bahari.blogg.se

Jacques Berque – ”shejken”

Av Claudine Rulleau

 

Som islamhistoriker och översättare av Koranen och stora klassiker (till franska) har Jacques Berque gått på strövtåg genom hela arabvärlden. Aktuell genom utgivningen av hans monumentala skildring av Egyptens koloniala historia, ”Egypten: Imperialism och revolution” (övers. Ingvar Rydberg / Alhambra) låter vi här Claudine Rulleau presentera honom och bjuder sedan våra läsare på ytterligare ett kapitel ur det digra verket.

 

Tisdagen den 2 juni 1981 samlades i en välfylld sal i Collège de France experterna på arabiska språket och orientalismen – André Miquel, Maxime Rodinson, Charles-Robert Ageron, Henri de la Bastide m.fl., samt en skara franska studenter och gäststuderande från Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Dessutom fanns där ett antal före detta studenter som tidigt intresserat sig för detta område och sedan blivit forskare eller lärare antingen i Frankrike eller i sitt respektive hemland. Jacques Berque gav nu sin avskedsföreläsning efter ett kvartssekel som professor i samtida islams sociala historia.

 

Inför de många uppmärksamma och ivriga åhörarna presenterade Berque inte bara kvintessensen av tjugofem års undervisning, utan även sina funderingar kring det arbete som påbörjats före andra världskriget, och framförallt sin syn på vilka insatser som bör göras i framtiden. En människa som så länge gått i främsta ledet kan inte sluta forska och upptäcka bara för att han går i pension. Tack vare Berque blev araberna, deras religion och deras kultur, dvs. det samtida arabisk-muslimska samhället, en del av nutiden – trots att både specialister och lekmän i flera årtionden ansett det lika dött som Rom och det antika Grekland. Ändå hade det egentligen aldrig fjärmat sig från nutiden, utom för dem som trodde att det arabisk-muslimska samhället var identiskt med den mytiska och degenererade guldålderns flyktiga och sista blomstring.

 

Berque besitter idag den förtroendeingivande frodighet och korpulens som ankommer en verklig mästare – han har ibland kallats ”shejken” – och bakom de ofta halvt slutna ögonlocken lurar en vaken blick. Men förvänta er inte någon folklig dialekt hos denne ”svartfot”, född i Algeriet år 1910. Han inledde sina högre studier vid universitetet i Alger (då landets enda) och avslutade dem vid Sorbonne. Han både talar och skriver gärna i bilder, ibland överdrivet, alltid exakt, ofta vasst (se upp för hans giftigheter!), obehindrat på både franska och arabiska, helst klassisk, som han behärskar till fulländning. Han tycker ibland om att påminna om att han inte har studerat arabiska på universitetet. Även om hans första böcker framför allt handlade om Maghreb – Algeriet, där han upplevde sin barn- och ungdom och Marocko, där han i nästan tjugo år var tjänsteman inom den civila förvaltningen – har han ständigt utvecklat sitt teoretiska och praktiska vetande om hela arabvärlden. Från Eufrat till Atlasbergen har han säkert sett och besökt allt och alla. Hans långa vistelse i Marocko, ett land han utvisades från efter att ha anklagat det franska protektoratet för inkompetens och framstegsfientlighet (han lämnade Marocko 1953, samma vecka som sultan Muhammed V avsattes), gav honom tillfälle till en mängd fältstudier. Dessa låg till grund för hans avhandling om de sociala strukturerna i Höga Atlas, vilken i viss mån kom att förändra forskarnas metoder och attityder. Hans intellektuella nyfikenhet hindrade honom från att på sina resor bara träffa kolleger och personer från vissa samhälls- och yrkeskategorier. Han mötte statschefer och bönder, diskuterade med imamer och filosofer, troende och ateister, sunniter och shi’iter, debatterade med filmregissörer och journalister, utbytte tankar med lärare och affärsmän, målare och poeter. Själv poet har han översatt stora klassiska verk till franska och skrivit om den samtida arabiska konsten. I hans kunskapsinhämtning finner man ingen butter njutning, inget staplande av kunskap i ett elfenbenstorn för kunskapens egen skull.

 

Intellektuell och forskare är han förvisso, men aktiv och alltid noga med att dela med sig av sina upptäckter och lära sina landsmän och västvärlden att förstå situationen och livskraften i den näraliggande men dåligt kända muslimska världen. Det har han gjort genom sina artiklar, sina böcker (över ett tjugotal), sin undervisning och sitt konstanta engagemang under ett kvarts sekel. För trettio år sedan arbetade han för att förbättra de fransk-egyptiska relationerna som då var sämre än någonsin, och för några år sedan stred han för invandrarbarnens rätt till skolgång i Frankrike.

 

Så efter att ha lämnat Collège de France för departementet Landes – varifrån han gärna styr kosan till Bagdad för en poesivecka, till USA för religiösa samtal, till Lille för att möta andra lärare – har han i över fem år ägnat sig åt att göra en ny översättning av Koranen. Detta kan verka förvånande med tanke på att Berque visserligen är troende men inte religiös (i alla fall inte from) och alltid har hållit en profan och – i sitt intellektuella arbete – vetenskaplig attityd.

 

När man frågar vad som driver honom, svarar Jacques Berque att det är ”kombinationen av hans egen karriärlystnad och ålder, samt den arabisk-muslimska kulturens inre väsen”. Han går tillbaka till den viktiga Korantexten därför att han anser att det fortfarande finns mycket att upptäcka i den, och därför att han hoppas göra en översättning med större filologisk exakthet och stilistisk elegans (vilken översättare hoppas inte det?) Han anser sig vara en auktoritet på området eftersom han har levt i arabvärlden mycket längre än många andra översättare till franska; och eftersom hans kännedom om denna ”andra värld” givit honom den dubbla kulturella identitet som många unga maghrebinska författare och konstnärer känner, fast i motsatt riktning.

