Storm över berget
Erfarenheten har visat att världsliga affärer som religiösa ledare blandar sig i ofelbart slutar illa. Det är fel att säga att dessa ledare har onda avsikter eller motiv. Långt därifrån. Vi kan jämföra dem med en juvelerare som inte vet hur man gör träkol och schabblar om han försöker. Om jag vill halvsula mina skor, konsulterar jag inte en urmakare utan en skomakare som vet mer om saken än en urmakare. Om det är en andlig angelägenhet, litar jag på prästerskapets råd, om det är en fysisk vänder jag mig till dem som behandlar kroppen. Om man undersöker orsakerna till kaos i världens olika länder, finner man sällan andra orsaker än religiösa ledares inblandning i världsliga angelägenheter. En klok man täpper till öronen och lyssnar inte på vad prästerna har att säga om världsliga ting, liksom han inte bör lyssna till vad världsligt folk har att säga om andliga ting. Detta, tror jag, håller alla med om utom de som är blinda. (Mikhayil Mishaqa)
ω
När man ser anhängare av olika religioner hata varandra för någon trosavvikelse, står det i strid med förnuftet. Trons vinster och förluster tillfaller enbart den som tror och det inte skadar någon annan, eftersom det hör till livet efter detta. Om X för det kommande livet väljer den väg han anser bäst, varför skulle det angå Y som går en annan väg? En längre diskussion härom finns det inte plats för här. Jag säger bara att i världsliga angelägenheter bör vi respektera nationer allt efter deras beteende mot oss. Vi bör inte se med hat på dem, därför att de skiljer sig från oss i andliga ting, ty detta berör inte oss på något sätt. Vi bör arbeta sida vid sida med dem till ömsesidigt gagn, erbjuda dem kärlek och aktning och betrakta dem och oss själva som en enda familj. Det räcker med att säga att de är annorlunda. Det ligger i bägge parters intresse att leva i endräkt och harmoni. (Mikhayil Mishaqa)
Utdrag ur förordet
av Wheeler M. Thackston, Jr.
Mikháyil Misháqa föddes i Rishmayyá, en liten by på Libanon-berget, den 20 mars 1800. Han växte upp i Dayr al-Qamar, då säte för Libanon-bergets styrande emirer, och dog i Damaskus 1888. Hans far Jirjis var skatteuppbördsman hos Libanons emir Bashír II Shiháb. Mikháyil följde i sin fars fotspår och utnämndes till skatteindrivare för emirerna av huset Shiháb i Hásbayyá. Efter att Shihábemirerna förlorat sin makt 1841, var han verksam som läkare i Damaskus och innehade posten som USA:s vicekonsul. Hans omvändelse från grekisk-katolicismen till protestantismen var otvivelaktigt i viss mån orsaken till denna utnämning.
Till stor del självlärd och uppfostrad, som han säger, i en stad där multiplikation och division var okända, sökte han redan som helt ung lärare texter i astronomi, matematik, musik och medicin. På alla dessa områden uppnådde han en viss färdighet utöver i de yrken han motvilligt sattes i lära i av sin far. Som en föregångare till de religiösa och pedagogiska modernisterna i slutet av 1800-talet har han beskrivits av Jurjí Zaydán på följande sätt: ”Bland de mest märkliga och lovvärda av hans karaktärsdrag var att han inte såg eller hörde någonting utan att bli nyfiken på det för dess egen skull. Han hade så stor tilltro till sin intellektuella förmåga att han trodde han kunde lära sig allt han ville.”
I dessa memoarer, skrivna när han var 73 år på anmodan av en släkting, följer Misháqa regionens historiska utveckling från tiden för hans farfar, Ibráhím Misháqa, skatteförpaktare under den beryktade Ahmad Pasha al-Jazzár, fram till de massakrer som är kända som ”1860 års händelser” i Damaskus och Libanon. Mycket utrymme ägnar han den interna politiken och maktkampen i huset Shiháb, som både han och hans far var nära förbundna med, och Shiháb-emirernas ostadiga relationer med sina osmanska länsherrar. Under denna period, vari man kan se början till det moderna Libanon framträda, fick Libanon-berget tillsammans med sina grannregioner, Beirutkusten, Saydá, Akká, Tripoli och Damaskusprovinsen, genomlida diverse omvälvningar under en rad osmanska pashor, av vilka inte alla var välvilliga i sitt styre. Det invaderades av Egypten och bevittnade de europeiska stormakternas ökande inflytande och intervention i området.
