"Things that Go Bump in the Night in Riyadh", by David Hearst & "The Israeli-Saudi Alliance beating the Drums of War" by Richard Silverstein

Undrar du vad som pågår i Saudi Arabien? Läs David Hearsts och Richard Silversteins artiklar nedan.
Saturday night was a busy one for Saudi Arabia’s Crown Prince Mohammed bin Salman. The kingdom’s 32-year old heir to the throne excelled himself. He surpassed the high levels of chaos and human misery he had already achieved as the defence minister who launched the air campaign on Yemen.

First up was the sudden resignation of the Lebanese Prime Minister Saad Hariri after just one year in office. Hariri made his announcement from Riyadh, which is a curious place to resign the premiership of Lebanon. His speech was hardline anti-Hezbollah and anti-Iran, setting a tone not heard from him in years.

A few days before he gave no indication that he was under the threat of assassination, as he claimed in his speech. He allowed airport workers to take selfies with him, and left Lebanon in a sunny and optimistic mood.


It is difficult to avoid the conclusion that when he left Lebanon, Hariri had no intention of resigning, that he himself did not know that he would resign and that this resignation had been forced on him by the Saudis


Hariri thought he had survived the pressure which had been applied last year on his construction company Saudi Oger, which was facing bankruptcy, and a meeting with Saudi Minister of State for Gulf Affairs Thamer al-Sabhan went well.

Al-Sabhan tweeted that the two agreed on "many things that are of interest”. But the minister’s tone changed rapidly after Hariri’s resignation. He then tweeted: "The hands of treachery and aggression must be amputated,” referring to Hezbollah and Iran.

The well informed but anonymous Saudi commentator, who uses the Twitter handle Mujtahidd, discounted the theory that Hariri felt under threat of assassination from Iran. He said the Lebanese premier was under greater physical threat from the Islamic State group.

Mujtahidd said Hariri emerged from his latest talks with Ali Akbar Velayati, the Iranian supreme leader’s senior international affairs adviser, in good spirits.

“The main reason for summoning him back to Riyadh is to hold him captive with the rest of the detained princes and businessmen to blackmail him and force him to bring back the funds he has abroad, particularly those not linked to Lebanon.”

“The statement he read was written for him. He was not convinced about it, neither in terms of content nor in terms of submitting his resignation from Riyadh. For how is it possible for a political leader to announce his resignation from another country’s capital?” Mujtahidd wrote on Twitter.


Hossein Sheikholeslam, senior advisor to the Iranian foreign minister, appeared to agree with Mujtahidd. He accused US President Donald Trump and the Saudi crown prince of pressurising Hariri into resigning: “Al-Hariri's resignation was done in coordination with Trump and Mohammed bin Salman to foment tension in Lebanon and the region," Sheikholeslam said.

Hassan Nasrallah, the leader of Hezbollah, reacted calmly to the news on Sunday. He placed the blame for Hariri’s removal on the Saudis, calling the resignation a violation of Lebanese sovereignty and an attack on “Hariri’s dignity”.  He referred to Hariri as “our prime minister,” not, note, our former prime minister.

Put all these statements together, and it is difficult to avoid the conclusion that when he left Lebanon, Hariri had no intention of resigning, that he himself did not know that he would resign and that this resignation had been forced on him by the Saudis. My information, however, is that he has not been arrested.

The second event was a bump in the night quite literally. It came just hours after Hariri’s bellicose speech.  A long range missile launched by Houthi rebels thousands of kilometres away in Yemen came down somewhere near Riyadh airport in the north of the capital. The missile was allegedly intercepted by Saudi air defence missiles, but there were reports of scenes of panic on the ground.

Until now, the Houthis have usually targeted Jeddah. A long-range missile aimed at the capital was read by the Saudis as a clear message from an Iranian proxy: “You ramp up the pressure on Hezbollah and we will ramp up the pressure on you in Riyadh,” the launchers of the missile seemed to say.


McCarthy reborn


The third event to disturb the peace had been well planned. Prince Mutaib bin Abdullah’s demise had been widely predicted. He was in charge of the kingdom’s third military force, the national guard, and as Mohammed bin Salman had taken control of the ministry of defence and the ministry of interior (after ousting his cousin Mohammed bin Nayef). It was only a matter of time before he would take the scalp of Mutaib and put all three of the kingdom’s armies under his personal control.


The National Guard recruits historically from the kindgom's tribes. On Sunday the bank accounts of the tribal sheikhs involved in the army were frozen and prominent sheikhs have been banned from travel. They were mainly from the Motair and Otaiba tribes who had been loyal to the late King Abdullah. This was done to crack down on dissent.


We did not predict how brutally bin Salman would move against Mutaib. He and his brother Turki were arrested and charged with corruption. His arrest was signalled by websites close to the Royal Court, which printed initials and said the corruption was linked to military sales in his ministry. They created a special hashtag for the occasion which read: “Salman is confronting corruption”.


This committee is McCarthyite in its powers and scope. The first thing to note in the decree which set it up, is that it puts itself above and beyond the law.


Al-Arabiya broke the news that first 10 and then 11 princes had been arrested, along with 38 top businessmen and former ministers.

In a style of government which is unique to the kingdom, the decision to carry out this purge appears to have preceded the announcement of the committee formed to make these arrests. This is how the young prince acts, a man who some Middle East experts persist in referring to as a Western-style reformer. He acts with total disregard to habeas corpus, due process and the rule of law. In his eyes, those arrested are guilty before they are proven guilty.

This committee is McCarthyite in its powers and scope. The first thing to note in the decree which set it up, is that it puts itself above and beyond the law. The decree states that the committee (which bin Salman chairs) is “exempt from laws, regulations, instructions, orders and decisions while the committee shall perform the following tasks ... the investigation issuance of arrest warrants, travel ban, disclosure and freezing of accounts and portfolios, tracking of funds, assets, and preventing their remittance or transfer by persons and entities whoever they might be. The committee has the right to take any precautionary measures it sees, until they are referred to the investigating authorities or judicial bodies.”

In other words, the prince can do anything he likes to anyone, seizing their assets in and outside the kingdom. Let’s just remind ourselves of what he now controls. The prince heads all three of Saudi Arabia’s armies; he heads Aramco, the world’s biggest oil company; he heads the committee in charge of all economic affairs which is just about to launch the biggest privatisation the kingdom has seen; and he now controls all of Saudi’s media chains.


If previous moves bin Salman took constituted a power grab, Saturday’s moves were a wealth grab.


This was apparent from the list of businessmen arrested. ART, MBC and Rotana Media group dominate the Arab media. These Saudi media corporations account for most of what is put out on air in the Middle East, apart from the news output of Qatari-owned Al Jazeera.


Their respective owners, Saleh Kamel, Walid al-Ibrahim and Prince Waleed bin Talal are behind bars. Presumably too their wealth has been confiscated. Forbes prices bin Talal, chairman of the Kingdom Holding Corporation, at $18bn. He owns sizeable shares in numerous companies, including Newscorp, Citigroup, 21st Century Fox and Twitter. These shares too are under new management. The head of STC, the biggest mobile operator in Saudi, was also arrested.

If previous moves bin Salman took constituted a power grab, Saturday’s moves were a wealth grab.

Quite apart from the political dangers of stripping so many very rich Saudis of their wealth, this is a bizarre way to encourage foreigners to invest in the kingdom. BIn Salman’s actions on Saturday seemed to be designed to scare them all off.

The economy is in recession and foreign reserves are being depleted. Bin Salman has just seized the assets of the kingdom’s biggest businessmen and set up a committee that can seize assets at will at home or abroad. What would stop him doing the same to the assets of foreign investors who fell out with him?


The purge of other top oligarchs like Bakr bin Laden, who headed the top construction company in the country, will also have a knock-on effect in the rest of the economy. The bin Laden group employs thousands of sub-contractors. Purges and business do not mix, as bin Salman will soon find out.


Cracks in royal family


I am told by a reliable source that Prince Waleed bin Talal refused to invest in Neom, the mega city bin Salman announced would be built, and that was the reason why the crown prince removed his cousin. But bin Talal had also clashed with his cousin by calling openly for bin Nayef’s release from house arrest.


All branches of the royal family have been affected by this purge, and others that preceded it.


The other point to note is that all branches of the royal family have been affected by this purge, and others that preceded it. Just look at the names of the princes who have been taken out  - bin Talal, bin Fahd, bin Nayef, bin Muqrin. The latter died in a plane crash, apparently trying to flee the country. These names tell you one thing - the cracks in the royal family go far and deep and extend to its very core.


Would all this have happened without another green light from Trump? He tweeted yesterday that he "would very much appreciate Saudi Arabia doing their IPO of Aramco with the New York Stock Exchange, important to the United States!” Trump also called King Salman, congratulating him for everything he did since coming to power. The moves follow Jared Kushner’s third visit to the kingdom this year.  


If it was not apparent to one and all, it surely must be now. The capital of insecurity in the Middle East is Riyadh, and moves by a 32-year old prince to acquire absolute power are capable of destabilising neighbouring countries and removing their prime ministers. Worse, this prince appears to be encouraged by a US president who does not know what he is doing.

Wiser heads in Washington DC, like the Secretary of State Rex Tillerson or the Defence Secretary James Mattis must be tearing their hair out - or what is left of it. It would not surprise me to learn that Tillerson has had enough of trying to put out the fires that his president and his immediate entourage keep on igniting.



David Hearst is editor-in-chief of Middle East Eye. He was chief foreign leader writer of The Guardian, former Associate Foreign Editor, European Editor, Moscow Bureau Chief, European Correspondent, and Ireland Correspondent. He joined The Guardian from The Scotsman, where he was education correspondent.



Målning av irakiern Ali Talib





Källa http://www.middleeasteye.net/columns/saudi-arabia-enlists-israel-drumbeat-war-768675850


- Richard Silverstein writes the Tikun Olam blog, devoted to exposing the excesses of the Israeli national security state. His work has appeared in Haaretz, the Forward, the Seattle Times and the Los Angeles Times. He contributed to the essay collection devoted to the 2006 Lebanon war, A Time to Speak Out (Verso) and has another essay in the upcoming collection, Israel and Palestine: Alternate Perspectives on Statehood (Rowman & Littlefield).


Netanyahu's new alliance with Saudi Arabia's crown prince might provide the military punch he needs to forge a successful series of attacks on regional enemies


Over the past 24 hours, the drumbeat of war in the Middle East has risen to a fever-pitch. Saudi Arabia has provoked both an internal domestic, and a foreign crisis to permit Crown Prince Mohammed bin Salman to realise his grandiose vision of the Saudi state.


Internally, Salman suddenly created an anti-corruption commission and within four hours it had ordered the arrest of some of the highest level royal princes in the kingdom, including at least four sitting ministers and the son of a former king.


The most well-known name on the list, and one of the world's richest men, was Alwaleed bin Talal.


Under duress


Just a few hours earlier, after being summoned to Saudi Arabia for consultations, Lebanese Prime Minister Saad al-Hariri told a Saudi TV audience that he was quitting his job due to "death threats" against him. Why the prime minister of a country would resign in the capital of a foreign nation is inexplicable.


Coverage of Hariri's statement noted that he spoke haltingly into the camera and looked off-camera several times, indicating that the statement may have been written for him and that he may have delivered it under duress.


Given the strong-arm tactics used by bin Salman to both secure his own title as crown prince, and the subsequent arrest of scores of prominent Saudis deemed insufficiently loyal to him, it would not be at all out of character to summon the leader of a vassal state and offer an ultimatum: either resign or we will cut you off (literally).


Middle East Eye editor David Hearst agrees: "It is difficult to avoid the conclusion that when he left Lebanon, Hariri had no intention of resigning, that he himself did not know that he would resign and that this resignation had been forced on him by the Saudis."


Hezbollah leader Hassan Nasrallah called Hariri "our prime minister" in his own address to the nation after the "resignation". This doesn't sound like a man who wanted Hariri out of power. Lebanon's president announced he would not accept Hariri's resignation till he returned in person to affirm it.


Further, Saudi Arabia announced that Hariri would not be returning to Lebanon due to the so-called threats on his life. Something doesn't smell right.


Both Hariri and his late father earned their wealth thanks to Saudi largess. They also owed their own leading role in Lebanese politics to Saudi patronage.


The assassination of Rafik Hariri in 2005 came after threats levelled against him by Syrian President Bashar al-Assad, which partly explains lingering hostility between the Syrian regime and the Saudi royal family. 


This hostility was likely a prime factor in Saudi Arabia becoming the principal financier of the Syrian armed opposition groups, including some of the most bloodthirsty militants affiliated with Islamic State (IS) and al Qaeda.


Bin Salman's new ally


After losing in Yemen and Syria, bin Salman appears willing to try yet a third time, turning Lebanon into a political football to even scores with foreign enemies. Unfortunately Hariri, like his father before him, is being squeezed to within an inch of his life. This time, by the Saudis instead of the Syrians.


The Saudi crown prince appears eager to ratchet up the conflict with Iran. Bin Salman, like his new ally, the Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu, appears willing to exploit and manipulate hostility to a foreign enemy in order to bolster his own domestic stature.


Given that he's hellbent on establishing his own dominance in Saudi internal politics, such an enemy is very helpful in holding rivals at bay. 


Israel has responded in kind. On Monday, the foreign ministry sent an urgent cable to all diplomats demanding that they mouth a pro-Saudi line regarding the Hariri resignation. Haaretz' diplomatic correspondent, Barak Ravid, tweeted the contents of the cable.


This indicates that Israel and Saudi Arabia are developing the sort of "no-daylight" relationshipthat Israeli leaders used to tout with their American counterparts. Together with their combined military might and oil wealth, these two countries could pose a highly combustible commodity.


Bin Salman may have also learned another lesson from Israel: that it is fruitless to seek the help of outside powers in waging such conflicts. He saw Netanyahu spend years fruitlessly begging two US presidents to join him in a military adventure attacking Iran. 


His new alliance with Saudi Arabia might provide the military punch he needs to forge a successful series of attacks on regional enemies.


Both the Saudis and Israelis watched ruefully as former US President Barack Obama's Iran nuclear deal, negotiated despite vociferous opposition from Netanyahu, removed this card from their political deck. Netanyahu had played the card for years in drumming up opposition to Iran's purported nuclear programme.


He was furious he could no longer use it to defang domestic political challenges or invoke national crisis.


Over the past few months, both countries have lost another critical regional "card:" Their Syrian Islamist allies have folded under a joint onslaught from the Syrian regime and its Iranian-Russian backers.


A few years earlier, Netanyahu had joined Saudi Arabia in intervening in Syria, attacking military facilities associated with Iran or Hezbollah. He pursued this policy as a method of deterrence, to diminish the arsenal available to the Lebanese Islamists during the next war with Israel. But he acted no less in order to bolster his security bona fides among security-obsessed Israelis.


But with the civil war winding down and Saudi-Israeli proxies having failed, Netanyahu can no longer offer the Syrian bogeyman to Israeli voters. He has four major corruption scandals facing him. More and more of his closest confidants are being swept up in the police investigation.


Netanyahu desperately needs a distraction. A war against Lebanon is just the ticket. It would do wonders to unite the country just long enough to see the charges evaporate into thin air.


But there would be a major difference in this coming war: Saudi Arabia will join this fight specifically to give Iran a black eye. So attacking Lebanon will be only part of its agenda while attacking Iran directly will be the real Saudi goal.


With Israel joining the fight, the two states could mount a regional war with attacks launched against targets in Lebanon, Syria, Iran; sparking possibly counter-attacks against Saudi Arabia, Israel, and the Gulf states.


Foreign enemy


As I mentioned above, bin Salman appears to have learned a critical political lesson from his Israeli ally: you need a foreign enemy in order to instil fear within your domestic constituency. You must build that enemy into a lurking, ominous force for evil in the universe.


That's one of the reasons bin Salman is intervening in the Yemen civil war. Despite a Saudi massacre inducing mass starvation and epidemic, bin Salman has been able to invoke Muslim schisms in order to paint Iran as "the aggressor" and threat to Saudi interests.


More recently, he declared his neighbours in Qatar to be persona non grata for not siding fulsomely enough with the Saudis against Iran. With bin Salman, you are either with him or against him. There is no middle ground.


Fortunately, most of the rest of the human race seeks that middle ground.


Those who eschew the middle end up being dictators or madmen. That seems to be the direction in which the Saudi royal is headed.


In Lebanon, his strategy seems to be to provoke a political and financial crisis. Saudi Arabia provides a huge level of financial and commercial support to Lebanon.


Bin Salman seems to believe that if he withdraws such support, it will force the Lebanese to rein in Hezbollah. Though it's not clear how the Lebanese are supposed to restrain a political movement that is one of the largest and most popular in the country.


The Saudi prince is trying the same strategy which so far failed with Qatar. There he declared a boycott. He strong-armed all the states which relied on him for largesse to declare a blockade. Borders were closed. Flights were cancelled. Trade was halted.


But instead of folding, the Qataris (with Iranian encouragement no doubt) have taken their case to the world and fought back. They show no signs of folding.


The Russia factor


It's unclear how the Saudis believes he will force a much larger and distant state like Lebanon to submit. He can turn off the spigots and declare a boycott. Indeed, Bahrain, one of the Saudi vassal states, directed its citizens to return from Lebanon and declared a travel ban like the Qatari ban which preceded it. 


All this will only strengthen Hezbollah's hand. It will also serve as a tacit invitation to Iran to play a much larger role in Lebanon. When there is a vacuum, it will be filled.

There is an even larger power looming behind this all: Russia. The stalemate in Syria between the Saudi-funded rebels and Assad permitted Putin to intervene decisively and effect the eventual outcome of that conflict. If Putin perceives a similar Saudi strategy in Lebanon, I see little reason Iran and Russia might not team up in the same fashion to support their allies on the ground.


It's interesting to note that King Salman made the first ever visit by a Saudi royal to Moscow this past month and held talks with Vladimir Putin.


Wouldn't one like to know what they discussed? It certainly had to have involved Syria and Lebanon, since those are the two places in which Saudi interests either conflict, or potentially conflict with Russia's.  


Perhaps the Saudi king warned Putin not to take advantage of chaos in Lebanon as he did in Syria. I doubt that Putin would be much intimidated given the Saudi failure in Syria.


Russia's future actions will be determined by how much Putin feels he has to gain if he were to side with Hezbollah and Iran in a future conflict in Lebanon.


It's important to remember that during the days of the Soviet Union, with the US a dominant force in the region, it supported most of the frontline Arab states in their conflict with Israel. 


Putin is well-known for seeking to restore the former glory that was the Soviet empire. No doubt, it would please him no end to engineer a fully fledged Russian return to power and influence in the Middle East. 


Military strategists in Riyadh and Tel Aviv


Israel is the elephant in the room here. It borders Lebanon and has fought two major wars there, along with a 20-year failed occupation of the south. Hezbollah is Israel's sworn enemy and Iran, the movement's largest backer, is also one of Israel's chief adversaries. 


The Saudis have the financial wherewithal to support a protracted conflict in Lebanon (they also spent $1bn in support of Israel's sabotage campaign against Iran). They may be more than willing to bankroll another Israeli invasion.


Bin Salman, like his new ally Netanyahu, appears willing to exploit and manipulate hostility to a foreign enemy in order to bolster his own domestic stature


For their part, the Saudis may be willing to create yet another Lebanese government cobbled together by collaborators and bought-off politicians, while shutting Hezbollah out of political power.


Similarly, the history of Israeli intervention is filled with such sham political constructs. In the West Bank, they created the "village councils". In south Lebanon, they created the South Lebanese Army. And in Syria, they funded the al-Nusra rebels fighting the regime in the Golan Heights.


One can only hope that the military strategists in Riyadh and Tel Aviv aren't mad enough to contemplate such a scenario. But given the gruesome history of Lebanon, and its role as a sacrificial lamb in conflicts between greater powers, one cannot rule it out.


Finally, the US which had played a decisive role in preventing an Israeli attack on Iran for years, is now led by a president who's quite enamoured both of Israel and Saudi Arabia. 


Trump's first foreign visit as leader of the country was to Saudi Arabia. His warm relations with Netanyahu and support for Israel's most extreme policies is also well-known. No one should expect this administration to restrain either the Saudis or Israelis. If, anything, they may goad them on.


- Richard Silverstein writes the Tikun Olam blog, devoted to exposing the excesses of the Israeli national security state. His work has appeared in Haaretz, the Forward, the Seattle Times and the Los Angeles Times. He contributed to the essay collection devoted to the 2006 Lebanon war, A Time to Speak Out (Verso) and has another essay in the upcoming collection, Israel and Palestine: Alternate Perspectives on Statehood (Rowman & Littlefield).



Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

”There is a tendency in the average citizen, even if he has a high standing in his profession, to consider the decisions relating to the life of the society to which he belongs as a matter of fate on which he has no influence – like the Roman subjects all over the world in the period of the Roman empire, a mood favourable for the resurgence of religion but unfavourable for the preservation of a living democracy.” 

Paul Tillich, The Future of Religions (1966)



Från Fatwakiosker till Västerlandets floskler

av Hesham Bahari


En fatwa är ett religiöst utlåtande som tillhandahålls av en faqih, en lärd muslim.

Folk står i kö för att rådfråga Azhar-shejkerna
på de nyöppnade fatwakioskerna på Kairos metrostationer



Religioner, vars tillväxt hängt samman med de stora väldenas spridning i tid och rum, förlorar så småningom sitt andliga mål och förvandlas till instrument i händerna på världsliga makthavare. På så vis delar exempelvis den romerska religionen, den kristna kyrkan och det islamiska kalifatet på gemensamma drag när det gäller dylika processer. Det andliga sökandet stelnar i rituella åthävor vars riktiga innebörd sällan begrips av utövarna. Religionen blir helt enkelt en täckmantel för politiska ändamål. En annan utveckling är att religionen ägnar sig åt att förhärliga stamtänkandet, där själva stammen helgas och hamnar i förgrunden medan det andliga sökandet blir allt suddigare med tiden.


Mot denna oundvikliga uttömning av innehåll och andliga utmärgling som dikteras av historien och rikenas uppgång skaffar sig alla religioner en andlig dimension som kompensation: synkretistiska skapelser, klosterbrödraskap, sufism, kabbala skjuter ut som sidogrenar och försöker återge religionen sin rätta kurs. Men det militära väldet (vars huvuduppgift är att skapa och värna om marknader) och den etniska stammens logik vinner alltid till slut. Sann andlighet är reserverad ett fåtal sökare. Starka folkgrupper härjar och härskar i religionernas namn och svagare folkgrupper får anpassa sig eller försvinna. Styrka här betyder inte alltid militärmakt utan kan också vara ett resultat av ihärdighet och uppoffringsvilja.


Denna process är inte bara reserverad för det som vi här menar med ”religioner”, utan har fortplantat sig även till den moderna tidens s.k. sekulära ideologiernas sfär. Dessa ideologier börjar som materiella frälsningsläror för en mänsklighet som törstar efter rättvisa och godhet men som gång på gång slutar i katastrof. Den industriella världens historia de sista hundra åren har utmynnat i historiens största slakt med lika många döda under 1900-talet som under hela mänsklighetens historia. Detta skeende följdes tätt av den smygande kontrollen över människors liv och tankar, som initierades med den stora manipulationen av massornas medvetande, vilken stadfästes efter den elfte september 2001. Lögnmaskinens oinskränkta spridning av falska och obevisade påståenden har svalts med hull och hår av allmänheten, vilket också banade väg för nya krig utan slut och enorma vinster för krigsindustrin. Idag slipas och finjusteras kontrollmekanismerna med avskaffandet av kontanter och pengarnas digitalisering. Denna rationaliseringsprocess började dock för länge sedan, redan under Roms storhetstid och de första myntens prägling i de olika romerska provinserna runt Medelhavet. 


När de arabiska krigarna lämnade sin ökenhalvö under senantikens sista fas för att lägga under sig de stora fallande väldena i öst och väst var islam knappt artikulerad. Svårt då att förstå vad det var som dåtidens underkuvade skulle ha konverterat till. Koranen var ju inte ens sammanställd och nedskriven än. Själva det arabiska alfabetet förblev rudimentärt i över hundra år efter Koranens kollektiva uppläsning under dess första muntliga fas, och få av aktörerna på scenen visste egentligen mer än hur mycket krigsbyte det fanns att hämta och hur många man skulle tvingas dela det med. Krigarfromhet är en postberättelse, skapad långt efter erövringarna var ett faktum. Egentligen visste de första muslimerna inget värre än en icke-arab som ville konvertera till islam, för det innebar minskade skatteintäkter. Men man anställde gärna dem som skattmasar. 


Man kan försöka föreställa sig hur det gick till på landsbygderna, bland nomadstammar, i städerna, på klostren… stoff för tusen romaner som aldrig skrivits, tråkigt nog för muslimerna själva, för det är bara förmågan att skapa historiska romaner som kan få kollektiven att tänka om sin historia och på nytt formulera dess innehåll och mål. Naguib Mahfouz t.ex., egyptiern som fick Nobelpriset i litteratur 1988, började sin karriär med ett antal historiska romaner, men fick snabbt överge denna genre för den realistiska och därefter den surrealistiska och symboliska. Han skulle ju under sitt långa liv försöka överbrygga och sammanfatta flera hundra år av litteraturhistoria. Därför övergick han genom sina otaliga skrifter från att vara den moderna arabiska litteraturens Walter Scott och Emil Zola till att bli dess Dostojevskij och Albert Camus. En annan samtida författare som ägnat sig åt den historiska romanen med stor framgång är den egyptiske författaren och handskriftsforskaren Youssef Ziedan med ”Azazil” och ”Nabatéen”, två av den moderna arabiska fiktionens mästerverk. Men Mahfouz eller Ziedan, trots deras engagemang i det andliga sökandet eller kanske just på grund av det, kan inte beskrivas som ”islamiska” författare. De hör framtidens muslimer till.