 

Anser denne man, som under så lång tid upprättat så varierande broar mellan två världar, att han fortfarande har något att upptäcka och visa upp för oss andra? De som känner honom tvivlar inte på det. Hans röst blir alltmer engagerad: Han har nämligen börjat översätta Kitab al-Aghani (Sångernas bok), ett annat av den arabiska kulturens huvudverk, närmare bestämt på poesins område. Han talar alltmer eftertryckligt: ”Västvärlden förstår ännu inte den muslimska världen till fullo. Islam är fortfarande något okänt. Man hävdar att islam står i konflikt till förnuftet, till Descartes. Man sätter likhetstecken mellan mysticism och sekterism och mellan islam och fanatism. Det finns emellertid en rationalitet inom islam som är helt okänd hos oss. Själv ser jag islam som Aristoteles andliga förlängning. Men än återstår mycket att göra…. Även om en hel del har gjorts för att minska okunnigheten. Detta hävdade jag redan år 1981.” Vad sade han då som avslutning på sin avskedsföreläsning? Jo, så här: ”Jag vill inte se några icke önskvärda fusioner, inte heller att vi glömmer våra övriga respektive band: i Frankrikes fall banden till Europa och västvärlden, i arabernas fall banden till Afrika och Asien. Däremot vill jag se ett utbyte mellan ett framstegsinriktat islam och en brobyggande socialism. Jag vill se en ömsesidig dialog – det gör inget om den konfliktfylld så länge frågorna är angelägna – i stället för denna ömsesidiga okunnighet. Jag vill se nya Andalusien, vars samlade rester och oförtröttliga hopp vi alla bär inom oss.”

 

Text Claudine Rulleau

Övers. Per Svensson

Tidigare publicerad i ALM nr. 7, oktober 1995.

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se

 

 

Utdrag ur Egypten – Imperialism och revolution

Av Jacques Berque

Övers. från franska av Ingvar Rydberg

 

 

Onödigt medvetande?

 

I sin naiva självupptagenhet hamnar de klarsynta i detta land lätt i djup pessimism.(1) Denna kommer sig både av att det faktiska läget förvärrats och att analysmetoderna förfinats. Vid denna tid blir de unga män som snart får ansvaret för samhällsomvandlingar, vilkas omfattning ingen ännu anar, klara med sina studier. De tekniska och ekonomiska publikationerna blir allt fler, många av dem konformistiska, andra redan mer inträngande. Så gott som alla har botemedel att föreslå. Den socialistiska planeringen (2) utövar en dragningskraft som är något konjunkturbetonad men också kan förklaras av den centralistiska egyptiska traditionen. Väl genomtänkta historiska perspektiv börjar bli synliga i framställningarna, av vilka vissa vittnar om en avsevärd mogenhet. Bruket av statistik, som förts under lång tid och är mer minutiös än i något annat land i tredje världen, gör en helhetssyn möjlig. Och den är mycket dyster. Motsatsen skulle ha förvånat. Man kan följa detta direkta eller bara underförstådda erkännande i de publikationer som kommer ut i rask följd ända till regimens slut. De erbjuder inte bara redan i sig värdefulla dokument om det stadium Egypten då nått fram till utan också ännu värdefullare vittnesbörd om hur det börjar bli medvetet.

 

De nya uttrycksmedlen

 

Prosan har övergett assonansen. Romanen har sedan en generation ersatt al-maqáma. Poesin söker sig nya vägar. Al-jadíd, ”det nya”, (3) tycks definitivt triumfera. I själva verket fortsätter rivaliteten mellan de båda systemen.

 

Det ena åberopar sig fortfarande på den arabiska klassicismen. I själva verket närmar det sig den stil som kan kallas mellanarabiskan, en redan halvsekelgammal frukt av den kulturella renässansen. T.o.m. illustra klassikerförespråkare som Taha Husayn strävar mot en modernism inte bara i valet av ämnen utan också av uttrycksmedel. De har hela tiden framför sig ett annat systems modeller: västs. Väst härskar direkt genom sina språk, utbredda hos stora minoriteter, och indirekt genom sitt sätt att fostra och undervisa. Moderniseringen innebär, trots arabiskans växande lätthet att behandla de mest skiftande ämnen, alltid en anpassning för att inte säga lån. T.o.m. al-’ulamá måste ta hänsyn till de nya strömningarna – så mycket mer då författarna. De stora författarna är mer eller mindre tvåspråkiga. Att de inom landet är nyskapare hindrar inte att de är utlandets elever. Ligger inte deras väsentligaste funktion just i denna överföring? Fast då överskrider deras sociala betydelse nästan alltid det inneboende konstnärliga värdet. Och det är kanske därför det berättigade anseende de åtnjuter är något motsägelsefullt.

 

På motsvarande sätt visar kritiken, som ifrågasätter, uppskattar och konfronterar, upp en aggressiv vitalitet. Kan det inte vara så att dess funktion härvidlag identifieras med dess form? Faktum är att den, vid sidan om andra genrer med lägre anseende som presspolemiken eller det illustrerade reportaget, utövar en väldig makt. Den bidrar på ett avgörande sätt till författares berömmelse, de som gett prov på vad de kan. (4) De olika genrernas hierarki har f.ö. modifierats. Avhandlingen anpassar sig efter de akademiska modellerna och, särskilt inom juridiken, så mycket som möjligt efter det franska mönstret. Essän erövrar en prestige kanske typisk för en tid präglad av tvekan och vrede. Det publiceras fortfarande mycket poesi. Men romanen och teatern, direkt lånade genrer, för att inte tala om filmen och radiopjäsen, framstår som de stora vinnarna. De båda senare erövrar en publik som förut varit otänkbar.

 

Egypten har förvisso från början fyllt dessa importerade former med ett eget innehåll. Litteraturen förfogar således över en stor uppsättning uttrycksmedel och fyller en väsentlig funktion i detta lands kulturliv: att modernisera den lokala verkligheten och egyptisera det som kommer utifrån.

 

Nyheterna inom bokutgivningen

 

Den kulturella verksamheten i Egypten börjar redan sammanfattas. En årlig biografi kommer sedan 1948 ut genom undervisningsministeriets försorg. (5) Det första bandet pryds av en bild av kungen. Mottagandet är som sig bör kritiskt. Det är ett sätt på vilket kunskapen om den egna kulturen gör framsteg. Professor Muhammad Awad har anledning att glädja sig över det i sitt förord. Inventeringen är så grundlig att den t.o.m. tar med föredrag och utställningar, vilket gör den till inte bara ett dokument utan också en symbol. Och det är i denna dubbla egenskap jag vill kommentera den.

