bahari.blogg.se

 

Vem var G. I. Gurdjieff?

 

Georges Ivanovitch Gurdjieff (1877-1949) är i sanning en unik gestalt inom den moderna litteraturen. Han skrev sina böcker under mellankrigstiden, men lät aldrig publicera dem. I stället läste han högt ur dem inför en begränsad krets åhörare. De finns paradoxalt nog bara i översättning, eftersom de ryska och armeniska originalen aldrig givits ut. Sedan år 1950 har hans verk kommit ut på engelska, franska, holländska, hebreiska och nu senast på spanska, och sakta men säkert börjar de vinna en publik. År 1978 kunde den breda allmänheten lära känna Gurdjieffs verk via filmen. Regissören Peter Brook spelade då in Möten med märkliga män, i vilken Gurdjieff berättar om sina ungdomsäventyr i Mellersta Östern och Centralasien, regioner som han genomkorsade i sällskap med de s k ”sanningssökarna”. Vem var då Gurdjieff?

 

Hans liv saknar sannerligen inte pittoreska inslag. Han föddes i Alexandropol i en familj av grekisk härkomst. Familjen hade i århundraden levt i Kapadocien, men sedan flyttat till Kars via Trabzon och Alexandropol. Hans far var boskapsuppfödare men hade ruinerats då djuren drabbats av en epidemi, och han hade tvingats övergå till träsnideri. Han var dock i första hand poet, full av gamla legender som han matade sonen med. Efter att ha gått i den grekiska skolan kom den unge Gurdjieff in på det ryska läroverket i Kars. Där träffade han katedralens ärkepräst och ett antal seminarister, vilket borgade för en fördjupad utbildning både på det vetenskapliga och religiösa planet.

 

Han hade knappt lämnat ungdomsåren bakom sig förrän han gav sig ut på sina första långresor. Tack vare dem kom han i kontakt med de ”sanningssökare” som hjälpte honom att inhämta och utforska de mängder av andligt vetande och andliga tekniker som fanns utspridda i ofta otillgängliga kloster och på heliga platser.

 

Hans levnadshistoria är, som han berättar den i Möten, dock osäker och föga tillfredsställande för historikerna.

 

Hans födelseår är något oklart. 1877? Det är vad som står i hans pass. 1869? Det hävdar de som han firade sin 80-årsdag med år 1949 (samma år som han dog). Ett som är säkert är att han framträdde offentligt första gången år 1912. Då grundade han nämligen i Ryssland ett Institut för mänsklig harmonisk utveckling för att låta européerna ta del av de erfarenheter han samlat på sig under sina resor. Kort därefter presenterades han för den ryske författaren Pjotr D. Uspenskij, som blev förvånad över Gurdjieffs raffinerade och djupa tankar. Uspenskij gick med på att följa hans undervisning. Men den ryska revolutionen i oktober 1917 grusade G. I. Gurdjieffs planer. Med en grupp elever tog han sig först till Kaukasus för att undkomma inbördeskriget. Efterhand som oroligheterna spred sig tvingades han flytta från stad till stad – Sotji, Tbilisi och Essentuki. Slutligen tvingades han gå i exil och för andra gången ge upp tanken på att bilda ett institut. År 1920 var han i Konstantinopel, 1921 utanför Dresden i Tyskland, där han tilläts verka i Dalcrozeinstitutets lokaler. År 1922 slog sig Gurdjieff ner i Frankrike, närmare bestämt i Avon inte långt från Fontainebleau, där han köpte prätsgården (Mme de Maintenons gamla bostad) av änkan efter kapten Dreyfuss’ advokat Laborit.

 

Dit sökte sig några av tidens mest framstående intellektuella, särskilt engelsmän och amerikaner som kom för att träffa den ursprungliga kärnan av ryska emigranter.

 

År 1923 blev Gurdjieff för första gången uppmärksammad av pressen, då han presenterade rytmiska danser på Théâtre des Champs-Elysées, ”heliga danser”, som han föreskrev alla sina lärjungar.

 

Efter en allvarlig droskolycka år 1924 beslutade han sig emellertid för att avstå från all aktivitet i Frankrike. Det var tredje gången som han misslyckades i sina strävanden att grunda ett institut. Hädanefter skulle han ägna sig åt att skriva. Hans tillbakadragenhet blev långvarig, även om han företog ett par resor till Amerika, där han hade börjat bilda nya ”grupper”. Omkring år 1935 började på nytt ett antal personer, mest amerikaner, att intressera sig för Gurdjieff och hans idéer. Bland dem fanns Margaret Anderson och Kathryn Hulme. Det var inte förrän under mitten av kriget som han, avskuren från sina amerikanska lärjungar, accepterade att bilda nya grupper i Paris. Dessa om han att leda till sin död.