Idag dödas fantasin i den muslimska världen som alltmer kommit att styras av wahhabitiska oljepengar, hänvisad som den är till Bukharis medeltida propagandasamlingar, vilka helgats och stelnat i en osmaklig skräckfilm. Man får mörksyn när man läser dessa bloddrypande och sexbesatta urkunder och inser att de som bestämt sig för att följa våldets väg också läser dem och fullt och fast tror på deras innehålls ”helighet”. Det positiva är att dessa fortfarande är i minoritet bland muslimernas stora massa, men tillräckligt många för att ställa till oreda. Det negativa är att de är i minoritet inte på grund av att massorna tagit avstånd från dessa historiska urkunder utan därför att de inte riktigt känner till deras innehåll. Ännu mer anledning till pessimism.


Här, i motarbetandet av dessa medeltida skrifter, finns mycket arbete för lärare, psykologer och psykiatrer om de vill avleda terrorns oundvikliga effekter på världssamhället, nu när muslimer utgör en betydande minoritet nästan överallt i den icke-muslimska världen. Men istället har man beslutat om en officiell smekmånad med ”islamismen”, och har blandat ihop ”ideologin” med ”folket”. Den wahhabitiska islam förklaras vara ”deras sak”, som vi inte har med att göra. Problemet är att väst har importerat en hel del wahhabism på sistone, och få verkar förstå vad det innebär. Det är MYCKET högre i tak i den muslimska världen idag när det gäller denna debatt än vad det är här i väst! Men så är också allting uppochner just nu. Är det inte märkligt för en civilisation som säger sig värna om vetenskapsanda och yttrandefrihet att plötsligt vägra tillämpa sina principer när det gäller just ”islam”?


I Egypten fick islamkännaren, akademikern och tevestjärnan Islam al-Beheiri 3 års fängelse för att ha ifrågasatt Bukharis hadith-samling. Han släpptes ut nyligen, fullständigt obruten, och lovade att fortsätta sprida ut sitt budskap. Stöd får han också från en växande sekulär opposition, trots att han själv säger sig vara troende muslim och tror fast på Koranens ord men inte på hadith-samlingarnas vilda utväxt. Ateisternas antal ökar annars lavinartat i arabvärlden idag, särskilt bland unga. Som motåtgärd har den nya egyptiska regimen, en blandning av militärer, storkapitalister och fundamentalister, (trots det sekulära egyptiska civilsamhällets uppresning två gånger inom loppet av 3 år!), installerat fatwakiosker på metrostationerna i Kairo, bemannade av lärda shejker från al-Azhar, för att besvara det enkla folkets frågor och stilla dess rädsla för helvetets kval! Man kan tänka sig vilken typ av frågor som ställs i dessa fatwakiosker: ”Min son har blivit ateist och min dotter har tagit av sig slöjan. Jag är rädd att de hamnar i helvetet. Vad kan jag göra?” Ack du sköna enfaldiga värld!


Fatwakioskernas uppgift sägs förstås motarbeta extremism, men risken är stor för att de istället fungerar som religiös markör gentemot kristna och sekulära medborgare och därmed accentuerar en redan markant diskriminering och segregering på religiösa grunder. Många vanliga människor har faktiskt ställt sig frågan: Vad är det vi behöver mest på våra metrostationer? Vore det inte bättre med rena toaletter, restauranger, konstutställningar och tillgång till internet och bibliotek istället för bås där religiösa utlåtanden tillhandahålls, hur välmenande dessa än må vara? 



Egyptiernas humor slår till. Shejken i kiosken till sin kollega:

”Varmt här på metrostationen. Nästa gång öppnar vi en kiosk på stranden istället!”



Wahhabismen, en form av medeltida islam som är total renons på all andlighet och som egentligen omedvetet ägnar sig åt sofistiska hårklyverier av mer världslig natur, utkämpar sin sista strid, för den måste konfrontera ännu starkare världsliga intressen som den inte klarar av i längden. Den är anakronistisk och olämplig för ett modernt samhälle. Att den spridit sig till den egyptiska domarkår som nyligen dömde Islam al-Beheiri och många andra intellektuella och författare till fängelse, samt till andra muslimska institutioner över hela världen inklusive källarmoskéerna i väst, beror i stor del på det stöd Väst och den industriella världen har visat det wahhabitiska Saudiarabien allt sedan det grundades för drygt 80 år sedan.


Wahhabismens projekt, som bekämpades och besegrades militärt av både osmaner och egyptier på 1800-talet, skulle aldrig ha lyckats återuppstå utan britternas hjälp efter första världskriget. Man gjorde helt enkelt en deal med det förgångna för att säkra energin och se till att oljeöknarna aldrig skulle träda in på den sekulära, framstegsvänliga vägen. Denna bakåtsträvande, stagnerande form av religion var västerlandets och den industriella världens trumfkort mot söderns anspråk på befrielse och utveckling. Med den bekämpades Nassers sekulära projekt och Israels dominans i området stärktes. Och idag står wahhabismen i fronten för den kommande uppgörelsen med det shi’itiska Iran och för förstörelsen av samtliga arabiska samhällen som valt en sekulär väg, från Libyen och Jemen till Egypten, Syrien och Irak. Men västerlandet har nog satsat på fel häst denna gång, för i brist på att klara av Iran har wahhabismen vänt sina tentakler mot själva sin tillskyndare och infiltrerat muslimerna i Väst med terror som resultat. Den västerländska cynismen har till slut funnit sin överman. Förhoppningsvis försvinner båda så småningom, tillsammans, cynismen och fundamentalismen, för att ge plats åt civilisationernas möte och en ny mänsklig renässans bortom de religiösa och ideologiska gränserna. 


Hesham Bahari

Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba


BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba


It is possible…

It is possible at least sometimes…

It is possible especially now

To ride a horse

Inside a prison cell

And run away…

It is possible for prison walls

To disappear.

For the cell to become a distant land

Without frontiers


Mahmoud Darwish







Commemoration of the 69th Anniversary of the Palestinian Nakba

BDS: Upholding our Rights, Resisting the Ongoing Nakba


May 15, 2017, Occupied Palestine  – Today marks the 69th anniversary of the 1948 Nakba, the mass expulsion of Palestinians from our homeland. Between 1947 and 1949, Zionist paramilitaries, and subsequently Israeli forces, made 750.000 to one million indigenous Palestinians into refugees to establish a Jewish-majority state in Palestine.

The Palestinian Boycott, Divestment and Sanctions National Committee (BNC) calls on people of conscience the world over to further intensify BDS campaigns to end academic, cultural, sports, military and economic links of complicity with Israel’s regime of occupation, settler colonialism and apartheid. This is the most effective means of standing with the Palestinian people in pursuing our inherent and UN-stipulated rights, and nonviolently resisting the ongoing, intensifying Nakba.


The Israeli regime today is ruthlessly pursuing the one constant strategy of its settler-colonial project —the simultaneous pillage and colonization of as much Palestinian land as possible and the gradual ethnic cleansing of as many Palestinians as practical without evoking international sanctions.


Following in the footsteps of all previous Israeli governments, the current far-right government, the most openly racist in Israel’s history, is heeding the words of the Zionist leader Ze’ev Jabotinsky who wrote in 1923:

"Every native population in the world resists colonists as long as it has the slightest hope of being able to rid itself of the danger of being colonised. [...] Zionist colonisation must either stop, or else proceed regardless of the native population. Which means that it can proceed and develop only under the protection of a power that is independent of the native population—behind an iron wall, which the native population cannot breach."


Sixty-nine years after the systematic, premeditated uprooting and dispossession of most of the indigenous Palestinian Arabs from the land of Palestine at the hands of Zionist gangs and later the state of Israel, the Nakba is not over. Israel is intent on building its “iron wall” in Palestinian minds, not just our lands, through its sprawling illegal settlements and concrete walls in the occupied Palestinian territory, its genocidal siege of over  2 million Palestinians in Gaza, its denial of the Palestinian refugee's right to return, its racist laws and policies against Palestinians inside Israel, and its escalating, violent ethnic cleansing in Jerusalem, the Jordan Valley and the Naqab (Negev). It is sparing no brutality in its relentless, desperate attempts to sear into our consciousness the futility of resistance and the vainness of hope.


The present mass hunger strike by over one thousand Palestinian prisoners in Israeli jails and the grassroots support that it has triggered give us hope.


The growing support for BDS among international trade unions, including the most recent adoption by the Norwegian Confederation of Trade Union (LO) –  representing over 910,000 workers –  of an “international economic, cultural and academic boycott of Israel” to achieve comprehensive Palestinian rights, gives us hope.


The fact that none of the 26 Oscar nominees offered a free, $55,000-valued trip by the Israeli government accepted the propaganda gift and that six out of eleven National Football League players turned down a similar Israeli junket gives us hope.


The BDS movement has succeeded in sharply raising the price of corporate complicity in Israel’s crimes against the Palestinian people. It has compelled companies of the size of Orange and Veolia  to end their complicity and pushed global giant G4S to begin exiting the Israeli market. Churches, city councils and thousands around the world have pledged to boycott Hewlett Packard (HP) for its deep complicity in Israel’s occupation and apartheid. This gives us and many human rights campaigns around the world great hope.


The Barcelona municipality’s decision to end complicity with Israel’s occupation, coming on the heels of tens of local councils in the Spanish state declaring themselves "Israeli apartheid free zones" give us hope.


The divestment by some of the largest mainline churches in the US, including the United Methodist Church, the Presbyterian Church USA and the United Church of Christ, from Israeli banks or complicit international corporations gives us hope.


The spread of remarkably effective BDS campaigns from South Africa to South Korea, from Egypt to Chile, and from the UK to the US gives us real hope.


The growing intersectional coalitions that are emerging in many countries, organically re-connecting the struggle for Palestinian rights with the diverse international struggles for racial, economic, gender, climate and indigenous justice give us unlimited hope.


In 1968, twenty years after the Nakba but unrelated to it, Dr. Martin Luther King said, “There can be no justice without peace and there can be no peace without justice.” For seven decades, and against all odds, Palestinians have continued to assert our inalienable right to self-determination and to genuine peace, which can only stem from freedom, justice and equality.


But to reach that just peace we realize that we must nourish our hope for a dignified life with our boundless commitment to resist injustice, resist apathy and, crucially, resist their “iron walls” of despair.


In this context, the Palestinian-led, global BDS movement with its impressive growth and unquestionable impact is today an indispensable component of our popular resistance and the most promising form of international solidarity with our struggle for rights.


No iron wall of theirs can suppress or overshadow the rising sun of our emancipation.


The Palestinian BDS National Committee (BNC) is the largest coalition in Palestinian civil society. It leads and supports the global Boycott, Divestment and Sanctions movement. Visit www.bdsmovement.net and follow @BDSmovement





Böcker om Palestina på www.alhambra.se kan beställas i bokhandeln



Ung i Palestina: att vara tonåring under ockupation, 
av Anne Casparsson & Britta Abotsi


Vägen till Palestina, Två folk och ett stycke jord
av Evert Svensson


Geväret och olivkvisten, 
av David Hirst


Vi var en familj i Betlehem, 
av Ryan Ghadban


av Zeina Ghandour


Följande titel finns gratis som PDF på www.alhambra.se







Dimitri el-Demerdashi

 Dimitri el-Demerdashi


Дмитрий из Демердаша from Tair Polad-zade on Vimeo.


Rumi och Shams: en saga i tre delar, av Henrik Bahari

Rumi och Shams: En saga i tre delar 

av Henrik Bahari



Jalal al-Din Rumi




Det hade inte regnat på hela sommaren, och den torra jorden sparkades upp till dammoln i Konya. Folk sökte sig till stadens trädgårdar för att fukta sig vid fontäner eller svalka sig i skuggan av ett träd. En av dessa trädgårdar tillhörde Jalal al-Din Rumi, en av stadens domare.


På stenbänken vid fontänen satt Rumi intill en hög med böcker och läste. Småfåglar skvätte ibland i fontänen så han fick skydda böckerna. Hans yngste son Alaeddin stod framför en stenvägg och försökte träffa en vattenmelon med sin pilbåge. Han sköt pilen, men den rev bara vattenmelonen i kanten och studsade mot stenväggen istället. Han svor, och Rumi lyfte blicken från sin bok.


”Vill du träffa något så krävs mer tålamod än så”, sade han.


Alaeddin slängde pilbågen i marken.

”Jag har tålamod.”

Han gick därifrån.


Rumi återgick till sin läsning. Det var en historiebok om Konyas grundare och dennes lagstiftning, och ju djupare han sjönk i texten, desto mer försvann trädgårdens ljud ur hans medvetande. Till slut existerade bara boken och dess röst. Det var då Rumi kände sig som bäst. Han kom från en rik familj, och som domare hade han nått en hög ställning i sin stad men ändå kände han en gnagande tomhet, en tomhet som försvann när han läste. Han log av ro.


Då trängde plötsligt en mansröst fram. ”Är du Jalal al-Din Rumi?”


Han stängde boken och såg bakom sig. En gammal man med vitt, trassligt skägg och smutsiga kläder log mot honom. Porten mot gatan måste ha stått öppen.


”Vad gör du?” sade den gamle mannen.


Rumi hatade att bli avbruten när han läste.


”Något sådana som du inte förstår”, sade han och vände sig mot sin bok. ”Jag är domare.”


Han hoppades att mannen skulle gå, så han kunde stänga porten. Men då slog den gamle mannen omkull högen med böcker så de föll ner i fontänen. Det stack till i Rumi och han kastade sig från stolen mot vattnet.


”Idiot!” sade han. ”De är värdefulla.”


Han slet upp böckerna från vattnet. Det var nog redan för sent, men han var besluten att rädda det som gick att räddas. Efter att ha känt på omslagen och gnuggat bladen mellan fingrarna frös han till. De var lika torra som jorden i Konya efter en lång sommar. 


”Vad är detta?” sade han och såg upp. 

Den gamle mannen log.

”Något sådana som du inte förstår, min herre.”


Rumi strök böckerna. Han kunde bläddra i dem precis som innan, sida efter sida med svart text och färggranna målningar. Trollkonst, tänkte han.


”Vem är du?” 

”Mitt namn är Shams Tabrizi. Men folk kallar mig fågeln.”

”Varför det?”

”Precis som fåglarna flyttar jag ofta och stannar aldrig länge någonstans. Jag är en vandrande korgmakare på jakt efter sanningen.”


Rumi hade svårt att sova den natten, och inte bara för sin snarkande fru. Vad som hänt böckerna var otroligt. Han var påläst inom alkemi och kunde citera de grekiska filosoferna från minnet, men han saknade en förklaring för vad Shams gjort vid fontänen. Han var inte en vanlig korgmakare, tänkte han. En trollkarl kanske, vandrande från stad till stad.


Morgonen därpå satt Rumi bredvid fontänen med en bok om de fyra elementen. Han hade slagit upp kapitlet om vattnets egenskaper och hur det fungerade i olika sammanhang.

”Är du redo för din första lektion?” sade en röst bakifrån.

Rumi vred på sig och fick syn på Shams. Trollkarlen gillade att dyka upp bakifrån, tänkte han.

”Vanligtvis är det jag som ger lektioner”, sade Rumi. ”Till mina lärjungar.”

”Precis. Jag ska undervisa dig, så du kan lära dem.”


Rumi höjde ett ögonbryn.

”Menar du att jag är otillräcklig som lärare?”

”Inte för dina lärjungar”, sade Shams. ”Men är du tillräcklig för att bli min lärjunge? Att erkänna sin okunskap är den vises första steg.”

Rumi suckade. Han ville vara arg, men något med Shams gjorde det svårt att ta illa upp.

”Förklara för mig”, sade han och slog ihop boken, ”varför vill du bli min lärare?”


Shams gick till fontänen och doppade händerna i vattnet.

”Jag hörde talas om dig när du ännu var en ung man”, sade han. ”Jag förstod direkt att du skulle bli en god lärjunge.” Han lyfte vattnet med kupade händer och speglade ansiktet i det. ”En mäster-elev.”


Rumi fnös.

”Så du har väntat i alla dessa år med att presentera dig själv?”

”Du var inte redo”, sade Shams och lät vattnet rinna ner från sina kupade händer i fontänen. ”En ung man ser inte vad en gammal korgmakare ser. Först när man själv haft lärjungar är man redo.”

En sval vind for genom trädgården, och Rumi blundade. Shams var antingen en skojare, en galning eller precis det han påstod sig att vara. Han lade ifrån sig boken.

”Visa mig något”, sade han och ställde sig upp.


De gick genom trädgården tills Shams stannade på en sandplätt intill trädgårdsmuren. Han plockade upp en pinne från marken och ritade en cirkel i sanden.

”När Gud skapade allt”, sade han och delade cirkeln i fyra delar, ”då skapade han fyra världar.”

Han skrev något i en av delarna.

”Den första världen är vattnet. Den rinner genom floderna, ligger stilla i sjöarna och rullar i vågor över haven.”


Rumi stod med armarna i kors.

”Kan du få det att regna?” sade han och trummade med fingrarna på armen. ”Vi har torka och floden har försvunnit.”

”Jag är en simpel korgmakare, och har ingen makt över De Fyra Världarna. Dessutom är det flodens natur att försvinna på sommaren. Det måste få ske.”

Han var kanske inte trollkarl ändå, tänkte Rumi.


”Vilken värld tillhör juristerna”, sade han, men Shams verkade inte uppfatta sarkasmen.


”Den andra världen är jorden, landet och bergen”, sade Shams och svepte med handen omkring. ”Det är djurens och människornas värld, en värld av kungar och korgmakare.” Han stötte pinnen i sanden.

”Den tredje världen är underjorden, där insekter krälar, där…”

”Och den fjärde?” Rumi avbröt honom och gäspade.

”Den fjärde världen är himlen”, sade Shams och stirrade uppåt med utsträckta armar. ”På dagen befolkas den av solen och molnen och av fåglarna. På natten av månen och stjärnorna.”


Rumi tittade upp. Ett fågelsträck flög förbi, och han kunde se månen mitt på ljusa dagen.

”Vilken värld är bäst?” sade han.

Shams fortsatte stirra mot himlen. ”För människan, landet”, sade han. ”För fisken, vattnet. För insekterna, underjorden…” Han tittade på Rumi och log så hans fula tänder syntes. ”Och för fåglarna, himlen.”


Shams fortsatte berätta om sin poetiska världssyn och dess andliga betydelse. Det var den ena sköna liknelsen efter den andra, och Rumi blev överraskad av Shams mångsidiga språk och vackra metaforer. En gammal gatuskojare borde inte vara förmögen till det. Han visste inte längre vad han skulle tro. Kanske var han varken filosof eller trollkarl, utan en gammal hovlyriker som fallit ur sin konungs gunst? Men frågan om de torra böckerna kvarstod.


Efter att ha berättat en skapelsemyt som Rumi aldrig hört förut deklarerade Shams att lektionen var över, men Rumi hade frågor.

”Shams, du har inte avslöjat hur du fick böckerna att hålla sig torra i vattnet.”

Shams bara log och gick mot trädgårdsporten. Rumi följde efter.

”Har det att göra med de fyra elementen?” sade han.

Shams stannade och slöt ögonen.

”Hur förklarar man smaken av en druva?” sade han. ”Hur förklarar man det på riktigt? Människans språk är begränsat i sin förmåga. Vissa saker måste man uppleva själv.” 

Med det gick han därifrån, och Rumi stod kvar.


Rumi spenderade ytterligare en sömnlös natt i sängen. Shams hade visat sig vara annorlunda än han trott, och hans enkla uppsyn dolde hans tankedjup. Allt han sade hade en mystik över sig. En lockande mystik som fick Rumi att vilja gå djupare. Det var underhållande att lyssna på, vackert att föreställa sig och det gav honom ett lugn som bara böckerna tidigare kunnat ge. Samtidigt kunde hans poetiska svar vara frustrerande när de var oklara. Som när Rumi frågat om böckerna och vattnet. Vissa gömmer tomhet med utsmyckningar, tänkte han, och låg vaken tills småfåglarna började kvittra och ljuset närmade sig.


Rumi somnade sent och vaknade inte förrän solen stod högt på himlen. Han åt en snabb frukost i pation och satte sig sedan i skuggan av en trädgårdspalm. För första gången i sitt liv försökte han meditera.

”Stör jag?” sade Shams.

Rumi öppnade ögonen och reste sig sakta upp. Han retade sig lite över att bli störd.

”Du sa att de kallar dig fågeln, eftersom du reser ofta, som fåglarna… Du har rest över hela världen, visst?”

”Jag kallas fågeln, men reser i människornas värld.”


Rumi nickade.

”Berätta för mig om den världen.”









Precis när Alaeddin var säker på att han skulle träffa vattenmelonen fick han syn på Shams, eller "fågeln" som han kallade sig själv. Han blev distraherad och pilen missade sitt mål igen. En gammal tiggare som slunkit in från gatan, tänkte han. Irriterad slängde han pilbågen i marken och gick därifrån. Han tänkte försöka igen nästa dag. Men nästa dag var Shams där igen, med sina smutsiga kläder och fattiga uppsyn. Liksom nästa dag, och nästa.


Alaeddin hade aldrig kunnat föreställa sig det, men gradvis blev Shams en del av familjen. Han och Rumi spenderade hela dagar i trädgården, där Shams ritade i sanden och gestikulerade mot himlen. För var dag som gick läste Rumi lite mindre i sina böcker, och lyssnade lite mer på Shams. Såg man den ene mannen förväntade man sig att se den andre. 


En varm sommarkväll följde Alaeddin med sina äldre bröder på jakt. Det var hans första jaktutflykt, och han var nervös. Han hade sett fram emot det, men nu behövde han visa att han kunde träffa något också. Hans bröder tog honom till den uttorkade floden. Där gömde de sig i buskarna och väntade. Även om den långa torkan hade strypt floden så fanns det många fåglar och vilddjur i området.


Alaeddins bröder träffade fågel efter fågel, medan han själv förgäves släppte iväg sina vilsna pilar med sin trötta arm. En gång träffade han nästan en get och blev utskälld av en herde. Precis när han kände sig som värst sköt han en pil som träffade en duva rätt i bröstet. Fågeln föll död ner på marken, och Alaeddin bara stirrade.


På vägen hem kände han sig större än någonsin. Äntligen var han en riktig man. Så djupt i sitt dagdrömmande var han att han inte hörde vad bröderna snackade om, och hemma märkte han inte ens att Shams stod och undervisade Rumi. Alaeddin hade tagit första steget i sin erövrarbana, likt seldjukernas kung eller Alexander den Store. En pil skulle växa till en armé, och armén skulle tåga in i historieböckerna som besegraren av tartarerna och deras blodtörstige Khan. Han skulle befria alla de stora städerna, från Damaskus till Samarkand. Han behövde bara öva lite mer på sitt skytte.


I köket visade han upp duvan för sin mamma. Hon tog den och gav den åt en tjänare.

”Grilla den med honungsmarinad”, sade hon.

Alaeddin var inte beredd.

”Vänta!” sade han och sträckte sig efter duvan. ”Jag har ju inte visat den för pappa än.”

Hans mamma lade en hand på hans axel.

”Din pappa är med sin vän”, sade hon och suckade. ”Och maten måste bli färdig snart.”

Alaeddin lämnade köket. Han kände sig sårad och ville vara ensam.


Golvet i matsalen var täckt av röda mattor med vackra mönster, och familjen satt på kuddar i mitten runt ett lågt träbord. Tjänarna dukade fram den ena rätten efter den andra. Först en urgröpt vattenmelon, fylld med äpplen och druvor och dadlar. Sedan fat med grillade honungsduvor, vilket fick Alaeddin att undra vilken som var hans. Sist kom två fat med fisk och vitlökssås, tillsammans med en stor skål med kryddat ris.


Rumi gav klartecken, ”i Guds den Barmhärtiges namn”, och de började äta. Han satt bredvid Shams, som tycktes fortsätta undervisa var han än var. Vid matbordet pratade han om allt från måncykeln till dess effekt på matsmältningen.

”För att leva ett nyttigt liv”, sade han med dadlar i munnen, ”måste man äta från alla de fyra världarna.”

”Först himlen.” Han slet åt sig ett duvbröst så det droppade honung över bordet, och när han åt det blev även skägget klibbigt av marinaden.

”Sen landet…”

Han skopade upp en näve ris och hällde det i munnen.

”… och sist underjorden och havet.”

Med en skiva bröd tryckte han ihop det sista av vitlöksfisken.

”Endast så håller man sig frisk”, sade han.

Han rapade och torkade sig om munnen.


De blev färdiga ganska snabbt och tjänarna började plocka undan matresterna. Då protesterade Shams och sade att Rumi och hans familj själva borde plocka undan. Men tjänarna fortsatte. De hade instruktioner att inte lyssna på den gamle mannen. Alaeddin blev förvånad när hans mamma gick med tjänarna till köket. Det ansågs fint att stanna kvar vid bordet för att dricka kaffe. Han reste sig och följde efter, och fann sin mamma lutad mot väggen i köket. Hon viftade med en solfjäder.


”Den där lurendrejaren har förhäxat din far”, sade hon. ”Snart säger han åt honom att skänka bort allt vi äger.”

Hon slutade vifta med fjädern och föll ihop mot väggen så att den randades av hennes tårar.

”Kanske skänker han allt åt Shams själv, så vi får tigga på gatorna, sjuka och smutsiga.” Hennes röst darrade. ”Så din pappa kan nå andlig renhet, precis som sin vän.”

Alaeddin grep tag i henne.

”Det kommer aldrig att hända, det har du ingen anledning att tro", sade han. "Och oavsett vilket så kommer detta inte att fortsätta länge till. Det lovar jag.”


