Reseskisser från Nordostafrika / Del 4
Från Kairo till ökenstäppens gränsstation Bahiuda.
Eftermiddagen den 28 september besteg vi tillsammans med prästmännen och deras följe en stor, bekväm Nilbark, som redan låg i Bulaqs hamn med vårt bagage ombord. Två timmar före solnedgången, den tid då alla araber företa sin avresa, flög båten för en kraftig nordanvind uppför strömmen.
Med ekande gevärssalvor tar vi avsked av Kairo. Vår stämning är vemodig. Det är som om vi först nu på allvar skildes från fäderneslandet, nu då vi står i begrepp att lämna civilisationen bakom oss. Men lusten att se främmande länder är ännu mäktigare. Vi ser snart med nöje hur det ena huset efter det andra i Bulaq försvinner. Från ön Rodahströmmar balsamiska dofter oss till mötes. Citadellets strax innan i solens sista strålar glödande minareter höljer sig i nattens dunkel. Vi passerar Gamla Kairo. Kalifernas stad försvinner för våra blickar. Vid nattens inbrott mojnar vinden av. Blott sakta spänner den ut seglen. Stilla skvalpar vågorna om fartygets bog. Den heliga flodens språk vinner genklang i vårt inre.
Vi hade landat vid Torrah. Nattens bris hade förvandlats till en kraftig östanvind, som blåste oss till mötes från öknen och medförde massor av sand. Torrah är en stor by, i vilken ryttarna tillhörande vicekonungens andra regemente slagit sig ned med hustrur och barn. Den innehåller några regelbundna gator men är lika smutsig som de övriga byarna i Egypten. Här var ingenting att se, utan vi återvände till vårt fartyg för att avvakta förlig vind. Vid stranden låg flera lastbarker för att hämta sten. Manskapet på desamma var sysselsatta med att lasta och stod därvid under soldaternas uppsyn. En av dessa dagdrivare befallde vår rayyis att genast fara, emedan vårt fartyg skulle komma att ligga i vägen för andra barker. Vi brydde oss inte om honom, men då han ville hugga sönder tåget, varmed vi fästat båten vid stranden, rusade pater Knoblecher i land och förvandlade den övermodige lille tyrannen till en ödmjuk slav blott och bart genom att visa sin kejserliga turkiska fullmakt eller ferman.
Vid middagstiden trodde rayyisen, att den lämpliga tiden att fara var inne eller att åtminstone möjlighet fanns att nå den andra stranden, så att vi var skyddade för sanden. Mitt i strömmen lade emellertid vinden fartyget på sidan så att vattnet började strömma in och styrmannen vettskrämd skrek på hjälp. Åtminstone trodde vi att så var fallet, men han begärde bara en kniv, vilken med ett ”Bismillahi” (I Guds namn) stöttes i förmasten och troddes äga förmågan att dela eller klyva vinden. Jag vet inte om det var kniven som klöv vinden, men den blev plötsligt gynnsam och förde fartyget med en ångbåts hastighet uppför strömmen.
Man kan verkligen inte tänka sig en angenämare resa än i en Nilbark, om man är i angenämt sällskap och är försedd med alla nödvändighetsartiklar. Vid längre färder hyr man fartyget med manskap på obestämd tid mot månatlig hyra, och då seglar man omkring på den stora floden alldeles efter eget gottfinnande, är fullständigt sin egen herre, kan förlänga resan eller avkorta den allt efter behag och finner i alla Egyptens städer vad man behöver för livets nödtorft. Man kan få hyra en bark för tusen piaster i månaden med manskap och allt, men det finns också mera luxuöst inredda båtar för folk med stora pretentioner. Åtminstone är även enkla båtar att föredra framför ångbåtar, som fullastade med människor hastar genom landet utan att ens ge sig tid att ordentligt bese underverken. Vid en sådan hastigt företagen resa blandar sig intrycken, men på en resa företagen med dahabiyya kommer var och en att tänka tillbaka med nöje.
Inredningen av Nilens segelbarker är alltid likadan. Mer än hälften av dess totallängd har tagits i anspråk för kajutan. Den övriga delen, som ligger en smula högre, tas i anspråk av matroserna och bagaget. Ända till mittmasten tillhör barken resenären. Ända dit är den övertäckt av ett soltak, där man kan njuta svalka och beundra utsikten. Vid förmasten är köket beläget, en genom en brädlåda för vinden skyddad spis eller kokmaskin. Mellan för- och mittmasten har roddarbänkarna sin plats. Vid bogen på skeppet har rayyisen sin plats, varifrån han kan bedöma farvattnet. På taket av kajutorna står styrmannen. Mellan för- och mittmast sitter de matroser, som passar seglen. Masterna är relativt korta men har oerhört långa rån, på vilka trekantiga, s. k. latiska segel är fästade. Dessa måste ofta vändas efter vindens och kursens riktning, varvid också segelstången för varje gång vrids på andra sidan om masten. Vid lågt vattenstånd och stark blåst håller en matros i det rep med vilket seglet spänns för att genast kunna släppa efter, om fartyget skulle stöta på grund. Då klär alla matroserna av sig i rasande fart, hoppar i vattnet och skjuter under högljutt stönande och oefterhärmliga, taktmässiga ljud båten ut i bättre farvatten. Vanligen har barken två stora och ett litet segel. Ibland får man se blott ett stort försegel. Små men långa och med stort manskap bemannade båtar med stora segel och små kajutor kallas sandaler och är snabbseglare. Kajutan är indelad i tre eller fyra smårum, av vilka ett är mottagningsrum, ett annat vardagsrum, ett tredje toalettrum och det fjärde sovrum eller harem, som det heter. I det senare hyser orientalerna sitt kvinnliga ressällskap. På de stora sällskapsbåtarna finns väl också bord, stolar, skåp och dylika möbler, varigenom de blir så mycket mera beboeliga.
Näst proviantförråden, vilka man för Nilresan medtager från Kairo får man ej glömma att medföra vattenkylningsfat. Sedan urminnes tider har man i Egypten förstått tillverka lerkrus, vilkas fina porer genomsläpper en ringa mängd vatten, just lagom för att genom den ständiga avdunstningen på ytan hålla innehållet svalt. Av dessa behållare finns först och främst tvenne slag, nämligen zir och qulla. Det första slaget används för att rensa och avkyla upphämtat Nilvatten. Det senare används för att avkyla redan rensat vatten.
Ziren är en stor, sockertoppsliknande kruka, som placeras med spetsen nedåt och därpå fylls med vatten. Dess väggar är av porösare material, vilket dock är tätt nog för att filtrera det utsipprande vattnet. Det genomsipprade vattnet uppsamlas i ett glaserat kärl och överförs till den lilla, på olika sätt formade qullan, i vilket dricksvattnet kan få så låg temperatur som 8 gr. Reaum. Båda sorterna vattenbehållare är så billiga, att även den fattigaste bonde kan skaffa sig dem.
Härav torde framgå att Nilvattnet inte så där utan vidare kan kallas ”världens bästa vatten”, som flera resenärer kallat det. Då jag själv kanske i denna bok kommer att yttra mig i berömmande ordalag om Nilvattnet, känner jag mig förpliktigad att här omtala att vattnets kvalitet blott är relativ. När floden har sitt högsta vattenstånd, för den med sig så mycket jordpartiklar att den blir alldeles brunfärgad därav. Får vattnet stå orört längre tid eller om det blandas med alun, bittermandel eller dylika klarmedel, sjunker föroreningarna till botten och bildar ett tjockt skikt på kärlets botten. Dricker man det grumliga vattnet får man diarré och ett slags utslag, som araberna också mycket riktigt kallar Nil-utslag. Det är alltså knappast tänkbart, att ett dylikt vatten kan anses som gott dricksvatten.
