Gurdjieff 3 : Anti-system eller meta-system

Anti-system eller meta-system?

av Frédéric Moreau

 

 

När Gurdjieffs skrivna verk inte låter sig placeras i någon formell kategori, vare sig moralisk, filosofisk eller litterär, så beror det på att de tangerar dessa tre områden på en gång, samtidigt som de hela tiden spränger deras gränser. Ouspenskys Fragment av en okänd lära drar upp de stora linjerna i en teoretisk konstruktion där vissa aspekter förblir dolda, men vars totala sammanhang ligger utom varje tvivel. Från sina första möten med Gurdjieff 1915 har Ouspensky hos honom känt ”specialistens trygghet, en sofistikerad analys av tingen och ett system som jag inte kunde förstå, men vars närvaro jag kunde känna”. (Fragments, s. 30) Även om han ibland lånar ton av det sokratiska samtalet, med dess bevisföringar avbrutna av stora utvikningar, innehåller diskursen i Fragment den dogmatiska visshet som kännetecknar all vetskap. Denna visshet kan inte ifrågasättas om man inte ifrågasätter de principer som själva kunskapen baserar sig på.

 

Däremot framstår Beelsebubs berättelser för sin sonson som en ren fiktion, ett verk av fantasin, där den seriösa andan inte bara är bannlyst utan brutalt förhånad. Genom alla sina utfall och överdrifter och absurditeter kommer Beelsebubs berättelser varje analys på skam och lämnar läsaren bländad av en virtuositet som gränsar till mystifikation, så stark är känslan att ha blivit omstöpt när man har läst färdigt.

 

Men man behöver bara ställa Gurdjieffs texter och tal vid sidan om varandra för att konstatera att de i grunden behandlar samma teman och att själva deras form är en attack mot lagarna för de genrer som man har trott sig kunna klassificera dem i.

 

En andra läsning pekar på att Beelsebubs berättelser skulle vara en allegorisk fabel, en klar illustration till teserna som ställs upp i Fragment – där ”lagen om Sju” blir ”Heptaparaparsinokh-lagen” och ”lagen om Tre” blir ”Triamazikammo”, etc. Fragment i sin tur skulle utgöra nyckeln till den mytologi som Gurdjieff har ställt upp i syfte att förmedla sina idéer ”i en form som är tillgänglig för alla.”

 

Men om vi, som författaren inbjuder oss till, går med på att läsa honom en tredje gång, tvingas vi erkänna att långt ifrån att täcka varandra leder båda texterna till ständigt nya motsägelsefulla tolkningar. Som om en elak djinn hade sitt höga nöje i att utplåna det som noggrant har klarlagts på annan plats.

 

Gurdjieff har redan varnat oss: Beelsebubs berättelser är varken någon litterär förströelse eller någon förtäckt metafysik. Texten har ett precist syfte: ”att utan förbarmande sopa bort allt bråte som har hopats i den mänskliga hjärnan under tiderna gång”.

 

Med andra ord, även om Fragment kan ses som skissen till ett system framstår Beelsebubs berättelser däremot som ett anti-system som de parodierar, kritiserar och samtidigt utgör kvintessensen av. Tillsammans utgör de båda böckerna ett verk som är helt unikt i sitt slag, ett slags filosofiskt monster. Men ”monster” har den speciella förmågan, vilket Heidegger påminner oss om, att ställa en gåta till oss. Var finns sanningen, i vetandet eller icke-vetandet? I systemet eller anti-systemet? Den finns varken i det ena eller det andra tycks Möten med märkliga män vilja säga till oss och det är kanske rebusens svar. Förbi detta falska alternativ pekar Gurdjieffs verk på alla systems omöjlighet, samtidigt som det ironiskt tillbakavisar de läsarter man har velat iklä det. Därav det fåfängliga med en ”gurdjievologi” som vill kavla ut systemet på bredden och helt glömma dess baksida.

