Reseskisser från Nordostafrika / Del 1
INLEDNING
Den sjätte juli 1847 låg den stora postångaren "Mahmudie" tätt invid Triestes "Molo grande" färdig för avfärden till Levanten. Det var inemot klockan fyra på eftermiddagen. Redan steg mörka rökmoln upp ur ångarens skorstenar, men ännu förband en lätt landgång det livligt trafikerade däcket med fastlandet. En väldig människosvärm rörde sig fram och tillbaka på däck. Där såg man de överallt förefintliga engelsmännen med sina under kolossala koffertar pustande betjänter, svartögda italienskor och mörklockiga, i ögonen fallande grekinnor, tyskar och livligt orerande fransoser; Alla var muntra och på gott humör och väntade lika lidelsefullt på att ångaren skulle lämna hamnen.
Bland de resande befann sig också en baron Müller från Würtemberg samt undertecknad. Vi båda stod nu i begrepp att anträda en naturvetenskapligt betonad jakttur över Grekland till Egypten och Mindre Asien, varvid vi på återresan skulle besöka Turkiet och Valakiet för att slutligen återvända hem över Ungern. Då vi ansåg oss väl rustade att möta alla resans besvärligheter deltog vi av hjärtat i den allmänna munterheten ombord. Det artade sig till att bli en härlig sjöfärd. Över oss välvde sig Italiens blåa himmel, och från stranden blåste en svag vind. Den var alldeles lagom kylig för att något mildra julihettan och svalka de båda nordborna, som ej var vana vid detta sydliga klimat. Den österrikiska handelsflaggan fladdrade i aktern på fartyget och väderleken tycktes bli den bästa tänkbara.
Klockan slog fyra i stadens många kyrktorn. Nu var tiden för avfärden inne. Vår kapten besteg bryggan på hjulhuset och gav genom talröret de nödiga befallningarna. De, som ej skulle följa med, gick i land, bryggan drogs in, och ankarkättingen gnisslade på sitt entoniga men dock så välkomna sätt. Det tunga ankaret visade sig helt betäckt av gyttja över vattnet. Matroser och maskinister var i full verksamhet. En ny befallning och jätten började röra sig. Först gick den långsamt ut genom hamnen men småningom allt hastigare och slutligen styrde den kosan till havs för full maskin.
Fortfarande dröjde våra blickar kvar vid det stolta Trieste. Det låg där i det strålande solskenet, inramat av de grönskande bergen. Vi tyskar tog nu farväl av fäderneslandets sista utpost, även om italienarna vilja räkna det som sin egendom, enär de innästlat sig i staden, och undanträngt tyska seder och tyskt språk. Men trots allt hade vi ända hittills fått blicka in i trogna tyska ögon och lyssna till tyskt tal, så att det var med full rätt, som vi först nu tog avsked av fosterlandet.
Mer och mer försvann nu "Adrias drottning" i det blå diset i fjärran, och nu fängslade en annan anblick våra blickar. Det var det väna Pirano, som vi for förbi. Den lilla staden erbjöd en riktigt idyllisk anblick, där den låg, belyst av den nedgående solens sista strålar. Den förenar nordisk friskhet med sydlig kraft. Söderns olivskogar gruppera sig kring Nordens tegeltak. Den ljusa linden står här fortfarande vid den mörklövade italienska kastanjens sida.
