bahari.blogg.se

Tolkning av
Hesham Bahari & Ingemar Leckius

 

Jaffas ansikte är ett barn        Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild?         Vem skakar Österlandet?          
        Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit         En irrande röst...                                                    
                 

(Ett huvud yrade, hängav sig åt gyckelspel. Buret på höjda händer skrek det avhuggna huvudet: Jag är kalifen!).   

De strök omkring, grävde en grop åt Alis ansikte  
Det var ett barn, ett vitt eller svart barn.
Jaffa var hans träd, hans sånger...  Och Jaffa...
De gaddade sig samman. De rev sönder Alis ansikte
                   

                                                  Offrets blod i bägarna,
                                               Säg: det är en kyrkogård
                                            Säg inte: min dikt är en ros,
                                          den har förvandlats till blod.

 

                                                                  Mellan blodet
och rosen finns bara en tråd av sol. Säg: min aska är en boning.
Efter varje avhugget huvud slipar Ibn Abbad sitt svärd.  
Ibn Djahwar är redan död.

 

I begynnelsen fanns bara
tårarnas rot          mitt hemland, menar jag
och avståndet var min tråd           Jag klipptes av och i den arabiska grönskan drunknade min sol        Civilisationen är en bår, och staden
                                                 en hednisk ros -
                                                                             ett tält.

 

Sålunda börjar eller slutar berättelsen.
Avståndet var min tråd                Jag knöts ihop igen
som ett planetariskt öga,
och skrev ner staden
(när staden var ett flyttlass och gråten
                     dess babyloniska fästningsvall),
     jag skrev ner staden
som om alfabetet svettades
inte för att hela såren
inte för att återuppväcka mumien
men för att återuppliva motsättningarna...    (Blodet
förenar rosen med kråkan)           ...för att spärra broarna
och två de sorgsna ansiktena
i seklernas utgjutna blod.
Jag skrev ner staden
som när profeten går mot döden         jag menar mitt hemland,  
            mitt hemland eko,
                    eko, eko...


Ba' lyfter på hatten och Djim är en hårtofs,
                försvinn försvinn
Alef är den första bland bokstäverna,
                försvinn försvinn
Jag hör Ha' brista i gråt och ser Ra'
likt en sjunkande nymåne upplösas i sanden
                försvinn försvinn,
o blod som levras och förirrar sig i ordens öken

 

O blod som väver olyckan eller mörkret,
                försvinn försvinn
Din historias magi har brutits.
Begrav dess förödmjukade ansikte.
Förlåt oss, o gasellernas horn!
O antilopernas ögon, förlåt oss!

 

Jag vacklar, varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
              i en bild.
Nu bär jag dig på min panna, mellan mitt blod
och min död:
är du en grav eller en ros?
Jag ser dig som lydiga barn
släpande på sina inälvor, knäböjande inför kedjorna. De iklär sig en ny hud till varje piska... är du en  grav                             eller en ros?        
Du dräpte mig, dräpte mina sånger.
Är du ett slakthus
eller ett uppror?
Jag vacklar,  varje ögonblick ser jag dig, mitt hemland,
               i en bild.

 

Ali rådfrågar ljuset. Han går sin väg
bärande sin historias lik från hydda till hydda:
                    "De lärde mig att jag har ett hus i Jeriko  
                     att jag har bröder i Kairo
                    att Nasarets gränser
                    ligger vid Mekka.
                    Hur förvandlades min kunskap till en boja
och avståndet till en belägringseld eller ett offer?
                    Är det därför som historien förkastar mitt ansikte?"

 

Om du bara visste! Vilken fars!
(Kalla den kalifens tal - eller  karneval)
Den leds av två generaler
Den ene slipar giljotinen
och den andre biter i sanden...
Om du bara visste! Vilken fars!   

 

Hur kunde du glida mellan offrets hals
                    och bödelns bila?
Vad, blev du mördad?
Se, du har försvunnit men farsen fortsätter.
Du dog som alla de andra
som tiden gråter i förfädernas lunga
som molnet bryter sönder sina regnbågsdörrar
som vattnet drunknar i sanden
eller evigheten halshugger sina begravda.
Du var som de andra, du försvann men farsen fortsätter.
Du var som de andra. Förkasta de andra!

 

Sådan var deras början. Börja du
från ett döende barn,
ett förfallet hus som koloniseras av andra hus.

 

Börja härifrån,
från gatornas klagan, från deras kvävande vind,
från ett land som förvandlas till en grav.
Börja härifrån
så som olyckan börjar eller åskvädret föds.
Är du död? Nu förvandlas du till tordön,
återskapas i åskans sköte.
Se hur du smälter, hur du återuppstår.
Du försvinner medan åskan fortsätter.

 

Din enda egendom var tältets skugga, och i tältduken fanns en reva, ibland  gav man dig vatten, ibland bröd, och dina barn växte upp i en pöl.
Du förlorade aldrig hoppet, du reste dig, förvandlades till drömmen och                             
     ögonen.
Du uppenbarar dig i en hydda vid Jordanstranden, i Gaza eller i Jerusalem.
Du stormar gatan, detta ändlösa liktåg, och lämnar den i bröllopsyra.