 

Romanerna intar naturligtvis här en viktig plats. Yusuf al-Sibá’i och Ihsán Abd al-Quddús figurerar med två eller tre titlar per år. Som mer nykter och sparsmakad framstår Nagíb Mahfúz. Hans första noveller, som publicerades i en tidskrift på 30-talet, väckte ingen uppmärksamhet. Som många andra försökte han sig också på historiska ämnen. Men under de här åren upptäcker han sin originalitet: en observation som inte stannar vid det anekdotiska, en mustig realism, en överlägsen förmåga att organisera romanmaterialet. 1947 inleder Zuqáq al-Midaqq, ”Middaq-gränden”, serien stora samtidsromaner. Här förs psykologi och drama in i den färgstarka skildringen av stadsmiljön. Hos många andra konkurrerar realismen mer eller mindre framgångsrikt med känslomässiga utgjutelser och frammaningar av historiska miljöer. Men generellt sett är produktionen avgjort inriktad på sociala problem.

 

Det är vad som på ett helt annat område bekräftas av överflödet av juridiska och ekonomiska studier. De upptar en dryg tredjedel av en bibliografi som omfattar omkring 500 titlar per år. Naturligtvis intar utgivningen av och kommentarerna till al-turáth, arvet, fortfarande en viktig plats. Man inriktar sig också alltmer på litteraturhistorien. Där utmärker sig Ahmad Amín, Muhammad Ghalláb och Ibráhím Saláma. Inom filosofin finner Abd al-Rahmán Badawí komplicerade förbindelser mellan det arabiska arvet, hellenismen och fenomenologin. Denna sista förefaller ta hänsyn till den ”existentialistiska” begeistring, som tycks ha gripit omkring sig i även denna miljö. Det är därför Husserls och Sartres analyser kompletterar och ibland konkurrerar med Hegels och Marx.

 

Betecknande nog rubriceras inventeringens första avdelning ijtimá’, alltså ”samhälle” eller ”sociologi”, där det dock mer är fråga om samhällsdebatt, även rent moraliska aspekter, än egentlig forskning. Essäister som al-’Aqqád mediterar över förhållandet mellan islam och demokrati. En fundamentalist som Muhammad al-Ghazái kritiserar en muslimsk vänsterradikal som Khálid Muhammad Khálid och vänder sig upprörd mot al-Qusyamís agnosticism. (6) Men redan börjar studier av de första professionella sociologerna som Hasan Sa’átí och Hámid Ammár bli kända.

 

Katolikpatern Henry Ayrouts berömda bok Moeurs et coutumes des fellahs (”Böndernas seder och bruk”) från 1938, som översatts till arabiska, kommer ut i en sjätte upplaga. För många avslöjar den en föga känd verklighet.

 

Denna årsbibliografi börjar också ta upp avhandlingar som försvarats vid de tre universiteten. Bland de första doktorerna kan vi notera en kvinna, som så småningom kommer att bli bekant under pseudonymen ”Strandens dotter”, Bint al-Sháti. Inom det akademiska livet i övrigt följer kongresserna på varandra. 1951 t.ex. hålls en geografisk sådan, som sysslar med studiet av öknar, och en annan anordnad av UNESCO. Listan över de många vetenskapliga samfunden växer för varje månad som går. Förutom dem upptar föreningarna, al-hay’át, inte mindre än 80 sidor i bibliografin för 1952. Ytterligare ett tecken på den morfologiska accelerationen som jag redan har talat om.

 

Tyvärr nämner bibliografin inte tidningarnas upplagor. Men denna press är ytterst livaktig. 18 dagliga tidningar utkommer 1949, av dem 11 i Kairo. Till de 192 veckotidningarna på arabiska får man lägga tidskrifterna på franska, engelska och grekiska. Städer som Damietta, Tanta, Madínat al-Fayúm och Sohág har också sina blad.

 

Ett sympatiskt tecken på det tryckta ordets vitalitet är också bokseriernas snabba expansion. Det finns numera inte mindre än sex sådana. Den äldsta, Iqra, lanserade 1943 av Taha Husayn, assisterad av al-Aqqád och Fuad Sarrúf. Al-Hilál publicerar sedan 1949 romaner i snabb takt. I juni 1951 startas serien ”Guldboken”. I dess redaktionskommitté, även den presiderad av Taha Husayn, figurerar flera framstående författare.

 

Denna aktivering tyder på ett lovvärt närmande mellan författarna och folket. Kontakter upprättas också i andra sammanhang och växer från år till år. Till de redan talrika museerna och jordbruks- och industrimässorna på al-Gezíra kan man lägga de mer temporära men livaktiga konstutställningarna, som intresserar en viktig om än begränsad publik. Man kan sålunda under säsongen 1951 beundra en vacker staty av Mukhtár, ”Vilan”, tavlor av Lhote, Léonor Fini och några egyptiska målare, bland dem en kvinna, Inji Eflatoun. (7) Teatern har inte längre den heroiska epokens sökarkiver. Men den behåller greppet om sin publik. Den locka de bästa. 1949 sätter Operan upp Tawfíq al-Hakíms pjäs al-Liss, där han angriper arrivismen och demoraliseringen av familjelivet. (8) Zakí Tulaymáts trupp har inscenerat sju pjäser. Biograferna har visat en film av Taha Husayn om islams första tid. Den historiska filmen attraherar producenterna liksom den sentimentala operetten och sedekomedierna. Det svarar mot massans smak, som även radion anpassar sig till. Den försöker annars ge lika mycket utrymme åt folkbildning som åt sången och farsen.

 

Är det en slump att bibliografin ger en så rik och talande syntes av denna tid? Dess precision och heltäckande ambitioner vittnar i sig om mognaden hos den aktuella egyptiska kulturen, präglad av både känslan för det förflutna och ständigt nya krav. Denna kultur antar svåra utmaningar, dess värden är ännu överlägsna dess formella innehåll och symbolerna de ger spridning åt pekar utöver den effektiva funktionen. Men detta är övergående drag. Dynamismen blir då bara så mycket mer betecknande.

 

Taha Husayn och frågan om Egyptens identitet

 

I Egypten har själviakttagelsen och självkritiken länge spelat en korrigerande och kompenserande roll. Den får ofta en polemisk eller satirisk udd i pressen, en förkunnande ton hos partitalaren, apokalyptisk hos predikanten, grovt moraliserande hos folkberättaren. I litteraturen inspirerar den de realistiska novellerna och sedekomedierna. Den kommer till synes i specialiserade funktioner som rättsskipningen. Inrättandet av en högsta förvaltningsdomstol 1946 hoppas man ska bidra till ökad rättsmedvetenhet. Den historiska forskningen har kommit igång vid universiteten med en värdefull syntes av Subhí Wahída. (9) Den sociala oron och protesterna mot missförhållandena har också satt sina spår inom forskningen. De politiska programmen, som sedan ett sekel formuleras i en aldrig sinande ström, har blivit både bättre dokumenterade och mer påträngande i sina krav. Mot 30-talets slut, vid tiden för Wafds fall från makten kom en mångskiftande reformvilja till uttryck i flera arbeten, som utförligt analyserade missförhållandena och föreslog lösningar.