 

En första protest mot en sådan tingens ordning finns inbyggd i den ”metod” som Gurdjieff har valt för att lägga fram sina idéer. Diskursen i Fragment baserar sig på det krav som finns inneboende i varje vetande sedan Platon. Att veta är att ”förnuftsmässigt” omfatta skeendet och se dess orsak genom att följa en repetitions- och verifikationslinje. Ingenstans appelleras till någon ”auktoritetsprincip” inför vilken förnuftet måste böja sig. Men Fragment är fullt av anspelningar på ett överlägset förnuft som kan omfatta mycket subtilare storheter än de materiella som den normala tanken förmår omfatta. Det rör sig inte om irrationalitet, utan snarare som Bachelard skulle ha sagt om ett ”överförnuft” som hanterar och vidgar det tänkbaras domäner. Beelsebubs berättelser vilar på en motsägelsernas logik. ”Ärkeabsurd”, säger författaren. ”Enligt Beelsebub varken lyser eller värmer vår sol”. Vilket inte hindrar honom från att ett par kapitel tidigare ha använt termodynamikens lagar för att förklara funktionen hos ett drivsystem för rymdskepp. Men oföränderligt allvar rekonstruerar Beelsebub fysiken, biologin, kemin, historien, karaktärologin, kort sagt, hela den mänskliga kulturen, samtidigt som han i förbifarten snickrar ihop en mängd apparater och maskiner som skulle fått en Jules Verne att baxna. Är inte denna demonstration av universums lagar, via det absurda, uppfunna på nytt för den gurdjieffska sakens skull, mera logisk på sitt sätt – tycks Gurdjieff vilja säga till oss – än uppförandet hos människorna som är underkastade dem? I en värld där frihetens illusion döljer slaveriets verklighet för oss blir det groteska en nollpunkt för varje objektiv beskrivning, eller, för att använda Gurdjieffs egna ord, en nollpunkt för varje ”opartisk kritik av människornas liv”.

 

Men problemet är inte löst med det. Liksom Beelsebubs berättelser baserar sig på upplevelsen av det absurda, baserar sig Fragment på upplevelsen av det okända. I det ”systemet” är luckorna mera oroande än ordningen som tycks härska där. Mot den synbarliga oordningen i Beelsebubs berättelser, som t.ex. omöjliggör ett innehållsreferat av boken, står strukturen i Fragment mera som en vetenskaplig uppställning där enbart axiom och slutsatser redovisas, medan de viktigaste bevisföringarna har lyfts ut.

 

Ytterligare ett drag som skiljer de båda verken: språket. I de anföranden som Ouspensky har samlat om principen för Gurdjieffs teoretiska utläggning talar denne länge om, inte att skapa något ”nytt” system, utan en homogen terminologi och ett homogent språk.

 

”Detta nya språk innehåller inga nya termer eller begrepp, men till strukturen grundar det sig på en ny princip, relativitetsprincipen.” Med andra ord, det introducerar alla begrepps relativitet och möjliggör sålunda en exakt bestämning av tankens färdriktning – eftersom vad det vanliga språket saknar mest är termer som uttrycker det relativa.” (Fragments, s. 111)

 

En semantisk studie av Beelsebubs berättelser skulle däremot oundvikligen frammana ett Babels torn av neologismer, barbarismer, fantasietymologier, ordlekar, outtalbara nysammansättningar. Boken är en enorm verbal arsenal som i motsats till den vedertagna litterära stilen genererar lika mycket ”ljud” som information. För örat är den enligt författaren själv en veritabel kakofoni.

 

För ett dåligt uppfostrat öra, alltså. Ty detta lapptäcke av stavelser som har kombinerats enligt egendomliga associationslagar får det vanliga språk som människorna använder sig av för sin kommunikation att te sig tämligen blekt. Ändå vore det befängt att lägga till en ordlista eller en grammatik till Beelsebubs berättelser för att underlätta läsningen. Man ”översätter” inte Beelsebub: hans ”böjningar” styr, var och en, bestämda aspekter på verkligheten, en tankelinje beroende på vem som talar. Rikedomen på idiomatiska nyanser i boken gör att dess begrepp kan sönderdelas i ett finfördelat ”spektrum”. Och själva den kakofoni som bromsar och hejdar läsarens ”avkodning” påminner honom om att hans eget språk verkligen inte är annat än en kombination av ”ljud” vilkas betydelse har uppstått strikt under hand.