Mot bakgrund av historiska händelser tar Misháqa med skisser och anekdoter i sin berättelse som ger läsaren en sällsynt inblick i periodens vardagsliv: Músá Rizqs upptäckt av dolda skatter (s. 38-40), hur Shaháda Farhí överlistar en bedräglig shejk och hur en klipsk judisk skattmästare gäckar Shaykh al-Isláms fiende (s. 78-79), Sulaymán al-Hakíms mordförsök på shejk Bashír Jumblát och emir Bashír (s. 91-93), Zakhkhúr al-Sham'únís gräsliga bedrifter (s. 100-104), hur Ghálib Abí-'Ikr utses till att strypa fångar (s. 127) och undersökningen av mordet på kapucinpatern Toma (s. 211), en internationell cause célèbre. Alla dessa historier återspeglar något av för området karakteristiska personliga relationer, förhållandet godsherre—bonde och regent—undersåte, mikrokosmiska inblickar i samhället som endast sällan förekommer i historiska krönikor. Hur Misháqa själv med knapp nöd undkom med livet under Damaskusmassakern 1860 är fortfarande den enda förstahandsberättelsen om denna händelse på arabiska och är lika värdefull som historiskt dokument som den är fängslande att läsa.
Utdrag ur boken
Vad som hände författaren under upproret
(1860 års massakrer på de kristna i Damaskus)
av Mikhayil Mishaqa
(Emir Abd al-Qádir som nämns i denna berättelse är den nordafrikanske hjälten som fransmännen utvisade till Syrien. Han var en av de första stora antikoloniala kämparna i arabvärlden och därtill erkänd sufimästare och författare. En pennans och svärdets muslim som försvarade de kristna i Damaskus under deras prövning mot den rasande pöbeln.)
Eftersom den som anmodade mig att skriva detta arbete bad mig att särskilt ta upp vad som hände vår familj, bör jag här nämna vad jag råkade ut för under Damaskushändelserna. Måndag eftermiddag den 10 juli 1860 låg jag och sov. Man väckte mig och talade om att muslimerna i staden hade rest sig mot de kristna. Just då var ingen av mina män eller vuxna söner hemma. Násif var hos den brittiske konsuln Brant som han arbetade för i kansliet och Salím var i den ortodoxa patriarkskolan och lärde sig turkiska. Jag gick till ytterdörren för att se vad som pågick och fann att folk sprang omkring som galna. Jag fick höra att muslimerna hade vänt sig mot de kristna, så jag låste dörren. Jag väntade på att konsulns kavass skulle anlända, när två av distriktspolisens assistenter kom hem till mig med en av mina män. Han var kristen och hade tagit sin tillflykt hos polisen, som skickat honom till mig. En stund senare anlände den muslimske kavassen och jag skickade honom till emir Abd al-Qádir för att anhålla om män som eskort dit. Han kom tillbaka ensam och sade: ”Emiren var ute. Men han kom just hem och gav mig sex av sina män. Men de kunde inte ta sig hit eftersom de var obeväpnade och gatorna är fulla av upproriska. De kan inte skydda er utan vapen.” Då önskade jag att de skulle beväpna sig och komma. Jag hade några vapen, och om de bara hade kommit skulle jag ha gett dem åt dem.
Medan jag väntade blev mitt hus attackerat av en mobb. När de inte kunde få upp dörren började de slå med yxor på den. De bröt sönder den och kom in i den yttre delen av huset och trädgården som omges av valv med järngaller. De sköt genom dem in i den inre delen av huset och började slå in innerdörren. När jag förstod vilken fara jag löpte och då emir Abd al-Qádir män ännu inte hade kommit till undsättning, gav jag mig iväg genom bakdörren med lite kontanter att användas i nödfall. Jag tyckte inte det var någon bra idé att vara beväpnad. Det skulle bara förbittra de upproriska. Den muslimske kavassen följde efter mig med sitt svärd och min nioårige son Ibráhím och hans sexåriga syster följde också med. Jag satte kurs mot gatan som ledde till emir Abd al-Qádirs hus. Men där stötte jag på en grupp muslimer, som sprang mot mig och svingade sina vapen. Jag kastade en handfull pengar till dem. De slogs för att få tag i dem. Jag undkom genom att återvända till gatan som ledde till polisposteringen. Innan jag hann fram möttes jag av en annan grupp beväpnade män som rusade på mig. Jag gjorde som tidigare och distraherade dem genom att kasta pengar i deras väg. Sedan vände jag om, med döden bakom och framför mig.
