som med lutande huvud går
försiktigt tassande på ökända vägar,
när sig på röstens bistra klang
och den hatade munsbitens sterila
och kväljande uppstigning i halsen.
Han läggs – i varje dikt –
på de gäckande frågornas obduktionsbord
och utfrågas om hans sneda, raka uppsyn
i kvällens skräckfyllda vägar,
när visionerna slocknar
och humorn tryter.

 

**

 

Poeten som dyker ner i världens trängsel
– från vaggan till graven – utfrågas av tingen.
Varje synpunkt klär sig i domarens mantel.
I den skrämmande tiden är varje yttrande
eller varje tystnad ett vittnesmål.

 

En röst:

 

Morgonen och kvällen rannsakade mig
och förklarade mig skyldig till både tystnad och sång.
Min illgärning blottades under förtryckande solar
och fram- och bakutgångarna stängdes.
Försvarstalet gick upp i rök mellan
säljarnas fester och köparnas spådom.

 

En bild:

 

Under hungersnöden
blir de breda nackarna allt fetare.
Tidningarna fylls av kryddade historier
och oförskämdheter.
De gator som öppnats är nu stängda
av utslungade lik, och eländiga städer
belyses av kopparstjärnor och rostiga nymånar.

 

En röst:

 

Hur vågade du passera genom vår förbjudna port?
Du hör inte till vårt folk och har inte din passersedel
synlig på bröstet!

 

En röst:

 

Jag är en främling på resa
som tvår sin lera i årstidernas regn.
Jag dansar på bröllop
och hyllar hanarnas potens.
Jag läser elegier som jag förberett
för vilken begravning som helst.
Eller brygger vinet – mot betalning –
ur blodets saft. En strupe är jag
för varje skällande, gnäggande
och skriande, för veklagan
och trummande …
Betrodd och insläppt
i kvinnornas gemak,
bevandrad i släktträden
eller i könslivets kemi,
jag går in i horande städer
vars grunder besudlats
och gör de åter rena.

Jag går in – av naturen mätt –
i hungertiderna och gör dem
till en fruktdignande trädgård
eller ett regnbringande moln
i krönikornas och lagens rullar.

Jag är färdmannen som går
genom den förbjudna porten
och mitt kännetecken
är mina snälla, lydiga dikter.

 

En röst:

 

Hur räddades du från de främmande farlederna?
Hur lyckades du skydda huvudet från hästhovarna
och ryggen från mörkrets dolkar?
Bron har inte rasat under dig
och du har inte blivit begravd under världen-muren,
du har inte drunknat utan funnit ön-exilen
och miraklet-stjärntöcknet har inte fallit över ditt huvud.

 

En röst:

 

Jag lämnade mina uttåg på förtvivlans smala pass.
Jag drack ur blodets vattenhjul i hemliga vrår.
Jag åt de få ax som sparades av eldstormen
och jag kom till er haltande över bagateller:
att plocka min bukett av zaqqum-blommor, *
och ur dess taggar tillverka något att skyla mig med
från mitt tatuerade ansikte, att hålla mig bort från
det fördelade bytet, och förbli frånvarande
när alliansernas handel och köpslåendet börjar.

 

En röst:

 

Världen som nyss var på begravning dansar
i de mumifierade tidningarnas hallar
och berget vars skatter matat oss med järnfilspån
drar till sig de magnetförsedda fartygen.

 

En röst:

 

Poänglösa berättelser och omtuggade dikter
av svagsinte kritikern och mästaren Gräshoppan,
analogier framställda av lathetens logik,
och poeten går försiktigt fram med lutande huvud …
Han svär att han kommer att dö, lönnmördad,
lovar att han ska börja förrätta sina andakter
och sprida ut blekheten från de hungrigas ansikten
som en bönematta …

 

1 december 1966

 

 

Utdrag ur "Omars skrupler"

 

 

7.

