bahari.blogg.se

 

Vi har nu granskat de ideologiska motiven för att krossa den irakiska staten. Vi kan nu gå vidare och se på denna politiks kulturella och mänskliga kostnader, som de återspeglas i fakta på marken. Ödeläggelsens omfattning och systematiska karaktär gör att den omöjligen kan ses som en rad oförutsedda, osammanhängande och/eller tragiska missöden. Enligt vår uppfattning härrör dödandet och ödeläggelsen från det politiska målet att helt omgestalta Irak snarare än att reformera det. I denna boks kapitel granskas detaljerna noga på område efter område. Läsare kommer där att finna att möjliga skyddsåtgärder aldrig sattes i verket. Än mer slående är de dokumenterade fall där ockupanterna själva underlättade eller medverkade till en välberäknad förstörelse av Iraks kultur och decimering av den intelligentsia som bar upp den. I samtliga fall kan läsare se att i inget fall har brotten på allvar undersökts eller de ansvariga straffats. Vi anser därför att en närmare blick på bevisen talar för att krossandet av Irak inneburit en medveten kulturell ödeläggelse.  

Enligt den libanesiska arkeologen Joanne Farchakh, som deltog i sökandet efter de stulna historiska skatterna efter invasionen, ”kan Irak snart stå där utan historia”.40) Sedan väl statens skydd och sköld avlägsnats och den bildade eliten undertryckts har Iraks ojämförliga kulturella rikedomar blivit ett lätt byte. De USA-ledda styrkornas förintelseoffensiv mot den irakiska staten och det irakiska samhället, som redan försvagats av tolv års ekonomiska sanktioner, har sammanfallit med en kulturell rensning på flera plan. En sådan rensning började redan under invasionens första dagar med en omfattande plundring av allt som symboliserade Iraks historiska och kulturella identitet. Museer, arkeologiska fyndorter, palats, moskéer, bibliotek och sociala centra utsattes för skövling och ödeläggelse. Och detta skedde mitt framför ockupanternas ögon. De amerikanska styrkorna i Bagdad nöjde sig med att vakta oljeministeriet, som satt på alla oljedata, och inrikesministeriet, som rymde den ba’thistiska säkerhetsapparatens dokument, och det mycket noga.

Vi vet nu att tusentals kulturföremål försvann under operation ”Iraks frihet”, medan amerikanerna bara tittade på. Det var fråga om inte mindre än 15.000 ovärderliga föremål från Nationalmuseet i Bagdad och många andra från de 12.000 arkeologiska fyndorterna, som ockupationsstyrkorna till skillnad mot Saddams despotiska regim lämnade obevakade. Medan museet plundrades på sina historiska samlingar, ödelades Nationalbiblioteket, som representerat mycket av den irakiska historiens kontinuitet, genom anlagd brand. Som Nabil al-Tikriti framhåller i kapitel 5, kände irakiska och internationella experter väl till de viktigaste platserna och underrättade ockupationsmyndigheterna om deras exakta läge. Men när plundrandet kom i gång, vidtogs inga effektiva åtgärder för att skydda dem.

Ca 4.000 historiska artefakter har kommit till rätta, ibland på finurliga sätt, som när shi’itiska präster uppmanade kvinnor att inte ligga med sina män, om plundrade föremål inte återlämnades.42) Men många skatter smugglades ut ur landet och auktionerades bort utomlands. Dessa stölder begicks ofta av utlänningar, som anlände med ockupationsstyrkorna. Journalisten och mellanösternexperten Joseph Braude, arresterades på New Yorks JFK-flygplats med väskorna fulla med mesopotamiska antikviteter.43) Han dömdes till sex månaders husarrest och två år villkorligt. Ovärderliga föremål kan också ha auktionerats bort på Internet, som antropologiprofessorn Michael Smith vid Arizona State University slagit larm om.44) Den 18 december 2007 rapporterade BBC att en tysk arkeolog lagt märke till stulna irakiska antikviteter på en schweizisk eBay-sajt. Utgångsbudet var USD 360. 45) Enligt senaste uppgifter, nyligen framlagda av en expert på Iraks arkeologi, Francis Deblauwe, saknas inte mindre än 8.500 föremål fortfarande, förutom de 4.000 som ska ha påträffats utomlands men ännu inte återlämnats till Irak.46)   

Under kriget mellan Irak och Iran som rasade i åtta år, besköt ingendera sidan avsiktligt motpartens arkeologiska fyndorter eller kulturtillgångar. Den senaste amerikanskledda invasionen har lett till en helt annan, fasansfull ödeläggelse. USA:s envisa försummelse att skydda Iraks kulturskatter står i direkt strid med Genèvekonventionens stipulation om att en ockupationsarmé skall använda alla medel som står till buds för att bevara den besegrade statens kulturella arv.47) I stället sågs ”horder av antikvitetsplundrare” dyka upp, som upprättade smugglingsnätverk med pansarbilar, lastbilar, flygplan och båtar för att frakta iväg Iraks plundrade historiska arv till USA, Europa och Gulfområdet.48)

