bahari.blogg.se

Palestinska öden

av Salim Tamari

 

Utdrag ur kommande bok.
Beräknat utgivningsdatum våren 2024

 

Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.

 

Ett eländigt år i Brooklyn

 

Khalil Sakakini i Amerika 1907-1908

 

Av Salim Tamari

 

”I min vakna tid, under dagen, medan jag går omkring och uträttar mina dagliga sysslor, vandrar på New Yorks gator, lyssnar på bullret från snabbtågen och från spårvagnar på och ovanför marken, sirenerna från skeppen och det öronbedövande larmet från människor som skär genom märg och ben, bullret från trådbussar och vagnar och allt glitter… så kvicknar jag bara till genom att sväva i Jerusalems himmel, över skolan, över huset som jag älskar och ofta över Artas och Kalona, och Ein Karem och Beit Ala. Och när jag somnar är det inte för att jag är sömnig utan för att jag väntar på att sömnen ska övermanna mig. Inte för att sova utan för att bli kvitt vakenhetens plågor, i hopp om att bli fri från min tungsinthet och från min kropp – lämna kvar den i Amerika och flyga i drömmen till Jerusalem.”

 

Att Khalil Sakakinis dagböcker nyligen har publicerats av hans familj är något att fira. Nära 3400 sidor av handskrivna memoarer utgör författarens förtroliga redogörelse för sitt liv från det ögonblick då han steg ombord på fartyget i Jaffa på väg till sin amerikanska exil (oktober 1907) och till hans andra exil i Kairo, sedan han tvångsförflyttats från sitt hus i Katamon i västra Jerusalem under kriget 1948. Sakakinis dagböcker, baserade på en daglig uppteckning av hans tankar och skenbart inte avsedda för publicering, är de enda existerande liknande memoarerna skrivna av en betydande modern palestinsk intellektuell (och möjligen av någon arabisk författare). Enbart detta ger dessa dagböcker en oerhörd litterär tyngd. Passagerna om hans amerikanska vistelse utgör en liten men betydelsefull del av dagböckerna, eftersom de ägde rum under den formativa perioden av hans intellektuella utveckling, när han var i 25- årsåldern. De spänner över hans möte med syriska (dvs. shami) intellektuella landsflyktiga i New York och hans arbete med den viktiga litterära tidningen, al-Jam’iyya, såväl som hans arbete – under kort tid – på ett pappersbruk i centrala Maine. De skildrar också tiden för hans stormiga uppvaktning av hans blivande fru Sultana och hans kval när de måste skiljas eftersom hon blev kvar i Jerusalem.

 

Sakakini är mest känd som Jerusalemessäist, framstegspedagog och antiklerikal fritänkare. Hans dagböcker utgör, enligt en ledande litteraturkritiker, den palestinska litteraturens inträde i den moderna tiden. Hans undervisningsmetod, införd i hans Dusturiyyeh-skola efter första världskriget, var revolutionerande för praktiskt taget alla hans samtida. Han hade avskaffat kroppsaga av elever såsom varande ”barbarisk och medeltida”, och ersatt examina med lärares och elevers egen utvärdering. Lärare instruerades att inte ha något närvaro- och frånvaroupprop. Det stod eleverna fritt att lämna skolan om de blev uttråkade. Detta, menade han, skulle tvinga lärarna till att vara uppfinningsrika och underhållande, så att de vidmakthöll elevernas uppmärksamhet.

 

Allt detta tog han sig för tidigt på 1920-talet. Men trots hans radikala brytning med det då rådande skolsystemet, var han ytterst framgångsrik som pedagogisk förnyare och administratör efter att ha utnämnts både av osmanerna och senare av britterna till undervisningsinspektör i Palestina. Genom sin nyskapande pedagogiska metod att lära ut arabiska, publicerad i den vida spridda periodiska publikationen, al-Jadid, och sina journalistiska essäer lanserade han ett rappt, koncist och nytt skriftspråk för en ny generation av palestinier, vilket 1948 renderade honom en plats i Akademin för det arabiska språket i Kairo. Så här skrev forskaren och romanförfattaren Ishaq Musa al-Husseini, som skrivit bl.a. ”En kycklings dagbok”, om Sakakinis språk:

 

”Sakakini efterlyste en grundläggande modernisering av utlärandet av arabisk grammatik, genom att förenkla dess allmänna grundregler och sprida undervisningen genom praktiskt språkbruk, och lämnade fältet fritt för nyskapande. Han såg språket som en färdighet vi tillägnar oss (malika), inte som ett hantverk, något som ska läras genom förnuftig träning (salíqa), inte något som eleven förvärvar genom formella regler. Han ersatte mekanisk inlärning med exempel (qiyás), övning inte efterhärmning, och han försvarade detta system i två av sina böcker: al-Jadid, där han revolutionerade grammatiken genom att förvandla maskulinumbaserade meningar till pluralisbaserade. Han uppmuntrade eleven till att internalisera språkets grundläggande regler utan att tänka på att han höll på att studera, och i sin bok, Alayhi Qiss, införde han exempel och paradigm varifrån eleverna kunde härleda grammatikens principer utan förklaring.”

 

Innan hans memoarer utgavs hade vi en begränsad kännedom om Sakakinis privatliv, förutom att han var en excentrisk forskare och livsnjutare. Hans Kadha ana ya dunya (1954), utgiven postumt, inkluderade endast ett begränsat urval ur hans memoarer, gjort av hans dotter Hala Sakakini (d. 2002). Boken framhävde hans bana som essäist med förkärlek för Nietzsches filosofi, men undertryckte avsiktligt hans tydligt antiklerikala tendenser. Hans skepticism och allsidiga humanism avhöll honom från att gå in i något politiskt parti under sin livstid, men han deltog i grundandet av Hizb as Sa’alik, ”Vagabondpartiet”, som utgjorde en krets i caféet med samma namn i närheten av Gamla stans Jaffaport. Hans antiklerikala, och senare antireligiösa, böjelser var mycket provokativa för hans konservativa, provinsiella samhälle, även efter dagens mått. Dessa böjelser dämpades ner av hans dotter som redigerade de tidigare urvalen av hans memoarer i Kadha ana, men framträder mycket tydligt i de publicerade dagböckerna. Exempelvis är hans långvariga kamp mot den ortodoxa kyrkan välkänd men brukar tillskrivas kampen för arabiseringen av kyrkan från grekisk kontroll. Mindre känt är hans öppet ateistiska förslag att ersätta Fader Vår med en förislamisk hednisk strof från Imru al-Qais. Han fann böner tråkiga och enbart slöseri med tid. Han var troligen den ende arabiske tänkaren som var öppet antinatalist. Hans visitkort hade bara två rader: Khalil Sakakini, Ta’alu li-nanqarid, ”Khalil Sakakini: Låt oss utplåna oss själva.” 1932 föreslog han att hans landsmän skulle överge den institutionella religionen och anta rituell narcissism som en form av dyrkan, ”… eftersom detta är en form av dyrkan som vi alla kan utöva utan att hota andra religioner… ty Kristus har sagt: ’Om du inte kan älska din broder som du kan se, hur kan du då älska Gud som du inte kan se’. Men jag [Khalil Sakakini] säger till er: ’Om du inte kan älska dig själv, då kan du inte älska Gud eller någon annan…”.

 

Khalil blev passionerat förälskad i Sultana Abdo mindre än ett år före hans avresa till Amerika. Hon var född 1888 i Gamla stan och var en avlägsen släkting. Båda växte upp i den kristna stadsdelen och kom från arabiska ortodoxa familjer. Khalils far var snickarmästare (mu’alim) och likaså mukhtar (by- eller kvartershövding, ordet betyder ordagrant ’utvalde’) för det grekisk-ortodoxa samfundet i Jerusalem. Sultanas far, Nicola Salem Abdo (Abu Adib) var också en förgrundsgestalt i Gamla stan och hade blivit utnämnd av patriarkatet till uppsyningsman för ortodoxa pilgrimer under påsk- och julhögtiderna, han övervakade deras bostäder, mat och sociala behov. Enligt hans dotterdotter Hala Sakakini var Sultanas far före sin tid eftersom han skickade båda sina döttrar till inackordering i Vännernas skola i Ramallah, vilken låg ”tre timmars mulåsneritt” norrut. Vi får en inblick i hans relation till sin dotter genom ett brev, daterat 1906, som han skrev till Sultanas syster, Amalia, vid hennes giftermål med en läkare i Nablus.

 

”… Jag grät hela dagen idag då jag såg dig lämna huset, ty nu tillhör du en annan. I ett slag lämnade du mitt namn och valde ett annat. Du delade kärlek med en annan man. Jag vet ju, min älskade, att din make ska gå före mig… och att jag kommer i andra hand. Må så vara, men jag ber dig, håll kvar mig i ett hörn av ditt hjärta. Och ge mig tid att anpassa mig till att du är borta, efter att ha varit tillsammans med dig i 20 år.”

 

Men Nicola Abdo måste ha varit en mycket fördomsfri man efter samtida mått som tillät sina döttrar (den tredje dog alltför ung) att offentligt uppvaktas av sina manliga bekanta utan eskort.

Strax efter att ha gått ut gymnasiet 1903 började Sultana, 1905, i St Mary’s flickskola, en anglikansk sådan. Det var där Khalil lärde känna henne när han fick uppdraget att vara hennes lärare i arabiska språket och arabisk litteratur. Khalil var själv lärare, utbildad av den berömde läraren i arabisk litteratur, Nakhleh Zureik (1861-1921).

 

När Khalil började uppvakta Sultana 1907, var han 29 och hon 19. På den tiden hade både familjen Abdo och Sakakini sommarhus utanför stadsmurarna, i likhet med många andra medelklassfamiljer som ville komma ifrån den kvävande atmosfären i de tättbebyggda kvarteren. Sakakinifamiljens hus låg i Musrara, medan Abdos låg nära järnvägsstationen och var känt som Haririyyeh, sidenfabriken, efter den verkstad som låg där innan de flyttade in. (Nära ett sekel senare blev al-Haririyyeh Abdo Khanteatern i västra Jerusalem.)

 

Eftersom både Khalil och Sultana var inblandade i ortodoxa samfunds aktiviteter hade de rikliga tillfällen att träffas. Vid den tiden hade Sultana blivit vän med Milia, Khalils äldre syster, och därför ofta besökt deras hus. På kvällen brukade Khalil följa Sultana hem, i början tillsammans med Milia, senare ensam. Längre fram tog de långa promenader eller åsneritter ut på landet mestadels till Ein Karim eller Olivberget. Det var under en av dessa utflykter som Khalil yppade sin kärlek till Sultana. Glädjande nog är detta rapporterat för eftervärlden. Khalils kärlek uttrycks här med en romantisk modern terminologi som var så gott som okänd på den tiden, definitivt i den lokala palestinska litteraturen och förekom mycket sällan i syrisk-libanesiska eller egyptiska samtida berättelser.

 

”Torsdagen den 3 oktober [1907] gick jag med Sultana och min syster [Milia] till Qalona”, anförtrodde han sin vän Dawud, i ett brev som skrevs några dagar efter händelsen. ”Där tillbragte vi dagen under citronträden… nära solnedgången besteg vi våra åsnor och vände tillbaka. Atmosfären var laddad av vår kärlek. Jag gick bredvid henne tills hennes åsna nästan föll, så jag tog ett fast tag i selen och ledde den resten av vägen. På kvällen kom hon och stannade några timmar hemma hos oss. När natten kom, följde jag henne hem och sa att jag skulle skriva ett brev till henne. Tidigt nästa morgon utgöt jag alla mina känslor i det brevet. Sen gick jag till hennes skola och gav henne brevet, med ett annat brev skrivet över hela ansiktet på mig. Senare den kvällen gick Milia och jag förbi hennes hus. När jag såg henne gick det en elektrisk stöt genom kroppen på mig. Vi tog alla tre en promenad till en klippa vid Ramallahvägen. Vi satt där och jag kunde i hennes ansikte se tecken på belåtenhet och godtagande. Vi fortsatte med detta nästa dag och de närmaste dagarna: gick ut på eftermiddagen och tillbragte sen kvällen hemma hos oss och sedan hos henne. Igår skickade hon mig ett brev där hon förklarar sin kärlek och lovade att skriva [fler detaljer] snart.”

 

Genast efter denna episod övermannades Khalil av skuldkänslor, så ofta uttryckta i hans senare korrespondens: han förtjänade henne inte, han var självisk som ville ha henne för sig själv, det måste finnas andra som mer förtjänade hennes kärlek än han:  ”… trots min glädje känns det som om jag satt mina egna önskningar före de av mina vänner som har försökt vinna hennes kärlek. Jag bönfaller dig, Dawud, hjälp mig! Vad ska jag göra för att inte svika deras förtroende och stämplas av dem som självisk och egennyttig.”

 

Khalils förtärande tvivel på sig själv var inte i första hand, som det kan förefalla till en början, resultatet av självförakt – även om detta element finns i hans personlighet i avsevärd omfattning – utan av nervspänning beroende på en viss tvekan hos Sultana. Han hade en tendens att avläsa hennes känslor enbart i gester och överreagera på hennes tystnad som ett tecken på kyla gentemot honom. Eftersom vi har mycket få direkta bevis på vad hon faktiskt tyckte om hans närmanden kan vi bara gissa hennes verkliga tankar genom hans berättelse eller omnämnanden av yttranden som han tillskrev henne.

 

Men Sultana var inte helt stillatigande. Hon skrev faktiskt några, men betydelsefulla, brev till Khalil när han bodde i Brooklyn, och vi har hans dotter Halas minnen av henne. I dem framstår hon som en tystlåten, intelligent och tankfull person, med ett välutvecklat sinne för humor, mindre filosofisk än han men förvisso lekfullare och mer sarkastisk.

 

Att hon tvekade inför att återgälda Khalils känslor tycks huvudsakligen bero på den oklarhet som var förbunden med deras relation. Han var tio år äldre än hon, med en osäker ekonomisk framtid, och på väg att företa en resa vars varaktighet och möjligen syfte var okända för dem bägge. Ju mer han försökte övertala henne att binda sig, ju oklarare blev hennes gensvar. Detta, menar jag, var en viktig orsak till den fortgående spänning som präglade deras relation tvärsöver haven och dominerade deras brevväxling under hela året.