 

 

Världen som föds ur mitt blod dansar
i ljusets och luftens överlappning
och flagor av dödens skal
kryper över mina lemmar

 

 

**

 

 

Förvånad och förvirrad reser jag vidare,
från ingång till ingång, förbi
världens begravningar och skändligheter.
Jag gör en mantel av min smärta
vars trådar är minnen av sol,
begär och flätor,
fattigdom, träldom och gravplatser …
Dess väv är lappad,
en trasa från en svepning,
ett stycke från en fana och en annan
från slaktningarnas sidenbrokad.
Jag går in på belysta gator
som följer cirkeln
i en häpnadsväckande kvadratur …
återkomsten blandas samman med övergången …

 

 

**

 

 

Och där står du, min plågoande …
Du ber mig träda in
i genomkorsningarnas stängda farled,
du ber mig i denna bittra förgiftade stund,
att låta de fattiga, hålögda ansiktena
förklä sig i glädjens och förnöjsamhetens masker.

 

 

Där står du för att föra mig in
i den fördömda tiden. Du ber mig
att börja min färd – i en klotformad
värld och på lutande ytor –
där avstånden leder
till en fast och rak väg!
Och världen som föds i mitt blod
är en smärta som säger: Kom!
Och en vrede som säger:
Min ports lås är öronmärkta!

 

 

**

 

I dolkarnas lek och i brödets,
i rösternas lek genom struparna,
i det tamas och det vildas lek
söker jag efter riternas legitimitet
och den hemliga fint som gör
att vi faller offer för tjuvarna
och låter dem besitta makten

 

22 april – 25 november 1967


Kela med Pinochet, knäcka Assange, av Nils Melzer

Kela med Pinochet, knäcka Assange

 

Av Nils Melzer

 

Översatt från franska / Le Monde Diplomatique

Källa https://www.monde-diplomatique.fr/2022/08/MELZER/64969

 

 
 

Schweizisk advokat, särskild rapportör om tortyr vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Författare till The Assange Affair. Histoire d'une persécution politique, Éditions critiques, Paris, utkommer i Frankrike den 9 september, ur vilken denna text är hämtad.

 

Som särskild rapportör om tortyr har jag fått i uppdrag av FN:s råd för mänskliga rättigheter att övervaka efterlevnaden av det globala förbudet mot tortyr och misshandel, att undersöka påståenden om överträdelser av detta förbud och att ställa frågor och lämna rekommendationer till de berörda staterna i syfte att klargöra enskilda fall. När jag undersökte fallet Julian Assange fann jag övertygande bevis för politisk förföljelse och rättsligt godtycke samt avsiktlig tortyr och misshandel. Ändå har de ansvariga staterna vägrat att samarbeta med mig för att vidta de utredningsåtgärder som krävs enligt internationell rätt.

 

Fallet Assange är historien om en man som förföljs och misshandlas för att han avslöjat de mäktigas smutsiga hemligheter, inklusive krigsbrott, tortyr och korruption. Det är en berättelse om medvetet rättsligt godtycke i västerländska demokratier som är angelägna om att framställa sig själva som exemplariska när det gäller mänskliga rättigheter. Det är också en berättelse om underrättelsetjänsternas avsiktliga samverkan bakom ryggen på de nationella parlamenten och allmänheten. Och det är en berättelse om manipulerad och manipulativ rapportering i mainstream media för att medvetet isolera, demonisera och förstöra en viss person.

 

I en rättsstatlig demokrati är alla lika inför lagen. I huvudsak innebär detta att jämförbara fall bör behandlas på samma sätt. Precis som Assange idag hölls den tidigare chilenska diktatorn Augusto Pinochet i brittiskt utlämningsfängelse från den 16 oktober 1998 till den 2 mars 2000. Spanien, Schweiz, Frankrike och Belgien ville åtala honom för tortyr och brott mot mänskligheten. Precis som Assange idag beskrev Pinochet sig själv som "Storbritanniens enda politiska fånge".

 

Till skillnad från Assange anklagades Pinochet dock inte för att ha erhållit och publicerat bevis för tortyr, mord och korruption, utan för att faktiskt ha begått, beordrat och accepterat sådana brott. Till skillnad från Assange sågs han inte heller som ett hot mot den brittiska regeringens intressen, utan som en vän och allierad under det kalla kriget och - vilket är avgörande - under Falklandskriget.

