Otared: en dystopi om Kairo 2026
… Den huvudsakliga handlingen är förlagd till 2026, men här görs även några korta nedslag kring revolutionen 2011. Sedan 2023 är Egypten under ockupation. Polisen Otared har anslutit sig till en motståndsgrupp som krypskytt. Inledningsvis dödar han ockupanter och medlöpare men övergår snart till ett besinningslöst mördande av civila. Kairos invånare är drogade och apatiska, våldet finns överallt, offentliga avrättningar och publika självmord är legio. … En svidande samhällskritik där nattsvart nihilism vilar över den våldsdrypande framställningen, men satir, lättflytande språk och driv i berättandet gör läsningen uthärdlig. … Otared nominerades till 2016 års International Price for Arabic Fiction, arabvärldens främsta litterära utmärkelse.
Anne Marie Lundström / BTJ
Ny bok från Alhambra
Året är 2026, och Egypten befinner sig på nytt under utländsk ockupation. Men ockupanterna möter inget folkligt motstånd: den arabiska vårens alla hoppfulla drömmar om frihet och förändring har slocknat och ersatts av cynism och apati, av verklighetsflykt i form av droger, sex och brutalt, godtyckligt våld. Det enda motståndet mot ockupationen bedrivs av en liten grupp före detta poliser, drivna mindre av idealism än av sin strävan efter att återupprätta polisstaten. Till denna grupp värvas krypskytten Ahmad Otared, som från sin post uppe i Kairotornet ska sprida skräck och förödelse på stadens gator. Men vad går hans uppdrag egentligen ut på?
Mohammed Rabies dystopiska roman Otared är ett rasande och sorgset bokslut över ett Egypten som "välkomnat varenda ockupant", en nattsvart skildring av ett land bortom tröskeln till moralisk kollaps – och en helvetesvandring i ordets bokstavligaste bemärkelse.
Mohammad Rabie, född 1978 i Kairo, hör till de mest uppmärksammade egyptiska prosaisterna i sin generation. Han inledde sin skrivarbana i början av 2000-talet med en mycket egensinnig blogg, och bokdebuterade 2010 med den magisk-realistiska romanen Kawkab ʿAnbar ("Ambraplaneten") som belönades med Sawiris-stiftelsens litterära pris för unga författare. Sitt genombrott utanför hemlandet fick Rabie med sin tredje roman Otared, som återfanns bland finalisterna till 2016 års International Prize for Arabic Fiction (IPAF), arabvärldens mest välrenommerade romanpris. Vid sidan av författarskapet arbetar han som redaktör på bokförlaget Dar al-Tanwir.
Resan: Vandra med Alhambra
Resan: Vandra med Alhambra
Alhambras resa genom de sydmarockanska landskapen bygger på ett trefaldigt koncept: öknen, bergen och oceanen. Den undviker storstäder och söker sig till landsbygderna och deras människor. I likhet med resten av världen håller även Marocko på att homogeniseras. I storstäderna omges rika kvarter av fattiga ghetton och en orolig mänsklighet. Men landsbygden bjuder motstånd. Olikt den likformiga rika världen har varje landsbygd i Marocko sin kultur, sin musik, sina dräkter, och sina språk. Rikedomen i fauna och flora är omtumlande i sin skönhet utan att vara överväldigande, som exempelvis i tropikerna. Marocko är ett land älskat av gudarna. Vi kan bara hoppas att dess människor också älskar det lika mycket, bevarar dess mångfald och fortsätter att hävda sin särart. Marocko är det enda landet i Nordafrika som inte erövrats av osmanerna och som först koloniserades av fransmännen så sent som 1912, vilket hjälpte till att bevara landets särprägel. I motsats till de övriga så kallade arabländerna har Marocko följt en egen kurs. Rätt eller fel, det lär framtiden utvisa.
I Marocko finns det fortfarande en latent matriarkal grund att bygga på bland stammarna i de mer isolerade bergsområdena. Imilchils högplatå i Mellanatlas blir målet för vår septemberfärd. Där har amazigh-folket (landets urinvånare som utgör hälften av alla marockaner) samlats varje år efter skörden sedan urminnes tider. I tre dagar i slutet av september firas bröllopsfestivalen i Imilchil, då män och kvinnor från de omgivande bergen träffas iförda sina bästa skrudar, dansar, sjunger och umgås för att välja partner. Där kan ingen tvinga en kvinna att äkta någon hon inte vill ha. Vår septemberresa kommer att ta oss genom de atlantiska stränderna till öknen i söder och avslutas i Imilchils grönskande dalar och Mellanatlas örnnästen i norr.