Allt är nytt för oss. Som glada barn promenera vi omkring på däcket. Än titta vi ned i maskinrummet och beundra maskinernas väldiga kraft, än sväva våra blickar längs Dalmatiens kuster, men ständigt vänder blicken åter till havet. Vi lutar oss mot relingen och skådar ut över den lugna, djupblå ytan. Våra känslor rörs mäktigt. Det är som om vi befann oss i ett sagoland. Det är havets sublima makt! Liksom havet ligger där lugnt och stilla en bild av den renaste frid, så sänker sig också en djup frid över oss, som låter våra tankar framträda desto tydligare och kommer oss att med vår inre blick desto lättare skåda tillbaka på allt det vackra vi fått skåda under vår resa genom Tysklands fagra nejder. Än en gång skådar vi det sköna Dresden, vandrar genom det romantiska Elbtaloch njuter av anblicken av det stolta, kungliga Prag. Det härliga Mährenöppnar än en gång sina skogbevuxna dalar för oss och vi dröjer åter kvar i kejsarstaden Wien, som vi helt nyligen lämnat. Än en gång ilar vi över Alperna genom Steiermark och Illyrien till den redan så främmande havsdrottningen Trieste. Ännu behärskas vi helt av det mäktiga intrycket av detta hav, som vi aldrig tillförne skådat. Detta intryck är oändligt stort, lika oändligt stort, som den vattenyta tycks vara, som utbreder sig för våra blickar. Vid horisonten smälter himmel och hav samman till ett, och på samma sätt smälter känslorna samman i människobrösten. Man är knappast medveten om dem längre. Blott två tankar är fullt klara för mig, nämligen föreställningen om den, jag skulle nästan vilja säga synliga oändligheten och den om människans litenhet. Den senare är så beklämmande, att man griper efter allt, som åter kan stärka ens självtillit. Och denna reser sig åter stolt vid anblicken av en kunglig fregatt och en tremastare. Med dem kan den djärve sjöfararen genomkorsa det till synes ändlösa havet, och med dem kan han trotsa de mäktigas makt. Det var detta, som sysselsatte våra tankar. Det föreföll mig, som om jag drömde i vaket tillstånd, och blott vårt ressällskaps brådskande bestyr förde mig tillbaka till den härliga verkligheten. Västerlänningarna gick leende och pratande fram och tillbaka över däck, medan turkarna satt på sina mattor på däcket helt likgiltiga och utan att bevärdiga Istriens leende kuster med en blick. Oss västerlänningar betraktade de med det för dem typiska lugnet. Blott sällan fällde de någon anmärkning om oss, vilket vi kunde gissa av deras minspel, oaktat vi inte förstod något av deras vokalrika, fulltoniga, melodiska språk. Jag kände mig i hög grad tilltalad av de ståtliga männen med sin imposanta, värdiga hållning.
Solen hade nu hunnit i det närmaste avsluta sin dagsresa över himlavalvet. Ännu dröjde den kvar som ett väldigt eldklot tätt över havets oändliga spegelyta. Småningom dök den allt längre ned i vågorna, och slutligen föll blott några sparsamma strålar från dess övre rand på vattnet, vårt skepp och Istriens berg. Slutligen var den helt försvunnen, och aftonen, Italiens afton inbröt. Långsamt reste sig muhammedanerna upp för att fullgöra sina reglementsenliga tvagningar och därpå kasta sig ned på ansiktet inför den flammande himmelen och bedja till sin Gud. Från akterdäck ljuda muntra skrattsalvor, besättningen utför sina sysslor med sedvanlig brådska; och blott nedfirandet av flaggan i aktern förkunnar, att dagen är tilländalupen. På det sämsta stället på fördäck ligger turkarna och ber. De trycker pannan mot tiljorna och ropar, i det de långsamt höjer dem igen: ”La iláha illa-lláh!” (Det finns blott en gud). Vilken kontrast!
Det är nu natt. Vårt fartyg far med kraft fram genom vågorna och klyver dem, så att de ser ut som en mängd eldflammor, som belyser kolossen på ett spöklikt sätt. Nattens skönhet fängslade oss, där vi stod på fördäck. Det var en Söderns natt, som vi hemma i Tyskland blott kunna ana. Den ljumma vinden, som blåste mot oss från Italiens kust gav den en viss värme. Men annars var det egentligen nattens kyla i förhållande till den heta dagen, som verkade så välgörande på oss. Det föreföll mig, som om de vänliga, ännu bekanta stjärnorna blickade ned på oss mycket mildare och vackrare än där hemma. Först sent sökte jag ro och vila i en av kajutans bäddar. Men det dröjde länge innan jag kunde somna på grund av knakningarna i väggarna, maskinernas buller och hela fartygets skälvningar.