 

När en brittisk domstol vågade tillämpa lagen och häva Pinochets diplomatiska immunitet upphävdes beslutet omedelbart. Orsaken var att en av domarna eventuellt var partisk. Tydligen hade han vid ett tillfälle arbetat som volontär vid ett insamlingsevenemang för den lokala människorättsorganisationen Amnesty International, som var medsökande i målet. Men tillbaka till Assange-fallet. Här fick domare Emma Arbuthnot, vars make upprepade gånger hade fördömts av Wikileaks, inte bara avgöra Assanges arresteringsorder 2018, utan trots en väldokumenterad begäran om återremiss ledde hon också Assanges utlämningsförfarande tills domare Vanessa Baraitser tog över sommaren 2019. Inget av hennes beslut upphävdes.

 

Pinochet, som anklagas för att vara direkt ansvarig för tiotusentals allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, förolämpades, förödmjukades eller förlöjligades inte av brittiska domare vid offentliga utfrågningar, och han placerades inte heller i isoleringscell i ett högsäkerhetsfängelse. När han togs i förvar uttryckte premiärminister Anthony Blair inte sin tillfredsställelse i parlamentet över att "i Storbritannien står ingen över lagen", och det fanns inte heller något öppet brev från sjuttio parlamentsledamöter som enträget uppmanade regeringen att utlämna den före detta diktatorn till de länder som begärde utlämning. I stället tillbringade Pinochet sin utlämningstid i lyxig husarrest i en villa nära London, där han fick obegränsat med besökare, från en chilensk präst vid jul till den tidigare premiärministern Margaret Thatcher. Assange, den obekväma sanningssägaren som anklagas för journalistik snarare än tortyr och mord, är däremot inte i husarrest. Han tystas i isoleringscell.

 

Precis som i fallet Assange var Pinochets hälsotillstånd en avgörande fråga. Även om generalen själv kategoriskt avvisade tanken på att släppa ut honom av humanitära skäl, ingrep inrikesminister Jack Straw personligen. Han beordrade en läkarundersökning av Pinochet, som visade att den tidigare militärkuppledaren och diktatorn led av minnesförlust och koncentrationsstörningar. När flera regeringar som begärde hans utlämning krävde ett andra oberoende utlåtande vägrade den brittiska regeringen att göra det. Straw beslutade själv att Pinochet inte var lämplig att ställas inför rätta och beordrade hans omedelbara frigivning och repatriering. Till skillnad från USA i fallet med Assange har de stater som begär Pinochets utlämning inte haft möjlighet att överklaga. I Assanges fall ignorerades flera oberoende läkarrapporter, liksom mina officiella slutsatser i egenskap av FN:s särskilda rapportör för tortyr, och även när han knappt kunde tala sitt eget namn i rätten fortsatte rättegången trots hans försämrade hälsa och hans oförmåga att stå inför rätta.

 

Precis som i fallet Pinochet vägrades Assanges utlämning - åtminstone inledningsvis - av medicinska skäl. Men medan Pinochet omedelbart släpptes och repatrierades och de stater som ville få honom utlämnad nekades rättslig prövning, sattes Assange omedelbart tillbaka i isoleringscell, nekades borgen och USA uppmanades att överklaga till Högsta domstolen, vilket säkerställer att Assanges prövning och tystnad fortsätter under resten av vad som kan bli en flerårig utlämningsprocess.

 

Jämförelsen av dessa två fall visar att de brittiska myndigheterna tillämpar dubbla måttstockar och att alla inte är lika inför lagen i Storbritannien. I Pinochet-fallet var syftet att ge en före detta diktator och en lojal allierad straffrihet för påstådda brott mot mänskligheten. I Assanges fall är målet att tysta en pinsam dissident vars organisation, Wikileaks, utmanar just denna typ av straffrihet. Båda tillvägagångssätten drivs enbart av maktpolitik och är oförenliga med rättvisa och rättsstatsprincipen.

