bahari.blogg.se

Översättarens förord 
till tredje och sista delen av

"BOKEN - PLATSENS GÅRDAG NU"

Del III

av ADONIS 

 Se intervjun med Adonis längst ner

 

Visa dig stor på jorden!
Var en atom av ljus!

 

*

 

Må de drunkna,

dessa ordens skepp

som varken blir galna    

     eller förälskar sig!

 

I tredje och sista delen av Boken – Platsens gårdag nu tar berättarens skildring vid där vi lämnat honom i förra delen, dvs. i slutet av 800- och början på 900-talet. Islam hade redan spridits till den gamla världens kontinenter och religionen kodifierats av de lärda i ett stort antal teologiska verk, resultatet av en lång debatt muslimer emellan och av översättningsvågen som överförde hellenismens filosofiska, medicinska och vetenskapliga verk till arabiska, en rörelse som kulminerade under den abassidiske kalifen al-Ma’mún (813-833). Flera kalifer under detta århundrade försökte gynna mu’tazila-rörelsen i Bagdad, en skola som förespråkade ett rationellt närmande till Koranen och religionen, men det blev den bokstavstrogna falangen med Ibn Hanbal (780-855) och senare Ibn Taymiyya (1263-1328) som gick segrande ut ur denna strid. Genom att samla muslimerna runt ett heligt krig vars syfte var att försvara islams länder hade konservatismens seger tillfälligt lyckats rädda islams kärn­område, som redan då hade angripits av de första korsfararna från väst och centralasiatiska stammar från öst. Samtidigt såg det traditionstyngda samhället till att religiösa institutioner både på gott och ont blev lika tongivande inom islam som politiska och militära dito. Makten skulle hädanefter delas mellan militära makthavare, alltmer sällan av arabiskt ursprung, och religiösa lärda, oftast araber eller perser med arabiska som lingua franca. De som kom i kläm mellan dessa två stridande partier var poeter, filosofer, konstnärer och vetenskapsmän. I vår egen tid lider islams länder ännu av samma problem. De arabiska civila samhällen som reste sig under den arabiska våren, med sina anspråk på yttrandefrihet, social rättvisa och mänsklig värdighet, har även de hamnat mellan två sorters fascism, en religiös och en militär.

 

Även om islam allmänt gick segerrik ut från denna första allvarliga konfrontation – korsfararna fick så småningom dra sig tillbaka till Europa och de turkiska stammarna konverterade till islam – innebar det bokstavstrogna lägrets dominans ett rejält avbräck på längre sikt för denna gryende civilisations utvecklingsmöjligheter. Vi får inte glömma att islam under medeltiden var den största exportören av idéer, mellanhanden som såg till att filosofins universella begrepp överlevde och fördjupades långt före den europeiska renässansen. På 900-talet kunde muslimerna fortfarande se fram emot tre hundra år av ett allt rikare litterärt, andligt och intellektuellt liv. Stora filosofer och mystiker som Ibn Sina (Avicenna), Ibn Tufail, Ibn Rushd (Averroës), Ibn Arabi och Rumi, hade ännu inte fötts och det skulle dröja till 1300-talet innan Ibn Khaldun, historiens första sociolog, skulle skriva sitt storverk om samhällsutvecklingens materiella villkor i en diger introduktion till sin omfattande Världshistoria. (Bara Introduktionen är på 600 sidor och utgiven av Alhambra i Ingvar Rydbergs översättning, andra uppl. 2001). Niohundratalet var alltså en kuvös för det som komma skulle. Det var också århundradet då den filosofiskt färgade sufiska strömningen började uppfattas som ett hot mot den rådande samhällsordningen, vilket ledde till att flera av dess ledande gestalter fick sätta livet till efter uppseendeväckande rättegångar. Al-Hallájs (858-922) martyrskap får en framträdande plats i berättarens skildring under denna sista del av Boken.  Al-Mutanabbí var sju år gammal när al-Halláj bragtes om livet på det mest brutala sättet av myndigheterna i Bagdad.

 

*

 

Mitt upphöjda väsen har ett djup

som aldrig svikit sina grottor:

Elden har gjort mig till sin utvalde,

medan jag vakade över dess glöd.

… jag är en förrädare:

Jag röjer era måttstockar

och blottar falskheten i era läror.

 

Dessa rader är hämtade ur al-Mutanabbís fiktiva dagbok. Vi ska komma ihåg att Boken bygger på en fiktion, även om samtliga relaterade händelser är historiskt belagda. Al-Mutanabbís verk har blivit rikligt omskrivet genom tiderna och än idag produceras det ständigt nya studier om dess betydelse för den arabiska poesin och litteraturen i allmänhet. Hans efterföljare, den blinde Abú l-’Alá’ al-Ma’arrí (973-1057), som förlänades titeln ”poeternas filosof och filosofernas poet” av sin samtida, var en stor beundrare av Mutanabbís diktkonst och ägnade den ett helt verk, Mu’jiz Ahmad, eller ”Ahmads underverk” (ett av al-Mutanabbís förnamn var Ahmad). Ordet mu’jiz hade hittills enbart använts för att beskriva Koranens språk! 

