bahari.blogg.se

 

Före Koranen var arabiskans poetiska alster helt och hållet muntliga. De överfördes från generation till generation och det arabiska språket hade blott en runliknande skrift med magiska förtecken som få behärskade. Den arabiska skriftens historia börjar först med Koranen. Boken hade så att säga ena foten i den muntliga kulturen, där den lästes upp (Qur’án betyder just “uppläsning”) och den andra i den skriftliga kultur som såg till att utveckla det arabiska alfabetet och teckna ner verserna från denna “upp­läsning” för att göra dem åtkomliga för alla och se till att de inte förvrängdes eller förfalskades.

Detta betyder att den förislamska poesin först kunde skrivas ned efter Koranen, vilket fick en del forskare att betviv­la dess äkthet. Oavsett kronologin förblir denna poesi mer arkaisk i sitt språk och sina teman än allt som skrevs ner på arabiska efter Koranen. På så vis var den verkligen en spegel av stammarnas leverne, deras seder och bruk, och deras tro under tiden före islam. Man räknar uppemot hundratals kända poeter. Av vissa finns det tusen­tals verser bevarade och samlade i antologier som tecknades ned under islams guldålder mellan 700- och 900-talen. En samling med de sju mest uppskattade dikterna kom att bli känt under namnet al-mu’allaqát, eller “de upp­hängda”.

Enligt sägen tecknade man ner dessa sju dikter med förgyllda bokstäver på läderbitar och hängde dem på Ka’bans väggar. Bland de "upphängda" odenas skalder finner man irrande furstar, kloka hövdingar, ambulerande hovpoeter, vinälskare, en tapper och modig slav och så den unge Tarafa, vars långa dikt och korta men stormiga liv boken "Nomadens ode över livets flyktighet" handlar om (Alhambra, 2011). Tarafa blev 26 år gammal, innan han avrättades av kungens guvernör.

Ett förislamiskt ode består av 3 distinkta delar. Den börjar alltid med en nasíb, en kärleksförklaring till en älskad kvinna med varierande erotiska motiv. Därefter följer en rahíl, eller uppbrott, resa. I Tarafas dikt ägnas det långa rahíl-avsnittet hans kamelsto, som beskrivs ingående och i de mest arkaiska och tekniska ordalag. För Tarafa ter sig kamelstoet som en abstraktion av all rörelse, men också en räddningslina undan döden. Efter rahíl-avsnittet avslutas odet med det tredje momentet som ägnas självberöm och tankar som avslöjar Tarafas livsfilosofi.

Tarafa kämpar mot den dödsdom han tilldömts av överheten för sina bitande satirer. Han kämpar mot sin klans ovilja att ställa upp på hans sida när han själv visat sitt mod varje gång man behövde hans hjälp, vare sig det hand­lade om svärdet eller orden, och han berättar glatt om sin trefaldiga tro på livets goda: först kommer vinet, sedan förmågan att hjälpa de nödställda och så kvinnorna. För den unge Tarafa finns det inget liv efter detta. Han tror på en gud, men denna gud är till för de levande. Hans fiender har ingenting att frukta efter döden och hans vänner ingenting att hoppas på. Så väsensskild från Koranens budskap man kan komma, och ändå handlar det om ett och samma språk!

Tarafa kunde ha räddat sig, vilket framgår av de utdrag ur hans biografi som återges para­llellt med dikten, men han vägrade. “Att fly”, sa han, “vore detsamma som att erkänna sig skyldig.” Han fick välja sättet han skulle dö på, och valde att dricka sig full på vin innan man skar av hans halspulsåder. Mordet på Tarafa var ett hedersmord, och dikten det försvarstal som placerade honom bland arabernas sju odödliga.

 

Utdrag ur Tarafas ode

(Ur "Nomadens ode över livets flyktighet", Alhambra 2011)

 

På vår klans marker strövar en välskapt gasell,
med två gröna ränder längs ryggen.

En smiterska i en brokig flock som betar i grönskande nejder
och drar över sig grenar, fulla med frukt, som klädnad.  
Hon ler ett leende så brunt, som när krypväxterna
med sina prunkande ljus lägger sig över daggsmekta dyner,
som om solen hade lånat henne sitt ljus, och det mörka tandköttet
ej behövde färgläggas med kohl. Ett ansikte mantlat av solstrålar
och den rena hyn fri från klössår.

För att jaga bort bisterheten
rider jag min vaggande passgångare
från afton till gryning.
Hon är lika säker som gravens bärande balkar
när jag sporrar henne på vägens randiga mantel.
De smala benen slår som trumpinnar på den nedtrampade vägen.

Våren har hon tillbringat på de två kullarna
med andra djur vars juver har skrumpnat.
Tillsammans betar de nu i hemliga trädgårdar
som grönskat efter årets andra regnskur.
Hon lystrar till lockropet och vänder sig om.
Med svansen värjer hon sig mot den rödsvarte
hannens nersmetade, klibbiga päls.

Revbenen buktar sig som skeppets bågar,
och halsen är fast rotad och stadig mot bringan.
Hennes skrev liknar busksnår fulla av byten
och hennes sidor sväller från en mäktig ryggrad.
 
Spåren av tygelremmarna på hennes revben liknar
uttorkade strömfåror med slipade stenar i.
De samlas och förgrenas likt flikar av ljus
mot vävens mörka botten,
vilka sakta växer medan morgonen gryr.

 

Tolkning från arabiska av Hesham Bahari