Morgonen därpå övade Alaeddin bågskytte. En vattenmelon låg på en upphöjd bräda framför stenmuren. Alaeddin hade blivit bättre på att sikta, och en vattenmelon var lättare än en duva. Ändå hade han svårt att fokusera. Fyra pilar hade satt sig i stenväggen utan att ens rispa vattenmelonen. Han var för tankspridd. Hur kunde hans pappa låta sig påverkas av en man som Shams? En man utan skick, utan titlar, utan ärorikt förflutet. Kanske borde han tjuvlyssna på en av deras lektioner, tänkte Alaeddin.


Hans fokus återvände till vattenmelonen. Om ett par dagar skulle de på jakt igen, och tanken på att inte träffa en enda fågel gjorde honom nervös. Han spände bågen och siktade.

”Du kan träffa en flygande fågel, men inte en vattenmelon?”

Alaeddin lät bågen slappna och vände sig om. Där stod Shams och flinade.

”Man tror nästan att det var din bror som träffade duvan”, sade han, ”och inte du.”

Alaeddin spände näven. Nervositeten var borta och han kände sig stark nog att slita gubben i stycken.

”Vad vet du, gamle man? Du var inte där.”

Shams bara log.

”Jag vet att du träffade duvan. Dina bröder var ju vittnen.”

”Varför sa du att jag inte träffade duvan då?” sade Alaeddin.

”Jag ville bara reta din fåfänga.”


”Du är för högspänd, pojk. Full av krigarens ande. Det är normalt för en ung man, men om du inte lär dig hantera det så kan olyckor hända.”


Alaeddin rätade på sig.

”En man som inte blir respekterad”, sade han, ”har rätt att försvara sin heder.”

”Sant, och den dumdristige kan försvara sin dumhet.”

”Vad?” Shams var som en hal fisk, och Alaeddin kände sig förvillad av hans ordval.

”Den dagen du växer upp”, sade Shams, ”då inser du att heder tillhör blott den gudfruktige, och inte den som drömmer om makt och erövring.”

Med det gick Shams sin väg och försvann bland trädgårdens träd och buskar.


Han hade sett en ny sida av Shams. Kanske var det denne man som hans far blivit tagen av. Det var mer förståeligt nu, om än lika olyckligt. Alaeddins tankar gick fram och tillbaka och försökte förstå vad som hänt och de ord som sagts. Trots känslan av förolämpning kände han en gnista av nyfikenhet inom sig. Kanske var det samma gnista som tänt eld i hans far och gjort honom förhäxad. Alaeddin fick påminna sig om vem Shams var; en trollkarl, en lurendrejare, ett ouppfostrat svin men också en mästare på att vilseleda. Nu hade han valt ut Alaeddin som nästa offer, och om han inte aktade sig skulle han snart vara förhäxad precis som sin far. Han vände sig om mot vattenmelonen, och med ett enda spänntag släppte han iväg pilen. Fruktkött sprätte i luften och stänkte rött på stenväggen.



Jalal al-Din Rumi




En natt kom regnet. Det var första gången efter den långa sommaren, och Rumi låg i sitt mörka sovrum och hörde regndropparnas smatter utanför. Efter att ha klätt sig och ätit frukost steg han ut i trädgården. Regnet hade lättat på sig och dropparna hade blivit mindre. Men allt var annorlunda en dag som denna. Trädstammarna var svarta av regn och himlen var grå. Fontänerna var fyllda till bredden med regnvatten och porlade mer än vanligt. Han tog ett djupt andetag. Shams sade att morgonluften var helande, fri från smutsen och allt damm som stöttes upp på dagen. Nu när regnet spolat jorden ren och fuktat den kändes allt friskt som källvatten. Rumi gick till den överfyllda fontänen och skvätte ut lite vatten. Han såg upp mot bergen. Det regnade alltid kraftigare uppe i bergsbyarna, och ibland spolades folk bort av vattenmassorna.


Han hörde ljudet av fotsteg, och vände sig om ivrig att ge Shams en kram. Men det var hans tre söner, beväpnade med spjut och båge.

”Far, ska du inte gå in”, sade den äldste. "Det regnar och är kyligt.”

Rumi skakade på huvudet.

”Var ska ni jaga?”

”I pinjeskogen", sade den äldste. "Vid den uttorkade floden.”

Rumi nickade. Han var stolt över sina söner och hur ordentliga de var. 

"Det är först i gryningen som hjortarna kommer fram", sade han. "Men nu är dagen långt framskriden.”

”Ingen fara”, sade Alaeddin när de skulle ge sig i väg. ”Där finns alltid fågel att jaga.”

Rumi vände sig mot fontänen.

”Se upp för störtfloden”, ropade han och slöt ögonen. ”Bergen har svällt av allt regnande.”


Rumi stod kvar länge och blundade med handen i fontänen. Det porlande vattnet fick honom att förlora tidsuppfattningen, och när han öppnade ögonen hade molntäcket spruckit något. Shams var sen, tänkte han. Det hade han aldrig varit förut. Kanske hade han plötsligt flyttat utan att säga något? Det var ju därför han kallades Fågeln. Tanken gjorde honom ledsen. Han visste inte ens var Shams hade bott i Konya, och hade ingen aning om var han kunde leta efter honom.


Han gick in i huset för att ta på sig varmare kläder. I matsalen träffade han på sin fru där hon satt och sydde.

”Vad gör du?”

”Syr en duk”, sade hon utan att titta upp.

Rumi kliade sig i huvet. Han visste att hon var missnöjd, men hon förstod inte. Inga av de andra förstod.

”Var är Shams?” frågade han.

Hon tittade upp på honom.

”Hur ska jag veta det? Jag vet inte ens var min make håller till nu för tiden.”

Rumi lämnade henne med sin duk. De kunde prata senare. Kanske kunde han hitta sina söner, kanske hade de fått syn på Shams.


Han lämnade huset och vandrade upp genom kullarna tills han nådde pinjeskogen. Den doftade av barr och kåda, och marken var mjuk, strödd med pinjekottar och getspillning. Han gick så ljudlöst han kunde för att inte skrämma bort vilddjuren.


Till slut kom han till den tomma flodfåran som slingrade sig nerför kullarna. Den var nu blöt och gyttjig, men floden hade fortfarande inte kommit tillbaka. Allt han såg var några getter som betade vid dess kant. Han gick vidare, men stoppades av ett rop.


Han stannade upp och såg sig omkring.

"Min vän!"

Det var Shams röst. Han sprang mot flodfåran och tittade ner. Där låg en skäggig man i gyttjan, med bröstet rött av blod. Rumi rusade ner och halkade i leran. Han ville så gärna finna Shams, men inte så här.

”Vad har hänt?” sade han och gick ner på knä vid sin väns sida.

Shams småskrattade, men skrattet övergick i en blodig hostning.

”Ser du inte, min Rumi”, sade han och log. ”Till slut misstogs jag för en fågel på riktigt.”

Rumi såg att en pil hade genomborrat hans rygg. Han kände sig illamående, men också chockad över att Shams verkade ta även detta med lugn.

”Gör det ont? Jag springer efter hjälp.”

Shams gjorde en åtbörd som för att lossa pilen.

”Smärta kommer och går. Men har min dag kommit, så har den.”

”Vad säger du?" Rumi kände hur hjärtat bultade. "Du ska leva, Shams. Jag springer efter en läkare!”

Shams skrattade, men en hostattack fick honom att tvärt sluta.

”Om du bara ska minnas en sak av allt det jag lärt dig”, sade han, ”minns då att söka sanningen.”


Rumi löpte genom terrängen så marken sprätte av barr och lera, och pinjeträden flög förbi. Han kände sig mer som en ung jägare än en domare. I Konya skulle ha han skämts över att bete sig på det viset. Men när han med blodsmak i munnen sprang in till läkarens hus och ropade efter hjälp så kände han bara kraft. På vägen tillbaka envisades läkaren med att färdas med häst och vagn, så de kunde inte ta samma genväg och Rumi blev allt oroligare. Det tog alldeles för lång tid.


När de kom till flodfåran frös Rumi till is. Flodfåran var full av brunt, forsande vatten med bråte från bergen. Rumi sprang längs med floden och skådade över vattenmassorna, men han såg bara getterna på andra sidan floden.

"Se upp!" ropade läkaren. "Det är halt!”

Rumi föll på knä i leran. 

”Det var här”, sade han och kände ögonen fyllas med tårar. ”Jag är säker på det.”

Världen kändes plötsligt som en osäker plats och han grävde ner sina fingrar i leran. Läkaren lade handen på Rumis axel.

”Störtflod”, sade läkaren. ”Det händer ibland.”

Rumi lade pannan mot marken och lät sina tårar blanda sig med floden.


När molnen försvunnit och solen gått ner, satte Rumi sig i trädgården och lyssnade på syrsorna. Han skulle sitta där tills solen återvände och syrsorna tystnade. Han andades in nattluften. Denna var lika ren som morgonluften, insåg han och tittade upp mot natthimlen. Stjärnorna lyste som guldkorn på en svart sidenduk. Samtidigt porlade fontänen som vanligt, varken starkare eller svagare. Kanske hade Shams överlevt flodvattnet, precis som böckerna i fontänen? Han tog en pinne från marken och med den skrev han i sanden:


”Du är inte en droppe i oceanen.

Du är hela oceanen i en droppe.”



Text: Henrik Bahari


Henrik Bahari, född i Lund 1992, bor sedan några år tillbaka i Spanien där han jobbat med turism och studerat spanska. Nu bor han i Málaga och studerar litterär gestaltning, samt övar på sin matlagning.


Urval ur Rumis stora verk finns att läsa i två volymer i tolkning av Astrid Ericson Bahari


Ljuvliga skratt

Den enhänte korgmakaren


Böckerna kan beställas hos Din bokhandlare eller lånas på bibliotek.

Denna slöja som döljer skogen

”Kunskapens motsats är inte ignorans eller okunskap utan övertygelser”

anonym tänkare





Houria Abdelouahed



Förvånas inte om han kysser dina lockar;
Vad kan en galning göra mer än att bita på sina bojor?




Inför Antigone som febrilt kämpar för att begrava sin bror skriver Pierre Vernant följande: ”Den som med egen vilja har burit ett namn och ägt ett ansikte förtjänar att högtidligt begravas.”


Namn och ansikte finns alltså redan sammanflätade på djupet, som symboler. Och Jean-Pierre Vernant fortsätter: ”Namnet och ansiktet är det som utgör en persons identitet.”(1) Om namnet befäster människans öde som dödlig, är ansiktet, seende synligt, det som gör att hon uppfattar sig själv i den andras blick, att se där sin egen återspegling, avskild. En jämförelse mellan den latinska etymologin (vultus, us), den grekiska (prosapon) och den arabiska (wajh, jfr muwájaha, att bemöta) erinrar om denna ”växelverkande sammanflätning” mellan att se och att bli sedd (M. Merleau-Ponty). Det är i mötet, ansikte mot ansikte, som människan kan se sig själv.(2)


Den nya förvirringen i den arabisk-muslimska kulturen, genom det problematiska begreppet hijáb (översatt som ”slöja”), har att göra med denna växelverkande sammanflätning. Slöjan har upplöst ömsesidigheten mellan den seende och det sedda, eftersom den seende (kvinnan) blir osynlig. Den mobiliserar en mångfald inlägg och överläggningar: teologiska, sociala, psykoanalytiska, politiska, juridiska…



Förvirringens omfång


Ordet al-hijáb (som översätts med slöja) används inte i Koranen som synonym till kvinnlig klädsel. Den figurerar som metafor, ”tills solen dolde sig i en slöja” (Kor. 38:32, 41:5; 17:45), eller som en dragen linje som skiljer paradiset från Gehenna (3) – en linje som enligt Ibn Arabi hör till cálam al-khayál, föreställningsvärlden, le monde imaginal i Henry Corbins översättning – slöjan figurerar också som skiljelinjen mellan motsatsen mänsklig/gudomlig, ett tecken på ett genomgripande annatskap (4) och slutligen, för att ange den förbjudna visionen av det gudomliga i det hinsides (där adjektivet mahjúbún, ”beslöjade”, används).(5)


Som konkret begrepp förekommer hijáb två gånger för att ange en skärm, en förlåt. I sura 19, skyler den Maria, när hon måste dra sig undan sina anhöriga [för att föda Jesus] (6) och i sura 33, för att inte profetens hustrur ska behöva blandas med besökarna: ”Och då I bedjen dem om någon sak, så bedjen dem bakom ett förhänge! (hijáb). Detta är rättast både för edra och för deras hjärtan…” (Kor. 33-53, Zettersténs övers. utom där annat anges, Ö.a.).


I den andra suran som nämns ovan är hijaben inte längre en symbol för andlighet, som i den första där kvinnan överskrider det jordiska i den gudomliga kärlekens akt. Istället används versen i sura 33 för att ange gränserna för profetens privatliv. Den store kommentatorn och exegeten Tabarí (800-talet) ger följande tolkning: ”För att fira sitt giftermål med Zaynab, som var känd för sin stora skönhet, bjöd profeten några vänner till sig. Men dessa dröjde med att ge sig iväg efter måltiden och hindrade därmed profeten från att gå in till sin nya brud. Uttråkad, var han tvungen att vänta tills den siste gästen hade gett sig av innan han strikt förkunnade: ”Det är en hijáb (förlåt) mellan er och mig.” Begreppet här förhåller sig intimt till lustens och sexualitetens domän. En annan version berättar om en händelse som ägde rum under en måltid då en av de inbjudna råkade röra med handen vid Aishas hand, profetens unga hustru. I båda berättelserna är det profetens hustrur som utgör ämnet för Koranens intresse: ”I profetens hustrur, I ären ej som andra kvinnor…”. Och Koranen fortsätter: ”Stannen i edra hem och smycken eder ej med den forna okunnighetstidens smycken (al-jáhiliyya al-úlá)”.(7) Kvinnor, förklarar Tabarí, måste avstå från alla sorters förförelser för att inte väcka männens lust. Därför detta föreläggande som översätts med: ”och smycken eder ej (walá tabarrajna).”


Termen tabarruj (varav walá tabarrajna, översatt med ” smycken eder ej”) antas i de olika översättningarna vara synonymt med en komprometterande, ytterst förförisk utstyrsel. Ordet är i själva verket synonymt med tabakhtur, det vill säga en höftvaggande gång. Beträffande uttrycket ”den forna okunnighetstiden” (hedendomen, al-jáhiliyya al-úlá) förklaras den av Tabarí vara en ogripbar tid, en epok som går förlorad i det förflutnas dimmor vars konturer inte kan urskiljas, mer mytiska än historiska.


Vår tids teologer kopplar ihop denna vers som riktar sig exklusivt till profetens hustrur med en annan som begär av de troende kvinnorna att ”de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder…”, (Kor. 24:31).(8) Texten påbjuder kvinnan att vika ner al-khimár (slöjan) över al-juyúb, (öppningarna, springorna). Handlar det om könets och bakdelens springor (varav användningen av pluralis juyúb), eller bara öppningen mellan brösten? Och vad innebär föreläggandet att ”ej visa sina behag undantagandes vad som alltid är synligt därav!”? Handlar det om kroppens skönhet, de kvinnliga attiraljerna eller klädseln? Den store teologen al-Rází (1200-talet), som annars råder kvinnan att anpassa sin klädsel till sin syssla och ta hänsyn till geografin och klimatet, påminner oss också om att klädseln kan vara en förförisk del av attiraljen, så som den sjunde suran vittnar om.(9)





Vid närmare granskning av Texten, stöter vi snabbt på motsägelser som är omöjliga att undgå, och som leder till närmast dödlägen. Exegeterna fastställer att versen (24:31) riktar sig bara till de fria kvinnorna, inte till slavinnor (jawárí) som, i egenskap av objekt som kan säljas och köpas, säger Rází, kräver att man kan bese och känna på/inspektera deras kroppar. Slavinnan är nödgad att visa upp det som den fria kvinnan föreläggs att dölja. Klädseln hjälper också till att skilja mellan en muslimska och en dhimmiyya, den kvinna som måste betala en skatt för att få behålla sin religion. (Mask. dhimmí, enbart ”Bokens folk” har detta ”privilegium”, alltså kristna, judar och mandeer, Ö.a.). På så sätt blir slöjan ett tecken på diskrimination. Genom att följa denna logik, är det klädseln som gör munken. ”Säg mig hur du klär dig, och jag ska säga dig om du är fri eller slav, muslim eller otrogen”. Och om vi godkänner de laglärdas tolkning av versen, måste vi godkänna också slaveriet samt rätten att hägna in ”fria” kvinnor i slutna rum där hela deras liv begränsas till moderskap och hushållsbestyr.


Fortsättningen på versen är ännu mer problematisk: ”… och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder (…) eller sina kvinnor eller de slavar, över vilka de råda, eller sådana stackare till män, som ej hava något sinne därför, eller barn, som ej förstå sig på kvinnors nakenhet.”(10) Oavsett det faktum att kliniska och antropologiska uppgifter bekräftar att kroppen kan vara källa till upphetsning för pojkar som inte nått puberteten (11) och trots den väl synliga asymmetrin (mannen får njuta av slavinnan och tjänstekvinnan, má malakat al-yamín, medan kvinnan inte får njuta av den manliga slaven), ja oavsett allt det slås vi av hur manliga slavar i exegeternas kommentarer presenteras som blottade på känslor, utan affekter, emotioner, lustar eller ens mänsklighet. Tillståndet som slav gjorde helt enkelt att mannen förlorade sin affektiva och subjektiva förmåga, om man ska tro källorna. Men känner inte våra exegeter till att det är det förbjudna som skapar begäret? Är de så pass okunniga om Historien och om den förislamiska poesin där Antaras gestalt,(12) den svarta slaven som räddade sin stam undan vanära och vann dess aktning, lyckas med att sublimera sin kärlek till den förbjudna (läs ”vita, fria”) kvinnan och säkra sin sociala ställning i ett förislamiskt slavhandlande Arabien? Hur kommer det sig att förmågan till att hysa begär förvägrades den manliga slaven efter islams uppkomst, medan överskridandet av slaveriets och degraderingens villkor genom poesin varit tillåten eller åtminstone möjlig under förislam, som trots det betraktas som en ociviliserad hednisk tid, full av obskurantism och okunnighet?


Dessa motsägelser hör inte bara till det förflutna utan håller i sig än idag, vilket shejk Qaradawís enorma framgång på Jaziras tevekanal vittnar om, han som betraktas som en modern och upplyst lärd och vars skrifter (Ökändhetens och skrytsamhetens klädsel, Hur man tunnar ögonbrynen …) (13) har föga att avundas en Tertullianus eller Sankt Paulus när han skriver att ”kvinnan skall tiga i församlingen”. I kapitlet som fått rubriken ”Visdomen med att tillåta polygami”, förklarar Qaradawí att ”islam, som är Guds slutgiltiga ord med vilket Han avslutade de andra profetiska missionerna, tillhandahöll en universell lagstiftning.” Och han fortsätter: ”Bland manfolket finns det de som är så ivriga att fortplanta sig, men som har fått en frigid eller sjuk kvinna till hustru, eller en som har för långa mensperioder eller andra anomalier, medan mannen inte kan stå ut längre tider utan kvinnor. Har inte han i det fallet rätt att äkta en andra kvinna?” Man kan genmäla: ”Men om sexualitetens enda syfte är fortplantning, varför ta en andra hustru i fall den första är frigid, eftersom frigiditet inte står i vägen för moderskap?” Men ”just därför är det i samhällets och själva kvinnornas intresse att kvinnorna får medhustrur snarare än att förbli gamla fröknar hela livet, fråntagna nöjet av det äktenskapliga livet”, avslutar han.


Man måste alltså, enligt Qaradawí, bejaka polygamin om unga flickor inte vill förbli ogifta fröknar resten av livet eller om kvinnan inte vill finna sig i att vara frånskild (mutallaqa eller táliq).(14) Ordet (mutallaqa eller táliq) är en del av djurlivets vokabulär. Det används om ett kamelsto, som befrias från sitt tjuder och lämnas att ströva fritt för att beta var det vill. Genom att referera till djurlivet och betesvandringen, får bilden en att tänka på den infantila sexualitetens mest primitiva fas: den orala. På så sätt har al-mutallaqa att göra med den primitiva personlighetsutvecklande drift som föröder allt i sin väg i avsaknad av… ett överjag.


Ordet al-Burqa, som ofta återkommer i debatten kring slöjan, tillhör också djurlivets vokabulär. På arabiska al-burquc eller al-burqac är en term som är ”vida känd och som används i samband med dawáb liksom med nomadernas kvinnor”, enligt Ibn Manzúr.(15) Ordet dawáb (plur. av dábba) används för riddjuren, men också för kräl- och arbetsdjuren. Ordet anger även hästens nos samt två bräscher (kharqán) som kvinnor lägger över sina ansikten och som ska föreställa ögon.(16) Al-mubarqaca är också al-shát (lammet), enligt lexikonet. Tolkad som lamm eller kamelsto eller t.o.m. som kräldjur, har hon en benägenhet att bli tygellös. Härav:


”Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen.” (Kor. 4:34) [Bernströms översättning, Koranens budskap. Zetterstén översätter ”illvilja” med ”uppstudsighet”. Ö.a.]


Det handlar dock inte alls om vare sig ”illvilja” eller ”uppstudsighet” [eller som i andra översättningar ”trolöshet”] utan om nushúz. Exegeter är överens om att denna term antyder känslan att vara överlägsen, ”de känner sig överlägsna sina män”, (isticlá’ calá azwájihinna), som både Tabarí och Rází skriver. Exegeterna graderar denna straffets systematisering efter en skala: först, varna dem, innan man stänger in dem i deras rum, sedan agar man dem om de envisas med att vara olydiga. Men olydiga mot vad? Gud och deras äkta män, svarar Tabarí.


Ju mer vi fördjupar oss i kommentarerna möts vi av ett häpnadsväckande försvar för konsten att ”kvantifiera lidandet” (M. Foucault). Det finns regler för bestraffningen. Man slår med en miswak, en smal trädgren, man riktar inte slagen mot ansiktet, ty där sitter majmac al-mahásin, skönhetens säte. Men det som verkade vilja uttrycka en viss medkänsla visar sig vara en grym bekräftelse på maktens rätt och dess inneboende överlägsenhet. Mannen, i denna straffets systematisering, kan tillåta sig att utsätta kvinnan för ”den värsta förnedringen”, nämligen att bestiga henne i en talande och absolut tystnad. Och Tabarí fortsätter att upplysa oss: ”Att framhärda i att inte adressera henne och samtidigt ta henne i besittning är hårdast för henne (wa dhálika ashaddu calayha)”. Eller också överger mannen henne och vägrar dela hennes säng tills hon återvänder (underkuvad) till honom och gör det han önskar (hattá tarjica ilá má yuhibb), eller så skriver också Tabarí, ”tills hon visar respekt för det gudomliga imperativet att underkasta sig det som är er rättighet”(17) (det handlar om de giftas rätt till samlag). Att visa respekt för mannen blir därmed en religiös plikt och den gudomliga lagen blandas ihop med mannens.


Att finna en skala att anpassa straffen efter gör kvinnans kropp till huvudperson i denna ”straffets semioteknik”(18). Antingen bestraffad eller övergiven, hjälplös som en lidande erogen kropp eller genomkorsad av lustan och kallet efter den andre som inte svarar, betraktas hon som förnedringens gisslan. På så sätt är det som såg ut som en ”rimlig estetik” i själva verket en oerhörd våldshandling. Kroppen är fånge i maktens meandrar, den ”förhärligar sig själv och förstärks av sina fysiska manifestationer”.(19) Straffsystemet måste därför placeras inom en viss politisk ekonomi som betvingar den kvinnliga kroppen och utsätter den för ett ”oförtövat våld”, fysiskt som psykiskt.


Från de exegeter som levde under islams första sekler till vår tids fuqahá’ (laglärda) har kvinnans kropp betraktats antingen som produktiv (moderskap), eller underkuvad (och båda samtidigt). Maken som gör sig till domare över sin kvinnas själ har rätt att med gudomligt dekret bestraffa henne. Då blir att bestraffa en suverän rätt som transformerar makten till ”övermakt” (M. Foucault), och rättvisan riskerar att utplånas inför godtycklighetens vågspel.


I kapitlet som handlar om det straff som ska tilldelas kvinnorna återger Tabarí följande berättelse: ”En man slog sin kvinna i ansiktet och hon gick till profeten för att kräva rättvisa. Denne skulle till att hämnas den oförrätt hon utsatts för när Ängeln uppenbarade sig med versen: ’Men brådska ej med Koranen, förrän uppenbarelsen varder färdig…’.(20) Denna vers har nu inget alls att göra med kvinnorna utan med förhastade svar som profeten hade delgivit judarna som sökte testa hans kunskaper. Vilket leder till nästa vers: ” Säg: ’Herre, öka min kunskap!’ ”(21)


När det gäller kvinnorna skyndar sig kommentatorerna att ställa det gudomliga på den maskulina principens sida. Deras talkonster om paradiset och det som utlovas männen i det hinsides är, som sådana, exemplariska. Det sexuella blir till en orgie som aldrig tar slut och skänker en gränslös njutning åt mannen. Men mannens virilitet, utmålad som fullkomlig inför en oändlig kortege av hurier, komprometterar själva den sexuella njutningens idé, eftersom könslivet i denna fantasivärld förblir ständigt förstockat, smärtsamt, beständigt besatt och utan möjlighet till avlastning.(22) Suyútí utmålar i sina kommentarer en penis som aldrig vilar och som gör av paradisets invånare en bror till Uranus. Om vissa verser framkallar en viss primitiv sensualitet (flod av mjölk och honung…) och inställelsen av alla förbud (”unga ephebi”, [tonåriga pojkar]), så har exegeterna å sin sida spätt på idén om mer än en sorts njutning. Det sexuella blir då en del av det diskursiva och berikas av ett helt nät av utläggningar inom religion, teologi, juridik… Det stiliseras, det berättas och det blir huvudattraktionen för spekulationer som har till syfte att begrunda och artikulera dess många exempel.