 

I snabbmatslandet

 

Sakakini var själv högst okonventionell för sin tid. Trots att han klädde sig ganska konservativt var han en livsnjutare, som sjöng, dansade, rökte mycket (pipa och argileh - vattenpipa) och spelade fiol regelbundet. Han ansåg sig vara sensualist, för att använda det ord som förekommer i hans dagböcker. Han älskade musik och poesi, vilket han skrev i stor mängd, tydligen med blygsam framgång.  Framför allt uppskattade han gott sällskap, långa dryckessammankomster och brottningsmatcher med sina manliga vänner och bekanta. Hans favoritsport var att få flera män till att attackera honom och sen brotta ner dem på marken samtidigt. Han var fascinerad av sin kropp och ägnade lång tid åt sina tvagningar. Men i dagböckerna framstår han som en man med ambivalent och undertryckt sexualitet. Hans anteckningar är fulla av självförebråelser och anfall av dysterhet och förtvivlan. Hans besatthet av kalla bad (sommar som vinter) och långa försvinnanden från sällskapslivet var liktydigt med självplågeri. Han förtärdes under sin återstående levnad av tre passionerade kärleksrelationer. Alla tre slutade med tidiga dödsfall i hans egen livstid: hans vän och ungdomskamrat Dawud al-Saidawi, hans fästmö och senare hustru Sultana Abdo och hans ende son Sari som dog redan vid 42 års ålder.

 

Khalil Sakakini for till New York 22 oktober 1907 från Jaffa och återvände till Jerusalem 10 september 1908.  Hans amerikanska exil varade alltså mindre än ett år, och även om han gjorde många resor senare återvände han aldrig till Amerika. Han var tvungen att låna pengar av bl.a. Dawud och Sultana för att täcka resekostnaden. Det innebar också att han reste tredje klass och under en del av resan på däck. Reseförhållandena på den tiden var annorlunda: resorna tog lång tid (tio till fjorton dagar från Marseille till New York) och var mycket tröttande.

 

Sakakini ger oss en inblick i dessa förhållanden i ett brev som han skickade från London vid sin återkomst från New York: ”… Att resa tredje klass är otroligt tröttsamt. I nio dagar sov jag knappt. Jag åt väldigt lite och bytte inte kläder eller tvättade mig i ansiktet en enda gång. När jag kom till England var jag helt slut av hunger, utmattning och sömnbrist. Jag äcklades oerhört över mig själv.”

 

Vid ankomsten skickade han följande rimmade brev till Milia: ”Efter en resa av lidanden full kom jag till landet med gator av gull. Skeppet skakade till den grad att jag bittert ångrade att ha gett mig av. Inte en själ att prata med, och mat som makade illa med besked.”

 

Amerika befann sig mitt i en förfärlig lågkonjunktur 1908. ”Ingen har kurage nog att be någon om arbete”, skrev han till Dawud i ett av sina första brev. ”Så sent som igår sa min vän Farah Anton till mig: ’Hade du bett mig innan du kom så hade jag rått dig att inte komma till det här landet’… varenda dag hör man om ett bolag som förklarar sig bankrutt. Firma Muluk, brorsöner till hr Rafleh [Khalils rumskamrat] förlorade mer än 13 000 riyal [dollar] enbart förra veckan.”

 

När han kom till New York räknade han med att hans bror Yusif, handelsresande i Philadelphia, skulle hjälpa honom till rätta. Men på grund av de allt värre förhållandena i USA det året fann han Yusif i svårt trångmål och själv i behov av hjälp. Han hyrde ett rum på Atlantic Avenue i Brooklyn (det ”syriska kvarteret”) med hjälp av bekanta från Jerusalem. Ekonomisk misär och ensamhet drabbade honom hårt redan från början. Hur han kände sig dessa tidiga månader i New York beskriver han i ett brev till Dawud avskickat mitt under 1908 års nyårsfestande:

 

”Läs det här och skratta. Förut grät jag över hur eländigt jag hade det men nu skrattar jag. I mitt förra brev nämnde jag att jag efter mycken möda hittade tre elever att undervisa. Min inkomst från dem var fyra riyal per vecka, förutsatt att de alla kommer ihåg att dyka upp – vilket är sällsynt, för varje vecka försvinner minst en av dem, så att jag förlorar en riyal. För dessa fyra stackars mynt äter jag, tvättar mina kläder och betalar rummet och sedan delar jag resten med några av mina kamrater från Jerusalem här. Jag önskar att det åtminstone skulle förbli så. Men nu har alla mina elever försvunnit under jullovet, och i två veckor har jag inte haft någon inkomst. Jag skickade min tvätt till tvätterskan och kunde inte hämta den [p.g.a. penningbrist] så jag får sitta där med de kläder jag har på mig. För två dar sen började jag tvätta dem själv.

 

Det var lätt. Men igår, sista dagen på året, hade jag bara 10 cent i fickan. Jag gick med Nicola al-Barghout till torget och köpte bröd (9 cent) och vi kom tillbaka och åt det till teet. Medan Amerika bjöd farväl till det gamla året och hälsade det nya satt vi som bedövade vid bordet, sen ramlade vi huvudstupa i säng.

 

[Nyårsdagen] Vad ska jag göra? Skrev jag till min bror Yusif i Philadelphia. Han måste ha det ännu värre än jag eftersom han aldrig svarade. Så nu försöker jag fasta och säger till mig själv: ”Bäst att bli kvar i sängen hela dan.” Hanna Farraj och grabbarna kom och sa: ”Stig upp, låt oss gå omkring på gatorna, det är en stor dag idag i Amerika.” Jag ursäktade mig. De gick sin väg och Nicola blev kvar. Då steg jag upp, klädde på mig och gav honom [den återstående] pennyn och bad honom köpa bröd”, för att bryta fastan. ”När han kom tillbaka delade jag bullen mellan oss, men han hade knappt fått in sin bit i munnen förrän han storknade av sinnesrörelse. Han skyndade ut ur rummet. Jag ropade på honom och försökte trösta honom. Han sa: ”Jag gråter inte för min egen skull utan för dig, Khalil, när jag ser att du inte kan skaffa mat”… Jag funderade på att värva mig, men de tar in en för tre år, och en rekryt får inte lämna armén under den tiden. Jag tror att allt det här är en läxa för mig, eftersom jag har växt upp i en bekväm och skyddad miljö. Pengar har aldrig betytt något för mig.”

 

Denna sista mening om pengar, och likaså hans nämnande av sin lyxiga uppfostran (den arabiska termen är mun’amman mutrafan, något mitt emellan lyx och bekvämlighet) måste ha slagit Dawud som besynnerlig, eftersom hela syftet med resan var att tjäna pengar så att han skulle kunna betala sina skulder och köpa ett hus inför sitt kommande giftermål med Sultana.

 

Han sammanfattade sin inställning till New York och USA i ett brev till Sultana i juli 1908:

”Min älskade Sultana!

Jag lämnade Rumford Falls efter att ha arbetat där en månad [i pappersbruket]. Det kändes som ett århundrade. Jag kom till Boston och möttes av Mikhael Sayegh och din kusin Bandeli. Mikhael arbetar halva dagen och tjänar knappt ¾ riyal. Din kusin far ut var dag för att sälja [mattor] men tjänar nätt och jämnt tillräckligt för att täcka sina reseutgifter. Jag tvivlar på att han kommer att göra det även om han tillbragte hela sitt liv i det här landet. Jag var nära att försöka övertala honom till att fara tillbaka hem [till Palestina] men jag vill inte lägga mig i det som inte angår mig.

 

På kvällen sa jag farväl till dem… Mikhaels fru var på väg att nedkomma med deras baby. Jag tog tåget cirka en timme [till Providence?] och sen båten till New York. Alla jag möter försöker få mig att fara tillbaka hem, för det här landet passar inte sådana som mig. Men var gång jag bestämmer mig för det så kommer jag ihåg min ed till dig om att göra allt för att söka min lycka här. Då skulle jag komma tillbaka och ta med mig dig och Milia på besök i Amerika. Sanningen, min älskling, är den att Amerika är värt att se men passar inte till att vara ett hemland [la taslah an takun watanan] för oss eftersom det är ett land där man arbetar hårt och det finns ingen glädje i det. Jag har kvar en förhoppning och det är att fara tillbaka och pröva min lycka därhemma. Jag hoppas att det är bättre ställt nu när sultanen har stadfäst konstitutionen.”

 

Sakakinis vistelse i Brooklyn dominerades av hans relation med Farah Anton, utgivaren av den syriska exiltidningen, al-Jam’iyya, och det översättningsarbete han utförde för Columbiauniversitetets orientalistprofessor, Richard Gottheil. Han tjänade extrapengar genom att lära ut arabiska till amerikanska studenter (främst från Columbiauniversitetet) och fruar och döttrar till arabiska butiksägare och köpmän som varken kunde läsa eller skriva sitt modersmål. För Anton redigerade och skrev han artiklar och korrekturläste. När han fick mer självförtroende blev han också inbegripen i polemik på Antons vägnar med hans konservativa motståndare.

 

Sakakini hörde till den första arabiska immigrationsvågen till Amerika, som började på 1870-talet men hejdades av den radikala antianarkistskräcken på 1920-talet. Liksom de flesta av sina landsmän från det arabiska Östern hade han osmanskt medborgarskap och legitimerade sig som syrier, ibland som palestinier. Före första världskriget slog sig den syriska kolonin (dvs. libaneserna, syrierna och palestinierna) ner i det som blev känt som Manhattans ”Lilla Syrien” i Lower West Side, (Paradoxalt nog blev detta område på 1970-talet platsen för World Trade Center). De flesta av dessa familjer bodde runt Washington Street och arbetade i beklädnadsindustrin. När de gick vidare och tjänade pengar kunde de inrangera bankmän, förläggare och importörer av linne, spetsar och damunderkläder. De flyttade från Lower West Side till Atlantic Avenue i Brooklyn. Där etablerade de stadsdelen South Ferry som inkluderade delar av Brooklyn Heights och Cobble Hill.

 

I likhet med Sakakini pendlade många av dessa immigranter dagligen från Manhattan genom att ta färjan från Whitehall Street till Atlantic Avenue. Den geografi över Khalils förflyttningar i Amerika som kan samlas ihop från hans dagboks anteckningar och brev är kryptisk och dunkel, ofta roande i sin naivitet. Han bodde i ett icke namngivet område i Brooklyn, fullt av ”syriska” och grekiska caféer och restauranger. (Senare visar sig detta vara Atlantic Avenue). Han tog dagligen högbanan eller en båt till New York – dvs. Manhattan – där han tillbragte merparten av dagen antingen på Lower West Side, i närheten av Columbiauniversitetet, eller mitt i stan i al-Jam’iyyas redaktionslokaler. Ganska ofta brukade han gå över bron [Brooklynbron?] till fots och gå till Washington Street eller till Greenwich Village. Någon gång tidigt 1908 började han använda underjordisk transport, sedan en tunnel grävts som förband Brooklyn med Manhattan. För att beskriva detta använder han den arabiska transkriptionen av ”T-bana”.

 

När Sakakini flyttade till Maine gav han dessutom sin familj det intrycket att fabriken låg någonstans precis utanför New York City. Hans omnämnande av bekanta i det avlägsna Michigan och Chicago var alltid ”i inlandet” (dakhil al-bilad). Rumford Falls var övervägande bebott av ”fransmän” och ”fransyskor”, varav många inte kunde tala engelska. Sakakini anger inte vilka dessa fransmän var och tycks tro att de var europeiska immigranter, snarare än Quebec-bor eller infödda i regionen Acadia.

 

Under alla sina resor i New York och New England rörde sig Khalil inom gränserna för de arabiska immigrantkretsarna. I slutet av 1800-talet var flertalet av dessa butiksinnehavare, försäljare och gårdfarihandlare. Han fann denna miljö okultiverad och ointressant och klagade ständigt över hur han saknade sin intellektuella Jerusalemkrets: ”Syrierna här i landet är i allmänhet en motbjudande samling – både beträffande moral och manér [även om] de brukar visa mig en hel del respekt. Nyligen var jag på några av deras sammankomster. Jag tog med mig min violin och spelade några arabiska visor, och de blev rent tokiga [av förtjusning]. Vilken eländig samling. Tänk om miss Mannana [Dawuds syster] dyker upp här. Jag överdriver inte om jag säger att man inte ens bland amerikanerna hittar någon kvinna med hennes bildning och förfining.”

 

Den amerikanska kulturen förblev en främmande företeelse för Sakakini. Liksom många av sina landsmän under tiden före första världskriget hade han en ”de-och-vi”-attityd gentemot det amerikanska samhället. Det fanns inget sken av någon smältdegelkultur. Många araber fortsatte klä sig och agera så som de var vana vid, t.ex. att röka argileh på de offentliga caféerna, vilket man kan se på talrika foton från Brooklyn och Lilla Syrien på den tiden. Under hela sin vistelse i New York åt Khalil på syriska restauranger, handlade i arabiska eller grekiska affärer och läste arabiska tidningar. Brooklynområdet var kallt och ogästvänligt. Khalil rapporterar minst fem tillfällen då hans vänner – och en gång hans bror Yusif – attackerades av vad han kallade ”amerikanska gatugäng”. Bara en gång klagade han hos polisen över attacken men fann dem föga tillmötesgående. De t.o.m. hotade att arrestera dem allihop.

 

Först i slutet av sin vistelse visar Khalil ett svagt intresse för den amerikanska kulturella och litterära världen. Han börjar läsa Evening standard och besöka Metropolitan Museum. Vid två tillfällen övertalar Farah Anton honom att följa med till teatern på Broadway, men Khalil fann musikaler bullriga och ett slöseri med tid.

 

I sin värdering av tidiga arabiska intellektuella i Amerika listar Michael Suleiman Sakakini – den mest radikale pedagogen på den tiden – bland de konservativa, särskilt jämfört med socialistiska tänkare som Farah Anton och Tolstojnaturalister som Michael Nu’aimi, båda hans samtida i New York. Detta omdöme är delvis en återspegling av Sakakinis oförmåga att avge någon positiv kritik av den amerikanska kulturen. Men den speglar också hans vrånga, nästan bondska, opposition mot att kvinnor intog det offentliga rummet. Under en färd 1908 till stranden i Coney Island tillsammans med vännen Elias Haider blev Sakakini bokstavligt talat chockerad och äcklad vid åsynen av män och kvinnor i baddräkter som uppsluppet lekte med varann.

