Egypten: Imperialism och revolution
Detta verk om Egypten från ca 1870 till 1952 är ett av de mest betydande och intressanta som skrivits om ett u-lands utveckling alltifrån imperialismens glansdagar fram till avkoloniseringens början, "tredje världens" födelse. Det börjar ungefär då Suezkanalen invigs, strax innan landet ockuperas av England, och slutar det år kung Faruq störtas och en grupp reformvänliga officerare tar makten.
Det är långt mer än en vanlig politisk historik. Synvinkeln är Egyptens egen, utgångspunkten dess erfarenheter på de ekonomiska, kulturella och religiösa områdena, det hela kryddat med mängder av tids- och stämningsbilder med stöd av ett oerhört uppbåd av arabiska, franska och engelska källor. När boken ursprungligen kom ut, 1967, stod den ekonomiska utvecklingen i centrum för intresset och religionens återtåg betraktades som en självklarhet. Det är ett mått på bokens styrka att den det oaktat utförligt beskrev på vilka skiftande sätt islam reagerat på kolonialismen och samhällsomvandlingarna i dess släptåg. Ett kvartssekel senare har ju uppmärksamheten kastats om. På motsvarande sätt är det angeläget för oss idag att beakta kolonialismens arv i form av utarmning och snedvriden utveckling och sålunda få ett bättre perspektiv på vad som är djupare historiska orsaker och vad som är symptom i det aktuella skeendet.
Jacques Berque (1910-1995) föddes i Algeriet och påbörjade en klassisk utbildning innan han 1936 fick en post i den franska kolonialförvaltningen i Marocko. Det var dock en självständig befattning, som gav honom möjligheter att komma i kontakt med befolkningen och dess problem, så mycket mer som han redan kände sig hemma i denna värld och behärskade talspråket. Men det skulle dröja sjutton år innan han definitivt lämnade sina administrativa uppdrag. 1955 doktorerade han på en avhandling, ”Structures sociales du Haut-Atlas”, vilken tillsammans med några andra primärstudier några år senare gav honom professuren i modern islamsk samhällshistoria vid Collège de France.
Vid 50-talets mitt överflyttade Berque sitt intresse till den arabiska östern, framför allt Egypten, som han lärde känna som få västerlänningar gjort, från byns förhållanden till det intellektuella livets olika yttringar. All denna kunskap och forskning utmynnade 1967 i jätteverket ”Egypten: Imperialism och revolution” som nu föreligger i svensk översättning av Ingvar Rydberg.
Berque har i sin rika produktion på över tjugo verk även behandlat arabvärlden i stort. Han har också varit aktiv i antikolonialistiska sammanhang alltsedan den franska folkfrontens dagar 1936 fram till vår tid.
Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek
Inbunden / 724 sidor
Översättning från franska av Ingvar Rydberg
Andra titlar av Jacques Berque på svenska: "Arabvärlden: Kultur och mångfald"
Förord till den svenska upplagan
Utgivningen av denna bok på August Strindbergs språk är ett tecken på det intresse araberna numera väcker också i mer avlägsna länder. Det finns all anledning att glädja sig över att detta folk håller på att vinna en plats i det allmänna medvetandet och att världen på så vis ytterligare utvecklas mot en enhet. Diversiteten stimulerar kunskapstörsten betydligt mer än den motverkar den hos vår tids bildade människor. Jag vill därför framföra mitt stora tack till förläggaren, översättaren och även de svenska läsarna för det solidariska intresse de på det sättet visar Egyptens moderna historia och indirekt den som här försökt skriva den.
Arbetet publicerades strax efter sexdagarskriget i jun 1967, dock utan att nämna denna viktiga händelse. Några ord som kommentar: Den tid jag behandlar är 1870-1952. Jag vill i princip inte skriva historia med facit i hand och dra fördel av denna tvivelaktiga förmån som många utnyttjar att i framställningen påstå sig kunna förutse senare inträffade händelser. Även om jag var väl medveten om den följande utvecklingen, aktade jag mig för att visa en alltför lättköpt klarsynthet om den period jag behandlade. I detta svårgenomträngliga förflutna försökte jag snarare urskilja konturer och gestalter och höll flera möjligheter öppna om vad som senare skulle kunna inträffa.
Man kan likväl inte förneka paradoxen, rentav utmaningen från min sida i att även i förordet, daterat den 30 oktober 1967, förtiga den händelse som just förändrat Mellanösterns karta och ännu tungt präglar människornas öden i den delen av världen, dvs. ockupationen av Jerusalem, det syriska Golan och den resterande delen av Palestina. Föll inte det arabisk-israeliska kriget 1948 inom ramen för min framställning? Jo, men även det hade jag inte ägnat något större utrymme, bara några få sidor, kanske förvånande med tanke på mitt aktiva engagemang i frågan.
Min reservation kom sig av att jag alltid varit angelägen om att inte låta politiska ställningstaganden inkräkta i akademiska sammanhang. Denna principiella position kan kritiseras. Jag har i alla fall hållit fast vid den under hela min karriär. Jag hade kanske bort utveckla den. Men diskretionen innebar åtminstone en fördel. Den gjorde det möjligt att koncentrera framställningen på det utmärkande och originella i den behandlade epoken eller snarare epokerna, deras händelser och om möjligt atmosfär.