*
Vår resa genom Övre Egypten blev intressantare för varje dag. Vidsträckta, nu i sin vårgrönska stående sädesfält, frukttyngda, i stora dungar växande dadelpalmer, öde byar och städer, av ogräs erövrade åkrar, ökenland, kala berg, ruiner av gammalegyptiska tempel och boningshus erbjuder en brokig omväxling. Turisten, som reser för sitt nöjes skull har god tid att bese alla dessa märkvärdigheter, men vi, som var beroende av missionsexpeditionen fick blott tidigt om morgnarna tillfälle att besöka fastlandet, varvid vi även passade på att jaga. Men vår jakt förstördes ofta av ressällskapets nimrodar. Var och en som kunde bära en bössa drog ut för att nedlägga oskyldigt vilt, ty dessa jakter gällde aldrig några farliga eller skadliga djur utan städse harmlösa duvor, tama eller vilda strandfåglar, skrikande vipor, dumdristiga korpar och dylika djur. Då fick Muhammad, den nubier, som hade hand om den ädla kokkonsten ombord på barken, full sysselsättning. Följande vårt exempel ville man åstadkomma en ornitologisk samling, men Muhammad förvandlade de vetenskapliga strävandena i rent kulinariska resultat. Dock måste jag med erkännande medge att det var vår förträfflige landsman Knoblecher som ställde om så att de ändamålslöst nedskjutna djuren kom till användning och slapp ligga och ruttna. Och vad han kunde göra för att åstadkomma en zoologisk samling, det gjorde han också.
Trots våra rivaler förökades våra samlingar från dag till dag. Redan innan solen gått upp, gick vi i land och vandrade före fartyget uppför strömmen. Vi jagade i den härliga morgonkylan med lika stor glädje som tur. Egypten var då för tiden ännu för mig en främmande värld och varje fågel, som jag blott till namnet kände, ett verkligt fynd. Naturaliesamlaren och forskaren får i främmande länder dagligen nya glädjeämnen. Jag levde blott för jakten. Vanligen blev vi på kort stund så rika på jaktbyte att vi fick tid att återvända den nu seglande barken till mötes.
Vinden var gynnsam hela tiden. Sedan en månad tillbaka rådde nordlig vind. De under namnet passadvindar bekanta luftströmningarna råder även i Egypten. Dessa som är ytterst användbara för Nildriften, börjar vanligen först i mitten av oktober och räcker till slutet av mars eller början av april. Detta år hade de emellertid tagit sin början redan tidigare. Andra vindar räcker sällan en hel dag. Klockan nio på morgonen börjar det vanligen blåsa och håller så på ända till solnedgången. Därpå inträder vindstilla. Ofta vänder emellertid vinden åter redan efter ett par timmar och blåser med växlande styrka till morgonens inbrott. Ibland blir nordanvinden så häftig, att man inte kan få de mot norr gående båtarna ur fläcken, fastän man tagit ned masterna och ror av alla krafter. I månaderna april, maj, juni och juli växlar vindarna i alla riktningar. Ofta uppträder då också Khamasin, som berövar träden deras blad, och av araberna anses vara osund. Då avstannar skeppsfarten. Rent västliga eller östliga vindar hindrar däremot ej densamma.
Den 2 oktober lade vi till i Minyas hamn. Minya är en liten stad i Övre Egypten. En turkisk, pråligt klädd officer kom till oss ombord och avslöjade sig som en sedan många år tillbaka i egyptisk tjänst varande fransman. Vi fick snart reda på att han förutom den turkiska dräkten även antagit turkiska seder och bruk. Sedan han lämnat fartyget, kom en tjänare med en stor korg full av bröd såsom bevis på hans herres ikramiyya. (Man kan översätta ikramiyya med gästvänskap. Begreppet gästvänskap är i Orienten lika utsträckt som gästvänskapen själv. Karrama – roten till ikramiyya – betyder ”visa någon hedersbetygelser”. För gästvänskap i vår mening använder man ordet diyafah.) Vid middagstiden seglade vi vidare. Vi for förbi otaliga, högt upp i klipporna inhuggna katakomber men hade ej tid att bese dem, enär man ville använda sig av den förliga vinden.
I de byar som vi hittills besett har vi nästan uteslutande träffat på gubbar, kvinnor och barn. Män och ynglingar behöver vicekonungen för sin här, sina byggen och fabriker, fartyg m.m. eller också för sina handelsföretag. Pashans konskriptioner lär på det ofördelaktigaste sätt inverka på befolkningens nativitet. Åtminstone är fruktan för densamma så stor, att åttio procent av de arabiska mödrarna plägar avhugga högra pekfingret på sina barn för att på detta sätt göra dem odugliga för krigstjänst. Väl har regeringens stränga befallning att utjaga just dessa ynglingar till militärtjänst något hämmat denna osed, men utrotad är den ingalunda. Egyptens befolkning avtar utan tvivel. Pashan har dessutom undandragit landets förnämsta näringsgren, åkerbruket tusentals arbetande händer.
När vi kom in i en by, omgavs vi vanligen av sjuklingar, som höll oss för läkare och bad om hjälp. I byn Qusayr fann vi två febersjuka, av vilken den ene legat sjuk tre månader och den andre 13 månader. De olyckliga, som ej hade utsikter att få någon läkarhjälp emotsåg med fattning slutet på sina lidanden. Deras egna läkare kunde ej få bukt med febern, Egyptens onde ande. De bad oss om medikamenter för sina sjuka och hoppades kunna bota dem därmed på några dagar.
Efter att i all hast ha beskådat fornminnen vid Karnak och Luxor beredde vi oss att fortsätta vår resa. Då kom tre offentliga danserskor, ghawazi, klädda i lätta dräkter och började till tonerna från en tvåsträngad fiol och kastanjetter samt en tamburin uppföra sina sinnliga, mauriska danser. Vi världsliga gynnare hade gärna närmare velat betrakta de förtjusande danserskorna, men de prästerliga herrarna, kanske med undantag för biskopen, fruktade frestelsen och jagade obarmhärtigt bort dem.
Det berättas, att dessa danserskor lever i ett slags bann här. De uppträdde tidigare i Kairo och Alexandria, men den gamle Muhammad-Ali blev slutligen förargad över deras uppträdande och avbröt deras muntra liv med den stränga befallningen att de skulle utvandra till Övre Egypten, varvid han lät soldater föra de gensträviga till olika småstäder. Här för de ett synnerligen oregelbundet liv och blir ofta till obehag för de resande på grund av sitt påträngande sätt. Man finner ofta mycket vackra flickor bland dem, men vanligen har de genom allehanda laster, mest dryckenskap, sjunkit så djupt att de blott uppväcker äckel och medlidande. De orgier och backanaler som turkarna utför med dem kallar de fantasiyya. Jag återkommer senare till deras dans.
När danserskan är ung och vacker och dyrbart klädd och utför sina lidelsefulla danser väl, är namnet ifråga väl berättigat. Men tyvärr vissnar denna skönhet snart, och då hon ej längre förmår fängsla männens hjärtan, sjunker hon snart ned i glömskans hav. Blott genom de allra lägsta kopplartjänster förmår hon på sin ålderdom skaffa sig en nödtorftig utkomst.