 

Trots sin motvilja mot amerikanska seder hade Khalil ett skarpt och satiriskt öga för vardagslivet. ”Amerikanen går fort och äter fort”, skrev han för al-Safir (Kairo).  ”… De är så snabba att de har restauranger med namnet snabbmat där det inte finns stolar eftersom kunderna äter stående. Man kan t.o.m. lämna restaurangen med en matbit kvar i munnen!” Eftersom han var omgiven av syriska och armeniska handelsresande, var han fascinerad av deras manér, i synnerhet hur de återspeglade arbetsmoralen i två skilda världar.

 

I arabvärlden, konstaterade M. Suleiman, var nasarna glada och sjöng för sina varor. Men i Amerika log de sällan och deras röster var störande när de ropade på kunder. De gick till sängs bekymrade och oroliga och vaknade på samma sätt. Så var det inte i Levanten. När Sakakini jämförde ”våra manier och deras”, rapporterade han om två galningar som han kände där hemma. Den ene gick omkring dag och natt, den andre låste in sig i ett skåp. I Amerika fann han att alla var lika tokiga, antingen i ständig rörelse eller bakom en disk[skåp]. I Amerika arbetade folk hela tiden, det fanns inget nöje i arbetet. Deras enda nöje var att tjäna pengar och ännu mer pengar.

 

Sultanas grymma hjärta

 

I New York kunde Sakakini ligga sömnlös hela nätter och minnas utfärder som han gjorde med Sultana, mestadels i Ein Karim, Artas, Beit Jala och vid två tillfällen till Ramallah. Flera gånger tillbragte hon natten hemma hos dem, med sin familjs samtycke. Medan en av de främsta drivkrafterna bakom hans avresa till Amerika var att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna sätta bo tillsammans med Sultana, blev det tydligt genom hans vädjanden till henne att hon inte var helhjärtat inställd på giftermål.

 

Allt som allt skrev Khalil 41 brev till Sultana, 21 av dem från New York. Därav har ca 35 brev bevarats som låter oss få en inblick i deras relation och uppvaktningstraditionerna i Palestina före första världskriget. Sakakini hade lämnat Palestina utan någon formell trolovning med Sultana, så deras förhållande förblev hemligt för båda deras familjer. Endast Dawud var invigd i deras kärlekslöften.

 

Trots Khalils böner och hot om att bryta deras relation om hon inte svarade skrev Sultana till honom bara ett par gånger medan han var i Amerika. Det finns återkommande teman i nästan alla hans många brev: återskapandet av varje stund han tillbragte med henne i Jerusalem och deras promenader i stadens omgivningar, hans tvångstanke att han skulle fara tillbaka utan nog med pengar till att göra honom värdig henne i hennes ögon och hans allt överskuggande känsla av ovärdighet och att han hindrar andra mer lämpliga män från att vinna hennes gunst.

 

Till skillnad från dagboksanteckningar som innehåller omfattande skildringar av hans liv i Brooklyn och arbete i Manhattan är Sakakinis kärleksbrev förankrade i den nostalgiska sfären, eller också fulla av självförebråelser för att han lämnade henne. ”Förklara för mig, Sultana, varför lät du mig skiljas från dig?” skrev han 25 november 1907. ”All rikedom, alla underbara ting i Amerika uppväger i mina ögon inte den förlust och de kval jag lider i din frånvaro. Och vad händer om jag inte klarar av det i längden. Du säger att det bara är två år. Men två år är som att vara borta från dig i tusen år.”

 

Efter nyårsfirandet följer han med en bekant från Jerusalem, dr. Najib al-Jamal, för att se staden från toppen av en skyskrapa på Manhattan. Jamal meddelar Khalil att han vill att denne lägger sig ut för honom när han friar till Sultana: ”Han [dr. Jamal] började lovsjunga din skönhet och dina egenskaper. Förut har jag hört liknande lovord från Issa al-Issa [senare utgivaren av tidningen Falastin i Jaffa] och Aftim Mushabbik … Jag hoppas verkligen att jag förtjänar din tillit och kärlek.”

 

Efter månader av ständiga böner och vädjanden svarar Sultana honom äntligen i ett märkligt brev. Hennes stil uppvisar en rättfram inställning som svar på hans bedrövelse, men också en avsevärd behärskning av bildning och litterär arabiska. Hennes stil är, liksom Khalils stil, modernistisk och fri från det blomsterspråk som är typiskt för samtida arabiska skribenter. Hennes skrivsätt var det perfekta motgiftet mot hans sentimentalism, självömkan och periodiska utbrott av självförakt.

 

”Jerusalem, måndagen 20 januari 1908

Käre Khalil!

Jag har fått alla dina brev av din kusin Ya’coub [Farraj]. Jag tackar dig för dina känslor och för din kärlek och tillgivenhet. Jag hade hoppats att dina brev skulle vara en vägledning för mig men tyvärr måste jag bekänna för dig att jag knappast kan läsa dem mer än en gång. Var gång jag öppnar dem blir jag nämligen förargad över den gråt och klagan du genomlider vid blotta minnet som jag framkallar hos dig.

Jag är inte död än, så du behöver inte gråta floder av tårar över mig och förvandla dina ord till minnestal! Varför kan du inte småle istället Khalil, när du tänker på mig?... Finns det inget trevligt eller förunderligt i Amerika som du kan berätta om för mig? Jag vet att du måste ha utstått mycket när du först kom till New York men snälla du, gör inte gråtandet till ditt största nöje.

Du oroar dig hela tiden över att kanske misslyckas och komma tillbaka med tomma händer. Vad är det för sorts prat, Khalil? Varför skulle du misslyckas? Låt mig för Guds skull slippa höra dig upprepa sådant nonsens … var [också] snäll och skicka dina brev direkt till biskopen, eller till [min] skola så att jag blir den första som läser dem, hellre än att de ska bli föremål för allas beundran på vägen hit.

… Minns du vår picknick i Artas, Khalil? Frid över den dagen, ty vad som hände där har blivit outplånligt inristat i mitt hjärta… Jag skriver detta till dig medan månen tittar på mig mellan olivträden, och jag känner det som om jag inte skriver till dig utan talar till dig mun mot mun… På din begäran gick jag tillsammans med min bror Yusif dagen efter jul för att få ett porträtt av mig hos Miltyawis [fotografen] som ersättning för det som du hade sönder. Jag ska genast skicka det till dig per post och hoppas du får det intakt.

Sultana”

 

Brevet visar att Sultana erkände deras relation, men hon ville inte att Khalil skulle ta henne för given. Vid minst två andra tillfällen markerade hon för honom att ingenting kan garanteras. 10 oktober 1907 t.ex. skrev hon till honom, när han just skulle anträda sin amerikanska resa: ”Jag ger dig min kärleksed så länge jag råder över mitt öde.” Sedan tillägger hon kryptiskt: ”Säll och lycklig är du själv, men det finns ingen tröst för dem du lämnade kvar.” Khalil grips av panik. Han svarar omedelbart: ”Vad menar du? Antyder du att om någon annan man kommer i din väg, eller om din familj föreslår en ersättare eller tvingar dig att ta någon, så kommer du att ge efter? Jag hoppas du inte tänker pina mig med sådant tal.” Och sedan använder han en arabisk ordlek med deras namn och skriver: ”Vad hindrar att jag blir din älskare [khalilik] och du min älskarinna [sultanati]? Må min sultana ha förbarmande med sin khalil”.

 

Efter flera månader i Amerika började Khalils hopp om en stadig inkomst att slockna. Hans få säkra elever, mestadels studenter från Columbiauniversitetet med begränsad ekonomi, slutade komma regelbundet. Forskare som gett honom i uppdrag att rätta deras skrifter var sena med betalningen, och Farah Antons tidning al-Jam’iyya förlorade pengar hela tiden. I sin förtvivlan packade han sina tillhörigheter och flyttade till Maine för att arbeta i ett pappersbruk för den utlovade lönen av 12 dollar i veckan. Eftersom hans utgifter för mat och logi var ca 6 eller 7 dollar räknade han med att spara en nettoinkomst på 5 dollar i veckan.

 

Men det dröjde inte länge förrän det hårda arbetet i pappersbruket plus fysisk utmattning började utkräva sin tribut. I Jerusalem var han en aktad om än underbetald lärare, en stöttepelare i sitt samfund med en tillgiven vänkrets. Och han hade Dawud och Sultana som gav honom hopp och tröst. Men nu var Dawud död och Sultana svarade inte på hans brev. När våren kom hade han nått förtvivlans botten. ”Detta är sista gången som jag tilltalar dig som min älskade [habibati]”, skrev han till henne från Rumsfold Falls fredagen den 17 juli 1907.

 

”Ty det innebär att jag är din och du är min… ja, det är eden vi svor, men en eländig slyngel som jag, ur stånd att uppnå sina mål och sen förvandla [ditt] lyckliga liv till bedrövelse?? Ja, Sultana, jag är dömd att leva i elände. Vänd bort dina ögon från mig för att undvika denna förbannelse. Spotta ut mig, skär av dessa band och lämna mig för alltid. Riv sönder mina brev och bränn alla spår efter mig. Glöm mig. Nämn inte mitt namn, det är alltför ovärdigt dina rena läppar. Om mitt namn blir nämnt inför dig, säg då: ’Jag känner honom inte.’ Men dessförinnan ber jag dig förlåta mig för att ha tagit ditt hjärta i besittning och blockerat vägen till lycka för dig. Förvägra mig inte din förlåtelse, för jag har mistat allt: min vän, min framtid…  jag har enbart mitt misslyckande som sällskap. Och varför skulle du stå ut med mig? Vad är ditt brott? Nej, Sultana, jag förtjänar dig inte. Du måste välja någon annan [att älska]. Välj en som kommer att göra dig lycklig. Hädanefter ska min lycka bestå i att höra att du är lycklig [med någon annan]. Jag tänker snart återvända till Jerusalem, en totalt misslyckad person. Mitt straff blir att leva på avstånd från dig och att undvika de vägar du tar och platser du besöker. Jag ska ta min tillflykt till min älskades [Dawud] grav som tröst till dess döden når mig och jag är glömd av alla… Detta är mitt sista brev till dig. Farväl, Sultana. Khalil.”

 

Khalil skrev tre brev i denna sinnesstämning. Ett utkast som han behöll men inte skickade lyder: ”Jag önskar jag inte hade känt dig, Sultana… alla älskar dig. Välj någon som älskar dig och kan göra dig lycklig. ” Sedan lägger han till en anmärkning som aldrig skådats tidigare i deras brevväxling: ”Jag skriver till dig på ett språk som jag aldrig skulle våga använda till min mor och syster… det är bara för att du har ersatt ditt spröda hjärta med ett som är hårdare än stål och tjockare än granit som jag kan tala så till dig.”

 

Men efter tio dagar var det andra tongångar. Han var fortfarande reserverad men hade återfått sitt självförtroende. Hon var hans habiba igen. ”Jag håller på och förbereder min hemresa”, skrev han den 27 juli. Jag önskar jag kunde flyga till dig. Jag hoppas vår återförening blir början på ett nytt och lyckligt liv. Jag vänder tillbaka, min älskling, tyngd av sorg och olycka, men min bedrövelse förflyktigas så snart jag ser dig le. Du är min tröst och min glädje.”

 

En undflyende kärlek

 

Om bilden av Sultana innebar planerade förhoppningar som hjälpte Khalil att undfly sina dagliga vedermödor i New York, så var Dawud Saidawi den ikon som band honom till hans rötter i Jerusalem. Hans funderingar om Dawud är drömlika, och Dawud uppträder ofta i Khalils dagligen upptecknade drömmar. Innan han lämnade Jerusalem var Dawud hans själsfrände [shaqiq ruhi] och förtrogne. Han var den ende vännen som var invigd i hans relation till Sultana, dess framåtskridande såväl som dess motgångar. Dawuds plötsliga död [meddelad Khalil i ett brev från den mystiska miss Singer fyra månader efter hans ankomst till Brooklyn] var det avgjort mest förödande slaget under hans Amerikavistelse.

 

”Dawud, ya Yonathai [min Jonathan]”, skrev han vid underrättelsen om hans död. ”Min älskade, min själsfrände, mitt hopp, min glädje och lycka. Hur vågar du lämna mig ensam… ingenting gottgör mig [för förlusten av dig]. Livet utan dig har ingen mening. Om du är död nu, så är jag bland de levande döda.”

 

Två månader senare var han ännu ett rov för långvariga anfall av förtvivlan och depression: ”I morse efter att jag rakat mig tänkte jag äta frukost, när min blick föll över ett porträtt av Dawud och jag överväldigades av sorg. Jag började gråta igen. Må min högra hand överge mig, Dawud, om jag sviker dig. Och min tunga fastna i gommen om jag slutade minnas dig.”

 

Hans brev är späckade med bibliska besvärjelser (”Min Jonathan”, ”må min högra hand”, etc…) blandade med blomsterrika språkcitat från Manfaluti, det tidiga århundradets egyptiska romantiker (bägge influenserna försvann från hans stil när han återvände till Palestina).

 

I Khalils amerikanska dagbok förblir Dawud en dominerande gestalt både i liv och död. Han uppträder mest livfullt i de talrika drömepisoder som berättas i fascinerande detalj. En månad efter nyheten om Dawuds död minns Khalil ett möte i Jaffa:

 

”För fyra månader sen, i oktober 1907, omfamnade vi varann på Medelhavets stränder. Jag lade huvudet mot ditt bröst och grät bittert, som om jag hade en föraning om att detta ögonblick skulle markera vår permanenta skilsmässa. Jag gick ombord medan du blev kvar på stranden och ståndaktigt sände mig blickar av kärlek och ömhet. Vad tänkte du på då?... När jag återvänder till den stranden i morgon, vem ska då trösta mig för din frånvaro? Jag ska kyssa marken du gick på. Jag ska stå där ansikte mot ansikte med dig på den motsatta stranden, det eviga livets strand…”

 

Efter denna passus följer något slående. I dessa drömberättelser börjar Dawuds och Sultanas gestalter att flyta ihop. Det är oklart vad som försiggick i Khalils medvetande, men det verkar som om denna sammansmältning var resultatet av en dubbel förlust: Dawuds fysiska död och Sultanas tilltagande reservation och kylighet. I februari 1908 gör han följande kryptiska anteckning: ”Jag har tillbragt hela natten med dig. Min sömn var fylld av oro. Jag vaknade och låg kvar i sängen hela dan. Jag kom ihåg min mor och min [forna] lycka. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna.”

 

Återigen den 7 mars 1908 skriver han: ”Jag drömde att jag återvände hem tillsammans med dig i [Gamla] stan. När vi närmade oss ingången såg jag att grannens dörr stod på glänt. När vi kom in kysste jag dig.”