Följande morgon var i det närmaste hela ressällskapet uppe på däck redan klockan fyra. Matroserna var i färd med att tvätta däcket, såsom seden är på alla fartyg: Klockan halv fem steg solen upp bakom Dalmatiens berg och förgyllde upp den omätliga vattenytan, så långt våra blickar nådde. Våra muhammedaner bad eller läste i Koranen; Vi gled raskt förbi Dalmatiens kuster. Dessa är på sina ställen öde och ofruktbara men visar oss ofta vackra små byar mellan olivskogarna. De senare drar sig ofta långt uppåt bergen. Mellan oss och kusterna låg flera öar. Fiskmåsarna flög i stora skaror runt fartyget eller vilade sig guppande upp och ned på vågorna. Briggar och tremastare mötte vi flera stycken, som var på väg till Trieste. På eftermiddagen dök ön St. Andreaeupp, och på aftonen for vi emellan öarna Lissa och Buri. Den förra låg oss så nära, att vi genom kikare kunde se människorna promenera omkring på gatorna i den lilla staden Lissa. Slutligen försvann landet ur sikte vid horisonten. Blott den nedgående solen visade oss än en gång det lilla bergiga landet.
På den tredje dagen av vår resa såg vi inte något land. Det är en sublim stämning i att fara över hissnande djup så ensam och fjärran från all mänsklig hjälp. Våra följeslagare från föregående dag, de skrikande fiskmåsarna, hade försvunnit. I stället visade sig en mängd delfiner, ensamma och i större sällskap. De simmade lekfullt omkring fartyget och hälsades med jubel av passagerarna. I Korfus fyr slocknade ljuset den 9 juli, just som Mahmudie seglade in i den trånga kanalen, som skiljer den största av de joniska öarna från fastlandet. I gryningen låg ännu de talrika husen, orangeträdgårdarna och vinbergen i djupaste skugga. Staden och havet syntes liksom överdragna med ett fint guldstoft. Korfu är den vackraste stad man kan tänka sig, sedd från havet. Befästningarna trona på branta klippkäglor. Kaktusfikon frodas på dess murar och tinnar alldeles som på branta klippväggar. Växter, som vi hos oss blott få se odlade i trädgårdarna, drivs här av Greklands sol upp till höga buskar och träd, och mellan de helt i orientalisk stil byggda husen i staden blommar och mognar den gyllene orangen i det mörka lövverket. Grekiska kyrkor med låga, genombrutna klocktorn, stå sida vid sida med de inflyttade britternas bostäder. De orientaliska terrasserna omväxlar med de nordiska tegeltaken. Gatorna drar fram i breda, i klipporna uthuggna trappor eller brant sluttande vägar, så brant, att husen vid en högre belägen vindling tycks stå ovanpå dem vid en lägre. Små trädgårdar har anlagts med största omsorg och flit, överallt där klipporna lämnat plats till en blomsterrabatt. Grönskande trädgårdar och olivlundar, leende vinberg och vackra villor inramar den förtrollande bilden från bägge sidor.
Havet vimlade av otaliga små fiskarbåtar, som kilade fram och åter mellan de talrika krigs- och handelsfartygen. Några av dem nalkades vårt skepp och erbjöd oss att följa med i land. De egendomligt klädda männen rörde sig upp och ned på böljorna där nere alldeles som de silvervita, med grå kavajer försedda fiskmåsarna, som lugnt gled fram över det lasurblå vattnet. Vi steg ned i en av båtarna och lät ro oss i land. En engelsk soldat i röd uniform öppnade en liten dörr i den stora porten och lät oss stiga in. Väl inne i staden tror sig västerlänningen förflyttad till ett sagoland. Allt är helt nytt för honom. Allt är annorlunda än där hemma. Språket han hör är nytt, och allt vad han ser är nytt: klädnaderna, tygerna, basarerna, kyrkorna och de övriga byggnaderna, människor och djur, blommor och frukter, Södern visar honom här för första gången alla sina skatter. För en kreuzer får man här två fikon av en storlek, som vi aldrig tillförne skådat. Citroner och apelsiner, lockande aprikoser och persikor är ännu billigare.