En på grund av sin skönhet berömd danserska vid namn Safiyya (Sofia) var älskarinna till den sedermera till vicekonung korade Abbas Pasha. Hon lär i sin blomstrings dagar ha varit så skön att Abbas, som då var guvernör i Kairo, icke ägde någon skönare hustru i sitt harem. Han besökte ofta i hemlighet den sköna danserskan, överhopade henne med skänker, men begärde i gengäld av den offentliga flickan en trohet, som han ej kunde vänta sig. En gång fann han henne i armarna på en vacker arab. Hans hämnd visade sig värdig hans råhet och grymhet. Han lät gripa den stackars kvinnan och piska henne, så hennes rygg helt sönderslets. Det gick månader, innan såren läktes. Hennes skönhet var nu förintad. Jag såg henne senare i Esna, där hon bodde i ett tämligen stort hus. Hon visade ännu spår av en försvunnen skönhet. Dock var klädedräkten då det vackraste hos henne. En obotlig lamhet blev följden av det grymma straffet och en ständig erinring för henne om Abbas kärlek och svartsjuka.
Vinden var ständigt gynnsam. Redan den 13 oktober nådde vi den lilla staden Esna, den 1 oktober ”Kedjeberget” (Djabal al-Silsila), av andra kallad ”Jordbävningens berg” (Djabal al-Zilzal). Här bryter sig floden genom det sista pass den har att passera, innan den stilla och lugn kan sända ut sitt välsignelsebringande vatten över det fruktbara land den skapat. Stället är vidare märkligt därigenom att man på ena stranden kan få se storartade stenbrott och på den andra forntida katakomber och små tempelportaler.
Ovanför Djabal al-Silsila träder bergen åter tillbaka i en vid båge, och Egyptens åkerland visar sig åter i hela sin fruktbarhet. På den högra stranden ligger ett av faraonernas dubbeltempel på en brant, nu av sand överhöljd klippspets, Kom Ombo.
Vi for uppför strömmen med en ångbåts hastighet. På flera små sandöar lade vi märke till de första levande krokodiler vi sett. De kom dock ej ens inom skotthåll för vår bark utan kröp långsamt ned i vattnet. För några dagar sedan såg vi redan en av dessa jättesaurier simma i floden, men livlös, vilket jag genast kunde se. Trots detta sände prästmännen ett halvt dussin kulor i ryggen på det redan döda djuret. Man förundrade sig allmänt över att vidundret fortsatte att sova så ogenerat, och jag roade mig i all tysthet över söndagsjägare och söndagsjakt.
På aftonen lade vi till i Assuan, Egyptens gränsstad mot Nubien, och förtöjde vår båt vid sidan om en slavbark. Långt innan man skymtar den bakom palmerna gömda staden, ser man högt uppe på vänstra stranden den helige Mousas, första kataraktens skyddspatrons, gravställe. I strömmen tornar stora massor av granit och syenit upp sig och hämmar om sommaren skeppsfarten. Sedan kommer man som till en leende trädgård, till ön Elephantine och därpå till Assuan. Vid högt vattenstånd kan man med fartyget komma direkt till staden. Vid lågt vattenstånd däremot måste man fara runt ön och med stor försiktighet lägga till vid en ankarplats strax ovanför staden, där stillheten blott bryts av kataraktens avlägsna dån.
Assuan är grekernas gamla Syene och ligger på 24 graders och 8 minuters nordlig bredd samt 30 gr. 34 min. Öster om Paris. Tidigare var staden av större betydelse på grund av de gamla stenbrotten vilket man kan se av den gamla stadens ruiner, som täcker ett område som är fyra gånger så stort som den nuvarande lilla stadens. Stenbrotten, varifrån alla de gamla obeliskerna och pelarna i Egyptens gamla tempel stammar, ligger alldeles i närheten av staden ute i öknen. Man ser fortfarande överallt spår efter forntidens sprängningsarbeten. Överallt ser man små hål borrade i berget, i vilka man sedan kilade in träpluggar, vilka så bringades att svälla medelst vatten och sprängde loss block på flera tusen centner. Urstenen är samma blandning av kvarts, glimmer och fältspat (eller hornblende och fältspat), vilken man efter den gamla fyndorten Syene gett namnet syenit. Några stenblock ligger ännu i sanden, lössprängda från berget. Andra är redan delvis bearbetade. Blocken fördes på rullar längs vägar, av vilka man ännu kan se spår, ned till fartygen i floden. En dylik väg, som för genom öknen till det närbelägna Philae torde stamma från tiden för romarnas herravälde, även om flera klippor i dess närhet är försedda med hieroglyfinskrifter.
Det nuvarande Assuan förtjänar inte längre namnet stad. Det har blott få och dåliga saluhallar, i vilka man ofta varken ser till säljare eller köpare. Här bor emellertid en egyptisk tullmästare, emedan alla från Sudan kommande och dit destinerade varor här förtullas. Tullen på slavar, som här liksom överallt annars i Orienten betraktas som handelsvaror, är mycket hög. En neger eller abessinier betingar 20, en negress 24 och en abessinska 33 thaler i tyskt mynt. Flera slavhandlare vistades i Assuan då vi kom dit, antagligen just för att få förtullat sina negrer och negresser. Man erbjöd oss en mycket vacker galla-flicka till ett pris av 1,800 piaster. Negerpojkar och negerflickor var betydligt biligare.
En av dessa slavhandlare besökte oss ombord på vårt fartyg och beskrev för oss länderna kring Vita Nilen, som han genomrest. Han visade oss vapen och dito husgeråd, vilka såg synnerligen egendomliga ut och av oss alla betraktades med största intresse.
Alla Nilfartyg, som går från Egypten till Nubien, passerar Assuans katarakt blott om det uttryckligen sagts ifrån i kontraktet med rayissen, fastän denna katarakt ej är farlig. Vår stora båt hade i varje fall ej lämpat sig därför, varför vi måste transportera våra varor landvägen med kameler. Don Ignatio hade utvalt ett lägerställe i närheten av ön Philae, där vi skulle vänta, tills en annan bark kom och hämtade oss. Den 18 oktober kom de förhyrda kameldrivarna, belastade sina stönande djur med missionsexpeditionens gepäck och drog vid middagstiden i väg till lägerstället. Vi red på åsnor och nådde vid solnedgången fram till den ovanför strömdraget belägna byn Sayyala.
Omgivningen var här högst romantisk. Bergen träder tillbaka i en vid båge. Nilen brusar fram över deras utlöpare. Svartglänsande syenit och porfyrmassor, delvis förbundna till stora klippartier, delvis söndersplittrade som av en jättehand, delade strömmen i hundratals små, porlande bäckar. Blott smala områden av odlad mark drar fram längs stränderna. Annars är trakten död och ödslig men likväl vacker.
Mitt i detta kaos av klippor ligger den palmbevuxna, grönskande ön Philae med sina tempelruiner. Man tror sig se ett sagoslott, då man för första gången skådar dem. Det högtidliga men dock tilltalande templet står på en så lämplig plats till de gamle gudarnas ära, som det rätt gärna är möjligt, med de mörka klippmassorna till bakgrund och omgivet av balsamiskt doftande mimosor och smärta palmer och kringbrusat av vatten.