 

Så var fallet med Taha Husayns ”Kulturens framtid i Egypten”. (10) Han var vid den tiden dekan vid humanistiska fakulteten och avsåg egentligen ta upp undervisningen. Men det var humanisten i honom som talade snarare än pedagogen. Samma år som han skrev arbetet hade det utkommit en ganska uttömmande undersökning i samma ämne på engelska och några andra liknande studier. Rapporten som han kom hem med från en vistelse i Alperna, dit han rest efter en kongress om intellektuellt samarbete, råkade bli klar just när Wafdregeringen föll. Det var en utförlig diagnos med alltför långtgående förslag för att intressera de nya makthavarna. Den förblev således liggande. Därför hade författaren hunnit gripas av en viss bitterhet, när arbetet till slut kunde publiceras 1944. Samma försening hade en gång drabbat Renans L’avenir de la science (”Vetenskapens framtid”), som jag tror spelat en viss roll som förebild för Taha Husayn.

 

Liksom de flesta i sin generation hade han reagerat positivt på fördraget med England 1936, dock utan att hysa överdrivna förhoppningar. Han tog nationalismen för vad den var: inte som ett mål utan som ett medel, ett steg på vägen. Fåfäng skulle den självständighet vara som inte fylldes med ett humanistiskt och framstegsvänligt innehåll. Hans tonfallär en glödande antiklerikal, jakobinsk undervisares: ”Folk måste få tillgång till allt existerande vetande. Det är det enda sättet att få reda på var i samhället orättvisorna finns, att begära räkenskap av dem som förödmjukar och förorättar folket och bemäktigar sig frukterna av dess möda och arbete, det enda sättet att finna fram till vad som är rimligt och rättvist.” Men denna politiska och sociala roll måste utmynna i något som ytterst har en etisk innebörd. Undervisningen måste inpränta övertygelsen ”att alla medborgares handlingar och ord är lika värda, att de kan bli till verklighet i deras liv och inte bara tomma ord man slungar ut för att förvirra och förvilla.” Och vidare i samma litet omständliga stil: ”Om folket får kunskap, blir det medvetet om de rättigheter som tillkommer det i dess privata liv. Det kommer inte längre att tillåta en minoritet, vilken denna än må vara, att behandla majoriteten orättvist, att förtrampa de rättigheter som tillkommer det i det offentliga livet. Det kommer inte längre att tillåta någon nation, vilken denna än vara må, att behandla Egypten orättvist och förödmjuka det” (England, naturligtvis!) ”Utbildning, bara utbildning, dock på villkor att den är sund och får adekvata medel” (dem som författaren därefter presenterar) ”kommer att tillförsäkra egyptierna rättvisa och jämlikhet i deras eget land och väcka andra folks respekt.”

 

Det gäller således att genom undervisning uppbåda all inre förmåga och överträffa sig själv. Därav följer ett realistiskt perspektiv på bristerna inte bara i undervisningssystemet utan i det egyptiska samhället i stort. ”Varför detta mindervärdeskomplex gentemot utlandet, denna motvilliga och ibland slaviska imitation? Underlägsenheten tar man sig ur bara genom kulturella framsteg som gör en till utlänningens jämlike, som gör att utlänningen inte längre kan betrakta en nedlåtande.” Boken vimlar av sådana resonemang, som vittnar om en klarsynt nationell stolthet. Måtte vi ta oss ur denna ödesdigra klyfta mellan uttryck och verklighet – och inte längre ta skuggor för mål, vältalighet för handling!

 

Det är en nedgörande kritik av verbalismen, al-lafzíyya, ” denna beklämmande retorik som ignorerar verkligheten”, av fetischismen i förhållande till programmen, så pedantiskt formulerade men så betungande att förverkliga som vore de ottomanska kasernreglementen. Det är f.ö. ett arv från khedivregimens byråkrati. Det gäller att få bort alla kortsiktiga intressen, detta jagande efter examina och administrativa apanage, som sker på bekostnad av en verklig utveckling. Han kritiserar oordningen, det ständiga improviserandet och anarkin som präglar undervisningsväsendet. Sålunda har utbildningen av lärare anförtrotts än Dár al-ulúm, denna Ali Mubáraks älskade men nu ganska dammiga skapelse, än ett seminarium inspirerat från franskt håll, än det unga universitetet, än alla på en gång, till vilka för arabiskans del kan läggas al-Azhar, en institution ännu dåligt underrättad om vad konkurrenterna överhuvud håller på med.

 

Vad gäller al-Azhar blandas Taha Husayns antiklerikala känslor med en positiv strävan efter en upplyst islam. Han skriver ett helt kapitel för att söka övertyga de vördnadsvärda shejkerna. Men han ger dem en något giftig komplimang: inser de själva betydelsen av sin uppgift? Vad gäller undervisningen i arabiska är den naturligtvis alldeles föråldrad. Den sker fortfarande på ett sätt som gör de alltför reella svårigheterna än värre. Språket blir något för redan invigda, som den studerande får avsmak för. Det händer åtskilliga vad som hände en Azhar-shejk. I en skrivelse till myndigheterna uttryckte han sig så snirkligt, dvs. enligt egen uppfattning så ”klassiskt”, att ingen av fezmännen lyckades begripa vad turbanmannen ville ha sagt. Han skrev således inte för att bli förstådd utan för att vinna anseende eller åtminstone framkalla vördnad för det majestätiska språket. Men undervisningen i arabiska bör enligt vår essäist bestämmas av samma principer som gäller för alla andra språk.

 

Här kommer en mycket lång exkurs om latin och grekiska, som så blygsamt börjat läras ut, när Ali Máhir fick hand om undervisningen. Detta initiativ framkallade många invändningar och vann bara begränsad anklang. Taha Husayn är en övertygad anhängare av den europeiska humanismen. För honom bidrar kunskap om Demosthenes och Cicero till att slå en bro eller snarare stärka broarna mellan Egypten och Medelhavsvärlden. Han kommer här till sin centrala fråga. Tillhör Egypten österlandet eller Medelhavscivilisationen – eller rentav väst? Taha Husayn svarar inte som en khediv en gång gjort: ”Egypten är en del av Europa.” Men han visar vilka viktiga band som knyter landet till Medelhavsvärlden.