Vi vandrade genom staden och besteg de högt belägna, kraftiga och långt utsträckta befästningarna. Dessa är som bekant byggda av engelsmännen och förträffligt anlagda. Men själva staden är krokig och trång, även om den här och var har några öppna platser. Den största av dessa har formen av en park och ligger alldeles framför guvernörens hus.
Från det högst belägna fortet, där fyrtornet och signalhuset ha sin plats, har man en härlig utsikt över hela ön. Denna ligger utbredd för våra fötter som en leende trädgård och sätter först på något avstånd från staden genom sina berg en gräns för ögat. Överallt märker man ett frodigt naturens liv. Vegetationen är rent tropisk och mycket yppig på grund av det här ännu fallande regnet. Faunan är densamma som Albaniens mitt emot liggande måleriska bergstrakter eller i det närbelägna Grekland. Vi besåg en liten samling uppstoppade fåglar som bekräftade detta faktum för oss.
På Korfu hör man engelska, grekiska, italienska, franska och tyska talas. Och invånarna är lika olikartade som språken. Mellan greker och turkar i måleriska och veckrika klädnader får man se européer i tätsittande kostymer. Dessa kontrasterar i sina frackar och glacéhandskar på ett oangenämt sätt mot de grekiska poperna i sina allvarliga ämbetsdräkter och de albanska krigarna i sina kvinnoliknande, färgrika kläder, och förstör fullkomligt den sydländska gatubildens glödande kolorit med sin prosaiska nykterhet.
På eftermiddagen lämnade ångaren den vackra ön. Det dröjde länge, innan den försvann vid horisonten. På aftonen for vi förbi St. Maura och senare Ithaka. Zante hade vi till vänster om oss.
I vanliga fall behöver ångbåtarna blott 30-36 timmar för att tillryggalägga sträckan Korfu-Syra,men denna gång uppehölls vi av tämligen hård motvind, så att vi först på förmiddagen den 11juli anlände till Syra. De flesta passagerarna hade angripits av sjösjuka, och alla var glada över att äntligen ha nått fram till den alltjämt starkt upprörda hamnen.
Det finns ingenting löjligare att åse än deras grimaser, vilka blivit angripna av denna sjukdom. Enär fartygets gungande rörelser föga eller alls icke hade bekommit mig illa, var jag i den rätta sinnesstämningen att kunna uppskatta de komiska scenerna. De olyckliga, lidande människorna gav fullständigt överväldigade men med tragikomiska försök till självbehärskning havsguden hans tribut. Det var verkligen en munter anblick att se den ene efter den andre lämna sin plats i kajutan och tumla upp på däck med näsduken för munnen ”för att ta litet frisk luft”. Somliga var inte ens i stånd att lämna sitt viloläger utan fann sig lugnt i sitt öde. Mest beklagansvärda var damerna. Vi kunde höra deras jämmer och stönande från deras kajuta, och då de på grund av sin oordnade toalett ej vågade lämna densamma, var deras situation verkligen högst ömkansvärd. Man har påstått, att sjösjuka framkallar en fullständigt apatisk likgiltighet. Jag kan försäkra, att den åstadkommer en förvirring ombord, som knappast låter sig beskrivas. (Man tar för övrigt fel, om man tror, att sjösjukan slutar i och med det man sätter foten på landbacken. Den varar ofta flera dagar efter landstigningen. Åtminstone lär man någon tid lida av huvudvärk och susningar för öronen.)