De USA-ledda styrkornas attityd till denna plundring var i bästa fall likgiltighet. 2003 fnös Donald Rumsfeld åt rapporter om utbredd plundring och sade bara att ”sånt händer” i krig. Han avfärdade det med att den störtade regimens hatade symboler var begripliga mål.49) Som svar på journalisternas frågor om det destruktiva kaoset sade Rumsfeld: ”mycket ofta är det personer som ger sig på regimens symboler, palats, båtar, Ba’thpartiets högkvarter och platser som har varit en del av förtrycket… Och även om ingen tar lätt på plundring, kan man å andra sidan förstå de uppdämda känslor som en följd av årtiondens förtryck. Människor som har förlorat sina nära och kära får utlopp för sina känslor.” 50)

När Rumsfeld framställer plundringen, bränderna och förstörelsen av Iraks arv som ”begriplig” och nästan ”naturlig” och oundviklig under ”de rådande förhållandena”, motsägs det av att ”kännare av Iraks antika historia flera månader före Irakkrigets utbrott gång på gång talade med representanter för amerikanska regeringen om denna risk. Enskilda arkeologer såväl som representanter för Archeological Institute of America träffade tjänstemän på utrikesdepartementet och Pentagon. Vi visade långa listor över arkeologiska fyndorter och museer över hela Irak med deras koordinater på kartan. Vi inrättade en särskild webbsida som gav samma information. Vi sade alla att det första och viktigaste var att säkerhetsvakter omedelbart placerades ut vid alla museer och arkeologiska fyndorter. Amerikanska regeringstjänstemän påstod sig vara synnerligen uppmärksamma på nödvändigheten att skydda det kulturella arvet. Likväl valde de att inte följa våra råd… Ja, sedermera förlades amerikanska trupper direkt på [arkeologiska] fyndorter och vanställde dem.” 51)

2006 skar den irakiska regeringen ned sitt anslag till antikvitetsdepartementet trots rapporter om ett budgetöverskott det året och problem med att använda pengarna. Departementets lilla personal undanhölls pengar för att köpa bensin till sina patrullbilar. Nedskärningen betydde att dess utryckningsstyrka från sin bas försökte bekämpa plundringar som ägde rum på 800 arkeologiska platser (bara i provinsen Dhi Qar).52) När upprörda irakier larmade amerikanerna och talade om att Saddam-regimen utmätt dödsstraff på sådan plundring, fick de det ovidkommande svaret att ”vi kan väl inte skicka upp helikoptrar över de här platserna och skjuta på folk.”53) Vad folk ville var ju inte att amerikanerna skulle använda Saddams metoder utan att de skulle ta det ansvar som internationell lag kräver. Men alla sådana vädjanden föll på döva öron.

Sommaren 2004 började den allmänna upprördheten världen runt över plundringen av Iraks kulturskatter allvarligt solka Bushadministrationens internationella image. Då startade USAID ett program, lett av professor Elizabeth Stone från Stony Brook University, att ge irakiska arkeologistudenter modern utrustning och undervisa irakiska specialister i de senaste metoderna på området, som de förhindrats lära känna under de tolv åren av angloamerikanska sanktioner. Flera irakiska studenter reste sålunda till USA. Men ett år senare avbröts programmet.54) USA hade tydligen råd med att göra av med en miljard dollar per dag på sin militärmaskin i Irak men inte avsätta några miljoner för att hjälpa irakiska studenter och lärare att restaurera Iraks kulturella arv.  

Dessa underlåtenhetssynder har förvärrats av ett skandalöst agerande som svårt skadat detta arv. Sedan invasionen 2003 har USA-ledda styrkor förvandlat åtminstone sju historiska platser till militära baser och läger. Dessa vanhelgade platser innefattar Ur, en av världens äldsta städer, där Abraham, de tre monoteistiska religionernas urfader, ska ha fötts. Ziggurat-templet i Ur, som irakierna med sådan nationell stolthet bevarat, håller på att skadas av militära installationer och truppers känslolösa behandling. När Abbas al-Hussaini, dåvarande chefen för Irakiska styrelsen för arv och antikviteter och författare till kapitel 4 i denna bok, ville inspektera platsen 2007, släppte den amerikanska militären inte in honom. Ett liknande öde har drabbat det berömda Babylon. Där har ett amerikanskt militärläger irreparabelt förstört den antika staden. Dessa historiska platser är inte sunnitiska, shi’itiska, kurdiska eller kristna – de är alla irakiers historiska arv.55)

