bahari.blogg.se

En tunn skiss

Av Pierre Schaeffer

Pierre Schaeffer, musikvetare, forskare och grundare av Service de la Recherche, ORTF, f.d. franska radio-tv-monopolet, kräver ingen ytterligare presentation. Här ger han oss sin syntes av Gurdjieffs ”metod”.

Att gå till personen själv, denna mångbesjungna och samtidigt så förtalade gestalt, är det inte det första var och en har gjort som någonstans har råkat på Georges Ivanovitch Gurdjieff? Man har gjort sin egen bild av honom, vare sig det har gällt att illustrera hans djupa originalitet eller förklara hans excentriciteter i det yttre. Så har jag själv gjort, t.ex. i mitt bidrag i Pauwels bok om Gurdjieff, där jag ville bidra med ett kapitel för att balansera de andras fantasifulla beskrivningar. På samma sätt har jag tillåtit mig att i en av mina Mexikoskildringar göra en utvikning och beskriva en viss ”vulkanväktare”, nämligen i Le Gardien de volcan (Ed. du Seuil). Men det är René Zuber som bäst har lyckats att på ett tiotal sidor hitta tonen för detta slags personliga närmande. (René Zuber, Qui êtes-vous, Monsieur Gurdjieff? Ed. Courrier du Livre.)

Det andra sättet att närma sig Gurdjieff är att avstå från det personliga och pittoreska och hålla sig till hans filosofi. Tyvärr måste vi konstatera att G.I. Gurdjieff inte räknas bland det här landets filosofiska mästare, trots ett briljant avsnitt om honom i ”Vingt and de philosophie en France”, vilket naturligtvis har sina skäl. Alla de där filosoferna har sin officiella ställning hos oss, dock inte Gurdjieff. Om hans verk hade funnits med i bibliografin till en avhandling, skulle det helt säkert ha lett till spydiga kommentarer från examinatorerna. Förresten, vilka examinatorer, vilket ämne? Filosofi eller etnologi? Folklore eller science fiction? Eller skulle de måhända ha placerat honom i den stora pikareskromantraditionen? Eller under religions- eller idéhistoria? Kanske är det så att det fattas en lärostol någonstans mitt emellan, där man efter mycket tvistande kunde passa in Gurdjieff, denne ogripbare gränsgångare?

Gurdjieffs idéer, Gurdjieffs filosofi? Jag har självsvåldigt bestämt mig för att inte smita undan ämnet. Bara försöka undvika att det behandlas för tunt. Av två skäl: för vår tids skick, och för ”traditionens” och ”esoterismens” natur. Det förra kräver att allt ska sägas, den senare att ingenting ska sägas.

För att klara mig ur dilemmat har jag gått till ordboken. Enligt Robert används ”esoterisk” i vid mening för ”varje doktrin eller lärdom som genom muntlig tradition överförs till kvalificerade lärjungar”, och därför i sin förlängning för ”allt som är dunkelt, eller obegripligt för den som inte tillhör den inre cirkeln av personer som har nyckeln till dess förståelse”.

Däremot upptäcker jag i vår moderna tids läror en annan esoterism, men denna gång dold. Om man är ovillig att följa mig på den vägen, ber jag att få påminna om vetenskapen som vi känner den, fysikens, biologins, matematikens domäner inte att förglömma. Vilken forskare skulle förneka att när alla bokliga lärdomar väl är inhämtade handlar det inte längre bara om experimentell praktik, utan om en initiering som måste vara intellektuell? Vilken forskare skulle svara att han har hela sitt kunnande från andra mästare och att han har ”levt” detta i en praktiserande miljö? Fördelen med vetenskapen är att den koncentrerar sig på yttre företeelser och bemödar sig om att eliminera observatören – eller åtminstone har gjort det tills helt nyligen, och att inte säga någonting om människan bakom verket.

Dock är bilden av vetenskapen i de västerländska massornas ögon en helt annan. Bedragna på det väsentligaste vänder de sig förvirrade åt annat håll, mot en sol som kanske förmår kasta ett bredare, generösare, mänskligare ljus. I Orienten är både observatören och det irrationella erkända storheter. Där sysselsätter man sig med människan, osplittrad i vetenskapliga småbitar. Pascal undrade hur man skulle kunna få frid i sin kammare, Descartes hur man skulle resonera under sitt bårtäcke. Yogin svarar Pascal: man måste lära sig andas. Och Descartes rycker till för Zens handklappning.