Jag kom in i ett eländigt område, som man kunde gå genom ut till emirens hus. Jag hoppades att männen i det området hade gett sig av för att utkämpa heligt krig i de kristnas distrikt och på de stora gatorna och inte skulle vara hemma. Men jag tog fel. Männen hade återvänt för att hämta sina vapen och där stod de framför mig. Jag hade ingenstans att fly. De omringade mig för att döda och plundra mig. Min son och dotter skrek: ”Döda oss istället för vår far!” En av dessa uslingar slog min dotter i huvudet med en yxa. Han får stå till svars för hennes blod. En annan besköt mig på sex stegs avstånd och missade. Men jag sårades i högra tinningen av ett yxhugg och högra sidan av ansiktet och armen slogs sönder av en klubba. Det var så många som trängdes runt mig att det var omöjligt att skjuta utan att träffa andra. Jag försökte lura dem och sade: ”Jag var på väg till beyen i ett viktigt ärende, men jag kunde inte komma fram i all den här kalabaliken. För mig till honom!” I hopen fanns några män som kände mig och de sade: ”Vi för honom till beyen.” Och efter att ha plundrat mig på alla pengar jag hade kvar, stulit min klocka och t o m min huvudbonad förde de mig dit, följda av en stor folkmassa.
Längs vägen anslöt sig en dervisch med grön turban, långt hängande hår och målade ögon. I handen hade han en lång stav. Fäst i toppen var en stor skära, som han sträckte ut över männen som stirrade på mig för att hugga huvudet av mig, men det lyckades han inte. När jag kom fram nära distrikspolisens postering vid Báb Túmá-korsvägen, mötte [polisofficeren] mig, tog mig i handen och uttryckte sitt beklagande över mitt sorgliga tillstånd. Han körde iväg männen och förde mig in i ett av sina mäns hus där det bara fanns en gammal kvinna, hyresvärdinnan. Jag skickades tillsammans med kavassen till övervåningen som vette mot gatan.
Det var tre timmars dagsljus kvar. Jag började tänka på min familj och vad som hänt den. Vem skulle ge dem mat om de var hungriga? Jag visste inte ens om mitt hus stod kvar obränt så att de kunde söka skydd i det. Vilken säng skulle de sova i? Vad skulle de skyla sig med? Plundrarna hade kommit in i huset innan jag slapp ut. Mina små barn hade varit med mig men jag hade inte sett dem igen. Jag visste inte vad som hänt dem, särskilt min sårade dotter som inte kunde veta hur man förbinder ett sår. Fanns det någon bland alla dessa grymma människor som skulle tycka synd om henne och hjälpa henne? De hade sårat henne innan de sårade mig. Och min fru och hennes spädbarn, hennes mor och moster som jag hade lämnat kvar hemma — vad hade skett med dem? Hade kvinnorna fallit offer för mobben eller fanns det fromma muslimer som haft misskund med dem? Jag undrade vad hade blivit av av mina äldre söner. Levde de än? Sådana tankar avhöll mig från att tänka på mina egna plågor. Gevärseld, plundring och nerbrännandet av de kristnas hus fortgick. Muslimer och druser fortsatte att strömma in från byarna.
Jag tittade ut genom fönstret ner på gatan och såg kristna med sina familjer komma till polisen. Jag tänkte: hur kan mannen ha placerat mig på det här undangömda stället och inte i sitt eget hus, när han tar in dem som inte har högre rang än jag där? Sedan kom jag fram till att han tänkte göra slut på mig men inte kunde göra det öppet. På natten skulle han skicka folk att döda mig och även kavassen som var hos mig, så att ingen skulle få veta vem mördarna var. Jag kunde inte dölja mina tankar, eftersom jag fruktade att han skulle dödas på grund av mig. Jag sade honom vad jag tänkte: att han skulle lämna mig och rädda sitt liv.