Vi hade beslutat att genomströva ön Syra och tog därför våra gevär med oss, då vi steg i land. På slätterna vid kusten lade vi märke till stora vinfält med rankor fulla av druvklasar, fastän inga konstlade åtgärder, såsom anbringandet av stödjestänger eller dylikt, vidtagits. Annorlunda blev det emellertid i närheten av bergen. Ju närmare man kom, desto torrare och ofruktbarare och stenigare blev marken. Några enstaka, förkrympta fikonträd och några större johannesbrödträd var det enda som tydde på vegetation. Annars var allt öde och ofruktbart, förbränt och kargt. Även djurvärlden tycktes vara utdöd. Förutom korpar, stenskvättor och sångfåglar fanns det inga fåglar. Hundar och getter tycktes vara öns enda däggdjur. Missmodiga över detta armod begav vi oss till staden Syra, som hade tagit sig rätt bra ut från havet. Men vi blev djupt missräknade. Gatorna i Syra är trånga och krokiga, smutsiga och kuperade. Bostäderna bestå av eländiga, smutsiga baracker. En resenär är tvungen att ta in på det enda något så när drägliga värdshuset Hôtel d'Angleterre, och han lämnar det missbelåten och fruktansvärt skinnad. Det är Syra.
Den 12 juli lämnade vi den ogästvänliga platsen med den lilla för routen Syra-Aten avsedda ångaren "Baron Kübeck".Den av två delar bestående, brant på klipporna uppbyggda staden var belyst och erbjöd en mycket vacker anblick. Ännu länge skimrade ljusen som avlägsna stjärnor. Sedan slocknade det ena efter det andra, och slutligen var blott fyrtornet synligt. Flera greker reste med oss, de flesta som däckspassagerare. De tycktes vara vana vid dylika resor och hade klätt däcket med medförda mattor och madrasser.
Färden från Syra till Atenvarar blott några timmar. Vi såg redan följande morgon spetsarna av det grekiska fastlandet sticka upp, och efter en och en halv timme låg vi förtöjda i Pireus hamn. Härifrån är det ännu en timmes väg till Aten. Det visste jag redan från den tid, då Cornelius Nepos gjorde oss vetgiriga pojkar bekanta med sitt land och sina hjältars bragder. Vi tog en vagn i den lilla blomstrande hamnstaden och for längs en väl anlagd väg till huvudstaden. Vi kunde knappast vänta, tills den skulle föra oss in i densamma. Vår väg ledde genom en olivskog, som täcker hela slätten. Bergen å ömse sidor är ödsliga och kala. Hettan och dammet plågade oss fruktansvärt.
En kulle hade hittills dolt utsikten för oss. Vi rundade den och kom till Teseustemplets ruiner. Akropolislåg framför oss, och vi fröjdade oss åt den härliga anblicken. Därpå for vi in i staden. Den verkade på mig som en torftig bondby, som låg omkring en väl bibehållen, stolt ruin. Husen i det nutida Aten är, med undantag för de kungliga, av tyska arkitekter uppförda byggnaderna, rentav ömkliga. Gatorna är krokiga, trånga och oregelbundna. Stenläggningen är bristfällig eller saknas helt, så att man blott med möda kan ta sig fram.
Huru annorlunda var då icke Akropolis tempelbyggnader! Vi besökte dem följande dag, klättrade på nordsidan uppför den branta klippan, tog sedan av åt väster och nådde småningom fram till den enda, av en invalid vaktade ingången till tempelgården. Vandalism och egoism har förenat sig för att fördärva gångna tiders härliga monument. En engelsman tog större delen av Partenonfrisen,som smyckade "den skönaste byggnaden på den vackraste platsen i världen". Detta parti förde han med sig hem till London och uppförde i staden ett fult torn åt densamma. Turkarna brände kalk av pelarnas kapitäler och tillverkade kanonkulor av metallen. Nu insamlar den grekiska regeringen alla fornsaker och söker restaurera monumenten. Det är inte min avsikt att här ge någon beskrivning av Akropolis, så mycket mindre, som varenda sten i templet blivit uppmätt och utförligt beskriven av målare och arkitekter. Jag nöjer mig med att konstatera, att fastän våra förväntningar på denna borg var spända till det yttersta, överträffades de dock av verkligheten.