Paradisbilden av en oändlig maskulin njutning finner genklang i ett språk som uppvisar en extraordinär semantisk rikedom, men som dessvärre förblir fånge i ett samhälle ännu styrt av en arkaisk uppfattning om livet och samhället. Ordet för jungfru ”cadhrá”, till exempel, betecknar bara den unga flickan. Det har ingen maskulin motsvarighet, som om mannen vore subtraherat från allt tillblivande, all evolution och all historisering. Man föds till en man, man blir inte det. Lystenheten tävlar, sålunda, om den plats som reserverats kvinnorna i den muslimska föreställningsvärlden. Kvinnan förblir en kropp, besatt av mannen när mannen så önskar, eller upptagen med de hushållsfunktioner som hör detta livet till. Hur är det med hennes egen njutning? Hur kommer hon att få sin belöning? En slöja sänks över hennes sexualitet. Hennes öde är därmed tillslutet: lydnad härnere och kyskhet i livet efter detta. Sådan är hennes lott.



Det oroväckande i ett ansikte (som också är ett) kön


Genom att blanda ihop anletsdrag med monstruositet bär Gorgonen döden i sin blick. Den förstenar vem som än vågar se henne framifrån. Hur kan vi då se det vars åsyn vi inte kan utstå utan att riskera att bli förstenade? Tack vare Atenas sköld, som låter Perséus se Medusa, inte som hon är i verkligheten, utan som en avbild, lyckas han halshugga Gorgonen utan att direkt lägga ögonen på henne.


Att halshugga, kom Freud att säga, är att kastrera. Därav blir ”skräcken inför Medusan en skräck för kastrering”.(23) Och Ferenczi tillägger: ”Medusans huvud, som den skräckinjagande symbolen för kvinnans genitala område, vars särdrag har förflyttats från nedan till ovan”.(24) Medusans huvud ersätter den avbild man gör av moderns genitala organ.


Är det för att hindra att mannen förstenas, som kvinnan måste beslöja sitt hår? Men slöjan handlar om mer än kvinnans sociala träldom, den avtecknar hennes anpassning till mannens uppfattning om den kvinnliga kroppen, som är nära lierad med hans arkaiska ångest. Berättelsen som historiograferna berättar för oss är mönstergill: När man försökte utplåna resterna efter den förislamiska periodens modergudinnor stötte Profetens utsända för det ändamålet på svårigheter: de fick försöka flera gånger innan de lyckades, så hotfulla och monstruösa statyerna var. Där fanns ”en abessinsk kvinna med rufsigt hår, som höll sig om axlarna med händerna och gnisslade med tänderna.”(25) Graierna (Gorgonernas tre systrar) bildar visserligen en oroväckande trio: gamla juvenila häxor med en enda tand och ett enda öga för alla tre, som ständigt överförs från det ena ansiktet till det andra. Ett ansikte som alltid är öppet, alltid liggande i bakhåll, och som motsvarar Argos hundra ögon, vilka gör det möjligt att se åt alla håll samtidigt.


Svart rufsigt hår och tandagnisslande, en slukare av allt som kommer i kontakt med den, och med en skräckinjagande blick. Monstruositet, oral kannibalism, förskräcklig och grotesk anblick, är inte det själva det arkaiskas avbild? Denna låter sig emellertid inte reduceras till ”den civiliserade horisontens avlägsna trakter” men till det som, alltid och överallt, sliter människan från sitt liv och från sig själv (…) för att slänga henne ner mot bottnen, i kaosets förvirring och hämsko.”(26)


Freud skriver: ”Förutom att uppfatta den yttre världens modifikationer, viktiga för livets bevarande, uppfattar ögonen också tingens egenskaper, deras dragningskraft, genom vilka dessa ting upphöjs till rangen av älskade objekt...”(27) Härav blir synorganet en samlingsplats för ångest.(28) Myterna, drömmarna och fantasierna har lärt oss att ångesten över att förlora synen är ett substitut för ångesten över att bli kastrerad. Freud jämför kastreringsångesten med det oroande främlingskapet (Unheimlich). ”Heimlich är ett ord vars betydelse utvecklas i riktning mot en viss ambivalens, tills det till slut sammanfaller med sin motsats, unheimlich”, det vill säga denna ”särskilda variant av det skräckinjagande som går tillbaka till det som varit känt sedan länge, varit bekant sedan länge”.(29) Det bekanta och familjära som borde ha förblivit dolt. Unheimlich skulle i så fall vara det som borde ha hållits i skuggan, men som trädde fram i ljuset. Det är då som synen sammankopplas med kastreringsfantasmens ångestgivande genljud.


Eftersom ögat inte enbart är ett organ för självbevarelse, utan också bär på den erotiska driftens kraft, vore det bättre att beslöja än att förlora synen, d.v.s. om man vill undvika Lagens öga-mot-öga. 



Kvinna, det ädlaste av alla ord


Slöjan och kvinnligheten är ett ledmotiv i den mystiska litteraturen. Tvärtom teologernas vision, tillhör paradiset i den mystiska texten ”intelligenserna”, där själen kan uppleva föreningen utan slöja.(31) I en omskakning av gränserna mellan mänsklig och gudomlig, talar mystiken för det möjliga med en direkt, omtumlande och njutbar erfarenhet av det gudomliga. Fusionen med det Ena beskrivs i termer av visioner. ”Han behöver aldrig bjudas in, där Han för evigt är närvarande” eller ”Din bild som gick förbi, har bosatt sig i mina ögon. Hon väljer mina ögon till hemland.”(32) Och ”Bli en blick, Bli en blick, Bli en blick.(33)


En av parablerna i Mantic uttair (34) använder spegel-motivet för att mildra effekterna av den gudomliga praktens vision. Men mystikern är den som offrar sig inte för utan i det objekt han åtrår. Upptänd som fjärilen när den förenar sig med ljusets flamma, tar han med sig sin förenings hemlighet och förblir därmed omgärdad av den … för alltid.


För vissa mystiker, som al-Ansárí, kan slöjan falla av,(35) men den förblir för evigt sluten hos andra, som i vissa passager hos Ibn Arabi. Ty själva orden är slöjor, likaså bokstäverna. Vad gäller jaget (eller egot), är det den ogenomträngligaste av alla slöjor (akthafu al-hujub al-hissiyya).(36)


Det är i denna kontext av spegel/bild som kvinnans öde kommer fram i den mystiska litteraturen. Hon lånar sina drag till det gudomliga. Layla, vacker och älskad, en evig gäst i mystikerns gästabud. I hjärtat på denna mystiska korpus är det inte bilden av sonen som reflekterar det gudomliga som gäller längre, utan bilden av kvinnan. Med Ibn Arabis ord: ”Det kvinnliga är det som får världen att kretsa runt”, att begrunda Gud i kvinnan är fullt möjligt och rekommendabelt.(37)



Behovet av en konstruktion



”Förhållandet av varje diskurs till döden gör den förra möjlig”, skriver M. de Certeau.(38) Men våra teologer nöjer sig inte med att förneka de Mänskliga rättigheternas charta och de medborgerliga principerna därför att dessa framföddes i Väst, utan ser dessutom till att skapa en dikotomi inom den stora arabisk-muslimska korpusen, som förtiger när den inte förbjuder mystiken, poesin och filosofin… Deras dom över den tänkande människan leder till en regression, aldrig tidigare skådad, i civilisationernas historia. Genom att hela tiden svänga med identitetens fanor motarbetar de all samtida bearbetning av det förflutna i skrift och tillintetgör därmed alla möjligheter till öppning mot en gemensam framtid med andra. Att bearbeta källan kräver att man har viss distans. Identiteten är en konstruktion, aldrig fullbordad, alltid tillkommande, transformerad av det främmandes prövning. Våra fuqahá’, våra laglärda, vid början av det tredje millenniet, har fullt upp med att multiplicera sina fatwor över demonen som ständigt hemsöker människan. Men demonen är bara en projektion av denna obskyra del inom oss själva. Och detta våld mot kvinnorna säger en hel del om hur lite vi bejakar den Andre inom oss, och om förnekelsen av den kvinnliga andelen, som förblir ogenomskinlig och enigmatisk, i männens hjärta. Våldet tillkommer när människan misslyckats med att överskrida och upphöja sig själv, ”med att försäkra sig om en sann förening” (med René Nellis ord).


”Älskarens hjärta alltigenom rosendoftande”, sjöng Rumi.


Men för våra laglärda har kärleken övergivit världen, liksom varje anslag till sublimering och skapande. Det är som om världen helt igenom vore gjord av taggar.


Text: Houria Abdelouahed


Översättning från franska: Hesham Bahari


Houria Abdelouahed är fransk-marockansk psykoanalytiker, författare och översättare. Hon undervisar vid Parisuniversitetet och har bl.a. översatt Adonis stora trilogi "Boken" till franska. Aktuell på svenska som medförfattare till "Våld och islam".




Vill Du läsa noterna till denna essä? Mejla oss en rad till alhambra@alhambra.se så skickar vi dem utan kostnad!


Bestarnas klippa: en katedral över jägar- och samlarsamhällets tankeliv

Bestarnas klippa:
en katedral över jägar- och samlarsamhällets tankeliv

Utsikten från "Bestarnas klippa" i Gilf Kebir-platån, Sydvästra Egypten.
Samtliga bilder tagna av Hesham Bahari under två expeditioner till området 
organiserade av Alhambra, 2008 och 2010.



”Bestarnas klippa” (även kallad Mestikawi-Foggini grotta eller Wadi Sura II)
är en stor klippa i den egyptiska delen av libyska öknen med en enorm hällmålning,
där ca 5000 små och stora figurer har målats för mer än 7000 år sen.



Klippan ligger i Wadi Sura vid den sydvästra foten av Gilf Kebir-platån i det avlägsna sydvästra hörnet av Egypten nära gränsen till Libyen och Sudan. Området, övergivet i dag, är en av de torraste platserna i Sahara.



Klippmålningen upptäcktes 2002 av arkeologerna Massimo och Jacopo Foggini och översten Ahmed Mestikawi. Under 2010 har forskare vid universitetet i Köln genomfört en fördjupad studie av platsen
och kallat den Wadi Sura II för att skilja den från den ca 10 km längre österut belägna Wadi Sura I (”Simmarnas grotta”).



Hällmålningarna skapades för mer än 7000 år sedan. På den tiden var klimatet i Sahara fuktigt.
Under Holocen-perioden fanns det en sjö vid foten av klippväggen.



Klippmålningen är 17 m bred och nästan 7 meter hög och innehåller över 5000 välbevarade 
figurer målade med rött, gult, vitt och svart pigment. 
Den utgör det största och intressantaste fyndet hittills i Sahara.



Hundratals "händer" täcker den skyddade klippväggen




Ett tjugotal huvudlösa bestar förekommer i målningen. 
Medan handsymboliken återfinns i många grottmålningar över hela världen, 
är de huvudlösa djuren unika för denna plats och tyder på en tidig mytologisk berättelse,
som kanske handlar om jägar- och samlarfolkens uppfattning om födelse och död,
möjligtvis även om återuppståndelse.



Bestarna omges av mänskliga grupper. De huvudlösa djuren har ofta långa svansar, tjurliknande kroppar,
benen slutar på vissa av dem med något som påminner om ormhuvuden istället för fötter.
Det ser ut som om de spottar ut och sväljer mänskliga varelser,
vilka närmar sig dem svävande eller simmande.



Några av bestarna verkar vara insvepta i eller utsmyckade med
ett slags gyllene nät med invecklade mönster.



Klippmålningarna visar även grupper av dansande, flytande eller simmande människor.

Men viktigast är kanske att det visar hur utvecklat sinne för språk och metaforer
dessa forntidens människor redan förfogade över.



På den nedre vänstra kanten verkar två rader av dansande människor vara separerade från varandra av en spricka i stenen. De på sprickans ovansida håller händerna över huvudet, medan de nedanför sprickan verkar vara en spegling av de förra i mindre storlek.



Klippmålningarna innehåller även strutsar, gaseller, giraffer och det som ser ut som ett ungt lejon (nedan).
Symboliken av de huvudlösa bestarna har ännu inte blivit dechiffrerad.




Se även 
av Wael Abed
En rikt illustrerad bok om den egyptiska öknens okända skatter

Mejla din beställning till alhambra@alhambra.se



Halva priset t.o.m. 15 augusti 2016


115 kr istället för 230 kr.


Översättning Astrid Ericson Bahari
Inbunden / 224 sidor med över 100 färgbilder / format 170x240


Mycket har skrivits om Egypten, dess mångtusenåriga historia och myllrande folkliv längs den gröna Nildalen. Men i den här boken får vi lära känna den väldiga landyta, som täcker över 90 % av Egyptens areal, och ändå bara hyser ca 2 % av dess befolkning. Dess väldiga sandslätter med dyner i ständig, omärklig rörelse, dess klippiga bergsryggar, märkliga kalkstenslandskap och förrädiska saltträsk... alla bär de på fascinerande hemligheter om länge sedan svunna epoker, då människor befolkat denna öken, som för miljoner år sedan varit ett stort hav. 

Författaren, Wael Abed, har ägnat 20 år åt att utforska de egyptiska öknarna och oaserna. Obesvärat men inkännande berättar han öknens historia, om dess myter och legender, flora och fauna, om ökenforskningens pionjärer och de expeditioner han själv deltagit i genom åren. 

Boken har ett rikt bildmaterial med över 100 färgbilder.


"En hyllning i text och bild till öknen i allmänhet och det egyptiska Sahara i synnerhet.
Förläggaren Hesham Bahari står för många av bokens oförlikneliga bilder,
som de från det förhistoriska Gilf Kebir."

Sören Sommelius, HD


Foto av Raja E Bahari, 2010

Eqbal Ahmad: "Revolution in the Third World" (1975)


Var och en av oss har en bit av sanningen inom sig – och jag tror verkligen att nästan vem som helst som lyssnar på er eller på mig just nu har någon form av kunskap, någon sorts förståelse av världen, som skiljer sig från den som propageras av de dominerande mediala institutionerna. Du måste ingripa den stund du finner att din sanning krockar med den som trummas ut som deras. Så lär dig leta efter alternativa källor, för utan alternativa källor, utan pluralism finns ingen demokrati.


Eqbal Ahmad 


Historiska tillbakablickar
Eqbal Ahmad (1933-1999 / läs mer nedan) såg klart vad som komma skulle,
hur de "fattigas" revolutioner skulle urarta
och de "rikas" dominans stärkas med tiden.
Men han förlorade aldrig sin tro på folkets uppvaknande.
Eqbal Ahmad gave this speech on November 4, 1975 at the University of Michigan during the closing session of the three-day "Bicentennial Dilemma: Who's in Control?" teach-in.




Eqbal Ahmad (1933- 11 maj 1999) var en pakistansk statsvetare, författare, journalist och antikrigsaktivist. Han var starkt kritisk till de postkoloniala makternas framfart, särskilt USA:s strategi i Mellanöstern, och till det som han uppfattade som en dubbel förbannelse, nationalismen och den religiösa fanatismen i länder som Pakistan.


Ahmad föddes i Irki, en liten by i Bihar-provinsen i Indien. Som ung pojke såg han sin far mördas över en markdispyt. När Indien delades 1947 flydde han tillsammans med sina äldre bröder till det som blev Pakistan. 1951 tog han examen i ekonomi från Forman Christian College i Lahore. Efter att ha tjänat en kort tid som arméofficer började han 1957 läsa vid Occidental College i Kalifornien. Från 1958 till 1960 studerade han statsvetenskap och Mellanöstern historia vid Princeton, vilket ledde fram till en doktorsexamen.


Från 1960 till 1963 bodde Ahmad och arbetade i Nordafrika, främst i Algeriet där han ingick i Nationella befrielsefronten och lärde känna Frantz Fanon. Han erbjöds att ingå i Algeriets första regering efter självständigheten men tackade nej för att inte förlora sitt intellektuella oberoende.


Tillbaka i USA undervisade han vid University of Illinois i Chicago (1964-65) och vid Cornell University i skolan för Labour Relations (1965-68). Under dessa år blev han känd som en av de tidigaste och mest högröstade opponenterna till USA:s politik i Vietnam och Kampuchea. Från 1968 till 1972 var han ansluten till Adlai Stevenson-Institutet i Chicago.


1971 blev Ahmad utpekad som en av Harrisburg Seven, tillsammans med den katolske prästen Philip Berrigan, dennes framtida hustru Syster Elizabeth McAlister och fyra andra katolska pacifister som anklagades för att vilja kidnappa Henry Kissinger. Efter 59 timmar av överläggningar förklarade juryn domstolsförfarandet vara ogiltigt 1972.




1982 anslöt sig Ahmad till fakulteten vid Hampshire College i Amherst, Massachusetts, en progressiv skola som var först i USA med att bojkotta Sydafrika. Där undervisade han i världspolitik och statsvetenskap. Tidigt på 1990-talet fick Ahmad en jordlott i Pakistan av Benazir Bhuttos regering för att där bygga ett oberoende alternativt universitet, som kallades Khaldunia.


Efter pensioneringen från Hampshire 1997 bosatte han sig permanent i Pakistan, där han fortsatte att skriva en veckokolumn för Dawn, Pakistans äldsta engelskspråkiga tidning. Efter hans död har en serie föreläsningar hållits till hans minne i Hampshire College. Bland föreläsarna: Kofi Annan, Edward Said, Noam Chomsky och Arundhati Roy. Ahmad har beundrats som ”en intellektuell som aldrig underkastat sig maktens eller auktoriteternas krav”.


Eqbal sympatiserade med den sufiska tradition som han minns den från sin barndom i Bihar, där respekt och beundran för det andliga livet förenade många hinduer och muslimer. Med enkel livsföring och utan pretentioner ”undervisade sufierna där genom exempel”, och ”visade vägen genom att behandla alla lika utan diskriminering”. Sufierna talade till de mest förtryckta i samhället, och erbjöd ”social rörlighet, liksom värdighet och jämlikhet för de fattiga”. Sufierna betraktade nationalismen som en anti-islamisk ideologi som ”skapar gränser där islam varit en tro utan nationella gränser". Eqbal beskrev dock sig själv som en ”hårdnackad sekulär” person och en ”internationalist” men han hyste stor respekt för sufiernas tankar och deras sätt att leva. Eqbal Ahmad skänkte vishet och integritet till de förtryckta folkens sak över hela världen. Han dog av hjärtattack den 11 maj 1999 i Islamabad i Pakistan. 


(Bearbetning av Wikipedias engelska artikel. Någon artikel om Eqbal Ahmad på svenska finns inte där.)




Eqbal Ahmad spoke at CU Boulder, Colorado on October 12, 1998
(just 7 months before his death).
He talked about who and what defines terrorism.

Jaktdikt, av Muhammad Afifi Mattar


Av Muhammad ’Afifi Mattar (egyptisk poet, 1935-2010)


Han reste sig upp, en råhuggen klump, 
ur sin spontana förvånings täta busksnår,
ur sin lera, belägrad av instinkter.
Nattens mörker var hans moderkaka,
och mellan hans tänder fastnade en doftrest av bestens blod.
Gryningen, daggtäckta grenar i brokig skrud.
Nattens under, barfota över vågornas krön,
över grusiga trumpetsnäckor och pärlemor, och sand, utan slut.
Hans ansikte fuktades av genomsynligt mörker.


Ett avlägset blixtrande röjer upp genom skapelsens länder.
Hans ögon vidöppna av fruktan för djuren i blinda tunnlar.
Havet är en darrning av läppar i den stumma passionen,
medan han torkar villebrådets fett av sina läppar
och lägger sig ner för att avvakta vindens fångst: tecken, läten 
av villebråd.
Oändliga stränder av sand: trumpetsnäckor och pärlemor bortom räkning,
skelettben och murknande lädersköldar bland fallna krigarskallar.
Våg efter våg kastar havet upp sin vilda skapelse.
Från grått till purpur skälver gryningen, 
graverar in sin gång och sina breda drag med vilda havsfåglar över horisonten
för att stiga in genom ljusets gapande spelrum.


Ur mörkret kom stormens stämma, kosmiskt dånande, och väckte honom till
rädslans första, jungfruliga verop och se, jaktens 
passion blossar upp! Ur hans spontana förvåning växte hans intimitet
med vilda bestar och fåglar: Naken och ensam, löpningen börjar – 
i kapp med flygande svärmar, horders blinda jäkt, lejonkatters stolthet.
Hans högljudda klagan, hans lopp, lystes upp av solen.


Skapelsens speglar har krossats,
deras namn avslöjats, 
och deras rytmers intrasslade affärer blottade.
Han vet inte vilken sorts jakt han längtar efter – vilka snaror, vilka fällor, 
vilka villebråd:
Dessa som rör sig mellan 
himmel och jord … eller blott deras namn, 
deras behags befrielse?
Ett steg … och morgonen rör med handen vid dagg och gren,
och tar breda nakna kliv genom salt, sand och vågor.


Allt avfall ligger blottat på stränderna, 
och havet stiger och sjunker sedan som i all evighet.
Varelsen, berusad av växtkraftens skriande skälvningar, stirrar lamslaget:
Denna hingst av vågor, vilka snaror kan hålla honom fast,
medan han gnäggande stormar krönen?
Och denna vidd, vilket spjut förmår borra sig in till dess gåtfulla hjärta?
Och himlarna och solen, på vilken hulling, i vilket nät
kommer de att darrande blöda ner i hans händer?


En dialogs dimmor stiger upp, själen öppnar sig mellan meningar.
Alltet skrider glider från förnimmelsens nu
till minnets och drömmens avlägsnaste region...




Vindar har blåst förbi, stater och kolonnader byggdes för att rasa,
medan städerna fjättras i sina formers rustningar 
bland jäsande ruiner…


Berusad på ruiner och minnen är du, o poet,
och du står ensam, medan vindarna klyver havets skalle 
över sanden och tidsåldrarnas otydliga muttranden sprids
genom havssnäckornas meningslösa viskningar,
drar åt snarorna runt metaforerna i din ståtande klassiska pompa.


Ditt poem lägger du ut som en fälla, kanske villebrådet kommer
frivilligt till dig ut ur himlens och jordens raviner, 
mellan väntan och tystnaden. Ditt poem står i brand 
bland skeppsvrak och fyrtornens resterande spillror– 
ditt versmått en hetlevrad furie ur det lovliga blodets vansinne,
och dess former: lera ur nederlagens flygande stoft.
Så vässa spetsarna på dina vingpennor tills villebrådet visar sig, 
och håll utkik genom dina heliga luntors teleskop, underverser
tecknade av åskviggarnas rungande nedslag, ritade av elden 
till fiskar, hästskelett och bergsgetter.


Din ved ligger utströdd, själens träflisor offras som 
oblater och villebrådet löper fritt i poemets utsträckta vidd. 




Se noggrant på mitt blod, o poem, 
betrakta prakten hos det havererade rimmets nya ruiner, 
och reparera dina vitsar med mina ord. 
Vid grindarna till dina kryptiska stränder
och dina vågor som befriats från sitt ok, 
se till att förgylla ditt villebråds metriska väntan…


Hav, en sandig strand med travar av lik ur nationernas skörd,
havssnäckornas gyllene glans,
ådriga stenar som bevarat gräsarternas och metallens färger,
trumpetsnäckornas kalk, allt grönare med tiden, ormande sig,
med rum för övergivna ting,
med minnen, berättelser om förvirring och viskningar av alla de som varit här.


Inget finns för mig att jaga på denna skapelsens morgon – förutom 
det otydliga, återklingande larmet och havets pladder…
Vilka är de havssnäckor som kan infria
berättelsernas förvandling till kött och blod?


Vilka har anförtrotts att friköpa arvet ur tystnadens våld,
ur arvtagarnas förstenade kadaverdövhet?
Och vilka av havssnäckorna har dömts till dödskamp och tårar?
Vilka som under sina pansar gömmer den ruinerade visdomens diatriber, 
eller ett blod som spricker i passion,
eller själens skrik i upplevelsen
eller uppläsarnas och sångarnas gråt?
Och du, unga gamla poem,
din skapelsemorgon har slitits mellan flätor och knyten,
du lät den hänga som en ögla för havssnäckorna,
stränderna spred du ut som snaror,
och vävde nät med havets smärta.


Bland ruinerna, gömde jag mina ansiktsfällor…
O poem, både du och jag
strider mot gastar.




Vem av oss blir villebrådet denna middagstimme?
En sol som vässar sin spjutspets på min panna,
sanden som suger in mig med sin sirensång,
havssnäckorna inom räckhåll för fingrarna mot örat?
Jag vände på dem och lyssnade – 
deras sömmar hade förreglats
i harmoni med de gamlas
visa dom, 
med upptäcktsresandens och filosofers disputationer,
med försvinnande kungarikens jämmerlåt
och bullersamma kungariken på framväxt babblande i alla tungor,
med recitatörernas drönande som slår ner öppningssura efter öppningssura,
med erövringarnas mullrande över själens och självets geografi,
med herbalister, veterinärer och svindlare, med charlataner, 
amulettskrivare och uppfinnare av gåtor, 
med män som läser framtiden i stjärnorna, sluga spågummor och sierskor,
alkemister, bevakare av nymånens stigning, besiktare 
av himlens och jordens gränser, väktare
över kanaler och flodsårstider,
medelst fromma verser och åsiktstelning, 
med ornamenterade inledningar, marginaler
av överföringskedjor och kommentarer.