 

Han var en färgstark person, till den grad att det man minns bäst av honom är hans överdådiga och excentriska vanor. Vid föreställningen på Théâtre des Champs-Elysées år 1923 hade han placerat champangnefontäner i foajén, vilket befäste bilden av honom som en udda person. Han hade ett svårt sätt, ibland var han tvär, aldrig ”vulgär” enligt dem som tvingats utstå hans oförskämdheter, av vilka en del var framstående tänkare. ”Han var en mästare”, sade de med en övertygelse, som åtminstone var fri från all proselytisk hängivenhet. En mästare av det slag man finner flera exempel på i den tibetanska, kinesiska och islamiska traditionen. En mästare som konkret försökte få sina anhängare att klara övergången från det ”dödliga liv” till den ”levande död”, som Augustinus talar om.

 

Tack vare hans anhängare, deras ihärdighet och tålmodiga utstående av sarkasmerna, avfärdades Gurdjieffs idéer inte längre systematiskt som skämt och lurendrejeri, utan började uppfattas som en av de mest kompletta och djupgående läror som samtidsmänniskan hade att tillgå. Här ska vi inte diskutera om de hade rätt eller fel. Det enda jag kan säga är att de anklagelser som riktats mot Gurdjieff från alla håll har baserats på stympade och förfalskade dokument, och att de morallagar han ansetts trotsa nuförtiden känns märkvärdigt ålderstigna. Det är emellertid inte min uppgift att ”begära resning i målet”. Jag vill bara bidra med uppgifter som tidigare varit okända. Förmodligen skulle en sådan vädjan inte ha intresserat Gurdjieff själv. Den enda vädjan han brydde sig om var den han ställde till människorna, nämligen vädjan att finnas till.

 

Någon litterär debatt har ännu inte ägt rum, intresset för en sådan har alltid varit ganska ljumt. Det är dock genom en litterär debatt som man måste närma sig Gurdjieff.

 

Artikeln samt följande intervju med Peter Brook publicerades tidigare i La quinzaine littéraire / Dossier 1979.

 

 

 

Peter Brook: ”Mitt möte med en märklig man”

 

Peter Brook spelade in filmen Möten med märkliga män är 1978. Nedan följer en intervju där han berättar om inspelningen och varför han valde att filmatisera Gurdjieffs bok.

 

 

Vad var det som lockade dig att göra film av Möten med märkliga män?

 

Alla de teman jag har tagit upp under min karriär som regissör har rört någon livsaspekt som intresserat mig. Men så här i efterhand inser jag att det alltid har handlat om isolerade aspekter. Jag har alltid längtat efter ett mer komplett tema, ett tema som förenar största möjliga antal livsaspekter och samtidigt lyckas överbrygga motsättningarna mellan dem. Efter att ha läst Gurdjieffs självbiografi, Möten med märkliga män, kände jag starkare än någonsin att jag rörde vid ett sådant komplett tema, en sorts komplex vision av verkligheten sedd ur flera olika synvinklar.

 

 

Hur då?

 

Normalt finner man å ena sidan berättelser, som visserligen är intressanta men som saknar djup; å andra sidan djupa, men tråkiga filosofier. Antingen handlar berättelserna om livets allvar, som av det skälet blir mindre allvarligt, eller hör de till den ”populära” genren som inte rör en i hjärtat.

 

Du känner väl till den gamla klyschan som säger att det bara finns ett begränsat antal historier, och att alla berättelser följer samma grundläggande schema. Jag tycker att det stämmer, för i grunden förändras människan inte. Men det som klyschan inte fångar är att varje historia kan berättas på många olika plan. En myt som sökandet efter den heliga Graal kan behandlas på ett elementärt plan, som science fiction, eller ytterst seriöst. Fast i det senare fallet blir den högtidlig och otillgänglig. Den speciella charm som finns i Möten med märkliga män ligger i Gurdjieffs förmåga att förena skilda världar och epoker. Han berättar en historia som å ena sidan är en av mänsklighetens grundläggande berättelser, nämligen den om sökandet; å andra sidan får vi oss en mycket underhållande historia till livs, full av oväntade, färgstarka och fantastiska episoder. Gurdjieff påminner om en orientalisk berättare. På samma gång som hans bok är en detaljerad biografi är den en marknadsplatsberättelse där berättaren växlar från det allvarliga till det anekdotiska för att hålla läsarens intresse vid liv.

 

Men bakom allt detta lyser ett annat element igenom: man känner nämligen att även när författaren drar iväg med en, får en dit han vill och leker med en, så förlorar han aldrig sitt mål ur sikte. Det är en fascinerande kombination.

 

 

Är alla episoderna i boken sanna?

 

En rationellt tänkande människa tycker kanske vid första anblicken att det vimlar av både osannolikheter och ologiskheter i dem. Men så småningom visar det sig att var och en av de skenbart olika aspekterna inte har accepterats eller förkastats utan urskillning. Var och en av dem har sin funktion såtillvida att alla leder till en ny etapp. Man känner hela tiden att Gurdjieff gör en resa inuti människan. Han berättar hur en ung människas latenta möjligheter utvecklas när han kommer i kontakt med vissa personer. Var och en av dem hjälper honom att utveckla någon av de aspekter som är oumbärliga för hans självförverkligande.