 

Vem kysste Khalil egentligen i denna dröm? Och vem återvände han tillsammans med i mörkret? Hänsyftningen här är i förtäckta ordalag. I början tycks han syfta på Sultana, men den inledande strofen (faqadtu habiban) om förlusten av den älskade låter förstå att det var Dawud. Dessutom nämner Khalil aldrig i sina dagböcker att han kysste Sultana före deras giftermål (eller efter det), inte ens i hans talrika drömsekvenser. Antingen ville han skydda Sultana (ifall dagböckerna föll i orätta händer) eller också – troligare – beskrev han en abstrakt och asexuell kärlek.

 

På detta stadium bör läsaren uppmärksammas på att många av de citerade dagbokspassagerna kommer från en tid då det stod män fritt att uttrycka sin kärlek till varann på ett sätt som föga brukas numera och ett som inte innebär någon erotisk relation. Dessutom, eftersom han levde i ett socialt restriktivt samhälle, var Khalils uttryck för sin kärlek till Sultana avsevärt mer reserverade än hans känslor i själva verket var. Det var mer tillåtligt att uttrycka kärlek till personer av samma kön än det motsatta. Men Sultana återgäldade inte heller hans ömhet. Dawuds dominerande gestalt, inte längre av kött och blod, smälte samman med hans längtan efter en undanglidande kärlek till Sultana. De två föremålen för hans dyrkan förenades i hans fantasier.

 

New York som en efemär stad

 

Nästan varje dagboksanteckning införd i Brooklyn eller Rumford Falls börjar och ibland slutar med en drömsekvens. Flertalet av dessa drömmar utspelar sig i ett Jerusalemlandskap – promenader med Sultana, samtal med Dawud, familjeutflykter och bisarra händelser med diverse bekanta. Ofta inträffar dödsfall, begravningar och återuppståndelser. Många av besöken till den Heliga Staden innefattar eskapader från New York eller låter Khalil föras i yttre rymden från New York till Jerusalem. Som sådan blir den förra staden i hans drömmar scenen för en kortvarig existens.

 

I varje detaljerad dröm finns ett tema med en vibrerande spänning mellan Khalils amerikanska persona och det faktum att han är ”en son av Jerusalem”. De flesta av drömmarna ställer mot varandra New Yorks industriella ohygglighet och Palestinas ”naturliga lugn”. Återvändandet till Jerusalem är för honom en flykt från den amerikanska metropolens grymma arbetsmaskin.

 

Detta exemplifierades så småningom i de pressande förhållandena och Sakakinis våndor på pappersbruket i Rumford Falls, som han kontrasterar mot de lantliga öppna fälten i Ein Karim och Artas. I dessa drömmar är Jerusalem reducerat till sin landsbygd. (I Kadha ana ya dunia skriver han: ”det är ingen skillnad här mellan människa och maskin. Arbetaren rör sig utan tanke och vilja, och det finns inte ett spår av resonemang i hans arbete. Man bör inte förvåna sig över att arbetarnas själ och känslor är döda. De jobbar tio timmar per dag med föga eller ingen vila och får inte mer än en och en halv dollar i lön. Kapitalismens orättvisa har ingen gräns. Vilken hemsk och brutal kultur!” Men man ska inte överdriva hans antikapitalistiska känslor. Hans kritik var riktad mot kapitalismens själlösa snarare än dess utnyttjande natur. Khalil slåss inte i sina drömmar, han flyr.

 

Ett annat närbesläktat tema i drömmarna är kontrasten mellan New Yorks frigida modernism och den traditionella förtroligheten i Jerusalems samhällsliv. Dessa kontraster kommer till uttryck i det ständiga överskridandet av europeiska/arabiska klädnormer. Här är ett typiskt exempel från hans dagbok: ”Jag drömde [i natt] att jag hade åkt tillbaka till Jerusalem, klädd i en europeisk hatt [burnaita] och min qumbaz [traditionell arabisk dräkt]. Jag blev generad så jag tog av mig den och gick slarvigt klädd. Det var en varm dag och jag gick förbi det ryska området bredvid det italienska konsulatet. Jag gick på den nya vägen mellan Halabi-familjens hus och Feidi Afendi al-Alamis. När jag kom till slutet av vägen såg jag att jag var barfota och utan qumbaz men jag var täckt av en vit abaya (sjal). En svart tjänarinna (jariya) ställde sig framför mig och sa: ”Vad vill ni?” Jag svarade: ”Jag vill gå hem”. Hon pekade på ett staket och sa: ”hoppa över här”. Jag hoppade och min vita abaya fastnade i en törnbuske vid ingången. Jag blev så utmattad när jag försökte lösgöra den från törnena.”

 

Proceduren med att fara till Jerusalem innebar alltid fysiska hinder och flyktvägar [från New York?]. Den riktade oföränderligt in sig på att hoppa över murar och att klä på och av sig på ett sätt som Khalil skulle ha tvekat att registrera om han hade känt till freudianska paradigm. Precis före Dawuds död skrev Khalil följande om sin vän. (I just denna episod, liksom i flera andra, frapperas man av de livfulla allusionerna på Jesus och nattvarden):

 

”Dawud och jag promenerade i Gamla stan. Han var full av liv och hade ett strålande änglalikt leende på sina läppar. Vi gick förbi den amerikanska kolonin men gick inte in. Sedan passerade vi Taraziaffären där de [?] tittade på honom som om hans tid var ute [dana ajaluhu]. Jag såg mig själv hoppa på hustaken och klättra över murar tills jag kom till vårt hus. Då klättrade jag ner för att gå in, men jag var naken.”

 

När Khalil till slut återvänder till Jerusalem upphör drömsekvenserna eller också slutar han registrera dem.

 

Sakakinis misslyckade ”uppgift” i New York visar sig vara en övergående episod. Han nämnde den mycket sällan i sina senare skrifter. Han blev snabbt uppslukad av en annan strid: strävandet efter att reformera undervisningen i arabiska, rörelsen för en osmansk konstitutionell reform och kampen för att arabisera den ortodoxa kyrkan.

 

Sultana gav honom ett varmt välkomnande, om än inte med öppna armar. Han blev officiellt förlovad med henne före årets slut. De gifte sig i Jerusalem 12 januari 1912, då Sultana var 24 och Khalil 34. De fick tre barn: Sari som dog ung och krossade sin fars hjärta, Hala som publicerade ett flertal böcker om sin far, däribland urval från hans memoarer (Kadha ana ya dunia, 1955) och Dunia som idag bor i Ramallah. I alla Sakakinis biografier och biografiska anteckningar betraktas hans amerikanska sejour som ett fiasko och ett lidandets år.

 

Det vill säga bortsett från vad hans dotter Hala skriver. Hon gör denna korta kommentar i sina egna memoarer: ”Han for till [Amerika] i hopp om att finna lämpligt arbete och småningom slå sig ner där men han lyckades inte. 1907/1908 råkade vara ett av dessa depressionsår i Amerika. Efter en frånvaro av nio månader varunder han fick utstå många vedermödor, återvände far till Jerusalem. Men även denna erfarenhet, om än olycklig, hade berikat honom på många sätt.”

 

Varken Hala Sakakini eller hans andra levnadstecknare nämner på vad sätt denna vistelse var berikande. I min läsning av dessa hittills opublicerade brev och dagboksanteckningar skulle jag vilja framkasta tre källor för detta berikande. Den första var det tydliga sätt på vilket det kulturella livet i New York, även om det var bedrövligt, hjälpte till att bredda och stimulera hans intellektuella horisonter. Hans samarbete med Farah Anton i synnerhet gjorde honom bekant med Nietzsches skrifter, vilka – på ett rudimentärt sätt – gjorde ett grundläggande inflytande på hans tänkande. Betecknande nog gjorde hans redaktionella arbete för al-Jam’iyya hans språk koncisare och mindre blomsterrikt, vilket blev uppenbart i Sakakinis redigering av den litterära tidskriften al-Asma’i i Jerusalem efter hans återkomst från New York. Flera år senare, medan han tillbragte sina dystra månader i ett osmanskt fängelse i Damaskus, kunde han se tillbaka på sitt år i Brooklyn med en viss nostalgi. ”Om jag skulle bli utvisad från mitt hemland”, skrev han i början av 1918, ”… så skulle jag välja Amerika. Inget skulle göra mig lyckligare än att se min son i lekdräkt, barhuvad och i kortbyxor, hoppande nerför trapporna i Columbiauniversitetet i New York, med vinden blåsande i hans gyllene lockar… hur lycklig skulle jag inte vara om jag kunde sitta tillsammans med min lilla familj och dricka te i ett elegant hem i Brooklyn eller i förstäderna i dess grannskap… ”

 

Vad som är viktigare: Khalils amerikanska exil och de tragedier som åtföljde den, Dawuds död och Sultanas vankelmod, bidrog till att han reflekterade över kärlekens och förlustens betydelse. Den förra kunde han inte längre ta för given (nu måste han ju kämpa för att vinna hennes fulla kärlek), och den senare stärkte hans karaktär. Inte heller kunde han fara tillbaka och finna tröst i ett konventionellt familjeliv, vilket män i hans ålder av tradition var inställda på. I stället satte dessa bedrövelser hans karaktär och hans tro på prov. Fröna till uppror och skepsis hade såtts – endast för att bli ännu mer fokuserade vid hans återkomst till Jerusalem för att ta itu med de intellektuella striderna strax före första världskriget: kampen mot det tyranni som utövades av staten, kyrkan (som sökte bannlysa honom och förbjuda honom från att äkta Sultana) och hans eget konservativa samhälle.

 

Salim Tamari (född 1945) är en palestinsk sociolog och chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.

 

Översättning från engelska av 
Hesham Bahari & Astrid Ericson Bahari

Bokbål eller ”Nådens Epistel”?

 

Genom hela historien har bokbål alltid följts av förintelser och förfall av mänskliga värden. Att just det land som gjort sig känt för sitt försvar av mänskliga rättigheter sätter likhetstecken mellan två oförenliga företeelser, bokbål och yttrandefrihet, är minst sagt olycksbådande. En fjärdedel av mänskligheten idag bekänner sig till islam. Islamiska samhällen och kulturer uppvisar en mängd olika yttringar, varav den extrema fundamentalismen är bara ett ansikte, uppväckt och stärkt av västerländska militärindustriella komplex i samförstånd med oljerika, reaktionära och bakåtsträvande krafter. Detta gjordes målmedvetet för att bromsa de forna koloniernas strävan efter ekonomisk självständighet och sociala omvandlingar.

 

Koranen i sig har inte stått i vägen för den islamiska filosofins framväxt under islams guldålder (från Ibn Tufails ”Den självlärde filosofen” till Ibn Khalduns, Rumis, Avicennas och Ibn Arabis digra verk) eller de olika renässansrörelser som försökte modernisera muslimska samhällen från 1850 till 1950. Att dessa moderniseringsförsök misslyckades beror inte på en bok, hur helig den än kan vara, utan som antytt ovan på geopolitiska målsättningar. En fråga man kan ställa sig är: hur många människor har mördats och skändats och bränts ihjäl i det ”fredliga” Nya testamentets namn, eller i vår så kallade demokratis namn, eller i socialismens! Ja, betydligt fler än de som dödats i Koranens namn. Men nu handlar det inte om kvantiteter. Varje själ som släcks i förtid är ett brott mot livets helighet.

 

En kritisk analys av s k heliga skrifter kan nyansera trons grundvalar och visa utövarna religionernas inveckling i historiska processer, hjälpa oss skilja mellan religionens andliga och världsliga utsagor. Men för varje bok som bränns offentligt ökar oförsonligheten och hatet på båda sidor.

 

Alhambra har i snart 4 decennier försökt visa bredden och vidden på den islamiska kulturens mångfacetterade uttryck genom att publicera kritiska verk som ifrågasätter ortodoxin och åberopar tankens frihet. Idag bjuder vi på förordet till en lysande översättning av ”Nådens Epistel”, en diger satir skriven av den blinde litteratören Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí, och ytterligare ett exempel från tusentalet på den stora variation som islamisk kultur kunde uppvisa. Varsågoda!

 

Obs! ”Nådens Epistel” har tyvärr inte blivit publicerad på svenska än. Men det finns olika engelska och franska översättningar, varav den bästa enligt min mening är den vars Förord publiceras nedan.

 

 

Nådens Epistel

 

av Abú l-‘Alá’ al-Ma‘arrí

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det hela började när Edward Bernays, Sigmund Freuds nevö, förvandlade propagandakonsten till en "vetenskap". Han levde genom hela 1900-talet och dog 104 år gammal. För att hjälpa tobaksindustrin att öka sina vinster lejde han ett antal kvinnor som spelade suffragetter och filmade dem när de trotsigt tände var sin cigarett under en demonstration. Att röka offentligt blev en symbol för kvinnans frigörelse och tobaksindustrins förtjänster fördubblades 1929 tack vare ”Torches of freedom”-kampanjen. Det fanns ingenting som man inte kunde få människorna att göra med hjälp av propagandan, var Bernays efterlämnade arv till mänskligheten.

 

Nittio år senare! En vetenskapsman som betytt oerhört mycket under den pågående världskrisen är den franska virologen Didier Raoult. Den internationella betydelsen av det forskningscentrum han dirigerar i Marseille kan varken underskattas eller förbises. Bara kineserna har presterat högre antal publicerade studier i världen. Resultaten av hans förskrivningsprotokoll och hans behandling av tusentals Covid19-smittade under 2020 i Marseille talar för sig själva. Hans och hans medarbetares kamp är en unik företeelse i världen.

 

The Lancet, en s.k. prestigefylld brittisk medicinsk tidskrift, försökte misskreditera professor Raoults protokoll genom att publicera en studie som presenterar Hydroxiklorokinet som en toxisk, livsfarlig medicin. Artikeln i fråga avslöjades snabbt som ett falsarium och 3 av de 4 signatärerna drog tillbaka sina namn. När det inte fungerade anklagade politiker, journalister och forskare i läkemedelsjättarnas tjänst Didier Raoult för charlatanism! Nu beses hans sakliga veckopresentationer om situationens utveckling av miljoner fransktalande tittare på första sändningsdag.

 

Presentationerna filmas på IHU Méditerranée Infection, där professor Didier Raoult backas upp av 300 forskare och läkare. Ytterligare tusentals läkare, vårdare och forskare har i Didier Raoults anda samlat sig i ”Coordination Santé Libre”, en front som opponerar sig mot läkemedelsjättarnas kontroll över samhället. Didier Raoult utmanar makthavarna i ett land som nu är på avgrundens rand tack vare upprepade nedstängningar av allt samhällsliv, men han får också läkemedelsjättarnas representanter att se rött.

