bahari.blogg.se

Ett brev från trappistnunnor i Syrien

Källa http://www.katobs.se/art_syrien_trappsisters.html

I mars 2005 flyttade en liten grupp nunnor from cisterciensklostret i Valserena i Toskana till Aleppo i Syrien för att grunda ett nytt samfund av nunnor där. Nunnorna hade fått inspiration till att ersätta de sju munkar som dog som martyrer år 1997 i Tibhirin, Algeriet. Dessa nunnor önskar följa dessa mäns exempel som så helhjärtat gav sina liv åt Gud och åt det algeriska folket som de älskade så högt, både den kristna delen av det och den muslimska.

Systrarna lever enligt detta motto som vi finner i Johannes 10:16: ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”

Efter det att de slagit sig ner i Aleppo och blivit välsignade, både av den apostoliske vikarien av latinsk ritual och den maronitiske biskopen av Tartus, kom de att allt mer förstå hur viktigt det var att de kristna araberna kan stanna kvar i Mellanöstern och inse hur många olika kristna traditioner det finns där. Projektet de föresatt sig är att skapa ett permanent kristet kloster på den tomt de köpt nära den syrisk-libanesiska gränsen, i en maronitisk by vid namn Azeir, högst uppe på en kulle och långt bort från de stora städerna. Detta kloster tjänar de kristna församlingarna i denna isolerade trakt som framför allt har muslimsk befolkning men som även är hem för några av de allra första kristna traditionerna. 

För dessa systrar är Syrien mötesplatsen för öst och väst, den plats där kristendomen började och sedan spreds till Mindre Asien, Grekland, Rom för att sedan gå vidare till Armenien och Indien – ja hela vägen till Kina, och där vi möter helgon som Afrate, Efraim, Cyrus, pelarhelgonet Symeon, Maron, Isak av Nineve och andra som följde i dessas fotspår, till exempel Johannes Chrysostomos och Johannes Damaskenos. 

Systrarna önskar med sitt uppdrag hedra och fortsätta denna tradition här, trots all fruktan och svårigheterna de möter: att driva klostret och ge möjlighet för dem som så önskar att tillbringa några dagar här och då ha en kyrka att gå i. 

Hos dessa nunnor har vi kunnat få sådana oberoende perspektiv på de pågående händelserna i Syrien i artiklar som publicerats på deras hemsida och i den italienska biskopskonferensens tidskrift Avvenire. 

Här följer i övrsättning ett brev som nunnorna skrev den 29 augusti och där det tycks som om de håller andan i avvaktan på vad president Obama ska besluta: Ifall USA ska ingripa eller ej i det syriska inbördeskriget.

♥ 

Idag finner vi inga ord, utom psalmistens ord som den liturgiska bönen sätter på våra läppar under dessa dagar:

Kväs odjuret i vassen, tjurhopen och folkens kalvar ... O Gud, skingra de folk som vill krig!

Yahveh ser ner från sin heliga höjd, från himlen blickar han mot jorden och lyssnar på fångarnas jämmer och friger dem som är dömda att dö... Hör mig Gud när jag klagar, rädda mig, fienden fyller mig med skräck. Göm mig från de ondas hop, för skocken av ogärningsmän. De vässar sina tungor som svärd, de siktar med skarpa ord som pilar, för att skjuta den oskyldige från bakhåll... De eggar varandra, de rabblar förbannelser, de gillrar snaror och säger: ”Ingen ser det.” Men Gud kommer att göra det, han som tränger in i djupet av människornas hjärtan ... Stäm upp en sång till min Gud till tamburiner, lovsjung Herren till cymbaler, låt psalmen klinga till hans pris, ära och åkalla hans namn. Ty Herren är den Gud som avgör striden ... Herre, stor och härlig är du, underbar och oövervinnelig i din kraft. Lovad vare Du, Herre! (Ps. 68:31--)