 

Den etablerade pressen i USA, Storbritannien och Australien verkar fortfarande inte ha förstått den existentiella fara som Assange-rättegången utgör för pressfriheten, rättssäkerheten, demokratin och rättsstaten. Den smärtsamma sanningen är att allt som krävs för att förföljelsen av Assange ska upphöra i morgon är att de ledande medieorganisationerna i anglosfären beslutar sig för att göra det. Fallet med Ivan Golunov, en rysk undersökande journalist som specialiserat sig på att avslöja offentlig korruption, kan tjäna som exempel. När Golunov plötsligt greps för påstådd droghandel sommaren 2019 förstod den ryska mainstreampressen genast vad det handlade om. "Vi är Ivan Golunov", stod det på samma förstasidor på Rysslands tre ledande dagstidningar Vedomosti, RBK och Kommersant. Alla tre tidningarna ifrågasatte öppet om Golunovs gripande var lagligt, misstänkte att han förföljdes för sin journalistiska verksamhet och krävde en grundlig utredning. De ryska myndigheterna togs på bar gärning och i sina egna mediers strålkastarljus och backade några dagar senare. President Vladimir Putin insisterade på att beordra Golunovs frigivning och avskedade två höga tjänstemän vid inrikesministeriet. Detta bevisade att Golunovs arrestering inte var resultatet av några få inkompetenta poliser utan var iscensatt på högsta nivå.

 

Det råder ingen tvekan om att en liknande solidaritetsaktion från The Guardian, British Broadcasting Corporation (BBC), New York Times och Washington Post omedelbart skulle sätta stopp för Assanges förföljelse. För om det finns något som regeringar fruktar så är det mediegranskning. Det som händer i de brittiska, amerikanska och australiska mainstream-medierna är helt enkelt för lite och för sent. Som alltid fortsätter deras rapportering att pendla mellan det smaklösa och det lama, och de rapporterar ödmjukt om en krönika från en rättssal utan att ens förstå att den uttrycker en monumental samhällelig tillbakagång: från demokratins och rättsstatens landvinningar till absolutismens mörka tidsålder och arcana imperii - ett styrelsesystem som bygger på hemlighetsmakeri och auktoritärt styre. En handfull halvhjärtade ledare och kolumner i The Guardian och New York Times som fördömer Assanges utlämning räcker inte för att övertyga. Samtidigt som dessa två tidningar har sagt att Assanges fällande dom för spioneri skulle äventyra pressfriheten, protesterar inte en enda mainstream media mot de flagranta kränkningar av rättssäkerheten, den mänskliga värdigheten och rättsstaten som har präglat hela fallet. Ingen av dem ställer de inblandade regeringarna till svars för deras brott och korruption, ingen av dem har modet att ställa obekväma frågor till de politiska ledarna. De är en skugga av vad som en gång var den "fjärde statsmakten".

 

NILS MELZER

 

Schweizisk advokat, särskild rapportör om tortyr vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Författare till The Assange Affair. Histoire d'une persécution politique, Éditions critiques, Paris, utkommer i Frankrike den 9 september, ur vilken denna text är hämtad. 


Utdrag ur "Den empedoklesiska lärans olika nyanser" av M. Afifi Matar

I dolkarnas lek och i brödets,
i rösternas lek genom struparna,
i det tamas och det vildas lek
söker jag efter riternas legitimitet
och den hemliga fint som gör
att vi faller offer för tjuvarna
och låter dem besitta makten

 

Utdrag ur

 

Den empedoklesiska 

lärans olika nyanser

 

(1966-1968)

av

Muhammad Afifi Matar

 

Tolkning från arabiska av 

Hesham Bahari

(Beräknad utgivning våren 2023)

 

 

 

Till shaykh Afifi Amer Matar

 

På gryningskoranens lugna glöd och kannan
av åkallelser till själens kraft och det strama
stirrandet i varelsernas öden, mellan död
och liv och rätt och fel … grönskade min trädgård
och fällde från sina klasar dödfödda tal på prosa
och tårdränkta versmått på en matta av tidernas aska

 

 

Frukten som dricker upp vålnadens safter
äts upp av nattens kråkor och dagens ugglor.
Leran-Kvinnan våldtas av krigets segrare
och plöjs av fruktans billar.

 

Blott rituell orenhet,
bocktörne och taggiga buskar
kan frodas i denna skog.

 

**

 

Denna obotliga tomhet i människans rike
lotsade mig till den raka vägen
i skrivandets Gehenna

 

**

 

När du går in genom den svarta månens dörr
se noga längs korridorerna och utforska hörnen.
Ta skydd i din röstlösa skräck
bakom testamentens arv, och håll dig borta …
för den tjuvaktiga världen ligger i bakhåll
med vänskapernas fällor och speglarnas snaror.
Tala inte med någon … för döden kommer
med de vändande orden. Stirra inte
på dina speglar som din hunger
fått att bukta sig eller din skräck urgröpt.
Fly inte till ljugande verb och dolda avsikter …

 

**

 

Nejderna som besökts av våren
och de bloddrypande axen bär mina sorger.