Philae är värt att se. Redan templets historia är klarare och bestämdare än Egyptens övriga tempels. Philae var Osiris och Isis grav och ansågs vara en särskilt helig ort. Isiskulten höll sig kvar här, även sedan kristendomen börjat intränga i Nedre Egypten. Nubierna, forntidens blemier, hämtade härifrån under stora högtidligheter sina Isisbilder och slöt här fred efter sina många krig med egyptierna. Sedan kristendomen trängt även hit, förvandlades Isistemplet till en kristen kyrka.
Tempelsalarna är utförda i den mest fulländade egyptiska stil. Varje enskild detalj i byggnaden står i ett innerligt förhållande till det hela. Det tunga och nedtryckande, som vanligen utmärker egyptiska monument, försvinner alldeles och ersätts av en märkbar flykt och lätthet. Lätta kapitäler kröner de smärta pelarna. Var och en av dem är olika mot de andra. Blott lotusblomman är gemensam för dem alla. Som man kunde förstå av några ännu ofullbordade kapitäler, utfördes detaljerna först, sedan byggnaden färdigbyggts.
I det inre av templet är alla pelarna fullbordade och helt övertäckta med hieroglyfer. Pelarna prålar i sin gamla men evigt nya färgprakt. Några kapitäler skall föreställa ett knippe palmkvistar eller kanske palmerna själva. Denna idé, som tagits direkt från det egna landets natur, är enastående i sitt slag och mycket vacker. Till pylonernas praktfulla plafond för en ännu väl bibehållen trappa av sten. Och där uppifrån har man en härlig utsikt över katarakten. Över hela ön ligga ruiner och spillror kringströdda. Även byn Barabra, som förut blomstrat här, ligger i spillror. I de salar, där en gång prästernas dystra sånger ljöd bygger nu sparvar och svalar sina nästen. Allt jordiskt är förgängligt.
Uppgiften att vi i Korosko ej skulle komma att finna det nödvändiga antalet kameler för vår resa, föranledde expeditionen att ta en annan resroute. Man hyrde två mindre skepp till Wadi Halfa och beslöt att därifrån fara med kamel eller skepp till Dongola, varifrån man utan att behöva befara dröjsmål kunde färdas genom ökenstäppen Bahiuda. Den 21 oktober installerade vi oss tillsammans med biskop Casolani, padre Mousa och don Angelo på det mindre men bekvämare av de båda fartygen, medan de övriga stannade på transportbarken. Vinden var fortfarande gynnsam. Redan den 22 passerade vi under gevärssalvor vändkretsen. Två dagar senare nådde vi Korosko. Vi fann här en mest av bergsmän bestående expedition, utsänd av vicekonungen för att arbeta i guldgruvorna vid Khazzan. Den väntade sedan 18 dagar på de kameler, vilka skulle föra dem genom öknen. Dessa människor gick omkring och bävade av skräck för det i Kairo på grund av klimatet illa beryktade Sudan.
Skillnaden mellan den del av Nubien vi redan berest och Egypten är påfallande och hänför sig icke blott till själva landet utan även till invånarna, deras språk och sedvänjor. Nakna klippmassor inkräktar på strömmen å ömse sidor. Stränderna ligger här så högt, att någon översvämning ej kan komma ifråga. Stränderna bevattnas därför dag och natt med össkovlar men når ej någon högre grad av fruktbarhet. Den stackars nubiern kan ej avvinna sitt land några större rikedomar. Han är också fattigare än egyptiern, hans byar är torftigare, men samtidigt trivsammare och vackrare än egyptiernas.
Nubierna har en mer eller mindre mörk hudfärg, är smärtare och mera räddhågade än fellaherna samt ej ägnade att uthärda så stora kroppsansträngningar som dessa. Kvinnorna är småväxta och ej särskilt vackra samt går obeslöjade. Männen har korta benklädnader och en lång, bred sjal, kallad ferdah, vid högtidliga tillfällen också en blå bomullskåpa. De senare bär en ferdah draperad över de vida benklädnaderna i många veck, som en romersk tunika, och har flätat sitt korta, toviga och grova hår i hundratals små flätor, alldeles på samma sätt som det var modernt för årtusenden sedan efter att döma av de egyptiska bildhuggeriarbetena. Deras inte precis behagliga ansiktsdrag bör man betrakta på vederbörligt avstånd, ty kommer man dem nära, försvinner synintrycken och lämnar plats för helt andra. En outhärdlig stank strömmar en till mötes, om man närmar sig en nubisk kvinna. De har nämligen den vanan att insmörja håret med ricinolja. Denna ruttnar snart i den starka hettan och förpestar luften på 30 stegs omkrets. Flickorna bär redan här som enda plagg den rahhad, ett läderförkläde, som är vanligt i Sudan. Pojkarna går nästan utan undantag nakna till sitt tolfte år.
Mellan Derr och Korosko avviker Nilen från sin nordliga riktning och intar en nordöstlig sådan. Den rådande nordanvinden blir då ej längre så gynnsam, varför fartygen måste dras i rep, på arabiska kallade libban. En befallning från regeringen har ålagt befolkningen på den högra stranden – den vänstra är ökenland –att utföra detta arbete. Även vi gjorde bruk av de förnäma egyptiernas privilegium och lät infödingarna dra oss så snabbt som möjligt var. Det sätt varpå man tvingade nubierna att utföra detta arbete upprörde oss emellertid på det högsta. Två av våra matrosor, duktiga och handfasta karlar, sprang framför fartyget och drev infödingarna från fälten, össkovlarna eller husen med piskslag till draglinorna. Vi ville avhålla dem från denna brutalitet men insåg snart att det ej skulle vara möjligt att komma vidare utan denna metod, som stod i överensstämmelse med folkets uppfattning av rätt och lag.
Under resan beredde oss don Angelo, om vars skräck för drunkningsdöden jag redan förut berättat, ett komiskt intermezzo. Vår båt låg stilla. Nilen låg lugn och stilla, och luften var högst angenäm. Man övertalade då den gode prästen att en gång anställa ett prov för att se om hans luftmadrass verkligen skulle fylla sin uppgift, om det skulle behövas. Vi saknade ej övertygande argument, och han gick slutligen med på saken. Den luftfyllda madrassen låg på vattnet. Don Angelo klädde av sig och besteg farkosten ytterst försiktigt. Han stod där på sin madrass och såg övermodigt ned på vattnet. ”Rasa, du Nil, jag är i säkerhet!” Men, ack, en oförsiktig rörelse och madrassen slog helt om. Don Angelo låg i vattnet! Fastän han stod på bottnen med fötterna ropade han hjärtskärande efter hjälp. Vi hjälpte honom ombord, en illusion fattigare. Från detta ögonblick betraktade han alltid strömmens gula vatten med den största fasa.
På aftonen landade vi i Derr, en stor, mellan palmerna dold, men obetydlig by, i vars närhet ligger ett halvt förfallet klipptempel. Här höll våra prästerliga herrar en ämbetsförrättning. En fader begärde hjälp för sitt stackars sjuka barns räkning. Man visste inte vad man skulle ta sig till med det, ty modern hade redan länge innan dess födsel lidit av syfilis. Men vår biskop visste råd. Han tog barnet under förevändning att ge det medicin – och döpte det. Heliga enfald!
Från Derr saknade vi vind. Barkerna drogs därför långsamt av våra egna besättningar vidare. Den 2 kom vi till den förstörda mamlukfästningen Ibrim. En by med samma namn ligger på stranden under palmerna. Denna fästning var en av mamlukernas sista stödjepunkter. Den erövrades dock slutligen av pashan, som lät helt förstöra den och fördrev den slagne fienden till ön Sais. Där gick de senare fullständigt under.