En sådan massiv kulturell förstörelse har verkat utarmande på två nivåer. För det första drabbas hela mänskligheten på grund av Iraks innehav av kulturskatter, som ger en känsla av den mänskliga civilisationens kontinuitet med få motstycken. För det andra berörs det irakiska folket och dess distinkta historiska identitet, som är beroende av att det förstår sin egen historia. Minnet i alla dess former, personliga, kognitiva och sociala, ger den individuella och kollektiva föreställningsförmågan en infrastruktur.56) Minnet framkallar emotionellt laddade bilder, som förbinder det förflutna med framtiden genom ett nu som tolkas i erinringens ljus. Men minnet är förgängligt på två sätt: det dör med kroppen och det kan försvinna genom glömska. Därför behöver minnet, särskilt folkens, hållas aktivt för att ge samhällstolkningen en kontinuitet. Bevarandet av minnet är museers och historiska monuments funktion. Museer samlar historiska lämningar. De håller samhällets minne vid liv, återkallar gångna händelser i tanke och fantasi. Monument vittnar om historiska erfarenheter. På dessa olika sätt var Bagdadmuseet inriktat på att bevara minnen av civilisationens vagga i Mesopotamien men också från senare tider. Dess föremål och artefakter var framsatta för att frammana ”minnen som blivit identitetens beståndsdelar.”57) Utan en ram har det kollektiva minnet inget sätt att artikuleras. Det individuella minnet kräver ett samband med en gruppidentitet, som varit oskiljaktig från den historia och de kulturföremål, som Irakiska museet, Bagdads centralbibliotek och monumenten bevarade.58) Där avslöjas också ockupanternas egentliga avsikter. Den politik som faktiskt följts i Irak efter invasionen kan, som Nabil al-Tikriti framhåller i kapitel 5, bara kallas en förstöring av det kulturella minnet.

Skändningen av det förflutna och undermineringen av den moderna tidens sociala landvinningar förmörkar nu i högsta grad Iraks framtid. Landet utlämnas åt sektpolitikens och regionalismens upplösande krafter. Irakierna har berövats sitt gemensamma arv och lever idag på ruinerna av de moderna samhällsinstitutioner, som upprätthöll ett sammanhållet och enat samhälle. Det ödeläggs av inbördeskrig, primitiva sociala och religiösa krafter och en omfattande brottslighet. Den irakiska nationalismen, som tog form genom en lång process av statsbyggande och social interaktion, förtalas nu rutinmässigt. Dominerande berättelser hävdar falskeligen att sektvälde och etnisk chauvinism alltid präglat det irakiska samhället. De upprepar den seglivade, destruktiva myten om urgamla konflikter utan lösning, för vilka erövrarna inte bär något ansvar.

Parallellt med ödeläggelsen av så många av Iraks historiska skatter har en gradvis förstörelse av Iraks sociala och kulturella institutioner ägt rum. Iraks undervisningssystem, tidigare lovprisat som det mest avancerade i den arabiska östern, har utsatts för en ihärdig utnötnings- och förstörelseprocess. Enligt en rapport från FN:s universitet för internationellt ledarskap (UNU) i Jordanien har: ”ödeläggelsen av Iraks högre undervisningssystem glömts bort bland andra katastrofala resultat av kriget. Men den är en viktig följd av stridigheterna, de ekonomiska sanktionerna och den pågående oron i landet… Iraks vetenskapsakademi, grundad 1948 för att befrämja det arabiska språket och arvet, har fått nästan hela sitt digitala och tryckta bibliotek ödelagt genom krigshändelserna. Det skulle behöva reparationer för närmare en miljon dollar för att återhämta sig som ett ledande forskningscentrum.”59)

Enligt UNU:s chef Jairam Reddy ”har 84% av Iraks högre läroanstalter bränts, plundrats eller förstörts. Cirka 2.000 laboratorier behöver återutrustas och 30.000 datorer anskaffas och installeras i landet.60)

Genast efter ockupationen av Irak genomdrev de amerikanska myndigheterna en ny läroplan, som avlägsnade varje kritik av den amerikanska politiken i Mellanöstern, liksom varje referens till 1991 års krig eller Israels politik i de ockuperade områdena. USAID gav uppskattningsvis 62 miljoner USD till Creative Associates Int. och 1,8 miljarder till Bechtel i april 2003 för återuppbyggnad av Iraks infrastruktur, inklusive skolor och högre läroanstalter. Men dessa satsningar har undergrävts av korruption och bristande intresse, som kan ses på den otillräckliga infrastrukturen, underlåtenheten att ersätta föråldrad utrustning och de ideliga översvämningarna av skolor med avfallsvatten. De snabba försämringarna och det fullständiga misslyckandet att vidmakthålla ett fungerande undervisningssystem har framkallat ett elevbortfall på upp till 50%. Iraks akademiska institutioner, en gång ledande bland arabiska universitet och forskningscentra, bidrog till att skapa en stark irakisk nationell identitet efter år av kolonialvälde. Det höggradiga sammanbrottet för Iraks undervisningsväsen har förstört det redskap som bidragit till att förankra en enande historia i det allmänna medvetandet.

