bahari.blogg.se

Att tysta lammen

 

Hur propaganda fungerar

 

av John Pilger

 

John Pilger har två gånger vunnit Storbritanniens högsta journalistpris och har varit årets internationella reporter, årets nyhetsreporter och årets beskrivande författare. Han har gjort 61 dokumentärfilmer och har vunnit en Emmy, en BAFTA, Royal Television Society-priset och Sydney Peace Prize. Hans "Kambodja år noll" har utsetts till en av 1900-talets tio viktigaste filmer. Denna artikel är en redigerad version av ett tal vid Trondheim World Festival i Norge.  

 

På 1970-talet träffade jag en av Hitlers främsta propagandister, Leni Riefenstahl, vars episka filmer förhärligade nazisterna. Vi råkade bo på samma lodge i Kenya, där hon var på ett fotograferingsuppdrag, efter att ha undkommit andra Führerns vänners öde.

 

Hon berättade för mig att de "patriotiska budskapen" i hennes filmer inte berodde på "order uppifrån" utan på vad hon kallade den tyska publikens "underdåniga tomhet".

 

Inkluderade detta den liberala, bildade borgarklassen? Jag frågade.  Ja, särskilt dem, sade hon.

 

Jag tänker på detta när jag ser mig omkring på den propaganda som nu dominerar i de västerländska samhällena.

 

Naturligtvis är vi mycket annorlunda än Tyskland på 1930-talet. Vi lever i informationssamhällen. Vi är globalister. Vi har aldrig varit mer medvetna, mer i kontakt med varandra och bättre sammankopplade.

 

Är vi det? Eller lever vi i ett mediesamhälle där hjärntvätt är försåtlig och obeveklig och där uppfattningen filtreras enligt stats- och företagsmaktens behov och lögner?

 

Förenta staterna dominerar västvärldens medier. Alla utom ett av de tio största medieföretagen är baserade i Nordamerika. Internet och sociala medier - Google, Twitter, Facebook - ägs och kontrolleras till största delen av amerikaner.

 

Under min livstid har USA störtat eller försökt störta mer än 50 regeringar, mestadels demokratier. De har blandat sig i demokratiska val i 30 länder. De har kastat bomber över befolkningen i 30 länder, de flesta av dem fattiga och försvarslösa. Den har försökt mörda ledarna i 50 länder.  Den har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder.

 

Omfattningen av detta blodbad är i stort sett oanmäld, oerkänd, och de ansvariga fortsätter att dominera det angloamerikanska politiska livet.

 

Åren innan han dog 2008 höll dramatikern Harold Pinter två extraordinära tal som bröt tystnaden.

 

"USA:s utrikespolitik", sade han, "kan bäst definieras på följande sätt: kyss mig i arslet eller så sparkar jag dig i huvudet. Så enkelt och grovt är det. Det intressanta med den är att den är så otroligt framgångsrik. Den besitter strukturerna för desinformation, användning av retorik, förvrängning av språket, som är mycket övertygande, men som i själva verket är en massa lögner. Det är en mycket framgångsrik propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel för att komma undan med det, och det gör de."

 

När Pinter tog emot Nobelpriset i litteratur sade han följande:

”Förenta staternas brott har varit systematiska, konstanta, elaka och obarmhärtiga, men mycket få människor har faktiskt talat om dem. Man måste ge Amerika rätt. Det har utövat en ganska klinisk manipulation av makten över hela världen samtidigt som det har utgett sig för att vara en kraft för det universellt goda. Det är en briljant, till och med kvick, mycket framgångsrik hypnoshandling."

 

Pinter var en vän till mig och möjligen den sista stora politiska vise - det vill säga innan oliktänkande gentrifierades. Jag frågade honom om den "hypnos" han hänvisade till var den "undergivna tomhet" som Leni Riefenstahl beskrev. Det är samma sak, svarade han. "Det betyder att hjärntvätten är så grundlig att vi är programmerade att svälja en massa lögner. Om vi inte känner igen propagandan kan vi acceptera den som normal och tro på den. Det är det underordnade tomrummet".

 

I våra system av företagsdemokrati är krig en ekonomisk nödvändighet, det perfekta äktenskapet mellan offentliga subventioner och privat vinst: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga. Dagen efter den 11 september steg krigsindustrins aktiekurser kraftigt. Mer blodsutgjutelse var på väg, vilket är bra för affärerna.

 

I dag har de mest lönsamma krigen sitt eget varumärke. De kallas "eviga krig": Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Jemen och nu Ukraina. Alla bygger på en massa lögner.

 

Irak är det mest ökända, med sina massförstörelsevapen som inte fanns. Natos förstörelse av Libyen 2011 motiverades med en massaker i Benghazi som inte ägde rum. Afghanistan var ett bekvämt hämndkrig för den 11 september, som inte hade något med Afghanistans folk att göra.

