Några sidor ur "Geväret och olivkvisten" av David Hirst

Några sidor ur David Hirsts klassiker om hur Palestina blev Israel, "Geväret och olivkvisten", utgiven första gången av Faber&Faber 1977, återutgiven 1984 och 2003 med en kraftig ökning och aktualisering av innehållet. Nu finns den att läsa (hft. 520 s. Alhambra 2011) i svensk översättning av Ingvar Rydberg och Ulla Ericson och kan beställas eller lånas på bibliotek. Boken täcker över 100 år av den s.k. Palestina/Israel-konflikten och räknas till de bästa och utförligaste som skrivits i frågan. Den utmärker sig genom att lika utförligt redogöra för hur palestinierna upplevt denna konflikt som judarna alltsedan 1800-talets slut. Boken har utmanat konventionella uppfattningar i Västvärlden.



Författaren David Hirst, född 1936 i England, har varit The Guardians korrespondent i Beirut 1963-97. Han har författat bl.a. ”Oil and Public Opinion in the Middle East” (1966), ”Sadat” (1981), och ”Beware of Small States: Lebanon, Battleground of the Middle East” (2010).   




Ett
 

Konfliktens upprinnelse, 1882—1920


Herzl lugnar araberna


”I Guds namn, lämna Palestina i fred!” Den som mottog denna vädjan var Zadoc Khan, Frankrikes överrabbin. Författaren var Yusuf Zia al-Khalidi, borgmästare i Jerusalem och före detta deputerad i det osmanska parlamentet. Den skickades från Konstantinopel i mars 1889 och kom i slutet av ett långt och omsorgsfullt argumenterande brev, som en ”helig samvetsmaning” hade förmått honom att skriva. I teorin, skrev han till sin vän i Paris, var det sionistiska idealet ”fullkomligt naturligt, skönt och rättmätigt”. ”Vem kan bestrida judarnas rätt till Palestina? Det ska Gud veta, historiskt sett är det förvisso ert land!” Men i praktiken var idealet ogenomförbart. Verklighetens ”brutala kraft” måste beaktas. Al-Khalidi påpekade att Palestina nu var en oskiljaktig del av det osmanska riket, det var redan bebott. Han varnade för att om sionisterna framhärdade i sina strävanden skulle de mötas av en folklig resning som inte ens turkarna, hur välsinnade de än var mot dem, skulle kunna slå ner. De borde därför söka sig ett hemland på annat håll.
 

Zadoc Khan överlämnade omedelbart brevet till en av sina personliga vänner, Theodor Herzl. Denne, en judisk journalist och dramatiker, var sionismens fader och hans bok ”Judestaten” dess bibel. Den ”politiska sionism” som han predikade var lösningen på den så kallade judefrågan, som hade anfäktat den kristna civilisationen i århundraden. Den var hans svar på antisemitismens uråldriga förbannelse, som han ställts inför i all dess vederstygglighet i sitt hemland Ungern, där pogromer och rättegångar om ritualmord fortfarande levde kvar. Även om det inte var lika illa i Wien, huvudstaden i det ålderdomssvaga österrikisk-ungerska riket där han börjat sin bana, var det ändå en svår nackdel för en ambitiös och lysande begåvad ung man som Herzl att vara jude. Hade det inte varit för att hans far skulle ta anstöt, skulle han gladeligen ha konverterat till kristendomen. Men 1891 utnämndes han efter flera års kamp till Pariskorrespondent för den berömda Wientidningen Neue Freie Presse. I den franska huvudstaden bevakade han Dreyfusaffären: komplotten mot den judiske officer som anklagats för att ha överlämnat hemliga papper till tyskarna, den på förhand uppgjorda rättegången och den fällande domen. Och han såg vilka djupt rotade fördomar som fortfarande förekom även i frihetens, jämlikhetens och broderskapets förlovade land. Han visste också att i antisemitismens traditionella bastioner, Ryssland och Östeuropa, utsattes judarna för förnyad och grym förföljelse. Den Herzl som tidigare lekt med tanken på full assimilering i samhället som svar på den allmänna judiska frågan återgick nu till övertygelsen att antisemitismen var en obotlig sjukdom bland ickejudar. Han beslöt att leda sitt folk ut ur detta ”evigt fientliga territorium”. Judarna borde ha en egen nationalstat.
 