 

Det låter sig ju sägas, kan man invända. Men gäller der inte den arabiska islam i dess helhet? Försummar vår humanist inte sitt lands afrikanska karaktär eller sina semitiska kusiner? Även om Egypten bara delvis hör till Medelhavet, har det likväl sedan över ett sekel genomgått en utvecklingn som inneburit ett närmande till de språk, den lagstiftning och de uppfattningar som hör hemma kring Medelhavet, särskilt i Frankrike. Det har därför inte blivit levantinskt. Kontinuiteterna har varit för starka. Till vilket pris? Det är en annan historia. Men landet imiterar onekligen mer än det assimilerar. I dess fall gäller de svåra problemen inte hotet mot identiteten utan alienationen och ackultureringen. Där skulle en verklig syntes kunna bli resultatet. I så fall hänger den Medelhavskaraktär Taha Husayn påträffat mindre samman med något arv än en beredvillighet att lära. Den är då värd något bara i den mån den förmår förmedla dessa bidrag utifrån. I vilket fall som helst är det fråga om en avvägning mellan moderniseringen och bevarandet av den egna personligheten. (11)

 

Det är en sådan motsats som en stor egyptisk humanist, Husayn Fawzí, oceanograf och musikolog, avser utforska genom Sindbad. Hans Sindbad blir en Odysseus full av generös nyfikenhet på omvärlden och ett nyktert sökande. (12) Det är på Medelhavet han slutligen seglar ut. Är det därför att han där finner det eviga Egypten?

 

Den egyptiska personligheten har också Taha Husayn en djup känsla för. Vi bör dock inte ta hans beskrivning av al-misriyya, egyptiskheten, alltför bokstavligt, ”denna subtila blandning av leende och allvar, optimism och sorgsenhet”, som han skriver. ”Den emanerar från denna både så unga och så gamla själ, attraherad av det moderna och bunden till det gamla, kapabel till inspirerade handlingar och stora framsteg men tillräckligt filosofisk för att då och då bara låta livet passera förbi.” Sådana motsatser kan tillämpas på vilket folk som helst, eftersom definitionen av ”folk”, ”kultur” eller ”personlighet” rymmer en förening av motsatta drag. En identitet existerar bara i den mån den organiserar och stabiliserar spänningar. När Aqqád gav ett porträtt av den egyptiske fellahen i sin ”Zaghlúl”, lät han sig också lockas till sådana tautologiska för och emot. Det finns inget svårare än att karakterisera en kollektiv personlighet. Långt senare kommer Mahmúd al-Álim att ironisera över den store föregångarens ”dunkla och dimmiga” termer. (13) Han misslyckas själv än mer i samma försök genom att som utgångspunkt ta det imperialistiska förtrycket och den ekonomiska infrastrukturen. Det är förvisso  ofrånkomligt att framhäva de historiska betingelserna, men på villkor att man också fastslår kontinuiteterna.

 

Taha Husayns förtjänst – han gör alltså sin analys 1938 och publicerar den mot krigets slut – är att intensivt uppleva ett mycket angeläget problem och lyckas förmedla den upplevelsen. Han vill förena en stolthet över att vara sig själv med en öppenhet inte bara mot Medelhavet utan mot världen i stort. Det sista kapitlet, själva sammanfattningen, utsäger detta med lapidarisk klarhet. ”En kultur bör vara båda nationell och humanistisk.” Dubbelt behov, dubbelt kriterium. En motsättning kanske, men en fruktbar sådan.

 

 

Balansräkningar

 

Vid samma tid som humanisten skriver dessa ord ställer ett antal egyptier i skilda positioner, kulturarbetare, jurister och ekonomer, frågor om arvet och framtiden. Här dyker titlar upp som ”Egypten av imorgon under ungdomens regering” (14) eller ”Mot en vetenskapligt grundad författning för Egyptens pånyttfödelse”. (15) Även makthavare framför kritik och föreslår reformer: ”Vi måste handla innan det är för sent!” Det vimlar av aktionskommittéer, (16) pionjärgrupper (17) och studiecirklar. En av de mest aktiva heter ”Folkets pånyttfödelse”. Merrit Ghálí samarbetar där med ett tiotal vänner, bland dem filosofen Ibráhím Madhkúr. De båda tillhör respektive en välkänd koptisk familj och en gammal muslimsk köpmannasläkt i Kairo.

 

Redan 1938 sade författaren till ”Morgondagens politik” (18) öppet vid en tillbakablick, att det sedan kanske en generation inte gjorts några framsteg i Egypten utan att det tvärtom gått bakåt. En alltför pessimistisk syn. Men hur kan man ifrågasätta de fakta som räknas upp? Utan tvivel återspeglar denna pessimism i någon mån synen hos en borgerlig elit, alltför medveten för att föra sig själv bakom ljuset men ovillig att hysa något förtroende för folket. Bortsett från händelserna 1919 skulle kampen i Egypten bara ha aktiverat ett tunt skikt. Det leder till detta förödande omdöme: ”Vi uppnådde självständighet innan nationalkänslan omfattat alla nationens klasser.” Ett sådant påstående ligger kanske nära till hands för en viss klass. Analysen bör skilja mellan de uttryckta aspirationerna, som uppenbarligen bara är de utbildades, och de dolda innebörderna som upplevs av massan. De senare väger tyngre än de förra. Ledare som Zaghlúl hade under korta tider framgång tack vare en samverkan mellan basens, den egna intuitionens och den historiska situationens krafter. Det är vad reformpolitiken på ett mer eller mindre genomtänkt sätt föreslår.