”Och vad tänker ni göra?” frågade han.
”Förlita mig på Gud”, sade jag. ”Jag väntar tills det blir mörkt då det nog inte är så mycket folk på gatan. Jag går till polisens hus där det finns många muslimer och kristna. Han kan inte göra mig något inför dem. Huset ligger bara trehundra steg härifrån. Jag kan nå det på ett par tre minuter. Om Skaparen låter mig komma fram välbehållen tänker jag genast kalla till mig män från emir Abd al-Qádir som kan föra mig till honom.”
”Det är en klok tanke”, sade han. ”Om polisen vill döda er, skickar han ingen förrän det är riktigt mörkt och tomt på gatan, så att ingen ska veta vem som gjorde det. Men jag vill inte lämna er. Jag avvaktar tills ni kommer till polisens hus, då går jag till emiren. Om jag går ut nu, är jag rädd att de tvingar mig att tala om var ni är.”
Jag väntade på att det skulle bli mörkt. Gatan fylldes av folk som strömmade in från byarna, inställda på att döda och plundra. När skymningen föll såg jag sju män närma sig husets dörr. De knackade på och den gamla kvinnan öppnade.
”Var är Mikháyil Misháqa?” frågade de.
”Han är i övervåningen”, sade hon. I det ögonblicket betraktade jag mig som förlorad.
”Rädda dig!” sade jag till kavassen. ”Klättra uppför murarna. Då blir det åtminstone känt vem som kom och frågade efter mig.”
Då ropade en av männen: ”Mikháyil, kom ner! Det är din vän Sayyid Muhammad al-Sawtarí. Jag har kommit med emir Abd al-Qádirs män för att hämta dig. Var inte rädd!”
Jag gick ner till dem. De hade med sig en nevö till distriktspolisen. De satte på mig en nordafrikansk burnus och jag följde med dem. Vi fick kliva över döda kroppar i gränderna tills vi kom fram till emirens hus. Området runtom var fullpackat med kristna som han och hans följeslagare hade samlat ihop. I åtta dagar hade han varken lagt ifrån sig sina vapen eller sovit i sin säng utan bara tagit korta vilopauser på en halmmatta vid porten till sitt palats när han övermannades av trötthet. Eftersom jag var sårad, frågade Sayyid Muhammad al-Sawtarí emiren om han fick föra mig till vila i sitt eget hus som låg i närheten. Tillstånd gavs och han förde mig hem till sig och frågade var min familj var, så att han kunde hämta dem. Jag sade att jag inte visste vad som hänt dem. Två av barnen hade följt med mig men vi hade blivit skilda åt. Det fanns ett spädbarn med sin mor och en yngling i den ortodoxa skolan. Den äldste var på brittiska konsulatet.
”Det brittiska konsulatet är det enda som inte har blivit skadat”, sade han. ”Var inte orolig för din son där. Nu går jag och söker upp de övriga i din familj och för hit dem. Men de kanske är rädda för att följa med mig eftersom de inte känner mig, så kavassen måste komma med mig för att lugna dem.” De gav sig av tillsammans och sökte tills de fann min familj och förde den till mig, alla utom min son Salím. Sayyid gick tillbaka för att leta efter honom men kunde inte hitta honom eller få något besked om honom. Vi antog att han var bland dem som hade blivit dräpta.
Sedan frågade jag Sayyid hur han tagit reda på var jag var. Han berättade att när de fått veta vad som pågick i Báb al-Baríd, hade de trott att det var en lokal orolighet och att myndigheterna skulle hindra att den spreds. De stängde Mazz al-Qasab-portarna som ledde in till det kristna distriktet för att hindra folk där att ansluta sig till mobben. Sedan kom en skara kurder från Sálihiyye och slog in porten. Eftersom Sayyid ängslades för mitt hus gick han dit och fick höra vad som hade hänt mig och att jag hade gått till distriktspolisen. Han gick dit och frågade efter mig, men [polisofficeren] förnekade att han visste något om mig. Han återvände till emir Abd al-Qádir och talade om vad som hänt. Emiren gav honom sex beväpnade nordafrikaner för att hämta mig från distriktspolisen. Han och nordafrikanerna kom och satte press på polisofficeren som blev tvungen att skicka sin brorson för att visa dem var jag var.
