bahari.blogg.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Det börjar med fartfylld kidnappning och klassisk biljakt, fortsätter i ett betydligt långsammare tempo och slutar traditionsenligt i dramatisk upplösning. I denna roman får vi följa inte bara en kriminalhistoria enligt västerländsk modell – nåja, här vet vi inte om en djinn är inblandad – utan får även inblickar i egyptisk kultur och olika religiösa inriktningar." Margareta Lilja-Svensson / Tidningen Kulturen

”Jag har just avslutat Candygirl. En riktigt bra bok! Intressant och spännande – på ett annorlunda sätt.  Och framför allt en avslöjande skildring av hur vissa amerikanska verksamheter fungerar i andra länder. Fortfarande högaktuell. Och inte utan en hel del humor.” Håkan Stenberg 

CANDYGIRL

av M. M. TAWFIK

För att komma undan underrättelseagenterna som är ute efter att likvidera honom, hyr Cerebellum, en egyptisk vetenskapsman med ett förflutet förknippat med det irakiska kärnvapenprogrammet, ett rum på taket till en bordell i Kairos slum. Hans samröre med de andra hyresgästerna är begränsat; istället tillbringar han sin mesta tid i den virtuella världen, där han har en kärleksaffär med Candygirl, en superläcker avatar.

På andra sidan jordklotet sitter en f.d. NSA-agent som har gått med i en hemlig organisation, vars mål är att likvidera arabiska vetenskapsmän. Han låter inte sina tvivel om lagligheten – eller etiken – i hans uppdrag inkräkta på sitt arbete. Han jagar sitt offer oförtröttligt, men när hans nyss uppdaterade utrustning misslyckas med att lokalisera Cerebellum i Kairos slum, tar jakten vid i den virtuella världen.

*

 

  Mohamed M. Tawfik föddes i Kairo 1956, där han studerade till civilingenjör vid Kairouniversitetet. Senare läste han Internationell rätt och Internationella relationer i Paris. Han har verkat som ingenjör, diplomat och författare. Han leder en online skrivarworkshop och är redaktör för arabworldbooks.com. M. M. Tawfik är författare till tre samlingar korta noveller, varav ett urval publicerades på engelska i Kairo 1997, under titeln The Day the Moon Fell, och två romaner, Mord på Lyckans torn (2003) och Candygirl (2010). Författaren har själv översatt sina böcker till engelska. Mohamed M. Tawfik har verkat som diplomat i många år, bl.a. som ambassadör för Egypten i Australien och Libanon. 2012-2015 har han tjänat som Egyptens ambassadör i Washington, USA. 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

*

UTDRAG

Cerebellum erkänner för sig själv att han är mer upprörd över förlusten av det lugna liv han lyckades uppnå efter år av lidande än av något direkt hot mot hans liv. Kaos vinner alltid. Entropin kommer till sist att dränka universum. Högljuddheten har framgångsrikt bemäktigat sig hans ensamhet. Allt har plötsligt ifrågasatts.

Han behärskar sig med viss svårighet. Sedan går han bort till tekannan. Teritualen har blivit hans huvudsakliga sätt att kommunicera med Condoleezza. Trots att deras relation blir tätare för var dag förvägras han fortfarande möjligheten att få reda på hennes humör, genom hennes ansiktsuttryck. För tusende gången förbannar han den fördömda slöjan.

Han räcker henne det ångande glaset. Hon slutar snörvla. Te har en magisk effekt på henne. Hon ställer glaset på golvet. Smaken av te är vältaligare än alla tänkbara ord av tröst. Den lugnar även Cerebellum. Sedan får han syn på de lysande röda fläckarna på golvplattorna, spåren efter hennes fotsteg till sängen. Bloddroppar. Hon blödde när hon kom in och blöder nog fortfarande där hon sitter framför honom. Blodlukten blandar sig med hennes vanliga arom av hormoner. Idag har den fått ny anstrykning. Lukten av rädsla och vrede blandar sig med vågorna av hennes billiga sensuella parfym.

”Vad har den där busen gjort med dig?” viskar han.