 

Om reformer talas det mer och mer. I ett land som det här är jordfrågan den viktigaste. Men var skall man få tag i jord för den snabbt växande bondebefolkningen? På den kungliga familjens domäner? Ingen vågar ännu ens föreslå något sådant. På de privata waqf-jordarna? (waqf = religiösa donationer) Det vore att utmana islams institutionella intressen. På de stora ägarnas jätteegendomar? Det vore att slå in på en mycket farlig väg. Inför en sådan möjlighet indelas reformisterna i mer eller mindre radikala. Somliga förordar på engelskt vis en fördelningsjämlikhet kombinerad med en modifiering av beskattningen. Andra går längre och föreslår en begränsning om inte av ägandet så åtminstone av domänernas oändliga tillväxt. I december 1944 framläggs för första gången en plan att begränsa denna expansion för parlamentet. Förslagsställaren, senator Muhammad bey Khattáb, undantar då arv. Det gäller bara förvärv. Det räcker för att väcka skandal. Han förlorar sin plats. 1948 framlägger Ibráhím Madhkúr, den yngste senatorn, ett djärvare förslag, nämligen att avskaffa de privata waqf-domänerna. (19) Merrit Ghálí föreslår att staten skattevägen begränsar möjliga ökningar till 100 feddan. Han föreslår vidare en inre kolonisering (intensifierad odling) av domänjordarna och ett tak på arrendeavgifterna. Det är en förnuftig, sammanhängande plan. (20) Den rika jordbourgeoisin kan inte acceptera den. Den visar sig starkare än den upplysta parlamentsfraktion som kommer till tals genom Ghálí och Madhkúr.

 

Dessa försök är emellertid som symtom. Man avlägsnar sig ytterligare något från det gamla Egypten. Det är inte bara så att traditionalisterna tvingas revidera tanken på en religiös, moralisk och estetisk odelbarhet utan sprickorna vidgas också inom ramen för denna historiska process. Vad som skiljer reformisten från revolutionären avtecknar sig redan. Det är beklämmande, om man så vill, att den traditionella ordningen förkastar just de åtgärder som skulle kunnat rädda den.

 

De som jag här har citerat är egentligen ännu bara reformister. De tror framför allt på utbildning och förmaningar utan att ta särskilt stor hänsyn till trycker underifrån. De bevarar en pedagogisk, rentav auktoritär attityd. De ”vårdar sig om” folket. Det är många reformers öde att aldrig bli förverkligade om bakgrunden är sådan. De formuleras som ett uttryck för skenbart sunt förnuft eller t.o.m. en intelligent konservatism. Men de förmår egentligen inte lösa samhällsmotsättningarna. Man skulle kunna säga att en reform går igenom först när verkligheten hunnit förbi den. I Egypten är detta uppenbarare än på de flesta håll, ty ingen reform alls går igenom. Historien kan sägas avancera bara genom konflikten mellan immobilism och en frustrerad medvetenhet. Här har den förra alltför många allierade.

 

1943 utarbetar en grupp intellektuella ett mer omfattande projekt, som nu kritiserar statsapparaten själv. (21) Under kriget var det mycket riskabelt att lämna in sådana manuskript för utgivning. Författarna stencilerar 140 exemplar, som Alí Shamí gömmer under en polisrazzia. 1945 utnyttjar de hävandet av censuren och ger förläggaren vad de kallar en andra upplaga, i själva verket helt identisk med den första. Den behandlar först den allmänna oron och osäkerhetskänslan i Egypten vid krigsslutet. Pessimismen tränger fram överallt. Karska ord i talarstolar söker alltför ofta skyla över den. Iakttagaren som förmår tränga bakom fasaden märker att särskilt de medvetna och militanta grupperna präglas av pessimism och bristande självförtroende, något f.ö. som de gångna årtiondenas historia bara gett alltför många skäl till. Bara marxismen förmår visa på en utväg ur dilemmat illusionsmakeri – misströstan. Men den omfattas i Egypten bara av mindre kretsar, ännu alltför präglade av romantisk glöd och bitterheten över de brutala förföljelserna.

 

Bilden är således dyster. Vi får t.ex. ett beklämmande porträtt av den lille tjänstemannen som bara är ett ”ambulerande lasarett”. Så ansatt av sociala sjukdomar är han. Beskrivningen präglas av en ”egenart”, som författarna uttrycker som ”våra nationella karaktärsdrag och paroller”.

 

Vad man likväl skulle ha behövt ta hänsyn till dessa specifika drag! Var det fallet 1923 t.ex. när man införde en författning som så ofta kränktes och så föga tillämpades? Inte desto mindre kom den i efterhand att framstå som ett ideal. Författarna har ingen svårighet att dra fram åtskilliga bristande överensstämmelser mellan verkligheten och denna text, uppgjord av en samling jurister mer hemma i internationell rätt. Men de är klarsynta nog att inse att denna konstitution, inadekvat som ett realistiskt regelsystem, inte desto mindre utgjort en mäktig symbol och en positiv faktor när det gällt att uppfostra massorna. Deras analys träffar därvidlag rätt. Därpå följer flera kapitel med kritik av det parlamentariska livet. Sättet valen går till på ger här stöd åt sociologernas kritik och medborgarnas indignation. De talrika och självtillräckliga partierna utmärks inte precis av någon ideologisk variation.

 

Alla i det närmaste utlovar folket samma underverk, även om polariseringen (22) av det politiska och sociala livet, det kalla krigets importerade motsättningar och den bittra kampen mellan de marxistiska grupperna och Muslimska brödraskapet verkar tyda på motsatsen. Kvar står att politiken alltför mycket gynnar personlig rivalitet och kortsiktiga intressen. Egypten har upplevt tre kvarts sekel av moderniseringsansträngningar med successiva, mer eller mindre energiska, men alltmer inadekvata försök att upprätta ett fungerande parlamentariskt liv. Om bristerna är sådana i toppen, vilka är de då inte vid maktpyramidens bas!

 

Paradoxalt nog har detta land med sina många stora byar inte befrämjat något kommunalt liv i modern mening. Författarna kritiserar föga överraskande byhövdingarna, dessa lokala potentater, som bidrar så aktivt till godsägarförtrycket och valfusket. De fördömer med inte mindre rätt den överdrivna centraliseringen, som t.o.m. förvärrats sedan drygt en generation. Ty provinsförsamlingarna kan omöjligen ses spela någon positiv roll. På det planet har det t.o.m. gått bakåt sedan trettio år. Men kritiken utmynnar därför inte i ett förordande av valda representationer. (23)

 

Slutligen riktas en känsloladdad appell till ungdomen, som ”med all den frejdighet, entusiasm och patriotism den är i besittning av kommer att upprätta en storslagen och ärorik byggnad på det förgångnas ruiner och vår vacklande nutid. Detta är dess rätt och dess plikt. Morgondagen tillhör den. Framtiden väntar på den. Eftersom politiken korrumperat vissa i den äldre generationen, som försökt bedriva kommers med den; eftersom nationen ännu inte funnit några som håller måttet bland dessa yrkespolitiker, är det oundvikligt att uppdraget nu övertas av en ny generation, full av aktivitet, liv och hängivenhet. Det skulle vara oförlåtligt om den här ursäktade sig, sökte undanflykter eller resignerade i pessimism. Dessa unga vädjar vi till. Deras svar måste bli: Alltid redo!”