Samma natt kom den brittiske konsuln för att fråga efter mig och ge lugnande besked om min son Násif. Men i tre dagar fick vi inget veta om min son Salím. Han hittades dock inte bland de döda på gatorna eller bland ruinerna. Det utfärdades en varning till muslimerna att om de höll kristna gömda hemma hos sig och inte utlämnade dem, skulle deras hus brännas. Då kom en turkisk muslim till brittiske konsuln och berättade att han var gift med Alí Ághá Khazína-Kátibís dotter som hyrt ut den yttre delen av sitt hus till hr Robson, en brittisk missionär som de var rädda att mobben skulle anfalla. Hos dem fanns också Misháqas son Salím, som hans fru hade tagit in och gömt. Min son Násif skickade bud och talade om var hans bror befann sig. En nordafrikansk soldat hade gått för att ta honom till konsulatet. Då kunde jag andas ut.
Men jag var fortfarande rädd för en attack på emir Abd al-Qádir, ty pöbeln var uppretad över att han skyddade kristna. Jag skickade min son Ibráhím till hans bröder på brittiska konsulatet, som var fullt av kristna och européer som sökt skydd där, när de såg att det respekterades av mobben. Konsuln hade inte försummat att vidta åtgärder. Han hade tillkallat soldater från myndigheterna och emir Abd al-Qádir som vakter.
Jag var upptagen med att se till mina sår och de skador som vållats av klubbslaget. Dessutom var jag utan pengar och ekonomiska tillgångar för att kunna köpa ens de nödvändigaste kläder. Vägarna var blockerade och det var omöjligt att få tag i vad jag behövde. En frejdad álim gav mig en mantel (min egen var indränkt i blod) plus några rialer, som jag skattade till det dubbla eftersom mitt behov var så stort. Jag köpte det jag bäst behövde. Min son Násif skickade mig också de pengar han hade på sig. Inte förrän Mu'ammar Pasha kom och proklamerade amnesti, vågade jag mig ut på gatorna för att skaffa pengar utifrån, så att jag kunde köpa de kläder jag och mina familj behövde.
Jag stannade en månad hos Sayyid Muhammad al-Sawtarí tills mina sår hade läkts. Mitt hus hade inte blivit nerbränt, eftersom det var omgivet av muslimska hus. Men de hade avlägsnat träet och tegelpannorna, knäckt träden och åstadkommit all skada de kunde. Det var omöjligt att bo i. Sharíf Mahmúd Efendí Hamza, som nu är muftí av Damaskus, utrymde sitt ytterhus och inbjöd mig att bo i det. Jag flyttade in med min familj tills utrikesministern Fu’ád Pasha kom och gav mig ett hus att bo i, tills det som förstörts i mitt hus var lagat.
En sak som tröstade mig i min bedrövelse var att medan jag vistades i Efendíns hus kom en av de förnämsta shí'a 'ulamá, Sayyid Muhammad Amín, muftí av Bshára, och frågade hur det stod till.
”Käre vän”, sade han, ”vad har hänt med dig?”
”Som du ser”, svarade jag.
”Ditt blod har spillts, dina kvinnor förbannats och ditt hus förstörts av några muslimer i Damaskus”, sade han. ”Var det inte mer?”
”Är det inte tillräckligt?” frågade jag.
”En klok människa söker tröst i andras bedrövelse”, sade han. ”Jag har läst i islams historia att de som dödade profetens barn, förbannade hans kvinnor och förstörde den ädla Ka'ba var muslimer från Damaskus. Trösta dig med hur de hemsöktes av dessa muslimer!”
BOKEN KAN BESTÄLLAS HOS DIN BOKHANDLARE
eller Mejla en rad till [email protected] och beställ den direkt av förlaget.
Glöm inte ange fullständigt namn, adress och telefonnummer.
För priser och mer info se www.alhambra.se