 

Jag kan ge ett exempel: Möten med märkliga män ger oss en utmärkt bild av den unge Gurdjieff tillsammans med sin far. En fader som förmedlar sina erfarenheter på ett verkligt levande sätt till sonen och inskärper de grundläggande insikter som måste förvärvas i tidig ålder om de överhuvudtaget ska förvärvas. Fadern är en helt igenom ärlig människa – en dygd som dömer honom till fattigdom. Några kapitel senare träffar ynglingen en man som får honom att inse att han inte kan fortsätta sitt sökande om han inte luras ibland. Så även om han inte tar avstånd från de principer som hans far lärt honom får han nytta av de lektioner i konsten att försvara sitt liv som vännen givit honom. Bedrägeriet, som på en viss nivå naturligtvis måste fördömas, kan bli en sorts uppvaknad intelligens och förvandlas till en dygd som blir nödvändig för det fortsatta sökandet.

 

Alla blivande hjältar har sedan urminnes tider insett att det inte går att vara naiv, det kommer man inte långt med. Om man börjar med teoretiska maximer, som dem som Polonius predikade för sin son, lyckas man aldrig. Gurdjieff presenterar ett antal rättesnören och deras motsatser, och förklarar hur teorin och livet tillsammans kan skapa en ny dynamik. Det är skälet till att boken på sätt och vis inte har något slut. Tolkad på så sätt blir Gurdjieffs självbiografi inte akademisk utan tvärtom en bok som angår oss alla. Möten med märkliga män är även en orientalisk fabel, en legend och mönsterberättelse där hjältens faktiska existens saknar betydelse. Det spelar föga roll om den är sann eller inte eftersom den presenterar de faktorer som möjliggör en exceptionell inre utveckling på ett levande och begripligt sätt.

 

Om utvecklingen påverkar hjältens inre värld, hur kan skådespelarna förmedla den så att den känns äkta. Hur kan man åskådliggöra inre insikter?

 

Hur ska man konkretisera de synliga och osynliga strömningar som påverkar vår existens? Utanför den naturalistiska teaterns fängelse har man alltid tagit olika knep som poesi, sång och dans till hjälp för att beskriva olika själstillstånd. Inom filmen har vi tillgång till ett antal subtila metoder: det sätt på vilket man utför kameraåkningar mot personen, scenernas ordning och hur de avlöser varandra, montagerytmen etc. Under hela min karriär inom filmen har jag studerat det här problemet.

 

 

När du besatte rollerna, försökte du få tag i skådespelare som kände till Gurdjieffs böcker? Jag tänker bl.a. på Warren Mitchell som är en riktig Gurdjieff-entusiast.

 

Det handlar inte om att hitta skådespelare som sympatiserar med filmens tema. En skådespelare är en skådespelare, och det är hans intuition och känsla som måste skapa förståelse för rollen. En bra skådespelare kan medan han arbetar med rollen tränga djupt in i dess väsen – djupare än vad han själv förstår – men bara för en begränsad tid. I sådana stunder ger han uttryck för en flyktig men självupplevd sanning. När kameran registrerar det förmedlar den en ärlig och övertygande scen.

 

 

Man kan undra vilka konsekvenser en sådan film kan få. Alla kan väl inte bli helgon eller ”märkliga människor”?

 

Är den som avskärmar sig från gatans smuts och på ett konstlat sätt bortser från livets dåliga aspekter till förmån för det heliga ett helgon? Det var en sådan pseudoorientalisk syn som låg till grund för hippierörelsen. Där hade vi en massa ungdomar som motsatte sig ett blint accepterande av de rådande sociala värderingarna för att sedan vara lika blinda i sin reaktion mot dem. De rymde från ett fängelse men spärrade in sig in i ett annat. Denna attityd är nu ganska omodern. Folk börjar fatta att det inte räcker att åka till Katmandu och beundra solnedgången för att utveckla sitt inre. Gurdjieffs självbiografi lär ut ett annat sätt att finna den balans som kan och bör råda mellan de olika aspekterna av människans liv.

 

Det är därför som filmen inte har något esoteriskt över sig, om man med esoterisk menar något abstrakt och fjärran från vardagslivet. Som alla stora legender utspelar sig berättelsen på flera plan. Den abstrakta frågan blir till kött och blod, tar sig en mänsklig form och berör oss direkt; det var på det sättet som Oidipus och Hamlet föddes. Därmed kan den unge Gurdjieff i sitt sökande och sin kamp symbolisera vår tids grundläggande fråga. I slutet presenteras en i grunden optimistisk tanke, nämligen att människans väsen kan berikas genom mötet med något som är verkligare.

 

Berättat för Jean Suheur

Övers. Pär Svensson

Ur ALM (Alhambras Litterära Magasin, nr. 1. 1993)