 

I en skrift, publicerad strax efter julihändelserna 1952, innan militärregimens politik tagit fast form, gör Merrit Ghálí upp ett intressant bokslut, så mycket mer övertygande som han själv inte är någon revolutionär. Snarare än på fördelningsproblemen inriktar han sig på sådant som underskottet i handelsbalansen, slöseriet och ineffektiviteten i den statliga sektorn och den absurda ekonomiska politiken. Det tvingar honom till slutsatsen att det gamla systemet gjort bankrutt. Botemedlet? I första hand förlitan på den egyptiska och utländska företagsamheten. Det är en liberal som talar vid en tidpunkt när han ännu har ett visst hopp kvar.

 

Kritiken från de marxistiska kretsarna är mer bitande. Egypten lider inte bara av tekniska och moraliska brister. Hela dess ekonomiska struktur måste revolutioneras.

 

Företagen ingår mestadels i karteller eller holdingbolag. Produktionen domineras av monopol, där familjeförbindelser, jordförmögenheter och förbindelser med de politiska ledarna spelar en större roll än kompetensen. Misr (Egypten) har blivit ett borgerlighetens konsortium. Industriförbundet är trettio år gammalt. Dess ledare Háfiz Afífí, Ibráhím Abbúd, Hasan Nash’at, Amín Yahyá, Sabá Habashí och andra miljonärer. En hastig blick på sammansättningen avslöjar att 2 % av medlemsföretagen representerar 51 % av kapitalet och 49% av de sysselsatta, medan 79 % av firmorna bara står för 17 respektive 19 %. I Abbúd-trusten ingår sju bolag som dominerar sockerindustrin, den kemiska industrin, vidare det khedivala postverket och flera hotell. Henri Rabbáts trust sysslar med tillverkning av järnartiklar och import av tyngre materiel. Produktiviteten eller investeringarna står inte i någon proportion till vinsterna från denna omfattande verksamhet. Vid nationaliseringarna femton år senare kommer dessa att uppskattas till ca 31 % av kapitalet. (24) Om man därtill lägger att partiledningarna, de högre ämbetsmännen och palatset spelar en ledande eller åtminstone inbringande roll i allt detta, är slutsatsen helt klar. Helt klar för förnuftet, men så mycket svårare att omsätta i praktiken.

 

Speglar av lera

 

Ett grundläggande svar finner den reflekterande egyptiern bara genom att bli fullt medveten om landets naturgivna betingelser. Allt fler börjar bl.a. anse en jordreform ofrånkomlig. Nödvändiga framstår också åtskilliga andra förändringar, som på de ekonomiska, sociala och etiska områdena berör sambandet mellan den konkreta verkligheten och tolkningen av den. Så länge denna omvandling inte har skett, och dit är det vid den här tiden ännu långt, paralyseras alla ansträngningar och de allra bästa viljor av en märklig vanmakt.

 

Allmänna opinionen är en miljö där ageranden och gester syns vida omkring, en glasskiva där kastade stenar slår stjärnor. De minsta händelser ger hela tiden genljud där. Orden slungas liksom ut horisontellt. Radions växande makt må förse medvetenheten med nya vapen men den uppmuntrar också till illusioner och dagdrömmar. Denna jord som bemängd med vatten förmår alstra allt har ännu inte fått komma till tals. Varken människorna, idéerna eller institutionerna har kommit den riktigt vid – eller snarare: den har inte projicerat utåt vad som ger fullödigt uttryck för dess inneboende styrka. I gengäld fuskas en nations liv bort i tingens ytplan i händelser och ord, i profiter och förluster, detta så länge utifrån exproprierade liv, lämpat för tal snarare än tankar, ordklyverier snarare än förnuft, politik snarare än historia. Det är en yta som mest bara blänker.

 

I ett land som detta med sin enastående homogenitet, där allt omges av samma aura av damm och dis, där den brännande himlen själv bara är ljusreflekterande lerstoft, är allt en del av detta som blänker. Livet blir till en teater. Orättvisorna förvärras omåttligt utan att något – det skulle då vara koleran – förmår ge uttryck för så mycket elände, rena allt detta ”svarta blod”. Varken hovets ivriga imiterande av allt italienskt, Nahhás gestikulerande eller Muslimska brödraskapets gudsrop tycks bidra med adekvata uttryck. Teater, sade jag. Man dör dock och i motsats till den egentliga teatern för gott. Men man är mer rädd om möblerna än om sig själv. Attentatens ekon dör bort liksom allt annat. Komedin segrar över tragedin. Eller snarare är personer, som inte är i nivå med sin uppgift, på väg mot ett slut på dramat som de inte klart uppfattar, även om alla känner på sig att det närmar sig.

 

Alla talar om den moraliska upplösningen. (25) Försvagandet av familjekänslan, drogmissbruket, som i ekonomiska termer är större än vad tobaksrökningen varit 25 år tidigare, de olika sätten att fly undan, inklusive självmordet, den ökande kriminaliteten och korruptionen: det är allt ämnen som observatörerna dystert, nästan vällustigt återvänder till. ”Förvirring”, ”frustration” och ”förträngning” blir nyckelord i tidens vokabulär. (26) De inleder en period då sådant anses känneteckna egyptiskt och arabiskt själsliv. Men hur mycket europeiskt psykologiserande smyger sig inte in där! De unga människor som svarar på Ahmad al-Sáwís vid den tiden berömda enkät känner faktiskt ångest. (27) Men den har ofta mer att göra med sådant som tas upp i veckotidningarnas ”hjärtespalter”.