 

På hans senaste genomgång från den 19 januari säger professor Raoult beträffande anklagelsen om charlatanism: ”Auktoritet ger inte kunskap. Kunskap består av bibliografier, vi vet vad vi talar om. När Fnatte, Knatte och Tjatte vill leka vetenskapsmän, kan vi få en del dumheter till svar. Här har vi behandlat mellan 13 och 14 tusen patienter under året, vi har gjort 300 tusen tester, kartlagt över 2500 genom när ingen annan tyckte det var nödvändigt. Vi samlar på underlag och studerar dem. … När jag får en fråga svarar jag alltid först med att jag inte vet svaret, att det kan finnas flera hypoteser, att den mest sannolika kan vara den eller den, och upp till bevis, så har jag undervisat mina elever i 40 år, så beter sig en vetenskapsman … men jag är också läkare, och en läkare måste behandla sina patienter.”

 

Didier Raoult ställer frågor som alla kan förstå. Till exempel hur en medicin som använts av 2 milliarder människor de sista 70 åren med mycket få bieffekter, nämligen Hydroxiklorokin, som saknar patent, är billig att producera och som har visat sig fungera utmärkt i förebyggande syfte mot Covid19 samt under sjukdomens första fas, hur kan den förbjudas och motarbetas, samtidigt som man vill använda en obeprövad, dyr och ”genmuterande” medicin, Remdesivir, som visat sig fungera dåligt och ställer till problem för många patienter, men som köpts in av EU i stora mängder och nu tvingas på alla EU-länderna, trots att WHO uttryckligen har varnat för denna medicin?

 

Detta betyder ingalunda att Hydroxiklorokin är den enda lösningen på problemet, andra läkare har behandlat sina patienter med andra preparat (Ivermektin, Azithromycin) som också visat ge positiva resultat. Frågan är inte vilken medicin vi använder, utan den defaitistiska inställning som spridits bland många läkare, som inte längre vågar behandla sina patienter utan hänvisar till de överordnade instansernas stränga påbud, instanser som alltid arbetat i symbios med läkemedelsjättarna. Förebyggande åtgärder som stärker vår immunitet nämns sällan mellan ”dödslistorna” och antalet nya ”fall” baserade på en högst osäker testmetod, som vi bombarderats med dagligen i ett år nu. 

 

Inom vårdindustrin har läkaren i genomsnitt högst 13 minuter att tillbringa med varje patient! Vi vill höra om livsstilar, matvanor, ökad medvetenhet om våra kroppar och om sådant vi bör undvika. Istället sprider man panik i samhället med fullständigt oproportionerliga åtgärder när dödligheten på många håll i världen inte är nämnvärt högre än föregående år. ”När fascismen kommer igen lär den bära munskydd”, för att citera Ron Paul.

 

 

Jag gör mig inga illusioner om mesalliansen mellan auktoritet och teknik som snart kommer att producera ett alltigenom övervakat samhälle. Det är en oroande, dystopisk nära framtid i görningen som vi bevittnar. Tekniken i sig är neutral och kan rädda oss undan många faror bara moraliska aspekter beaktas, något som korrumperade auktoriteter sällan tar hänsyn till. Samma regeringar som dödar miljoner människor på jorden utan att blinka, samma miljardärer vars förmögenheter är resultatet av miljontals människors utarmning, plötsligt är de så måna om vår hälsa att de kan inte ens låta en nittioåring dö i frid med sina anhöriga omkring sig! Samtliga politiker och mainstream-journalister på jorden läser plötsligt för oss ur en gemensam källa!

 

Symbolladdade beslut drabbar oss som blixtar från en klar himmel: maskera dig, håll fysiskt avstånd från alla andra, stanna hemma, undvik dina nära och kära, demonstrationernas och protesternas tid är förbi. Är det en slump att just dessa symbolladdade beslut använts av flertalets regeringar på jorden? Sverige har gått halva vägen, vi lät bli att stänga ner samhället och maskera oss, men vi såg nog till att tvätta händerna som en annan Pilatus och invänta frälsningsvaccinet istället för att pröva sig fram med de tillgängliga behandlingsmetoderna. Och nu hårdnar tonen, ifall strängare åtgärder måste till. Sverige har inte vågat gå hela vägen mot läkemedelsindustrin. Dock borde vi kanske uppmärksamma hur vaccinutvecklingen nyligen stoppades av Merck. ”Det är mycket säkrare att bli smittad och tillfriskna än att sänka immuniteten med osäkra vacciner”, lär de ha kommit fram till.

 

”2030 kommer du inte att äga någonting, men du kommer att vara lycklig”, får vi veta genom propagandakanaler anknutna till The Great Reset och World Economic Forum!

 

Kommer vår fantasikraft att hjälpa oss sätta känslan tillbaka på rätt spår utan att vända ryggen till förvärvad kunskap? Kanske är det så att minnen inte alls samlas i våra hjärnor utan finns överallt i rymden och väntar på att bli personifierade och uppfyllda. Dessvärre för mänskligheten verkar vi bara skörda den fruktlösa typen av information.

 

Men ”där det finns en ruin, där kan också finnas en skatt”, med mawlana Rumis ord. Ja, vi lär nog hitta en gömd dyrbarhet i var och en av oss, dagen vi konstaterar att det är vi som är ”ruinen”.

1942 skrev C. S. Lewis följande dialog mellan en ung och en gammal djävul:

 

En ung djävul:

-       Hur lyckades ni skicka så många själar till helvetet?

Gammal djävul:

-       Med rädslan!

Den unge:

-       Duktigt jobbat! Vad var de rädda för? Krig? Svält?

Den gamle:

-       Nej, en sjukdom!

Den unge:

-       Har de inte varit sjuka tidigare? Höll de inte på att dö ändå? Är det inte så att det fanns inget botemedel?

Den gamle:

-       De blev sjuka, de dog men det fanns ett botemedel.

Den unge: 

-       Nu förstår jag inte.

Den gamle:

-       De har av misstag trott att det enda som de, till vilket pris som helst, måste få behålla var LIVET! De slutade kramas, hälsade inte på varandra länge, höll distans till varandra. De vägrade all mänsklig kontakt, och allt som var mänskligt. Det slutade med att de hade inga pengar kvar, de förlorade sina jobb, de valde att vara rädda om sina liv även om de inte hade bröd för dagen. De trodde allt de hörde, läste tidningarna och trodde allt de läste. De gav upp sina friheter, de slutade lämna sina hem, de gick ingenstans till slut, inte ens för att hälsa på sina föräldrar och vänner. Världen blev ett stort koncentrationsläger med frivilliga fångar. De accepterade allt! Bara för att få överleva en eländig dag till… De har inte överlevt, de dog dagligen! Det var lätt att ta deras eländiga själar…”

 

C.S. Lewis -

Ur The Screwtape Letters (1942)

 

 

*

 

Om maskinen vill, om robotarna tillåter, om algoritmerna är oss gynnsamma, om de nya vita khmererna kan visa oss en gnutta misskund, en liten tidslucka kvar som ej öppnats och där mirakel kan ske, då, kanske bara då kan vi fortsätta ha tillgång till de lärdomar historien frikostigt erbjuder oss… Men porten stängs allt snabbare, nästan alla sitter nu instängda, i sig själva, med sina tvivel och sitt köpslagande om ”trygghet” och ”hälsa”, på bekostnad av frihet; aldrig har ordet betytt så lite. En ny dikotomi kommer att läggas till de gängse gamla: ”vaccinerad mot ovaccinerad”. Pass lär tillhandahållas till de lydiga och förpassning till de som vägrar lyda. Så var redo! Väg upp argumenten noga! 13 döda i Norge efter vaccin, de var ju ändå på väg att dö! Men varför vaccinera någon som är på väg att dö? Tiotals fall i Israel med ansiktsförlamning, men där har man ju redan vaccinerat halva befolkningen, utom araberna. Unga friska läkare och sjuksköterskor som svimmar och dör i Portugal, i Mexiko, i Florida och annorstädes. Lite colateral damage får man ta! Handlar det egentligen om en ny vaccin, eller om ”genterapi” d.v.s. genmanipulationer? De vita khmererna vet vad de gör. De har härjat i bakgrunden länge och väl. Japans kejsare i egen hög person presiderade som vetenskapsman över de vivisektioner och experiment som med början 1936 utfördes på tusentals män, kvinnor och barn i Manchuriet, på Enhet 731, varifrån ingen kom ut levande, utom bödlarna. Kunskapen har fortplantat sig, förfinats, anpassats till nya Enheter ...

 

Men ”kunskap utan medvetenhet leder till själens ruin!”, det har Rabelais lärt oss i början av detta äventyr. Det vill säga samlad kunskap utan bevarat och delat samvete leder till att människan förlorar den enda källa till frihet som hon äger, sin själ (som siktar in vägen), och sin vilja (som gör att hon trampar den).

 

I Frankrike och i Italien blåser det revoltvindar bland vårdpersonal och restaurangfolk. Femtiotusen har lovat trotsa lagen nu i januari 2021 och öppna sina caféer och restauranger för allmänheten. Demonstrationståg defilerar varje vecka genom ett åttiotal städer i Frankrike. Franska borgmästare vägrar lyda order: inga undantagslagar gäller i deras byar och städer. I Indien har bönderna omringat huvudstan och hotar med att marschera in den 26 januari om deras krav inte bemöts. Trettiotusen (30 000) franska läkare, vårdare och forskare bildar ”Coordination Santé Libre”, bryter mot ”förordningarna” och kräver att ”få behandla” sina patienter! Kan man tänka sig: En läkare måste kräva sin rätt att få behandla sin patient?! Något som förvägras läkarna i många länder idag eftersom ”botemedel saknas” enligt läkemedelsjättarna. Och tro inte att ni får er frihet tillbaka bara för att ni har låtit er vaccineras, inte så enkelt. För vaccinet är inte ”botemedlet”. Vaccinet är en affär på 69 milliarder dollar. Det kan behövas ett par omgångar årligen, alltefter mutationerna, till de vita khmerernas fromma och deras halleluja-körer i varenda officiell kanal på jorden. Vi närmar oss spjutspetsen med rasande fart. Alldeles för mycket samlad kunskap! Alldeles för litet samvete! Efter 1984 dags för Fahrenheit 451. Välj din bok! Börja memorera! Med bokbålen och censurapparaturen i trim, både den fysiska och den virtuella, kan vi bara viska våra välgångsönskningar om ett nytt år …

 

Men låt oss nu ta Rumi till hjälp, han den evige optimisten som sa:

”Där det finns en ruin, där finns hopp om en skatt.”

 

Idag känns det viktigare än någonsin att som motvikt till den pågående avhumaniseringen presentera sufiska tankegångar för läsarna. Jag har i över 30 år arbetat som förläggare och översättare av arabisk och fransk litteratur till svenska. Introducerat många världsklassiker från ett flertal språk till svenska läsares och forskares glädje. Skapat ett gediget populärvetenskapligt bibliotek med Pocketencyklopedins drygt 95 utgivna titlar sedan 1992. Lyckats med att till svenska tolka ett av den moderna arabiska litteraturens mest slående verk, ”Boken – Platsens gårdag nu” av Adonis. På senare tid har jag också försökt belysa den sufiska filosofin genom att publicera Rumi (”Ljuvliga skratt” och ”Den enhänte korgmakaren”, båda i tolkning av Astrid Ericson Bahari). 2013 publicerade jag ytterligare ett stort verk av en sufimästare från 900-talet på svenska, Niffaris ”Anhalternas bok”, i samarbete med Öjevind Lång. Och nu i januari 2021 kommer min översättning av Michel Chodkiewicz’ Introduktion till de meckanska illuminationerna av Ibn Arabi ut i bokform.

 

Beställ boken hos din bokhandlare 

Hft / 92 sidor

Bill Gates openly promised us that there is going to be a “next one”, and –

“That one, I say, will get attention this time.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Professor Christian Perronne

 

 

 

Professor Didier Raoult

 

 

 

 

Marockanska dagboken 1 / april 2020

 

 

VIBRATION

 

 

Saknar mina vandringsleder i de marockanska bergen som skimrar vid horisonten. Men ingen spilld tid: bekantar mig med två gamla forskare: Luc Montagnier, Nobelpris i medicin, hårt pressad av ms "läkare" o "forskare" för sina rön o avslöjanden. Nyligen upptäckte han att virusets dna innehåller sekvenser av hiv!!! Alltså glöm det där med fladdermöss! Han lägger inte skulden på Kina för det, utan kräver öppenhet och etik från forskarvärlden. Intervjun med honom förra veckan på fransk tv slog ner som en bomb och försöken att misskreditera honom haglar på nätet. Han varnar dessutom för 5G. Han är belönad med ett dussintal stora priser, varav Nobels, och leder flera internationella forskningscentra, svår att avfärda mao. 

 

Den andre är kvantfysiker o ingenjör, Philippe Guillemant, med lång forskning i kopplingen mellan "rum" och "medvetande", bl a om synkroniciteter o d. Båda mkt framgångsrika och med djupa fästen inom akademisk forskning men hånas o motarbetas av ms för sina upptäckter o slutsatser. Kan inte påstå att jag förstår allt de säger, men det låter som poesi i mina öron, o jag litar fullt på poesi...

 

Tiden, ytterligare en mental konstruktion, kanske finns given i dess helhet(er). Eftersom nuet inte finns (en ogripbar fadäs) , har vi kanske möjlighet att ändra det som går under namnet "framtid", men först ska vi försätta Ego-hjärnan i karantän, för att gå från det lilla till det stora jaget. Var vid gott mod ni som mediterar, ni är på rätt väg, även om det tar flera inkarnationer.

 

Den andalusiske mystikern och filosofen Ibn Arabi upptäckte det utan vare sig mikro- eller makroskop när han skrev för 800 år sen: "Tiden är ett rinnande rum, rummet en frusen tid."

 

Enligt kvantfysikern Ph Guillemant kan dagens situation användas för att motverka transhumanisternas agenda. Men jag kan inte se hur detta skulle kunna ske på kollektiv nivå. Allt tyder på ett påskyndande av människans robotisering, trots att alltfler upptäcker materialismens inkonsekvenser. Men vissa banbrytande upptäckter inom fysiken skulle faktiskt kunna få ms forskarvärlden att lämna lådan o utforska "Verkligheten" ist för att spela med i ekonomisternas dockteater. Allt enligt Ph G, är det som vi kallar "medvetandet" inte alls lokaliserat i vår hjärna (blott ett mottagningsredskap), utan i Rummet, där det som troddes vara tomhet visat sig vara den största bäraren av information. 