 

I dag är nyheterna från Afghanistan hur onda talibanerna är - inte att Joe Bidens stöld av 7 miljarder dollar av landets reserver orsakar utbrett lidande. Nyligen ägnade National Public Radio i Washington två timmar åt Afghanistan - och 30 sekunder åt dess svältande folk.

 

Vid sitt toppmöte i Madrid i juni antog Nato, som kontrolleras av Förenta staterna, ett strategidokument som militariserar den europeiska kontinenten och ökar risken för krig med Ryssland och Kina. I dokumentet föreslås "multi domain warfighting mot kärnvapenbeväpnade jämbördiga konkurrenter". Med andra ord, kärnvapenkrig.

 

Det står: "Natos utvidgning har varit en historisk framgång".

 

Jag läste detta med misstro.

 

Ett mått på denna "historiska framgång" är kriget i Ukraina, vars nyheter för det mesta inte är några nyheter, utan en ensidig litania av jingoism, förvrängning och utelämnande.  Jag har rapporterat om ett antal krig och har aldrig varit med om en sådan allmän propaganda.

 

I februari invaderade Ryssland Ukraina som ett svar på nästan åtta års dödande och kriminell förstörelse i den rysktalande regionen Donbass vid deras gräns.

År 2014 hade USA sponsrat en kupp i Kiev som gjorde sig av med Ukrainas demokratiskt valda, ryssvänliga president och installerade en efterträdare som amerikanerna gjorde klart att han var deras man.

 

Under de senaste åren har amerikanska "försvarsmissiler" installerats i Östeuropa, Polen, Slovenien och Tjeckien, nästan säkert riktade mot Ryssland, tillsammans med falska försäkringar ända tillbaka till James Bakers "löfte" till Gorbatjov i februari 1990 om att Nato aldrig skulle expandera utanför Tyskland.

 

Ukraina är frontlinjen. Nato har i praktiken nått fram till just det gränsland genom vilket Hitlers armé stormade 1941 och lämnade över 23 miljoner döda i Sovjetunionen.

 

I december förra året (2021) föreslog Ryssland en långtgående säkerhetsplan för Europa. Detta avfärdades, förlöjligades eller undertrycktes i västerländska medier. Vem har läst dess stegvisa förslag? Den 24 februari (2022) hotade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy med att utveckla kärnvapen om inte USA beväpnade och skyddade Ukraina.  Detta var sista droppen.

 

Samma dag invaderade Ryssland - enligt västerländska medier en oprovocerad handling av medfödd skändlighet. Historien, lögnerna, fredsförslagen och de högtidliga avtalen om Donbass i Minsk räknades inte till någonting.

 

Den 25 april flög USA:s försvarsminister, general Lloyd Austin, till Kiev och bekräftade att USA:s mål var att förstöra Ryska federationen - ordet han använde var "försvaga". Amerika hade fått det krig man ville ha, som fördes av en amerikansk bankfinansierad och beväpnad ställföreträdare och förbrukningsbar bricka.

 

Nästan inget av detta förklarades för västvärldens publik.

 

Rysslands invasion av Ukraina är hänsynslös och oförlåtlig. Det är ett brott att invadera ett suveränt land. Det finns inga "men" - utom ett.

 

När började det nuvarande kriget i Ukraina och vem startade det? Enligt FN har mellan 2014 och i år omkring 14 000 människor dödats i Kievregimens inbördeskrig i Donbass. Många av attackerna utfördes av nynazister.

 

Se ett nyhetsreportage från ITV från maj 2014, av den erfarne reportern James Mates, som tillsammans med civila i staden Mariupol beskjuts av Ukrainas Azov-bataljon (nynazistisk).

 

Samma månad brändes dussintals rysktalande människor levande eller kvävdes i en fackföreningsbyggnad i Odessa som belägrades av fascistiska ligister, anhängare till nazistkollaboratören och antisemitiske fanatikern Stephen Bandera.  New York Times kallade skurkarna för "nationalister".

 

"Vår nations historiska uppdrag i detta kritiska ögonblick", sade Andrej Biletskij, grundare av Azovbataljonen, "är att leda de vita raserna i världen i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot de semitledda Untermenschen".

 

Sedan februari har en kampanj av självutnämnda "nyhetsbevakare" (mestadels finansierade av amerikaner och britter med kopplingar till regeringar) försökt upprätthålla det absurda påståendet att Ukrainas nynazister inte existerar.

 

Airbrushing, en term som en gång förknippades med Stalins utrensningar, har blivit ett verktyg för den vanliga journalistiken.

 

På mindre än ett decennium har ett "gott" Kina airbrushats och ett "dåligt" Kina har ersatt det: från världens verkstad till ett spirande nytt Satan.

