bahari.blogg.se

 

 

PYRAMIDERNA

 

”Ja, det är något oerhört med detta bygge. Det är en spegelbild av den uråldriga människofantasin. Från dessa mot himmelen upptornade stenmassor talar genom sitt teckenspråk till en maktlös tids barns: den äldsta människotron, den adamitiska natur- och gudsinstinkten, den oförsvagade dådkraften,
härskartyranniet, tyrannernas övermod.”
Bogumil Goltz.

 

 

Det var den 16 september. Nilen hade nått sitt högsta vattenstånd. Alla kanaler varfyllda. Fälten varöversvämmade. Man kunde blott rida fram längs de höga fördämningarna mellan de av dem delade vattenytorna. De av frukter tyngda palmerna vaggade sina kranar i den milda västanvinden och lockade oss ut, över till de bländande stenmassorna, som vi dagligen, fast i fjärran fått skåda. Vi ämnade denna dag avlägga ett besök hos pyramiderna.

 

En av våra nya bekanta, baron vonWrede, som blivit oss en kär vän i sin egenskap av älskvärd kamrat och kunnig ledare, var vänlig nogatt bli vår följeslagare. Han hjälpte oss med de viktigaste inköpen, nämligen av vin, bröd, kött, kaffe, ljus m.m., beställde fyra starka åsnor och red i vårt sällskap kl. 3 på eftermiddagen ut från Búláq. Vägen förde oss först till Gamla Kairo, numera kallat Masr el-’atíqa. Från gamla Kairo lät vi ro oss över till Gizamed våra åsnor i en ma’adiyya. På alla platser fann man dylika överfartsbåtar, ma’adiyya, som uppehöll förbindelsen mellan flodstränderna. De är regeringens egendomoch uthyrs motarrende åt skeppare, som blott får ta en viss bestämd avgift. Denna uppgår till fem para för en människa och tio för en åsna. En häst eller ett nötkreatur och en varubal betingar ett pris av en piaster, en kamel två piaster.

 

Djuren varmed undantag för den genstörtiga, tältbärande åsnan så vana vid dylika transporter, att de utan vidare lät föra sig ombord. Den motsträviga åsnan blev avlastad och fattades av två handfasta araber i huvud och svans och kastades våldsamt i "skeppets buk".

 

I Giza köpte våra åsnedrivare bröd och lök åt sig själva och bönor åt sina djur. Därpå förde de oss upp genomen mängd gränder ut i det fria. Och där låg alldeles framför oss världens mest storslagna byggnadsverk, men tyvärr tycktes vägen dit vara avskuren. Översvämningen hade förvandlat hela landet till hav, varur här och var en by eller en högt belägen väg sköt upp. Vi måste ta en omväg, som väl var tre gånger så lång, för att slutligen nå fram till öknen.

 

I vattnet simmade otaliga fiskmåsar och änder omkring. Enstaka pelikaner fiskade i små sällskap på de djupaste ställena. Hägrar och storkar flydde, då de på avstånd fickse de inkräktande människorna.

 

Först långt efter solnedgången nådde vi foten av pyramiderna. Det bleka månskenet kom dem att synas dubbelt så stora. Vi slog upp våra tält i sanden, förfärdigade oss bäddar av sand och höljde över dem med mattor. I mitten av tältet brann en liten lustig eld, och vår lilla bostad blev härigenom helt gemytlig och hemtrevlig. Men baron von Wrede ansåg, att det ytterligare behövdes litet tschibuk och kaffe. Åsnedrivarna gav honom då det fruktansvärda svaret att man glömt det varefter hans hjärta trängtade. Förskräckelsen blev stor, men hjälpen var nära. Obekymrad om ödets nycker tog vår följeslagare fram ett flertal flaskor vin, som han medfört och började koka glögg. Verket prisade mästaren, och dess uppmuntrande verkan uteblev ej heller. Snart klingade tyska sånger ut genom tältet, och tonerna ryckte oss med. Vi trädde ut ur tältet för att beundra den härliga natten i hela dess skönhet. De väldiga pyramiderna belystes på ett spöklikt sätt av måne och stjärnor. Natten vilade lugn över öknen. Intet ljud hördes. Blott då och då knastrade det i den utdöende elden. Vi satt uppe nästan hela natten. Innan vi gick till vila, avsköt Wrede flera skott för att varna de kringboende araberna från alla försök till angrepp.

 

Följande morgon väckte oss vår följeslagare tidigt. Ännu låg allt omkring oss i slummer och natt: I vårt tält brann ånyo en eld. En drivare var sysselsatt med att tillaga vårt kaffe, ty Wrede hade under nattens lopp förstått att anskaffa det nödvändigaste.

.