Vi tittar på människorna omkring oss, våra daglönare som kommer under dagen. Alla är de som förstenade, förbluffade: ”De har beslutat att anfalla oss.” Idag begav vi oss till Tartus ... vi var arga, hjälplösa, oförmögna att förklara vad det handlade om för dessa människor som gör sitt bästa för att arbeta och leda normala liv. Vi ser lantbrukarna som vattnar sina land, föräldrar som köper anteckningsböcker för sina barn som börjar skolan, ovetande barn som ber om en leksak eller en glass ... vi ser de fattiga, så många fattiga, som försöker tjäna ihop till ett par mynt. Gatorna är fulla av Syriens ”inre” flyktingar, som har kommit från överallt i landet till det enda område där det fortfarande går att någorlunda föra ett normalt liv... Vi ser skönheten i dessa kullar, människornas leenden, den vänliga blicken hos en pojke som just ska gå in i armén och ger oss de 2-3 jordnötter han har i sin ficka som tecken på vår ”samhörighet” ... och så minns vi att de har beslutat att bomba oss imorgon... Helt enkelt detta. Eftersom ”det är dags att göra något”, som orden lyder i uttalandet från viktiga män, som kommer att läppja på sitt té imorgon när de tittar på tv för att se hur effektivt deras ”humanitära ingripande” har varit ...

Kommer de att få oss att andas in de giftiga gaserna från gasdepåerna de träffade, imorgon, som om de vill straffa oss för de gaser vi redan inandats? 

Människorna spänner ögon och öron framför tv-apparaten: allt de väntar på är ett ord från Obama! 

Ett ord från Obama? Ska nobelpristagaren utfärda en krigsorder på oss? Utan minsta hänsyn till all rättvisa, allt förnuft, all ödmjukhet, all vishet? 

Påven har talat, patriarker och biskopar har talat, otaliga vittnen har talat, analytiker och erfarna män och kvinnor har talat, till och med regimens motståndare har talat ... Och ändå befinner vi oss alla här – i väntan på ett ord från den store Obama? Och om det inte vore han så skulle det vara någon annan. Det är inte han som är ”den store”, det är den Onde som i dessa dagar verkligen har en fest. 

Problemet är att det i våra dagar blivit alltför lätt att få lögner att framstå som ädla gester ... att få hänsynslöst egenintresse att framstå som rättvisa, att få behovet att tyckas stark och utöva makt att framstå som ”moraliska ansvaret att inte skygga med blicken ...” 

Och trots all vår globalisering och alla informationskällorna är det som om inget kan bekräftas. Det tycks som om det inte går att finna en enda liten gnutta av sanning ... Det vill säga: de vill inte att det ska finnas någon sanning, och detta trots att det verkligen FINNS en sanning, och alla ärliga och hederliga människor kan finna den om de verkligen söker efter den tillsammans, om de inte hindras att göra det av dem som tjänar dessa andra, motsatta, intressen. 

Något är i olag och det är mycket allvarligt ... det kommer nämligen att få följder för ett helt lands människor och deras liv ... det ser vi i blodet som fyller våra gator, våra ögon, våra hjärtan. 

Men vad tjänar ord till? Allt har blivit förstört: en nation har förstörts, hela generationer av ungdomar har utrotats, barn växer upp och lär sig att hantera vapen, kvinnor lämnas ensamma och utsätts för olika slags våld ... familjer, traditioner, hem, religiösa byggnader, minnesmärken som berättar om historien och är visar oss på våra rötter .... allt är förstört.... Vi som är kristna kan åtminstone frambära allt detta som ett offer till Gud och vänta på hans barmhärtighet, förena det med Kristi blod som skänker återlösning åt världen genom alla dem som lider. 

De försöker tillintetgöra hoppet, men vi måste försöka uppehålla det med all kraft. 

Till alla dem vars hjärtan brinner för Syrien (för mänskligheten, för sanningen ...) ber vi om böner ... ymniga, djupt kända, modiga böner.

Trappistnunnorna i Azeir, Syrien 
den 29 augusti, 2013 

20130905

The CWR Blog
(Catholic World Report)

Övers. Natasja Hovén

Källa http://www.katobs.se/art_syrien_trappsisters.html