Men vad du är, vem du är, manglad sargad varelse,
från viskningar till ord till brutna stavelser
om falskt jubel och brutna löften…
Vem är du, o vilda varelsen? Du,
mitt villebråd
denna galna middagstimme…




Törstig efter blod…
gasellens hud är mitt vattenkärl och den hänger slapp 
och vattenfri runt min axel.
Brunnen har sjunkit så lågt, 
och skymningens sol hackar och förgyller sina lerskärvor
och vannar deras stoft.


Jag springer tills jag ser en brunn.
Över mossgrön yta lägger jag ut gasellens hud.
Jag hör benen skramla,
själen andas blåsande in i dess lemmar.
Den rätar ut sig och blir en kropp,
den rinner slinker ur mina händer 
och lämnar efter sig sin pulserande takt och sin värme.


I det avlägsna halvmörkret drar en stormfågel
sin siluetts eldiga konturer efter sig.
Törst, blod, och gasellen, ett flimrande sken 
längs den gräsbetäckta stigen, och sedan – 
skog och mörker.


O poem,
vem kan rå över detta villebråd om inte med din berusade takt,
dränkt i begynnelsernas ingivelseljus? 
Så lägg ut dina snaror, vässa pilspetsarna på dina tystnader,
kanske villebrådet vill komma till dig, frivilligt, o poem…


Ramlat al-Anjab – Kairo
15 April, 1992.

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari



Muhammad Afifi Mattar (1935 – 28 June 2010), egyptisk poet, född i byn Ramlat al-Anjab i Menufiyyaprovinsen i Deltat. Han studerade filosofi vid Ain Shams-universitetet i Kairo. Under Sadats tid (1970-1981) flydde han till Irak och tillbringade flera år där på grund av sitt motstånd till Sadats regim. Under åren i Irak var han redaktör för al-Aqlám, en litterär tidskrift. ”Jaktdikten” är från 1992. Mattar belönades med ett flertal stora priser för sitt poetiska verk, bl.a. Owais-priset. Han hann publicera ett dussintal samlingar under sin livstid och dog i Kairo av levercancer 2010. Al-Shourouq förlag i Kairo gav ut en första utgåva av hans samlade verk år 2000.


Jakt- och jägarpoesin är en genre med gamla anor i den arabiska poesin. Under förislam ingick alltid några jaktscener (tardiyyát) i de stora odena (qasíd). Senare utvecklades jaktdikten under abbasiderna till en egen genre med stora namn som Abu Nuwas (d. 815), Ibn al-Mu’taz (d.908, poeten som blev kalif för en dag var också författare till ”Tropernas bok”, ett av de första vetenskapliga verken om poetik och litteraturkritik) och Abu Firas al-Hamdani (d. 968). Därefter hamnade genren i skymundan. Mattar anspelar på den klassicerande formen genom att kalla sin dikt för just Tardiyya, (”Jaktdikt”), men likheterna stannar där. Dikten kan läsas som en poetisk uppgörelse med ett stagnerande arv som inte förmår utvecklas längre. Det efterlängtade villebrådet är själva dikten, och den klassiska "jaktdikten" förvandlas till en jakt efter mening. Enligt kritikerna tillhör Afifi Matar de ”svåra” arabiska poeterna. Den kategori som oftast beskrivs som ”svåra” är poeter vars poesi ägnas filosofiska spörsmål och därmed når färre läsare än dem som diktar om känslor och vardagsupplevelser. 

”Gatans barn”: Sex rappare som skakade om Pyramiden




”Gatans barn”: Sex rappare som skakade om Pyramiden


Av Nour ’Ezz al-Din

Publ. i al-Safir 18 maj 2016
Övers. från arabiska av H. Bahari


Mitt hjärta var en skallra, nu klingar det som bjällror…
Sjung för fullt, mitt hjärta … så hjon och vakter vaknar…
Jag är bara clownen! Sov på saken… Var inte rädda…
Jag bär varken på svärd eller kommer a cavalo…!

Salah Jahin (1930-1986)
(Egyptisk poet, manusskrivare och karikatyrist
som skrev alla sina dikter på dialekt.)


När vi skrattar fängslas komedianterna


De var sex, en av dem med mobilkamera. Som om de höll på att ta en selfie, står de framför kameran på vilken gata som helst, rappar fram verklighets satiriska berättelser, för att lindra folkets smärta, enkelt och spontant, förvandla det sura jäktet efter levebröd till skrattsalvor som ekar i luften. När jag frågade dem en gång varför ”gatans barn”, sa de därför att gatan är deras mål, att bli sedda av de som ledsnat på målstyrda satirprogram, de som tröttnat på det tillrättalagda, och som har behandlats illa av livet, de som inte har mycket över att underhålla eller roa sig med. Kanske de kunde få några att skratta igen, om än aldrig så lite, och eftersom de tillbringar större delen av sin tid på gatan, fick det bli ”gatans barn”.  Sina satiriska klipp la de ut på Facebook, det blev många besökare, och klippens verkan blev en överraskning. Sex unga killar har ”skakat om” Egyptens nationella säkerhetsapparat med en mobilkamera, därför har polismyndigheterna arresterat dem. Jag hade chansen att lära känna två av killarna under en resa till Egypten.


Nour, vakna! De har fått tag i ’Ezz!


Vi brukade alltid vänta på Ezz på de ”fattigas” café dit han kom från universitetet för att förena sig med oss. Du kan inte låta bli att skratta åt hans enkla men komiska ansiktsrörelser. Ezz al-Din Khaled är 19 år, han är student vid Konsthögskolan i Kairo. En tjock och burrig afrofrisyr döljer en del av hans lilla huvud som är fylld av berättelser. Han öppnar sin mobil för att visa mig sina senaste skisser, och foton på hans farfar som var konstnär och dog för några år sen. Han bjöd mig en gång för att se ett teaterspel i regi av Muhammad Desuqi. Den lilla teaterlokalen fylldes snabbt med folk, och Ezz, så oerfaren som han var, spelade som en gud. Showen handlade om egyptiernas dagliga lidande, fattigdom, marginalisering, arbetslöshet, skrattretande och med briljant satir, vilket gjorde att jag gick och såg den en andra gång, för att ropa Ezz, Ezz, Ezz med åskådarna.  


Vad tänkte på dessa myndighetspersoner som hämtade honom från hans hem i gryningen, anklagad för att sprida samhällsfarliga videoklipp? Är herr Presidenten rädd för ett videoklipp? Ezz bar aldrig något vapen, har aldrig skadat någon. Har han blivit arresterad för att han gillar att dricka te med mjölk och övertygat oss att följa hans exempel? Eller har man äntligen avslöjat hans stora hemlighet: att han varje dag i en hel vecka gick runt i Downtown nynnande Imam och Negms revolutionära låt: ”Bygg du dina slott över våra gårdar!” Förra veckan släpptes Ezz mot borgen, men först hade man arresterat de övriga i gruppen. Detta trots en flod av kampanjer på sociala medier som kräver tillbaka ”rätten att skratta”.


Yehya: positivenergispridaren


Jag lärde känna Yehya på gatukaféerna i Downtown som han besökte dagligen, på väg från sin arbetsplats till olika möten med teaterfolket. Jag tyckte om honom. Han tog mig på upptäcktsturer i Kairos gamla gränder och… återvändsgränder, sådana vars existens jag aldrig anade. Vi besökte helgonhögtider, moulid, och sprang efter mikrobussarna upp och ner för gatorna. Var gång vi mötte en kärra som sålde kokta favaböner, stannade vi och åt. ”Jag har älskat dig, Nour, därför att du är enkel som vi”, brukade han säga till mig. ”Videoklippen som vi sprider på nätet är bara till för att lätta trycket för alla de stackare som tröttnat på livets hårda villkor i huvudstan. Vi jagar inte efter kändisskap utan vill helt enkelt att alla ska imitera oss. Jag blev så glad den dan någon visade mig ett klipp taget av en familj som inspirerats av oss. De gjorde narr och skrattade åt sitt eget elände på sitt sätt. Vår idé har börjat få spridning. Alla måste kunna skratta åt sig själva.” Vi var på väg från vår Fru Nafisas moulid en natt, och han berättade för mig om sin dröm att samla all de brutna människors smärta som finns och gjuta den i en konstnärlig form som får alla att känna sig bekymmersfria och leva utan ångest resten av sina liv.


Idag sitter Yehya, tillsammans med resten av gruppen, förutom Ezz, i fängelse. Anklagelserna som tillvitats dem är ologiska: propagering för terroristiska idéer, spridning av subversiva videoklipp. Varje gång jag tänker på anklagelserna vet jag inte om jag ska gråta eller skratta. Den egyptiska staten har blivit skrämd av ”gatans barn”, och beslöt därmed att beröva satiren och fantasin friheten och låsa in dem i fängelseceller, som förresten inte kan rymma fler fångar längre. Allt jag förmår göra idag är att publicera dessa rader precis som jag lovade Yehya en dag innan han arresterades, och vänta på att de släpps fria igen och på deras kommande videoklipp. ”Gatans barn” vet att de har skakat om pyramiden med en mobilkamera. Därför är de inte rädda att säga som det är, därför vill de att vi aldrig slutar skratta.


Källa http://shabab.assafir.com/Article/16775 

Samir Kassir in memoriam

Den 2 juni 2005 mördades Samir Kassir


Samir Kassir

Källa: http://www.babelmed.net/


”Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar”, skrev Samir Kassir i inledningen till ”Den arabiska olyckan”, en liten bok med oöverträffad relevans. Likväl är det en man föga beredd att finna sig i ett så dystert konstaterande som denna morgon den 2 juni 2005 dödas i en explosion i sin bil i (den kristna stadsdelen) Ashrafiyeh i Beirut.


Under sin mångskiftande verksamhet som historiker, lärare, författare och oppositionell journalist ville Samir Kassir vara med om att bygga upp ett oavhängigt, sekulärt och demokratiskt Libanon. Med en far av palestinskt ursprung, en syrisk mor och själv av fransk nationalitet som han skaffat sig under långa studier vid Sorbonne, blev denne intellektuelle libanes en virtuos i geopolistiska tillhörigheter.


Tiden efter mordet på Rafic Hariri den 14 februari 2005 levde den libanesiska huvudstaden i demonstrationernas rytm. Ceder-revolutionen startade och Samir Kassir blev en av dess ledande strateger. Djupt engagerad i Demokratiska vänsterrörelsen, vars grundare han var, skrev han också bitande ledare i al-Nahar. ”Den syriska armén måste dra sig tillbaka från Libanon – och Syrien”, var en återkommande sarkasm. Den 14 mars 2005 samlades en miljon libaneser på Beiruts gator för att säga nej till den syriska ockupationen. Några veckor senare utrymde Bashar al-Asads trupper landet.


Samir Kassirs död markerade början på en tillbakagång, förmörkad av en lång rad politiska mord, som tillskrevs regimen i Damaskus, bl a på al-Nahars chefredaktör Gibran Tueini. Nu i dagarna tio år efter hans död hyllar Samir Kassir-stiftelsen och libaneserna honom. Debatter, olika slags föreställningar, ljud- och ljusskådespel följer på varandra i detta Beirut, som han älskade så och vilket han ägnade några av sina vackraste rader.





Gisèle Khoury är en känd journalist, som f n arbetar på BBC:s arabiska avdelning. Efter mordet på sin make, far till två flickor, upprättade hon Samir Kassir-stiftelsen. Där försvarar hon oförtröttligt de idéer om förnyelse, frihet och demokrati som denne modige och lidelsefulle man gick i bräschen för, inte bara för sitt land utan för alla araber.




Jag fick reda på Samirs död i Atlanta, USA, där jag var där med anledning av CNN:s 25-årsdag för att delta i en debatt om pressens frihet i Mellanöstern. Kvart i fem, amerikansk tid, hade jag just vaknat och fick då veta att en explosion inträffat i Beirut alldeles i närheten av vår bostad. Jag försökte ringa upp Samir, men hans mobiltelefon var stängd. Jag ringde då genast hem. Min son sade att en bil exploderat, att denna bil var Samirs och att Samir satt i bilen. Det är onödigt att upprepa detaljerna. De är fortfarande plågsamma och gör det svårt för mig att gå vidare.


De politiska omständigheterna kring hans död är klara: Vi befann oss i ett segerrus, om jag vågar säga så, de syriska trupperna hade dragit sig tillbaka i april, säkerhetscheferna hade avgått och 14 mars-rörelsen befann sig på sin höjdpunkt. Dess fiender ville till varje pris göra slut på denna eufori.


Den 2 juni blev Samir den förste företrädare för denna revolution som mördades. Han hade känt sig hotad ända sedan 1999. Då skrev han en artikel där han fördömde det syrisk-libanesiska säkerhetssystemet, som försökte ändra Beiruts kulturella karaktär. Det var efter inställandet av en föreställning av Maurice Béjart i Beirut, där dansörerna dansade med naken överkropp. Den episoden innebar en irreparabel kollision mellan honom och säkerhetspolisen. Han fortsatte att skriva mycket irriterande artiklar. 2001 mottog han ett hot på sin dator. Det väcktes åtal mot honom och han fråntogs sitt libanesiska pass.


Paradoxalt nog kände sig Samir strax före mordet på honom lugnad av det nya politiska klimatet i Libanon. En vecka innan hade han skrivit en mycket kritisk artikel om familjen Asad och Ba'th-partiets årskongress. Hans skrifter var visionära, verkliga referensverk för att analysera vad som kom att hända efter hans död. Enligt honom ville libaneserna äntligen säga ”Det är nog!” till militärregimerna, förtrycket och morden. Denna resning var på väg på den politiska scenen. Andra länder skulle följa, till att börja med Syrien. Om revolutionen i Beirut hade fullföljts, om den inte begränsat sig till att få bort de syriska trupperna, om den utmynnat i en rättsstat och demokrati som de unga drömde om, skulle en vår ha inträffat i den övriga arabvärlden redan då. Den skulle inte ha dröjt i över sex år.


Samir hade förutsagt att arabvärlden skulle explodera. Det var för denna revolution som unga araber trots otaliga hinder gick ut på gatorna. I Libanon stod det konfessionella systemet kombinerat med klientelismen i vägen för en rättsstat, ja för staten rätt och slätt. Den regionala faktorn och de utländska påtryckningarna bar också ett ansvar: från Syrien, Iran m fl. Libanon har alltid varit ett laboratorium för stora krig som utkämpas på annat håll.


Tio år efter sin död fortsätter Samir att företräda hoppet, toleransen och handlingsberedskapen, den intellektuelle som är beredd att offra livet för sitt land. Han representerade det goda Libanon: en kulturell diversitet, som öser sin mångskiftande identitet från den omgivande regionen, ett på djupet demokratiskt Libanon, mot alla odds fäst vid friheten, för vilken han fick betala ett mycket högt pris. På något sätt har alla libaneser varit inblandade i former av exil. Men idag vill vi inte längre lämna vårt land. Vi håller fast vid hoppet om att kunna förändra det.


Vi tänker inte tappa modet. Ingen revolution har genomförts på några år, allra minst i Mellanöstern, där ondskans krafter är övermäktiga. Det sprids många lögner och fördomar om vår region, där många nationers intressen gör sig gällande. Jag tror inte att USA, Storbritannien eller Frankrike varit särskilt angelägna om våra folks lycka. Ett bevis härpå är Syrien. Ingen av dessa makter har önskat se det syriska folket genomföra en fredlig revolution. Syrien har istället på några år blivit en prototyp för utländska intressens inblandning.


I detta kaos saknar vi Samir ohyggligt. Tio år efter hans död återupptäcker libaneserna mannen och författaren, hans humanistiska dimension och visionära tänkande. Han åtnjuter stor popularitet, särskilt hos de unga som vill veta sanningen. Två undersökningskommissioner, en internationell och en fransk, håller på att utreda. Den internationella kommissionen bör kunna bevisa existensen av ett band mellan cellen som organiserade attentatet mot Rafic Hariri och den som stod för det då Samir förlorade livet.


Idag vet jag inte hur jag funnit kraft att leva efter mordet på honom. Min familj, min mor som just lämnat oss, våra barn och våra vänner har hjälpt mig mycket. Det är också tack vare den kvarlåtenskap av oändlig kärlek som han efterlämnade till mig som jag kunnat fortsätta.


Stiftelsen som bär hans namn har likaså varit mycket viktig för mig. Att försvara pressfriheten och oberoende kulturella uttrycksformer i vårt område är en ofrånkomlig kamp. Samir finns inte kvar fysiskt sett, men han ledsagar mig på denna väg dag för dag.


Övers. från franska av Ingvar Rydberg



Översättning av Mats Löfgren & Staffan Vahlquist
Hft 112 sidor /  www.alhambra.se 


Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar. Politiskt förtryck och hård censur tävlar med fanatisk religiositet och främmande makters nykoloniala projekt om att göra livet svårt för miljoner människor. Resultatet blir en allmän uppgivenhet, offermentalitet och slutenhet för omvärlden, som i sin tur förstärker den nedåtgående rörelsen.  Men det har inte alltid varit så. Med exempel främst ur den arabiska 1800- och 1900-talshistorien visar Samir Kassir att araberna till alldeles nyligen omfattades av starka idéströmningar som värnade och utvecklade demokrati, tolerans, öppenhet mot omvärlden och ett fritt kulturliv. Denna modernitetsrörelse hämtade sin näring inte minst från sina europeiska grannar. Kassir undviker att ge några mirakellösningar på dagens problem. Istället betonar han vikten av att araberna förändrar sin självbild och synen på den egna historien, för att på så sätt få kraft att förändra sin framtid.



Mejla en rad till alhambra@alhambra.se och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

Universalism och monoteism / James H Breasted Del II

Universalism and Monotheism
Excerpt from The Dawn of Conscience 
By James Henry Breasted

Tutankhamon och hans drottning i en slottskammare

Den unge kungen sitter i en ledig och otvungen pose som bryter mot alla regler för ett kungligt porträtt och visar Aton-revolutionens frigörelse i konsten. Den flickaktiga drottningen (Ekhnatons tredje dotter) lutar sig graciöst framåt. I ena handen håller hon en parfymflaska och med den andra rättar hon till sin makes raffinerade krage eller stänker lite parfym på den – en scen som visar upp personliga relationer, framställd med stor elegans och charm i linjer och konturer. Ovanför sitter den symbol som visar Aton-revolutionens frigörelse i religionen. Bakgrunden är tung guldplåt, kläderna av silver, huden av rödaktigt glas och utsmyckningsdetaljerna är inläggningar av bjärt färgade dyrbara stenar, som karneol, allt utstrålande en prakt som en gång var bländande men nu har bleknat av ålder. Från baksidan av en stol, påträffad i Tutankhamons grav. (Kairomuseet) 


Denna storartade Kungliga Hymn är troligen ett utdrag, eller en serie av fragmentutdrag, från Atons ritual så som den utfördes från dag till dag i Aton-templet i Amarna. Olyckligtvis kopierades den på begravningsplatsen i endast en grav, där omkring en tredjedel av den har gått förlorad genom de nutida inföddas vandalism. Vad vi har kvar av denna förlorade del är enbart en mycket snabbt gjord, slarvig kopia, skriven för femtio år sedan (1883). De andra gravarna försågs med de fromma inskrifterna från de gängse stycken och stående uttryck som utgjorde kunskapen om tron på Aton, så som den förstods av de skrivare och målare vilka dekorerade dessa gravar. Därför bör man inte glömma att de fragment av Aton-tron som har överlevt till vår tid i Amarna-kyrkogården, vår huvudkälla, sålunda har filtrerats mekaniskt genom likgiltiga händer och några småskurna byråkraters svältfödda och försoffade själar i utkanterna av en storartad religiös och intellektuell rörelse. Bortsett från den Kungliga Hymnen nöjde man sig på annat håll med bitar och stumpar, i vissa fall kopierade i sin helhet eller delvis från grav till grav. Eftersom materialet är så magert och den rörelse som uppdagas så betydelsefull, så är även de få nya bidrag som ges av den korta hymnen av stort värde. (Den korta hymnen sammanställdes i en text hopsatt av alla versioner i den andra opublicerade delen av författarens De hymnis in solem, och denna kompletterades senare av mina egna kopior. Davies har också ställt samman en hopsatt text från bevarade gravar i hans Amarna, del IV, pls XXXII-XXXIII. Nedanstående översättning är baserad på bägge källorna.) I fyra fall tillskrivs hymnen kungen själv, dvs. han framställs som reciterande den till Aton. Raderna lyder såhär:


”Du stiger majestätiskt upp, o levande Aton, Evighetens Herre,
Du är glittrande, ståtlig och stark,
Din kärlek är stor och mäktig,
Dina strålar ger syner åt alla Dina skapade varelser,
Din glödande färg ger liv åt människornas hjärtan,
När Du har fyllt de Två länderna [Egypten] med din kärlek.
O Gud som skapade sig själv,
Skapare av alla länder,
Skapare av det som finns i dem:
Även människor, alla boskapshjordar och antiloper,
Alla träd som växer i jorden,
De lever när Du stiger upp för dem,
Du är moder och fader till allt Du har skapat.
Och deras ögon, när Du stiger upp,
Ser med Din tillhjälp.
Dina strålar lyser upp hela jorden,
Och alla hjärtan fröjdas vid åsynen av Dig.
Då du stiger upp som deras herre.
”När Du går ned vid himlens västra horisont
Sover de som döda,
Deras huvuden är insvepta,
Deras näsborrar är tilltäppta
Till dess Du stiger upp på morgonen
Vid himlens östra horisont.
Då lyfter de upp sina armar för att tillbedja Dig.
Du får mänskornas hjärtan att leva genom Din skönhet,
Ty mänskorna lever upp när Du skickar ut Dina strålar.
Alla länder kommer i feststämning
Med sång och musik och glädjerop
I hallen till Benben-huset, *
Ditt tempel i Akhetaton, sätet för Sanningen (Maat)
Varmed Du är tillfreds.


(*Benben var en stenpyramid, liknande toppen på en obelisk. Den ansågs ytterst helig och upptog ursprungligen ett speciellt rum eller ”hus” i Soltemplet i Heliopolis. Detta avsnitt visar att Ekhnaton hade inrättat en liknande Benben-helgedom i Amarna.)


Föda och livsmedel sätts fram därinne,
Din renhjärtade son utför Dina värdiga ceremonier
O levande Aton, i sina festprocessioner,
Alla Du har skapat dansar inför Dig.
Din höge son fröjdar sig, hans hjärta är glädjerikt.
O levande Aton, född på himlen varje dag,
Han avlar sin höge son Wanre (Ekhnaton)
Liksom han själv evigt bestående,
Son till Re, med hans skönhet, Nefer-Khepru-Re, Wan Re (Ekhnaton)
Även jag, Din son i vilken Du finner behag
Som bär Ditt namn,
Din kraft och Din makt finns i mitt hjärta
Även Ditt, o Aton, som lever för evigheten
Du har fått den fjärran himlen att resa sig däri
För att beskåda allt som Du har skapat,
Medan Du ännu var allena.
Myriader av liv är inom Dig för att försörja de levande,
Ty det är livets andetag i näsborrarna att skåda Din glans.
Alla blommor frodas och det som gror i jorden
Förmås att växa när Du stiger upp.
De är druckna inför Dig.
All boskap skuttar och hoppar,
Fåglarna i träsket flyger glada upp,
Deras hopfällda vingar spänns ut
Och lyfts i tillbedjan till den levande Aton.
Du skapare… *


(* Återstoden av raden har gått förlorad. Endast en av de texter som fanns från början går så långt som hit. Den stannade också vid denna punkt.)



I dessa hymner finns en inspirerande universalism som inte funnits tidigare, varken i Egyptens eller något annat lands tänkande. Den är världsomfattande i sitt omfång. Kungen hävdar att erkännandet av Solgudens universella överhöghet också är universell, och att alla människor erkänner hans herravälde. På de stora gränsstenarna säger han likaledes att Aton skapade dem ”åt sig själv; alla länder, till och med havsfolken frambär sin tribut, på sina ryggar åt honom som gav dem liv, honom genom vars strålar människorna lever och andas.” Det är tydligt att Ekhnaton planerade en världsreligion och därmed försökte tränga undan den nationalism som hade föregått den i tjugo sekler.


Utöver denna universella makt är Ekhnaton ävenledes djupt imponerad av hans guds eviga varaktighet, och även om han själv lugnt accepterar sin egen dödlighet, och tidigt i Amarna offentliggör och för framtiden utfärdar instruktioner för sin egen begravning på gränsstenarna, förlitar han sig ändå på att hans nära relation till Aton skall tillförsäkra honom något av Solgudens varaktighet. I hans officiella titel innehåller alltid efternamnet epitetet ”vars livstid är lång”.


Men i alltings begynnelse manade Aton fram sig själv, ut från den eviga ensamheten, skaparen av sin egen gestalt. På en av gränsstenarna i Amarna kallar kungen honom ”Mitt skyddsvärn på en miljon alnar, min påminnelse om evigheten, mitt vittne om de eviga tingen, han som skapade sig själv med sina egna händer, som ingen hantverkare kände.” I överensstämmelse med denna tanke älskar hymnerna att upprepa det faktum att skapandet av den värld som kom sedan skedde medan guden ännu var ensam. Orden ”medan Du var ensam” är nära nog en refräng i dessa hymner. Han är den universella skaparen som frambragte alla mänskoraser och skilde dem åt i fråga om språk och hudfärg. Hans skaparkraft fortsätter att framkalla liv, även ur det livlösa ägget. Ingenstans finner vi kungens naiva undran över Solgudens livgivande kraft mer påtaglig än i detta underverk att inom äggskalet, som kungen kallar äggets ”sten” – inom denna livlösa sten lyder livets ljud Atons befallning, och en levande varelse, närd av hans andedräkt, träder fram.