Ursprungligen inriktad på Maghrebs och särskilt Algeriets historia, där jordägandets utveckling var den dominerande frågan under kolonialismen, sökte jag naturligt nog anknytningspunkter i Egypten därvidlag och även i andra avseenden. I Maghreb kunde man sedan urminnes tid och långt in på 1900-talet urskilja kollektiva ägarstrukturer på vidsträckta jordar främst lämpliga som betesmark. I närheten av kusterna hade, allt efter markens lämplighet för jordbruk, ett individuellt ägande tagit överhanden, vilket i samband med kolonisationen mycket snabbt ledde till en expropriering av de infödda böndernas jord.
I Egypten löd den allra största delen av jorden, varje år berika av Nilens slam, traditionellt under en enda ägare, härskaren själv. Han delegerade förfogandet över den till storgodsförvaltare, mutasarrifun. Det var med utgångspunkt från detta närmast feodala system som Muhammad Alis reformer, därefter en rad åtgärder som sträckte sig över hela 1800-talet, ledde till ett individuellt ägande i detta bördiga land. Samtidigt gjorde jordbrukstekniken framsteg genom införandet av ständig bevattning. Men en intensifierad odling kräver gödsel: man grävde då ut de kullar av urgammalt avskräde som ofta fanns i närheten av byarna. Därvid gjordes många arkeologiska fynd. Sålunda framskred utnyttjandet av jorden, i detta land där geometrin en gång uppfanns, i nära samband med böndernas frigörelse och återupptäckten av en bortglömd historia.
Jag hämtade dessa detaljer från det väldiga kompendieverket Khitat av Ali pasha Mubarak, själv som till en fellah (bonde) och så småningom Egyptens undervisningsminister. Han var en av de första som fick uppleva fellahens avancemang till medvetenhet, teknisk kunskap och offentliga ansvarsposter.
Andra mer tvetydiga förbindelser knyts. Den kapitalistiske storjordsbrukaren ersätter feodalherren. Det medför vissa ekonomiska och sociala framsteg: det ger de tidigare närmast livegna bönderna, i varje fall de bättre situerade bland dem, chansen att söka sin egen fördel; det bidrar till mekaniseringen av arbetet; den tusenåriga shadufen eller vattenskopan kan ersättas med en ångpump. Redan vid 1800-talets mitt börjar den snabbt expanderande bomullsodlingen kopplas samman med den utländska industrins behov: den koloniala pakten är inte långt borta.
Men så är inte heller nationalkänslan, som finner ett språk anpassat efter den nya tidens krav. En av dem som Muhammad Alis politik hade lyft upp ur folkets massa och gjort till byhövding blir far till Sa’d Zaghlul, ledaren för 1919 års stora revolution. Denne förenar moskéns kultur med en franskpräglad utbildning och lyckas vinna en ofantlig popularitet. Det är en kombination av egenskaper man inte återfinner hos någon efter honom.
När han återvänder från sin landsförvisning den 17 september 1923, hälsas han entusiastiskt och hyllar å sin sida ungdomen, ”den gyllene kedja som förbinder framtiden med det förflutna.” Egypten har strax dessförinnan vunnit formell självständighet. Det kan ta de mödosamma stegen mot en demokrati, om än ”borgerlig”. Det ger under de följande åren vad man ännu inte kallar tredje världen en parlamentarisk modell, visserligen inspirerad av västs principer men också med förmåga att väcka stora förhoppningar bland massorna. Samtidigt ges överallt, inom industrin, finansen och kulturen, prov på en imponerande förnyelse. En av den tidens bästa författare, den blinde Taha Husayn, når internationell berömmelse med sin roman ”Dagarna”, historien om ett fattigt barn som genom ihärdigt arbete men också kärlek vinner tillträde till västs kultur. Boken översätts till de flesta språk. För första gången framkallar arabernas aktuella situation, som den speglas i ett litterärt verk, ekon med universell räckvidd.
Om det finns någon tes i min bok, är den historisk. Dess underrubrik är ”Imperialism och revolution”. Egypten vid 1800-talets slut och 1900-talets början ger ett nästan perfekt exempel på de ekonomiska orsakernas inverkan, så tillvida som den industriella revolutionens expansion genom kapitalets spel (Suezkanalen) och transport av råvaror (bomull) projicerar det segrande västs överlägsenhet över resten av världen. Denna ödesdigra, klassiska utveckling undgår varken Lord Milners eller Rosa Luxemburgs uppmärksamhet.