Den 1 november kom vi till klipptemplet Abu Simbel. Där finns två storartade monument, som överträffar alla förväntningar. Framför portalen, som är nästan fullständigt begraven i sanden, sitter fyra kolosser av samma höjd som Memnonstatyerna i Luxor (64 pariserfot). Deras ansikten är som alla andra egyptiska bilders osköna, men de ser verkligen hemska ut och imponerar därför. Det inre templet är helt och hållet byggt på hälleberget. Det innehåller 14 kamrar och salar med hieroglyftavlor och statyer av mer än 39 fots höjd. I den bakersta och minsta cellen ser man tre stenbilder, synbarligen föreställande olika gudomligheter. Enligt Prokesch (”Landet mellan Nilkatarakterna”) är detta jättetempel 130 wiener-fot djupt, 145 brett. Det andra templet försvinner vid sidan om detta. Det ligger blott hundra steg från det förra, alldeles vid floden, är mindre som sagt och även mindre vackert. Litet längre uppför strömmen ser man en i en klippnisch sittande figur, som araberna kallar al-Kayyal, ”den mätande”. Den håller i sina upplyfta händer ett fyllt sädesmått och står i begrepp att skaka ut det. Det är tydligen en sinnebild av det nya Nilårets fruktbarhet, såsom man hoppas det skall gestalta sig. Ögonen är riktade mot strömmen, som om de ville iakttaga flodens vattenstånd.
Resenären plågas i hög grad av barns och vuxnas evinnerliga tiggeri i alla nubiska byar. Hittills har vi ej kommit utanför området för vanliga turistresor, och man har skämt bort folket med gåvor, så att man i byarna, särskilt om man är klädd i europeiska kläder, genast omringas av en skara nakna pojkar eller i trasor klädda vuxna, som i korus skrika: ”Khawadja hat bakschisch!” (Herre, ge oss en allmosa!). Till och med små barn ropar ”bakschisch” efter en. Det är det första ordet de lär sig uttala. Då jag ej har ett oändligt tålamod, tvingades jag begagna mig av min Nilpiska, gjord av hudremsor från en flodhäst. Efter ett par slag med detta förträffliga instrument, fick jag genast höra: ”Förlåt herre, vi visste inte att du förstod dig så väl på sederna här i landet. Vi vill alls inte ha någon allmosa. Förlåt oss. Herren välsigne dig!” o. s. v. Först ovanför Wadi Halfa, vars katarakt sätter gräns för turistresorna, upphör bettleriet.
Den tredje november nådde vi denna ort. Den ligger kringströdd i en palmskog och är tämligen obetydlig i och för sig. Det är blott den en fjärdedels mil längre upp belägna andra katarakten, som gjort platsen bekant. Ovanför strömdraget måste vi vänta tretton dagar innan vi kunde komma över några fortskaffningsmedel, vare sig kameler eller fartyg. Vår bostad bestod av ett tvåvåningshus uppfört av lufttorkat tegel och täckt med palmstammar, som var obrukbara för detta ändamål. Fyra år senare låg också huset i spillror. I ringmuren som omgav det hela såg man flera skottgluggar, som tydde på att man tidigare måste tänka på försvaret. De dyrbara karavanerna hade måst skydda sig för anfall. Vid denna tid, då all handel bedrevs av statsmonopol, föreföll denna byggnad obehövlig. Oss kom den emellertid väl till pass. Det är alltid angenämt att genast finna en bostad, då man kommer till en så intetsägande plats som denna, så att man inte blir tvungen att driva ut en stackars värnlös infödingsfamilj ur deras hydda. Dessa nubiers hyddor är också tämligen usla, även om de är betydligt bättre än böndernas hålor i Egypten. De liknar fyrsidiga, stympade pyramider och består av torkade formstenar. De har inga ljushål för att inte missbruka ordet ”fönster” – utan får allt sitt ljus uteslutande genom den upptill utvidgade dörröppningen, som nattetid tillsluts med ett förhänge av palmkvistar. Golvet är i de nubiska husen ofta klädda med konstrikt flätade, brokiga mattor. Annars finns det inga husgeråd därinne, undantagandes en säng av samma material som dörren och några kärl av trä eller lera.
Invånarna i denna by skiljer sig från de övriga invånarna i Nubien i flera avseenden, även beträffande dialekten. Språket tyder på en härstamning från etiopierna, och nubiernas kroppsbildning tycks ej heller motsäga denna teori. Man kan kalla nubierna för ett friskt och sunt folk. Framför allt märker man genast, att man lämnat ögonsjukdomarnas land. Alldeles på samma sätt som det förhåller sig med naturen, här fruktbart åkerland och ett stycke längre bort ofruktbar öken, så förhåller det sig också med sjukdomarna i dessa länder. I Assuan härjar en svår epidemi. En mil längre bort, i byn Shallal känner man knappast ens till namnet samma sjukdom. Man kan med säkerhet anta att en blind eller enögd nubier ej förvärvat sin sjukdom i hemlandet utan i Egypten. Däremot är det mycket farligt att få ett sår i Nubien. Detta minsta lilla sår blir varigt och läks ej på månader. Flera av vårt ressällskap led av små sår i flera veckor.
Vi hade rysligt tråkigt i Wadi Halfa. I vår bostad plågades vi av stora skorpioner, som förekom i väldiga mängder. I det fria förargade vi oss över den föga givande jakten. Blott då och då erhöll vi av en slump något värdefullt villebråd. Den 23 november kunde vi slutligen fortsätta vår resa. Några nubier forslade vårt bagage över katarakten och vi lämnade den tråkiga platsen ridande på kameler. Vi drog längs Nilstranden uppför katarakten. Flera i vårt ressällskap hade ej ridit på kameler förr och gjorde de mest besynnerliga rörelser för att behålla jämvikten.
Vårt mål, lägerplatsen Abke ligger mer än två mil från Wadi Halfa. Redan en kvarts mil ovanför den sistnämnda platsen ser man ej längre till några mänskliga boningar. Man kommer in i andra eller stora kataraktens av öknar omslutna område. Ögat skådar här ej annat än sten, sand, klippor och himmel samt den skummande och dånande, över klippblocken fradgande strömmen. Det är synnerligen naturskönt här!
Vid nattens inbrott kom vi till Abke. Matroserna, tillhörande flera här i bukten liggande barker, satt och värmde sig framför en eld vid + 14 gr. Reaum. Värmen bekom även våra bortskämda kroppar väl. Natten var underbar. Ännu ekade dånet från katarakten i fjärran, men det ackompanjerade blott cittrans toner, till vilka de unga sjömännen dansade. Man kunde, om man var skarpsynt, se skogen av master i strömmen, som här själv mot stränderna liknade en stilla plaskande sjö i vilka stjärnorna speglade sig. Doftande mimosor parfymerade luften. Palmernas kronor prasslade för den lätta vinden. Vi somnade!
I Abke låg mer än femtio av de små barker som man använder i katarakterna och lossade sina laster, som nästan uteslutande bestod av sennablad. De små båtarna är hopfogade av små plankor utan spanter. De har blott en mast och ett fyrkantigt segel men inga kajutor utan blott ett litet och högst obekvämt skeppsrum, som sällan rymmer mer än fyrtio arabiska centner. Men detta byggnadssätt betingas av de faror som är förenade med en färd här uppe. Spanterna saknas för att båten skall få största möjliga elasticitet och inte genast springa läck vid de många stötarna mot klippblocken. Det mellan två rår, ett rörligt och ett orörligt, inklämda seglet är fyrkantigt eller ruterformat, emedan man då lättare kan reglera det efter den rådande vindstyrkan. Båten är liten och kort, emedan man framför allt måste vara i stånd att göra snabba vändningar.