 

Lite lustigt uttryckt
V I E (liv på franska) skulle stå för

Vibration - Information - Energi

 

Lägg därtill Kärlek = kontroll över (den kollektiva) Ego-hjärnans manipulation och missförstånd av Verkligheten, så är vi på rätt väg ❤️

 

 

Från den store Gargantuas förskräckliga leverne 

 

till Lucky Larry

 

eller Den västerländska demokratins uppgång och fall

 

 

 

 

 

”Säg sanningen och skäm ut djävulen.”

Rabelais, 1500-talet

 

”Vi lever i den stora upplösningens tid. Civilisationens uppgång och fall. Uppgången kännetecknas av ifrågasättande, fallet börjar när man slutar ifrågasätta. Så just nu befinner sig västerlandet i det största tänkbara förfallet. Kanske t.o.m. den s.k. tredje världen med alla sina problem har mer framtidsutsikter att se fram emot än denna öronbedövande tystnad, denna ekonomiska fundamentalism som kväver oss alla och förbjuder oss att ställa den enklaste frågan: Cui bono? Vem tjänar på det?” 

Anonym brevskrivare

 

”Det är omöjligt att utöva rättvisa i hemlandet
men samtidigt begå oförrätter utomlands.”

Herbert Spencer, ”Människan mot staten”.

  

 

 
Omslaget till första boken av Rabelais: Den store Gargantuas förskräckliga leverne.

 

François Rabelais föddes 1494 i Chinon, Touraine, och dog i Paris 1553. Enligt legenden var hans mor havande med honom i elva månader, och när han till slut bestämde sig för att göra entré i världen gjorde han det med ett gapskratt. Barnmorskan höll med förvåning upp gossebarnet. Den häpna modern frågade: ”Är det vanligt?” Förvåningen förbyttes i glädje och barnmorskan svarade: ”Aldrig hört förut, men hellre skratta än gråta.”

 

När François Rabelais 59 år senare skulle bekänna sina synder inför döden, la han ett antal hattar fram på sängen och frågade prästen: ”Fader, vilken Rabelais vill ni ge syndaförlåtelse till, munken, läkaren, påvens sändebud, kungens gunstling, oäktingarnas fader eller författaren till Frankrikes mest lästa bok?”

 

Även på dödsbädden vill legenden se Rabelais skratta sig till döds. Men legender växer inte ur luften. Den som läser Rabelais’ fem böcker om jättarna Grandgousier, Gargantua, Pantagruel och de andra mer måttligt byggda sanningssökarna på originalspråket kan lätt förstå legendens upprinnelse. Språket hos Rabelais är allt och ingenting: ett tveeggat medel som både frälser och förvillar, där det onomatopoetiska blir kung och allitterationerna hans pager. Rabelais texter verkar inte bestå av fraser och paragrafer som i andra böcker utan av rinnande vokaler och konsonantiska vulkanutbrott, vilka väcker läsaren till insikt om språkets obegränsade och ytterst revolutionerande natur.

 

Det är nog svårare att göra en rättvisande översättning av Rabelais’ text än av Koranens. Man måste helt enkelt lära sig franska för att t.ex. avnjuta den förteckning på 500 adjektiv som han bifogar i en av böckerna för att beskriva ”den heliga Testikeln”. Men låt oss inte föregripa händelserna. Ett så heligt organ måste ju kunna hävda sig, åtminstone en gång i livet, om inte i handling så med ordens magi. François Rabelais tog sina testiklar som allt annat runt, över, under och i honom på allra högsta allvar. Hans törst efter fulländning och helhet var osläcklig. Den ledde honom genom människans korta liv mot höjder och insikter som få nådde eller ens kunde ana.

 

I Rabelais bok, “Den store Gargantuas förskräckliga leverne”, skriven 1532, består kapitel 33, “Huru vissa av Picrocholes förtroendemän genom sina obetänksamma råd bragte honom i den allra största fara”, av en bitande satir om varje härskares erövrardröm. Efter att Picrochole har övertygats om vikten av att först behöva erövra Hela Den Kända Världen, ända ner till det avlägsna Mesopotamien, om han nu vill ha makt över sin närmaste granne, Grandgousier, avslutas satiren med följande ord:

 

– Nu nog härmed! sade Picrochole, låt oss gå vidare. Jag är bara rädd för Grandgousiers förbannade legioner. Om de skulle angripa oss i ryggen medan vi befinna oss i Mesopotamien, vad ha vi då för ett medel att klara oss?

– Ett mycket gott, sade Merdaille (=lilla skiten). En helt liten mobiliseringsorder som ni sänder moskoviterna, skall inom ett ögonblick för eder räkning sätta på benen fyrahundrafemtiotusen utvalda krigare. Åh, om ni sedan skulle utnämna mig till eder vicebefälhavare, skulle jag döda en kortvaruhandlare för en kammussla! Jag biter, jag slungar stenar, jag slår, jag tager tillfånga, jag dödar, jag förnekar Gud!

– Upp, upp, sade Picrochole, må man påskynda alla förberedelser, och den som är på min sida, han må följa mig!

 

Mina tankar efter läsningen av detta kapitel går automatiskt till Bushs obevingade ord efter attackerna på USA: “Den som inte är på vår sida är på deras”, eller något liknande svamligt! Återstår att berätta att anledningen till kriget (hos Rabelais) var en tvist mellan Picrocholes glödkakbagare och Grandgousiers herdar, och att det hela slutade med att Picrochole fick tillbringa resten av sitt liv inkognito på marknaden i Lyon, i väntan på att vattenfåglarna åter skulle anlända och förverkliga spågummans profetia. Idag får vår tids Picrocholer njuta av sina tillgångar och hyllas som hjältar av sina uppköpta och/eller övertygade ropare.  

 

 

Ett annat kapitel i Rabelais 1500-tals bok ägnas helt och hållet den ädla konsten att torka sig i ändan. En konst som många ännu inte lyckats bemästra in i vår tid. Jag besparar mina pryda läsare citat ur detta vidriga kapitel om tarmar, träck, urinrörsmynningar och diverse dofter. Rabelais var ju läkare till yrket vilket förklarar hans förkärlek till det överdrivet anatomiska. Läs honom, så förstår ni mer än vad alla experter och profitprofeter har att berätta om människan i tiden.

 

Ty man kan inte bekämpa elitism med elitism (vi fåtal som förstår mot alla andra som låter sig luras). Det är precis det underlag de vars maktfullkomlighet vi vill avslöja utgår ifrån. Däremot kan humor doserad med rätt andel ödmjukhet och sunt förnuft göra susen. Fråga Rabelais!

 

*

 

Oavsett vilka de är, hade förövarna av attackerna mot USA den 11 september 2001 som huvudmål långvariga effekter i form av profitalstrande storkrig mot ett antal obändiga muslimska stater, storkrig som döptes till ”kriget mot terrorismen”. Dessa krig planerades av hökarna inom den amerikanska administrationen långt innan 9/11. I Project for the New American Century skriver författarna att med mindre än ett nytt Pearl Harbor lär regeringen inte kunna få med sig det amerikanska folket på nya krig för att säkra USA:s hegemoni över världen. Sovjets fall var alltså inte tillräckligt för dessa hökar!

 

Själva utförandet av terrordåden den 11 september behäftades dock med många iögonenfallande misstag, (vilket ledde till ett tidigt och sakkunnigt ifrågasättande av den officiella berättelsen), men de långsiktiga ekonomiska och psykologiska effekterna än så länge har lyckats över alla förväntningar. Triljoner dollar lär krigen först mot Afghanistan och senare mot Irak, Libyen, Jemen och Syrien ha kostat, pengar som kom de stora vapenhandlarna och vapenindustrierna tillgodo och som gjorde den globala enprocent-eliten ännu rikare. De “sociopsykologiska effekter” av terrorattackerna, vilka tillät en sådan utveckling, förtjänar därför att uppmärksammas lika mycket som ”tillvägagångssättet”.  Se Why Do Good People Become Silent—or Worse—About 9/11? av pysykologen Frances T. Shure, L.P.C. Hela boken kan läsas här online

https://www.ae911truth.org/evidence/technical-articles/articles-on-psychology/278-part-1-preface-and-introduction

 

 
Illustrationerna av Gustav Doré

 

Flertalet bland dem som man hade väntat sig skulle ha ställt frågor lät bli att göra det och t.o.m. attackerade de skeptiska som varande galenpannor. Vi såg till exempel hur den s.k. ”vänstern” i Sverige enträget försvarade den officiella versionen mot de empiriska fakta som man valde att nonchalera och undangömma för allmänheten. Samtidigt ägnade man sig åt häxjakt på var och en som vågade betvivla eller ifrågasätta de officiella lögner som propagerats av två av vår tids största massmördare, George W Bush och Dick Cheney.

 

Detta skedde efter att USA och dess allierade invaderade Irak genom att ljuga för världssamfundet om Saddams massförstörelsevapen! Detta skedde efter att över 1 miljon irakier och afghaner hade dödats och 5 miljoner förvandlats till flyktingar på grund av den lögn som Bushadministrationen matade världen med. Att den så kallade ”vänstern” kunde sjunka så lågt, till högerns båtnad och glädje, är ett tidens tecken som bekräftar den västerländska demokratiska modellens förfall efter den 11 september.

 

En granskning av Kalla Faktas program från den 1 november 2009 om sanningsrörelsen visar på en bland mainstream-journalisterna utbredd presstitution. Tyvärr har jag inget bättre ord att beskriva denna verksamhet med. Efter att ha utsatts för en kompakt mångårig mörkläggning av den i USA pågående debatten i frågan, serverades svenska tevetittare 2009 en väl iscensatt förvrängning av fakta. Flertalet journalister och politiker inom det svenska etablissemanget menar helt enkelt att USA:s regering under inga omständigheter får misstänkas för brott, krigshets eller missledande operationer som underlättar krigshandlingar. Bland dessa politiker har Vänsterpartiets gruppledare i svenska riksdagen, Alice Åström, utmärkt sig genom att utöva direkt utpressning mot Egon Frid, riksdagsledamoten (V) som vågade skriva under uppropet som stöder den internationella rörelsen “Politiker för sanningen om 9/11”, en rörelse som backas upp av f.d. presidenter, ministrar och parlamentariker över hela världen, och som modige Egon var ensam bland svenska politiker att ansluta sig till.

 

– Jag tycker det finns all anledning att ta avstånd från den här rörelsen och vad dom står för, säger Alice Åström (V).

– Hur är ditt förtroende för Egon Frid som riksdagsledamot idag? undrade man på Kalla Fakta.

– Jag har ju fortfarande förtroende för honom, men jag måste säga att i det här har han ju brustit i omdöme, säger Alice Åström (V).

 

Onödigt att säga att Egon inte fick någon frid därefter och tvingades följa Alices råd och stryka sitt namn från uppropet efter detta förtäckta hot. En mer skrämd man på teverutan har jag aldrig sett i hela mitt liv. Kalla Fakta skickade kalla kårar uppför ryggraden på tittarna. De sista 10 minuterna i programmet var en riktig häxjakt på politiker i bästa Stasistil.

 

“Vilka andra politiker har sagt att de stöder uppropet?”, frågade den stränge journalisten den uppskrämde riksdagsledamoten som knappt vågade titta i kameran.

“Inga kommentarer”, svarade Egon nästan tårögd.

“Hur många är de?” envisades journalisten med rena förhörsfasoner.

“Inga kommentarer”, upprepade Egon.

 

Modige Egon Frid stod på sig och vägrade ange sina medbrottslingar för Kalla Faktas tankepolis, trots hotelserna från sina ”kommunistiska” partikamrater och gud vet vem mer. Nu har vi i alla fall fått klart för oss att en lång rad kända personer, politiker, akademiker och journalister, oaktat deras politiska tillhörighet, vänster som höger, ställer sig idag bakom det militär-industriella komplexets och imperialismens största juntakupp någonsin, uppmuntrade eller hotade av sina kollegor och av de strängt bevakande medierna.

 

 

Dessutom får vi berättat för oss att den ”semitiska konspirationsteorin” har letat sig in i den svenska riksdagen! Där tror så gott som samtliga ledamöter blint på att 19 unga semiter konspirerade för att slå till mot USA denna ödesdigra dag. Det faktum att flera av de 19 har befunnits vara vid god hälsa efter den 11 september spelar ingen roll. Deras bild visades ju på teve! Och det faktum att man slog till mot Irak och Afghanistan trots att förövarna påstods komma från Saudiarabien och Egypten och ingen från Irak eller Afghanistan är helt ovidkommande. De ser ju likadana ut allihop, eller hur?!

 

Under åren har irrationella, motsägelsefulla och obevisade “detaljer” kring utförandets ”hur” spridits på nätet, vilket hade som kortsiktiga mål att se till att de som övertygats av den officiella konspirationsteorin (alltså regeringens) inte byter spelplan och att skeptikernas splittring blir ett faktum. Vill man värna om en sammanhängande och förnuftsbaserad sanningsrörelse bör man därför koncentrera sig på det mest elementära. Sibel Edmonds, en f.d. anställd tolk vid FBI, har varit en av dem som inte släpper målet med blicken. Titeln på hennes hemsida www.boilingfrogspost.com, “kokande grodor”, syftar på den förekommande folktron att låter man levande grodor koka över en sakta och gradvis växande eld så låter de bli att hoppa ur vattnet tills de dör, en metafor till det som sker med oss idag.

 

 

2006 fick Sibel Edmonds ta emot Internationella PEN/ Newman’s Own First Amendment Award för sina avslöjanden och sin kamp för det fria ordet. Det i sig gör att jag inte är helt pessimistisk när det gäller amerikanernas förmåga att återhämta sig och t.o.m. bjuda mörkrets krafter motstånd så som de har gjort många gånger tidigare i samband med minoriteternas rättigheter, Vietnamkriget mm. En snabb genomgång av de seriösa hemsidorna som berör 9/11 visar tydligt bredden och vidden på rörelsen och att det ingalunda handlar om några elaka ”antisemiter” eller förvirrade ”konspirationsidioter” utan om professionella individer med integritet och samvete.