 

Adonis har dock inte främst försökt återskapa poetens liv och vedermödor på 900-talet i Boken utan i­stället sökt framhäva de egenskaper som med tiden skulle göra de muslimska samhällena både sårbara och efterblivna i denna civilisationernas kapplöpning. Det är förhållandet mellan makten och de intellektuella, samt mellan centralmakten och de rebelliska avknoppningar inom islam som här utgör bakgrunden till berättelsen om al-Mutanabbís liv och öde. Dessa två aspekter av det som starkt präglade den spirande arabisk-muslimska kulturen, svärdet och pennan, går på sätt och vis ihop, för varje stor poet inom denna kultur har också varit en stor kättare och en stor rebell.

 

 Lärda? Visst,

de känner till de döda

ordens nästen, fåglarna

som kläcks ur deras ägg,

och fågelsnaran.

   Är det därför de vågar baktala poesin?

      Deras lemmar fylls av skräck

         var gång de står inför ett ode!

 

*

Redan på 1930-talet började en hel del litteratur dyka upp på arabiska som behandlade de rebelliska rörelsernas historia under islams början som en bekräftelse på islams ”progressiva” natur.  Religionen skulle anpassas till de moderna tiderna. De tekniska framstegen skulle tvinga fram en religiös reform för­utan vilken många muslimska samhällen hotades av undergång. Konservativa och bakåtsträvande krafter måste svepas bort av en stark förändringsvilja, som skulle bygga ”dygdens stad” på jorden, en vision som framfördes redan av al-Farábí, 900-talets store filosof och ”den andre mästaren” (efter Aristoteles) som verkade vid Sayf al-Dawlas hov i Aleppo samtidigt som al-Mutanabbí. Influerade av 1960-talets socialistiska anda tyckte sig arabiska intellektuella i den islamska historien se socialiserande rörelser, som var före sin tid. Islam blev ”socialistisk” under Nassers sekulära panarabism, precis som den senare skulle bli ”kapitalistisk” under saudiernas fundamentalistiska hegemoni efter kriget mot Israel 1973. Men Adonis går ett steg längre i sin skildring. Han påminner oss om att marginaliserade medeltida rebellrörelser som khawárij och qarámita, som av 1960-talets arabiska intellektuella förklarades vara ett socialismens frö i den islamska myllan, i lika mån var ute efter att tillvälla sig makten. De hade samma problem som kalifatets centraliserade organisation i sin umayyadiska eller abbasidiska tappning. Medlen var desamma, och allt tal om jämlikhet och broderskap muslimer emellan till trots, betingades målet att skipa rättvisa på jorden av den realpolitiska verkligheten och av samhällsekonomiska faktorer. En utveckling som vi ser även i vår tid när olika revolutionära rörelser ändrar karaktär så fort de tillskansar sig makten.

 

O Abú Táhir, du som lovade folket andra tider för deras jordiska eller himmelska liv, varför gör du då, o qarmatí, detsamma som kalifen: dödar männen och tar kvinnorna som krigsbyte? … När kommer Guds röst att höras i den bestulnas revolt mot bedragaren, istället för i en minaret?

 

*

 

Poesi vore enligt Adonis inte poesi om den inte hade förmågan och visionen att överskrida alla gränser. Låt oss komma ihåg att al-Mutanabbís ställning inom den arabiska poesin var jämförbar med profetens ställning inom islam. Hans namn betyder ju ”den som gör anspråk på profetskap”!

 

O förnuftiga varelse,

din sneda – raka kurs

har jag inget förtroende för.

Allt den visar mig

är detta förnöjda omedvetna:

en likgiltig, trög gång

ned för bekvämlighetens trappsteg,

 

medan jag,

      jag har förälskat mig i helvetet

 

Det är omöjligt att på några få sidor ge rättvisa åt djupet och vidden av detta unika verk. Den kalejdoskopiska strukturen av korta dikter och aforismer som följer poetens flykt från hov till hov och från land till land, kontrasterar mot berättarens fåordiga och sobra framställning av förtryckets och de förtrycktas olika ansikten. Denna bärande kärna delas upp i 7 längre kapitel i varje del. Varje kapitel introduceras i del III av kortare friare eller ”sprängda” texter, under rubriken ”Järtecken”, och avslutas med 10 dikter som sägs vara en del av en okänd dagbok som al-Mutanabbí förde. På så sätt består varje del av verket av hundratals dikter och en del prosastycken som i del II.