Men vad de förbiser – och det är fortfarande fallet med analyser präglade av ekonomism och ett västligt perspektiv – är den energi de beroende folken förmår uppbåda tack vare sin kulturella egenart. Det var just vad boken ville betona. Den tog sitt avstamp, med rätta tycks det mig, i de teoretiska dispyter som Quartier Latin på 60-talet sjöd av. Men trots ekonomins eller snarare teknologins plats i framställningen var det andra faktorer som gav den dess särskilda karaktär. Det var intresset för miljöer och tidsstämningar. Den drog sig inte, horresco referens, för att tillskriva de mänskliga individerna det främsta initiativet i utvecklingen. Detta intresse för överbyggnaden drog då onekligen på mig en hel del kritik. Men än sen? Det var en komplex och omstörtande tid. Vi närmade oss Parishändelserna 1968, som flera sidor i mitt förord (med Egypten som utgångspunkt) tycks föregripa: ”En värld som behöver skapas om på nytt.” En generation senare ser vi att det ju fortfarande är fallet…
En tredjedel in i boken råkar Egypten in i en stagnations allt mer vindlande meandrar. Historikern, statsvetaren och sociologen kan inte desto mindre följa turerna i det triangelspel som förs mellan den tidens populäraste parti, Wafd, det alltmer misskrediterade palatset och den brittiske representanten. Det är ett spel som innefattar en hel del brutalitet. Egypten träder avgjort in i ett revolutionärt klimat. Men den revolution, thawra, som andra delen av min underrubrik syftar på, kan inte gärna – utan risk för ett löjligt föregripande – vara de fria officerarnas (1952) utan Zaghluls och Wafds (från 1919 och de följande åren) som var det centrala för min del.
Bland förutsättningarna för mitt arbete fanns ytterligare en paradox. Att 1967 tala om Egypten innebar att tala om Nasser. Men boken nämner hans namn bara två-tre gånger och i namnregistret i den franska upplagan råkar det t.o.m. ha fallit bort! Jag gjorde således inte som historikern Abd al-Rahman al-Rafi’i, som blev klar med sin monumentala historia om den nationella rörelsen strax efter 1952 och tyckte sig i en tilläggsvolym behöva ge utrymme för officerarnas hemliga verksamhet, som dittills hade undgått hans skarpa blick…
Jag besökte Nasser 1968 i hans palats i Qubba. Han tog vänligt emot mig när jag överlämnade ett exemplar av boken till honom. Men jag märkte chefredaktör Hasanayn Haykals besvikelse vid läsningen: varken texten eller dedikationen anslog den översvallande ton som då var gängse. Trots min reella uppskattning av statsmannen Nasser höll jag naturligtvis på min principiella position, nämligen att framställa denna gångna epok sådan den hade varit, åtminstone så långt möjligt, vilket mot den tidens förhärskande perspektiv ledde till en betoning av följande punkter:
1) Katastrofen 1948 upplevdes av den egyptiska opinionen som ett bevis på regimens oduglighet snarare än som ett belägg på dess bristande engagemang för den arabiska saken, ett engagemang som i vilket fall som helst då var något ganska nytt. Man citerade f.ö. ett uttalande av Zaghlul som svarade en av sina vänner som började tala om araberna: ”Araberna, käre vän, det är noll plus noll!”
2) Egyptens modernisering var ett resultat av en lång och tålig mognadsprocess, som startats av Muhammad Ali och i en andra fas fullföljts av den nationella rörelsen, som på 1920-talet försett landet med den då enda parlamentariska institutionen i tredje världen.
3) Nassertiden var orättvis mot den föregående perioden, som alltför lätt avfärdades som borgerlig. Den är idag själv offer för en liknande orättvisa. På samma sätt som man måste tillerkänna Zaghlul-revolutionen förtjänster bör vi ge de fria officerarna erkännandet av att ha gett impulser till åtskilligt i detta gamla land och ofta med god avsikt. Dessutom: genom att nationalisera Suezkanalen förde de upp den arabiska saken från en halvkolonial eller regional nivå till en universell fråga.
Låt oss återvända till boken! Den begränsade alltså inte sina ambitioner till den politiska historien utan försökte återskapa atmosfären i ett land som inte liknar något annat och vars enastående bördighet slagit så många besökare från öst och väst alltifrån Herodotos till våra dagar.
Uppfattandet och återgivandet av en atmosfär (något som ju inte kan definieras vetenskapligt) har föga med traditionell akademisk lärdom att göra. Därför är det snarare tack vare en lång rad biografier, självupplevda drag och slutligen känslan för en ganska unik ekologi som jag hoppas ha bidragit med något i metodologiskt avseende.
Det var i varje fall det boken fick beröm för av en av sina bedömare, den egyptiske poeten Georges Hénein, son till en av Wafds grundare: ”Jacques Berque skriver om Egypten för att undan förgängelsen rädda sällsamma lukter, den underliga kontakten med den svampaktiga verklighetens dunbädd, svettiga kroppars rörelser i en evig siestas dvala…”
Det är naturligtvis en surrealist som här talar! Vad han fastnat för var detta slags ”oändliga dödskamp” som han utläste ”i det sätt Egypten lyckats överleva på.” Jag för min del såg mobiliseringen av en outsinlig energi som strömmar upp ur jorden, en sorts permanent stråle av lera, i vars gestalt rikedomar och former väller fram, materiens såväl som ordets. Allt detta väntar bara på litet mer av förnuft och frihet för att i större utsträckning delta i dialogen mellan civilisationerna.
Jacques Berque
15 oktober 1994
Boken kan beställas hos din bokhandlare