Herzl själv skulle ha varit beredd att överväga vilket territorium som helst för detta syfte, men de flesta sionister tyckte att Palestina var det enda möjliga. Det var deras förfäders land och tanken på att återvända till Sion, ”nästa år i Jerusalem”, hade hållits levande genom långa århundraden av landsflykt och lidande. Endast ”denna mäktiga legend” förmådde elda de judiska massorna. Tanken på ett återvändande hade med tiden fått en väsentligen andlig innebörd; den innebar försoning, ett återvinnande av Guds nåd. Dessutom var det etniska sambandet mellan 1800-talets europeiska judar och de gamla hebréerna en myt. Men Palestina var så djupt rotat i det judiska kulturella och känslomässiga arvet att det inte var svårt för de ”politiska sionisterna” att ge återvändandet en sekulär, rent fysisk innebörd. 1897 antog de således vid sin första kongress i Basel ett formellt program vars syfte var ”att upprätta ett hem för det judiska folket i Palestina, tryggat genom offentlig rätt”. Den första och viktigaste punkten på programmet skulle vara ”att efter lämpliga riktlinjer främja Palestinas kolonisering med hjälp av judiska åkerbruks- och industriarbetare”.

Al-Khalidi fick ett mycket lugnande svar från sionismens grundare. Det fanns ”absolut ingenting att frukta” från den judiska immigrationen, försäkrade han, eftersom ”judarna inte har någon krigsmakt i ryggen, inte heller är de själva stridslystna till sitt väsen. De är ett alltigenom fredligt element och helt nöjda om de lämnas ifred.” Vad beträffar araberna i Palestina, ”vem skulle komma på tanken att skicka bort dem? Det är deras välfärd och personliga rikedom vi vill öka genom att överföra vår egen dit. Tror Ni att en arab som äger mark blir arg över att se priset på den på kort tid stiga, se det stiga fem eller tio gånger på kanske några få månader?” Nej, araberna skulle få ”utmärkta bröder” i judarna och den turkiska sultanen ”goda och trogna undersåtar”. Palestina skulle dra nytta av judisk klokskap, företagsamhet och ekonomisk skarpsinnighet och blomstra till allas gagn. Några månader senare började Herzl skriva en roman, Altneuland, och ge sin vision av Palestina som det genom sionistisk kolonisering kunde bli på bara tjugo års tid. Vid en punkt i berättelsen presenteras förtjusta besökare i denna judiska utopi för en framstående arab, som medan han visar dem runt i en välmående, förnöjsam by, talar om den kärlek som hans landsmän hyser till de judiska bröder de har så mycket att tacka för.
 

Men al-Khalidi hade rätt och det visste Herzl. När man letar efter förmildrande omständigheter ska man komma ihåg att Herzl var ett barn av sin tid. Det var den europeiska imperialismens blomstringstid. Europa var en tekniskt avancerad, dynamisk kontinent som tävlade om att erövra och tränga in i underutvecklade länder. Våld i civilisationens tjänst framstod inte som så förkastligt som det gör idag. Och vad var Palestina enligt Herzls mening, om inte ett ”pestsmittat, härjat hörn av Orienten,” till vilket judarna ”som den västerländska civilisationens representanter” skulle ”föra västs renlighet, ordning och förfinade seder och bruk”? Men när Herzl antog Basel-programmet visste han att verklighetens ”brutala kraft” skulle förstöra Altneulands idyll och framkalla den resning som al-Khalidi varnade för. Han visste — ja, han hade ju själv skrivit — att immigration till ett redan befolkat land snart skulle vända de som bodde där mot nykomlingarna och framkalla just den antisemitism som han ämnade bekämpa. ”En infiltration är dömd att sluta illa. Den fortsätter till det oundvikliga ögonblick då den infödda befolkningen känner sig hotad och tvingar regeringen att stoppa ett fortsatt inflöde av judar. Därför är immigration meningslös om den inte är baserad på säkerställd överhöghet.” Och det kunde enbart uppnås genom att judarna fick en egen stat.
 