 

Skeptikerna finns över hela världen, främst dock i USA av förklarliga skäl. Det handlar om f.d. överbefälhavare, partiledare, underrättelsetjänstemän, FBI-agenter, piloter, brandmän, arkitekter och ingenjörer, politiker och presidentkandidater, fysiker och kemister, etc. Det är inte några skumma figurer det handlar om. Nyligen har arkitekter och ingenjörer för sanningen om 11 september, uppbackade av över 3000 licensierade arkitekter och ingenjörer, lyckats samla in över 100 000 namn i New York för att kräva att rättsväsendet i staden åter skall behandla fallet med WTC 7, den tredje byggnad som rasade i fritt fall denna dag, sju timmar efter de första två tornen kollapsade och utan att ha träffats av något flygplan.

 

Enkla frågor med svar som kan förstås av alla är vad som behövs. Allt annat kommer att leda till fördärv för sanningen och till att förövarnas långsiktiga mål påskyndas: herraväldet över planeten, dess resurser och dess människor till en liten och utvald elits fördel.  

 

Detta förstod redan Rabelais, den franske renässansförfattaren på 1500-talet, till skillnad från flertalet av vår egen tids ärade intellektuella och journalister, som valt att se bort från fakta för att inte bli marginaliserade av dem som bestämmer över vad vi får och inte får ta reda på om hur vår värld styrs. Än ekar i mitt öra Noam Chomskys eländiga svar när han tillfrågades om vem han trodde låg bakom attackerna den 11 september: ”Vem bryr sig?” sade den åldrande lingvisten som sägs ha kämpat mot imperialismen i hela sitt långa aktiva liv.

 

Denna splittring av sanningsrörelsen är en från vissa kvarter efterlängtad effekt som man ihärdigt jobbat för genom att dränka nätet med allehanda ”teorier” från rymdödlor till ”inga-plan-har-använts-i-attackerna”-påståendet, osv. På så vis kom sanningsrörelsen att betraktas som en ny “religion” (läs fråntas sina vetenskapliga argument) och liksom alla religioner borde den följdriktigt utsättas för ”indelning i sekter”. Men sanningsrörelsen saknar profeter och heliga skrifter. Dess enda rättesnöre är sunt förnuft, solidaritet och elementära fysiska lagar och beräkningar, vilka utförligt beskrivs i de av Alhambra utgivna böcker som berör ämnet. (Se särskilt “WTC 7 och dess mystiska kollaps” av David Ray Griffin).

 

*

 

Men läs nu Rabelais också och skratta åt all mänsklig fåfänga. Han var en fjärrskådare som såg både in i och ut ur människans begränsningar, och som dessutom hade gott om humor. Böckerna kom ut första gången på svenska i Helsingfors på 1940-talet (400 år efter att de skrevs) och trycktes senare om av Atlantis Förlag på 1980-talet. Det går alltså fortfarande att köpa dem i handeln eller förhoppningsvis låna dem på bibliotek!

 

Rabelais var en avhoppad munk som valde att utbilda sig till läkare och läsa grekiska filosofer på grekiska. På hans tid var det få lärda som behärskade det gamla grekiska språket. Han blev snabbt med hjälp av Gutenbergs uppfinning en av Europas bästsäljande författare. Första delen av hans verk lär ha sålt ”9 gånger mer än samtliga tryckta biblar i Frankrike på 2 år”, och det var ju bara början. Att böckerna ansågs vara hädiska hjälpte ju förstås deras spridning. Han blev vida läst i England på 1600-talet och svenska språket var nog bland de sista som han översattes till, och det tack vare en finlandssvensk.

 

Hans böcker blev förstås förbjudna av kyrkan (och enligt baksidestexten på Atlantisupplagan från 1980-talet skulle även ha blivit det, alltså förbjudna, av svenska Socialstyrelsen). Rabelais själv fick ofta gå under jorden, trots att han hade vigts till präst efter att ha lämnat klostret och åtnjutit beskydd från allra högsta ort. (Detta hindrade honom inte från att skaffa minst 3 barn med två olika kvinnor genom åren!) Ingen kom undan hans satir, varken prästerskap, universitetslärda, statstjänstemän, kungligheter eller militärer, kvinnor eller män... Många gånger har jag undrat hur han skulle ha tacklat frågan om den 11 september om han hade levt bland oss idag. Bästa sättet att ta reda på det är att öppna en av böckerna helt på måfå och läsa. Det gör jag (jag betygar å det heligaste att jag lät slumpen bestämma) och hamnar på s. 254 i ”Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar” där det står följande:

 

”Liksom ni, mina herrar, suga också stadstjänarna, domstolsvaktmästarna, kursorerna, de lagvrängande knutadvokaterna, prokuratorerna, kommissarierna, sakförarna, förhörsdomarna, notarierna, kanslisterna, aktuarierna, registratorerna, sekreterarna och protokollisterna, (här kommer en fras på latin som jag utesluter), kraftigt och ihållande parternas penningpungar tomma och skaffa på detta sätt sina processer huvud, fötter, klor, näbb, tänder, händer, vener, artärer, nerver, muskler och kroppsvätskor. Härmed avser jag dossiererna.”

 

 

 

Hur ska jag tolka den fingervisningen? ”Se var pengarna kommer ifrån och vart de tar vägen”, så lär du nog finna ut vem som låtit sig mutas till tystnad och vem som tagit ansvar för sina ord? Nej, Rabelais kan inte ge oss svar på vår tids problem. Han kan bara trösta oss med att han visste hur det skulle bli, därför att det alltid varit så på en planet som styrs av lögner och förställningar. Den helande sanningsdrycken som Pantagruel, Panurge och hela det äventyrliga sällskapet är ute efter och som raljerande framställs som ett magiskt rus som bara kan fås på trolska öar långt borta är inget annat än ”kunskap”. Så här framläggs den på 1500-talets språk:

 

Ljuva Flaska,

Du som löser

Livets gåtor!

Nu jag lyssnar:

Dröj inte längre,

Men säg mig nu ordet,

Jag så länge längtat efter.

I den dryck av himmelskt ursprung,

Som du i ditt runda sköte väl förvarar,

Håller Bacchus, han som fordom indierna kuvat,

Allt vad sanning är i hela världen inneslutit.

Ljuva vin, o gudadryck, du inte känner

Lögn och falskhet eller lömska ord.

Glada må vi minnas Noaks vingård

Och den dryck han skänkte oss.

Låt det rätta ordet ljuda

Som mig lycka ger:

Ej en enda droppe

Skall jag spilla!

Ljuva Flaska,

Du som löser

Livets gåtor!

Med ena örat

Nu jag lyssnar:

Skynda dig att svara!

 

I boken om Pantagruel stiger Pantagruels lärare Epistémon ner i helvetet efter att olyckligt nog ha blivit halshuggen, men halshuggningen visar sig vara av övergående natur. Väl nere i helvetet upptäcker han det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av jättens mun, denna malande, krossande, smulande, kvaddande och blinda maskin som lever för att äta istället för att äta för att leva. Rabelais förflyttar oss 450 år fram i tiden, smyger sig in under vår hud och låter oss inse att vår tids stormakter, i likhet med Jättens gap, har varit ledande när det gäller att generera den terror som behövs för att bekriga de sista sekulära regimerna i detta Mesopotamien och se till att det delas efter konfessionella riktlinjer.

 

De som inte nöjt sig med att finansiera och beväpna jihadisterna i den fertila halvmånen, har nu tagit sig an det olyckliga Jemen och håller på att sönderbomba det fordom ”lyckliga Arabien” utan att någon höjer ett ögonbryn. De rika saudierna som lätt hade kunnat ta emot hela Syriens befolkning och ge dem ett värdigt liv har hittills tagit emot NOLL flyktingar! Är det så konstigt då?! För vem vill söka asyl i Saudiarabien när araberna själva flyr landet så fort tillfälle ges?! Till och med deras kung semestrar på Côte d’Azur med två tusen inbjudna gäster samtidigt som hans militärflyg, köpta och underhållna av det demokratiska västerlandet, bombar hans fattiga grannar och sprider död och förödelse i hela regionen. (Heder åt Rabelais ättlingar som demonstrerade och tvingade den gamle kungen att avbryta sin semester och lämna landet.)

 

 

För den som tagit del av Oded Yinons långa artikel skriven 1980 (En strategi för Israel på 1980-talet) finns inte mycket att undra över. Många av de frågor vi ställer oss idag om skeendet i vår värld finns besvarade i denna makabra domedagsdom som präglat allt Israel har åtagit sig sedan det startades 1948. Yinon var en nära rådgivare till Sharon och utan Israel Shahaks modiga ståndpunkt som fick honom att översätta denna text från hebreiska till engelska hade man kanske inte haft samma visshet i dessa frågor. (Israel Shahak, 1933-2001, var en israelisk kemiprofessor. Han satt i koncentrationslägret Bergen-Belsen under sin barndom. Han är känd för sitt engagemang för mänskliga rättigheter i Israel, med avseende på palestiniernas svåra situation. Han var uttalad antisionist och en av den religiösa judendomens stora kritiker. Han var verksam som skribent och författare i dessa frågor, och har bland annat skrivit den till svenska översatta Judisk historia, judisk religion – tyngden av tretusen år. Källa Wikipedia. Oded Yinons artikel kan läsas på engelska på nätet om man googlar efter hans namn. Artikeln beskriver Israels mål under kommande decennier, nämligen att se till att de 22 arabiska staterna blir minst 44 sinsemellan krigande regioner för att garantera Israels fortsatta överlägsenhet och hegemoni. Och detta skrevs 20 år innan den elfte september hade ägt rum!)

 

Det gäller alltså att hålla isär nivåerna och genomskåda hur ideologier och religioner trasslar sig in i de ekonomiska intressena. Israel via sin aktiva lobbyverksamhet i USA (AIPAC m.fl.) har sett till att bli spjutspetsen för Globalisternas planer för vår planet, ofta till judarnas nackdel runt om i världen. Det var inte länge sedan européerna och de teknikfrälsta asiaterna slaktade varandra industriellt. Det gjorde de ingalunda för att rädda demokratin eller kommunismen eller någon rasmässig överlägsenhet, som det påstås. Slaktningarna hade som mål att säkra sig en så stor andel som möjligt av koloniernas naturresurser (Första Världskriget) och en plats på den postkoloniala kartan som var ett faktum då England och Frankrike höll på att förlora sina stora besittningar (Andra Världskriget). Vi vet resultatet. Inom loppet av drygt 30 år (1945-1975 – året då USA fick lämna Vietnam) hade man under det löpande och icke namngivna tredje världskriget mot de forna kolonierna tagit livet av ytterligare tiotals miljoner människor och nu intensifieras slakten under det s.k. kriget mot terrorismen. Det handlar alltid om ekonomiska intressen som utnyttjar människors emotionella och intellektuella läggning, än i rasens namn, än i religionens eller ideologins.

 

Terrorattackerna i New York 2001, som sägs ha utförts av en grupp som skapades på 1980-talet av CIA och wahhabitiska miljardärer för att få Sovjet ut ur Afghanistan, har gett USA och dess europeiska allierade rätten att invadera flera muslimska länder med miljontals döda, sårade och flyktingar som resultat. Att döda en människa är som att döda hela mänskligheten, står det i olika varianter både i Koranen och i Tora. Och det är sådana meningar som har skapat de positiva, humanistiska sidorna som finns både inom judendomen och inom islam. Men i dessa böcker, som är historiska urkunder präglade av sin tid, står det också andra meningar som inte är fredsidkande. Dessa meningar lyfts fram som en försvarsmekanism när kulturen i fråga utsätts för angrepp. Vi vet vad som skett med Jesu ord när man la till GT till NT och kyrkan blivit de romerska kejsarnas språkrör.

 

Människor lämnade åt sig själva startar aldrig krig. Stater gör det.

 

Israel hade stora problem med den andra intifadan som sattes igång av palestinsk ungdom år 2000. Palestiniernas resning höll på att knäcka landet och inför världens ögon avslöja de orättvisor som drabbat miljoner palestinier under ockupationen. 2001 kom och förlängde Israels liv. Nu, efter det påstådda mordet på bin Laden (som egentligen dödförklarades redan 2001 av minst ett dussin underrättelsekällor i USA, Frankrike och Pakistan) har al-Qaida blivit alldeles för tamt och skrämmer ingen. Man behövde en ny djävul att skrämma Västerlandets tevetittare och tidningsläsare med. Det påstådda Kalifatet kom så lägligt till samtidigt som sekulära och religiösa palestinier till slut hade enats om att samregera och bilda en enhetlig front för att förhandla med israelerna om den ständigt pågående ockupationen av sitt land. Det är inte Hamas som skrämmer Israel. Detta har hon själv uppmuntrat och stött som en kil att bryta palestiniernas enhet med. Det som mest skrämmer Israel och de militär-industriella komplex som livnär sig på krig och splittring är att folket enas: sekulära, judar, kristna, muslimer, araber, amazigh, nubier, kurder, etc.

 

Denna potentiella förening av de förtryckta folken måste därför bekämpas med alla medel, genom falskflaggade terrorattacker och bildandet av omöjliga och spektakulära rörelser som al-Qaida, Judiska staten, Islamiska staten m.fl., vilkas roll är att få muslimer eller judar för den delen att se ut som det enda hindret mot världsfreden. De senare har dock varit västerlandets hjältar när de uppfann och spred marxismen medan de förra betraktades av samma västerland hundra år senare som frihetskämpar när de hjälpte till att besegra samma marxism! Ja, försök inte förstå logiken däri. Motsatsen till kunskap har aldrig varit okunnighet, utan övertygelser.

 

Men framförallt skall denna de förtryckta folkens förening bekämpas genom att säkra Israels militära dominans och det hemliga stödet till de nyrika wahhabiternas radikala islam. De oförsonliga extremisternas osynliga finansiärer har länge nu motarbetat och fortsätter att motarbeta alla sekulariseringsförsök i regionen och indoktrinera både muslimer och judar i konsten att hata varandra.

 

Men en världsfred som inte bygger på rättvisa är ingen fred.

 

I det ”gigantiska mikrokosmos” som utgörs av Jättens mun låter mig Pantagruel, via sina magiska förmågor och rabelaiska formler, skymta andra skumma figurer i fullt språng. Larry Silverstein, en vän till Sharon och Netanyahu, hette mannen som tre månader innan attacken leasade de 3 asbestanfäktade höghus som rasade i fritt fall den 11 september 2001. Det gjorde han för en spottstyver därför att ingen ville befatta sig med dessa hus vars sanering skulle kosta miljarder. Det första han gjorde var att chockhöja försäkringsbeloppen mot… terrorattacker! Inte nog med det, han erkände i en filmad intervju att dom var tvungna att ”ta ner” WTC 7:

 

”Jag [Larry S.] minns ett samtal från befälhavaren för brandkåren, när han talar om för mig att de inte var säkra på att de skulle kunna begränsa elden, så jag sa: ’Vi har haft sådana fruktansvärda förluster av liv, så det är kanske det smartaste man kan göra att ta ner det’, och de tog det beslutet att ta ner det och sedan såg vi att byggnaden kollapsade.”

