bahari.blogg.se

Återupprättandet av jaget

Av Henri Tracol

”Återupprättandet av jaget” är det mest centrala i Gurdjieffs lära, konvergenspunkten för hans tankar och den erfarenhet som stöder dem. Begreppet representerar framför allt en handling. Men man kan utan att göra den orättvisa likna den vid en ”övning”, det vill säga, en teknik som mekaniskt praktiserar och upprepar en formel. Återupprättandet av jaget är enligt Gurdjieff egentligen ingenting annat än självkunskapens grundsten – eller bättre uttryckt, medvetenheten om det egna jaget. Tvärtemot det cartesiska ”cogito, ergo sum” uttrycker det en återgång till en grundläggande känsla. Begreppets utgångspunkt är inte konceptualisering, utan påtaglighet, den ursprungliga rörelse genom vilken ”det som är” ger sig till känna för medvetandet. I följande text ur en föreläsning försöker Henri Tracol dra upp konturerna för detta centrala begrepp.

Återupprättandet av jaget, vad är det?

Det är själva nyckeln till Gurdjieffs lära, dess a och o. Den tröskel som måste överskridas från början och sedan passeras ett otal gånger. Det är den fulla förståelsens orgelpunkt, den människa som når dit ska lära känna hela mängden av inre och yttre samband som den består av. Hon ska helt och hållet vara sig själv och äntligen inta sin rätta plats i universum.

Återupprättandet av jaget omfattar en oändlighet av aspekter och kan betraktas från de mest skilda håll och har ett visst antal trappsteg och är alltid över ens fattningsförmåga. Men under mångfalden av former kan man finna den unika förnimmelsen av den grundläggande erfarenheten. Ingenting annat är viktigt. Det är när man inte fäster tillräckligt avseende vid detta som mångfalden av dissonanstoner ljuder. Det finns en tid för allt. För meditation med stängda dörrar och slutna ögon, för djupdykning med öppna ögon i livets virvelströmmar. Misstaget är fixeringen, den godtyckliga åtskillnaden, dissociationen eller hinderresningen: översvallande aktivitet så fort lugnet lägger sig över en, eller flykt in i tystnaden när det är talandets tid.

Jag kan tillägga att det egna återupprättandet av jaget, även om det har blivit oss givet från födseln, begär att bli medvetandegjort och därefter odlat. Utan en viss ansträngning falnar det. Lugnt och utan att tömma sin energi på förgäves ansträngningar bör man ständigt försöka utveckla det till frekvens, durabilitet och intensitet, både på bredden och på djupet.

Själv har jag varit aktivt sysselsatt med detta i mera än ett kvartssekel och måste ändå medge att jag känner mig lika oförmögen idag som från första början att definiera det i ord på ett sätt som jag själv är fullt ut nöjd med.

Numera säger jag till och med, mycket mera än i början! I början tänkte jag att han perfekt hade förstått vad det hela handlade om. Men jag fick snabbt slå av på mina anspråk. Efterhand som jag har varit sysselsatt med återupprättandet av mitt jag, har den tydliga bild som jag tyckte mig ha från början suddats ut och jag har dykt allt djupare i en avgrund av förvirring.

Jag var inte den ende som detta drabbade, avgrunden var tydligen mycket vanlig. Vi tog stöd av varandra alla, så gott vi kunde. Under tiden hade vår gode mästare ett maliciöst nöje av att hålla oss nere och knuffa oss ännu längre ut på kanten, och försummade inte att, när rätta ögonblicket var inne, - å, gäckande visdom – ställa oss den mest oskyldiga fråga i världen: ”När ni återupprättar era jag, vad är det ni återupprättar, egentligen?”

Bestörtning! Jordskred! Tankarna vällde fram i mängder. Hur skulle jag kunna veta det ”egentligen”, närd et är med största svett och möda jag lyckas slita mig från den eviga dröm jag formar om mig själv, när det hela bara är intuitiva föraningar av latenta (nästan ohjälpligt slumrande) möjligheter, när vad jag känner är en djup avsaknad av helhet, enhet och faktiskt varaktighet hos Varat? När jag bara känner saknad? När ”det” när allt kommer omkring är absurt?

Allt detta är prat. Det enda som kvarstår är att jag inte återupprättar någonting – någonting som jag med säkerhet kan känna som mitt jag. Alltså är jag ingenting. Men ändå …

Men ändå, hur skulle jag kunna förneka detta andra: vare sig det verkligen sker eller inte så har jag skänkts förmågan till medvetenhet i vissa ögonblick av min egen existens. Jag, här, nu.

En erfarenhet som blandas med en märkligt bekant förnimmelse, en mycket speciell känsla, genuint subjektiv. Jag, helt enkelt. Jag känner igen mig. Jag återupprättar mitt jag. Jag. Närvaron som tränger sig på inifrån kan jag tappa bort, glömma bort: men jag återkommer till den, jag återupprättar den, eller rättare sagt, den återupprättar mig.

”Komma till insikt: Dö. Födas.” Denna formel, som Gurdjieff höll på, återfinner jag här, i mitt dilemma mellan erkännandet av min intighet och oförmögenhet och vissheten om en kraft att ständigt förnyas.

Men om jag envisas, om jag medvetet mellan återgångarna bemödar mig om att fördjupa den paradoxala visionen av min egen inre situation, så väntar mig kanske en annan vision i slutet av den långa tunneln.

En ny vision och en ny fråga, eller samma, men förvandlad. Jag återupprättar mig.

Vilket då ”jag” och vilket då ”mig”?

Detta ”Vem är jag?” har jag inte kunna undgå att återkomma till. Jag har haft frågan ringande i mitt hemligaste rum sedan en evighet. Att ha vetskapen och känna att jag är, för att desto verkligare bli det.

Man måste vara ganska grov i tanken för att låta sig nöja med enbart det uppenbara. På frågan ”vem?” kommer det alltid bara att höras ett ekande svar: ”jag”. Men detta ”jag” är outgrundligt. Det är just det som är så svårt för oss att acceptera, vi människor som alltid är så kvicka att reducera till någonting bekant det som just höll på att öppna sig mot oändligheten.

Visst kan man säga att detta ligger bortom förnuftet och att ens sinne inte kan tillgodogöra sig det genast. Sinnet har vi ju för att förstå, för att göra oss en hållbar bild av jaget, en bild som kan stå emot med tillräcklig kraft och inte rasar samman inför de skurar av intryck som varje ögonblick störtar över det.

Betyder detta att man inte kan nå längre? Om sinnet släpper igenom en erfarenhet som går utanför dess egna ramar, har det då någon möjlighet annat än att förneka sig och göra slut på sig själv?

Fel. Sinnet är inte fienden, utan snarare ett offer för den användning jag gör av det. En omkastning av situationen är alltid möjlig, en omkastning som skulle sätta sinnet i intim förbindelse med de andra förnimmelser som människan är kapabel till, och så tillgodogöra sig den ofrånkomliga hjälpen till en befrielse som det själv skulle tjäna på.

Denna omkastning är början på det fenomen som vi har gett namnet ”återupprättandet av jaget”

Övers. Jens Nordenhök

Tidigare publicerad i ALM, nr 2, 1993