Under tiden enrollerar sig våra kultiverade klasser (i Nordamerika mest, men även i Europa) under någon koreansk frälsares eller javanesisk undergörares fana. Under tiden hoppas våra ledande kulturbärare, från ångestridna hippies till borgare som vill döva sitt dåliga samvete, de ena liftande, de andra med flyg, på väg till Auroville eller Katmandu, att inte lamaprästerna själva ska dyka upp och gå och titta på Cardins vårkollektion. Behovet av visdom manifesterar sig både i Quartier Latin och i de förnäma kvarteren i 16:e arrondissement. Detta behov tillfredsställs också omedelbart. Människornas övergivenhet, deras överbefolkade ensamhet, ger upphov till nya stormarknader. Där man kan förse sig med ett överflöd av gruppdynamikvarianter, beprövade terapier, bio-energiseanser eller skapande verkstäder. Människan som definitivt är ordens fånge, inspärrad av massmedia, försöker sprattla sig fri. Och går till handgripligheter: offentlig aggressivitet, total sexuell lössläppthet, batonger och demonstrationer. Eliten, den dyra fårskocken, skickas ut på weekendbete för att bli lite mörad.

Mot denna situation av segrande formalism och tvärsäker vetenskap står en kollektiv ångest, en fruktan för framtiden. Bakom konsumenten, översvämmad av prylar och knäckt av Mac Luhan-”proteser”, skymtar den övergivna människan. Man hoppades förr komma ifrån detta genom att ställa Öst mot Väst, tradition mot modernism. De båda globhalvorna, lika förvirrade båda, kan inte längre förse oss med material för att skapa en hel glob som är bättre.

Har Gurdjieff gett något svar på denna breda problematik? Lyckligtvis inte. Han har ingen uttrycklig doktrin som han lägger fram. Det handlar snarare om en ”metod”. Den traditionella kunskapen berättas inte, den utövas. Kontakten är inte med en text, utan med en människa. Denna människa är en erkänd mästare eller lärare, men inte i västerländsk betydelse. Han utövar inte sitt inflytande på lärjungens uppförande eller tanke. Han använder sig alltså ytterst varken av moral eller doktrin. Även om han har sådana värderingar i sitt bagage varken framför han dem eller formulerar dem. Det viktiga för honom är att hos lärjungen framkallande en prövande attityd, framför allt rörande dennes egen identitet.

Allt detta återfinns i ett av de få västerländska tillvägagångssätten som kan sägas närma sig esoterismen: i den psykoanalytiska relationen undviker man envist en mobilisering av subjektet genom direkt intervention, utan insisterar framgångsrikt på den anstötliga linjen att förneka ett explicit utbyte, ett givande och tagande. Ett tillvägagångssätt helt på tvärs mot lagen om tillgång och efterfrågan: tvärtom betalar man någon för att få tala med denne, utan att han säger någonting, eller åtminstone uttrycker sig så lite som möjligt. Den västerländska diskursen vänd mot sig själv! Psykoanalysen är också en av de få samtida vetenskaperna som inte bara baserar sig på en praktik, utan på en initiering: endast den som själv både har genomgått och utövat psykoanalys kan kalla sig psykoanalytiker, och det yttersta målet med psykoanalysen, i den mån det finns något, är att lämna ”mästaren”. En felaktig benämning, eftersom ”mästaren” i det här fallet varken är en modell, en lagdoktor, ett helgon eller en samvetsguide, utan någon man betalar. Betalar i dubbel bemärkelse: priset avslöjar vilket värde subjektet lägger på sin egen upplysning och i vilken grad han pantskriver sig själv för sin egen befrielse. Det är denna typ av relation som Gurdjieff sökte med sina lärjungar, även om dessa ibland dåligt följde hans bud.