Denna livgivande kraft är den ständiga källan till liv och livsuppehälle, och den överförs direkt av Solens strålar som ger människorna ljus och värme. Detta märkliga erkännande av Solens energi som källan till allt jordiskt liv upprepas hela tiden. Hymnerna älskar att uppehålla sig vid hans strålar som en allestädes närvarande universell kraft. ”Du finns på himlen, men Dina strålar finns på jorden”, ”Fast Du är långt borta, är Dina strålar på jorden”, ”Dina strålar är mitt i det vida gröna havet”, ”Dina strålar är på Din älskade son”, ”Han som gör ögonen hela med sina strålar”, ”Det är livets andedräkt i näsborrarna att skåda Dina strålar”, ”Ditt barn (kungen) som kom fram ur Dina strålar”, ”Du skapade honom (kungen) utifrån Dina strålar”, ”Dina strålar bär en miljon kungliga jubelår”, ”När Du skickar ut Dina strålar råkar de Två Länderna i festyra”, ”Dina strålar omfamnar länderna och allt som Du har skapat”, ”Vare sig Han är på himlen eller på jorden, skådar allas ögon honom utan uppehåll, Han fyller [varje land] med sina strålar och får alla att leva.”


Egyptens uppenbara beroende av Nilen gjorde det också omöjligt att ignorera denna livskälla, och ingenting avslöjar tydligare Ekhnatons förvånansvärda rationalism än att han utan att tveka avskaffar den vördnadsvärda samling myter och traditioner som under många tidsåldrar hade gjort Nilen till guden Osiris, och sedan förklarar översvämningen med naturkrafter styrda av hans gud som i omsorg även om andra länder har skapat en Nilflod åt dem på himlen. Osiris ignoreras fullständigt. Han nämns aldrig i någon urkund om Ekhnaton eller någon av gravarna i Amarna.


Det är nu som Ekhnatons tänkande går utöver ett rent materialistiskt erkännande av Solens verksamhet på jorden och inser Atons faderliga omsorg om alla varelser. Det är denna tanke som lyfter Ekhnatons reformation högt över allt som tidigare hade uppnåtts i Egyptens eller hela Österns religion. För Ipuwer var Solguden en vänlig fåraherde, och för Merikeres kunglige far var människorna hans ”hjordar” för vilka han skapade luft, vatten och mat. Men Ekhnaton går längre och säger till Solguden: ”Du är fader och moder till allt som Du har skapat.” Denna lära föregriper mycket av den senare utvecklingen i religionen ända fram till vår egen tid. För denne egyptiske drömmare med sin känsliga själ tycks hela den levande världen vara medveten om Atons närvaro och fylld med tacksamhet för hans faderliga godhet. Bilden av de liljebevuxna träsken, där blommorna är ”druckna” av Atons berusande glans, däri fåglarna spänner ut sina vingar och lyfter upp dem ”i tillbedjan till den levande Aton”, där boskapen dansar av fröjd i solskenet och fiskarna i floden hoppar upp för att hälsa ljuset, det universella ljuset vars strålar även är ”mitt i det vida gröna havet” – allt detta visar en insikt om Guds allenarådande närvaro i naturen och en mystisk övertygelse om att alla varelser känner denna närvaro. Här finns en uppfattning om Guds närvaro i den synliga världen så som vi finner sju eller åtta hundra år senare i de hebreiska hymnerna och hos våra egna naturpoeter sedan Wordsworth.



Det är tydligt att de djupaste kraftkällorna i denna märkliga revolution, trots dess politiska ursprung, låg i denna hänvisning till naturen, i denna maning att ”skåda liljorna på marken”. Ekhnaton var en ”Guds-berusad” man vars själ med oerhörd känslighet var öppen för de synliga vittnesbörden om Gud omkring honom. Han var nästan extatisk i sin känsla för det eviga och universella ljusets skönhet. Dess strålar omger honom på alla de monument som har överlevt, och enbart honom, hans drottning och kungabarnen, eftersom han gör anspråk på att ha en unik relation till sin gud. Han ber: ”Må mina ögon bli tillfreds dagligen med att betrakta Honom då Han stiger upp i detta Atons hus och fyller det med sig själv genom sina strålar, skön i sin kärlek, och lägger dem på mig, och gör livet till en glädje i evigheters evighet.” I detta ljus – vilket han mer än en gång, som här, identifierar med kärlek, eller med skönhet, som det synbara beviset på Guds närvaro – frossar han i ett rus som man sällan finner och som närmast kan jämföras med den extatiska glädjen hos en sådan som Ruskin vid betraktandet av ljuset. När denne ser det spela över något vackert landskap kallar han det ”det levande, besjälade, jublande ljuset, som livnär och tar emot och agerar – som väljer ett och ratar ett annat – som söker och finner och åter mister – hoppar från sten till sten, från blad till blad, från våg till våg, glödande, blixtrande eller bländande beroende på vad det träffar eller i ett av sina frommare lynnen uppslukande och omfattande allt i fullkomlig harmoni, och sedan åter försjunker i förvirring, tvivel och dunkel, eller tynar bort och försvinner, insnärjt i drivande dimma, eller upplöst i dyster luft men stilla – uppflammande eller avtynande, gnistrande eller stilla – det är det levande ljuset som andas i sin djupaste, mest hänryckta vila, som sover men aldrig dör” (Ruskin, Modern Painters, del 1, s. 250, New York 1873). Här ser vi nutida extas över glädjen åt ljuset, ett verkligt evangelium som ljusets skönhet vars tidigaste lärjunge var denne ensamme idealist från 1300-talet f.Kr. Även för Ekhnaton kunde det eviga ljuset sova när han som skapade världen har ”gått till vila vid sin horisont”, men för honom såväl som för Ruskin ”sover det men dör aldrig”. En svårt sönderbruten passage i den stora hymnen har framgångsrikt tolkats av Sethe som menar att detta betyder att även om mörkret fallit och människorna sov, så kunde Ekhnaton förnimma: ”Likväl är Du kvar i mitt hjärta”.


Ur denna synpunkt på Ekhnatons rörelse är den alltså ett evangelium om det sköna och välgörande i den naturliga ordningen, en insikt om naturens budskap till människosjälen, vilket gör den till den tidigaste av de rörelser som vi, när det gäller sådana konstnärer som Millet och Barbizon-skolan eller Wordsworth och hans efterföljare, kallar ”tillbaka till naturen”. Målarna avbildar träskens växt- och djurliv i en ny anda helt olik det lugna behaget hos mastaba-målarna vars fridfulla bilder av ädlingens utflykter i papyrussnåren pryder väggarna i gravkapellen i Memphis-kyrkogården i Sakkara. De fresker som smyckade golvet i Ekhnatons pelarhall i Amarna är fyllda med en ny livsglädje, och vi märker något av den lidelse som eggade konstnären när han för sitt inre öga såg den vilda tjuren ta höga språng i papyrussnåret och knycka på nacken åt de skygga fåglarna, som kvittrade ovanför vassen och grälade på den otympliga inkräktaren som är ett hot mot deras reden. Vilken skada att denna förnämliga målning skälvande av liv och rörelse, som länge var en fröjd för nutida besökares öga, nu har gått förlorad för alltid i händerna på moderna infödda vandaler från grannbyn!


Denna nya anda som hämtade sin inspiration från naturens skönhet var på samma gång ytterst mottaglig för människans liv och för mänskliga relationer som de verkligen var, ostörda av konventioner eller traditioner. Ekhnatons charmfullt naturliga och otvungna relationer med sin familj avbildades nu även på offentliga minnesmärken utan reservation. En liten ofullbordad statyett påträffad i en kunglig skulptörs ateljé i Amarna visar inte bara kungen sittande med sin lilla dotter i knät omfamnande den lilla prinsessan utan avbildar Farao i full färd med att kyssa flickan som varje normal far brukar göra. Det är inte svårt att föreställa sig den vrede och fasa som ett sådant kungligt porträtt väckte hos traditionalisterna i Ekhnatons tid, hovets konventionella magnater vilka ansåg att Farao skulle avbildas så som han tett sig i tvåtusen år, en upphöjd varelse, sittande i oböjligt majestät, en gestalt i gudomlig orörlighet, obesudlad av alla bevis på eller antydan till mänskliga känslor eller mänskliga svagheter. Den vackra stolen som kom från palatset i Amarna och har bevarats åt oss i Tutankhamons grav är prydd med en scen som visar den ungdomlige kungen i en pose av nonchalant avslappning, med ena armen vårdslöst slängd över stolsryggen, medan den unga vackra drottningen står framför honom med en liten parfymkruka i handen ur vilken hon med utsökt grace stänker lite väldoft på sin makes dräkt. För första gången i konsthistorien har vi här en scen vars motiv är en mänsklig relation, och den interpretativa, uttolkande konsten har här att göra med mänskolivet som motiv. Detta är bara två bland många exempel som kan nämnas, vilka belyser Ekhnatons kraftfulla personlighet och hans oförskräckta beredvillighet att kasta av traditionens bojor i sitt försök att upprätta en värld av tingen som de är, i sund naturlighet.


Därför är det viktigt att notera att Ekhnaton var en profet både vad gäller naturen och mänskolivet. Liksom Jesus som å ena sidan drog sina lärdomar från liljorna på marken, fåglarna i luften eller molnen på himlen, och å andra sidan från det mänskliga samhället runtom sig i historier som Den förlorade sonen, Den barmhärtige samariten eller kvinnan som tappat sitt silvermynt på samma sätt drog denne egyptiske revolutionär sina lärdomar från att betrakta både naturen och mänskolivet. Medan den interpretativa konsten i denna revolutionära rörelse under Ekhnatons ledning fann nytt innehåll i mänskolivet, fanns det mycket i den egyptiska erfarenheten av det mänskliga samhället som Ekhnaton inte kunde ignorera. Han godtog till fullo den nedärvda soldoktrinen om en högre moralisk ordning, och om vi i denna korta historia om egyptisk vandel har ägnat visst utrymme åt Ekhnatons revolutionära monoteism, så är det därför att hela denna monoteistiska rörelse utgör kulmen på det urgamla erkännandet av en moralisk ordning hos de egyptiska tänkarna i pyramidåldern och deras skapande av ett rike med universella etiska normer, representerade av den allomfattande termen Maat, framförd av Solguden i Heliopolis. Denna nya monoteism utvecklade sig på en trefaldig grundval. Den första var, som vi har sett, politisk, så att även Solgudens nya namn var inneslutet i ett faraoniskt dubbelt ramverk. Den andra var iakttagelsen av Solgudens världsomfattande makt som en fysisk kraft, överallt närvarande i solens hetta och ljus, och den tredje var den logiska utvecklingen av den gamla Heliopolis-doktrinen om en moralisk ordning, en ca 2000 år gammal doktrin på Ekhnatons tid.


Det återstår att ta i betraktande den sista av dessa grundvalar i Ekhnatons monoteism. Det är nu som vi inser otillräckligheten hos våra skrivna källor som är mycket magra. Men även de knapphändiga källor som bevarats åt oss visar hur den unge kungens tänkande framskred under hans regerings halva generation. Det är otänkbart att en sådan framväxande rörelse som Ekhnatons inte skulle åstadkommit skrifter där han lade fram sina doktriner. Dessutom finns det goda bevis för att sådana skrifter existerar. I Amarna-gravarna där ädlingarna vid Ekhnatons hov älskar att avbilda sina relationer med sin härskare, hänvisar de ständigt till den nya tron. De har bara ett ord för den och det är ”läran”. Den tillskrivs enbart kungen och det är inget tvivel om att denna lära är det allmänna namnet på den formella redovisningen av hans doktrin i en skrift av något slag, givetvis skriven på papyrus. Efter hans fall lämnade hans fiender inte något ogjort för att utplåna alla kvarvarande vittnesmål om hans hatade styre, och de förstörde naturligtvis dessa papyrusdokument. Vår kunskap om rörelsen, vad beträffar dess lärosatser, härrör uteslutande från några slumpmässiga lappar och fragment, speciellt de hymner varmed ädlingarna förskönade sina gravar.


Vid första läsningen av den storslagna Aton-hymnen slås man av att en sådan hymn som ett uttryck för religiösa strävanden innehåller så få hänvisningar till karaktär och mänskligt beteende, vilket som vi vet intog en så framskjuten plats i solreligionens tänkande i Heliopolis och i vilket hela Aton-rörelsen var så djupt rotad. Orsaken till detta utelämnande är det faktum att den främsta kraften som drev Ekhnatons själ var känsla. Aton-revolutionen var till sin karaktär först och sist emotionell. Detta faktum är omisskänneligt i hymnerna och är mycket iögonfallande även i konsten. När en Amarna-konstnär skissar Ekhnatons tillbedjande gestalt eller någon av hans undersåtar med armarna ”lyfta i dyrkan” mot Solguden, är den emotionella karaktären av de rader varmed han representerar de uppsträckta armarna lika mäktigt gripande som Eleonora Duses bönfallande armar utsträckta mot hennes älskade Armando. Det är Solgudens skönhet och godhet som Ekhnaton tillber, och det är denna känsla som Amarna-hymnerna förmedlar. Därför innehåller de ingen teologi eller social sedelära. Ändå står det helt klart att Ekhnaton till fullo godtog Heliopolis högt utvecklade etik och faktiskt lät det gamla moralsystemet inta en mer framträdande plats än någonsin tidigare före hans regeringstid.


Det nära sambandet mellan Ekhnatons revolution och Heliopolis-teologin är alltigenom påtagligt. Identifieringen av den kungliga släktlinjen med Solgudens som Heliopolis präster gjorde i pyramidåldern och som gjorde varje farao till en son av Solguden hade, som vi sett, resulterat i att man till Re överförde en välvillig makts mänskovänliga  egenskaper varmed faraonerna i feodaltiden var genomsyrade. Vid den tiden hade farao blivit ”den gode herden” och denna framtoning av den faderliga och beskyddande härskaren hade överförts till Re. Denne hade sålunda förbättrats på ett förunderligt sätt och fått mänskovänliga och faderliga egenskaper, som en följd av denna utveckling i uppfattningen om kungavärdighet i feodaltiden. De sociala krafter som åstadkommit detta höga kungaideal var alltså de yttersta influenser som, genom kungavärdigheten, berikade och förmänskligade den annars tämligen mekaniska och slentrianmässiga politiska uppfattningen om Res makt. Hans mänskliga utstrålning nu var således besläktad med Osiris själv. Ekhnatons lära var helt i överensstämmelse med denna tendens i solreligionen. Under hans far har vi funnit en solhymn som kallar Solguden för ”den tappre herden som driver sina hjordar”, en tydlig anspelning som förbinder Aton-tron med den sociala och moraliska rörelsen under feodaltiden.


När vi nu erinrar oss hur Heliopolis frambragte ordet Maat, ”rättvisa”, ”sanning”, ”rättfärdighet”, personifierad som en gudinna, dotter till Solguden, är det viktigt att notera att vi i De dödas bok (Kap. CXXV) finner en grupp gudar som sitter i ”Maats sal i vilkas kroppar det varken finns synd eller falskhet och som lever i sanning (Maat).” Till dessa gudar försäkrar den avlidne: ”Jag lever på sanningen, jag livnär mig på mitt hjärtas sanning (eller ”rättfärdighet”). Nu blev denna soldoktrin som förfäktades av gudarna i Heliopolis så helt accepterad av Ekhnaton att han till den officiella formen av sitt kungliga namn på alla sina praktmonument tillfogade orden ”Som lever på Sanningen” (Maat). Detta signifikativa epitet som fästes vid Ekhnatons namn utropade honom till den officielle representanten och understödjaren av den moraliska och nationella ordning som tänkts ut av solprästerna i Heliopolis redan under pyramidtiden och givits en allt djupare etisk innebörd av feodaltidens sociala tänkare och profeter. När vi erinrar oss Ekhnatons absoluta anspråk på världsherravälde, står det klart att genom att foga dessa ord till sitt kungliga namn ämnade han utsträcka den gamla nationella moraliska ordningen till att härska över den internationella värld som han var herre över. Solgudens gamla sfär med etiska normer, utvidgad till sina logiska universella gränser, och den monoteism som var implicit i Heliopolisprästernas lära fick alltså ett otvetydigt uttryck av Ekhnaton.



I enlighet därmed kallade Ekhnaton sin nya huvudstad i Amarna ”säte för sanningen” (Maat) i den korta hymnen. Hans anhängare hade klart för sig kungens övertygelser beträffande Maat, och vi ser ofta att männen vid hans hov förhärligade ”sanningen”. En av hans ledande anhängare, Eye, som senare ersatte Tutankhamon som kung, säger: Han (kungen) lade ner sanningen i min kropp och lögnen är mig en styggelse. Jag vet att Wanre (Ekhnaton) fröjdar sig åt den (sanningen).” Samme man bekräftar att Solguden är en ”(vars) hjärta är tillfreds med sanningen och avskyr falskhet”. En annan ämbetsman förklarar i sin Amarnagrav: ”Jag ska tala med Hans Majestät (ty) jag vet att han lever däri … Jag gör inte det som Hans Majestät hatar (ty) lögnen är en styggelse i min kropp … Jag har rapporterat sanningen för Hans Majestät (ty) jag vet att han lever däri. Du är Re, sanningens upphov … jag tog ingen betalning för att ljuga …”


Som ett viktigt bevis på Ekhnatons ivran för sanningen bör vi minnas här att han inte begränsade sanningen enbart till beteendet utan också införde den i konstens domäner med epokgörande resultat.


I Ekhnatons revolution var Re alltså fortfarande upphovet och upprätthållaren av sanning och rättvisa (Maat), den moraliska och styrande ordningen, som han varit i över 2000 år innan, och om vi inte hör talas om någon dom hädanefter i Amarnagravarna, var det helt klart enbart ett förkastande av den sky av gudar och halvgudar, med Osiris i spetsen, som varit involverade i domen, så som vi finner den i De dödas bok. Dessa var nu bannlysta, och den dramatiska domsscenen tycks ha försvunnit jämte dem, även om  det är tydligt att sollärans etiska krav, den lära vari de framträdde och utvecklades inte var bortkopplade i Ekhnatons lära. Den prästerliga invasionen i den moraliska sfären med mekaniska magiska åtgärder för att säkra rättvisan förkastades tydligen också av Ekhnaton. Den välkända hjärteskarabén bär nu inte längre en amulett för att tysta samvetets anklagande röst, utan en enkel bön, i Atons namn, om långt liv, ynnest och föda. Detsamma gällde för Ushebti-figurerna, de små bilder som arbetade i den avlidnes ställe i livet efter detta.


När man tänker efter: så fundamentala förändringar vittnar om vilken överväldigande ström av nedärvt tänkande, seder och traditioner som avletts från sin fåra av den unge kungen som ledde denna revolution. Det är först när vi klart beaktar denna aspekt av hans rörelse som vi börjar förstå kraften i hans remarkabla personlighet. Före hans tid tillskrevs religiösa dokument vanligtvis gamla kungar och visa män, och en tros verkningsförmåga låg huvudsakligen i dess anspråk på uråldrighet och helgden i en uråldrig sedvänja. Fram till Ekhnaton hade världshistorien i stort sett endast varit traditionens oemotståndliga drivkraft. Det remarkabla undantaget var den store läkaren-arkitekten Imhotep som införde stenarkitekturen och byggde den första stenmurade pyramidgraven på 3000-talet f.Kr. Annars hade människorna bara varit vattendroppar i den stora strömmen. Med det möjliga undantaget av Imhotep var Ekhnaton den förste individen i historien. Medvetet och avsiktligt uppnådde han sin ställning genom en intellektuell process och placerade sig sedan rakt framför traditionen och sopade den åt sidan. Han åberopar inga myter, inga urgamla och allmänt vedertagna versioner av gudarnas makt, inga hävdvunna sedvänjor – han åberopar endast närvarande och synliga bevis på hans guds herravälde, bevis öppna för alla. Och vad angår traditionen, var helst den hade lämnat fysiska manifestationer av andra gudar i dokument som var åtkomliga, bemödade han sig om att utplåna den.  En så destruktiv politik var dömd att möta ett ödesdigert motstånd. Vi ska nu undersöka några av krafterna bakom denna opposition.

Maat - Egyptiernas tidigaste moraliska tankegångar / James H Breasted Del I

Utdrag ur James Henry Breasteds bok
Medvetandet vaknar
Dioritstaty av Chefren.
Det Gamla rikets största skulptörer skapade verk som visar oss att de hade börjat bli varse den suveräna personlighetens kraft och individualitet. (Cairo Museum.)


Personlighetens kraft, den styrka vi kallar karaktärsstyrka, började nu ta sig uttryck inte bara i de verk som skrevs av eftertänksamma och tankfulla män som Ptahhotep, utan var uppenbart påtaglig i tidens konst speciellt den som skapades av de mest begåvade skulptörerna i de tidigast kända porträttskulpturerna. Den sedan länge vedertagna ordningen hade resulterat i skapandet av en Gamla rikets typ av skulpterade porträtt som nästan om än inte helt saknar individuell egenart. Det är möjligt att tidsålderns skulptörer i dessa porträtt visar oss den tidigaste ”standardiseringen” av människotyper och således avslöjar likformigheten i effekterna av en långvarig moralisk ordning som slätade ut olikheter. Denna typiska person har emellertid överbetonats av moderna konstkritiker; det Gamla rikets största skulptörer skapade verk som visar oss att de hade börjat bli varse den suveräna personlighetens kraft och individualitet, så som den för första gången framstod i den imposanta gestalten av Farao själv. Den uttrycks ytterst verkningsfullt i sådana kraftfulla porträtt av Chefren, han som byggde den andra pyramiden i Giza, och måste ha haft en djupgående inverkan på uppfattningarna om gudomlighet. Dessutom får vi genom en hel rad porträtt anmärkningsvärda intryck av den skara framstående män som omgav Farao i pyramidåldern, de statsmän och vise, konstnärer, arkitekter och ingenjörer som för femtusen år sedan gjorde Egypten till ett land med arkitektoniska underverk, vilket det än idag fortsätter att vara. Byggnaderna i västra Asien, huvudsakligen uppförda av lertegel under hela den period som föregick de kejserliga palatsen i Persien, har däremot nästan helt utplånats. Kontrasten är betydelsefull och förhöjer intrycket av Egypten som det land vilket frambragte personlighetens första stora tidsålder.


Dessa stora män hade ingen snabb tillväxt, de var produkten av ett årtusende av mänsklig erfarenhet av organiserat liv, och de var de första som kunde se tillbaka in i ett så brett panorama av människans tidigare liv. Därunder måste de ha letat länge efter en term som bäst kunde uttrycka deras uppfattning om den mänskliga ordningen och i sin betydelse koncentrera sig på de landvinningar de var arvingarna till. De fann den till slut i ett enda märkligt ord, som för dem sammanfattade allt det högsta i människolivet. Det var ordet ”Ma’t” eller ”Maat”, en av de tidigaste abstrakta termer som bevarats i det mänskliga talet, det ord som vi har översatt med ”rättfärdighet”, ”rättvisa”, ”sanning”, eftersom alla dessa begrepp slutligen företräddes i det egyptiska talet av detta enda ord ”Maat”. För deras förfäder hade det i början enbart betytt ”rätt” i betydelsen ”korrekt”, precis som vi använder vårt eget ord ”rätt” både i en matematisk och etisk betydelse. Vid tillkomsten av Gamla riket hade Maat gradvis utvidgat betydelsen till att omfatta något större och viktigare. Det var inte bara motsatsen till falskhet utan också till det moraliskt orätta i allmänhet. När denna utveckling började vet vi inte, men det är intressant att notera att ordet Maat inte återfinns i de bevarade delarna av det memfitiska dramat. Detta kan förstås vara en ren slump.


”Stor är Maat, dess gudomliga ordning består
och har heller inte omstörtats sedan dess skapares tid.”

Efter 3000 f.Kr. började de stora männen i Gamla riket se betydelsen av Maat i termer av sin imponerande nationella erfarenhet. Ordet behöll sin betydelse som betecknande personliga egenskaper men blev också för Gamla rikets tänkare en term som uttryckt den nationella ordningen, nationens moraliska ordning, det nationella kosmos under Solgudens välde. Låt oss nu för ett tag frammana den forntid som de vise männen i Gamla riket kunde se tillbaka på – den forntid som för dem utvidgat betydelsen av ordet Maat till en mera vidsträckt sådan. De hade listor över vördnadsbjudande kungar som härskat t.o.m. före grundandet av Första unionen, de visste att det efter tider med små och lokala stadsriken hade blivit ett preliminärt enande, Första unionen. De kände till historien om denna förberedande union och hur Egypten efter dess slut hade konsoliderats i en Andra union, som varade i tusen år, från omkring det trettiofemte till omkring det tjugofemte århundradet f.Kr. Det är fundamentalt viktigt för oss att förstå att dessa tusen år var människans första oavbrutna millennium av nationell erfarenhet, dvs. av mänsklig utveckling i enad, nationell form – en stadigt framåtskridande utveckling, där en nation av några miljoner själar för första gången i vår värld höjde sig och skapade en imponerande uppbyggnad av organiserat mänskligt liv i stånd att vara i tusen år. Det var denna storartade vision av en varaktig stat och dess ständigt fungerande organisation som väsentligt bidrog till den vidare, mer omfattande betydelsen av det egyptiska ordet ”Maat”, tills att det hade kommit att beteckna inte bara ”rättvisa”, ”sanning”, ”rättfärdighet”, vilket männen i pyramidåldern uppfattade som något individen ägnade sig åt utan också en befintlig social och statlig realitet, en moralisk ordning i världen, som identifierades med Faraos styre. Chefsdomaren i de egyptiska domstolarna bar på bröstet en lapis lazuli-bild av gudinnan Maat, och för att ange den vinnande parten i ett tvistemål brukade domaren vända denna symbol mot vinnaren, då de bägge tvistande stod framför honom. (Det finns tre av dessa lapis lazuli-bilder i Berlin-museet, se G. Moeller, Zeitschrift für aegyptische Sprache, del 56, 1920, ss. 67-68). Ptahhotep jublar över Maats överhöghet som något för evigt hävdvunnet: ”Stor är Maat, dess gudomliga ordning består och har heller inte omstörtats sedan dess skapares tid.” Om och omigen i de gamla minnesmärkena är Maat det som Farao personifierar och upprätthåller, gentemot anarki, orättvisa och bedrägeri som utövas av hans medtävlare till tronen, vilka hemsöker folket med kaos och upplösning. Det var tusen år av ett sådant organiserat styre som gav de egyptiska vise i Gamla riket en majestätisk bild av Maats reella verksamhet och välgörande funktion, och i den ingöt en historisk betydelse som den annars inte kunde ha fått.