De bär mina ben som en klubba,
ett spjut eller en bräda,
och låter mina steg i mörkret
bli en oljelampa och en tröskel.
Häng era takter runt min nacke,
skydda mig från förräderiets föda …

 

28 maj 1968

 

 

Sånger från de brända axens tid

”variationer på personliga melodier”

 

1. Resenärens sång

 

Under den djupa inkänningens natt
sveddes mina händer av fruktens sötma …
månen lämnar mig åt mitt öde.

 

Jag klädde mig i luftens begär.
Min sång är min förundran
och min föda är tvivlens bröd.
Jag släcker törsten med resans regn.

 

Jag älskar i anletsdragen deras tystnad.
Jag älskar i tingen deras röst.
Och natten är en dolk i hjärtat av eko och röster.
Jag glömde att jag älskar trädens grenar.

 

Jag fladdrade med händerna,
blodet i ådrorna gav mig yrsel.
Och när jag kom fram till din hemliga dörr,
o furste, hörde jag din sargade röst
sippra, darrande och ansträngd,
genom väggar som färdas,
och säga:

 

”Du söker i de syner
som uppenbaras eller döljs,
du söker i rummen,
men jag finns alltid bredvid dig …”

 

2. Tiggerskans sång

 

Jag ser mjölkmolnet
regna eller landa i brösten
och min son ”Mansur”
dansa i månens rundning.
Förlossningsvärken dröjer …
men jag känner hur de går
runt en släckt oljelampa,
en tagg som bryter genom brösten,
och en palm som slukas av den svarta stormen …

 

Jag ser blodets turturduva
öppna för mig rymdens fönster.
Jag ropar: ”O Mansur,
du måne med brinnande flätor,
du regn, du sädesaxens välsignelse!”
Ansiktet har brödets rundning
och den skrämmande månens svepning
ligger i snön och i askan, hänger
i de svarta palmgrenarna under rymdens kupol …

 

3. Barnets sång

 

 

På natten var glasen,
den vilda liljan och det gröna axet
en vit sång som dansade
mellan den fyllda livmodern och brösten.

 

Den hängande rababan och vindarnas buske
var en duva som flög i dagens trädgårdar,
pickande sångens korn som gryr ur ögonen.

 

rababan
 
 

Tystnaden råder och näktergalen avvaktar,
den sovande planetens anrikade embryo
söker efter hemligheter
för att fylla jorden-sängen med skratt
för att fylla gungan-världen med dikter.

 

4. Pojkens sång

 

Pojken tog två steg i luften.
Han kastade bort dagens skörd av skratt
och fick med händerna tingens sorl att tystna.
Han landade på reven, som ett berusat bi …

 

Pojken tog två steg mot det osagda.
Med händerna tog han fram månen ur sin väst,
– må den rostiga sångens moln skingras
och blotta hans gömda sol.
Han fuktade den med sin saliv
och putsade den med sitt hår,
tills den lyste
och han kunde omfamna luften …

 

Pojken tog två steg i blodet.
Han bar på en sång från sin gamla lera,
en sång med flyende takter …

 

Pojken tog två steg i ådrorna.
Han drack ur molnens blixtar
och skrek med åskans rim.
I genklangen smälte han ner sitt lilla hjärta …

 

5. Den rädda sångarens sång

 

I min kropps brinnande blod 
finns en släckt belyst smärta
och min grönskande stjärna 
följer hemliga kretslopp.

 

Min skalle – denna skövlade stad –
bebos av rökens turturduva.
Jag har på förbjudna stränder glömt
hur glädje och tårar går i ax.
Jag bär inom mig min pinade sång.

 

Den nedsmälta gamla kyssen ligger
som en tatuering på moderlösa läppar
och den sandiga tiden och årstiderna
är en dikt som faller i glömskan. 

 

Jag ropar:
O, luftens turturduva!
O, svarens regnskur,
poesin dör i min strupe …

 

6. Den tröstlösa sångarens sång

 

Darrande och enslig glider planeten
genom underliga insnöade städer.
På tomhetens karta sträcker den fram
sina handflator som segel i oceanen.