 

Taha Husayn bevarar en mer klassisk kontinuitet när han skildrar sina ”fördömda”. I dedikationen vänder han sig till dem ”som brinner för rättvisan och dem som rättvisan hindrar att sova, dem som äger utan att behöva betala och dem som betalar utan att äga och aldrig kommer att göra det.” De sociala motsättningarna som alltmer skärps i Egypten ger författaren goda tillfällen till de antiteser han har en sådan förkärlek för: ”Misären är de armas öde, lyckan de redan lyckliga; olyckan är de olyckligas öde, glädjen de redan gladas.” Han inspireras av Anatole France, som varit den franska prosans mästare, när han själv var i tjugoårsåldern. Men han har bevarat den arabiska förkärleken för ordrikedom och får därvid offra det gamla idiomets aforistiska förtätning. (28) Han utarbetar en stil som ligger däremellan. Det finns en samstämmighet mellan hans formuleringar och de skilda företeelser de uttrycker. Mästerverk om man så vill men vilkas retorik även den speglar tidens anda.

 

Om några år, när den socialistiska realismen slår igenom, kommer man att beteckna stilen som akademisk och borgerlig. Vilka bland de äldre skulle gå fria för sådana smärtsamma revideringar? Förvisso inte Aqqád (29) eller Ahmad Amín och än mindre Haykal. Tawfíq al-Hakím kanske, i så fall den ende. Det är då sökandet försöker bryta igenom språkets och historiens horisontella plan, om man kan säga så, för att begära exakthet hos det underliggande materialet. Men dessa framsteg gäller inte stilen och Taha Husayn kommer att påvisa det för den yngre generationen. (30) Dess verk har ännu inte publicerats men de är skrivna, de som kommer att förmedla övernog av social tragik, om än delvis i humoristisk form: Sharqáwís ”Jorden” och Yúsuf Idrís ”Den billigaste natten”. (31) De kommer att försöka ersätta den klassiciserande traditionens lerspeglar med en stålgnistrande analys. Men blir inte priset därför att österns liv berövas sin egenartade prägel?

 

Denna prägel ifrågasätts av åtskilliga, konstnärer och humanister, till följd av, eller trots, de tekniska framstegen. Så t.ex. arkitekterna Ramses Wissa Wassef och Hasan Fathi. Den senare återuppbygger byn Gorna i en funktionalistisk valvstil. Men bönderna tvekar likväl att flytta in, så svårt kan det medvetet nationella verka. Kirurgen Kamil Husayn mediterar som muslim i essän ”Den orättfärdiga staten” på ett gripande sätt över Golgatas mysterium. Vänsterintellektuella skriver rader av politiska och litterära studier med stöd av egna undersökningar. Yahyá Haqqí, mildhjärtad prosakonstnär från södern, belyser i en stor novell (32) den strid som inte bara gäller lidande och slöseri i detta samhälle utan kanske än mer hur svårt det är att välja

 

En ung läkare kommer tillbaka från Europa. I hemmet bor en ung flicka med en ögonsjukdom, som behandlas med oljan från en moskélampa. Han blir upprörd över vidskepligheten och slår i ett ikonoklastiskt vredesutbrott sönder den heliga flaskan. Sjukdomen förvärras. Till slut blir flickan botad, också (eller i första hand?) tack vare det folkliga läkemedlet. Och vår läkare, som siktat mot högre studier, förstår. Han gifter sig med flickan och blir läkare för den stadsdelens fattiga människor. Han finner sin plats under resten av livet i denna slutgiltigt återvunna intimitet. Men han får inget laboratorium och gör inga stora upptäckter. Är det en lycklig man, som funnit sig till rätta? Det säger inte författaren. Men han har på ett mästerligt sätt levandegjort denna konflikt som ett helt folk upplever mellan effektiviteten, som uppnås genom lärdomarna utifrån, och autenticiteten, som man bara kan finna i sitt eget inre.

 

Alienationen leder inte bara till tvivelaktiga yttre kompromisser. Den hämmar själva frigörelsen. Men en annan fälla gömmer sig i sökandet efter det autentiska. Tillflykten till klassicismen, som i många fall räddat detta folk, kan till slut urarta till en formalistisk eskapism, som är oförenlig med den historiska utvecklingen.

 

I december 1944 blir en skara i valkretsen Sayyida Zaynab vittne till en märklig scen. (33)

 

Under ett valmöte med kretsens Ishtirákí-kandidat (ishtirákí = socialist), som sedermera till följd av valfusk bara får 17 röster, reser sig en invalidiserad men vältalig judisk trotskist upp för att svara en sheikhkandidat, som i talarstolen fördömer närvaron av främmande folkelement – västliga minoriteter och andra – i det egyptiska samhället. De båda männen råkar i ordväxling på en sällsynt ren arabiska. Det blir tydligt, allteftersom polemiken drar ut på tiden, att de övergett all egentlig argumentation för att kommunicera på ett språk vars skönhet de så väl kan ge uttryck för. Även publiken låter sig ryckas med av denna nästan extatiska verbala njutning.

 

Det estetiska undviker här de reella spänningarna. I andra fall blir det ett hinder för analys. I sin radikalism driver vissa intellektuella ifrågasättandet till rena hädelsen. De framhäver inte bara det realistiska sättet att skriva gentemot klassicismen utan är också skeptiska mot arvet självt. Tänk om detta prestigefyllda turáth var bristfälligt, oäkta! (34) Men paradoxalt nog i deras ögon följer folket dem inte här.

 

Till dessa svårigheter, som hör till ett visst historiskt stadium, kommer för Egyptens del något mer: de problematiska banden med omvärlden. Väst, som man haft som förebild tidigare, mer läraktig än något annat icke-europeiskt folk (bortsett från japanerna), går skakat ur det andra världskriget. Det tror inte längre på sig självt. Hur då förbli dess elev? Visserligen skymtar man ett annat väst: det som kämpar för socialism och fred. Många sätter sitt hopp till det. Flera av de unga, bland dem de som mest förbittrat fördömer imperialismen, är i själva verket de som är trognast den bästa västliga tanketraditionen. Och det står dem ofta dyrt. Att följa med Roger Vailland på ett besök i fabrikerna i Shubra kostar en av dem flera månaders fängelse.

 

Men räcker det att byta ut det falska väst mot det sanna? Invändningen kan gå längre än så. Medför inte en främmande kultur, socialistisk eller inte, hur universalistisk, revolutionär och nödvändig den än må vara, en risk för förlust av identiteten? Hur optimistisk och beslutsam den unge marxisten än är an han inte vara okunnig om vilka djupa rötter islam, gemensamhetskänslan och troheten mot arvet har bland folket. Hur handskas med den dubbla dialektiken mellan det effektiva och det autentiska, det specifika och det universella?

 

BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE

 eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer. 
För priser och mer info se www.alhambra.se