Han darrar i hela kroppen. För en liten stund sen vigde han henne vid en undersätsig, medelålders kund, en affärsman i stål från Bulaq. Han utförde ceremonin enligt den ritual som han numera har finslipat. Allra först höll han Condoleezzas ena hand i sin vänstra och kundens tjocka hand i sin högra. Mannens handflata kändes grov, som de stålstänger han hanterar varje dag. Cerebellum frågade kunden, på klassisk arabiska, hur länge han ville att äktenskapet skulle vara. Mannen valde en heltimme istället för de vanliga trettio minuterna. Sedan vände han sig till hans partner och anmodade henne att nämna hemgiften och betalningen efter bröllopet. Hon insisterade på ett hundra pund och inte en piaster mindre. När kunden nickade – med ett ansikte som avslöjade samma lusta som hos en brunstig tjur – bad Cere­bellum honom att titta på klockan och ange den exakta tiden. Sedan tillkännagav han att de var gifta till precis 22:33:40 på måndagen den 15 januari. Cerebellum hade erfarit en viss tröst genom att undvika att använda Koranverser under ritualen. I sitt livs nedgång har han ännu inte riktigt nått den absoluta botten.

”Gudskelov för att mitt ansikte är täckt så att ingen kan se mina blåmärken. Han sa: ’Är vi inte gifta, va? Det är det här som gifta män gör med sina fruar’.”

Hon talar lugnt och tar sedan, på sitt lustiga sätt, en klunk te inifrån slöjan.

”Vilket kräk!” mumlar Cerebellum.

”Är det sant, herr poet?” Hon håller glaset med båda händer­na, som om hon söker efter lite värme i detta universum som ut­strålar kyla från alla hörn.

Visste du inte, skenheliga Condoleezza, att medeltemperaturen i universum närmar sig den absoluta nollpunkten?

”Jag har aldrig varit gift”, svarar han tankspritt. Han motstår impulsen att frammana bilden av den fasansfulla scen hon berättade om på sitt sakliga sätt. Problemet är att han har blivit en medbrottsling. Han kan inte längre fördela skulden på olika personer. Han har förvägrats den utväg som man erbjuds genom att fördöma andra. Han kan inte ens påstå att hela saken inte angår honom.

”Herregud, det här är too much att tåla.”

Hon gnider höfterna med båda handflatorna, som en bondflicka.

Ett flyktigt leende far över hans läppar. Hennes användning av de engelska orden ”too much” har en komisk effekt. Mäster Shakespeare måste vända sig i sin grav. Sedan kommer det bedrövliga i situationen över honom igen.

”Varför skaffar du dig inte ett gudfruktigt, anständigt jobb och besparar dig all denna förnedring?” frågar han otåligt.

”Påstår du att jag inte fruktar Gud, efter allt besvär vi har haft?”

Är det klander han tycker sig upptäcka i hennes tonfall, el­ler ber hon bara att han ska tycka synd om henne? Han vet inte längre om Condoleezza är totalt naiv eller om hon är en utstuderad bedragerska. Visst, de har enats om att kalla ope­ra­tionen ”kortvarigt äktenskap”, men alla vet att det är bara en förevändning för prostitution.

”Du vet alltför väl att detta är horeri från början till slut.” Han predikar som om han själv vore oskyldig, som om han inte har någon som helst skuld i hennes aktiviteter.

”Halva Egypten gifter sig på det sättet, herr poet”, skriker hon.

”Det gör det ändå inte rätt”, svarar han bestämt.

”Att vara halvblind är bättre än att vara helblind.” Hon undviker att se honom i ögonen.

”Varför inte ta ett hederligt jobb, flickan min? Du klippte ju Tahir väldigt snyggt. Du har ju talanger. Det skulle rädda dig från att bli illa behandlad. Ingen skulle göra dessa hemska saker med dig. Du skulle få det mycket bättre… i stället för den där dräkten du har som får dig att se ut som en häxa.” Äntligen har Cerebellum sagt det han velat säga i åratal.

”Min gode man, jag hoppas du inte visar dig vara en av de där sekulära extremisterna som shejken fördömer var fredag i sin predikan.”

Cerebellum brister i gapskratt. Han tänkte säga att han är en sekulär sufi, inte en sekulär extremist, men hennes tystnad får honom att besinna hela den hemska situationen, så han tiger.