Oktoberresan följer ungefär samma koncept men istället för Imilchils festival kommer vi att besöka Taragaltes festival i öknen och lyssna på de afrikanska bluesmästarna spela bland sanddynerna. Dessutom firar Taragaltes festival i år sitt tioårsjubileum. Bland annat besöker vi Taliouine, saffranstaden i Antiatlas, samt Tafraout där fridlysta gasellflockar frodas längs Lekstbergets sluttningar.
Novemberresan kommer att utforska den djupa södern där Der’a-dalen (Wadi Dra), Marockos längsta flodbädd 1200 km lång, mynnar ut i Atlanten och ännu längre söderut till de stora klipporna där de fiskande kastar sina spön mot vågorna efter de stora fiskarna och till inlandssjöarna där sanddynerna möter Atlanten i en majestätisk omfamning och där vattnet är så fiskrikt att man inte behöver vänta länge på sin första fångst. Under samtliga 3 resor kommer vi att avnjuta naturens ynnest i dessa tre så olika klimatiska och geografiska enheter: öknen, bergen och oceanen.
Taragaltes festival
band som Tinariwen och Oum uppträder förutom de sydmarockanska stammarnas
folkmusik och -danser.
Det blir inga föreläsningar, inga höjda pekfingrar, inga rekommendationer, men förhoppningsvis många givande samtal och insikter. Landet bjuder på sina hemligheter och visar oss hur vi också, under dessa kalla breddgrader, skulle kunna utveckla den sanna mångfalden.
Trädgårdarna bland palmskogarna längs Wadi Der’a, en lisa för själen
och de fågel- och växtintresserade.
Min förhoppning är att Marocko ska förbli den förebild den har blivit med sin förkärlek till sina sufiska helgon och sitt motstånd mot wahhabismens trångsynta och våldsamma läror. När industrivärlden med sina militär-industriella komplex gör allt den kan för att splittra arabvärlden och tvinga den på knä med hjälp av bigotta rörelser utan minsta anknytning till vad andlighet handlar om förblir Marocko trots alla sina utvecklingsproblem, orättvisor och dolda förtrycksmekanismer en förebild och ett hopp för många frihetsälskande araber och muslimer. Ty här bjuds motstånd. En syn som gläder mitt hjärta varje gång jag ser den är alla dessa gamla och unga kvinnor i städerna som cyklar och kör moped och t.o.m. motorcyklar i den kaotiska trafiken och som gör det minst lika bra som männen. En sådan syn kan sällan skådas i andra arabiska eller muslimska länder. Om något är den ett tecken på emancipation och smygande demokrati. Låt oss hoppas att landet lyckas stå emot de hysteriska predikanternas våldsamma framfart.
Resorna är mycket exklusiva. Vi kan ta högst 6 deltagare med på varje resa. Känner Du dig manad till att prova på en annorlunda upptäcktsfärd så hör av dig så fort som möjligt till oss på adresserna nedan. Den som anmäler sig får den preliminära rutten som kommer att följas under de olika resorna mejlat till sig.
Förutom dessa resor kan vi även ordna resor på beställning. Är ni några vänner eller en familj som vill ha en egen resa står vi till tjänst och hjälper till med logistik, tips, guidning och övrigt. Hittills har vi gjort 5 resor i landet sedan hösten 2017. Samtliga resor har varit så lyckade att ett flertal deltagare redan har bokat sig för höstens resor. Man får aldrig nog av det Marocko har att bjuda oss på!
Er guide i Marocko, bokförläggaren Hesham Bahari
Deltagarnas brev från både de egyptiska och marockanska resorna
”Jag har nog redan sagt det, men vår novemberresa var bland det bästa jag har upplevt! Sonja och jag satt och pratade igår, och hon känner också så. Båda skulle vi gärna resa tillbaka till Marocko med dig.” Hedwig Wahlgren
”Hesham! Tack än en gång för en fantastisk resa. Mitt livs resa än så länge kan jag nog säga.” Eva Bonnier
”Tack, Hesham, för en engagerad och kunnig reseledning! Vi var nog tämligen överens om, alla vi som var kvar och talade om de starkaste intrycken, att detta var den mest givande resa vi varit med om.” Bo Sandquist
”Hej Hesham! Ett stort tack för den storartade upplevelse som egyptenresan innebar. … Ökenrummen är ogripbara och kvardröjande; existensen bekräftad och utmanad på ett nytt sätt. Du har förmedlat Egypten på ett sätt som jag är mycket tacksam över att ha fått ta del av.” Christer Isaksson
”Kära Hesham och ni andra! … vad jag längtar efter detta som gav oss alla glasklart horisontseende, … Sahara, en dröm som blev på riktigt och något som kan drömmas vidare, nu, efteråt… Sahara, går inte att beskriva, bara att uppleva.” Anna Wahlin