Våld var således inbyggt i sionismen från början. Redan sionismens profet förutsåg att tvång och fysiskt våld var oundvikliga. Det var inte en olycklig nödvändighet som oförutsett tvingades på hans efterföljare. I sina dagböcker, som publicerades först 26 år efter hans död, avslöjade Herzl vad han i sina offentliga tal varit noga med att utelämna: att militär makt var en väsentlig del av hans strategi och att idealet vore att sionisterna genom vapenmakt kunde erövra det land de valt ut. Judarna hade visserligen inga egna militära medel, men Herzl försökte värva en sponsor bland tidens imperiemakter. De metoder som han rekommenderade för att uppnå detta var att utnyttja judiskt inflytande i press- och finansvärlden, underblåsa motsättningar och exploatera rivaliserande koloniala strävanden. Han sökte injaga fruktan för judarna hos icke-judar, för deras inflytande och särskilt deras revolutionära läggning. Han utmålade sina trosfränder som tio miljoner hemliga agenter. Han försökte konfrontera europeiska statsmän med ett dilemma: sionism eller judestödd revolution. Alla som inte ville att ”judarna skulle fördärva allting” borde stödja sionismen. Ett nytt europeiskt krig kunde inte skada sionismen utan enbart driva den framåt, hävdade han.
 

Vad Palestinas invånare beträffar skulle de nya bosättarna ”milt” lägga beslag på deras egendom och ”försöka få den utfattiga befolkningen över gränsen genom att skaffa sysselsättning åt den i transitländerna och samtidigt förvägra den sysselsättning i vårt eget land. Fastighetsägarna kommer att gå över till vår sida. Både exproprieringen och förflyttningen av de fattiga måste utföras diskret och försiktigt. Låt ägarna av fast egendom tro att de lurar oss och säljer saker till oss för mer än de är värda! Men vi tänker inte sälja någonting tillbaks till dem.” Innan den gav sig iväg, skulle den lokala befolkningen dock sättas i arbete med att utrota vilda djur, till exempel ormar, som judarna inte var vana vid. Bosättarna skulle betala ”höga belopp för ormskinn och likaså för deras ägg.”
 

1901 anlände Herzl till Konstantinopel för att försöka vinna sympati för upprättandet av ett judiskt-osmanskt koloniseringsföretag i Palestina. Artikel tre i utkastet härtill skulle ha gett judarna rätt att deportera urbefolkningen.
 

”Qui veut la fin, veut les moyens” (”Den som vill uppnå ett mål vill också komma över medlen”) är ett ordstäv som Herzl citerade med gillande. Men genom att föreslå ett sådant mål — en judisk stat i Palestina — och sådana medel utsatte han sin rörelse för den senare anklagelsen att sionisterna var de ursprungliga angriparna i Mellanöstern, de verkliga våldspionjärerna, och att det arabiska våldet, hur grymt och fanatiskt det så småningom än kunde bli, var en ofrånkomlig reaktion på deras. Kanske var det så att en del av hans anhängare verkligen inte visste vad som väntade dem i Palestina, verkligen trodde att det var mer eller mindre obebott, att det — i Israel Zwangwills försåtliga epigram — faktiskt var ett ”land utan folk som väntade på ett folk utan land”. När de insåg sanningen kanske de först bragtes ur fattningen. När Max Nordau, en av Herzls tidiga lärjungar, gjorde det, kom han springande till sin mästare och utropade: ”Detta visste jag inte — men då begår vi ju orätt.” Men det tycktes tills vidare inte oroa dem. Nordau själv hjälpte till att utveckla två inslag i den sionistiska tankegången: nödvändigheten av fysiskt tvång och hyckleri, som Herzl först hade förordat. Han återspeglade den tyska tidsanda som många tidiga sionister var djupt genomsyrade av, när han manade till ”en muskulös judendom” av ett slag som gått förlorad under arton seklers exil och vandringar. Sionismen skulle väcka judarna till nytt liv,” lärde han, ”moraliskt genom förnyandet av ett nationellt ideal, materiellt genom fysisk fostran”. Modern judisk ungdom borde ta gamla judiska hjältar till förebilder, Bar Kokhba, ”som vägrade godta nederlag och, när segern blev omöjlig att nå, visste att dö”. Nordau citerades av poeter och teoretiker som i sin idealisering av krigiska dygder revolterade mot två tusen år av judisk pacifism.
 