Det är tydligt att både samhället och staten hade frambragt den ordning som Egyptens vise sammanfattade i ordet Maat. Efter att ha uppstått som något individuellt och personligt, som en beteckning för rätt beteende i familjen eller i den omedelbara omgivningen, hade Maat omsider gått in på en större scen som en nationell lednings anda och metod, som en kontroll av mänskliga angelägenheter, en kontroll där välordnad skötsel är grundad på moralisk övertygelse. På så sätt skapades för första gången ett rike med universella normer, och genom att föreställa sig den gudomlige härskaren över ett sådant rike hade egyptierna slagit in på vägen till monoteism. Denne gudomliga härskare var Solguden vars ande de bildmässigt frammanade genom att personifiera Maat som en gudinna och göra henne till Solgudens dotter. Det var, som vi ska se, längs denna väg som egyptierna småningom kom fram till monoteism, och det var inte någon slump att de gjorde det långt före andra folk. Inte heller är det en slump att nästa folk som kom fram till monoteism var Egyptens närmaste grannar tvärs över gränserna till Asien i Palestina, där en av dess profeter sade: ”Men för eder som frukta mitt namn skall rättfärdighetens sol uppgå med läkedom i sina vingar”, (Malachi 4:2) vilket uppenbarligen syftar på den egyptiske Solguden, så ofta avbildad som en bevingad solskiva.



"Ptah den store är gudarnas hjärta och tunga."
Granitstaty av guden Ptah i Memfis

Då vi sålunda ser framåt och våra blickar ofrånkomligen dras mot Asien, blir det genast tydligt varför den västasiatiska civilisationen sackade efter i en sådan utveckling. I den egyptiska tanken om en storartad moralisk ordning, bestämd av Maat, måste vi varsebli den högsta manifestationen av den gamla orientaliska civilisationen. Här har vi en föreställning vilken, som vi sett, uppenbarligen var produkten av tusen års social och statlig utveckling i ett enhetligt, kontinuerligt, välordnat och alltmer välorganiserat samhälle. Denna tanke om en nationell och social ordning, om än vagt antydd i vackra bilder av en rättfärdig kung tvåtusen år senare av de hebreiska profeterna, framträdde inte tydligt i Västasien förrän med ankomsten av Zoroaster och hans omfattande moraliska system efter uppkomsten av det persiska imperiet under Cyrus och hans efterträdare. Västasiens historia visar mycket tydligt varför den tidigare var omöjlig. I Egypten, med sin utveckling under Andra unionen och Gamla riket, var civilisationen produkten av mer än tusen år av social erfarenhet under ledning av en stabil och kraftfull nationell organisation, i besittning av sådan livskraft att den varade i mer än ett millennium. Babylonien däremot, den tidigaste framträdande västasiatiska staten, plågades oavbrutet under dessa tusen år av ständiga oroligheter genom småkrigen mellan de obetydliga stadsstater som landet bestod av under större delen av detta millennium. Redan före dess begynnelse hade Egypten lämnat långt bakom sig striderna mellan de lokala stadsrikena. Den materiella civilisationen är otvivelaktigt lika gammal i Västasien som i Egypten, men civilisation i dess vidaste betydelse är produkten av en lång samhällelig utveckling. Följaktligen är de argument som framförs av de arkeologer vilka på grund av sådana saker som kopparyxor och guldsmedsarbeten vill förlägga den babyloniska civilisationen, som inte hade någon chans till en obruten social utveckling, till en tidigare tidpunkt än den egyptiska, alltför ytliga för att tas på allvar. Utan tvivel var mänsklighetens politiska, sociala och i största allmänhet kulturella utveckling längs Nilen många sekel äldre än i Västasien. Ja, Babylonien var, i religiöst, socialt och politiskt hänseende, minst tusen år senare än Egypten.


Detta är viktigt eftersom det sätter oss i stånd att inse den unika betydelsen av Egyptens storartade millennium av kulturell utveckling. Det är längs Nilen som vi får bevittna pionjären för mänskliga framåtskridandet som för första gången dunkelt anar arten av den erövring han påbörjat och som utifrån tusen år av nationell erfarenhet rustar sig för en strid mot de samhällskrafter som skulle angripa honom inifrån. Under hela det millenniet hade han firat oerhörda triumfer över sina yttre motståndare i de materiella krafternas värld, men nu började rösterna därinne uppfordra honom att träda in på en ny och annorlunda krigsskådeplats som han varit föga medveten om tidigare. Det finns avgörande bevis för att egyptiernas tidigaste moraliska tankegångar utvecklades i förbindelse med solguden snarare än med Osiris. Ptahhoteps Maximer anger uttryckligen Solguden som ”dess (rättfärdighetens) skapare” i ett avsnitt där Osiris’ anhängare har satt in hans namn i Mellersta rikets manuskript – ett intressant bevis på Osiris-korståget den perioden. Den tidigaste gud som egyptierna uppfattade som den moraliske domaren i livet efter detta nämns tyvärr inte vid namn, men ett epitet, ”Store Gud”, används i stället. Detta utvidgas i en grav till ”Store Gud, himlens herre.” Därför är det knappast möjligt att man kan mena någon annan än Solguden. Denna slutsats bekräftas av allt vi finner i Pyramidtexterna, där Solguden om och omigen är domens herre. Det är honom man menar, när Inti, en ädling från Deshasheh, säger: ”Men för alla de som skadar denna (grav), som gör något fördärvligt för denna (grav), som skadar skriften därinne skall dom avkunnas för detta av den Store Guden, domens herre på den plats där dom avkunnas.” Den senare snabba utvidgningen av etisk lära i Osiris-tron och antagandet av rollen som domare av Osiris är ännu inte skönjbar i Pyramidåldern, eftersom den utveckling som gjorde dessa inslag så framträdande i Mellersta riket ägde rum i den dunkla perioden efter avslutningen av Pyramidåldern. Tvärtemot den vanliga åsikten var det därför Solguden som var den tidigaste förkämpen för moralisk renhet och den store domaren i livet efter detta. Tusen år senare framträdde Osiris, som den segrande parten i Heliopolis, som de dödas förkämpes vilken lagenligt triumferat över alla sina fiender, som den store moraliske domaren. Att Osiris bemäktade sig denna roll är ett nytt bevis på den obevekliga process som gjorde den egyptiska religionen osirisk. Den gängse åsikten beträffande Osiris moraliska överhöghet beror på dessa senare omständigheter, varifrån moderna forskare har hämtat sina intryck. Men Sol-trons överlägsenhet härvidlag liksom i andra enskildheter är helt klar.



Denna moraliska strävan hade sina begränsningar. Låt oss inte glömma att vi har att göra med en tidsålder för mellan femtiofem- och fyrtiofemhundra år sedan. Vi har sett att människans främsta landvinningar i denna avlägsna tid hade uppnåtts i en kamp med materiella krafter. I denna kamp hade hon utsett en bestämd segrare, men likväl var det bland mängden av förvirrande influenser som den tidiga människan hade fått en vision av nya värdenormer, som överträffade enbart materiella landvinningar. Otvivelaktigt förblev Maats styre till största delen en nobel vision, närd av visa män, vilken officiell korruption hade gjort omöjlig att realisera. Vi får alltså inte föreställa oss att de moraliska förpliktelser som denna vision medförde var allomfattande eller att den kunde inrymma allt vad vi urskiljer i den. Den store hinsidesdomarens krav exempelvis var inte oförenliga med den grövsta sensualism. Inte bara tilläts sinnliga nöjen i livet efter detta som det avbildades i Pyramidtexterna utan livsmedel och annat tillhandahölls för att tillgodose dem. Kungen tillförsäkras sinnliga njutningar i de grövsta ordalag och vi hör att det sägs om honom att han ”är den som tar kvinnor från deras äkta män vart han vill, när helst hans hjärta åstundar det.”


Ändå var detta ett betydelsefullt steg att man betraktade lycksalighet efter döden som i viss mån beroende på den moraliska halten av den dödes jordiska liv, och det måste verkligen ha varit en bjudande moralisk medvetenhet som gjorde t.o.m. den gudomlige Farao, som stod över en jordisk styrelses påbud, ansvarig inför den himmelske domaren och underkastad moraliska förpliktelser. Detta steg kunde inte ha tagits med en gång. Det är möjligt att vi även i den korta tidrymden av ett och ett halvt århundrade som täcks av Pyramidtexterna (ca 2400-2250 f.Kr.) kan skönja något spår av det etiska medvetandets utveckling eftersom det drog in själve kungen i sina tvingande krav. I ett avsnitt i Pyramidtexterna finner vi detta uttalande beträffande kungen: ”Denne kung Pepi är fritagen från skuld.” Nu faller det sig så att yttrandet vari detta uttalande förekommer har påträffats i en variantform i Unis och Tetis gravar, två kungar före Pepi. Ingen av dessa tidigare former innehåller detta uttalande om fritagande från skuld, och inom en period av sextio till åttio år ansåg upphovsmännen det klokt att föra in det.


Det är inte lätt att läsa in ett folks andliga och intellektuella framsteg på minnesmärken som i så stor utsträckning är materiella i motsats till litterära dokument. Det är lätt att bli vilseledd och misstolka de magra vittnesbörden som finns på rent materiella monument. Bakom dem ligger ett stort komplex av mänskokrafter och mänskligt tänkande som mestadels undgår oss. Ändå är det omöjligt att betrakta Fjärde dynastins kolossala gravar, så väl kända som pyramiderna i Giza, och kontrastera dem mot de jämförelsevis små kungliga gravar som följer efter i de närmaste två dynastierna, utan att, som vi tidigare antytt, se mer än uteslutande politiska orsaker bakom denna plötsliga och förbluffande förändring. Som vi sagt tidigare representerar de stora pyramiderna i Giza enorma materiella krafters kamp i försöket att odödliggöra kungens kropp genom att innesluta den i ett väldigt och ogenomträngligt murat skal, för att där för alltid bevara allt som förband kungens själ med det materiella livet. De stora Gizapyramiderna, som idag är de mest imponerande kvarlevande vittnesbörden om det tidigaste framträdandet av den organiserade människan och det triumferande resultatet av en gemensam ansträngning, är likaledes det tysta men vältaliga uttrycket för ett sublimt försök att ernå salig odödlighet genom rent fysisk kraft.


Av enbart fysiska skäl kunde en så kolossal kamp mot förfallets krafter inte fortsätta i det oändliga, och politiska strävanden gjorde gemensam sak härmed, men med allt detta i förening måste vi förstå att enbart inplaceringen av Pyramidtexterna i de kungliga gravarna under det sista århundradet av Pyramidåldern i sig självt var ett övergivande av den gigantiska kampen med materiella krafter och en uppenbar tillflykt till mindre konkreta medel. Kravet på moralisk renhet i livet efter detta var ett ännu betydelsefullare steg i samma riktning. Det markerade en övergång från förlitandet på krafter som låg utanför den dödes person till förtröstan på inre värdenormer. För första gången uppfattade människan odödlighet som något som uppnåddes inom hennes egen själ. Det var början till en förskjutning av det man lägger huvudvikten vid, från objektiva föredelar till subjektiva egenskaper. Det var alltså ett av de betydelsefulla stegen i den långa process som vi bevittnat, den process varigenom den personliga individualiteten börjar framträda i motsats till massan. Visionen om den individuella personens möjligheter hade börjat klarna för dessa forntida människor, deras egna moraliska ideal gick över till deras störste gud, hans välde hade erkänts som en upphöjd moralisk ordning, välvilligt förvaltad på jorden av härskaren till gagn för den egyptiska nationen. Med denna suveräna handling fick den utveckling under tusen år som började med Andra unionen sin avslutning kort efter 2500 f.Kr.

”Hassan och Marcos och Cohen”

”Hassan och Marcos och Cohen”



1954 visades en komedi på biograf i Kairo: ”Hassan och Marcos och Cohen”. Filmen handlar om tre egyptiska herrar, en muslim, en kristen och en jude, som tillsammans äger ett apotek i stan. Som betjänt har de en fattig anställd som de jämt driver med och utsätter för allehanda spratt. Han ser sin futtiga lön minska för varje dag och sina drömmar förvandlas till mardrömmar. Den fattige medhjälparen på apoteket, spelad av en av Egyptens stora komiker, har enligt egen utsago tre problem i livet: Hassan, Marcos och Cohen! Han hotar dem med att gå till facket. Men plötsligt ärver han en stor summa pengar, vilket får Hassan, Marcos och Cohen att låta sina döttrar börja intressera sig för honom. 1954! Det är sex år efter Nakban och Israels tillkomst! Regissören, Fuad al-Gazayerli, själv en av de skådespelare som 20 år tidigare lanserats av den judiske regissören Togo Mizrahi, (se föregående artikel "Shalom och Abdo") var noga med att visa hur lika dessa tre herrar är. Tre giriga, sluga och falska herrar tillhörande tre olika religioner, men som har samma mål i livet: att skinna den fattige medhjälparen på sitt arv.


Den anställde på apoteket omgiven av sina arbetsgivare, Hassan, Marcos och Cohen


Tio år senare. Året är 1964. Två tioåringar går sida vid sida på en skolgård i Kairo, Egypten. Det är jag och min gode vän Guy. Vi är inte intresserade av fotboll och väljer istället att tillbringa rasten i samtal, promenerande längs sidorna under de stora sykomorerna som skuggar skolgården medan de övriga kamraterna springer efter bollen i mitten. Guy berättar för mig om sin sorg. Hans föräldrar har bestämt sig för att lämna Egypten, för gott. De skulle utvandra till Paris. Hemma berättar jag för mor om min vän och undrar högt: ”Varför måste han lämna landet?” Vi hade varit bästa vänner under den terminen och jag skulle komma att sakna honom. Mor förklarar för mig att Guys familj är judar och att det har blivit svårt för judarna att bo kvar i Egypten efter krigen 1948 och 1956. Hans familj var nog bland de sista som hoppades att läget skulle bli bättre, men så blev det inte. Kriget 1967 såg till att de sista judarna lämnade landet för gott. På skolan hade judiska, kristna och muslimska barn umgåtts utan att någonsin tänka på varandras religiösa tillhörighet. Alla talade samma språk och det var en självklarhet att folk tillhörde olika religioner. Det är denna sämja och vänskap mellan olika religiösa samfund som fick mig i en tidigare artikel att berätta om en ännu äldre episod som förevigats på film, nämligen berättelsen om de två vännerna, juden Shalom och muslimen Abdoh, som regisserades av den egyptiske juden Togo Mizrahi på 1930-talet.


På sextiotalet gjordes filmen till en teaterpjäs med Adel Khairi i huvudrollen


Jag anser att sådana referenser behövs för att överbrygga det växande gapet mellan människor som tillhör de tre abrahamitiska religionerna. Reaktionen på min artikel blev våldsam. Jag och mitt bokförlag Alhambra anklagades i en artikel på Newsmill för att sprida myter, osanning och hat genom vår utgivning. Tydligen har jag rört vid en mycket öm punkt. Blotta tanken att samlevnad är möjlig känns som ett hot för den som inte kan tänka sig annat än segregering. Alhambras 25-åriga kulturgärning har genom åren hyllats i tusentals recensioner. Våra klassiker, vår pocketencyklopedi med sina 90 titlar (bl.a. en fin introduktion till Gamla Testamentet skriven av en världsberömd expert, Edmond Jacob), våra kinesiska tecknade klassiker och både europeiska och utomeuropeiska skönlitterära alster har fått många läsare. Allt som allt har vi publicerat cirka 250 titlar sedan 1988. Alhambra är ingen nykomling på den svenska bokmarknaden, och förlagets kamp mot alla former av fundamentalism har inte upphört en enda dag på alla dessa år. Det var inte av en slump som vi valde att publicera verk av Naguib Mahfouz, Adonis och många andra arabiska författare som kritiserar den egna kulturens tillkortakommanden.


Alhambras motto har alltid varit ”börja med dig själv!” Självrannsakan är första steget mot försoning och samlevnad. Det var också detta som fick mig att 2003 publicera Israel Shamirs bok, ”Blommor i Galiléen”. Bokens och författarens självrannsakan och kärlek till Palestina och dess förorättade folk uppfattades av kritikerna som antisemitiska. Precis så som vi tidigare hade publicerat arabiska författares uppgörelse med sina samhällen och kulturer, kändes det på sin plats att låta även en israel komma till tals. Att ett förlag publicerar en författare betyder inte att förlaget står för författarens samtliga politiska eller religiösa åsikter. Bonniers publicerade på 50-talet fyra böcker av Simone Weil, en judisk filosof som ställer sig ytterst kritisk till judendomen. Jag har ändå aldrig hört någon anklaga Bonniers för att hysa en antisemitisk agenda! Månpocket och Norstedt har publicerat Louis-Ferdinand Céline. Ingen har någonsin anklagat Månpocket eller Norstedt för att sprida hatiska böcker för det!


Men låt oss återvända till Israel, Egypten och Mellanöstern. Det finns bara ett sätt för Israel och judarna att åter finna sin naturliga plats i Mellanöstern. Det är genom att erkänna konsekvenserna av den etniska rensning som utförts i Palestina, kompensera de drabbade och se till att samarbeta med alla sina grannar för att utveckla området till allas bästa. Det är aldrig för sent att göra rätt för sig. Med oljepengarna och israeliska och arabiska hjärnor i samspråk kan Mellanöstern bli en förebild för resten av planeten. Istället har Israel i över 60 år valt att inte kännas vid palestiniernas tragedi, neka flyktingarna all sorts kompensation och drabba samman med sina grannar i ett förödande krig varje årtionde. Araberna var inte bättre. I 60 år har palestiniernas öde stärkt den religiösa fundamentalismen bland dem, och de försök till demokrati som upprättades före 1948 förbyttes i militära och/eller teokratiska diktaturer som åsamkat deras länder stora problem.


Många människor i arabvärlden känner sig klämda mellan militära och teokratiska diktaturer. De pågående revolutionerna är deras sunda om än sena reaktion på dessa förhållanden. Rättvisa kan aldrig upprättas i stater som bygger på religiös identitet, ty det kommer alltid att finnas individer och grupper som inte godkänner denna identitet, även om de är födda i den. Människor hyser olika trossatser. En stat som vill vara rättvis mot sina medborgare kan inte välja ut en av dessa trossatser som sin utan att det drabbar dem som inte tror likadant. Statens religion är att vara sekulär, det vill säga att förhålla sig neutralt i frågan om individernas religiösa preferenser och låta var och en välja det man vill tro på. I Egypten säger de upplysta: ”Religionerna tillhör Gud men hemlandet tillhör alla dess invånare”. Detta ordstäv lanserades så tidigt som 1919 av Saad Zaghloul i sin kamp mot den inhemska obskurantismen och den brittiska ockupationen av Egypten.


Man kan känna sig bestört över att många – men långtifrån alla – judar inte reagerar nämnvärt inför palestiniernas öde eller inser att en rättvis lösning är enda garanten för judarnas trygghet och fortsatta fredliga existens i Mellanöstern. Men det är inte enbart många judar som är oförmögna att se världen från de förorättades sida. Detta utslag av etisk apati delas av många människor på vår jord, - araber inget undantag -, människor som delats upp i nationella enheter, vilka styrs av realpolitik och inte av barmhärtighet mot de nödställda eller av krav på rättvisa och värdighet för alla jordens folk. Alternativet lär bli ett förintande krig som kommer att drabba alla i området, judar, kristna som muslimer, något som bara gynnar vapen- och oljeindustrin.


En annan viktig fråga som förtjänar att belysas i och med att min belackare i Newsmill tog upp den i sin artikel är påståendet att judarna historiskt sett har varit förtryckta och kuvade av de olika muslimska väldena. En sanning med modifikationer. I själva verket har rika eller duktiga judar och kristna verkat som rådgivare, inte minst inom ekonomiska frågor, hos de flesta muslimska sultaner och guvernörer genom tiderna. Om någon har varit förtryckt och kuvad så är det bönderna och städernas stora fattiga massor, som till stor del bestod av muslimer. De muslimska härskarna (sällan av arabiskt ursprung fr.o.m. 800-talet) har varit realpolitiska nog för att ta vara på sina minoriteters kompetenser och möjligheter utan hänsyn till religiös tillhörighet. Deras despotiska makt drabbade visst också minoriteterna när det passade statens intressen, men den gick aldrig ut på att utrota dem eller förvägra dem rätten att utöva sin religion. Det är bara idag, med fundamentalismens snabba spridning bland judar, muslimer och kristna, som minoriteterna tvingas emigrera en masse från arabvärlden.


Massakrer, omänskliga straff och övergrepp har varit allas lott under de teokratiska despotier som härskat i den muslimska världen, liksom tidigare i det kristna Europa. Övermakten underkuvade i lika hög grad judar som kristna och muslimer. Men övermakten består inte av en religion, utan av ekonomiska intressen som alltid kommer de rika till gagn, oavsett om de heter Hassan, Marcos eller Cohen.




N-et i ordet ”etniska” står i vägen för människans befrielse! Vi behöver ett stort etiskt uppvaknande om mänskligheten ska överleva. Många tecken tyder på att ett sådant uppvaknande är i gång, simultant på olika platser på jorden och inom olika kulturer. En av grundidéerna i min förra bok ”Ner med nästa president!” (www.alhambra.se) är just behovet av en global etisk revolution, som går mot det realpolitiska tänkandet som styrt våra liv genom alla tider. En dröm? Visst! Men vad vore livet utan drömmar? Alternativet är förödelse och undergång. 

"Shalom och Abdoh"

Shalom och Abdoh

Filmen som vittnar om broderskap 
mellan muslimer och judar i Egypten


Mizrahis filmer från 30-talet visar på den sociala samhörigheten mellan egyptier av olika religioner. Hur skulle det ha sett ut idag i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna fått stanna i sina ursprungshem?


Togo Mizrahi och Layla Murad, två egyptiska judar som skapade filmhistoria på 30- och 40-talen

När jag ser Mizrahis egyptiska filmer från 1930- och 40-talen får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet.


Året är 1934. Hitler har suttit vid makten i ett år och hatet mot de europeiska judarna börjar anta oroväckande proportioner. Det skulle dock dröja till 1938 innan den riktiga förföljelsen tar form. Hur såg förhållandet ut mellan Egyptens judar och muslimer under samma period? Svaret finns i en lång spelfilm från det året, 1934, regisserad av en av Egyptens pionjärer inom filmindustrin, juden Togo Mizrahi, född 1905 i Alexandria, Egypten. Mizrahis karriär började redan 1930 med en film betitlad ”Kokain - Avgrunden”. Denna film är tyvärr än så länge spårlöst försvunnen. Men flera av hans senare filmer har lagts ut på Youtube till alla filmintresserades glädje. 1934 regisserade Mizrahi sin fjärde långfilm, ”De två delegaterna”, eller historien om de två vännerna, juden Shalom och muslimen Abdoh.


Filmen är en mångbottnad komedi med Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som modell (där juden Shalom är Halvan och muslimen Abdoh är Helan). Den utspelar sig i trettiotalets Alexandria. Shalom och Abdoh är förälskade i var sin flicka. Shalom vill gifta sig med Ester och Abdoh med Amina. Ester och Amina är också bästisar och bor grannar i samma hyreshus, döttrar till två låg medelklassfamiljer. Ester bor med sin mamma Vittoria och sin pappa Salomon, medan Amina bor med sina föräldrar som presenteras som Um och Abu Amina enligt arabisk sed. Föräldrarna är också bästa vänner. Mödrarna, Vittoria och Um Amina, är jämt hos varandra, dricker kaffe tillsammans och spår åt varandra i kortspel och kaffesump. Mödrarna, Shaloms och Abdohs blivande svärmödrar, har något mer gemensamt. De motsätter sig starkt Shaloms och Abdohs frieri och tycker att deras döttrar förtjänar bättre än två lymlar som går klädda i galabeyya, den egyptiska särken som män av enklare ursprung och bönder än idag går klädda i.


Fäderna Salomon och Abu Amina är av motsatt åsikt. De gillar killarna och tycker att de utgör ett bra parti för döttrarna. Hursomhelst bestämmer sig Shalom och Abdoh för att gå till skräddaren och få sig ett par frangi (europeiska) kostymer sydda åt sig. Resultatet är häpnadsväckande. De två galabeyyaklädda lymlarna förvandlas till eleganta herrar med fez och allt, en judisk Laurel och en muslimsk Hardy som efter skräddaren går till frisören för att bli klippta, rakade och parfymerade. Men de blivande svärmödrarna är svåra att blidka. ”Kostym? Hm? Räcker inte! Har ni pengar?” frågar judinnan och muslimskan unisont.