Små tornfalkar (Cerchneïs cenchris) bebodde klipporna, på vilka Akropolis ligger. Vi jagade dem och hade på kort tid hunnit skjuta ett flertal. Också i en närbelägen olivlund fanns det mycket nytt för oss att se. Dock kunde vi med vår knappt tillmätta tid ej inlåta oss på någon grundligare undersökning av djurvärlden.
Efter några dagars uppehåll gick vi bittida en morgon till häst för att företa en kort resa i det inre av landet. När vi bröt upp, belyste fortfarande himmelens stjärnor vår steniga väg. Vi red långt in i olivskogarna och trängde sedan in i berglandet. Till vänster låg havet, en dimgrå, slät strimma. Många greker mötte vi, vilka ledande sina fullpackade åsnor hälsande passerade oss. Vid solnedgången nådde vi genom en brant sluttande klyfta ned till havet i närheten av den världsberyktade bukten Salamis. Vi redo någon tid längs kusten och tog därpå av mot bergen igen över den triasianska slätten. I en by rastade vi och bad om vatten, och vi erhöll blott med möda illasmakande vatten. Invånarna i denna by var nästan utan undantag fula. Kvinnorna tycktes vara ännu värre än männen på grund av sin frånstötande klädnad. Hur mycket man än ansträngde sin fantasi, kunde man absolut ej få ut något liknande ”grekiska former” ur deras paltor.
Bakom byn tog en pinjeskog vid, genom vilken en väg förde. Vi hade kommit in bland Kerata-bergenoch hoppades att åtminstone här träffa på romantiskt vilda trakter. Men även här rådde samma ödslighet och ofruktbarhet, samma enformighet och torka som på slätten. Hur annorlunda hade jag icke föreställt mig Grekland. De med grönskande skogar beklädda bergen med sina romantiska klyftor och saftiga ängar i dalarna är liksom de överallt bebyggda slätterna med sina vänliga, röda tegeltak tittande fram mellan fruktodlingarna, så förtrogna för ett europeiskt öga, att man vägrar att tro, att det annorstädes gives berg, slätter, dalar, byar och städer, som är helt annorlunda. Och att just Grekland med sin milda himmel, sin fruktbarhet och sin frodiga jord kunde vara ödsligare och tristare till naturen än Tyskland, hade jag aldrig kunnat tänka mig. Alla resande skildrar landets skönhet i beundrande ordalag, målar dess bild med glödande färger. Jag var överraskad över att inte finna det sådant, som jag hoppats. Jag hade drömt om snötäckta berg, där örnar och gamar höll till, om täta skogar, där den toviga björnen travar fram, och där det rovgiriga lodjuret lurar på det graciösa rådjuret. Jag hade tänkt mig blomstrande och evigt grönskande slätter med idylliska olivskogar och cypresslundar och med byar inramade av trädgårdar, i vilka den gyllene apelsinen och det saftiga fikonet skimrade främlingen tillmötes. Jag hade trott mig skola finna skummande skogsbäckar, brusande floder och sjöar, omgivna av romantiska klippor. Och jag fann kala, blott med sten betäckta berg, mellan vilka den av Söderns hetta utmattade vandraren mödosamt släpar sig fram, förbrända hedar utan ett enda träd, utan byar och utan industriidkande städer. Denna dag blev jag bittert besviken och fann i stället för livsbejakande poesi blott överallt torr prosa.
Därtill kom också denna dag de många besvärligheter, som är förenade med resor i dessa trakter. Det ovana, heta klimatet pressade oss. Solen brände hett på hjässan, och intet vatten fanns att vederkvicka sin förtorkade tunga med. Vi nådde slutligen missmodiga och utmattade ett slags skjul, som kallades för station. Den eländiga inrättningen förestods av en s. k. värd, en smutsig grek, som bara kunde bjuda på dåligt brännvin och med pinje- och annan harts uppblandat vin. Vi tog en kopp kaffe och gick sedan till vila. Efter två timmars rast bar det av med samma brådska som tillförne. Vägen förde oss uppför berget och nedför detsamma, alltjämt genom öde, oftast obebodda trakter. På eftermiddagen rastade vi en gång, nu i ett litet hus, i vars närhet gott vatten flöt. Hyddan tycktes snarare vara uppförd för herdar än för resenärer och var lika dålig som det föregående stället.