Den massiva utvandringen efter invasionen har undergrävt den nationella sammanhållningen på ännu direktare och mer förödande sätt. Mellan januari och oktober 2007 drev kriget i Irak nästan en miljon irakier till Syrien, förutom de nästan 450.000 som flytt 2006. Flyktingarna kommer i oproportionerlig grad från den utbildade medelklassen, som förkroppsligade denna mödosamt vunna känsla av nationell sammanhållning. Läs- och skrivkunnigheten bland flyktingbarnen avtar snabbt, vilket bådar illa för nästa generation. Unga irakiska kvinnor tvingas av sina familjers utarmning till organiserad prostitution.62)

Ända från början dök något mer olycksbådande upp än bara emigration till följd av krigskaoset. En mordkampanj som har alla tecken på att vara organiserad håller på att utplåna Iraks bildade klass, som Max Fuller och Dirk Adriaensens berättar om i kapitel 7. De uppehåller sig mest vid de akademiska institutionerna men betonar att offensiven riktar sig mot Iraks hela yrkesutbildade medelklass, läkare, advokater, domare och politiska och religiösa ledare. Över 400 professorer har dödats av yrkesmördare, vilket klart visas av tillvägagångssätten och tidpunkterna. 2006 hade 2.500 fakultetsmedlemmar dödats, kidnappats eller under hot tvingats lämna landet. Hittills har ingen systematisk undersökning av detta fenomen gjorts av ockupationsmyndigheterna. Inte en enda arrestering har företagits i samband med denna terrorisering av de intellektuella, som Dirk Adriaensens visar i kapitel 6. Tendensen att bagatellisera denna offensiv ligger i linje med ockupationsmakternas allmänna strävan att topphugga det irakiska samhället. Den exemplifieras bäst av Paul Bremers avba’thifieringspolitik, som haft till följd att de yrkesutbildade kadrerna på de politiska, ekonomiska och militära områdena avlägsnats. Få känner till att denna byråkratiska utrensning har utsträckts till undervisnings- och kulturområdena med förfärande följder. Som Dahr Jamail rapporterar i kapitel 8, har resultatet av ba’thistutrensningen blivit en nästan fullständig och helt uppenbart medveten förstörelse av Iraks mänskliga kapital. I ett parallellt resonemang analyserar Philip Marfleet i kapitel 9 utvandringen från Irak och drar slutsatsen att den starkt tyder på en medveten offensiv mot institutionerna och de ideologiska resurserna i Irak som nationalstat. Denna förlust av ett intellektuellt kapital håller på att beröva Irak de yrkeskadrer som en återuppbyggnad skulle kräva.

Det är helt enkelt lögn att krigsplanerarna inte kunde ha insett det väldiga ansvar som ockupationen skulle medföra, vad som skulle krävas för att upprätthålla lag och ordning och skydda mänskliga och kulturella tillgångar. Militära kännare hade gjort helt klart att de trupper som fått till uppgift att upprätthålla ett ansvarigt styre i Irak efter invasionen var helt otillräckliga. General Eric Shinseki har mest uttryckligt nämnt de plikter som ockupanterna åtog sig genom invasionen – i framträdanden inför några kongressutskott. Det mest uppseendeväckande i Shinsekis yttranden var hans bestämda uppfattning att trupperna som avdelats för att hålla kontroll över Irak efter invasionen omöjligen kunde sköta den roll de tilldelats. ”Akta er för att ge en 10-divisonsarmé en strategi som kräver 12 divisioner!” varnade Shinseki. I en kommentar till senator Carl Levin i februari 2003 sade han att ”flera hundra tusen man” skulle behövas som ockupationsstyrka. Han varnade för att de etniska spänningarna kunde leda till inbördeskrig. Två dagar senare viftades Shinsekis 38-åriga militärerfarenhet och två Purpurhjärtan undan i en förlöjligande reaktion av Paul Wolfowitz, själv helt utan någon militär bakgrund. Vice försvarsministern sade att Shinsekis siffror var ”helt oriktiga”. Denne ställdes åt sidan, tills president Obama utnämnde honom till hedersposten som minister för veteranangelägenheter.63)