 

”Pull it” är en term som används inom kontrollerad rivning av höghus, en planering som brukar ta veckor i anspråk inte timmar, och här talar vi alltså om det tredje höghus som rasade ner i fritt fall 7 timmar senare på eftermiddagen den 11 september 2001 utan att ha träffats av något flygplan och med få slocknande bränder på bara några av dess 47 våningar! En premiär alltså i bygghistorien, och som upprepades 3 gånger samma dag på samma sätt, alltså, i fritt fall.

 

Inte ens tio flygplanskrascher hade fått dessa höghus att pulvriseras i en takt på 10 VÅNINGAR PER SEKUND, enligt konstruktörerna. Ännu mindre har kontorseld någonsin fått höghus att rasa i fritt fall, eller rasa överhuvudtaget, förrän den dagen. Hade New Yorks brandkår haft minsta misstanke på att husen skulle rasa som de gjorde hade de aldrig låtit 300 av sina tappra brandsoldater gå upp i tornen med vattenslangar för att släcka eldarna. Betänk dessutom att varje våning motsvarar en betongklädd fotbollsplan! TIO SÅDANA VÅNINGAR FÖRVANDLADES TILL STOFT för varje SEKUND!

 

Det är det som ”fritt fall” betyder. En sekund och så finns 10 fotbollsplanstora våningar med cement, stål och allt däremellan inte mer! En omöjlighet, ett mirakel utan sprängämnen eller någon sorts pulvriserande vapen. WTC 7, det tredje höghuset som inte nämns med ett ord i kommissionens digra rapport, föll ner på 6,5 sekunder! ”Lucky Larry” tjänade 5 miljarder dollar på detta ”pull it”! Och han var inte nöjd. Han ville ha det dubbla!

 

Hade Larry Silverstein hetat Mohamed Ali, skulle polisen ha tagit de rasade husens ägare och inte släppt honom förrän han erkände. Lucky Larry Silverstein kom undan med sina miljarder utan att ens ha förhörts om saken. Han brukade alltid äta frukost i tornets fina restaurang på sista våningen med utsikt över staden med sina två barn som hjälpte honom administrera fastigheterna. Men just den dagen hade han tid hos sin hudläkare! Och barnen också hade annat för sig just den dagen. Den lyckliga Silverstein-familjen kom undan helt oskadd och 5 milliarder rikare.

 

Hur enfaldig får man vara för att inte se sambanden? Det är detta som skrämmer mest dem som vet men tiger. Var är alla grävande journalister? Skriver de nya deckare igen? På en bokmässa viftade en av dem nedlåtande bort några ungdomar som undrade om han hade läst någon av David Ray Griffins böcker. De kom till min monter undrande och besvikna: ”Vad är det för journalister vi har?” Men alla dessa s.k. vänsterintellektuella som plötsligt blev blinda på båda ögonen den 11 september tillhör det förflutna. 

 

*

 

Uttråkad av alla krig, utmattande statsangelägenheter och ljugande tjänstemän låter Rabelais Gargantua inviga ett fabulöst kloster där unga kvinnor och män (mellan 10 och 18 år) får leva fritt tillsammans och spela “bollspel” bland annat. Och där det råder ett enda Bud: “Gör som du vill!” Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning mitt i den grönskande bygden har beskrivits som den franska litteraturens första Utopi. Ett sorts negativ till det samhälle Rabelais växte upp i med de begynnande blodiga striderna mellan katoliker och reformerta. Kapitel 52 börjar sålunda med följande rader:

 

Nu återstod det endast att dra försorg om munken. Gargantua ville göra honom till abbot i Seuilly, men han tackade nej. ... munken gav honom det bestämda svaret att över munkar ville han varken ha någon myndighet eller ledning:

“Ty huru skulle jag”, sade han, “kunna regera över andra, jag, som inte skulle förstå att styra mig själv? Om ni anser att jag har gjort och i framtiden kan göra eder någon nyttig tjänst, så tillåt mig att grundlägga ett kloster efter mitt eget huvud.” … “Först och främst”, sade munken, “får man således aldrig bygga några murar runt omkring, ty alla andra kloster äro omgivna av kraftiga murar.”

“Det är sant och allt talar härför”, sade Gargantua: “där det finnes murar runt omkring, där råder ständigt knot, avund och inbördes stämplingar.” 

 

 

 

 Thélème-klostret med sin sexkantiga tornbeprydda byggning

 

Idag är Israel inte ensamt om att stänga in sig bakom murar. Saudiarabien har också bestämt sig för att omgärda sig med ett 900 mil långt skyddsstängsel som kommer att se till att Frankensteins monster inte angriper sin skapare. Men det är lönlöst både för Israel och för Saudiarabien, två länder som skapades av kolonialmakten Storbritannien nästan samtidigt, att försöka värna sina gränser. De är själva sina värsta fiender och så länge de inte inser detta lär de förgöra sig själva inifrån, oavsett hur höga murar de bygger kring sig.

 

Mänskligheten är inte samma mänsklighet efter den 11 september 2001. Hon upptäckte sin förmåga att inte se det övertydliga, eller att se det som inte finns bara för att man berättat för henne att det fanns där. Mänskligheten befinner sig i chock över denna sin slipade förmåga. Hon har förlorat kompassen. Att det påstådda planet hade träffat just den del av Pentagon som nyss förstärkts spelar ingen roll för denna nya mänsklighet. Att på nedslagsplatsen några tusen människor vanligen hade sin arbetsplats men just den dagen fanns där blott några tiotal på grund av renoveringarna har ingen betydelse.

 

Att just dessa några tiotal anställda som fick sätta livet till tillhörde Pentagons revisorer som skulle kartlägga vart 2,3 trillioner dollar hade tagit vägen har ingen betydelse heller. Slump. Det som materialister och realpolitiker har pumpat i oss i hundratals år. Om själva livet är resultatet av en slump, så varför skulle inte de motsägelsefulla skeendena den 11 september också vara det? Problemet är ju att journalisterna aldrig ställde några frågor och då vet denna chockade mänsklighet inte hur man besvarar en fråga som aldrig ställts.

 

Alla riken i historien faller till slut. Det beror på att makt utan rättvisa faller på sin egen inkonsekvens. Rättvisa, som universellt begrepp betraktad, är en förutsättning för en sann civilisation. Civilisationer som gått över i post-industriellt varv bär större ansvar än andra. Att de ägnar sig åt att manipulera och utsuga de sämre lottade kommer att leda till deras fall, därför att de blir mindre civiliserade ju mindre rättvisa de är. Civilisation förutsätter rättvisa. Ociviliserade riken går oundvikligen mot sitt fall. Civiliserade riken blomstrar och växer. Fallande riken kommer att ge plats för andra civilisationsprojekt som åter kommer att lockas till att utöva makt utan att ta hänsyn till rättvisa och i sin tur gå under på sin egen inkonsekvens.

 

Denna cykliska gång för rikens uppgång och fall tangerar Ibn Khalduns tankar i ämnet från 1300-talet. Under Ibn Khalduns tid var filosofernas lösning att tillämpa etiska krav på politiken, med den skillnaden att då sammanfattades de etiska kraven i religiösa termer, medan idag får dessa sin näring ur den internationella rätt som har för uppgift att värna om mänskliga rättigheter och ekologisk hållbarhet. Så länge denna rätt är åsidosatt och försummad lär obalans råda, dvs. orättvis maktutövning härska. Folkens uppvaknande efter Andra världskriget har idag så gott som raderats och manipulerats till oigenkännlighet till förmån för en global marknadselit. De oundvikliga kulturrevolutionerna efter två förödande världskrig förvandlades av den globala marknadseliten till en konsumtionsvara och konsumerade sig själva till slut. Att motverka denna globala elits planer på herravälde är vår tids enda berättigade kamp.

 

Men denna kamp lär inte kunna leda till positiva resultat så länge människor delas i politiska falanger efter traditionell modell, därför att denna modell har utnyttjats av marknadseliten som betalar båda falangernas löner för att säkra deras lojalitet. Höger- och vänstertänkandet måste därför omdanas om kampen mot denna elit ska lyckas. Många tecken tyder på att vi bevittnar den gamla modellens dödsryckningar. Det rådande kaoset i arabvärlden och Europa idag är ett av dessa tecken. Hur gör man för att bryta den cykliska modellens åverkan på civiliseringsprocessen? Varje uppvaknande utgör ett hot mot den merkantila ideologin och dess missfoster, konsumtionssamhället. Sökandet efter alternativa politiska former intensifieras tack vare alternativa mediekanaler, vilka inser att den gamla ”demokratin” har tjänat ut sin roll. Vi vet idag hur internationell rätt behandlas av imperiebyggarna och hur mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet och transparens tolkas av deras storföretag.

 

Mörkläggningen av uppvaknandets process i våra medier och sövandet av massorna via alla medel tilltar för varje år. Man låter medierna förvandla det nödvändiga till trivialiteter och göra en nödvändighet av det triviala. Man dränker de riktiga nyheterna i en nyhetsdiarré, ständigt pågående audiovisuella attacker som avtrubbar mottagarnas känslighet och vänjer dem vid att acceptera kontrollsamhället, den enda återstående garanten för den rika världens omskrutna ”frihet”!

 

Religionerna, alla religioner, kan och måste spela en viktig roll i denna ödesmättade kamp, dvs. om och när de lyckas reformera sig och frångå bokstavstänkandet för att närma sig varandra och ägna sig åt en gemensam mänsklig och andlig tillväxt bortom alla falska identiteter som skiljer oss åt. En tveksam utveckling på kort sikt? Men inte omöjlig. Den pågående kunskapsrevolutionen har redan nått de missgynnade världsdelarna. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av denna pågående förvandling. Och många inom den rika världen har helt enkelt fått nog.

 

Hur kommer nya modeller att se ut om uppvaknandet bromsas eller stoppas? Övervintrande skendemokratier som troget följer det gamla paradigmet med växande ångest och depressioner bland sina befolkningar som tvingas ljuga både för sig själva och för varandra? Nydanade totalitära enheter à la Ryssland och Kina som utmanar skendemokratierna med deras egna vapen: det monetära systemets psykologiska makt över massorna. M.a.o. inga påtagliga förändringar mot dagens rådande läge. Kan de svaga länderna bidra med något? Genom att fungera som kuvöser för äldre system som verkat före den monetära diktaturens etablering kan arabvärlden, svarta Afrika, Sydasien och delar av den sydamerikanska kontinenten kanske bjuda på några lösningar till de problem som är kopplade till civilisationsprocessens cykliska gång och den monetära återvändsgränd som flertalet människor befinner sig i idag.

 

En tveksam utveckling på kort sikt. Dessvärre för Globalisterna har de pågående informations- och kunskapsrevolutionerna redan nått dessa länge missgynnade världsdelar. Det är ännu svårt att förutse de långsiktiga effekterna av den pågående digitala revolutionen. Men nyheter från Chiapas i Mexiko eller Rojava i norra Syrien har svårt att nå oss. Böcker om dessa aktiva, förnyande folkrörelser får avslag från kulturmyndigheter. Den folkliga uppresningen i Sudan, som knappt någon talar om trots att den pågått i flera månader, verkar ha lyckats med det som egyptierna misslyckats med. Den sudanesiska armén tänker låta en civil regering styra landet, och kanske därmed bli en förebild för andra länder i området, efter det totala fiaskot i Egypten, ett land som länge nu pendlat mellan militär och religiös fascism. Civilisationen har ännu inte sagt sitt sista ord.

 

*

 

Men Rabelais hade redan formulerat problemet och tänkt ut en lösning på 1500-talet. Genom skrattsalvorna och de absurdistiska förvecklingar som hans hjältar genomlevde lät han stora porten till klostret i Thélème prydas av en lång inskrift där det bland annat stod att läsa:

 

Processer och tvister äro till föga glädje här, dit man kommer för att ha det trevligt tillsammans;

Omänskliga anleten tillhörande sådana människor, må man föra dem att skinna andra annorstädes: här skola de icke få uppehålla sig; lämnen detta område, omänskliga anleten!

Det heliga ordet, må det aldrig bli utplånat på detta så heliga ställe; må var man omgjorda sig därmed; må varje kvinna förskansa sig bakom det heliga ordet.

 

Med Rabelais och hans romanhjältars jakt efter Sanningens ”heliga dryck” började den västerländska civilisationen ifrågasätta sina premisser och sina mål. Hans verk var frukten av dess spirande uppgång. Med ”Lucky Larry” fem hundra år senare lät sig mänskligheten manipuleras av illusionsmakarna, kuvas av penningguden och höljas i skam. Sanningens dryck hade förvandlats till spyor och kunskapsruset till illamående. Stanken fick man stå ut med, bara man slapp drabbas av marginaliseringens förbannelse. Men det blir dessvärre det bedrägliga Västerlandets fall.

 

Västerländska läsare, bröder och systrar, jag ska inte rekommendera er att läsa Rabelais eller den europeiska Renässansens stormästare eller ens vår tids David Ray Griffin eller Andreas von Bülow. Det är er egen historia och er egen räddning de skrev om. Följ Thélème-klostrets regel: "Gör som ni vill!"

 

Text: Hesham H Bahari

 

Rabelais verk utgavs på svenska i fem delar av Söderströms förlag, Helsingfors, i översättning av Holger Petersen Dyggve och med illustrationer av Gustave Doré:

1945 Den store Gargantuas förskräckliga leverne
1946 Pantagruel de törstigas konung
1947 Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar
1948 Den märkvärdiga resan till Babuc
1949 Den gudomliga flaskans orakel

 

Böcker om 11 september utgivna av Alhambra kan beställas i bokhandeln.

Motsägelser om 11 september, av David Ray Griffin
WTC 7 och dess mystiska kollaps, av David Ray Griffin
Usama bin Ladin: Död eller levande? av David Ray Griffin
CIA och 11 september, av Andreas von Bülow
Bushs okända värld - Religionen, affärerna, de hemliga nätverken, av Eric Laurent
Gåtorna kring 11 september, av Eric Laurent

          

 

Jungfruns "uppenbarelse" i Zeitoun 1968-70