Missionsexpeditionen behövde åtta dylika båtar för att få rum med alla sina reseffekter, och den 18 november avseglade vi tillsammans med ett tjugotal andra båtar från lägerplatsen. Det var en vacker anblick denna, ett trettiotal med vita segel försedda båtar, som samtidigt flög uppför strömmen! Floden begränsas här av branta, ofruktbara klippor, men på sina ställen gör dock strömmen sina rättigheter gällande och förvandlar en liten strimma lågland med sitt slam till en fruktbar åker, som den själv besår med sina frön. Trakten är nu på en lång sträcka ytterst ofruktbar, men likväl är den bebodd. Hyddorna ligger dock med miltals mellanrum. De äger intet annat än floden skänker dem. Med fara för livet simmar de till en över bergen otillgänglig liten, stilla bukt, där de sår sina bönor i det slam, som fastnat mellan stenarna. Skörden av denna s. k. åker utgör deras enda tillgång. De är så fattiga att inte ens den egyptiska regeringen kunnat pålägga dem någon skatt. Det finns i Batn al-Hadjar väl också ställen där flera nubier slagit sig samman, odlar ett stycke åker och kan hålla två nötkreatur eller fyra getter, men detta är rena oaser i jämförelse med det övriga landet. En palm, en buske, en hydda hälsas här med jubel. Ett fält med bönor är målet för en dagslång färd. Ett skovelhjul är tecken på förmögenhet. Denna stendal är oändligt, outsägligt arm!
Den 1 november! Muhammedanerna firar i dag en fest till åminnelse av Abrahams offer. Besättningen sitter iförd helgdagskläderna på däck och låter den goda vinden blåsa till ingen nytta. Vi kom i väg först vid middagstiden. Vi sitter lugnt nere i skeppsrummet. Plötsligt skakar barken i hela sitt skrov. Den har med ett fruktansvärt brak farit rakt på en klippa. Vi hoppar förskräckta upp och bereder oss på att få simma, men vår gamle erfarne rayyis Bilal sitter där med lugnt ansikte och ropar blott ett vänligt ma’lesh! Detta ord betyder egentligen ”det gör ingenting”, men det används i oändligt många situationer. ”Barken är hållfast och tål många stötar”, säger han, och det råder intet tvivel om att Bilal känner den saken, och han anar vanligen klipporna under vattnet innan vi nått dem. Några dagar efter denna händelse stötte vårt för fulla segel farande fartyg på några undervattensklippor med så stark fart, att vattnet började intränga genom ett avsevärt hål. Men man var även beredd på dylika eventualiteter. Lump och blånor låg till hands och användes genast för att täta läckan. En matros slet av sig skjortan och uppoffrade den till det allmännas bästa, och på några minuter var faran avvärjd.
Den 20 november kom vi till Semmes shallal. (Shallal är nubiernas benämning på strömdrag). Genom två öppningar av knappast 40 fots bredd pressas Nilens oerhörda vattenmassor fram. Vattnet står före fallet ungefär 6 fot högre än efter detsamma. Vi seglade för full fart mot det brusande fallet. Där hoppade plötsligt våra matroser i vattnet med ett rep, simmade genom de häftiga vågorna och fäste repet vid ett klippblock. Här låg vi sedan, tills man på detta sätt förenat alla båtarna. Sedan drog man dem med starka tåg genom de rasande vattenmassorna, som hotade att slå över fören. På båda sidor om strömdraget står små, men prydligt utförda tempelruiner från faraonernas tid, försedda med väl utarbetade hieroglyftavlor.
Om vinden är gynnsam kan man passera stendalens alla strömdrag på sex till åtta dagar. Tyvärr var vinden ej god. Det tog oss tre dagar att färdas en och en halv mil. Vi var ej beredda på en så ogynnsam färd, och livsmedlen började tryta. Våra matroser gjorde vid rådande vindstilla långa utfärder i omgivningarna för att finna något ätbart, men förgäves. I stället för grönsaker äter de vilda men sparsamt växande örter och blev trots den rådande nöden vid gott mod, sjöng och skrattade. Vi européer var emellertid mindre belåtna med de förminskade ransonerna och längtade efter färskt kött och grönsaker. På morgonen erhöll vi en kopp kaffe och en skeppsskorpa, till middag torkat ris, kallat pillau, och som aftonmåltid en mager soppa. Alla rätterna saknade kryddor, enär vi redan sedan flera dagar tillbaka hade gjort slut på saltförrådet. Jag sköt en Nil-gås, vars kött blev en verklig läckerbit för oss och förvärvade mig mina europeiska vänners beundran på grund av den härliga steken och nubiernas på grund av det skickliga skottet.
Tvenne Nil-gäss, vackra, men skygga fåglar, satt på en liten klippö, väl trehundra fot från oss. De trodde sig säkra på grund av den breda, svallande flodarmen som skilde oss åt, men min förträffliga bössa nådde dem dock. Jag sände hanen en kula genom bröstet. Efter några fåfänga flygförsök föll den död ned på stranden av ön. Hela manskapet, mer än 20 man, hade uppmärksamt följt mina förehavanden, och nu utbröt ett bifallstjut. Men ännu skilde mig den strida strömmen från mitt byte. Då erbjöd sig en matros i hopp om en slant att simma över och hämta fågeln, och han gjorde det verkligen också. Han kastade sig i den brusande floden endast fastklamrande sig vid en kort trädstam. De fradgande vågorna tycktes först uppsluka honom, men han arbetade sig igenom och nådde lyckligt ön samt kom tillbaka med fågeln i handen.
Man kan ej nog beundra de nubiska simmarnas skicklighet. Medan en egyptier blott med stor självövervinnelse kan förmå sig att hoppa i vattnet, simmar nubiern som en fisk. Ända från barnsben är han van att simma. Pojkar och flickor jaga varandra på lek i den strida strömmen. Ynglingen och den vuxne mannen förfärdigar sig en tät läderpåse, som han fyller med luft, och på denna låter han sig drivas hela dagsresor nedför floden. Både män och kvinnor simmar på en dylik läderblåsa utan betänkande över den ofta mer än tusen steg breda strömmen.
Den 25 november lade vi till mitt i Ambukholsbetydande shallal vid ett klippblock. De hopfästa barkernas rörelser i den kraftiga strömmen var så häftiga, att flera i sällskapet blev sjösjuka. Vi föredrog att sova på klippblocken den natten, och vi sov också härligt trots kataraktens dån omkring oss. Vi märker till vår stora glädje att trakten börjar bli mera gästvänlig. Här och var får man se en palm eller en grupp mimosor. Stora skaror flyttfåglar följer strömmen mot söder och ger oss gott hopp om jaktbyte. Nöden blir allt större. Snart har vi inte mer att äta.