 

Men det är i ordens innehåll som symmetrin mellan teori och fabel lyser fram. ”Detta nya språks fundamentala egenskap”, fortsätter författaren (Fragments, s. 111), ”är att alla idéer koncentrerar sig kring en enda (…). Språket som möjliggör förståelsen baserar sig på en kunskap om förbindelsen mellan objektet som undersöks och dess möjliga evolution, på en kunskap om dess position i den evolutionära trappan.

 

Detta är en central tanke i Beelsebubs berättelser som avslutas med Beelsebubs ”kröning” efter att han har uppnått ett högre stadium av sin utveckling. Men Gurdjieff lägger inte fram den lineärt, som en kontinuerlig, konstant process som håller uppe universums existens och styr dess oundvikliga kurs. Vad han lägger fram är i stället dess diskontinuitetsaspekt: nämligen ett ytterst komplicerat maskineri som hela tiden krånglar och ständigt tvingar de himmelska mekanikerna att ingripa för att få universum igång igen eller korrigera dess kurs. Människans plats i detta maskineri kan bara vara paradoxal. Enligt Beelsebub är det för att återställa den av människorna störda harmonin – människorna, denna käpp i hjulet – som dessa temporärt en gång försågs med förmågan att se ”verklighetens baksida”. Olyckligtvis har resultatet av denna förmåga kvarstått. Med andra ord, människorna kan inte utvecklas annat än genom en kamp mot konsekvenserna av en nödvändighet som har upphört att vara en dylik, och som nu bara fungerar hindrande för deras utveckling.

 

Denna myt hos Gurdjieff belyser det relativa i begreppet system i det här fallet. Det finns ingen sluten ordning, däremot finns lagar som utgör former för en nödvändighetsprincip. Lagarna representerar det icke-variabla, men de kan komma till uttryck i variabla former, allt efter hur de uppfattas. Snarare än ett ”anti-system” som antyder kaos och snedriktning, är det i Beelsebubs berättelser mera korrekt att tala om ett ”meta-system” som inkluderar motsättningarna och översätter dem i en myt som förlikar dem med varandra.

 

”För den subjektiva medvetenheten framstår världen som splittrad i miljoner skilda fenomen utan samband. De ansträngningar som hittills har gjorts att föra dem samman i ett vetenskapligt eller filosofiskt system leder ingenstans, eftersom människorna inte kan återuppväcka tanken om Alltet med utgångspunkt i isolerade fenomen och inte heller kan gissa sig till principerna för Alltets uppdelning utan att veta något om de lagar som denna uppdelning baserar sig på.” (Fragments, s. 394)

 

Men finns det en medvetenhet som inte är subjektiv? Det är mot detta som varje teori om ”tanken” – eller ”förnuftet”, om man så vill – stöter på patrull. Det är även skälet till att begreppet ”praktiskt förnuft” presenteras i en så överraskande version i Möten med märkliga män, i läran om den ”objektiva moraliska medvetenheten”.

 

Med det i minnet kan man se det självbiografiska inslaget för vad det är, nämligen en ursäkt för en avhandling som vägrar att inordna sig i en vedertagen vetenskaplig form utan i stället lånar av anekdoten, aforismen, ögonblicksbilden. Textens syfte är inte att belägga en kunskap i traditionell mening, utan att åstadkomma en förståelse, vars drivkraft inte har någon mening utanför praktiken – den metodiska konfrontationen mellan människans strävan att bli ett fritt subjekt och hennes verklighet som underkastad tingens ordning, mellan människans djupa önskan om enhet och den uppsplittrande princip som styr henne.

 

Denna konfrontation, detta ”sanningens ögonblick”, är drivfjädern för en etik som många gånger är själva kärnan hos ett visst slags folklig visdom, liksom den som representeras av Mullah Nasr Eddin, den legendariska personligheten vars aforismer genomgående lyser upp Gurdjieffs verk. Mullah Nasr Eddins skratt ljuder som en hälsochock, ungefär som den ångest varje människa känner när hon inser de två motsatspoler som hon själv består av och på en och samma gång ser vad hon är och vad hon har trott sig vara.

 

Varje systems begränsning blir sålunda tydligt. Ty att lära sig tänka är att göra sig av med vad man trott sig veta för att återuppväcka det man alltid har vetat.

 

Frédéric Moreau

 

Övers. av Jens Nordenhök, (tidigare publicerad I ALM nr. 2, 1993)

Trackback
RSS 2.0