Det stämmer inte heller att planerarna inte hade förnuftigare eller humanare alternativ till det katastrofala förlopp som blev följden. Det glöms alltför ofta bort att Paul Bremer inte var USA:s förste prokonsul. Inte heller var den destruktiva politik han förde den första som antogs. Det fanns alternativ till det framprovocerade kaos, den strukturella destruktion och kulturella rensning som Bremer ledde. I början av april 2003 utnämnde Pentagon den pensionerade generalen Jay Garner till chef för Byrån för återuppbyggnad och humanitärt bistånd i Irak (ORHA). Han anlände till Bagdad den 20 april och gjorde upp en ”Enhetlig uppgiftsplan” som siktade till att minimera den amerikanska inblandningen. Grunden för hans plan vilade på ett tydligt engagemang för att upprätthålla en säker och stabil miljö av lag och ordning från första dagen. Garner uppsatte som omedelbart mål att se till att förnödenheter nådde de 60% av irakierna som var beroende av Olja-mot-livsmedel-programmet, som gav ett minimistöd åt de irakier för vilka det var livsnödvändigt. Mer allmänt ansåg Garner att oljan skulle stanna i irakiska händer, polisofficerare på lägre nivåer skulle avlönas och förbli i aktiv tjänst och de större byråkratiska, teknokratiska och juridiska institutionerna skulle stå kvar för att fylla grundläggande samhällsfunktioner.64) Kort sagt ville Garner använda de statliga institutionerna och Iraks oljerikedomar för att ge folket säkerhet. Men han avskedades efter några veckor.

Hans efterträdare Paul Bremer förkastade helt Garners stabiliseringspolitik. Den 10 maj 2003 utarbetade Bremer ett memorandum till förmån för att upplösa elva viktiga institutioner, däribland nationalförsamlingen med därmed sammanhängande organ, alla militära organisationer och de större militära industrierna. Med uttrycklig välsignelse från Pentagon upplöstes dessa i hans två första dekret, den 16 och 23 maj.65) Enligt dekret nummer 1 skulle alla Ba’thpartimedlemmar, inte bara ledarskiktet, avskedas från sina tjänster. I praktiken innebar det att större delen av Iraks arbetskraft avskedades utan lön. I Saddams Irak var staten den viktigaste arbetsgivaren. Man måste bli medlem i den härskande Ba’thpartiet för att komma i fråga för tjänster. Medlemskapet i partiet hade mindre med ideologisk övertygelse eller stöd åt Saddam att göra än med behovet av att tjäna sitt levebröd. För regimen var partiet framför allt ett verktyg för kontroll. Bremers avba’thifiering berövade de kvalificerade yrkena, industrin och de sociala programmen deras erfarna och yrkeskunniga personal. Många verksamheter kollapsade bara, medan andra hankade sig fram med mycket nedskuren kompetens. Bremers dekret nummer 2 upplöste armén och dess civila bihang, också utan utbetalning av lön. I båda fallen berövades även de berörda sektorernas pensionärer sin inkomst. Vad som står klart i termer av uttalad avsikt och observerbara resultat är att Bremers politik gick ut på att eliminera landets styrande elit och upplösa de viktiga statliga institutionerna. Bremers totalt 97 dekret krossade helt den medelklass som höll ihop det irakiska samhället och gjorde 15.500 forskare, vetenskapsmän, professorer och lärare arbetslösa. Ordern att upplösa armén ledde till att cirka en halv miljon män med militär erfarenhet blev utan jobb.

Som man kunde förutse vände sig denna väldiga reserv av arga, utarmade irakier till den framväxande upprorsrörelsen för att vinna upprättelse. Ockupationsstyrkorna svarade med urskillningslösa kollektiva bestraffningar som antog karaktären av ännu en shock and awe-offensiv, som överväldigade irakierna och lämnade dem hjälplösa och förtvivlade. När väl statens skyddande sköld avlägsnats, ryckte kriminella element in och gav sig på den försvarslösa, desorienterade befolkningen. Det irakiska folket med sitt utomordentliga kulturella arv lämnades oskyddat och sårbart. Nedmonteringen av staten ledde till den förutsägbara och helt medvetna kulturella rensningen av landet.   

Kapitlen som följer tar upp den kulturella förstörelse och de riktade mord som ägt rum i Irak sedan invasionen. Författarna framlägger noggrant belagda fakta om fattade politiska beslut, som skapat ett tillstånd av accelererande kaos och laglöshet, om passivitet inför attacker mot kultur och intelligentsia när handling ännu var möjlig. De belägger aktioner av ockupationsstyrkorna själva som fått ödesdigra mänskliga och kulturella följder. I många fall krävde vårt arbete först en elementär dokumentering av vad som faktiskt inträffat.

 

Ockupationsmakterna och de irakiska regeringar som de installerat har inte visat något intresse att hålla reda på dessa fakta. De har varit ännu mindre benägna att undersöka brotten och ställa förövarna inför rätta. Detta välkalkylerade ointresse, noga dokumenterat i kapitlen som följer, är i sig avslöjande.