 

En stor del av denna propaganda har sitt ursprung i USA och sprids via ombud och "tankesmedjor", såsom det ökända Australian Strategic Policy Institute, vapenindustrins röst, och av nitiska journalister som Peter Hartcher från Sydney Morning Herald, som kallade dem som sprider kinesiskt inflytande för "råttor, flugor, myggor och sparvar" och krävde att dessa "skadedjur" skulle "utrotas".

 

Nyheter om Kina i västvärlden handlar nästan uteslutande om hotet från Peking. De 400 amerikanska militärbaserna som omger större delen av Kina, ett väpnat halsband som sträcker sig från Australien till Stilla havet och Sydostasien, Japan och Korea, är bortglömda. Den japanska ön Okinawa och den koreanska ön Jeju är laddade vapen som riktas rakt mot Kinas industriella hjärta. En tjänsteman i Pentagon beskrev detta som en "snara".

 

Palestina har rapporterats felaktigt så länge jag kan minnas. Enligt BBC finns det en "konflikt" mellan "två berättelser". Den längsta, mest brutala, laglösa militära ockupationen i modern tid är oomtalad.

 

Jemens drabbade folk existerar knappt. De är mediala obefolkningar.  Medan saudierna låter sina amerikanska klusterbomber regna ner med brittiska rådgivare som arbetar tillsammans med de saudiska officerarna, hotas mer än en halv miljon barn av svält.

 

Denna hjärntvätt genom utelämnande har en lång historia. Slakten under första världskriget fördoldes av reportrar som blev adlade för sin följsamhet och som erkände i sina memoarer.  År 1917 anförtrodde redaktören för Manchester Guardian, C.P. Scott, premiärminister Lloyd George: "Om folk verkligen visste [sanningen] skulle kriget stoppas i morgon, men de vet inte och kan inte veta".

 

Vägran att se människor och händelser på samma sätt som andra länder ser dem är ett medievirus i västvärlden, lika handikappande som Covid.  Det är som om vi ser världen genom en enkelriktad spegel, där "vi" är moraliska och godartade och "de" inte är det. Det är en djupt imperialistisk syn.

 

Den historia som är en levande närvaro i Kina och Ryssland förklaras sällan och förstås sällan. Vladimir Putin är Adolf Hitler. Xi Jinping är Fu Man Chu. Episka bedrifter, som utrotandet av den totala fattigdomen i Kina, är knappt kända. Så perverst och eländigt detta är.

 

När kommer vi att tillåta oss själva att förstå? Att utbilda journalister i fabriksstil är inte lösningen. Det är inte heller det underbara digitala verktyget, som är ett medel inte ett mål.

 

Under de senaste åren har några av de bästa journalisterna fått lämna den vanliga arbetsmarknaden. "Defenestrerade" är det ord som används. De utrymmen som en gång var öppna för avvikare, för journalister som gick mot strömmen, för sanningssägare, har stängts.

 

Fallet Julian Assange är det mest chockerande.  När Julian och Wikileaks kunde vinna läsare och priser för Guardian, New York Times och andra självupptagna "tidningar" hyllades han.

 

När den mörka staten protesterade och krävde att hårddiskar skulle förstöras och Julians karaktär mördas, gjordes han till en offentlig fiende. Vicepresident Biden kallade honom för en "högteknologisk terrorist". Hillary Clinton frågade: "Kan vi inte bara dröna den här killen?"

 

Den efterföljande kampanjen av kränkningar och förtal mot Julian Assange - FN:s rapportör för tortyr kallade det "mobbing" - förde den liberala pressen till sin lägsta nivå. Vi vet vilka de är. Jag betraktar dem som kollaboratörer: som Vichy-journalister.

 

När kommer riktiga journalister att stå upp? En inspirerande samizdat finns redan på Internet: Consortium News, grundat av den store reportern Robert Parry, Max Blumenthals Grayzone, MintPress News, Media Lens, Declassified UK, Alborada, Electronic Intifada, WSWS, ZNet, ICH, Counter Punch, Independent Australia, Chris Hedges, Patrick Lawrence, Jonathan Cook, Diana Johnstone, Caitlin Johnstone och andra som jag förlåter mig för att jag inte nämner dem här.

 

Och när kommer författarna att stå upp, som de gjorde mot fascismens framväxt på 1930-talet? När kommer filmskapare att stå upp, som de gjorde mot det kalla kriget på 1940-talet? När kommer satirikerna att stå upp, som de gjorde för en generation sedan?

 

Efter att i 82 år ha sugit i ett djupt bad av rättfärdighet som är den officiella versionen av det senaste världskriget, är det då inte dags att de som är tänkta att hålla ordning på historien förklarar sitt oberoende och avkodar propagandan? Det är mer brådskande än någonsin.

 

John Pilger