Över Djabal al-moqattam, det vid Nilens högra strand liggande berget, (namnet betyder ordagrant: ”den fram- eller utskjutande klippan”, av roten qatama)flammade morgonrodnaden. Efter en stund bleknade den för den uppgående solens sken. Värmen gjorde oss gott efter nattens kyla. Ett sällskap araber hade kommit till platsen för att hjälpa oss vid bestigningen av pyramiderna. Deras anförare utvalde två kraftiga män åt var och en av oss.

 

Först klättrade vi uppför ett tämligen brant och högt berg av byggnadsavfall, som gav efter för varje steg och som kostade oss åtskilliga svettdroppar. Först därpå stod vi vid pyramidernas nuvarande bas, och först då vi kikat upp längs eller den ena kanten av Cheopspyramiden förstod vi att rätt uppskatta dess väldighet.

 

Man kan med säkerhet anta, att Cheopspyramiden ligger femtio fot djupt ner i sanden, och likväl mäta de enligt franska ingenjörers uppgift 46 pariser-fot i höjd. Varje sida är 720 pariser-fot lång. Genom en enkel beräkning finner man att Cheopspyramiden betäcker en yta av 518,400 kvadratfot och bortsett från en del obetydliga gångar i det inre, har ett kubikinnehåll av mer än 9,000,000 pariser-kubikfot. Man måste förvånas, då man tänker på den folkanda, som kunde åvägabringa ett dylikt monument. Då man betänker att alla de väldiga stenblocken fördes upp till bygget över sneda sandhögar, vilkas uppbyggande ytterligare fördröjde arbetet, måste man medge att våra stoltaste byggnader trots all ångkraft och mekanik dock nästan helt försvinna i jämförelse med detta gigantiska verk.

 

Pyramidernas fyra hörn är riktade mot de fyra väderstrecken. Vi valde den nordliga sidan för vår uppstigning. Våra ledsagare hoppade uppför de i början inemot fem fot höga avsatserna, av vilka man kunde räkna till 202 till toppen, och drog sedan upp oss. Redan efter fem minuters klättring måste vi vila. Vi hade då knappast tillryggalagt halva vägen. Efter ytterligare fem minuter, stod vi på toppen av Cheops, som utgör ett område på cirka 400 kvadratfot. Den är tämligen jämn. Blott i mitten skjuta några med namn fullristade stenblock upp över de övriga. Förstörarna av toppen ha väl tyckt, att de satt alltför fast eller var alltför stora. Jag medtog den högsta spetsen på ett stort block som minne.

 

Uttröttade av den besvärliga uppstigningen vilade vi ut. Därpå lät vi våra blickar sväva ut över det under oss liggande landskapet. Först faller de på den stora vattenspegeln, som översvämningen åstadkommit, och varur fellahernas byar skjuter upp som öar. Därpå följde de det silverglänsande bandet, som drar fram genom de grönskande fälten, den heliga Nilströmmen med sina byar och de tre syskonstäderna: Búláq, Giza och Gamla Kairo. Till höger faller de på Saqqaraspyramider. Åt vänster skymtar det leende Shubrafram med sina grönskande trädgårdar och vitkalkade hus. Mitt i bildfältet fängslar oss emellertid kalifernas stolta stad Kairo. Alldeles vid våra fötter ser vi slutligen vårt läger, där flera människor av myrors storlek rör sig fram och åter. Detta är framsidan. Den bildar en gräll kontrast mot ryggsidan. Ögat irrar där från pyramiderna Chefren och Mykerinos, den i sanden vilande Sfinxen och de av sand övertäckta mumiegravarna till den vidsträckta öknen, där man ej ser annat än ful sand eller grå stenmassor. Här tar det väldiga, fruktansvärda, förtrollade Sahara vid, även om det enligt våra geografers mening här ännu ej får bära det namnet.

 

Storslaget är det panorama man får skåda från toppen av pyramiden, men ännu storslagnare är tanken på att man nu står på världens högsta byggnad. Bärande små krus med vatten i händerna hade arabiska män och kvinnor följt med oss upp för att för några slantar få erbjuda oss en svalkande läskedryck där uppe. De graciösa arabiska kvinnornas skicklighet förvånade oss ej så mycket som den lätthet, varmed fellaherna hoppade uppför avsatserna för att visa oss sin skicklighet. En av dem erbjöd sig att inom tio minuter vara nere från Cheops topp och uppe på Chefrens, och han utförde det verkligen också mot en bakschisch på två piaster.

 

Vi valde för återvägen samma sida, längs vilken vi stigit upp. Nedklättringen är betydligt farligare och besvärligare än uppstigningen. Lutningsvinkeln på sidorna är dock brant nog för att göra ett fall livsfarligt. En engelsman besteg för många år sedan ensam pyramiden, tillbakavisande all hjälp. Han fick svindel och störtade ned. Med hjälp av våra araber kom vi dock lyckligt och väl ned. Vi vände våra steg mot den ungefär fyrtio fot över sandytan befintliga ingången enär vi önskade bese det inre också. Men vi var så uttröttade, att vi måste vila en längre tid, innan vi gick in.