Vi rapporterar också om tillfällen när officiella talesmän eller företrädare gett öppet uttryck för ockupanternas tendens att betrakta kaos och laglöshet som ”kreativa” i betydelsen att de gör det möjligt att dra ett streck över det förflutna, skapar nya betingelser och ger chans att börja om från noll. Denna släpphänta attityd till förstörelse har rättfärdigats av visionen om ett nytt Irak som under amerikanskt och brittiskt beskydd skulle resa sig ur det gamla Iraks ruiner. Plundring tolkas där som ”privatisering” med direkta, kollektiva medel inom en sådan ”ideologis” ram. Förstörelsen av kulturella föremål och byggnader framställs som en konstruktiv utrensning som banar vägen för något nytt. Det finns rentav antydningar om att undanröjandet av den gamla intelligentsian öppnar väg för en ny generation irakier med ”rätta” värderingar och sociala lojaliteter.

Den hänsynslösa ödeläggelsen av Iraks en gång lovprisade undervisnings- och hälsovårdssystem ger enligt samma logik möjligheter att börja om på nytt. Det frigörs från band med den gamla ordning som gett service på de områdena. Ockupationsmyndigheterna har, som Nabil al-Tikriti visar i kapitel 5, visat en häpnadsväckande nonchalant attityd till den medvetna förstörelsen av Iraks infrastruktur och de mänskliga resurser som fordrats för att sköta den. Efter de svepande privatiseringarna kallade Bremers ekonomiske rådgivare Peter McPherson demonteringen av den offentliga sektorn som en ”bantning”.66) John Agresto, som ledde den högre undervisningens återuppbyggnad, beskrev ödeläggelsen av Iraks skolor och universitet som ett ”tillfälle till en nystart”.67)

Vad gäller den kulturella rensningen kan vi inte peka på ett speciellt direktiv eller policy-uttalande i stil med Bremers första dekret mot Ba’th. För att belägga statsförstörelsens kulturella dimension har vi istället lämnat en noggrann dokumentering av händelse för händelse. De bildar enligt vår åsikt ett tydligt mönster, som möjliggör en klar och logisk bedömning. Vi dokumenterar hur dessa villkor och den påföljande laglösheten välkomnades och rationaliserades med att de låg i det framtida Iraks intresse. Kaoset frigjorde våldsamma krafter och impulser. När de väl frigjorts, kunde de inte längre styras. Det destruktiva beteendet blev alltmer oberäkneligt. ”Kreativiteten” har inte så mycket legat i en avsiktlig förstörelse som i avlägsnandet av alla hinder – politiska, ekonomiska, kulturella och mänskliga – för den irakiska statens sönderfall.

Tidigare irakiska stater och regimer lyckades trots brister och begränsningar under långa tider hålla samman en mångskiktad och kulturellt rik nation, som Mokhtar Lamani förklarar i kapitel 10. Irak var en otroligt komplex men skör mosaik. Det bestod inte bara av de tre stora etniska och konfessionella grupper, som ockupationsstyrkorna främst intresserade sig för, utan också av ett otal minoriteter. Under förhållanden av framprovocerat kaos revs denna intrikata väv som fortlevt i tusentals år sönder och förstördes kanske för alltid. De stora etnisk-religiösa grupperna skildes medvetet åt. I och med att de nationella banden försvagades har de kunnat spelas ut mot varandra. De små och sårbara minoriteterna har slukats upp i virvlarna.

För att omgestalta Irak till en nyliberal modell för Mellanöstern var det först nödvändigt att undergräva Iraks nationella identitet och de samhällskrafter och kulturella uppfattningar som gav uttryck för den. Ockupanterna agerade på ett sätt som klart visar att de inte alls betraktade denna försvagning av den kollektiva identiteten och decimering av en intelligentsia länkad till det gamla Irak som någon förlust. Det var i deras ögon snarare en chans. Uppgiften underlättades i hög grad av att de som fick ansvaret för Iraks öde hade liten eller ingen kunskap och erfarenhet av landet. Okunnighet om det förflutna och det moderna irakiska samhällets invecklade struktur gjorde det lätt att tro att det bara var att vända ett nytt blad.