Här måste vi säga något om begreppet Grupp, eftersom Gurdjieffs lärjungar arbetade och fortfarande arbetar i grupper. Med en tystnadsdynamik snarare än en ordrik diskurs, med frågor hellre än svar. När Gurdjieff var närvarande svarade han på frågor eller lät bli för att i stället besvara en mindre dum fråga. Denna närvaro, i gruppen och över den, under tystnad, överbryggade motsättningen mellan den personliga relationen och den kollektiva. Alla använde sig av alla, utan att vara tvungna att mäta sig. Förbi alla skillnader, inklusive de intelligensmässiga, som var nog så betydande, utvecklade sig långsamt den gemensamma nämnaren. De enorma skillnaderna från person till person dolde de stora mänskliga frågorna som var nästan omöjliga att formulera när man väl hade passerat de första nivåerna av den individuella biografin. Men vilket var då forskningsfältet? En grupp, även en tigande sådan, kommer ändå alltid tillbaka till samma frågor. En inneboende doktrin, en antydd moral, fanns de?

Här möter jag min största svårighet: att försöka återge en erfarenhet, beskriva en doktrin som vägrar att låta sig formuleras, att med ord skildra ett praktiskt utövande. Utan denna praktik finns bara ordfloder.

Vilken praktik? Bland konstarterna har jag alltid hållit musiken främst, inte bara för dess exklusivitet som inte går att ersätta med något annat, utan för det unika i själva utövandet, en mötesplats för aktiviteter som annars befinner sig vitt åtskilda. Den utövande musikern måste inte bara sammanjämka en fysisk och en mental ansträngning, utan också förnuft och känsla, och innan han kommunicerar med andra, vilket bara är uppvisning, är han själv sin kommunikations centralpunkt, mottagare av sitt eget budskap, och om han skulle låta sig domineras av en av de tre komponenterna känsla, förnuft och kropp, skulle han genast börja sluddra. Den som tror att jag nu har hamnat utanför ämnet, en forskarens sidoblinkning, misstar sig: jag kan inte bättre beskriva de föreställningar som Gurdjieff föranstaltade i Salle Pleyel, i vilka musiken dock inte var mera än ett fjärran ackompanjemang, en vag ursäkt eller en symbol. Må det räcka med att säga att dessa kollektiva ”spel”, bestående av komplicerade och ofta dissymetriska rörelser, parallellt med en mental, numerisk aktivitet, kunde liknas vid figurerna ingående i en folkloristiskt anstruken balett, att dessa Rörelser, oerhört svåra att utföra, gick ut på att betrakta kroppen som ett instrument och låta den agera utan att det gällde att återge någon sorts plastiskt uttryck utan snarare ögonblick av en så intensiv livsupplevelse, en sådan koncentration av energier, att det i de bästa stunderna var som om vi äntligen hade uppfyllt vår egen närvaro, både inför oss själva och inför de andra, och upptäckt en dimension som till slut var den rätta för vårt förverkligande.

Gurdjieffs föreställningar, ”vara-föreställningar” som han kallade dem, var resultatet av en specialiserad praktik och en unik kunskap i att mobilisera samtliga våra inre resurser på en gång (varifrån dessa i sin tur är nedärvda, av vilka lärdomar, av vilka traditionskällor, av vilken fjärran praktik, spelar mindre roll). Men vi måste samtidigt säga att de är besläktade med allt som andra praktiker tillför. Jag har nämnt det musikaliska utövandet. Jag kunde lika gärna ha nämnt sport, inte tävlingssport, utan uthållighetssport, där var och en med hjälp av en ”överansträngning” kan känna ögonblick av totalt förverkligande och ibland seger över sig själva. Jag kunde också ha nämnt den intellektuella ansträngning som svåra discipliner kräver med sin konstanta förflyttning mellan varseblivning av tingen och mästrande av begreppen. Jag kunde också ha nämnt sådana ögonblick av fara då vi riskerar våra liv och samtidigt upptäcker hur stora våra insatser är i livet. Jag kunde ha nämnt kärleken, från känsla till teknik, via tanken. En sådan uppräkning talar så vitt jag förstår till samtliga medvetanden: ingen som rekapitulerar sitt eget vara kan förneka närvaron av sådana privilegierade ögonblick någon gång. Kanske har man inte nått Nirvana, kanske inte heller satori, kanske ligger diamanterna inbäddade i tungarbetade malmgångar. Men de har bländat oss. Vi kallar dem gärna för lycka, även om de ibland är förbundna med ett intensivt lidande. Om sådana ögonblick har Gurdjieff mycket enkelt sagt att de utgör de sällsynta ögonblicken av vaka och att resten av tiden sover vi.