 

Din lockande röst är ett hav.
Ditt sprutande blod är ett berg.
Och när jorden bär dig till sin bädd
lämnar du till nästa älskare två bäckar
ur ditt två gånger utgjutna blod.  

 

Jaffas ansikte är ett barn          Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild?         Vem skakar Österlandet?            
              Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit         En irrande röst...

 

Det förflutna har gått under och går likväl inte under.
Dal     är en gestalt nedbruten av sorg.
(Varför är det förflutna borta och ändå här?)
Qaf     är närmare än ett pilskott.

 

Jag ber om vatten och han ger mig sand.
Jag ber om sol och jag får en grotta
                              Är du herre? Du kommer att förbli
                          herre. Slav? Slav kommer du att förbli.
Så lyder berättelsen: när jag ber om sol, ger han mig en grotta. Varför är det förflutna borta och ändå här? Varför denna jord som bara föder fram sorgliga dagar, denna enformiga jord?

 

Är du herre? Du kommer att förbli
herre. Slav? Slav kommer du att förbli.

 

Förvandla bilden om du vill.
Byt ut fanan.
Själv kommer du aldrig att förändras.  

 

    ... På en karta som breder ut sig... etc. Härskaren som bor på sidan 1 kommer ridande på ett djur stort som galgen. Han förvandlas till en staty som uppfyller alla torg. (Härskarinnan höll på att tvätta sin ända, omgiven av kvinnor som grenslade spjuten och tuggade på slottets rökelse, medan männen inregistrerade deras hjärtslag i tiden, som skrynklades som en trasa mellan fingrarna...)

 

Kaf    skälver under förnekelsens elektron,
    djup som ljuset
Ta'    en historia vars tak består av lik och rökelse
Alef    galgens stolpe blöts ner av ett lerigt ljus
Ba'    en kniv som flår människans hud och tillverkar         skor åt ett par himmelska fötter på en karta som         breder ut sig... etc.

 

   Trädens frukter är förvandlingen och utvandringen i ljuset. De är  rotade i Palestina och deras grenar är fönster           Vi lyssnade till deras glädjerop och läste tillsammans om  legendernas  stjärna.  Soldater och domare rullar benrangel och huvudskålar framför sig.  Tryggt vilande som drömmen drivs de i landsflykt, tvingas de ut på irrfärd...
Hur börjar vi?
          Varifrån, är havet i stånd till, kan solens ömhet?

 

   (Jag nöjer mig med ett bröd, en hydda och solens hägn, jag är varken krigarens hjälm eller härskarens sköld, jag är floden Jordan,  jag överraskar blommorna och förför dem           rinnande blod           jag döljer mig i min jord och mitt blod är dess vatten, det kommer att förbli jordens bräckliga väktare: virvlande damm som förenar den irrande älskaren med vinden, och bara saven återstår)
            Ett barn mumlar: Jaffas ansikte
är ett barn               Här föll upprorsmannen           Haifa kvider i en svart sten och palmen som överskyggade Maria gråter                 Jag viskade: mina fötter hungrar och jorden skälver i mina handflator              Vi avslöjade våra hemligheter (tårfläckarna är en väg).
 Jag rör vid ljusets midja, känner hur det rycker upp öknen med rötterna och hur universum fjättras med ett rep av änglar              Ser du spåren efter en planet? Planeten lyssnar till min röst. Jag har upprepat dess berättelse och skall upprepa den på nytt...
I askans tid kastade en människa sin historia i våra dagars eld och dog

 

(Så länge staten består kommer du inte att lära känna friheten.)
Kommer du ihåg? (Basen och
arbetarnas makt...) Vad tjänar det till?
Revolutionen degraderas till ett ord
efter hans namn, sträcker ut sig som ett bord.
Har du läst Bordets sura?
En feda'i ristade sitt brinnande namn i de nedisade struparna och dog
       

                                                    
Den slaktade floden följer sitt lopp:
    Varje vatten är Jaffas ansikte.
    Varje sår är Jaffas ansikte.
Miljonerna som skriker ut sin vägran är Jaffas ansikte.
Jaffa är de älskande på terrassen, i kedjorna eller i graven.  
Jaffa är blodet som strömmar från världens sida.

 

Detta är jag: Jag tillhör inte förfallets tidevarv.
Jag är hänryckningens våldsamma timme och de fria tankarnas jordskred.
Detta är jag - ett moln svepte förbi
havande med dårskapens virvelvind
och labyrinten växer framför mitt fönster,
medan de andra säger:
                               ( - Han vallar sin hjord av ögonlock
                               Han förenar den främmande
                               med sitt främlingskap)

 

Detta är jag: Jag för främlingen till hans främlingskap
Jag skriver historien: över minareten
kretsar en måne som tyglar hästarna
och sover i händerna på en amulett.
Nederlaget har besudlat
            seklernas kropp
Oran är Kazimiyahs syster.
Damaskus är Beiruts gumma.
En öken som slukar årstiderna, ett härsknande blod -
Symbolernas eld  frambringar inte längre städerna och rymden.
Jag mindes att det som återstod bestod
av ett åldrat blod som dog som dog
och nederlaget har besudlat
                  seklernas kropp.