Hon fortsätter: ”Du vill alltså att jag ska bli en av de där flickorna som visar upp sig på gatan i tajta jeans och håret obetäckt så att alla kan se. Fattar du att var gång en man tittar på henne så räknas det som en synd för båda två. Hur många synder skulle det bli i minuten, min bäste herre? Eller i timmen? Hur många synder skulle det bli på en dag, en månad, ett år? Eller en livstid?”

Cerebellum vet inte hur han ska reagera inför detta sätt att resonera. Hennes sätt att ta till aritmetik för att reducera sin syndabörda jämfört med vanliga kvinnor gör honom mållös. Enligt hennes egna beräkningar är hon mycket mindre av en synderska än en fullkomligt kysk kvinna som går med blottat huvud. Således är även Condoleezza attraherad av siffrornas språk. Han vet mycket väl att vad han än säger kommer hon inte att vika en tum. Siffrornas magi kommer alltid att fängsla männi­skor. Han är förvånad över hur djupt matematiken har trängt in i människo­själen även när det gäller hur vanligt folk förstår religionen. Hon har reducerat religionen till ett räknesystem som hon använder till att maximera sina vinster och reducera sina förluster.

Efter en stund bryter Condoleezza tystnaden.

”Slöjan som du ber mig lägga av ger mig en trygghetskänsla som jag behöver mer än allt annat”, säger hon. ”Du begriper det helt enkelt inte. Det som hände idag är enbart rutin för en som mig som har blivit utnyttjad av karlar sen jag var tretton år. Det är inte bara skammen, känslan att inte ens min egen kropp tillhör mig. Det som är ännu värre är att det inte finns nån som skyddar en… ingen trygghet. Jag vill känna mig trygg nån gång i mitt liv, herr poet.”

Cerebellum är förstummad. Faktum är att han nästan inte vet något alls om sex, eller de hemska saker folk kan göra när de är besatta av sina lustar. Hans fysiska särart har förskonat honom från detta förfärliga glädjeämne. Hormonell obalans, kallar läkarna det. Han minns de fester hans vänner brukade ställa till med i hans ungdom, vanligtvis i den hyreslägenhet de gett namnet ”Luftballongen”. Omgiven av skrattsalvor och ett aromatiskt moln av blå rök brukade han begrunda denna överväldigande sexuella kraft som drev på hans vänner. I vilken utsträckning deras sexualitet styrde både deras samtal och deras agerande slutade aldrig att förvåna honom. Den drev dem ibland till att verka vara totalt blinda för verkligheten. Till och med den extremistiska religiösa rörelse som höll på att växa fram var inte mindre styrd av rent djuriska instinkter… den sexuella försakelsens drivkraft. Men själv var han förskonad från all denna absurditet. Han var fri från dess hårda grepp och kunde därför se klart på saker och ting. Är detta geni eller en livslång förbannelse? Det har han inte en aning om.

”Behöver du en läkare?” Nu skäms han. Istället för att hjälpa henne har han bara förebrått henne.
Hon ignorerar frågan. Hennes ögon är fästa på ett märke i väggen, en liten grop där målningen har flagnat av och blottar den fula cementen. Han vet inte om hon ens har hört honom. Efter en stund säger hon:

”Min kusin våldtog mig när jag var tolv. Jag vågade inte säga ett ord, vad sjutton kunde jag ha sagt till mina föräldrar eller nån annan? Kan du förebrå mig för att jag inte skämde ut mig själv och skandaliserade min familj? Pappa skulle i alla händelser ha gett mig skulden. Det är mig de skulle ha kastat i brunnen, under vattenhjulet. Jag levde i skräck. Jag kände mig helt förstörd. När jag fyllde fjorton, rymde jag.”

Condoleezza lutar sig fram och tar upp glaset för en sista klunk te. Hon talar i saklig ton som om hon berättade en lustig anekdot eller en nyhet som hon läst i tidningen, som om det handlade om främmande människor. Cerebellums vänstra fot har börjat domna. Han tar aldrig av sig skorna utom när han går till sängs. Inga ord kommer till hans hjälp. Hur vågar han fördöma Condoleezza och hennes gelikar ur moralisk synvinkel när han inte ens hör hemma i deras värld?