Först den 28 november började den efterlängtade nordanvinden blåsa och drev nu våra fartyg tämligen hastigt mot strömmen. Två dagar senare passerade vi Tangursströmdrag. Mitt i fallet låg ett fullständigt krossat fartyg på en klippa. Det hade förolyckats en månad tidigare med last. Även denna gång såg det hotande ut, och det var blott med nöd vår besättning lyckades rädda en av båtarna från undergång. Muhammad, kocken, ämnade simmande nå sitt mitt i floden liggande fartyg. Han greps emellertid av strömmen och kämpade förgäves mot den. Han skulle utan tvivel ha drunknat, om inte tvenne andra nubier kommit honom till undsättning. Dessa drog honom medvetslös till stranden, fastän de själva var nära att drunkna. Man omtalade för mig att många matroser drunknar på detta ställe årligen, all simskicklighet till trots.
En besättningskarl, Abd Allah, hade sin hustru med ombord, en verkligt vacker nubiska. I går närmade jag mig rent tillfälligtvis den mörkbruna skönheten. Som en retad tiger rusade nubiern mot mig.
– Vad har du med min fru att göra? ropade han rasande.
Det hjälpte inte, att jag bedyrade min oskuld. Från denna dag betraktade han mig med namnlös svartsjuka och tycktes hata oss båda dödligt.
Den 1 december. Vi befinner oss nu i en mycket fruktbarare trakt. Palmer och mimosor grupperar sig till små skogar. Framför oss ligger på högra stranden ett högt berg med ojämna toppar, Djabal al-Dibshe. Även på vänstra sidan höjer sig branta klippmassor. En av Batn al-Hadjars skönaste nejder ligger framför oss. De glödande, svartglänsande klippartierna ger landskapet ett hemskt och vilt utseende, men något längre upp ligger Akasha med sin mera leende natur. Vid middagstiden når vi fram till Okmes heta källa. Den kommer i dagen vid sidan om ett gammalt halvt förfallet torn, som väl fordom innefattat densamma. Runt omkring är jorden betäckt med en saltskorpa. Temperaturen är över 4 gr. Reaum. Vattenmängden är ringa, ljus och har smak av svavel. Fastän det överallt i Nubien betraktas som hälsokälla, används den föga. Denna källa är den enda som utmynnar i Nilen mellan Khartoum och Kairo. Akashasströmdrag ligger knappast en halv mil söder därom. Vi kommer dit på eftermiddagen. Av alla båtar var vår den enda som passerade strömdraget så fort. Vår kunnige rayyis upprepade försöken att komma uppför katarakten oavbrutet, tills det lyckades. Vi landade ovanför densamma på högra stranden.
Idris, vår svartbrune, nubiske tjänare, badade, klädde sig i högtidsdräkt och gick till Akashes heliga grav för att bedja. Det är en shejk som ligger begraven där och han anses som kataraktens skyddspatron. Det skulle heller aldrig falla en sjöman in att passera denna grav utan att avlägga ett besök där. Alla de andra sjömännen följde vår tjänares exempel. Blott den gamle, stränge religiöse rayyisen kunde inte lämna fartygen, och därför tog männen med sig litet av den heliga jorden till honom. Han strödde ut densamma på däck och bad där sina böner.
Den svaga vind som började blåsa förde oss samma afton och följande morgon till Dahlesströmdrag. Bilal, vår rayyis, var den förste som övervann alla svårigheter och förde båten igenom. De övriga föredrog att vänta på starkare vind. Den 4 december först förde en stark nordanvind åter tillsamman sällskapets medlemmar. Vinden övergick snart i storm och medförde stark kyla. Termometern stod visserligen fortfarande på + 12 gr. Reaum, men vi frös i alla fall och måste leta fram pälsar och täcken för att värma oss. Stormen höll i sig även följande dag. Man hade blott rullat upp en tredjedel av seglet, men stormen jagade trots detta båtarna framåt, som om de drivits av ånga. Vår besättning var sjösjuk och satt med ömkansvärda miner i fören på barken.
Vi hade kommit in i palmlandet Dahr al-Mahhass. Batn al-Hadjars berg är här försvunna. De flacka stränderna ger rum åt fruktbara åkrar. Milslånga palmskogar drar fram vid ökenranden. På palmerna mognar här ljuvliga, vitt berömda frukter. Tropiska fåglar ger liv åt stranden, och ornitologen får se flera sällsynta fjäderfän. Här såg vi för första gången den praktfulla eldfinken (Euplectes ignicolor). Det är en liten fågel med sammetssvart bröst och panna, och brinnande röd kropp för övrigt. Alla fjädrarna har en egendomlig glans.
Jag led på grund av tvenne sömnlösa nätter svår huvudvärk. Rayyis Bilal ville befria mig från densamma genom en sympatetisk kur, på vilken alla araber sätter stort värde. Han närmade sig mig under allehanda gester och lade sedan sin högra hands fingrar fast mot mina tinningar. Därpå mumlade han en del böner, allt under det han lade fingrarna på sin vänstra hand mot handflatan i en bestämd ordningsföljd. Slutligen pressade han mitt huvud mellan sina båda handflator, spottade i den vänstra handen och slog den flera gånger mot marken. Jag vet inte, om den på eftermiddagen inträffade lindringen berodde på att den märkvärdiga kuren hjälpt eller på att vinden nu mojnat av.
Den 9 december. Det var vindstilla. Baronen hade gett sig ut på jakt, och jag låg sjuk i mitt första anfall av klimatisk feber. Jag skakades av frossbrytningar. Då hördes från däck ett fruktansvärt tjut. De gälla tonerna blev mig slutligen odrägliga. Jag fick av Idris höra att det berodde på att besättningskarlarna var rasande, emedan baronen ej återvände, fastän vinden åter börjat blåsa. Man hade sänt iväg matrosen Abd Allah för att kalla tillbaka baronen. Jag fick onda aningar, ty denne matros var känd som en råbarkad sälle. Några minuter senare hörde jag baronen ropa på hjälp och fann honom på stranden i vilt handgemäng med nubiern, som sökte bemäktiga sig min kamrats bössa. Fick han tag i den, skulle han med all säkerhet skjuta ihjäl baronen. Jag grep hastigt mitt gevär och siktade på nubiern, men i detsamma ändrade de stridande ställning, så att jag inte vågade skjuta av fruktan att skada baronen. Nu blev han fri, och jag siktade åter, men nubiern föll blödande till marken, innan jag hunnit skjuta. Baronen hade stött sin jaktdolk i bröstet på honom.
Jag fick senare höra, hur saken tillgått. Abd Allah hade rusat mot baronen, bannande och skymfande honom och hade drivit honom med våld till stranden. I närheten av skeppet, hade han till och med slagit honom. Baronen grep då vredgad sitt gevär och ämnade slå till nubiern med kolven. Denne rusade då mot sin motståndare, grep honom i strupen och hotade skjuta ned den kristne hunden, om han blott fick tag i geväret. Han försökte också med all makt gripa tag i det. Man kunde frukta det värsta, och baronen var i sin fulla rätt, då han värjde sig på ovannämnda sätt.
Det är omöjligt att beskriva all den förvirring som följde. Besättningskarlarna blev rasande och svor hämnd samt drog i skaror till padre Ryllo. Denne jesuit var icke blott nog lågsinnad att ge mängden rätt utan till och med upphetsade folket mot oss kättare. Don Angelo, som var expeditionens läkare och inom parentes sagt hade mycket besynnerliga idéer om läkekonsten, blev sänd att plåstra om den ”stackars sårade”. Matroserna blev på grund av medhållet begripligt nog ännu mer pockande och oförskämda. Rayissen förklarade att de ämnade skaffa sig rättvisa genom att lämna vår båt åt sitt öde. Vi satte våra vapen i bästa stånd och beredde oss att försvara oss på liv och död. Följande morgon upprepades hotelserna, men vi befallde männen att fara vidare, lovade att inställa oss inför domstolen i provinsen Dongola och svor på att envar, som närmade sig båten i fientlig avsikt skulle bli nedskjuten. Vår energi förfelade ej att göra verkan. Matroserna fogade sig knorrande och återgick till sina plikter.