Modstulna retirerar de två vännerna Shalom och Abdoh för att finna ut hur man skaffar pengar. Det är då de västerländska kostymerna gör sitt. Shalom och Abdoh förväxlas med två delegater från den ”utländska” maffian på besök i Egypten och värvas av misstag av en kriminell liga. Metaforerna i Mizrahis filmspråk saknar tak. Scenerna i all sin enkelhet och komik följer efter varandra utan nåd. Den kriminella ligan består av välklädda kosmopolitiska herrar. De talar, som vore de ministrar på ett regeringsmöte, om vilka åtgärder som behövs för att brottet ska rationaliseras och bli mer lönsamt. Shalom och Abdoh lyckas dock fly undan ligan utan att bli avslöjade.


Några turer senare, och två vackra låtar sjungna av Amina, hjälper Shalom och Abdoh polisen att ta fast bovarna och får en stor summa pengar i belöning som de kastar på bordet framför sina blivande svärmödrar. Dessa hade under tiden hunnit bli blåsta på alla sina besparingar av samma kriminella liga. Shalom får till slut sin Ester, och Abdoh sin Amina. Världen kan andas ut, ett tag till i alla fall.


I bästa Helan & Halvan-stil råkade Shalom och Abdoh under slagsmål med banditerna slå varandra var gång de skulle utdela ett slag till bovarna”! All filmisk enkelhet till trots, är detta mästerverk från 30-talet med judiska och muslimska skådespelare och en egyptisk judisk regissör en ögonöppnare för vår tid. Situationen som filmen utmålar, alltså den sociala och själsliga samhörigheten mellan egyptier av olika religioner, är absolut inte någon fantasi sprungen ur en välmenande regissörs hjärna. Född i början på femtiotalet har jag själv fått uppleva denna närhet till Egyptens ”sista judar”. Idag finns i Egypten knappt några hundra judar kvar av de ursprungliga femtiotusen, samtliga tydligen i nittioårsåldern.


1948, året då Israel ersatte Palestina, decimerades den egyptiska judenheten starkt. Togo Mizrahi fick lämna landet redan det året. Men i likhet med de flesta egyptiska judarna vägrade han utvandra till det nybildade Israel. Han valde att gå i exil i Italien där han levde tills han dog i mitten på åttiotalet. Mellan 1930 och 1946 hann Mizrahi med att regissera och producera 32 filmer som än idag fascinerar genom sin försynthet och tolerans. På fyrtiotalet lanserade han Layla Murad, en judinna som blev arabvärldens främsta sångerska och skådespelerska, med fem filmer. Få människor i Egypten idag känner igen hans namn, trots att alla någon gång har sett Layla Murads filmer som än idag visas på teve, som de gamla härliga klassiker de är.


Jag ställer mig, efter att ha sett ”De två delegaterna”, den oundvikliga frågan. Hur skulle det ha sett ut idag i Egypten och i Mellanöstern om Israel inte hade ersatt Palestina, om judarna hade fått stanna kvar i sina ursprungshem? Vilka förluster har inte dessa länder åsamkats genom denna tragedi! Judarna var en levande del av dessa samhällen. De upplevde sig aldrig som främlingar. De sjöng samma sånger, spelade samma spel, åt samma mat, gick klädda i samma galabeyyor, berättade samma skämt, agiterade mot samma koloniala herrar och kastades i samma fängelser av samma regeringar, samma kriminella ligor som samarbetar med de internationella maffiorna och lägger beslag på det enkla folkets besparingar. När jag ser Mizrahis filmer får jag en känsla av att han talar till framtiden, att han försöker lugna oss som splittrats och som längtar tillbaka till denna bortglömda samhörighet. Han verkar säga oss: ”Var inte oroliga! Den goda tiden kommer tillbaka!” Mizrahis minne har åter blivit levande bland många filmälskare tack vare Youtube. Hans egyptiskhet går inte att ta miste på. Antalet tittare ökar för varje dag, trots olycksfåglarna som skymmer horisonten. Må det minnet aldrig försvinna igen.


Under Påskveckan (Semana Santa) besökte Alhambras redaktion Alhambra i Granada! Förläggarna Astrid och Hesham syns på sista balkongen i huset till vänster om  processionen när den går förbi Cuesta de Gomérez lördagen den 4 april. Musiken är LIVE från blåsorkestern som följer efter kortegen och uttrycker både sorg och lycka. Hoppet måste vinna över sorgen.

I nästa klipp ser man kortegen lämna kyrkan vid Alhambra och ta sig genom de branta trappstegen genom Puerta de la Justitia (Rättvisans Port) för att börja sin långsamma vandring nerför Cuesta de Gomérez vackra skog till Granada. I sista minuten får man en skymt av Alhambras redaktion stående på sin balkong. 

Förlaget ”Alhambra” förnyas ständigt och tar inte slut! Botanisera bland alla artiklar, filmer, presentationer och utdrag ur den bokutgivning som etablerat Alhambras namn i den svenska bokhistorien de sista 30 åren och fått en anonym läsare att ge oss följande betyg på nätet:

”Alhambra: ett modigt litet förlag … Kultstatus!”

Hans Berggren: ”Har svenska massmedia förlorat sin relevans?”

Dagens gästskribent

Hans Berggren:

”Har svenska massmedia förlorat sin relevans?”



DEBATT. Sverige skrämmer mig numera. Tidningarna har varit förskräckliga länge och SR och SVT har blivit likadana. Hyckleriet, enkelriktningen och fegheten är ännu mer utbredda än på 90-talet. Tankepoliserna i VoF jagar kättare och kallar sig skeptiker utan att en enda gång ha ställt sig skeptiska till någonting som haft kapitalets och statens välsignelse.


Text och foto: Hans Berggren, Lagoa da Conceição, Florianópolis, Brasilien


Chemtrails finns inte, GMO-mat och WiFi-strålning är jättebra för alla (mössen bara inbillar sig att de blir sjuka och dör), homeopati får helt enkelt inte ge någon bot och vacciner ska vi ha mera av fast de kanske inte fungerar, och ju fler hemliga sällskap som styr och ställer i skymundan desto mer demokrati har vi i Sverige, får vi veta. Av public service-kanalerna. Allt förkunnat med besserwisserns självklara krav på att bli trodd. Håller man inte med är man emot, stämplas som sådan och behandlas som luft. Medan Biss och Kajs serveras till barnen.


Jag är sedan många år medlem i Författarförbundets översättarsektion och får därmed tidningen Författaren, som borde vara ett lämpligt forum för noveller, dikter, idédebatt mm, tycker man. Det är den inte. Alla tiger. Tidningen innehåller mest deklarations- och stipendietips och rapporter från konferenser och bokmässor, samt en och annan artikel om hur svårt författarna har det i diktaturer på andra sidan jorden. Och att det är inte så lätt i Sverige heller alla gånger.


Första numret 2015 innehöll en lång intervju med Ulrika Knutsson från Aftonbladets kulturredaktion som beklagade sig över hur kulturjournalister avskedas i allt snabbare takt från redaktionerna. Det förvånar mig inte, så innehållslösa som kultursidorna har blivit. En medveten, vaken, läsvärd kulturjournalistik kan inte bedrivas av skribenter som sitter i knät på tidningsägarna och inte förmår att se sin egen kultur och kritisera den för vad den är; något vettigt kan inte skrivas av personer som trofast sprider varenda lögn som deras banksterbossar vill slå fast som sanning.


Media är i full färd med att avskaffa journalisterna. I bästa fall får de stuva om i redan serverade texter. Ingen gräver, allra minst där den står. Debatten är tystad eftersom endast politiskt korrekta röster får höras. (Det kom order om det från BBC nyligen, läste jag.) Ägare och annonsörer får inte störas. Och folket ska inte oroas, bara hållas lagom vettskrämda.


Men om språket även i fortsättningen ska ha något värde, dvs drivas av en strävan efter kommunikation och sanning, hur ska de som än idag tror på de officiella historierna om alla terrordåd som bara har fått polisstaten och krigs- och övervakningsindustrin att blomstra kunna påstå sig vara kulturkritiker?


Hur ska de som inte sa ett knyst i sina spalter när vi på krigsindustrins order plötsligt och utan diskussion stod med 150 soldater i Afghanistan kunna tala om pressetik?


När man inte ens yrkade på att åtala höga vederbörande på socialstyrelsen sedan vi fått veta att de insåg att massexperimentet med sprillans otestat vaccin inte var medicin utan business och ändå inte stoppade affären, vilket gav tusentals barn men för livet och kostade skattebetalarna en miljard, hur kan man då kalla sig journalist?


Varken journalister eller läkare kan skylla på sin okunnighet ifråga om vaccinskandalen 2009-10. Flera framstående läkare tog ställning mot projektet redan från början, och läkareförbundet, socialstyrelsen och de stora tidningsredaktionerna fick tidigt veta vad som egentligen var på gång. Jag skickade t ex i juli 2009 ett “öppet brev om influensa A” som tydligen överallt avfärdades med de fegas och tankelatas:


“som journalist/läkare/duktig svensk anser jag att det här är konspirationsteorier. Det kan inte vara sant.”


Men faktum är att Big Pharma i förväg hade gjort upp med den amerikanska regeringen så att ingen skulle kunna åtala dem för eventuella biverkningar av deras framtida vacciner. Om en så stor skandal inte har något nyhetsvärde, vad ska vi då med tidningar till? Avskaffa presstödet!


Vaccinspektaklet är ett praktexempel på vad som är fel. Sverige styrs av en oligarki. Har du väl kvalat in där så slipper du stå till svars för vad du gör. Precis som i vilket land som helst. I några bekämpas det förhållandet. I Sverige förnekas det å det grötmyndigaste.


De redan förutsedda förödande följderna av vaccinexperimentet, bl a en kraftigt ökad frekvens av narkolepsi bland barnen, blev inte intressanta för media förrän det fanns hundratals drabbade barn att låtsas ömma för, vilket halvhjärtat gjordes av åtminstone SvD.


Hur ska människor som efter allt detta ändå fortsätter att tro på vacciners förträfflighet och läkemedelsindustrins oskuld och goda uppsåt kunna kalla sig journalister i betydelsen sanningssökare och uppdagare av brott? Eller ens förnuftiga varelser?


Men jag förstår: i valet mellan en oviss tillvaro som sanningssökande frilans med vettet i behåll och en lika oviss men dock månadslön för att i total kognitiv dissonans se till att vissa nyheter aldrig kommer ut, att vissa ämnen inte diskuteras, väljer många det senare. Då blir schlagerfestivaler och genustrams hett stoff för kultursidan. Vart tog författarna vägen? Tja, de politiskt korrekta har aldrig varit intressanta, varken i Sverige eller i Sovjetunionen, och så många andra verkar inte få finnas.


Böcker från förlag som Tranan eller Alhambra som söker vidga våra vyer med litteratur från andra länder än de engelskspråkiga tigs ihjäl av kultursidornaFemtio nyanser av gråttska det vara. Minst. Men folk tröttnar. Läsarna söker sig till andra källor. Kulturjournalisten gör sig överflödig genom att skriva smörja om smörja. “Hen” kunde ha använt sin tid till att bekämpa ägarkoncentrationen i media och säkra sin framtid, men det var så mycket lättare att bara rätta in sig i ledet och vara lyhörd för Husbondens röst.


Jag tyckte botten var nådd för svenska massmedia 2005 när regeringen skickade soldater till Afghanistan och det inte ens diskuterades i vare sig riksdag eller press. Sedan tillträdde regeringen Reinfeldt-Bildt. Sverigezionisterna kom in i riksdagen. Och vasallpolitiken blev ännu värre. Allt starkare band knöts med Nato och de krigiska skändligheterna fortsatte i Libyen med ert välvilliga över- och förbiseende, kära journalistkår. Skål för Bofors!


Idag skäller ni i kör på Putin och tiger mangrant om den olagliga fascistiska kuppregimen i Kiev och dess nidingsdåd mot den egna befolkningen. Inser ni att ni med detta kommer att vara medskyldiga om ett krig skulle utbryta i Europa?


Det är inte modigt att vägra debatt. Man stänger sig för andra människors idéer och för nya vetenskapliga rön som skulle kunna leda till bättre förståelse och kanske rent av till att mänskligheten löser sina problem och överlever. Ens skepsis blir raka motsatsen till vad den ger sig ut för att vara. En tro på vetenskapen, inte som verksamhet utan som institution. Sanningen är något vi söker, inget som kan spikas fast.



Hans Berggren har arbetat som översättare sedan 1989 och översatt ett 80-tal böcker, mest romaner, från engelska eller portugisiska till svenska, av författare som: Roddy Doyle, Carryl Philips, Louis de Berniéres, Salman Rushdie, Chico Buarque, José Saramago, Wole Soyinka, Chinua Achebe och många andra. Förärades Akademiens översättarpris 2005. Berggren spelar saxofon, sjunger till husbehov, skulpterar, komponerar och skriver. Hans Berggren bor med sin fru Katie på landet utanför Florianópolis, Santa Catarina, Brasilien och tidvis i Stockholm.


Text: Hans Berggren, Lagoa da Conceição, Florianópolis, Brasilien


Läs även läsarnas kommentarer på http://newsvoice.se/2015/03/25/hans-berggren-har-svenska-massmedia-forlorat-sin-relevans/


Egyptiska kvinnor: Förr och nu!

Nyheterna som når oss från Mellanöstern domineras av det fanatiska våldets spridning i området. Ländernas sociala eller ekonomiska problem får ingen belysning eller förklaring i nyhetsströmmen, för att inte tala om de positiva ansträngningar som trots allt elände äger rum och inger ett visst hopp för en annorlunda framtid. Men klichébilden av det våldsamma arabiska samhället med dess omedgörliga fundamentalister är nog den som våra medier helst vill sprida. En ljuspunkt i mörkret är kvinnans stärkta ställning efter Brödraskapets fall. Nedan presenteras kortfattat några få exempel ur en lång lista på kvinnor som utmärkt sig inom medians, teknikens eller politikens värld. Kvinnans frigörelse började mycket tidigt i Egypten och nådde sin kulmen under Nassers tid på 1960-talet. En av världens första kvinnliga soloflygare var en egyptiska på 1930-talet. 1925 startade en egyptiska den första tidning i världen som fick sitt namn efter en kvinna, Rosa El-Youssef. Tidningen finns kvar än idag. 1954 var en av världens ledande kärnfysiker en egyptisk kvinna. Hon vägrade godta ett erbjudande från amerikanska regeringen för att stanna i USA och beslöt sig för att återvända hem till Egypten. Några dagar innan dess dog hon i en ”bilolycka”! 



a) Första egyptiska att flyga ensam mellan Europa och Egypten,
b) Rosa El-Youssef, första egyptiska kvinnliga chefredaktören,
c) Samira Moussa, första egyptiska kvinnliga kärnfysikern


Med Sadats flirtande med islamisterna (som slutade med att de mördade honom 1981) och med Mubaraks flirtande med storkapitalisterna (varav många råkar även vara islamister) har kvinnans ställning i samhället försvagats oerhört. Inte märkligt att kvinnornas deltagande i revolutionen 2011 har varit så starkt. Brödraskapets fall har även det sagts vara ett resultat av kvinnornas stöd för armén och den nuvarande presidenten. Hur som helst har äldre segrar också ätits upp av den okontrollerade befolkningsökningen i landet (2,5 miljoner nya egyptier föds årligen). Det är en stor kamp som väntar för att motverka utvecklingen av utbildningsväsendet och samhällslivet i riktning mot religiös fundamentalism under Sadats och senare Mubaraks era. Sammanlagt 40 år av maktmissbruk och likgiltighet inför dessa frågor från de härskandes sida har utarmat det egyptiska samhället, som verkade betydligt mer progressivt och lovande för hundra år sen än i dag. Men allt är inte förlorat än. En kuwaitisk wahhabit menade nyligen under den ännu pågående förstörelsen av Mesopotamiens fornlämningar att turen nu har kommit till pyramiderna och Sfinxen. Men jag tror att den dagen dessa wahhabiter försöker sig på något sådant lär de få mothugg först och främst av miljontals egyptiska kvinnor som vet att deras jämlikhet med mannen aldrig var större än under det forna Egypten, och att Egypten har sin egen islam som mildrats av lång samvaro med landets kristna. Islam är långt ifrån en enhetlig religion, som många tror. Den har många ansikten, eller låt oss säga främst två sidor, en kontinental och omedgörlig islam, sida vid sida med en mediterran och öppen islam. Det västerländska stödet för den kontinentala, omedgörliga varianten för att säkra sina ekonomiska intressen har haft långa anor sedan saudierna fick britternas stöd mot sina rivaler på arabiska halvön. Egyptisk islam är dock den främsta representanten för den mediterrana varianten där samexistens har betydligt längre anor än västerlandets kortsiktiga satsning. Och denna pånyttfödda samexistens har kvinnor stått i bräschen för när Egypten började sin modernisering för över 100 år sedan. Det är ännu svårt att sia om den svenska regeringens val att avbryta samarbetet med Saudiarabien när det gäller vapenaffärer är ärligt menat, och om hur länge det kommer att hållas. Regeringar är inte till för att betros utan ifrågasättas och sättas på plats när de går för långt. Den sidan av demokratin har vi glömt efter den 11 sept. 2001, och vi lär nog glömma den än mer innan vi börjar minnas igen. Som sagt kan vapen alltid säljas på omvägar. Men visst är det något vunnet om saudierna kan fås att tänka om. De kan börja med att låta sina kvinnor köra bil t.ex. I Nildalen har kvinnorna åtskilligt att lära ut till ökenmuslimerna. Till att börja med, låt bli att röra våra pyramider!



Första egyptiskan som fick ett körkort. Året var 1920. Än idag får saudiska kvinnor inte köra bil!


Här några av de mest inflytelserika kvinnorna i det nya Egypten:



Shahira Fahmy

Världsberömd egyptisk arkitekt. Hon studerade vid Harvard och är idag en av vår tids främsta arkitekter.

Ahdaf Soueif

Romanförfattare som skriver på engelska. Hennes roman ”Kärlekens väv” nominerades till Bookerpriset 1999. Räknas till januarirevolutionens stora ikoner. Hennes artiklar publiceras i den brittiska tidningen The Guardian, och sedan 2011 på arabiska i al-Shuruq. Tre av hennes böcker finns översatta till svenska: ”Kärlekens väv”, ”I solens öga” och ”Kairo, min stad, vår revolution”.


Hoda Badran

En stor människorättsaktivist som kämpat i många år för jämställdhet mellan män och kvinnor. Hennes kamp har nu lett till att minst 100 egyptiska kvinnor kommer att väljas via kvotering in i det kommande parlamentet (mot 5 kvinnor under Brödraskapets år vid makten och inte många fler än så under Mubaraks). 



Nawal El Saadawi född 1931 i Kafr Tahal, är en författare, läkare och feminismens grande dame i arabvärlden. Hennes aktiva arbete för kvinnans rättigheter ledde först till hennes avskedande 1976 från sin post vid hälsodepartementet, och senare till hennes fängslande i september 1981. Hon frigavs under samma år efter mordet på Anwar Sadat. El Saadawi har skrivit fackboken Women and Sex, som bland annat tar upp kvinnlig omskärelse. Boken censurerades i Egypten men utgavs i Beirut 1970. Hon skriver sina böcker på arabiska, och hennes make Sherif Hetata översätter dem till engelska.

Efter ett långt liv har jag fått lyckan att bevittna och delta i den egyptiska revolutionen den 25 januari 2011....Miljontals egyptier, muslimer och kristna, från alla åsiktsriktningar och ideologier, sammansvetsar för närvarande folket under en spontan folklig revolutions baner. Det är en revolt mot en alltigenom tyrannisk och korrupt regim, alltifrån den helige farao, som klänger sig fast vid sin tron och utgjuter folkets blod...

— Nawal El Saadawi, februari 2011


Elisa Sednawi

Modell, skådespelerska och regissör, med stort samhällsengagemang. Hennes välgörenhetsstiftelse i Luxor stödjer de egyptiska barnens utbildning och kreativitet.




Tahani Tusun

Handbollstjärna i Egypten, vann titeln "seklets idrottskvinna" på den afrikanska kontinenten år 2000, efter att ha spelat i mer än 200 landskamper, som avslutades med en serie segrar. Idag arbetar hon som tränare för unga egyptiska handbollsspelare.



Jehane Nujaim

Filmskapare med examen från Harvard. Hon gjorde flera filmer om Egypten och Mellanöstern. Hennes dokumentär "Torget" nominerades till en Oscar 2014.



Dr Hala Shukrallah

Nuvarande president för Konstitutionspartiet, som startades av M. El Baradei. Första kvinnan att leda ett egyptiskt politiskt parti, dessutom av koptisk härkomst.


Mona al-Tahhawy

En av Egyptens ledande journalister med en lång kamp för stärkandet av relationerna mellan muslimer och kristna runt om i världen. Hennes artiklar har publicerats i bl.a. "The Times" och "The Washington Post".


Sama al-Masry

Skådespelerska som bidragit stort genom sina komiska sketcher till Brödraskapets fall. Hon kommer att kandidera under det kommande parlamentsvalet för ett av Downtown Kairos kvarter, vilket föranlett många i det konservativa egyptiska samhället att kalla det för ”danserskornas parlament”. Sama själv menar att hon inte är någon danserska, utan en skrattets konstnär! Hennes erotiska framtoning ses inte med blida ögon av moralens väktare i samhället. Hon fick sitta av en kort tid i fängelse 2014 anklagad för att sprida omoral på sin tevekanal som stängdes av myndigheterna. Hennes frigjordhet blev för svår för de flesta att svälja men hennes anhängare blir bara fler, inte minst bland kåkstäderna i Kairo och Alexandria.  


Missa inte hur Sama handskas med dem som ägnar sig åt sextrakasserier på gatan



Danska experter talar ut



Danskarna kan! Varför kan inte svenskarna?

En fråga som alla bör ställa sig: 
När ska vi få se en dokumentär där svenska experter berättar för oss 
om den officiella konspirationsteorins orimliga påståenden beträffande 9/11?

Meet Professor Niels Harrit, architect Jan Utzon, former member of the Special Forces and Military Intelligence officer Stephen Egede Glahn and engineer Frank B. Rasmussen.
Why did building 7 of the World Trade Center collapse when it wasn't hit by a plane? This and many other unanswered questions about 11th September 2001 are brought to light in this Danish documentary.

9/11 -- Did they tell us the truth?

Director, photography and editing: Henrik Hjertholm. Produced by Planetmedia.dk 2013.
English subtitles.
The official story about 9/11 is questioned by millions of people. 
In this Danish documentary you will meet architect Jan Utzon, Danish Tax Minister Benny Engelbrecht, professor Niels Harrit, airline captain Niels Studstrup, journalist Tommy Hansen and artist Jacob Fuglsang. 
They will talk about their doubt and skepticism and explain why they have come to feel and think this way. 

Böcker om 9/11 på svenska
Av David Ray Griffin
Professor emeritus i religionsfilosofi och teologi 
med ett fyrtiotal vetenskapliga titlar på sin meritlista
"Motsägelser om den 11 september"
"WTC 7 och dess mystiska kollaps"
"Usama bin Laden: Död eller levande?"
 Av Andreas von Bülow
Socialdemokratisk ledamot i tyska riksdagen
och f.d. teknologi- och forskningsminister under Helmut Schmidts regering
samt en av vår tids främsta auktoriteter på underrättelsetjänster.
"CIA och 11 september : Den internationella terrorismen och säkerhetstjänsternas roll"
 Läs översättarens, Ingvar Rydberg, förord på
Av Eric Laurent
Bestsellerförfattare i Frankrike 
och f.d. utrikeskorrespondent för tidningen Le Figaro
"Gåtorna kring den 11 september" 
"Bushs okända värld"
Böckerna kan beställas hos din bokhandlare



Hesham! We watched Quemada in Cairo together a couple of times in the early 70s. Do you remember it? I'll watch it again. I remember the deliberation of the brits about how to get rid of the leader of the plantation uprising without making a saint out of him.


Hi M.! 


Yes, I remember! And he refused to go free.
And they were obliged to hang him and make a hero out of him!

Only suffering seems to prove we are alive, is real and joyful,
i.e. circular, therefore eternal, like atoms, galaxies, wombs…

A friend of mine refused to take his painkiller shots while dying in cancer.
"How can I fight it back if I can't feel it", he said.

Progress and linearity are shortsighted mind constructions disguised as pleasure inducing temporalities, good for mentally disabled “engineers” (I mean those who can’t spell to an-thro-po-lo-gy!) Or those so called “leftists” in Sweden who defend Bush and Cheney and call me a crackpot because of my stand on 9/11. They still defend the imperialists’ conspiracy theory (19 arabs + cave man etc.) even after they found out that Iraq had no weapons of mass destruction, even after millions died in Afghanistan and Iraq because of a lie, and trillions of dollars went to the tops of the industrial military complex, of which they are a part! Both left and right get their salary from the same bank. This is our tragedy. The same with master Chomsky, and his “Who cares?” when asked about what he thought happened on that day. (In Sweden we have a similar figure called Jan Guillou, although he never presented himself as a scientist, at best an entertainer!) This is where the divide goes between the sincere and the scared. It’s not only about knowledge (extension), it’s also about insight (intension) and the balance between the two. Sweden is full of blind “engineers”. Not Denmark though. Strange! There, “some” dare say what they think and they don’t give a shit about big brothers! So different mentalities although so close to each other.

I have been asking why Danish can do it while Swedes don’t dare for the last ten years, 
and I still get no answer.

Sweden = The most silent country in the world


A couple of enlightening quotes


“Better to know where to go and not know how
Than it is to know how to go and not know where”

(from Quemada, 1969)




“We are civilized people. We don’t kill our enemies.
We get our enemies to kill each other”

(from the Planet of the Apes, 1972)


Tidigare inlägg
RSS 2.0