 

Förhållandet mellan makthavare och intellektuella blir ämnet för verkets avslutningskapitel som är uppdelat i två avsnitt. Först kommer en poetisk skildring, som av Adonis tillskrivs Káfúr, den egyptiske regenten som bjöd al-Mutanabbí till sitt hov men vägrade förläna honom en provins så som han hade lovat honom. Där får vi bekanta oss med denne regents tankar om poeten och hans betydelse. Det förblir dock ovisst vem som för talan i bokens allra sista avsnitt. Är det Káfúr eller al-Mutanabbí? Regenten och poeten verkar ha smält ihop. De delar samma ångest, samma främlingskap. För liksom al-Mutanabbí var även Káfúr en särling, en före detta etiopisk slav som lyckats stiga till den högsta posten och härska över Nildalen, Palestina och västra Arabien. Al-Mutanabbí å sin sida var en poet med stora politiska ambitioner, vilka aldrig blev förverkligade. Vi minns hur han i första delen började sin karriär som rebell bland stammarna och hur han fick tillbringa en kortare tid i fängelset som artonåring, innan han friades och började sitt kringflackande liv som hovpoet hos olika furstar och mecenater. Men sanningen är att al-Mutanabbí aldrig prisade furstarna eller mecenaterna i sina dikter. Föremålet för hans dikter var hela tiden poesin och dess skapare, som överträffade allt annat som världen kunde bjuda på. 

 

Idag vill jag förråda

det jag älskar, kanske då

upplyses jag om det jag varit,

och det jag kommer att bli,

kanske då lär jag mig besinning

när utbrottet blossat upp,

kanske då lär jag mig hur vansinnet ser ut.

...

Jag ser inte ett hem i ljuset.

I ljuset ser jag en resa.

 

Efter flykten från Egypten riktade al-Mutanabbí stegen mot Irak igen, landet där han föddes. Han fick åter söka tjänst hos olika furstar i Ahwaz, som idag ligger i Iran, men kunde inte stanna kvar där utan tvingades flytta igen. Under hans sista resa överraskades han av två män som han hade smädat i en dikt och som nu utmanade honom på duell. Han lär ha försökt undvika striden och fly undan men enligt legenden påmindes han av sin slav om versen där han påstod sig vara lika mycket svärdets som pennans man. Han skämdes för sin feghet och bestämde sig för att möta sina fiender på slagfältet. År 965 dödades Al-Mutanabbí, det arabiska språkets största poet genom tiderna, på en landsväg i ett sista försök att utmana ödet och rentvå sin heder. Han blev femtio år gammal.

 

"Jag är den vars ord de blinda kan se.

Jag är den vars tal de döva kan höra.

Springaren, natten och öknen, alla känner de till mig,

liksom svärdet och spjutet, papperet och pennan."

 

*

 

Huvudsyftet med Boken – Platsens gårdag nu är dock inte att skildra ett historiskt skede i den arabiska litteraturhistorien. Istället vill Adonis att vi ska förstå hur och varför den mänskliga civilisationen hittills misslyckats med att förverkliga människans drömmar om det sköna, det rättvisa och det sanna. De grymheter och den förvirring som den islamska historien här visar upp är inte förbehållen muslimerna, utan är allmängiltiga och universella. Muslimernas problem är att de har misslyckats med sina ansatser till modernisering och reformer samtidigt som de förblir konfunderade vad gäller sanningshalten i sin egen historia. De måste därför bryta med legendernas och myternas makt över sina liv, reformera sin religion och rensa den på allt medeltida bråte som fastnat vid den och hindrar deras samhällen från att utvecklas. De måste med en samtida muslimsk forskares ord börja "läsa Koranen istället för att recitera den". Trots de mörka bilder som Boken är full av och trots al-Mutanabbís osympatiska och tidsbundna gestalt, är det den orubbliga tron på den skapande människan och på hennes upprättelse som gör detta verk till en milstolpe i den arabiska litteraturen. Att förmå se in i framtiden kan vara både skrämmande och hoppingivande.

 

Sunna – Shí’a    /     Shí’a – Sunna

En enda man

som rivs sönder

och delar sig inifrån

av ingen annan anledning

än trångsynthet:

Han ser inte någon annan intill sig.

Han kan bara se sina naglar.

 

Och detta skriver Adonis ett årtionde innan striden mellan sunniter och shi^citer skulle komma att blossa upp igen, efter att ha legat vilande under askan i hundratals år. Adonis såg arabvärldens kollaps nalkas långt innan den sattes i verket. Han hjälper oss förstå och motverka den genom att ständigt bekräfta poesins fullständiga frihet gentemot och oberoende av makthavarnas och real­politikens beräkningar. Adonis har under ett långt liv ägnat sig åt poetens heligaste och enda uppgift: att för ytan avslöja djupen. Efter mer än sjuttio år av oavbruten poetisk nydaning och akademisk forskning i arabernas språk och tankeliv fortsätter vår samtids viktigaste och främsta arabiske poet, Adonis, oförtrutet sitt värv.

 

Hesham H Bahari 
10 november 2017

 

 

SAMTLIGA DELAR KAN NU BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

HELA TRILOGIN ÄR PÅ SAMMANLAGT 1338 SIDOR!