 

Ingången till den stora pyramiden upptäcktes trots alla efterforskningar först då den stora kalkstensplatta, som förut täckt över den in i pyramiden förande gången, föll ned. Man undanröjde då en väl tio fot bred mur och kom så fram till den smala, trånga i 25 graders vinkel gående och cirka 120 fot långa gången, som förde ned till det inre av pyramiden. Väggarna bestå av polerad granit, och på golvet har man inhuggit små hål för att underlätta gåendet. Vid yttersta delen av gången ser man en minnestavla med hieroglyfer över den preussiska expeditionens forskningar.

 

Med tända ljus gick vi fram längs gången. Den skarpa vidriga lukten från de i alla egyptiska monument huserande flädermössens exkrementer verkade högst avskräckande. Ju längre vi kom, desto besvärligare blev vandringen. Fullständig brist på ventilation, den höga temperaturen, som alltid råder här, dammet som lägger sig på lungorna, allt detta verkar beklämmande, och så måste man gå nedhukad och röra sig med största försiktighet. Så kom vi till slutet av den nedåt sluttande gången, kom in i en vågrät, klev över några stenar och kom in i en tredje uppåtgående gång, som blev allt brantare, och som skulle föra oss till "Konungens kammare".

 

Denna är 32 fot lång och 16 fot bred samt 18 fot hög. Den är övertäckt med väldiga stenblock. Väggarna är blankpolerade och likaså den i kammaren stående sarkofagen, som ger ifrån sig en hög klockton, som ekar genom rummet, då man slår mot den. Drottningens kammare ligger djupare men är alldeles lik konungens. Förutom dessa båda rum har man hittills ytterligare funnit ett tredje, till vilket man kommer längs en stegliknande av i stenarna infogade trästycken bestående trappa, samt en brunnliknande trumma, som man undersökt till tvåhundra fots djup. Dammet och den tryckande hettan pinade oss alltför mycket för att vi skulle ha lust att undersöka även de båda senare.

 

De båda andra pyramiderna kunde ingalunda mäta sig med Cheops. De är ej byggda med samma precision som denna. Man ser på Chefren fortfarande resterna av den dyrbara, av granit, syenit och porfyr bestående yttre beklädnaden. Många tror, att denna pyramid varit den dyrbarast utsmyckade. Den mäter nära 400 fot i höjd. Mykerinos pyramid är ännu lägre.

 

Öppnade gravar, murrester, fullbordade och ofullbordade bildpelare, förstenade murbrukshögar och andra fragment från forna dagar ligger i stora mängder runt pyramiderna. På Cheops sydöstra sida vilar den väldiga Sfinxen, av den gamle egyptiern Har-en-chu kallad ”Horus i horisonten”. Den kolossala figuren försvinner nästan vid sidan om sina väldiga grannar. Ökensanden hotar att nästan helt begrava den. Av det gamla templet, som man upptäckt mellan lejonets framtassar, ser man nu intet spår. En forskare påstår sig på dess bröst ha upptäckt en inmejslad vers av följande ordalydelse:

 

Din höga kropp satte här odödliga gudar,

skyddande den vetebärande jorden.

 

I dess ansikte spårar man ej längre något av den skönhet, som de gamla historieskrivarna berömt. Det företer en nubiers fysionomi men är på ett barbariskt sätt fördärvat.

 

Härifrån återvände vi till vårt tält. Där hade bildats en hel liten marknad. De kringboende fellaherna salubjöd små av lera formade mumiebilder och heliga skarabéer samt en eller annan hemmagjord mumieskalle. För några piaster, vilket är det vanliga priset europén betalar för dylika saker, gräver den fattige fellahen i de konstrika gravarna och hämtar fram de flera tusen år gamla liken. Därvid förstör han de värdefullaste och intressantaste hieroglyftavlor, men det är honom likgiltigt. Han finner avsättning för sina rövade konstskatter, och allt annat betyder ingenting för honom. Redan nu är det ytterst svårt att komma över äkta föremål, enär denna näringsgren utarmat de flesta gravar. Fellaherna föredra nu att egenhändigt tillverka sina varor. De skär till skarabéer och mumiebilder i sten, slår kopparmynt och vecklar litet äkta papyrus kring med kaffe gulfärgade pappersstycken för att dymedelst bedra penningstarka engelsmän. Även av oss begärde de höga priser för sina varor, men Wrede bjöd blott en tiondedel av vad de begärde och lyckades verkligen också köpa vad vi ville ha för denna summa.

 

Omkring klockan tre på eftermiddagen tog vi ned vårt tält, hyrde i Giza en liten bark och var vid nattens inbrott åter i Búláq.

 

Nästa avsnitt

Resa på Nilen