Från vårt sista ställe kunde vi blott se idel höga berg framför oss, men trakten artade sig till att bli alltmera vild och romantisk. Ett förfallet kastell krönte toppen på ett högt berg och tycktes ha varit avsett att behärska en dal, genom vilken vi måste dra fram. Talrika hjordar av getter klättrade omkring på de brantaste sluttningarna och passerade med betänksamma, värdiga steg helt djärvt de svåraste ställena. De betade på några mindre buskar, där den svarthövdade gulsparven (Emberiza melanocephala) hade sitt tillhåll. De bevakades av flera herdar, vilkas enda ägodelar de utgjorde. Våra hästar klättrade ytterst skickligt uppför de branta bergen med oss på ryggen. Slutligen hade vi nått toppen och fick här se ett härligt panorama framför oss, liksom framkallat genom ett trollslag. Solen belyste det höga bergets taggiga toppar, vilka innesluter en stor slätt, som utbreder sig för våra fötter. Ett högt, alla andra överskjutande berg, Parnassos, visar oss sina snöbetäckta huvuden. I dalen promenerar storkarna av och an. Egyptens asgam (Neophron peronopteros) sitter på klipporna. Hundra sylvier välkomna oss med sin melodiska sång. På den hittills tillryggalagda sträckan hade blott några enstaka, historiskt märkliga punkter varit av intresse för oss. Här fängslade oss ett romantiskt berglandskap. Vi stod där hänförda och beundrade den hänförande bilden.
Genom en halsbrytande klyfta redo vi ned till slätten. Den var icke uppodlad, fastän den fruktbara jorden överallt hade kunnat förvandlas till bästa åker. Inemot klockan nio på aftonen red vi in i Thebe. Man kan, då man betraktar de väldiga ruinhögarna göra sig en föreställning av denna plats forntida storhet. Numera är Thebe blott en liten eländig by. När vi kom dit, omringades vi ögonblickligen av stora skaror dagdrivare, som ledsagade oss till den tyske läkaren dr. Hormelshus. Denne mottog oss med största gästfrihet och gjorde tillsammans med sin hustru, en ung, vacker grekinna, allt tänkbart för att få oss att glömma vår trötthet.
Följande morgon gick vi på jakt. Vi såg flera stora gamar (Vultus cinereus och fulvus) samt en skara praktfulla, rosenröda herdefåglar (Pastor roseus), men vi fick inte jaktbyte. Vi drog därför inemot aftonen vidare och kom efter tre timmars färd till Anakulsjön,som ligger i en tämligen ödslig trakt och omges av berg, beklädda med låga buskar. Där tog vi in i en gammal hederlig herdes hydda. Åtminstone trakterade han en annan herde, som ville stjäla krut från oss, med så hårda knytnävslag, att han löpte därifrån med näsan i blod och uppsvällda läppar. Vi jagade åter och preparerade vårt jaktbyte.
Vårt uppehåll här var alls icke ointressant. Vi lyckades fälla flera ormörnar och jagade de här vanliga hararna och stenhönsen (Perdix graeca). I buskarna fann vi intressanta sångararter och flera ormar, och på sjöns yta såg vi den första pelikanen. Dessutom hade vi tillfälle att studera de grekiska herdarnas liv. De kom dagligen tillsammans i rätt stort antal omkring vår hydda, bakade sig bröd mellan heta stenar och vattnade sina hjordar. Så mycket fick jag emellertid klart för mig att "dessa herdar inte utgör originalen till flera njutbara idyller, som jag läst. Inte ens Gessner skulle kunna avvinna detta pöbelaktiga pack någon poesi. Nätterna var vid Anakulsjön mindre behagliga än dagarna. Tusentals kväkande grodor plågade våra arma öron med sin musik. Svärmar av mygg pinade vår hud med sina sting. Vi återvände snart till Aten.