Det är alltså inte att förvåna sig över att Gurdjieffs lära har utövat en så stark lockelse. Vi fascineras av löftet att vi någon gång skulle kunna vakna upp längre stunder, mera styrt av oss själva och mindre beroende av yttre omständigheter. För lyckan, som vi inte kan hindra oss från att söka, brukar vi normalt förbinda just med omständigheter. Just identifikationens befrielse från den yttre världen, från de andra, från vår ångest, från de friheter som vi har dragit växlar på, var för Gurdjieff det allra första uppdraget. Det gällde att sopa undan redan innan man började. En synbar destruktivitet som upprörde och aventusiasmerade många. Och den är sannerligen inte problemfri. Dock gick inte Gurdjieffs exempel ut på att byta fiol eller musik. Genom att envist insistera på en nödvändig reducering, genom att etablera distans till instrumentet, kunde man spela det bättre.

Men här stannar jag, eftersom det sagda redan är mycket sagt i förhållande till vad jag själv vet och har varit igenom.

Dock vill jag här säga något om den religiösa erfarenheten. Det hade varit fel av mig att förtiga i hur hög grad min katolska praktik, som jag har med mig från barndomen (även om den senare blev färgad av en viss otro), gjorde mig receptiv för Gurdjieffs tankar – och tvärtom.

Med praktik menar jag här utövandet av meditation med hjälp av sakramenten och bönen, även om man inte riktigt vet vari denna meditation består och vart den riktar sig. Tack vare min meditation nuddade jag vid mysteriets kant och nådde samtidigt en förståelse för erkännandet av det rationellas gränser.

Senare har en viss livserfarenhet visat mig mina medmänniskor som otroligt splittrade mellan tro och förnuft, mellan handling och övertygelser, i en fullkomlig dimma som antagligen skulle skingras om de vore mera beredda att acceptera sina egna motsättningar, och om de ser sig oförmögna att lösa dem, att i stället erkänna sig själva som de är. När man så återger Gurdjieffs berömda yttrande, ”Ni, skitskap”, vad betyder då det egentligen? Det är inte förakt, utan det är en inbjudan till var och en att göra ett första konstaterande av det kaos och den förvirring som omger deras liv.

Nu har jag nästan sagt tillräckligt för att börja, för att komma in på det saken gäller. Nå, som avslutning, vad kan jag säga? Jag skulle hellre kallat det för ett avsiktligt icke-avslutande. När man ställer frågan till Gurdjieff om den yttersta meningen med människan eller världen, blir hans svar att rekommendera en att inte ”dö som en hund”, men något mera garanterar han inte på den andra sidan.

Om han säger att allt har en mening, att någonstans har det gigantiska mänskliga lidandet en grund, säger han det utan att precisera ytterligare. Mot våra moderna pretentioner på att få veta allt sätter han målet att inte-få. Han föreslår ingenting annat än att börja. Han ger oss medlen till detta. Och tydligen räcker dessa medel till att fylla hela liv och förändra dem inifrån och ge dem en chans att samla sig. För ett annat mål än ”ömsesidig förstörelse”.

Jag är medveten om att man kan beskriva Gurdjieff på helt andra sätt, som Ouspensky, hans mest avancerade lärjunge, gjorde i Fragment av en okänd lära. Men jag är rädd att även Ouspensky säger för mycket, och tar hellre de där teorierna för den parabel som de själva vill framställa. Själv nöjer jag mig gärna med ett minimum, samtidigt som jag skulle vilja utnämna Gurdjieff till mästare i en fragmentarisk visdom som inte kan utvecklas bortom subjektets egen förmåga. Dessa första grunder är fullt tillräckliga, och kan hålla oss sysselsatta i generationer.

Övers. Jens Nordenhök

Tidigare publicerad i ALM, nr 3, 1994