 

    ... På en karta som breder ut sig etc, där ordet förvandlas till en vävnad vars mellanrum genomkorsas av huvuden som luddig bomull              Dagarna bär på genomborrade lår, som träder in i en historia tömd på allt utom naglarna. Trekanter med kvinnliga former lägger sig ner mellan blad och blad. Allting träder in i jorden genom ordets nålsöga: insekten guden poeten,
genom sömnlöshetens stygn och röstens hetta, genom skotten och tvagningarna, genom månen och Salomos myra, genom fält där skyltar spirar med olika inskriptioner: "Sökandet efter levebröd", "Sökandet efter en röv i hemlighet" och "Finns rörelsen i steget eller i vägen?"

 

Vägen är av sand. Luften välver sig över den och steget är en tidrymd slät som en sten på stranden...

 

Tiden höll på att tränga ut ur tiden och det man kallar hemland satte sig vid sidan om tiden. Och det var nära att falla. "Hur skall man rädda det?" frågade en fjättrad man  och fick bara ett annat betsel till svar. En folksamling tät som sand började utsöndra ett avstånd lika stort som lam mim alef,  eller som sad ain ya' ha' kaf,  och så beträda det, vävande fanor, mattor och kupoler, byggande en bro från det hinsides till jordelivet...
    En fluga passerade och slog sig ner på ordet. Inte en bokstav rörde sig. Då flög den sin väg igen och vingarna förlängdes. Ett barn kom förbi och frågade efter ordet. Taggar växte fram i hans strupe och stumheten spred sig på hans tunga...
   

                                         
            På en karta som breder ut sig ...etc.  
"Fienden anfaller och de själva förlorar terräng, fienden rycker fram och de själva skingras, fienden blir allt djärvare och de själva allt räddare, tills de återvänder till en flagga på halv stång och slocknade röster, och varje kung bemödar sig att fylla igen sina bräscher,
    ... och när de andalusiska furstarna står inför en katastrof och nödgas be kung Al-Salih om undsättning för att befria Algeciras ur spanjorernas våld, nöjer sig  denne med att uttrycka sin sorg och betyga sitt deltagande. 'Krigets utgång är alltjämt oviss', säger han. 'Vi gläder oss åt att ni har undkommit',
    ... och fienden upphör inte att attackera dem och bekämpa dem och förgöra dem, tills de tvingas överge sina ställningar, berövas sina borgar och går sin undergång till mötes..."
       

                                                         
                                 På en karta som breder ut sig ...etc.
Den välkända historien som kokas över sultanens eld har vägrat nämna en poet... och fortsättningen följer  
på en karta som breder ut sig... etc.
              Det skall komma en tid
            mellan askan och rosorna
              när allting kommer att slockna
              när allting kommer att börja

 

    ... Och jag besjunger min tragedi. Jag kan bara skymta mig själv i ett chiffer, i historiens utkanter       Jag skall börja, men var? Varifrån? Hur skall jag göra mig förstådd, på vilka språk? Språket som ammat mig har förrått mig. Jag skall försköna det och fortsätta att leva på udden av en tid som dog, vandra på udden av en tid som inte kommit än
                    Fast jag är inte ensam
 ... Historiens gasell öppnar mina inälvor        Slavarnas flod ryter. Det finns ingen profet som inte är trotsare, det finns ingen gud som...          Vi  närmar oss, vi upptäcker brödet         Vi har upptäckt ett ljus som leder till jorden, upptäckt en sol som springer fram ur den knutna näven. Hämta era hackor! Vi bär Gud som en döende åldring, vi öppnar en annan väg för solen än minareterna, en annan bok för barnen än änglarna, ett annat öga för drömmaren än Medina och Kufa        Hämta era hackor

 

Jag är inte ensam...
Jaffas ansikte är ett barn        Kan det förtorkade trädet grönska på nytt? Kan jorden träda in i en jungfrulig bild?         Vem skakar Österlandet?          
        Den vackra stormen har blåst upp, men den vackra förödelsen har uteblivit         En irrande röst...                                                    
      

           
De trädde fram ur de uråldriga böckerna
där rötterna möglar.
De kom som årstiderna kommer.
Askan kramade sin motbild
och fälten vandrade mot fälten.
             Nej, han tillhör inte förfallets tidevarv
             Han är hänryckningens våldsamma timme
             och de fria tankarnas jordskred.
                                                                                               Beirut, hösten1970

 

Utdrag ur "Detta är mitt namn" (Antologi). Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.

Tolkningar av Hesham Bahari, Sigrid Kahle, Ingemar & Mikaela Leckius och Ingvar Rydberg
Förord av Alain Jouffroy
Efterskrift av Sigrid Kahle
Häftad / Illustrerad / 302 sidor / Inkl. CD med Adonis egen uppläsning