Här bemödade vi oss om att lära känna det egendomliga livet i Greklands huvudstad. Man kan här spåra en sammansmältning av Orient och Occident. Många av grekernas seder och bruk överensstämmer helt med västerlänningarnas. Bådas laster har greken tillägnat sig. Om dagarna är Atens gator tämligen öde; Först om aftonen börjar det verkliga livet och räcker sedan till långt in på natten. Då visar sig på balkongerna de under dagarna försiktigt dolda damerna. De orientaliska varuhusen, basarerna är upplysta. Gatorna börjar trafikeras. Där ser man den förnäme, elegant klädde greken bana sig väg genom folkmassan. I ett hörn lutar sig hans konträra motsats, en mörk och i trasor klädd herde med rostiga pistoler i det smutsiga läderbältet. Den förste ser ut som en ålglatt gynnare, som överallt tar sig fram, den senare liknar mest en rövare. I basaren ljuder en försäljares skrik. På gatorna bjuder barfotade maltesare främlingarna sina tjänster på ett påträngande sätt, ej olika de herrelösa hundar, som överallt skäller på envar, som går förbi. I kaffehusen ser man här och var redan turkarnas brinnande vattenpipor, men här råder ej samma djupa stillhet som i ett rent orientaliskt kaffehus. Flera ungdomar dansar till tonerna från en gitarr eller till en annans sång. Men himmelen bevare varje främling från att höra däruppå! Grekisk sång är för en förnuftig människas öron något vanvettigt. Det är en veritabel parodi på allt vad musik heter. Först efter midnatt blir det åter lugnt på gatorna. Då finner man många fattiga människor ligga mitt på vägen och sova, och man måste akta sig för att ej trampa på dem.
Vi lämnade Aten den 25 juli och återvände till Syra. Här inskeppade vi oss följande dag på ”Imperatrice” och lämnade om aftonen hamnen för att styra kosan mot Egypten. Efter en angenäm resa hade vi redan den 29 juli kommit afrikanska kustenså nära, att vi hoppades samma dag kunna kasta ankar i Alexandrias hamn. Matroserna ombord, som jag ofta samtalade med, gjorde mig uppmärksam på det uppdykandelandet. Som bekant är den egyptiska kusten mycket låg och äger inga uppskjutandepartier. Den visade sig först för oss som en lång, smal, blekgul strimma, men framträdde småningom tydligare. En timme därefter kunde vi redan medelst kikare iakttaflera av de högst belägna platserna. Vårt fartyg närmade sig på grund av god medvindmycket hastigt kusten. Konturerna framträdde allt tydligare. Alldeles framför oss såg vi ett flertal väderkvarnar, som vi i början tagit för en skog. Till höger låg tämligen nära ”Arabernas torn”. Till vänster framskymtade en i solskenet bländande vit husmassa med smala minareter och torn. Det var Alexandria. Lotsbåten medförde en kunnig lots åt oss. Det var den förste sonen av det framför oss liggande landet. Han talade tämligen god italienska och tycktes förstå sin sak. Med säker hand förde han oss för halv maskin genom den fruktande hamninfarten, förbi Kleopatras bad och flera befästningar. I det inre av hamnen kastade vi ankar vid sidan om ett väldigt krigsfartyg tillhörande den egyptiska flottan.
Hur skall jag kunna beskriva de känslor, som då rörde sig inom oss? Förundran, nyfikenhet, beundran och glädje blandade sig med varandra. Vicekonungens väldiga verk, den främmande staden och det främmande folket i barkerna tog alla vårt intresse i anspråk. Vi lät våra blickar sväva från det ena stället till det andra, men ständigt återvände de ofrivilligt till den framför oss liggande palmskogen. Tänk, palmer, och palmer i skogar! Det skådespelet var nytt, och vi måste beundra det. Nu blev det fullt klart för oss: Sagolandet från tusen och en natt ligger framför oss!
Nästa avsnitt
De första dagarna i Egypten