Irak var ju när allt kommer omkring en ”terroriststat”. På något sätt lyckades man förvandla detta misshandlade folk med sitt lysande kulturella arv till ett existentiellt hot mot västerlandet eller rentav civilisationen. Det var i ett sådant klimat Iraks kultur förhärjades och dess intellektuella klass höggs ned. Förnuftiga människor kan svårligen se på det på något annat sätt, när de väl konfronterats med de fakta som framläggs i följande kapitel. Mönstret av en kulturell rensning finns inetsat i marken i form av plundrade museer, nedbrända bibliotek och en systematisk likvidering av intellektuella, ofta de mest prominenta och produktiva. Ockupanterna har inte visat någon villighet att skydda kulturella och mänskliga resurser. De har därmed flagrant kränkt internationella och humanitära lagar. Ännu värre är att de i kritiska ögonblick väsentligen bidragit till ödeläggelsen, som genom att stationera ockupationsstyrkor mitt i några av nationens viktigaste arkeologiska fyndområden och därmed tillfogat dem stor skada, som Abbas al-Hussainy dokumenterar i kapitel 4. Detta har inte varit tragiska, oavsiktliga följder, är vi övertygade om. Kulturen som drabbats var, som Zainab Bahrani förklarar i kapitel 3, ett unikt irakiskt kulturarv, förstört i ett ockuperat land mitt framför ögonen på ockupanterna. De intellektuella, som mördats och vilkas likvidering fram till idag inte utretts, hörde till de mest kreativa inom den irakiska intelligentsian, som Dirk Adriaensens, Max Fuller och Dahr Jamail i detalj dokumenterar i kapitel 6, 7 och 8. De hade utbildats och anställts av den irakiska staten. De var dess mänskliga personifikation och därför ett lockande byte. De dödades i första hand inte av sektmässiga skäl, även om sådana fall förekommit, utan därför att de var de bästa irakiska hjärnorna, vilket en noggrann granskning av statistiken visar. Elimineringarna har haft som syfte att utplåna Iraks kollektiva minne, en väsentlig förutsättning för att göra slut på staten. Vi anser det står klart att dessa förödelser är både direkta och indirekta följder av en ideologisk helhetssyn. Och den är: Att göra slut på en stat kräver inte bara en demontering av politiska och ekonomiska strukturer. Den kräver också ödeläggelsen av dess kulturella och mänskliga reserver, allt i en framfantiserad omgestaltnings intresse.

Krigsplanerarna har framhållit att krigets våldsamhet 2003 i själva verket var en gåva till irakierna: Målet var att göra slut på diktaturen och öppna väg för en befrielse från den stat som terroriserat Iraks folk. Kritiker har ända från början avvisat dessa förklaringar och energiskt betonat att invasionen siktade till herravälde. Idag förs en självupptagen debatt i USA och Storbritannien om de amerikanska och brittiska politikernas motiveringar: Syftade invasionen till att omgestalta Irak för att bringa frihet till Irak och övriga Mellanöstern, som de nykonservativa hävdar, eller var syftet imperialistiskt herravälde, som kritikerna med kraft framhåller? Tyvärr gör denna upptagenhet med ideologiska motiveringar att den förödelse som drabbat irakierna hamnar i skymundan, oavsett vilken position man intar. Blickarna börjar flacka när siffror om irakiska civila offer diskuteras. När Bagdads museer plundrades och dess bibliotek brändes ned, hajade världen till, men inte länge. Plundringarna i Bagdad var dock bara toppen av isberget. Abbas al-Hussainy gör en översikt över Iraks kulturella arv i kapitel 4 och noterar att det finns ca 12.000 registrerade arkeologiska skatter inom Iraks gränser. Han påpekar att ingen annan nations kulturarv i modern tid drabbats i samma fruktansvärda grad. Men ockupanterna och deras hemmapublik har aldrig hyst något intresse för den irakiska kulturens öde, trots att det i hög grad hade varit befogat. Som Zainab Bahrani visar i kapitel 3, har den verkligt katastrofala kulturella förstörelsen ägt rum efter 2003. Den har till slut omfattat hela landet. De pågående plundringarna har mötts med en anmärkningsvärd tystnad och passivitet.

Iraks oskyddade kulturella och sociala institutioner har i många fall irreparabelt skadats eller förstörts. Irak har sålunda på några få år berövats både sitt historiska förflutna och de senaste decenniernas sociala landvinningar. Iraks moderna institutioner, särskilt dess en gång lovprisade hälsovårds- och undervisningssystem finansierad av den nationella oljeindustrin, ödelades genom kriget och den påföljande oordningen i samhället. Dahr Jamail dokumenterar i kapitel 8 de förödande konsekvenserna och framhåller att många medicinska och pedagogiska inrättningar knappt fungerar. De går på sparlåga med rudimentär personal och litet understöd. Mödosamt vunna sociala landvinningar, bland de mest avancerade i arabstaterna, undergrävdes sedan ytterligare av en hafsig privatisering och de självutnämnda härskarnas reformplaner.  

Dessa mänskliga och kulturella följder har i första hand drabbat irakierna och deras framtidsutsikter. Men de spelar också en roll för amerikaner och britter, som vill förstå hur och varför våld utövades i deras namn och vilket ansvar de bär för dess resultat. Fokuseringen på befrielsen från en diktatur undanskymmer det faktum att våldsamma metoder användes för att göra slut på en stat, vad motivet än må har varit. Nationsbyggande implicerar, som Glenn Perry framhåller i kapitel 2, en föregående process av förstörelse, som vi gärna bortser från, även när vi betraktar vår egen västliga historia. Imperier har alltid varit medvetna om att en försvagning av folks kollektiva identitet gör dem mer tillgängliga för ockupation, kolonisering och ännu värre ting. Förstöringen av arkiv och historiska monument, så som skedde i Irak, har alltid hört till imperiers krig. Överallt i den moderna världen finns det en stark och invecklad koppling mellan intelligentsia och stat. Philip Marfleet förklarar i kapitel 9 att försvagandet eller brytandet av den kopplingen och utrensningen av intelligentsian i Irak banar väg för en ny stat uppritad av stormakter. Bara när den fulla innebörden härav ignoreras går det att lättvindigt påstå, att den fruktansvärda förstörelse som ägt rum i Irak sedan 2003 varit ett resultat av slump och brist på förutseende.