Ett häftigt gräl bryter ut mellan två män i ett närliggande hus. Väggarna i dessa överbefolkade bostäder är tunna som cigarrettpapper. Här finns det inga hemligheter. Privatliv kan man bara drömma om. En kvinna skriker: ”Gör det inte, Mursi. Det är din far.” Svordomar slungas ut som när en sprinkler bevattnar en golfbana. Barngråt strömmar mot honom från mer än ett håll. En kakofoni av röster från tusen TV-apparater omger Cerebellum och tränger genom allt och alla likt kosmiska strålar som ifrågasätter tingens varaktighet och ger folk en förevändning att förneka de skandaler som deras grannar råkat lyssna till: kanske lyssnaren har gjort ett misstag… var det inte en bråkig scen ur någon såpa?

”Jag begriper ingenting längre. Varför beter sig egyptierna på det här viset?” Cerebellum skakar på huvudet.

”Du kommer aldrig att begripa varför egyptier gör vad de gör förrän du förstår att vi är ett folk som piskar offret och avgudar förtryckaren.”

Hon är ett barn men talar som en vis människa. Varifrån har hon fått denna genomträngande klarsyn som de flesta intellektuella saknar? Hans beundran för den stackars tösen har just tusenfaldigats.

”Vill du vila dig här lite?” frågar han utan att tänka sig för. Sedan förklarar han hastigt: ”Jag får säkert ändå ingen sömn i natt.”

Hon säger ingenting. Men plötsligt reser hon sig och slänger upp dörren. Blev hon förolämpad av hans förslag? När hon väl kommit ut går hon i stället för till höger mot trappan åt motsatt håll, till spannen som han använder som toalettskål och brukar låta stå kvar utomhus. Han blir lite generad. Den är inte så ren som den borde vara. Han blir plötsligt mer tydligt medveten om rummets tillstånd. De ursprungligen klarblå väggarna har bleknat. Tidens tand har gjort dem fläckiga och fulla av små gropar stora som golfbollar. Ljuset från den lilla eländiga glödlampan som hänger i en ståltråd från taket lyser bara svagt upp mörkret och förvandlar rummet till en lekplats för spöken och skuggor. En frostig luftström genom springorna i det dåligt tätade fönstret sticker Cerebellum i nacken. Detta kubikinnehåll, omslutet av tak, väggar och nötta golvtiljor, håller tyst på att implodera. Hela världen rasar ihop runt honom. Från att vara en trygg hamn har rummet plötsligt förvandlats till en fängelsecell, omöjlig att komma bort från, annat än med fötterna före. 

Efter en stund dyker hon upp i dörröppningen.

”Har du inte saker att göra på datorn?” Han blir förvånad över frågan. ”Bara så jag kan göra mig i ordning”, förklarar hon.

Cerebellum sätter sig igen, med ansiktet vänt ifrån henne. Knirkandet från de rostiga sängfjädrarna bekräftar hennes beslut att tillbringa natten här. Nästan genast ångrar han att han bad henne stanna kvar. Han förbannar sin godtrogenhet men halvhögt. Hennes historia, ja hela hennes existens, är en gåta. Hon har blivit en alltför stor psykologisk börda för honom att bära.

Kvävning… världen börjar tappa luft. På avstånd hör han en grov röst. Ljudklipp från den dödsdömda färjans sista ögonblick, odödliggjorda genom svarta lådans upptagning. Al-Salam 1998. Ord som når honom från Röda havets djup.

”Båten håller på att sjunka, kapten.”

Cerebellum knackar på datorn och världen öppnar sig framför honom i form av den klarblå skärmen. Han kastar tärningarna på bordet tre gånger medan han väntar på att hennes utsökta gestalt ska uppenbara sig. Sedan tar han ett djupt andetag och pulsen blir normal.

Alla bekymmer förflyktigas plötsligt. Hans farhågor och värkande samvete, hans samlade personliga förnedring och hans känsla av nationella nederlag, allt sopas bort av den första elektroniska blicken ur Candygirls ögon.