Och skeppen, i vars virke
våra jordiska drömmar växer,
lyser och glänser.

 

Jag ville vara en saltdroppe
i oceanens klotter, ett skepp
som förenar två älskare–mördare
som två lik. Jag ville införliva i min sång
kusterna och den sårade försilvrade månen.

 

Det trånga stumma språket är en snara
som dras samman runt halsen
och mitt pinade lik bär mig
och jag bär det, det biter mig
och bits av bokstävernas fluga.

 

7. Den stumma sångarens sång

 

Världen-Amman, som bär i sina bröst
ett moln och en måne, häller ut
två bäckar som stiger uppför träden.
Tystnaden i min strupe är en djup och blodig dikt,
ett ömtåligt suckande.
Tystnaden i drömmarnas sura
är en sång som flyr i mörkret.

 

Bokstävernas duva överger mig.
Festmåltiden dukas fram för mig
med exotiska rätter,
med knoppar som plockas
från avskräckandets trädgårdar,
och fyllda tomma glas.

 

Natten skänker mig ett vattenhjul av bläck
under avståndens tält, skänker mig
uppläsningarnas och åkallandets häften,
medan månens fylliga bröst, mätta på gräs
och färgade mossor, äts upp av gräshoppor.

 

O sömnens träd
ge mig klockornas frukt,
ge mig klockorna …

 

1965-1966

 

 

 

 

”Till Echnatons staty på det egyptiska museet”

 

Den sovande poeten i sarkofagen
har matat oss med de sista axen:
han lät solljuset falla på våra ansikten
bortom födsel och död …
Han läste upp dikterna för oss
och byggde sig soldränkta städer.
På hans säng tändes balsameringens oljor
och han virade sig runt midnatt
i mörkrets och tystnadens väv.
Han lämnade jorden … jagad
av prinsessan horan, hängd
i de köpta dikternas galgar,
insvept i ugglornas, lotusens
och vattenliljornas rop …

 

**

 

Poeten som gömde sitt hjärta
i flodernas vass eller i trädens sav
eller i den gamla bevingade månen,
ännu ligger på stjärngalaxens bädd.
Han väntar – i döden – utsträckt
bland klippornas kråkbärsris.

 

Han sover i sandhavets törst,
pinad av odlarnas svett, och begråter
sina känslor i bondvisans nerv …
Fastkedjad beklagar han sitt öde i museets sal.
Med tomma ögonhålor vägrar han
att vila eller låta andra vila,
att leva eller dö …

 

Utdrag ur "Den empedoklesiska lärans olika nyanser" av Muhammad Afifi Matar

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari


Ny diktsamling av Mats Waltré: tomma ord är tidens lukt

Ny diktsamling av 
 
Mats Waltré
 
tomma ord är tidens lukt
 
 

jag ska leda dig igenom en värld i brand
röken kommer och går, det luktar och pyr
tändstålen slår, de finns i var mans hand
men allt är inte mörkt, det brinner än

 

 
102 sid / Hft med flikar
 
Beställ hos din bokhandlare!
 
 

tomma ord är tidens lukt är Mats Waltrés fjärde diktsamling.
Tidigare utgivna av Alhambra: Om O (2015)
och Inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också (2017)
och Sånger till Saknadens lov (2019)

 

med pilspetsen mot en fingertopp
och med askan i sina händer
så skådar hon slutet av dagen
och undrar
vilken färg kommer jag att ha

“Sånger till Saknadens lov” (2019)


“Sinnligheten blir som en bro in till transcendensen, till insikter om vår själva existens. Och där lämnas sinnena åt sidan. I saknaden finns varken vind eller sädesfält, ljus eller mörker. Bara ett tillstånd. … Mats Waltré har lyckats bryta den trend som poesin idag drabbats av, nämligen ord-ekvilibrism och den begränsning som exklusivitetsdriften skapar. Mycket av den poesi som idag publiceras blir intressant för enbart en mycket liten krets av redan invigda; förlagsfolk, poeter, kulturjournalister...”

Ulf Silfverling om ”Sånger till Saknadens lov”, Katolsk Observatör

 

RSS 2.0