 

Invasionen och ockupationen av Irak och den destruktiva framfarten mot Iraks kulturella integritet, politiska enhet och ekonomiska kapacitet har ödelagt en stat som stått för arabisk nationalism och motstånd mot israelisk expansionism. Likväl är det idag inte lika klart att den nya situationen kommer att bli så lätthanterlig för amerikanska och israeliska intressen som de nykonservativa och deras israeliska bundsförvanter drömde om. De har förvisso slagit ut Irak som en arabisk makt som stod för en trovärdig arabisk utmaning av den israeliska dominansen. Men när det gjort så, har de frigjort krafter under ytan, som nu visar sig vara betydligt svårare att kontrollera än ideologerna föreställt sig.

Klart står att Irak som nationellt projekt förlorat sina historiska, intellektuella och kulturella grundvalar. Det en gång stolta Irak riskerar att bli föga mer än ett konglomerat av etniska och religiösa förläningar, utsatta för alla slags utländska krav och intrång. Krig och ockupation har för överskådlig framtid gjort slut på alla irakiska aspirationer att bibehålla en autonom ledarroll i arabvärlden.

I november 2007 undertecknade USA:s regering och Iraks marionettregim en ”principdeklaration”, som gick ut på ett amerikanskt militärt engagemang i Irak och därmed i Persiska viken på obestämd tid. Höga tjänstemän i Bushadministrationen, särskilt vicepresident Dick Cheney och vice försvarsminister Paul Wolfowitz, hade från början velat ha permanenta militärbaser i Irak. Men irakierna visade sig motspänstigare mot sådana intrång än väntat. Ett år senare, den 17 november 2008, undertecknade Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari och amerikanske ambassadören Ryan Crocker ett avtal om militärstyrkor (Status of Forces, SOF) som i § 24 stipulerar att alla amerikanska styrkor skall dra sig tillbaka från ”irakiska städer, byar och lokaliteter” senast den 30 juni 2009. Paragrafen stipulerar likaså att ”alla amerikanska styrkor skall dra sig tillbaka från allt irakiskt territorium senast den 31 december 2011.” Denna bestämmelse tycks utesluta att USA behåller några baser på lång sikt. Men när dessa rader skrivs, kvarstår ännu tvetydigheter. Förordet till SOF-avtalet antyder att inte alla kryphål har tillslutits. Det talar om att USA och Irak skall ”stärka sin gemensamma säkerhet… bekämpa terrorismen i Irak och samarbeta på säkerhets- och försvarsområdena.” Det blev Obamaadministrationens uppgift att närmare definiera de långsiktiga säkerhetsrelationerna mellan USA och Irak.68)

Det står dock redan klart att det amerikanska målet att i Irak skapa en proamerikansk modell för regionen och ett bålverk mot antiamerikansk aktivitet lett till raka motsatsen. Iraks nederlag antogs skrämma områdets s k ”skurkstater”. I stället har den politik som de nykonservativa, oljekonglomeraten och Israel drivit ironiskt nog stärkt Iran, den regionala makt som bäst förmått motstå påtryckningar. Irans regionala ställning har stärkts på ett sätt som varit omöjligt att föreställa sig utan denna misslyckade imperialistiska politik. Israel har lett kören för regimförändring i Teheran. Obamaadministrationen har varit tvetydig i sina uttalanden om Iran, även om det hörts positiva signaler. I samband med det persiska nyåret, den 19 mars 2009, efterlyste president Obama en ”diplomati som tar hänsyn till alla frågor och knyter an till konstruktiva förbindelser mellan USA, Iran och det internationella samfundet.” Hur relationen med Iran än utvecklas, har debaclet i Irak för lång tid stämplat USA:s missionering för demokrati som blott och bart en täckmantel för en särdeles våldsam och destruktiv strävan efter stormaktsherravälde. USA:s och Israels sorgliga reaktion på valet av Hamas till regeringsmakten i Palestina har ytterligare visat att kampen för demokratins principer i området bara är en grym chimär. Den aggressiva politiken att vinna inflytande över regioner genom att slå sönder stater har säkert inte upphört med Bushadministrationen. Vårt behov att till fullo förstå innebörden och implikationerna av denna politik, så som den förverkligats i Irak, är tyvärr lika tvingande som någonsin.    

 

Översättning av Ingvar Rydberg

Boken kan beställas hos din bokhandlare eller lånas på bibliotek.

Alhambra 2011 / Hft / 312 s.