Abd Allahs sår var inte farligt. Ett revben hade dämpat stöten. Sedan sårfebern övervunnits, tillfrisknade han snart. Då han senare visade sig villig att göra upp saken i godo, gav baronen honom tre speciethaler för sveda och värk och ändade därmed den tråkiga tvisten till allas belåtenhet. Jesuiterna bemödade sig sedan att ställa min följeslagares handling i dålig dager och stämpla hans självförsvar som ett brott. Han handlade så, som varje annan skulle ha handlat i hans ställe. Mord och dråp är ingalunda så ovanliga i dessa trakter att man inte måste vara på sin vakt, om man blir hotad.
På aftonen lade vi till i närheten av berget Rauer vid högra stranden. Man betraktar de båda bergen såsom en gång varande förenade. Det är förstenade jättar. Den störste var en manlig jätte och hette Rauer. Den andra var hans hustru Kisbetta. Makarna råkade i gräl och mannen avlägsnade sig femhundra steg från hustrun. Då det kroppsband som förut förenade dem (härmed menar man en upphöjning på bergen) därigenom brast kunde de ej återförenas. Denna grovt tillyxade historia visar, hur långt nubiernas diktkonst står efter arabernas.
Vår resa försiggick nu snabbt. Vi närmade oss hastigt huvudstaden Dongola, enär den numera från klippor fria strömmen ej hindrade oss längre. Staden Dongola eller al-Urbi, som den vanligen kallas, nådde vi den 15 december. Denna stad uppbyggdes enligt naturforskaren Ehrenbergs plan på den plats, där den lilla byn Akromar förut legat och tjänade som fästning åt turkarna, sedan dessa erövrat densamma. Dongola är en obetydlig plats, som innehåller dåliga basarer med ett fåtal varor, några kaffehus och brännvinskneiper. År 1852 blev dessa förstorade och förbättrade. Man byggde då också en moské på befallning av Latif Pasha, generalguvernören över Ost-Sudan. Det utgör säte för en turkisk provinsguvernör.
Vid tiden för vår ankomst regerade här Mousa Bey, (ursprungligen Beik, av andra skrivet Bei eller Beg; betyder ungefär överste), en mycket kunnig och skicklig man, som vi senare träffade åter i Khartoum. Han gjorde prästerna ett besök strax efter vår ankomst, vilket vi några dagar senare besvarade. Det är allmän sed i Nordostafrika att stadens invånare först avlägger visit hos de nyanlända, varefter dessa efter behag kunna besvara visiten eller låta bli. Denna sed är mycket angenäm för främlingar.
Den första söndagen efter vår ankomst (den 19 december) läste padre Ryllo mässan på arabiska i det härvarande koptiska kapellet. Kapellet var talrikt besökt. Han förde med sig om igen ett bröd, som de koptiska kristna använder vid nattvarden. Det var bakat av vetemjöl, var runt till formen, en tum högt och tre tum i diameter. På ovansidan såg man Jerusalems femfaldiga kors.
Expeditionens medlemmar ville avvakta sin chefs tillfrisknande i Dongola. Men då vi ej kunde stanna här på obestämd tid, skilde vi oss från prästmännen, hyrde en egen bark till byn Ambukhol, som låg vid början av vägen genom öknen Bahiuda. Vi lämnade Dongola den 20 december. Vårt förhållande till missionsexpeditionen hade inte varit det allra bästa, men vi kände dock en viss avsaknad då vi skulle skiljas från de män som vi varit tillsammans med i mer än tre månader. Vi kände att vi från och med nu stod alldeles ensamma. Den falske biskopen gav mig en mängd hälsoregler, pater Knoblecher hjärtligt menade förmaningar. Padre Ryllo önskade oss kallt lycka på resan. Don Angelo gjorde dåliga vitsar, och padre Mousa, min gamle omvändelselystne, men faderlige vän och baron S. S. följde oss till vårt fartyg.
Ovanför Dongola erbjuder floden föga anmärkningsvärt. Handak och Gamla Dongola är så obetydliga platser, att de knappast behöver omnämnas. Vi förkortade färden med jakt och preparering av bytet. Så kom den 24 december, vilken datum väckte allehanda känslor i vårt inre. Vi befann oss i Afrikas inre regioner, men våra tankar gick till hemlandet. Vi beslöt att fira aftonen som hemma. Varandra kunde vi inte skänka något. Därför gav vi våra tjänare julklappar. Därpå hämtade vi fram vin och drack för de kära i fjärran land. När det redan var natt, satte vi oss under den ljusa, stjärnbeströdda himmelen och lyssnade till vågornas plask mot stäven, och medan båten långsamt och högtidligt seglade uppför strömmen, firade vi julens högtid.
Den 25 december landade vi i Abdun, en obetydlig by, ty vi hade hört att vi skulle kunna börja ökenfärden därifrån och på så sätt bespara oss två eller tre dygn. Vi började underhandla med en arab, som vår rayyis förde till oss, och denne lovade att före solens nedgång skaffa åtta kameler mot en hyressumma av 40 piaster stycket. Vi väntade dock flera timmar på hans återkomst, men förgäves. Vi tillkallade då byns föreståndare för att få lymmeln straffad för vår förlorade tid, men vi fick blott veta att denne ej hade rätt att straffa bedragaren, emedan han ej tillhörde byn utan en illa beryktad beduinstam. Shejken (byfogden) hade vägrat honom kameler, emedan han hade betvivlat att vi någonsin skulle nå fram till Khartoum under denne mans ledning. Byföreståndaren gav oss det rådet att för framtiden blott vända oss till regeringens ombud, då vi ville hyra kameler. Dessa var ansvariga för resenärernas säkerhet. Senare insåg jag tydligt hur rätt denne man hade.
Vi bröt strax åter upp, störde en jättestor krokodil med några kulor och kom vid middagstiden följande dag till Ambukhol. Kashifen, eller distriktsföreståndaren, blev idel artighet, då vi visade ett rekommendationsbrev från hans överordnade Mousa Bey, och lovade att göra allt för att hjälpa oss. På aftonen kom han på besök ombord. Vi bjöd honom först på kaffe och sedan på rom, emedan hans tjänare, en krypande kopt, försäkrat att hans härskare väl förstod att rätt tolka profetens föreskrift i detta avseende. Den rusande drycken fick snart nog turken på gott humör. Han utropade flera gånger: ”O, mina herrar, detta är den lyckligaste dagen i mitt liv!”
Det hela skulle emellertid ej sluta så lyckligt. Då mannen skulle stiga i land, vinglade han på den smala landgången så att han störtade i den gyttjiga floden och drog sin tjänare med sig. Vi ville skynda till hans hjälp, men han hade då redan klarat sig upp på terra firma. Drypande av vatten kom han åter ombord för att försäkra att inte han utan bara den dumme kopten fallit i vattnet. ”Bekymra er inte om den saken, mina herrar”, sade han. ”En sådan där hal gynnare skadar det inte alls. Lailkum sa’id! God natt!”
Nästa avsnitt
Öken och ökenliv