Liksom Herzl, som han överlevde med nitton år, försökte Nordau lugna Palestinas invånare — detta medan han privat ville få det systematiska dubbelspel som detta medförde erkänt. Istället för en judisk stat hade Basel-programmet infört uttrycket ”ett hem tryggat genom offentlig rätt”. Detta uttryck var avsiktligt tvetydigt. Tjugotre år senare skrev Nordau att det var han som valt termen ”hemland” (Heimstätte):
”Jag gjorde mitt bästa för att övertyga förespråkarna för en judisk stat i Palestina att vi skulle kunna hitta en omskrivning som uttryckte allt vi menade, men sade det på ett sätt som undvek att provocera de turkiska härskarna. Jag föreslog ’Heimstätte’ som en synonym för ’stat’… det är det mycket kommenterade uttryckets historia. Det var dubbeltydigt men vi förstod alla vad det betydde… för oss betecknade det ’judisk stat” och det gör det nu också…”
 

Efter Basel-kongressen blev det medveten politik att förneka att det fanns eller någonsin funnits någon avsikt att upprätta en judisk stat. Exempelvis öppnade den sionistiska rörelsens president fjorton år senare den tionde kongressen med ett tal där han indignerat förklarade att ”bara de som är grovt okunniga eller drivs av illvilja kan anklaga oss för att vilja upprätta ett självständigt judiskt rike”. Och ändå hade Herzl efter den första kongressen, den 3 september 1898, skrivit i sin dagbok:

Om jag skulle sammanfatta Basel-kongressen i ett ord, som jag ska akta mig för att uttala offentligt, är det detta: I Basel grundade jag den judiska staten… Om jag sade detta högt idag, skulle jag mötas av allmänt skratt. Kanske om fem år och säkert om femtio kommer alla att veta det.
 

Det var knappast någon gudainspirerad profetia som al-Khalidi gjorde. Förebuden om en kommande revolt var redan lätta att urskilja. Om det är möjligt att fastslå ett år då det stora sionistiska äventyret enligt tidigast möjliga beräkning började skulle det vara 1882. Uppenbarligen är detta innan Herzl formulerade sin politiska sionism. Men det är det år som sionistiska historiker nu anger för den första immigrationsvågen till landet Israel. Vid den tiden fanns det ca 24 000 judar, mestadels immigranter, i Palestina. Under en stor del av 1800-talet hade Yishuv, som det judiska samhället kallades, förblivit detsamma till sin karaktär. De hade huvudsakligen kommit till Jerusalem, liksom till Hebron, Safed och Tiberias, i religiöst syfte: att sluta sina dagar i en av dessa heliga städer. De var ofta gamla och många tillbringade sin tid med att studera Talmud. De flesta levde i stor fattigdom. Nykomlingarna var annorlunda: de kallade sig ”Sions trogna”, de emigrerade till Palestina för att etablera jordbrukskolonier där. Men deras politiska idéer var fortfarande vaga: de hade inga klart formulerade stora planer i stil med Herzls. De sökte skydd undan östeuropeisk och rysk antisemitism, de sökte efter den värdighet som ligger i hårt arbete och kulturell såväl som nationell pånyttfödelse. Deras antal var litet; på trettiotvå år, fram till 1914, hade de ökat den judiska befolkningen till 85 000. Som ett resultat av första världskriget föll totalsumman till bara 56 000 år 1918. Vid den tiden hade immigranterna lyckats förvärva ca 162 500 tunnland, vilket innebar omkring 2% av Palestinas landområde.


Deras antal må ha varit litet och deras politiska ambitioner begränsade, men redan från början fanns det en arabisk reaktion mot det hot som Sions trogna verkade stå för. Den kom inte så mycket från eliten, från det palestinska ledarskapet, som från den fattigaste delen av det palestinska samhället, bönderna, som var de första som verkligen upplevde hotet. Vid den tiden var gott och väl 75 % av palestinierna bönder, djupt fästa vid sin jord. Samtida europeiska resenärer talade om hur skickligt och strävsamt de skötte sina åkrar och fruktträdgårdar trots primitiva resurser och politiskt och socialt förtryck. Jaffa-apelsinerna hade blivit berömda i hela Europa. Bönderna var de första som förlorade mark och livsuppehälle till bosättarna. De kände intuitivt hotets yttersta konsekvens. ”Är det sant att judarna vill ta tillbaka det här landet?” Denna naiva fråga från illitterata bybor antecknades av Albert Antebi, ämbetsman i det Judiska kolonialförbundet, redan före sekelskiftet.

 
 
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
 
 
Se även
 
Blommor i Galiléen
av Israel Adam Shamir
 
 
Trackback
RSS 2.0